VOY: Flesh and blood, del 1 & 2. Det med hologrammen som gör revolution.

Dålig bloggvecka det här. Två späckade sändningar och en heldag med redaktionen sätter sina spår i inläggsfrekvensen. Så mycket bättre då att jag faktiskt sett riktigt bra avsnitt. Som Flesh and blood. Ytterligare ett sånt där dubbelavsnitt, som sändes första gången på en och samma kväll under långfilmsliknande former. Men någon helt fristående berättelse är däremot inte den här historien.. Hirogenerna är tillbaka och ställer till med kaos igen, och man plockar också upp storylinen om revolterande hologram från Body and soul. Ovanligt snyggt vävt med två återkommande intriger här, faktiskt. Nästan ett unikum i en Star Trek-serie.

Storyn har sitt ursprung i Janeways gamla beslut om att ge det brutala jägarfolket hirogenerna tillgång till Voyagers holodäcksteknik. Avsikten var att man på det sättet skulle sätta stopp för deras blodtörstiga jagande efter olika byten och troféer runt om i galaxen. I stället kunde de förlägga sina massmord till holodäcken och ta livet av fotonbaserade livsformer. Det här fungerade förstås inte i längden. Hirogenerna ville maxa svårighetsnivån på sina jakter, så de började mixtra med matriserna och tog bort alla spärrar för hur mycket hologrammen skulle komma ihåg av sina tidigare liv, samt hur stor deras kapacitet att utvecklas bortom grundprogrammeringen skulle vara. Det slutade lite snopet med att hologrammen faktiskt blev smartare än hirogenerna, och att de nu inlett en revolt mot sina forna herrar. Ett skepp fyllt av enbart fria hologram, lett av den karismatiske bajoranen Iden, har till och med börjat söka upp olika hirogenskepp för att befria andra hologram.

Diskussionen kring hologram och deras rättigheter har bubblat lite grand i bakgrunden i Voyager ett bra tag nu. Som när hololäkaren klagat hos Janeway på att han inte får samma behandling och respekt ombord som sina kollegor av kött och blod, eller i avsnittet där Lokirrerna tampas med sina revolterande hologram. I det här avsnittet ställs saken till sist på sin spets – Janeway måste välja vem hon ska stödja i den pågående konflikten. Är hon ytterst ansvarig för att ha delat med sig av holotekniken, och borde därför hjälpa hirogenerna med att spåra upp och avaktivera de revolterande hologrammen? Eller är det hologrammen som måste skyddas från sina brutala fångvaktare, som gång efter annan mördar och våldför sig på dem? Det hela blir inte mindre komplicerat när hololäkaren agerar medlare mellan hologrammen och Janeway. Han känner igen sig i holorebellernas problematik, och kallar dem till och med för en ny ras, skapad genom Janeways agerande.

EMH: You’re right that it was a mistake to give the Hirogen technology and that mistake has had consequences. These holograms are one of them. In some ways they’re a new species, one that you helped create. You can’t turn your back on them.
TORRES: He’s got a point.
TUVOK: Could we restore them to their original parameters?
EMH: We’d be wiping out their memories, their experiences, everything they are.
CHAKOTAY: Couldn’t we just extract their violent subroutines?
TORRES: It’s possible.
EMH: That would be like de-clawing a cat. We’d be taking away any chance they have of defending themselves.
JANEWAY: We’d also be preventing them from doing any more harm.
EMH: You wouldn’t even be considering this if they were flesh and blood.
JANEWAY: I’m not going to let you turn this into an argument about holographic rights.
EMH: Why not? That’s exactly what it is.

Det är alltså inte bara Janeway som måste fatta ett beslut här, hololäkaren känner sig också helt kluven. Till sist tröttnar han på det han tolkar som Janeways okänslighet i frågan och hoppar av! Transporterar sig över till hologramskeppet och ger dem den tekniska informationen som behövs för att de ska kunna neutralisera Voyagers vapen.

Janeway är förstås rasande, inte bara över att hololäkaren med sitt agerande riskerat livet på alla som finns på Voyager, utan förstås också över att han trotsat henne. Hon vill skylla felet på hans programmering och bannar sig själv att hon inte kollat efter buggar i systemet. Chakotay verkar lite mer rimlig i sina resonemang.

JANEWAY: I should have seen this coming.
CHAKOTAY: You had no way of knowing the Doctor would do this.
JANEWAY: Are you sure? He was so adamant bout helping those holograms. I should have been paying closer attention.
CHAKOTAY: Are you saying it was a mistake to reject his plan?
JANEWAY: The mistake was not running a diagnostic on his programme the minute he came back to this ship.
CHAKOTAY: You think these holograms manipulated him somehow?
JANEWAY: He was on their ship for days. For all we know, they reconfigured his entire matrix.
CHAKOTAY: There is another possibility. He may have done what he did because he genuinely believes in their cause.
JANEWAY: I can accept that the Doctor has sympathy for these people. But I can’t accept that he would deliberately risk the lives of this entire crew. We’re his family.
CHAKOTAY: Maybe that’s how he’s started to think of these holograms.

