VOY: Tinker, Tenor, Doctor, Spy. Det där hololäkarens dagdrömsexperiment blir verklighet.

Temat med drömmar och en allmän osäkerhet kring vad som egentligen är på riktigt av det man ser i ett Voyager-avsnitt fortsätter. Direkt efter det klingonska dödsriket i Barge of the Dead får vi nu följa med in i hololäkarens dagdrömmar. Han har mixtrat med sitt program för att bli mer mänsklig, och givetvis blir resultatet knas.

Dagdrömmar. Det låter kanske inte som en jättefarlig sak att lägga in i ett datorprogram, men i hololäkarens fall går det ganska snart fel. Drömmarna börjar i och för sig med mestadels rätt gulligt innehåll, som till exempel att bota Tuvok när han hamnar i ett oväntat tillstånd av Pon Farr mitt på en party på Voyager. Men sedan accelererar det snabbt, och övergår till mer avancerade fantasier där han till exempel tar över som kapten och besegrar borgerna med ett påhittat vapen, en “photon cannon”. I takt med att drömmarna börjar bli allt mer storslagna så börjar hololäkaren också få det allt svårare att kontrollera dem. Stup i kvarten försvinner han in i något fantastiskt äventyr, som han också börjar få svårt att skilja från verkligheten.

Det här låter kanske som ett ganska typiskt avsnitt med Pinocchiosyndrom-tema, men de allt mer ambitiösa Voyager-producenterna har skapat ytterligare ett lager i berättelsen. En fientligt inställd typ av aliens ligger nämligen och spejar på Voyager på avstånd. En ur alienbesättningen, Phlox, lyckas få kontakt med hololäkarens databas och använder den som ett sätt att få en inblick i livet ombord på Voyager (främst är han intresserad av hur farlig dess besättning är och hur mycket vapen de har). Problemet för den stackars alienspejaren är ju att han sitter och tjuvkikar på en hololäkare som helt förlorat kontrollen över sina allt mer storhetsvansinniga dagdrömmar. Inte den mest tillförlitliga researchen inför ett en eventuell attack på Voyager.

I hololäkarens dragdrömmar är han nämligen hjälten som löser alla problem, oavsett hur komplicerade de är. Inte bara tar han över ledarskapet för hela Voyager och krossar påhittade fiender med uppdiktade vapen, dessutom är kvinnorna ombord som galna i honom i hans fantasier. Vilket förstås blir väldigt pinsamt för alla inblandade när man lyckas gestalta hololäkarens drömmar på ett holodäck. B’Elanna får till exempel se en kopia av sig själv gråta efter att ha blivit dumpad av hololäkaren. Medan Seven upptäcker en fantasi där hololäkaren gör ett nakenporträtt av henne. (Att man ens gick in och började övervaka hololäkarens hjärna på det här sättet beror på att han höll på att klättra rakt in i warpkärnan när han efter en dagdröm var fullt övertygad om att det var det enda sättet att rädda Voyager på).

Det är slutet på det här avsnittet som jag irriterar mig på. Jag tycker att det är lite orimligt att Phlox, spejaren på det främmande alienskeppet, blir så pass investerad i hololäkaren och hans öde att han hjälper till att rädda Voyager från sitt folks attack. I avsnittet motiveras detta med att han är rädd för att felaktigheterna i de rapporter som han lämnat till sina överordnade ska upptäckas. Men här finns också en ton av beundran, det verkar som om Phlox drabbats av en distans-bromance kring hololäkaren, Det blir en smulta töntigt.

Och så knyts allt samman med ett lite tramsigt slut där hololäkarens fantasier om fotonkanonen blir just det som räddar Voyager från fiendens attack. Han får till sist leva ut sin fantasi, och det blir den som räddar hela skeppet och besättningen på riktigt. Fast kanske blir det inte bara en engångsföreteelse. Hela den här incidenten har förändrat en hel del ombord på Voyager. Janeway har (ytterligare en gång) blivit påmind om att hololäkaren har mer djup och kompetens än hon vanligtvis tar in. Därför drar hon igång ett forskningsprojekt kring hur man ska skapa den databas som hololäkaren själv föreslagit. ECA, emergency command hologram. Det var väl på tiden, tänker jag, som på nytt känner att det här avsnittet kommer lite för sent i serien. I mina ögon har hololäkaren redan gjort sig förtjänt av den här möjligheten. Att bara lita på att de biologiska livsformerna ska kunna ta hand om skeppet gör det faktiskt alldeles för sårbart.

Två saker tycker jag lite extra om i det här avsnittet. 1. Att Phlox folk detaljstyrs av en hierarki som de tillfrågar genom en datormaskin, som sedan säger ja eller nej. Samt hololäkarens fantasiscen som besättningen smygtittar på via holodäcket. där han målar av Seven of Nine naken. Janeways kommentar: ” He does the hands very well”.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 614 tv-avsnitt.

VOY: Extreme risk. Det om B’Elannas självskadebeteende på holodäcket.

Extreme Risk handlar om ett tema som egentligen borde poppa upp hela tiden i den här serien: Hur mår man egentligen ombord på Voyager? Egentligen är det konstigt att folk inte bryter ihop hela tiden, efter fyra år av Voyagers skakiga resa på väg mot ett avlägset hem. Kanske är det femte säsongen som kommer att bli den stora depressionssäsongen av Voyager. Så sent som i säsongsstarten hade Janeway ju stängt in sig på sitt rum för att älta det som varit, och här, i avsnitt tre, är det B’Elannas psyke som krackelerar.

Den utlösande faktorn för Torres sammanbrott verkar ha varit beskedet om att större delen av hennes kamrater från Maquisrebellerna mist livet (fakta som fanns i den digitala brevskörden från alfakvadranten i förra säsongen). Deras öde verkar hemsöka Torres. Eller, rättare sagt, det som hemsöker henne är att hon inte känner något inför det som hänt. I stället är hon avstängd, stum och allt mer oengagerad kring det som händer på skeppet.

B’Elannas sätt att hantera det här tillståndet är en massa vilda holodäcksäventyr, där hon stänger av säkerhetsfunktionerna för att leken ska vara på allvar. Hon spelar helt enkelt med sitt liv som insats – allt för att kunna känna något. När hon sedan haltat hem till rummet efter genomförd krigsscen/fallskärmshoppning/slagsmålssession försöker hon lappa ihop sig själv så gott det går med hjälp av lite utsmugglad sjukvårdsutrustning. Man skulle kunna säga att B’Elanna skapat sig en egen, privat Fight Club där på holodäcket. Det är bara lite svårt att dölja sitt medlemsskap om man är isolerad ombord på ett rymdskepp mitt ute i deltakvadranten. Förr eller senare upptäcker hololäkaren spåren efter de gamla skadorna på ens kropp.

