VOY: Learning curve. Det där Voyager får feber och maquismedlemmarna jobbar med teambuilding.

voy learning 3

När Voyagers bioneurala system bryter samman visar det sig att det beror på Neelix ostframställning (han skulle bjuda någon på macaroni and cheese i sin kulinariska satsning: “jag lagar comfort food från din hemvärld”) Bakterierna i osten har överfört ett virus till skeppets semi-biologiska datorsystem och resultatet är något i stil med att skeppsdatorn fått flunsan. Rent konkret innebär det att den ena gelpacken efter den andra pajar (exakt vad en gelpack är eller vad de gör på skeppet är lite mer osäkert, men de är i varje fall superviktiga). Så vad göra när ens dator är sjuk? Ja, vad sägs som att simulera feber?. Öka värmen ombord tills man dödat varenda litet virus.

voy learning 2Parallellt med det här så får Tuvok uppdraget att uppfostra några av de i besättningen som tidigare var medlemmar i rebellorganisationen the Maquis. De är inte drillade i stjärnflottans regler och uppförandekoder, och det har uppstått en hel del samarbetsproblem. Att bli utvald att gå kursen känns däremot inte helt smickrande för de som kallas till introduktionslektionen – de har liksom själva förstått att de hamnat i Voyagers egen obs-klass. Och jag vet inte, den militära discliplin som Tuvok försöker lära ut, kombinerad med språngmarscher genom Voyagers korridorer, känns inte direkt som stjärnflottans motsvarighet till en charmkurs. Särskilt charmigt är inte heller Chakotays sätt att motivera maquis-medlemmarna när de överväger att bojkotta lektionerna. Han slår helt enkelt en av dem på käften. Sen är diskussionen över.

Först när Tuvok bryter alla reglementen och riskerar sitt eget liv för att rädda en av maquis-medlemmarna från en säker död börjar relationerna töa upp. Till och med Dalby, den suraste ur Maqui-gruppen börjar bonda med Tuvok:

DALBY: I thought Starfleet rules said that was an unacceptable risk, going back to save him.
TUVOK: It was. However, I recently realised that there are times when it is desirable to bend the rules.
DALBY: Lieutenant, if you can learn to bend the rules, I guess we can learn to follow them. Come on, let’s get you two to Sickbay.

voy learningYtterligare ett hyfsat “mjukt” avsnitt. Trevligt och lite roligt. Lite som två b-handlingar i samma avsnitt. Och det duger inte riktigt som säsongsavslutning, tycker jag. Inte en  cliffhanger i sikte. Inte ens en antydan till något sådant, utan Voyager fortsätter bara sin resa utan ett direkt mål. I det stenhårda klimat som råder i dagens tv-värld hade det väl varit i det närmaste självmord att avsluta en säsong på det här sättet, men själv blir jag faktiskt lite  nostalgisk över 90-talets förhållandevis loja attityd till att göra tittarna beroende av serien.

Däremot är ju repliken “get the cheese to sickbay” en ögonblicklig klassiker. Noterar också att det här är ytterligare ett Voyager-avsnitt som börjar med en scen från holodäck. Den här gången en fortsättning på det äventyr som Janeway var tvungen att avbryta i Cathexis.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 16/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 380 tv-avsnitt. 

 

VOY: Jetrel. Det med kaskaduppfinnarens ånger och Neelix påhittade blodsjukdom.

voy jetrel

Backstory-dags igen. Vad döljer sig bakom Neelix glada och käcka yttre. En massa mörker, död och lögner, visar det sig.

Jetrel är ett av de där avsnitten med en rätt krånglig intrig att återberätta – fylld av backstory, technobabble och lite hemkört terapisnack. Men man kan också se Jetrel som Voyager-producenternas försök att diskutera vetenskap och vapen – kopplingen mellan det här avsnittets moraliska dilemma och atombombsdetonationerna i Hiroshima och Nagasaki är lätta att göra. Och det är frågorna kring vetenskap och moral som gör det här avsnittet intressant. Ovanligt välskriven och argumenterande dialog i ett seriöst ämne – precis de ambitioner som jag förväntar mig av Star Trek (men kanske mer sällan får vara med om).

