Temat med drömmar och en allmän osäkerhet kring vad som egentligen är på riktigt av det man ser i ett Voyager-avsnitt fortsätter. Direkt efter det klingonska dödsriket i Barge of the Dead får vi nu följa med in i hololäkarens dagdrömmar. Han har mixtrat med sitt program för att bli mer mänsklig, och givetvis blir resultatet knas.
Dagdrömmar. Det låter kanske inte som en jättefarlig sak att lägga in i ett datorprogram, men i hololäkarens fall går det ganska snart fel. Drömmarna börjar i och för sig med mestadels rätt gulligt innehåll, som till exempel att bota Tuvok när han hamnar i ett oväntat tillstånd av Pon Farr mitt på en party på Voyager. Men sedan accelererar det snabbt, och övergår till mer avancerade fantasier där han till exempel tar över som kapten och besegrar borgerna med ett påhittat vapen, en “photon cannon”. I takt med att drömmarna börjar bli allt mer storslagna så börjar hololäkaren också få det allt svårare att kontrollera dem. Stup i kvarten försvinner han in i något fantastiskt äventyr, som han också börjar få svårt att skilja från verkligheten.
Det här låter kanske som ett ganska typiskt avsnitt med Pinocchiosyndrom-tema, men de allt mer ambitiösa Voyager-producenterna har skapat ytterligare ett lager i berättelsen. En fientligt inställd typ av aliens ligger nämligen och spejar på Voyager på avstånd. En ur alienbesättningen, Phlox, lyckas få kontakt med hololäkarens databas och använder den som ett sätt att få en inblick i livet ombord på Voyager (främst är han intresserad av hur farlig dess besättning är och hur mycket vapen de har). Problemet för den stackars alienspejaren är ju att han sitter och tjuvkikar på en hololäkare som helt förlorat kontrollen över sina allt mer storhetsvansinniga dagdrömmar. Inte den mest tillförlitliga researchen inför ett en eventuell attack på Voyager.
I hololäkarens dragdrömmar är han nämligen hjälten som löser alla problem, oavsett hur komplicerade de är. Inte bara tar han över ledarskapet för hela Voyager och krossar påhittade fiender med uppdiktade vapen, dessutom är kvinnorna ombord som galna i honom i hans fantasier. Vilket förstås blir väldigt pinsamt för alla inblandade när man lyckas gestalta hololäkarens drömmar på ett holodäck. B’Elanna får till exempel se en kopia av sig själv gråta efter att ha blivit dumpad av hololäkaren. Medan Seven upptäcker en fantasi där hololäkaren gör ett nakenporträtt av henne. (Att man ens gick in och började övervaka hololäkarens hjärna på det här sättet beror på att han höll på att klättra rakt in i warpkärnan när han efter en dagdröm var fullt övertygad om att det var det enda sättet att rädda Voyager på).
Det är slutet på det här avsnittet som jag irriterar mig på. Jag tycker att det är lite orimligt att Phlox, spejaren på det främmande alienskeppet, blir så pass investerad i hololäkaren och hans öde att han hjälper till att rädda Voyager från sitt folks attack. I avsnittet motiveras detta med att han är rädd för att felaktigheterna i de rapporter som han lämnat till sina överordnade ska upptäckas. Men här finns också en ton av beundran, det verkar som om Phlox drabbats av en distans-bromance kring hololäkaren, Det blir en smulta töntigt.
Och så knyts allt samman med ett lite tramsigt slut där hololäkarens fantasier om fotonkanonen blir just det som räddar Voyager från fiendens attack. Han får till sist leva ut sin fantasi, och det blir den som räddar hela skeppet och besättningen på riktigt. Fast kanske blir det inte bara en engångsföreteelse. Hela den här incidenten har förändrat en hel del ombord på Voyager. Janeway har (ytterligare en gång) blivit påmind om att hololäkaren har mer djup och kompetens än hon vanligtvis tar in. Därför drar hon igång ett forskningsprojekt kring hur man ska skapa den databas som hololäkaren själv föreslagit. ECA, emergency command hologram. Det var väl på tiden, tänker jag, som på nytt känner att det här avsnittet kommer lite för sent i serien. I mina ögon har hololäkaren redan gjort sig förtjänt av den här möjligheten. Att bara lita på att de biologiska livsformerna ska kunna ta hand om skeppet gör det faktiskt alldeles för sårbart.
Två saker tycker jag lite extra om i det här avsnittet. 1. Att Phlox folk detaljstyrs av en hierarki som de tillfrågar genom en datormaskin, som sedan säger ja eller nej. Samt hololäkarens fantasiscen som besättningen smygtittar på via holodäcket. där han målar av Seven of Nine naken. Janeways kommentar: ” He does the hands very well”.
Betyg: 8/10.
Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 614 tv-avsnitt.
Parallellt med det här så får Tuvok uppdraget att uppfostra några av de i besättningen som tidigare var medlemmar i rebellorganisationen the Maquis. De är inte drillade i stjärnflottans regler och uppförandekoder, och det har uppstått en hel del samarbetsproblem. Att bli utvald att gå kursen känns däremot inte helt smickrande för de som kallas till introduktionslektionen – de har liksom själva förstått att de hamnat i Voyagers egen obs-klass. Och jag vet inte, den militära discliplin som Tuvok försöker lära ut, kombinerad med språngmarscher genom Voyagers korridorer, känns inte direkt som stjärnflottans motsvarighet till en charmkurs. Särskilt charmigt är inte heller Chakotays sätt att motivera maquis-medlemmarna när de överväger att bojkotta lektionerna. Han slår helt enkelt en av dem på käften. Sen är diskussionen över.
Ytterligare ett hyfsat “mjukt” avsnitt. Trevligt och lite roligt. Lite som två b-handlingar i samma avsnitt. Och det duger inte riktigt som säsongsavslutning, tycker jag. Inte en cliffhanger i sikte. Inte ens en antydan till något sådant, utan Voyager fortsätter bara sin resa utan ett direkt mål. I det stenhårda klimat som råder i dagens tv-värld hade det väl varit i det närmaste självmord att avsluta en säsong på det här sättet, men själv blir jag faktiskt lite nostalgisk över 90-talets förhållandevis loja attityd till att göra tittarna beroende av serien.
Det är den haakoniske vetenskapsmannen Ma’Bor Jetrel som de här diskussionerna kretsar kring. Han uppfann metreonkaskaden, ett atombombsliknande vapen som användes mot Neelix gamla hem – månen Rinax. Nu säger han sig vilja hitta ett botemedel för de som blivit strålskadade i samband med kaskadanvändningen – och efter en undersökning hävdar han att Neelix är en av de drabbade. Men i själva verket planerar Jetrel att använda Voyagers transportör för att återskapa dem som dog för 15 år sedan. En fåfäng och desperat plan av en man, som kanske inte är lika övertygad om sin oskuld som det låter när han diskuterar principerna kring forskning och vapen.
Neelix dras för den delen också med en del mörka minnen och hemligheter från bombningen av Rinax. Han som tidigare berättat historier om sina krigsminnen måste erkänna att han i själva verket var vapenvägrare. Ett beslut som skämts för att berätta om efter att hela hans familj dog på Rinax. Men Neelix vore inte Neelix om allvaret och sorgen fick härska särskilt länge. Till och med när han fortfarande tror att han har en blodsjukdom så försöker han hitta en uppsida. Som att det kanske ändå är skönt att dö före flickvännen Kes. Hon som ju bara kan bli nio år gammal.