Det här superintressanta spåret om mental ohälsa och självdestruktiva beteenden slarvar man tyvärr bort genom att låta större delen av handlingen i Extreme Risk kretsa kring en av Voyagers sonder i stället. Malonerna (ni vet, de som dödade det där nattfolket med sina vidriga utsläpp i avsnittet Night) är supersugna på att norpa åt sig Voyagers lilla raket och all teknik som den innehåller. För att undvika det fjärrstyr Janeway sonden rakt mot en planet med extrem atmosfär. Där fastnar den på en plats som ingen av parterna kan nå fram till.

Jag har alltid fått intrycket att de där sonderna var något av en förbrukningsvara. En grej som man liksom räknade med att kunna bli av med, eftersom man ju skickar in dem både här och där för att undersöka saker. Men antingen så har man lite materialbrist på Voyager just nu, och måste ta lite bättre hand om sina prylar. Eller så är just den här sonden exceptionellt viktig. Kampen om den utlöser nämligen ett slags miniatyr-rymdkapplöpning mellan malonerna och Voyager. Bägge besättningarna konstruerar och bygger varsin ny rymdfarkost för att kunna komma åt sonden, och det är under det arbetet som Janeway inser att allt inte står rätt till med B’Elanna. Torres är så apatisk på mötena att hon till och med låter Seven vinna diskussioner om tekniska specikationer kring det nya skeppet. Fatta vilket grovt avvikande beteende det är.

Det hela utmynnar i att Janeway ger B’Elanna en ordentlig utskällning efter att Torres hittats livlös på holodäcket. Chakotay följer sedan upp det holodäcksmissbruket genom att konfrontera Torres med ett av hennes egna holoprogram: En brutal fantasimiljö där flera av deras vänner från Maquisrebellerna ligger döda på marken. Och tänk, det räcker med lite grundläggande populärpsykologi från Chakotays sida för att få rätsida på det här problemet. Efter lite snickesnack kan Torres plötsligt hantera sin rädsla för att allt som är stabilt runt henne kan försvinna:

TORRES: When I was six, my father walked out on me. When I was nineteen, I got kicked out of Starfleet. A few years later, I got separated from the Maquis. And just when I start to feel safe, you tell me that all of our old friends have been slaughtered. The way I figure it, I’ve lost every family I’ve ever had. 
CHAKOTAY: B’Elanna, you have a new family now, here on Voyager. You’re not going to lose us. You’re stuck with us. 
TORRES: You can’t promise me that. 
CHAKOTAY: No, I suppose I can’t. Losing people’s inevitable, and sometimes it happens sooner than we expect. But I can promise you that the people on this ship aren’t about to let you stop living your life or break your neck on the holodeck. You’re going to have to find another way to deal with this. 
TORRES: I don’t know how. 
CHAKOTAY: Then we’ll figure it out. Together. 

För några nära och djupa samtal finns det som vanligt inte riktigt tid till, inte i det här avsnittet. I stället kastar sig Torres nästan direkt iväg för att hämta hem den där sonden. Och det var ju tur, eftersom hon räddar allas liv ombord på den nybyggda skytteln med ett i all hast ihopmonterat portabelt skyddsfält som ersätter farkostens väggar efter att de gett efter för trycket utanför skeppet.

Extreme risk vågar snudda vid ett allvarligt tema, men tappar sedan bort det till förmån för lite action och explosioner. Synd. Som vanligt finns det också en hel del kontinuitetsproblem när man ska ta upp ett lite djupare ämne i en serie som inte vågat ta steget över i fullt såpamode. B’Elanna fick ju reda på det där med Maquisslakten redan i Hunters, i mitten av förra säsongen. Några tecken på den här annalkande depressionen har ändå inte visat sig tidigare i serien. Och hennes kille Paris verkar inte ha anat något alls…

Däremot måste det ha varit extremt skönt för skådespelaren Roxann Dawson att äntligen få lite tuggmostånd i det här avsnittet. Hennes roll som B’Elanna Torres är ju annars nästan alltid begränsad till att vara sur, stingslig och extremt kompetent. Kanske inte helt oväntat att själva grundidén till avsnittet, depressionen och självskadebeteendet, faktiskt kom från Dawson själv. Jag tror dessutom att Extreme Risk hade kunnat bli riktigt bra om skådespelaren fått ha ytterligare input i manusskrivandet också. För här känns det som att manusförfattarna inte är tillräckligt intresserade av B’Elanna för att förvalta det här intressanta uppslaget på ett bra sätt.

Betyg: 5/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 566 tv-avsnitt.

VOY: Living Witness. Det med historieförfalskningen och backup-hololäkaren.

Redan några sekunder in i första scenen inser man att det är något som är fel på Voyagers brygga. Ordentligt fel, till och med. Janeway har nämligen handskar på sig. Svarta skinnhandskar. Ja, ni förstår ju vad det betyder. Att hon är extremt ondskefull. Troligtvis nazist. För det är ju den typen av personer som har sådana på sig inomhus. Såna där sadistister. Framför allt om de bär handskar på ett skepp som är fullt med touchscreens.

Efter att Janeway varit lite vidrig i praktiken också börjar jag gissa på att jag hamnat i ett spegeluniversumsavsnitt, där krigsskeppet Voyager drar runt i deltakvadranten och ställer till med en massa jävelskap. Jag gissade fel visar det sig efter ett tag. Vad jag ser i början av det Living Witness är en hologramrekonstruktion på ett kyrianskt museum. 700 år efter federationsskeppet besök så visar hologrammet hur befälhavaren och besättningen på krigsskeppet Voyager förgiftar den kyrianska befolkningen och avrättar dess ledare. Och de gör det med ett förvridet och förnöjt leende på läpparna. Det som händer är en oväntat blodig följd av att folket som kyrianerna delar planet med, vaskanerna, bett Janeway om lite hjälp i konflikten med grannfolket. Och när hon hjälper till så är hon extremt effektiv och noggrann.

Quarren, en kyriansk historiker, bossar över det där museet, men när han kommer över ett nytt fynd från tiden för Voyagers attack så ifrågasätts hela hans världsbild. Föremålet visar sig vara en säkerhetskopia av Voyagers hololäkare, och hans version av vad som hände när skeppet kom till planeten skiljer sig en hel del från museets.