voy jetrel 4Det är den haakoniske vetenskapsmannen Ma’Bor Jetrel som de här diskussionerna kretsar kring. Han uppfann metreonkaskaden, ett atombombsliknande vapen som användes mot Neelix gamla hem – månen Rinax. Nu säger han sig vilja hitta ett botemedel för de som blivit strålskadade i samband med kaskadanvändningen – och efter en undersökning hävdar han att Neelix är en av de drabbade. Men i själva verket planerar Jetrel att använda Voyagers transportör för att återskapa dem som dog för 15 år sedan. En fåfäng och desperat plan av en man, som kanske inte är lika övertygad om sin oskuld som det låter när han diskuterar principerna kring forskning och vapen.

voy jetrel 2Neelix dras för den delen också med en del mörka minnen och hemligheter från bombningen av Rinax. Han som tidigare berättat historier om sina krigsminnen måste erkänna att han i själva verket var vapenvägrare. Ett beslut som skämts för att berätta om efter att hela hans familj dog på Rinax. Men Neelix vore inte Neelix om allvaret och sorgen fick härska särskilt länge. Till och med när han fortfarande tror att han har en blodsjukdom så försöker han hitta en uppsida. Som att det kanske ändå är skönt att dö före flickvännen Kes. Hon som ju bara kan bli nio år gammal.

NEELIX: Well, there’s one good thing that will come from all this. When I first met you I didn’t know that your species lived only eight or nine years. I fell in love with you without knowing how lonely it would be to live without you after you’re gone. Now that I’m going to die first, I don’t have to worry about it.
KES: Before I met you, eight or nine years seemed like an eternity. It never occurred to me that anyone could live longer. Now that we’re together, no matter how many years we have left, it doesn’t seem like enough. But the important thing is to cherish whatever time we have together, whether it’s a day or a decade.

Det här kanske ser okej ut i skrift, men faktum är att alla scener där Kes, det vill säga skådespelaren Jennifer Lien, är med i känns skitjobbiga. Hennes uppgift på sistone har varit att agera lilla fröken rättrådig exakt hela tiden. Gärna med några populärpsykologiska punchlines om att till exempel leva i nuet och så vidare. Outhärdligt.

Det känns förresten som om Voyager-producenterna fått det här med holodäcksscener på hjärnan nu. Att ta till en holoscen i teasern känns som ett lite billigt trick, en nödlösning när man inte kan hitta på ett mer spännande anslag, och nu har man gjort det i två av de tre senaste avsnitten. Är alla möjligheter på själva Voyager verkligen redan uttömda? Vi har ju fortfarande inte sett några scener från sophanteringen eller toalettrengöringsdivisionen – det hade väl blivit en bra teaser+

Betyg: 8/10

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 15/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 378 tv-avsnitt. 

 

 

VOY: The Cloud. Det med rymdmolnet som måste plåstras om.

voy the cloud

Den strikta humanismen fortsätter i Voyager. I förra avsnittet skulle Janeway hellre låta Neelix ligga bunden vid en apparat som höll honom vid liv med en hologramlunga resten av hans liv, än sno tillbaka hans lungor från den rymdvarelse som stulit dem. Ett rätt tufft val, där Janeway trots allt valde att hålla en korrekt etisk linje. Ingen blodshämnd eller lunga för lunga här, inte. I det här avsnittet råkar Voyager allvarligt skada en organism som de misstar för ett vanligt gasmoln. Då väljer Janeway att riskera både besättning och skepp i en extremt farlig räddningsaktion för att “sy ihop” såret de åsamkat gaskroppsvarelsen.

voy the cloud 3Ja, de höga idealen finns kvar ombord, trots att det här faktiskt är ett avsnitt som både börjar och slutar med Janeways tvekan och känsla av otillräcklighet när det gäller besättningens välmående. Detta för henne in på lite olika interna äventyr. I en scen (som  jag inte är säker på om den utgör amerikansk indiankitsch eller inte) så försöker Chakotay försöker hjälpa henne att hitta sitt totemdjur (det visar sig vara en ödla). Hon blir också inbjuden till det holodäcksprogram som Paris satt samman (där han givetvis programmerat in att han ska bli uppvaktad av två kvinnor samtidigt).