Hologrammen drömmer om en egen planet, ett eget hem där de inte behöver tjäna någon annan än sig själv. Det borde vara ganska lätta att fixa, det enda man behöver är ju energi. Eftersom man varken behöver syre eller natur så kan man i stort sett slå sig ner på vilken ogästvänlig stenbit som helst. Det där låter ju som en toppenplan, men dessvärre är hologrammens ledare Iden lite vrickad. Han har drabbats av storhetsvansinne och drömmer om en ny holoreligion – en där han själv är en av gudarna. Han attackerar alla skepp som kommer i närheten och som har hologram i sin tjänst. Och när det gäller kultursektorn så vill han bryta helt och hållet med vad de så kallade organiska har gjort. Det blir alltså ett bestämt nej till hololäkaren när han fantiserar om hur han kan bli kulturminister i den nya civilisationen och undervisa om de stora mästarna från förr. Hologrammen ska skapa sin egen kultur, religion och livsstil.

Ja, så det flippar alltså ut. Iden bestämmer sig för att ge igen på hirogenerna. Han transporterar dem till en planet och låter sedan hologrammen jaga dem, i en jakt lika brutal och meningslös som dem som hirogenerna brukade arrangera. Till sist blir det hololäkaren som får dra ner till den där planeten och agera actionhjälte. Försedd med ett jättestort lasergevär så “avaktiverar” han Iden (som till och med snott hololäkarens mobila hologramprojektor)

Tillbaka på Voyager försöker hololäkaren själv komma på ett lämpligt straff som Janeway kan dela ut. Inte bara bröt han mot order, han riskerade också Voyagers säkerhet och gjorde det möjligt för hologrammen att kidnappa Torres. Men Janeway är sällsynt tyst, deppig och passiv. Hon vet inte vad hon ska göra.

EMH: If I weren’t your only doctor, I imagine you’d confine me to the brig. Confiscating my emitter would be an equivalent to punishment.
JANEWAY: I’m not sure that’s appropriate.
EMH: If that’s not enough, you can take away my holodeck privileges. And my autonomy protocols.
JANEWAY: You mean turn back the clock to when you were first activated?
EMH: You’ve given me extraordinary freedom over the years. I’ve obviously abused it.
JANEWAY: Maybe. Or maybe you’ve simply become as fallible as those of us who are made of flesh and blood. I’m just as responsible for allowing you to expand your programming as I am for giving technology to the Hirogen. How can I punish you for being who you are?
EMH: I don’t know what to say.

Det här är väl ändå Star Trek när det är som bäst, rotandes i vad en kännande livsform egentligen är, och ifrågasättande maktrelationen och förhållandet mellan människa och maskin. Flera av Star Treks allra bästa avsnitt är just på det här temat, och Flesh and blood håller också en ovanligt hög klass. Den här gången håller man dock de filosofiska diskussionerna på ett minimun, problemställningen är förpackad tillsammans med en hel del action och vändpunkter. Flesh and blood blir faktiskt bara bättre och bättre ju längre avsnittet håller på.

Just hologramfrågan har ju börjat skava mer och mer. I The Next Generation löste man problemet med ett allt för självständigt hologram genom att låsa in honom i en egen hårddisk. Men eftersom hololäkaren under de här sju åren blivit allt mer av en fullödig rollfigur (och en av seriens bästa karaktärer) så kändes det som hög tid att ta upp frågan till en ordentlig diskussion. Sedan vet jag inte riktigt om man den får ett ordentligt svar. Janeway särbehandlar fortfarande hololäkaren när hon inte ens delar ut ett straff till honom efter det han gjort. Som om hon är medansvarig eftersom hon inte kontrollerat hans programmering in i minsta detalj.

Det går att läsa in en massa symbolik i det här avsnittet – om klassamhället, slaveri, kolonialism och rasism. Nu undrar man ju bara vad som händer med resten av holodäcket. Vid vilken nivå uppnår ett hologram status som en självständig individ? Och är det okej att roa sig som man vill med andra hologram, med ett mer begränsat medvetande? Så många frågor efter det här avsnittet.

Ett lite extra plus att skeppet med revolterande hologram består av en massa livsformer från alfakvadranten. En liten påminnelse om vilket franchise som den här serien ingår i. Eller bara recyklande av kostymer?

Och den otäckt dåliga översättningen fortsätter även i det här avsnittet. Kastare och riktare (thrusters och phasers) och uttrycket “escape pod” översätts genomgående som “flyktväg”. Så märkligt.