När den första chocken lagt sig börjar Quarren lyssna på hololäkaren, som också får konstruera egna hologram om vad som hände. Så småningom inser Quarren hur man feltolkat och förvrängt de historiska fynd från Voyager som man hittat, allt för att de ska passa i en specifik politisk kontext. I verkligheten var det kyrianerna som attackerade Voyager, medan det var en vaskan ombord på federationsskeppet som dödade kyrianernas ledare. Det allmänna intrycket av hela situationen är dock att det är kyrianerna som är paranoida och aggressiva i relationen med sitt grannfolk.

Quarrens upptäckter och hololäkarens berättelse får genast oväntat dramatiska följder. Vaskanerna har nämligen alltid beskyllts för att vara de som startat kriget mellan de två folken. Uppmuntrade av nyheterna om att hololäkarens berättelse ifrågasätter den rådande historieskrivningen river en mobb med vaskaner ner inredningen på det kyrianska museet. Hololäkaren vill stänga ner sig själv, eftersom det är mot hans programmering att skapa oro och konflikter, medan Quarren hävdar att sanningen måste fram till varje pris.

Hur man tar sig ut ur det här får vi aldrig se, i stället inser vi att det vi sett fortfarande är en holosimulering på ett museum. Den här gången en rekonstruktion av hololäkarens första tid på planeten, och hur den på sikt blev en början till fred och samförstånd mellan kyrianer och vaskaner.

Grundidén här är superspännande och ambitiös. Att diskutera hur historieskrivning sker, och hur den formas av sin samtid. Hur historiska fakta alltid kan skruvas på för att passa sin tids härskare och makthavare. Eller hur man på olika sätt kan utmåla ett folk som en fiende som totalt omänsklig.

För Star Trek-fans är det förstås nidbilden av Voyager som är det allra roligaste. Att se onda upplagor av Janeway och Tuvok. Kolla in hur Chakotay plötsligt har tatueringar i halva ansiktet och förespråkar kemiskt tortyr, och hur man historikerna fått för sig att hololäkaren är en android. Seven of Nine är dessutom fortfarande en borg i museets simulering, och har en hel liten trupp av medborger som hjälper henne att fajtas mot fienden.

Från början skulle det här avsnittet handla om något helt annat, artificiella intelligensers krav på mänskliga rättigheter. Men under tillblivelsen bestämde man sig för att byta spår och slänga in lite av den då pågående debatten om historierevisionism i stället. Avsnittet är ingen exakt liknelse eller parallell med 90-talets USA, men visst finns här ekon av en lite pressad vit majoritet i USA som plötsligt inser att man placerats i historiens skamvrå. Som hos den här vaskanske besökaren på museet:

VASKAN VISITOR: How can you prove that it’s true?
QUARREN: Take a closer look. The evidence is all around you. 
VASKAN VISITOR: Some musty fossils and a recreation? That doesn’t prove anything. 
QUARREN: I disagree. 
VASKAN VISITOR: You’re trying to blame the Vaskans for all your troubles the way you always do. I don’t have a problem with your species. I have Kyrian friends. But I don’t appreciate seeing my people being portrayed as villains in your little simulation, and I certainly don’t want your history taught to my children.

Men det som känns lite speciellt i det här avsnittet är att det är den minst privilegierade gruppen i samhället vi besöker som tydligen har konstruerat en snedvriden och missriktad, men ändå dominerande historieskrivning. Det är de förtryckta kyrianernas syn på historien som är felaktig i det här avsnittet. Egentligen, verkar avsnittet vilja säga, är de bara dåliga förlorare som försöker hitta någon annan att skylla sitt nederlag på. Jag som trodde att det var vinnarna som skrev historien, inte förlorarna.

Det har ju gått en hel del år sedan det här avsnittet gjordes, men debatten kring historieskrivning och vilka perspektiv man kan se historien ur har ju knappast avtagit. I dagens allt mer polariserade samhällsdebatt tror jag nog att Living Witness skulle gillas mest av de som hävdar att förtryckta minoriteter använder sig av snyfthistorier från förgångna för att på det viset försöka sno åt sig oproportionerligt stor makt och inflytande. Och sett ur ett amerikanskt perspektiv, går det att läsa det här avsnittet som annat än en betraktelse över rasfrågan och diskussionen kring slaveriets historia i USA?

En del tycker det, har verkligen hittat en mängd analyser av olika kvalitet och inriktning. Själv tycker jag att det lite hisnande att eventuellt börja se på Voyager som Star Treks kanske mest reaktionära spinoff-serie. Eller som det står i det här väldigt positiva blogginlägget om det här avsnittet:
Voyager has a decidedly reactionary streak running through it, an awkward tone-deafness on issues of race and identity. Jag hade ju även lite svårt även för avsnittet Retrospect, som ju var lite i stil med “våldtäktsoffer fabricerar minnen”.

Living Witness är ett av de mest omtyckta avsnitten i den här säsongen, ja kanske rentav i Voyagers hela produktion. Själv tyckte jag att den första kvarten var briljant, men att avsnittet sedan tappade i tempo. Den sista twisten var förstås överraskande, men jag saknade nog något ännu mer oväntat och ifrågasättande i det här avsnittet. Något riktat mot den enorma självgodhet som genomsyrar hela tv-serien Voyager. Jag menar, en del av de beslut som Janeway fattat genom serien så här långt har verkligen varit både ologiska och moraliskt tveksamma, och skulle faktiskt kunna återberättas på ett helt annat sätt än som en hjältesaga. Det räcker med att bara skifta perspektiv en smula. Även om jag förstås aldrig skulle gå så långt som att påstå att Janeway skulle bära handskar på bryggan.

Betyg: 6/10

Voyager. Säsong 4, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 550 tv-avsnitt.

DS9: His way. Det där Odo och Kira holodäcksdejtar.

Det här är lätt det märkligaste Star Trek-avsnittet på mycket, mycket länge. Ett holosvitsäventyr där Odo tar emot tips om hur han ska ragga på Kira från ett självmedvetet hologram av sångaren Vic Fontaine (som jag var helt säker på spelades av den verklige Vic Fontaine, tills jag insåg att det var en påhittad rollfigur). Fast dejtingtips är kanske fel ord. Fontaine iscensätter olika saker i holosviten. Först låter han Odo låtsas spela piano (alltså pinsamheten under den scenen), sen blir han uppvaktad av groupies. Allt för att ge Odo lite självförtroende när det gäller quinnorna.

