Efter lite magsjuka och ett hektiskt bokmässejobbande så kändes det bra att försvinna in i Star Trek-universumet igen. Eller, nej förresten. Det räckte att jag ögnade igenom avsnittsbeskrivningen för att fyllas av ett extremt obehag inför The Void. Här dras alltså Voyager in i någon form av tomrum i rymden, en plats dit det finns en ingång, men ingen utgång. Hamnar man där, är man liksom fast. Lite som Hotel California ungefär. Eller, och det var väl det här som gav mig lite panik, en någorlunda exakt beskrivning av platsen där jag växte upp. En sån där skånsk håla dit bussar bara gick några få gånger om dagen, och där det är så tyst att avsaknaden av ljud nästan blir öronbedövande.
Så stillsamt och klaustrofobiskt tänkte jag mig att den här fickan av tomrum i The Void skulle vara. Men det visade sig snart vara ganska tätbefolkat där inne. Ett helt gäng rymdskepp har, precis som Voyager, fångats i tomrummet, och när besättningarna väl insett att det inte finns några som helst naturresurser i rymdfickan de hamnat i så ger man sig på varandra för att överleva. Varje nytt skepp som dras in i voiden attackeras genast, och strippas på förnödenheter, energi och teknik. Så också Voyager, även om de klarar sig med hyfsat begränsade förluster.
Janeway tvekar inför att gå med på denna djungelns lag, samtidigt som hon är medveten om att skeppet inte klarar sig på egen hand särskilt länge. Hon bestämmer sig för att det bästa sättet att komma ur knipan är att starta en minifederation inuti tomrummet. Med gemensamma krafter kan man försvara sig mot fiender och eventuellt också hitta en väg ut från tomrummet. Det gemensamma tomrummet blir helt enkelt ett mikrokosmos som kopierar situationen utanför. Ska man bekämpa varandra eller hjälpas åt? Tack vare lite bjudmiddagar så får man till sist ihop ett förbund.
Lite extra hjälp får man av en parasitvarelse som tydligen är de enda varelserna som trivs i det här tomrummet. Skygga typer som kan dölja sina livstecken från sensorer, och som gärna kommunicerar via toner (scenen där en grupp varelser sitter och chittchattar genom att tillsammans spela något som låter som ett elektronmusikverk är det här avsnittets bidrag till omistliga scener ur Star Trek-historien.
Det här är ett avsnitt som väldigt tydligt tillhör subgenren “Stick to the protocol”. Genom att vägra tumma på regelverket och Federationens etiska regler så blir Janeway belönad vid avsnittets slut. Men The Void är kanske en smula för käckt för sitt eget bästa.
Stunderna när Janeway frestas att kompromissa moraliskt är inte långa. Tvärtom, när ett av hennes medlemsskepp genom kommit över den teknik som behövs för att lämna tomrummet genom att döda besättningen på ett annat skepp så känner hon sig tvingad att säga nej till tekniken. Hon litar i dessa stunder som vanligt på att B’Elanna ska lyckas fixa fram ett substitut på en kvart eller två. I Star Trek-serier så betalar ju alltid de där moraliskt riktiga valen. Frågan är väl vad som hade hänt om Janeways chansningar inte gått hem. Myteri? En upplöst union? En väldigt kort säsong? Å andra sidan är det ju ett sånt där väldigt dyrköpt moraliskt riktigt beslut som är grundpremissen för hela den här serien.
Det märkligaste mysteriet av alla får man däremot inte något svar på i det här avsnittet. Hur kan man ha gjort 618 avsnitt av en SF-serie och inte använt episodnamnet The Void tidigare? Obegripligt.
Betyg: 8/10.
Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 651 tv-avsnitt.