Betyg: 8 & 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 9 & 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 646 tv-avsnitt.

VOY: Repression. Det där Tuvok hypnotiserar fram en maquiskupp.

Äntligen får filmarvet sin rättmätiga plats i Star Trek-universumet. Precis som när det gällde tv-nostalgin, bilnostalgin och Blixt Gordon-nostalgin så är det Tom Paris som är den drivande i frågan. Den här gången har han konstruerat ett holodäcksscenario som återskapar en gammal mysig biograf. Och som grädden på moset bjuder han in B’Elanna till en riktig kultfilmskväll – uppföljaren till Monstret i svarta lagunen: Revenge of the Creature! I 3D!!

Det där utgör höjdpunkten i Repression för min del, förutom några scener där man lånat in b-skräckisens stilgrepp och som därför blir extra mysrysiga. Handlingen går nämligen ut på att Voyager plågas av en mystisk farsot. En efter en hittas besättningsmän försatta i koma, och alla tillhör den gamla maquisbesättningen. Successivt hamnar mer och mer av fokuset i berättelsen på Tuvok, som är den som försöker lösa gåtan. Under en meditation får han korta minnesfragment från olika överfall på folk i besättningen. När dettas sedan följs av märkliga hallucinationer så inser han att det nog är han själv är den som är orsaken till epidemin av medvetslöshetssjukan. Inte förrän Janeway börjar leda honom genom en andra meditation kommer det fram vem som egentligen ligger bakom.

Visst är det kul med genrehyllningar, men det blir då och då lite problematiskt att storyn i avsnittet på sina ställen är lika krystad som i en b-film. Tuvok har alltså fått ett slags mentala instruktioner av en galen bajoransk frihetskämpe långt innan han hamnade på Voyager. När det nu verkar ha blivit känt att Federationen och Voyager har kontakt så har denne fantatiker, Teero, smugit in en mental trigger i ett av de videobrev som Tuvok fått. Denna order överför Tuvok nu telepatiskt via mindmelds till den gamla maquisbesättningen så att de i sin tur, efter en viss order, lydigt genomför ett myteri ombord.

Det här är ju en väldigt långsiktig plan, eftersom man vid den här tidpunkten uppskattar att det kommer att ta flera år innan Voyager anländer till alfakadranten. Det är också väldigt oklart hur Tuvok till sist lyckas häva Teeros hypnos (räckte det med att Janeway röt till några gånger?). Visst är scenen där Tuvok nästan avrättar Janeway något av en klassiker (det är Chakotay som vill testa Tuvoks lojalitet, men med ett vapen som inte fungerar), men trots det så tappar jag intresset mot slutet av avsnittet. Det känns som om de harvar runt några varv för mycket innan upplösningen äntligen kommer. Det är också alltid lite svårt för mig att engagera mig när skurken är någon som jag inte vet något om och vars motiv jag egentligen inte heller riktigt förstår.

Repression lånar kanske in några drag från b-filmsgenren, men det är ingen helt och hållet utförd homage. Däremot är det tydligt att manusförfattarna och producenterna nu börjat rota runt lite maquisintriglådan en hel del. I och med den nya kontakten med Starfleet så har Maquismedlemmarnas framtida öde på nytt aktualiserats och här finns det lite ny dramatik och nygamla konflikter att ösa ur. Men här blir det, förstås, mest en inbillad konflikt. Hade jag varit Janeway så skulle jag nog ändå bli en smula misstänksam över hur lätt det ändå var att väcka Chakotays Federationshatande sida till liv.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 640 tv-avsnitt.

VOY: Life Line. Det där hololäkaren botar sin skapare.

Någon fick tydligen blodad tand kring det här med skådespelare som spelar mot sig själva efter avsnittet där Kes övermannar Kes och gömmer henne i en låda. Så i Life Line får Robert Picardo mycket att göra när hololäkaren vårdar sin skapare, en äldre och sjukare version av sig själv. Doktor Lewis Zimmerman skapade ju den första upplagan av hololäkaren med sig själv som förebild, så de är bägge lika vresiga, asociala och lättsårade. Upplagt för mysig, avslappnad och högfungerande stämning, helt enkelt. Eller inte.

En sak är säker, den som kom på att det skulle finnas med ett talande iguanahologram i det här avsnittet borde fått en Emmy. Eller kanske två. Det är det absolut bästa med hela Life Line, och att vi inte får lära känna Leonard (som iguanan heter) bättre är en stor sorg för mig. Leonard är bara ett av flera hologram som den folkilske doktor Zimmerman omger sig med. Det verkar bara vara den lika socialt handikappade Reg Barclay i Zimmermans umgängeskrets som är människa.