För att verkligen få Odo i rätt stämning så skapar Fontaine sedan en holokopia av Kira, för en ordentlig testrunda antar jag. Någonstans här freakar Odo och drar sig ur det hela. Jag tror givetvis att det beror på att han inser hur creepy det är att hångla med en holokopia av en kollega, men sedan får jag för mig att skälet till att han drar är att holo-Kira inte är tillräckligt lik originalet. För när Vic lockar Odo med en ny, förbättrad Kira-klon så dyker han upp på nytt i holosviten, redo för romans.

Fast grejen är bara den att det inte är en holokopia av Kira den här gången, utan Fontaine har lockat den äkta varan till Fontaines klubb. Så bägge i paret blir lurade in i dejten. Han vet inte att det är den verkliga Kira han äter middag med, och hon vet inte att han egentligen tror att hon är ett hologram. När sanningen kommer fram rusar bägge bort från holosviten, asförbannade.

Det som är lite bisarrt här är att Kira inte blir avskräckt, eller ens lite äcklad över att Odo fått för sig att dejta kopior av henne i holosviten. Jag menar, exakt när tycker man att det där är läskigt? När någon dansar med ens holokopia? Hånglar med den? Ligger? Infördes det inte regler kring det olämpliga i att skapa hologram av sina kollegor i The Next Generation? För hur vet Kira att det är första gången som Odo iscensätter en dejt som den här? Han kanske bara gillar att göra första dejten-lajv, gång på gång på gång på gång. Nej, Kira blir faktiskt inte arg alls, utan inser snarare att hon nog borde försöka göra slag i saken med Odo. Hon bjuder ut honom på middag, han börjar gräla och så slutar allt i att de två börjar kyssas mitt på Promenaden (blev sjukt nyfiken på vilket sätt som Odo simulerar tunga när han kysser).

?KIRA: Now, are we going to have dinner together or not?
(Their voices get louder and louder.) 
ODO: And if we do, then what? 
KIRA: I don’t know. Maybe we could go dancing. 
ODO: And after that I suppose you’ll expect me to kiss you. 
KIRA: Well, it’s possible. 
ODO: Then who needs dinner? Why don’t I get it over with and kiss you right now? 
KIRA: Well why don’t you? 

Det är inte bara innehållet i det här avsnittet som är lite märkligt, utan även mina reaktioner på det. För jag går från irriterad, på gränsen till förbannad över hur löjligt allt är i “His way”, för att mot slutet ändå tycka att det är lite mysigt att Odo och Kira börjar nuppa. Så mycket sexuell spänning som byggts upp under nästan sex år mellan de två rollfigurerna, fatta vilken LÄTTNAD för alla ombord på Deep Space 9 när de äntligen börjar ligga med varandra. Kan ju verkligen unna de två det där, mitt under brinnande krig och allt. Jag tror ju inte för ett ögonblick att det där förhållandet kommer att hålla, men det är ju en helt annan sak.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 548 tv-avsnitt.

VOY: The Killing Game, pt 1 och 2. Det med hirogener, nazister och holodäckskrig.

Ska man nu flippa ut i ett holoäventyr, så ska det göras på det här sättet. Med en fiende som tar över Voyager, förvandlar större delen av skeppet till holodäck och sedan jagar besättningen genom olika scenarion från Jordens och andra Federationsplaneters historia. Bara den första delens teaserscen, med Janeway som Klingon, är värd hela månadsavgiften till Netflix.

Det är alltså de inte så supercharmiga hirogenerna som är med i serien i ytterligare ett avsnitt. Nu med en ledare som är mycket orolig över framtiden. Framför allt hur det ska gå med hirogenernas kultur och civilisation, när folket blir allt mer utspritt över galaxen på jakt efter nya arter att döda och göra troféer av. Han funderar till och med över vad som händer när det är slut på arter att ta livet av. Vad ska då deras art pyssla med?

Svaret på den här gåtan är alltså Voyagers holoteknik, en fantastisk källa till olika jaktscenarion, där man dessutom kan döda sina byten om och om och om och om igen. Resten av tiden kan man sedan ägna åt att skriva litteratur om jakt, eller skapa konst om jakt, eller….ja, vad nu än den hirogenska kulturella överbyggnaden består av. När vi kommer in i det här avsnittet har hirogenerna redan total kontroll över Voyager, men de roar sig fortfarande med att jaga levande byten, snarare än hologram. Närmare bestämt Voyagers besättning, som placerats ut i olika holoäventyr. Där jagas de tills de åsamkats så pass allvarliga skador att de inte kan fortsätta fly. Då skickas de till sjukan för att lappas ihop igen, och sedan är det bara att bege sig ut i nästa äventyr för att agera bytesdjur.

Fast den där reinkarnationen från holoäventyr till holoäventyr är inte besättningen själva medvetna om. Samtliga, utom Harry Kim, är försedda med en form av neuroblockerare som gör att de lever helt och fullt i det holoäventyr de placeras i. Helt utan några minnen av Voyager eller andra, tidigare, holodäckssimulationer. Harry Kim är den enda människan på Voyagers brygga, men förstås inte helt nöjd med situationen. Han och hololäkaren sätter tillsammans en plan i verket för att försöka få ge Voyagers besättning deras medvetanden och minnen tillbaka,

En stor del av det här avsnittet utspelas i en simulering som utspelas i en liten fransk stad, ockuperad av tyskarna under andra världskriget. Och det är faktiskt ren och skär Star Trek-magi med scenen där hirogener klädda i nazi-uniformer kommer in på en fransk nattklubb där en sjungande Seven of Nine står för underhållningen. Å andra sidan är det nästan lika kul att se en totalt personlighetsförändrad Neelix som stridskåt klingon på ett annat holodäck.

Det är när Kims plan för att återta kontrollen på Voyager börjar gå i lås som det här avsnittet kilar ytterligare några underhållande snäpp till uppför skalan mot total surrealism. En explosion spränger upp ett stort hål i ett av holodäckens vägg, vilket skapar en öppning mot flera däck och korridorer på Voyager. Gränsen mellan holodäck och “vanligt skepp” suddas ut, precis som holodäckskriget och besättningens uppror mot hirogenerna, Även allierade- och nazistsoldater är involverade i konflikten. Ja, till och med en och annan klingon gör entré i den där lilla franska 40-talsstaden.