Förhållandet mellan kapten och personal ombord är troligtvis ett ämne som vi lär återkomma till. Jag är åtminstone extremt imponerad av tonträffen som finns i det här avsnittet. Balansgången mellan humor och allvar fungerar extremt bra, tonträffen i Janeways logginlägg är perfekt. Det är också kul att se hur även personalen trevar sig fram i hur pass tjenis de får bli med sin chef. Neelix är väl den ende som inte tvekar, han ger gärna goda råd till Janeway kring både ledarskap och kaffekonsumtion, och är också den som blir upprörd när man beslutar sig för att återvända in i gasmolnet som man nätt och jämnt kom levande ur. Men när han försöker fånga Janeways intresse, får han kalla handen – och ett val att lämna skeppet vid nästa lämpliga tillfälle. Sen blir han tyst. Och bakar lite kakor för att höja moralen ombord.

En annan lite märklig detalj i det här avsnittet, som jag inte riktigt sett tidigare, är en begynnande antagonism mella Tuvok och Kim på bryggan när de ser det gigantiska molnet i nebulosan.

Först:

(Voyager heads into the pinky purple swirly thing.)
KIM: I’ve never seen anything like it.
(Tuvok uses his comm. badge.)
TUVOK: Tuvok to Kim. Mister Kim, that is a comment we’d prefer not to hear from a senior officer on the Bridge. It makes the junior officers nervous.
KIM: Yes, sir.

Sedan:

(They push through the barrier.)
JANEWAY: What do you make of it, Mister Tuvok?
TUVOK: I am unable to offer identification, Captain.
(Kim uses his comm. badge.)
KIM: Kim to Tuvok. In other words, you’ve never seen anything like it. Oh, I promise not to tell the junior officers.

Här finns lite bitchfight-tendenser som jag hoppas utvecklas i kommande avsnitt. Kan vara roligt med lite fiender på bryggan!

voy the cloud 2A-intrigen, den om det där molnet, är den överlägset tristaste i det här avsnittet. Säga vad man vill om veckans alien, men ett stumt gasmoln har verkligen inte mycket till personlighet. Tydligen ansågs det här från början vara ett problematiskt avsnitt, men lösningen på problemet var att fylla ut avsnittet med en massa scener som fördjupar relationerna ombord istället. Och så här långt in i serien känns det helt vältajmat. Men för mig är det framför allt balansen mellan det komiska och det allvarliga, ett viss mån av självdistans och sättet att föra in helt wacko moment som det där totemdjuret, som får mig att falla för det här avsnittet. Det känns elegant och utfört med fingertoppskänsla. Ja, allt som inte handlar om det där rätt trista gasmolnet, då. En intrig som för övrigt påminner väldigt mycket om originalseriens The Immunity Syndrome, där Enterprise ju också körde runt i en okänd varelses inre organ och den tecknade One of our planets is missing 

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 6/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 346 tv-avsnitt.

Up the long ladder och Manhunt. De där två som blev lite mer Jubel i busken än vanligt.

tng manhuntBuskis och fars har ju varit ett viktigt inslag i Star Trek-universumet sedan ungefär andra säsongen av originalserien, om jag minns rätt. Och efter ett antal avsnitt där det som mest förekommit ett eller två smålustiga skämt så går vi här in i en duo av avsnitt där det är de buskisartade inslagen som driver avsnitten framåt.

tng ladder 3I Up the long ladder ska befolkningen i en sedan länge bortglömd koloni räddas. De visar sig vara en del av den interstellära motsvarigheten till gröna vågen – bland annat vägrar de att transporteras upp till Enterprise utan sina grisar och höns. Och från den händelsen och framåt tar bonnlurkshumorn sin start. Från den keltiskinspirerade folkmusiken i soundtracket till brandlarmet som går när de försöker laga mat över öppen eld i ett av lastrummen. Givetvis är det först när skeppets brandförbud förhindrar produktionen av hembränt som männen i gruppen får panik.

tng up the long ladderMed farsen verkar också ett visst mått av gubbighet följa med på köpet. Männens förstummade uppsyn när de ser den unga bondbruden Brenna Odell, som trots Rikers längtande blickar förnedrande nog måste jaga ifatt honom och praktiskt taget börja strippa för att få ligga lite med honom. Eventuellt är det hennes isolerade tillvaro i bondkolonin som gör att hon tror att ett samtal om fotbad automatiskt är en sexuell invit. Mot slutet av avsnittet visar det sig förstås att Odell är betydligt mer beräknande än man tror, sex verkar för henne vara ett sätt att förflytta sig uppåt i den sociala näringskedjan.