Jag gillar verkligen den smått vansinniga utvecklingen i bägge delarna av The Killing Game, men känner lite extra kärlek gentemot handlingen i den andra delen som verkligen urartar och blir jättekonstig. Och jätteunderhållande. Sedan finns det några små detaljer som gör mig extra kär i det här dubbelavsnittet, som när Harry Kim i sin stjärnflotteuniform möter en andra världskrigsversion av Paris i en korridor, och Paris först inte tror på Kims försäkran om att han är amerikan. B’Elanna som en fransk ung kvinna, gravid med ett tyskt befäl är också en birollsfigur som känns extra minnesvärd. Precis som scenen där en nazist hetsar några hirogener så att de bryter mot sin ledares order.

Briljant och smart. Ett avsnitt som lyckas vara underhållande, samtidigt som det finns en hel del politik och historia invävt i handlingen. Äntligen ett holodäcksäventyr som inte kändes som menlös maskeradlådeunderhållning. Som jag sagt tidigare, det är sådana här avsnitt som förgyller det här bloggtittandet för mig. Och, vet ni, det nästan kändes bara som ‘Allå ‘allå ’emliga armén när det var meningen. Däremot hoppas jag att det där är det sista vi ser av hirogenerna på ett tag. Rätt trött på dem nu.

För övrigt, så verkar det här vara prototypen till det som senare blir Voyagers långfilmslånga avsnitt, ett dubbelavsnitt som sändes back to back på tv-kanalen UPN.

Betyg: Pt 1: 8/10, Pt 2: 9/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 18 & 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 538 tv-avsnitt.

VOY: Alter Ego. Det där ett alienhologram blir besatt av Tuvok.

Det uppstår dålig stämning när Tuvok börjar spela sällskapsspel med hologramtjejen som Harry Kim har en crush på. Fun fact: Sandra Nelsons baddräktslinne fick akutfodras on set för att undvika styva bröstvårtor i bild (det var tydligen rätt kallt i studion).

Okej, det här avsnittet hade jag nog stängt av halvvägs om jag inte hållit på med det här projektet. Så pass ointresserad är jag av avsnittets inledande drama, det där Harry Kim är kär i Marayna, en tjej på holodäcket. Jo, det förekommer en sällsynt nebulosa också, som man står och beundrar på bryggan. Starten på Alter Ego är nästan orimligt svag. 

I alla fall, Harry är så knäckt av sin crush att han överväger att gå all in vulcan för att få lite koll på sina känslor. Han söker sig till Tuvok som bemöter honom med en blandning av förakt och överlägsenhet. Men gissa vad som händer när Tuvok träffar holodäcksromansen (i rent studiesyfte förstås)? Han trillar förstås också dit – helt oförberedd på att en holodäcksbaddräktsbrud kan vara smart och intellektuell. Och vilja spela vulcanskt plockepinn, kal-toh.

Så här långt in i avsnittet sitter jag och tänker på hur avancerat det där holodäcksprogrammet måste vara om det kan konstruera exakt rätt typ av samtalspartner till alla som kommer in för att uppleva ett äventyr. Och så funderar jag på om det räknas som otrohet om man ligger med en holodäcksperson – de finns ju egentligen inte på riktigt utan bara i ett datorprogram. I Deep Space Nine har det väl mer än antytts flera gånger vad man kan ha för sig i Quarks holosviter, men här är man en aning mer kyska – trots att behovet av nära relationer måste vara akut hos många ombord, isolerade som man är från sin omvärld. 

B’Elanna hinner både med att brottas med onda hologram och bli uppvaktad av vulcanen Vorik i det här avsnittet. 

Nu visar det ju sig förstås att Marayna inte är en vanlig holodäcksindivid, utan faktiskt en alien som lyckats ta sig in i Voyagers datorprogram från en närliggande rymdstation där hon i all ensamhet håller den där nebulosan i schack. När det där upptäcks leder det faktiskt till ganska kul action. Holodäckets polynesiska paradis förvandlas på ett ögonblick till en mardröm, där B’Elanna håller på att bli strypt av en blomster-lei. 

Till sist får Tuvok träffa den verkliga Marayna, som sitter där på sin rymdstation och med ett kommando kan utplåna hela Voyager. Hon förklarar honom sin kärlek, och berättar att hon sett hur ensam och isolerad Tuvok är ombord på sitt skepp. Borde det inte vara bättre att leva med henne på stationen i stället? Tuvoks fantastiska svar på tal, som till fick den kärlekstörstande alienkvinnan att släppa honom fri? Jodå, han kom dragandes med sin vigselring. 

MARAYNA: But you are more like me than you are like them. I’ve seen the way you isolate yourself. Even in a crowd of people, you’re alone. We should be together. 
TUVOK: I must admit, I have found our conversations stimulating. Your insight and intelligence, fresh and unexpected. In other circumstances, I would be willing to spend time in your company, to continue to share knowledge and ideas. But I have a home and a spouse on Vulcan. I have a mission, and colleagues who depend on me. I do not have a complete understanding of emotions, but I believe that if you truly care for me, you will not pursue this course of action. 

Ja, men ni fattar. Man sitter i deltakvadranten och känner sig unik men osynliggjord. En stilig man med spetsiga öron anländer, och man förstår att det där är ens tvillingssjäl. Och när man sedan uppvaktar honom (om än på ett lite aggressivt “du är min gisslan och om du drar dödar jag alla dina kompisar”-sätt –  ja, då börjar han prata om sin fru.

Parförhållandet, monogamin och äktenskapet är institutioner som verkar vara universella. Eller åtminstone galax-normativa. För det är när Tuvoks  fruga börjar komma på tal som luften går ur Marayna. Eller så var det det där gamla vanliga tricket som han kör: “om du verkligen bryr dig om mig så skulle du inte göra så här mot mig”. Det där är inte bara en väldigt lam upplösning på ett halvintressant avsnitt, utan också ytterligare ett bevis på bristen på fantasifullhet och normöverskridande tankeexperiment hos Star Trek-författarna. Inte bara ser alla varelser ut som människor med  roliga masker, de verkar också ha organiserat sina liv på sätt som påminner extremt mycket om människans, åtminstone om sättet som hon levde på under 90-talet. 

Den trista upplösningen kombineras förresten med en rätt så tradig epilog också, där Tuvok och Harry spelar ett parti kal-toh tillsammans. Male bonding kan ju faktiskt Tuvok ägna sig åt, även om han är gift.

Alter Ego har kopplingar till två av de avsnitt jag kanske är mest skeptiskt till i hela The Next Generation-produktionen: Elemantary, Dear Data och Ship in a Bottle (som fick 4 respektive 3 i betyg av mig). Det kanske förklarar en viss skepsis hos mig i början av det här avsnittet. Trånande efter holodäckskaraktärer är en sak, men när de tar över hela skeppets dator och börjar materialisera sig både här och där så blir jag lite trött. Det verkar liksom lite för enkelt att ta över Voyagers (och de andra Federationsskeppens) dator- och styrsystem, det händer gång på gång utan att någon installerar ett ordentligt virusprogram. Sen är det något med en fiende som har lite för mycket makt, som blir lite trist. I det här fallet har Marayna kontroll över skeppets styrsystem, kan transportera sig överallt ombord i hologramform och i hotfulla situationer ladda ner sig själv i datorn. Nog för att jag gillar visioner kring artificiella intelligenser, men det där gör mig bara förbannad. Fast när jag sedan får reda på att det är en alien som tagit kontroll över Voyager, så blir jag på lite bättre humör och lite mer förlåtande. 

Men inte ens det kan dölja det mediokra hos Alter Ego – även som mellanavsnitt sett. Actioninslagen (om än lite valhänt genomförda) piggar dock upp. Den instabila nebulosan måste dock vara en av de allra tristaste b-handlingar jag varit med om. Som att stå och se på färg som torkar, även om den knyts ihop med huvudhandlingen i avsnittets upplösning.

Lider lite extra med det här misslyckandet, eftersom jag verkligen skulle vilja se fler storylines med Tuvok. Tycker för övrigt att resten av besättningen utsätter honom för rena rama vuxenmobbningen ibland, med sina ironiska skämt över hans brist på känslor och det logiska i hans tänkande. Men ett intressant Tuvok-avsnitt  måste nog innehålla större utmaningar än ett parti kal-toh med en attraktiv lady. 

Betyg: 5/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 460 tv-avsnitt.

VOY: Warlord. Det där en krigsherre tar över Kes medvetande.

Warlord drar igång som ett holodäckavsnitt med sexistiska undertoner på solsemestertemat. Lite jobbigt eftersom det känns som om jag nätt och jämnt överlevt det plågsamma avsnittet där Worf och Dax stack på semester till Risa. Men det visar sig att solen och drinkarna är en klassisk fejkstart – det här är nämligen ett avsnitt där det avhandlas betydligt jobbigare saker än vilken solfaktor man behöver under en holodäckssol. Warlord är berättelsen om hur det gick till när Kes medvetande och kropp intas av en brutal och lite vansinnig krigsherre från Ilari. 

Otack är världens lön, skulle man också kunna sammanfatta intirgen i Warlord. För allt kaos beror från början på att Voyager i sann humanistisk anda räddar några varelser från Ilari när deras skepp är på väg att explodera. När en av Ilarierna dör av sina skador så passar den döende snubben i all hemlighet på att förflytta sitt medvetande till Kes kropp. Först märks det bara genom att hennes enorma tålamod med Neelix plötsligt börjar ta slut. Men när Kes flyr med en runabout tillsammans med de andra Ilarierna är det uppenbart för alla att det hänt något ovanligt knepigt.

Tieran, som nu bestämmer över Kes kropp, är en avsatt despot, som återvänder till Ilari för att återta sitt forna rike. Det är lite Shakespearevibbar här och där när den allt mer förryckte Tieran larmar och gör sig till när han återfår sin makt. På världens stelaste bjudning blir det till och med en gnutta könsöverskridande när Kes/Tieran både har flickvän och stöter på den förre härskarens son, Ameron. Tidigare i avsnittet har det också laddats för en riktig girl-on-girl-kyss, men de två dessvärre avbrutna. Mesigt. 

Det är kul att se Kes-skådisen Jennifer Lien få göra en lite annorlunda rolltolkning, när hon enbart genom röstläge och rörelsemönster ska få oss att förstå att hon är Tieran – att det trots att finns ett visst spektrum i hennes skådespeleriet har vi ju tidigare bland annat sett när hon spelade brunstig. När hon nu gör Tieran så balanserar skådespelarinsatsen på gränsen till camp – men hamnar åtminstone mestadels på rätt sida om pinsamheten. Man kanske också ska ha i åtanke att det inte är världens lättaste eller smidigaste repliker hon ska leverera, när Tieran sakta men säkert blir mer och mer bonkers. Orsaken till det mentala förfallet är egentligen Kes telepatiska krafter. Visserligen kan Tieran använda dem som ett vapen mot sin omvärld, men samtidigt är en förutsättning för det att Kes finns kvar där, inuti hans huvud, och kämpar emot den som invaderat hennes hjärna. Vilket bland annat yttrar sig i en weird drömscen, samt att Tieran genomlider korta utbrott av blomsterintresse. 

Till sist lyckas den förre regentfamiljens trupper och Voyagers besättning tillsammans övermanna Kes/Tiearan, och genom en praktisk manick också få bort Tieran från Kes hjärna (och även ur skallen på nästa person som Tieran lyckas skutta över till). Men den här hjärntrippen har kostat på. När Kes ska träna meditation med Tuvok efteråt kan hon inte längre fokusera. Hur många liv hade hon kunnat rädda om hon kunnat stå emot Tierans mentala invasion?

KES: I can’t help wondering whether I could have fought harder. 
TUVOK: It was your absolute refusal to surrender which defeated him. You cannot ask more of yourself than that. 
KES: Everything seems so different now. My thoughts and perceptions, even my relationships with my closest friends. You, the Doctor, Neelix. How can I go back to my normal life as if nothing ever happened? 
TUVOK: You cannot. This experience will force you to adapt. You are no longer the same person, and the course of your life will change as a result. Where that new course leads is up to you.

Precis som Kaj skrev i kommentarerna till The Assignment så är det här att en främmande varelse tar över en annan persons hjärna en inte en helt ovanlig trope inom Star Trek. Det kompenseras i Warlord genom det ovanligt stora underhållningsvärdet i Tierans episka och Shakespeariska output (fast när jag ser om en del scener när jag skriver den här texten så lägger jag också märke till hur billig och svajig scenografin ser ut i det Ilariska tronrummet och en viss svajighet i Liens spel).

Vi har inte haft särskilt roliga skurkar i Star Trek på sistone, tycker jag, men Tieran har precis den där typen av vansinnig ondska som oftast blir rätt kul. Sen är det ju en extra utmaning för serieskaparna att Tierans egentliga kropp bara syns i några få sekunder i början av avsnittet. Resten av jobbet med att gestalta honom är upp till Jennifer Lien. Men Tierans stjärnkvaliteter väger inte riktigt upp hur sövande tradiga alla andra är i det här äventyret. Det är liksom inte som att jag sitter på helspänn och undrar vem som till slut ska vinna makten över tronen på Ilari.