Mindre farsartad är intrigen kring en annan bortglömd koloni, dit bara fem personer lyckades ta sig levande. Den har överlevt genom kloning, men nu har invånarna replikerats så många gånger att genuppsättningen börjar förlora i kvalitet. De är såpass desperata på sin jakt efter nya gendonatorer att de söver ner Riker och doktor Pulaski för att sno lite dna från dem. Till sist kommer man förstås fram till slutsatsen att det bästa vore att slå samman de två kolonierna för att få in nytt blod i bägge grupperna. Pulaskis mycket schemaartade prat om genetik känns väldigt kyligt och logiskt – som om hon plötsligt vore Spock. Bland annat måste varje kvinna ha barn med tre olika män för att garantera den genetiska mångfalden inom gruppen. Ett minst sagt intrikat dilemma som inte utforskas närmare.Det är ju ändå bonnlurkar och kloner det handlar om. Inte fina personer som Riker och Pulasko, som förskräckt ryggar tillbaka vid tanken på att donera DNA till en isolerad rymdkoloni med genhunger.
tng manhunt lwaxana 2Nästa avsnitt, Manhunt, är en smula mer underhållande. Framför allt eftersom det telepatiska yrvädret Lwaxana Troi gör comeback här. Om än tossigare än tidigare. Hon har uppnått den fas i livet då Betazoidkvinnor är som mest sexuellt aktiva, vilket i praktiken innebär att hon med stor gränslöshet och frenesi jagar efter i stort sett varenda karl hon råkar på. För ett ögonblick verkar hon till och med överväga att inleda ett seriöst förhållande med unge herr Wesley Crusher. Han undkommer med blotta förskräckelsen. Även om i stort sett alla skämt görs på Lwaxanas bekostnad, så lyckas Star Trek-veteranen Majel Barrett ändå på något sätt rädda det här avsnittet. Det hade kunnat bli förfärligt, nu är det bara bitvis obehagligt. Dock undrar jag fortfarande lite över varför Lwaxana är besatt av att gifta sig när hon går in i sin sexuella peak. Det låter på något vis kontraproduktivt.

tng manhunt 3Picard försöker gömma sig från Lwaxanas uppvaktning i samma holodäcksäventyr som i The Big Goodbye, men hon spårar förstås upp honom ganska snart. Holodäcksmiljön visar sig dessutom vara långt ifrån ett gömställe, det är betydlig mer farligt än han hade förväntat sig. Hårdkokta deckare kanske är för tuffa för Picard, även om de utspelas på ett holodäck. Lwaxana trivs däremot som en fisk i vattnet. Framför allt innan hon inser att mannen i hennes drömmar som hon träffar på holodäck just är mannen i hennes drömmar – och inte finns i verkligheten.

star trek manhunt 4 tngI en annan sidohandling möter vi för första gången antedier, fiskliknande varelser som transporteras ombord på Enterprise för att åka till en stor konferens. Att Mick Fleetwood från Fleetwod Mac gömmer sig bakom en av fiskmaskerna här är nog det märkligaste med bägge de här avsnitten. Han är förstås helt oigenkännlig bakom det där fiskfejset, så det är inget som någon skulle kunnna upptäcka utan att ha bakgrundsinfo. Ja, jag tror faktiskt att hans cameo är det konstigaste som hänt under hela den här resan med Star Trek. Åtminstone så här långt…

Star Trek är som bäst när det kan pendla mellan det yttersta allvar och självironisk humor. Men fars och buskis är alltid en svår balansakt. Utan Majel Barrett går det nästan inte att komma undan med det. .

Betyg: Up the long ladder 3/10

Manhunt 5/10 (men det är bara tack vare att jag gillar Lwaxana. Och fiskvarelser.)

Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 18 & 19/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 147 tv-avsnitt.

The Icarus Factor. Det med Rikers daddy-issues.

tng icarus 4Riker blir erbjuden ett nytt jobb, som kapten ombord på ett eget rymdskepp. Dessvärre är den som ska briefa honom om den nya tjänsten hans pappa, skitstöveln som inte hört av sig till honom på 15 år men som plötsligt släntrar ombord på Enterprise och vill att allt ska vara skönt och avslappnat och härligt. Samtidigt går Worf runt och mår dåligt. Ingen vet om att hans födelsedag snart inträffar, och att han då måste genomgå en komplicerad och plågsam upphöjelserit. Hur nu det ska gå till på ett skepp där han är den enda klingonen? Mycket privat trubbel i The Icarus Factor. Ja, man skulle nästan kunna säga att det är ett avsnitt med två b-handlingar. Här finns inget stort äventyr, märkliga aliens eller livsfarligt interstellärt slukhål. Det behövs inte heller. Jag är nämligen så pass svältfödd på karaktärsutveckling i den här serien att allt som är lite privat känns hyperintressant.