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 453 tv-avsnitt.

VOY: Twisted. Det med rymdstörningen som var en fildelare.

VOY TWISTED 2

Jaha, hade skrivit klart hela det här inlägget, men förlorade det när internätet glitchade på flygplatsen i München. Men jag försöker väl göra en instant rewrite, och hoppas att den här Subway-nätuppkopplingen fungerar bättre. Jo, så här tänkte jag:

Det här var väl verkligen inget vidare. Jag hoppas att alla i Voyager-teamet skämdes när de tog helg den vecka som Twisted producerades. Här använder man sig nämligen av en av de allra mest slitna tropesen i Star Trek-universumet, och gör ingenting nytt av det. Extremt ofta, ända sedan originalserien, så har det ju varit ungefär så här i Star Trek: Ett rymdskepp är ute och far. Någonstans i fjärran syns det Ett Mystiskt Objekt. De upptäcksresande på skeppet tar sig närmare för att observera, och inser lite för sent att de inte kan ta sig bort från Det Mystiska Objektet när deras warpmotorer, impulsmotorer, ja hela rubbet slutar fungera. Sen brukar det ändå lösa sig, utan att någon egentligen har förstått vad det där mystiska är. Mer än att det var något väldigt kosmiskt och främmande, och det räcker för att ingjuta lite eufori i besättningen, åskådaren och serien.

VOY TWISTED

Senast vi  fick vara med om något i den här stilen i Voyager var ju alldeles nyss, i Elogium. Men där hade man i alla fall matchat ihop flocken av de märkliga djuren med en större storyline om fortplantning. Här skulle man på sin höjd kunna göra en koppling till fildelning, om inte det hade varit lite ansträngt om ett avsnitt från 90-talet. För ungefär det här händer i avsnittet: Voyager är ute och far. I fjärran dyker det plötsligt upp ett mystiskt, främmande moln av energi. Man tar sig närmre för att observera, men inser lite för sent att det är Voyager som är studieobjektet här. Motorerna på rymdskeppet slutar fungera, medan det där molnet bara kommer närmare och närmare. När det når skeppet så blir allt förvridet: människorna, skrovet, allt. Dessutom byter däck och rum plats med varandra. När Torres öppnar en dörr i maskinrummet står där en nyduschad besättningsman (plats för sexualångestskratt). Och när Janeway öppnar en lucka så dras hennes arm in i energifältet och blir liksom jäääääättteeelllååååååång (det här är lite av avsnittets höjdpunkt).

VOY TWISTED 4

Den sista delen av skeppet som nås av den där strålningen är holodäck, vilket gör att hela vårt glada Voyagergäng till sist hamnar där (det var också där som avsnittet inleddes, med en överraskningsfest eftersom Kes fyller två år). Vid det här laget har man testat en massa sätt att försöka undvika det där energifältet, men det är nu som Tuvok föreslår att man ska testa ett helt nytt arbetssätt: inte göra något alls. Det visar sig vara den rätta taktiken. Fältet passerar genom Voyager och sedan är allt som det var tidigare. Nja, inte riktigt allt. Det där fältet har gått in och kopierat hela Voyagers databas, och har samtidigt lämnat kvar massor av data. Vilken information är det då? Ja, det får vi inte veta. Alls. Inte heller var Neelix har varit (han försvinner halvvägs in i avsnittet). Så. Himla. Snålt. Och. Trist.

När jag läser på om det här avsnittet så inser jag att det kanske inte gjordes under de mest inspirerade förhållandena. Det är en så kallad bottle show, en sån som man gör när man måste spara pengar i slutet av säsongen. Det ska vara billigt, man ska inte behöva bygga nya kulisser, och man ska inte behöva fixa fram några spejsade alienoutfits. Twisted är också ett av de där avsnitten som spelades in under den första säsongen av Voyager, men som sedan lades i malpåse till säsong 2.

Okej, ett visst intresse vaknade faktiskt hos mig under den där scenen när det mystiska energifältet skulle färdas igenom hela besättningen på holodäck. Alla är rätt så skärrade, vad de vet så kan det här vara det sista de gör i livet. Så det uppstår viss närhet här och där inom gruppen. Torres sätter sig och tafsar lite på Chakotays hand. Paris lägger sin hand på Kims axel, men kommer sen på att det var lite för bögigt och tar bort den igen. Tuvok vågar nästan lägga sin hand på Janeways axel (hon ligger utslagen efter sin armen-är-skitlång-upplevelse och har fått sitt talcentrum utslaget). Men inte ens i den här laddade scenen vågar man ta ut svängarna. Jag menar, någon sån där “nu när jag i stort sett är död måste jag berätta att jag älskar dig”-scen kunde man väl kostat på sig? Det blir liksom bara torrt istället:

TUVOK: Commander Chakotay.
CHAKOTAY: Yes, Mister Tuvok?
TUVOK: I want to thank you for endorsing my recommendation.
CHAKOTAY: You know, Tuvok, I may not get another chance to say this. Sometimes I find you arrogant and irritating, but you’re a hell of an officer.
TUVOK: Thank you, sir. And since we are speaking candidly, may I say, sir, that I have not always been particularly partial to your methods either.
CHAKOTAY: I suppose it must have been tough for you to accept my being elevated to first officer over you.
TUVOK: I have always respected Captain Janeway’s decisions. However, I suppose that particular decision did put me in a position I am unaccustomed to. If that ever caused me to make things more difficult for you, I must apologise.

Som den som orkat läsa igenom hela det här inlägget kanske har förstått: jag är inte jätteförtjust. Jag tror faktiskt inte att det här manuset ens hade hållt måttet för originalserien. Det är i och för sig möjligt att specialeffekterna kändes jättefräscha på 90-talet, men idag känns de värre än usla. Och, på tal om trist, den där Marseillekrogen på holodäck och de enormt trötta skämten om den kåta ägarinnan som ska stöta på holodoktorn. Jamen, gäsp.

Betyg: 3/10

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 391 tv-avsnitt.

VOY: Learning curve. Det där Voyager får feber och maquismedlemmarna jobbar med teambuilding.

voy learning 3

När Voyagers bioneurala system bryter samman visar det sig att det beror på Neelix ostframställning (han skulle bjuda någon på macaroni and cheese i sin kulinariska satsning: “jag lagar comfort food från din hemvärld”) Bakterierna i osten har överfört ett virus till skeppets semi-biologiska datorsystem och resultatet är något i stil med att skeppsdatorn fått flunsan. Rent konkret innebär det att den ena gelpacken efter den andra pajar (exakt vad en gelpack är eller vad de gör på skeppet är lite mer osäkert, men de är i varje fall superviktiga). Så vad göra när ens dator är sjuk? Ja, vad sägs som att simulera feber?. Öka värmen ombord tills man dödat varenda litet virus.

voy learning 2Parallellt med det här så får Tuvok uppdraget att uppfostra några av de i besättningen som tidigare var medlemmar i rebellorganisationen the Maquis. De är inte drillade i stjärnflottans regler och uppförandekoder, och det har uppstått en hel del samarbetsproblem. Att bli utvald att gå kursen känns däremot inte helt smickrande för de som kallas till introduktionslektionen – de har liksom själva förstått att de hamnat i Voyagers egen obs-klass. Och jag vet inte, den militära discliplin som Tuvok försöker lära ut, kombinerad med språngmarscher genom Voyagers korridorer, känns inte direkt som stjärnflottans motsvarighet till en charmkurs. Särskilt charmigt är inte heller Chakotays sätt att motivera maquis-medlemmarna när de överväger att bojkotta lektionerna. Han slår helt enkelt en av dem på käften. Sen är diskussionen över.

Först när Tuvok bryter alla reglementen och riskerar sitt eget liv för att rädda en av maquis-medlemmarna från en säker död börjar relationerna töa upp. Till och med Dalby, den suraste ur Maqui-gruppen börjar bonda med Tuvok:

DALBY: I thought Starfleet rules said that was an unacceptable risk, going back to save him.
TUVOK: It was. However, I recently realised that there are times when it is desirable to bend the rules.
DALBY: Lieutenant, if you can learn to bend the rules, I guess we can learn to follow them. Come on, let’s get you two to Sickbay.

voy learningYtterligare ett hyfsat “mjukt” avsnitt. Trevligt och lite roligt. Lite som två b-handlingar i samma avsnitt. Och det duger inte riktigt som säsongsavslutning, tycker jag. Inte en  cliffhanger i sikte. Inte ens en antydan till något sådant, utan Voyager fortsätter bara sin resa utan ett direkt mål. I det stenhårda klimat som råder i dagens tv-värld hade det väl varit i det närmaste självmord att avsluta en säsong på det här sättet, men själv blir jag faktiskt lite  nostalgisk över 90-talets förhållandevis loja attityd till att göra tittarna beroende av serien.

Däremot är ju repliken “get the cheese to sickbay” en ögonblicklig klassiker. Noterar också att det här är ytterligare ett Voyager-avsnitt som börjar med en scen från holodäck. Den här gången en fortsättning på det äventyr som Janeway var tvungen att avbryta i Cathexis.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 16/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 380 tv-avsnitt. 

 

VOY: Jetrel. Det med kaskaduppfinnarens ånger och Neelix påhittade blodsjukdom.

voy jetrel

Backstory-dags igen. Vad döljer sig bakom Neelix glada och käcka yttre. En massa mörker, död och lögner, visar det sig.

Jetrel är ett av de där avsnitten med en rätt krånglig intrig att återberätta – fylld av backstory, technobabble och lite hemkört terapisnack. Men man kan också se Jetrel som Voyager-producenternas försök att diskutera vetenskap och vapen – kopplingen mellan det här avsnittets moraliska dilemma och atombombsdetonationerna i Hiroshima och Nagasaki är lätta att göra. Och det är frågorna kring vetenskap och moral som gör det här avsnittet intressant. Ovanligt välskriven och argumenterande dialog i ett seriöst ämne – precis de ambitioner som jag förväntar mig av Star Trek (men kanske mer sällan får vara med om).

voy jetrel 4Det är den haakoniske vetenskapsmannen Ma’Bor Jetrel som de här diskussionerna kretsar kring. Han uppfann metreonkaskaden, ett atombombsliknande vapen som användes mot Neelix gamla hem – månen Rinax. Nu säger han sig vilja hitta ett botemedel för de som blivit strålskadade i samband med kaskadanvändningen – och efter en undersökning hävdar han att Neelix är en av de drabbade. Men i själva verket planerar Jetrel att använda Voyagers transportör för att återskapa dem som dog för 15 år sedan. En fåfäng och desperat plan av en man, som kanske inte är lika övertygad om sin oskuld som det låter när han diskuterar principerna kring forskning och vapen.

voy jetrel 2Neelix dras för den delen också med en del mörka minnen och hemligheter från bombningen av Rinax. Han som tidigare berättat historier om sina krigsminnen måste erkänna att han i själva verket var vapenvägrare. Ett beslut som skämts för att berätta om efter att hela hans familj dog på Rinax. Men Neelix vore inte Neelix om allvaret och sorgen fick härska särskilt länge. Till och med när han fortfarande tror att han har en blodsjukdom så försöker han hitta en uppsida. Som att det kanske ändå är skönt att dö före flickvännen Kes. Hon som ju bara kan bli nio år gammal.

NEELIX: Well, there’s one good thing that will come from all this. When I first met you I didn’t know that your species lived only eight or nine years. I fell in love with you without knowing how lonely it would be to live without you after you’re gone. Now that I’m going to die first, I don’t have to worry about it.
KES: Before I met you, eight or nine years seemed like an eternity. It never occurred to me that anyone could live longer. Now that we’re together, no matter how many years we have left, it doesn’t seem like enough. But the important thing is to cherish whatever time we have together, whether it’s a day or a decade.

Det här kanske ser okej ut i skrift, men faktum är att alla scener där Kes, det vill säga skådespelaren Jennifer Lien, är med i känns skitjobbiga. Hennes uppgift på sistone har varit att agera lilla fröken rättrådig exakt hela tiden. Gärna med några populärpsykologiska punchlines om att till exempel leva i nuet och så vidare. Outhärdligt.

Det känns förresten som om Voyager-producenterna fått det här med holodäcksscener på hjärnan nu. Att ta till en holoscen i teasern känns som ett lite billigt trick, en nödlösning när man inte kan hitta på ett mer spännande anslag, och nu har man gjort det i två av de tre senaste avsnitten. Är alla möjligheter på själva Voyager verkligen redan uttömda? Vi har ju fortfarande inte sett några scener från sophanteringen eller toalettrengöringsdivisionen – det hade väl blivit en bra teaser+

Betyg: 8/10

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 15/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 378 tv-avsnitt.