tng icarus 3Eftersom jag dessutom är utsvulten på kontinuitet och trådar som löper mellan olika avsnitt så blev jag ENORMT imponerad över att Rikers pappa dyker upp i The Icarus Factor. Han nämndes nämligen i förbifarten så sent som i förra avsnittet, i scenen där Riker gjorde omelett. En löjligt enkel plantering i vilken annan tv-serie som helst, men ytterst sällsynt i Star Trek (därav min opropertioneliga entusiasm). En mycket stor del av The Icarus Factor ägnas också åt Rikers daddy issues. Relationen mellan far och son är riktigt rutten, och Riker varken vill eller kan förlåta pappan för att han dels varit en tävlingsinriktad översittare när de bodde ihop, och efter det en frånvarande och distanserad pappa. Saker och ting blir inte bättre när det kommer fram att Pulaski, skeppsläkaren, haft ett förhållande med Riker Sr, men visst aldrig tyckt att rätt tillfälle att berätta om det för hans son infunnit sig – trots att de jobbar på samma rymdskepp och rimligtvis borde haft massor av timmar att berätta allt personligt för varandra. Pulaski, alltså. Ständigt så svår att känna sympati för.

tng icarusEftersom det inte går att tala ut om saker och ting så bestämmer sig far och son Riker för att slåss om saken istället. De ska gå en match mot varandra i den märkliga kamsportsgrenen anbo-jyutsu där man slåss med synen blockerad. Istället använder man sig av långa pinnar för att lokalisera och slå på sin motståndare med. Pappa Ryker brukade alltid spöa sin son i den här grenen när de fortfarande levde tillsammans. Hur det slutar den här gången? Ja, efter några rallarsvingar inser Ryker Jr att Ryker Sr alltid fuskade när de tävlade mot varandra. Och efter den insikten blir de av någon outgrundlig anledning sams.

tng icarus 2Samtidigt löser unge herr Crusher Worfs våndor genom att programmera ett holodäck med all nödvändig fakta kring upphöjelseceremonin. När Worf fått ta emot ett dussin plågsamma stötar från så kallade painstiks av en rad hologramklingoner faller han slutligen till marken med ett förnöjt leende. Bästa! Födelsedagsfesten! Ever!, verkar han tänka när han håller på att svimma av smärta.

Jag gillade verkligen det här avsnittet. Tyckte om att få backstory på Riker. Gillade pappa-son-problematiken. Tyckte avsnittet som helhet var tajt berättat, man utnyttjade de olika berättarspåren optimalt. Dessutom blir jag ju alltid extra glad när jag får se nya rum ombord på Enterprise, i det är fallet stället där man kan fajtas mot varandra i Anbo-jyutsu. Ett nytt rum med en ny funktion ombord    innebär alltid ett snäpp upp  i betyg.

Betyg: 7/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 14/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 142 tv-avsnitt.

The Royale. Det som är precis som ett holodäckavsnitt utan att vara det.

tng royale 6
Det här avsnittet må utspelas på en främmande och obebodd planet, men egentligen följer det exakt principerna för TNG-subgenren Holodäckavsnitt. Ja, till och med sub-subgenren Trubbel på Holodäck-avsnitt. Det vill säga, våra hjältar hamnar i en illusion, en konstgjord värld där personer och miljöer är fabricerade av en dator, men där Enterprisebesättningen fortfarande kan råka illa ut och skadas om saker och ting vill sig illa. Det vill säga exakt som i avsnitt som Elementary, Dear Data och The Big Goodbye. Som om jag skulle låta mig luras av en sån enkel fint som att förlägga handlingen till en annan planet!

tng royale 7Eventuellt skulle man också kunna sortera in detta avsnitt i ytterligare en kategori, Billigt med befintliga kulisser-genren, ofta använd under inspelningen av originalserien med avsnitt som utspelades i till exempel westernmiljöer eller på Jorden under 60-talet. Kanske skulle man också kunna sätta en korsreferens till den ofta förekommande kategorin Enterprise stöter på rester av en avancerad civilisation men får ingen kontakt. Fast efter att ha läst på lite i mitt exemplar av The Star Trek The Next Generation Companion inser jag att den viktigaste klassificeringen nog är Avsnitt där manusförfattaren valt att ta bort sitt riktiga namn i eftertexterna. Författaren Tracy Tormé var knäckt över hur hans surrealistiska manus förvandlats till något humorlöst med minimal budget och valde att låta sin pseudonym Keith Mills ta åt sig äran för det här avsnittet.

tng royaleDet mest innovativa med The Royale är att man strösslat in en del fakta om Jordens historia i manuset. Hela avsnittet börjar ju med att man hittar vrakdelar från ett gammalt Nasa-rymdskepp från Jorden. Vi får också reda på att  USA ska bestå av 52 stater mellan 2033 och 2079. Och att Nasa tydligen återgår till sin gamla avlagda 70-talslogga i framtiden – för hur förklarar man annars att ett skepp som lämnar Jorden en bra bit in på 2000-talet har en logga som byttes ut 1993? (Här kan du förresten läsa mer om Nasas logotypsbyten – från köttbulle till orm till köttbulle igen).

The Royale är ett anonymt mellanavsnitt (inte ens uruselt på ett intressant sätt) som inte ens manusförfattaren vill kännas vid. Inte jag heller, egentligen.

Betyg: 3/10 

Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 12/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 140 tv-avsnitt.

The Practical Joker. Det som är som 2001, men där datorn har lite humor.

st joker 3

Ett återkommande tema i Star Treks första hundra avsnitt (hur skönt är det inte att kunna skriva sådär) är riskerna med AI, artificiell intelligens. Gång på gång återkommer scenarion med stelbenta och rigida datorer som försöker styra människorna enligt fasta och förutbestämda direktiv – oförmögna att inse de biologiska varelsernas utvecklings- och förändringspotential. När den animerade serien nu återvänder till temat så är det med lite mer humor än tidigare i serien. Resultatet blir ungefär som om Hal i 2001 hade gillat practical jokes.

st jokerHandling: Enterprise hamnar i ett romulanskt bakhåll och måste fly in i ett mystiskt och sprakande energifält. När man skakat av sig förföljarna börjar en rad märkliga incidenter inträffa ombord på skeppet: bestick böjer sig, matreplikatorn vräker ut mat över den som beställer och någon har skrivit “Kirk is a Jerk” på ryggen på kaptenens nytvättade uniformströja. När datorn själv börjar högljutt börjar skratta åt skämten i skeppets högtalarsystem inser man att det är den som iscensätter alla practical jokes ombord.

st joker 2När Kirk och Spock försöker ändra programmeringen slår datorn tillbaka. Lustgas pumpas ut genom ventilationssystemet, och en trevlig promenad på holodäcket förvandlas till en livsfarlig arktisk upplevelse för Sulu, McCoy och Uhura. Skeppsdatorn tar också över navigeringen av skeppet och bestämmer sig för att håna de romulanska farkosterna genom att attackera dem med en gigantisk uppblåsbar version av Enterprise.

Till sist lurar Kirk skeppsdatorn att på nytt ta vägen genom energifältet, och allt återgår till det vanliga. Men över radion hör besättningen på Enterprise att datorerna ombord de romulanska skeppen nu också fått ett skruvat sinne för humor.

st joker 4Det här är nytt: För första gången får vi här se ett holodeck i Star Trek, även om det fortfarande kallas för recreation room i det här avsnittet – en uppfinning som sedan återkommer i The Next Generation-serien. Jag tycker nog också att den som kom på idén med en uppblåsbar version av Enterprise borde få ett specialpris för den mest bisarra idén någonsin.

Jag har heller aldrig tidigare hört Scotty kalla romulanerna för hedningar, som han gör i det här avsnittet. Det är lite oklart vad han menar, eftersom traditionellt religiösa symboler inte har funnits på Enterprise tidigare

Det här har vi sett förut: Som jag skrev tidigare är det här ett i raden av avsnitt som varnar för vad som kan hända om datorer får för mycket makt över människor, men det här är förstås det lättsammaste AI-avsnittet hittills. Lite dåliga skämt kan man väl stå ut med. Kanske.

Höll på att glömma att sätta Betyg: 8/10. Gillar tanken på en skeppsdator som blir lite fnoskig. Så länge den avhåller sig från ordvitsar så är det mesta okej!

Star Trek The Animated Series, säsong 2, avsnitt 3/6. Avsnitt 99 i min Startrekathon.