Samme Barclay som ju lyckades ta kontakt med Voyager tidigare under säsongen, och som nu lyckats upprätta månatliga datautbyten mellan Janeways skepp och Jorden. Och det är i det första av dessa datapaket som han skriver ett brev till hololäkaren för att berätta att hologrammets konstruktör, doktor Zimmerman, är sjuk. Varpå hololäkaren kräver att få åka med i nästa komprimerade datorpaketssvar för att försöka bota den person i hela galaxen som han eventuellt skulle kunna kalla…pappa.

Hololäkaren kommer fram, men möts inte direkt av en öppen famn. Tvärtom. Större delen av det här avsnittet upptas av hololäkarens och Zimmermans inkompatibla personligheter. Relationen mellan de två blir inte direkt enklare av att hololäkaren gärna vill ha sin skapares erkännande, att Zimmerman ska se hur mycket hololäkaren utvecklats bortom sin grundprogrammering. Ur Zimmermans synvinkel är hololäkaren däremot främst en påminnelse om hans kanske mest förödmjukande professionella nederlag. Efter att den första prototypen för ett medicinskt akuthologram testats, Mark One, ville Federationen ha en rad förbättringar och förändringar. Den första generationen av programvaror som producerats kasserades dock inte, utan fick nya, enklare arbetsuppgifter inom avfalls- och lokalvård.

ZIMMERMAN: Emergency Medical Hotheads. Extremely Marginal Housecalls. That’s what everyone used to call the Mark Ones until they were bounced out of the Medical Corps. I tried to have them decommissioned, but Starfleet in its infinite wisdom overruled me and reassigned them all to work waste transfer barges. That’s where you’d be too, if you hadn’t been lost in the Delta Quadrant. Do you know how humiliating it is to have six hundred and seventy five Mark Ones out there, scrubbing plasma conduits, all with my face? 

Eftersom det här på många sätt är en fristående fortsättning på Pathfinder så dyker Deanna Troi upp i en gästroll även här. Hon ska försöka medla mellan de två Zimmermanska tvillingssjälarna, och efter en del rätt jobbiga gräl kommer hon också på lösningen på problemet: ömsesidig svaghet ger ömsesidigt förtroende. Om hon ser till att hololäkaren håller på att paja så kommer Zimmerman att laga den, och då kanske även hololäkaren kan få komma till och försöka bota Zimmerman.

Life Line är en smula tjatigt i längden. En hololäkare eller en doktor Zimmerman i taget kan vara kul, men att höra två skitjobbiga gubbar stå och gnabbas i scen efter scen blir ganska jobbigt i längden. Deanna Trois andra appearance under en och samma säsong tydliggör också hur liten skillnaden är mellan ett exklusivt framträdande och en “jaha, är du här igen”-reaktion från mig som tittar. She overstayed her welcome, liksom.

En intressant grej, kanske det mest spännande i det här avsnittet: Janeway får ett meddelande från en av sina bossar där de vill bli uppdaterade kring läget för Maquismedlemmarna på hennes skepp. De forna rebellerna ser hon ju idag på som fullvärdiga medlemmar av besättningen, men om och när Voyager anländer jorden kanske de kommer att ses som skurkar och banditer av Federationen. Chakotay är dock inte lika chockerad över frågan från Federationen. De som varit medlemmar av Maquis har aldrig glömt det. Själv verkar han mest intresserad av att flirta med Janeway över en lunch.

JANEWAY: I don’t think of you or B’Elanna or the others as Maquis. I think of you as part of my crew. 
CHAKOTAY: You may have forgotten, but we haven’t. You heard the Admiral. It’ll be years before we have to deal with those issues. Let’s worry about it then. 
JANEWAY: Do you have lunch plans? 
CHAKOTAY: Is that aninvitation? 
JANEWAY: I was hoping you’d help me compose a response. 
CHAKOTAY: You’re on.

Trots att jag har en rad invändningar mot det här avsnittet (som vanligt) så måste jag ändå betona hur bra och omväxlande den här säsongen varit så här långt. Nya berättargrepp och infallsvinklar i ovanligt många avsnitt, och nu till och med en bihandling som pågår i alfakvadranten. Sjätte säsongen av Voyager känns verkligen så långt ifrån slentrian-Star Trek man kan komma. Men det betyder inte att man lyckas med varje enskilt avsnitt eller storyline. Däremot att mina förväntningar på varje enskilt avsnitt är högre under den här säsongen än tidigare.

Det här avsnittet var, som jag mer än antytt tidigare, en smula påfrestande. Men allt som innehåller en talande iguana som heter Leonard är stor tv-serie-konst, om man frågar mig (även om han tyvärr säger alla sina repliker off camera).

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 634 tv-avsnitt.

VOY: The Voyager Conspiracy. Det där Seven blir konspirationsteoretiker.

Seven of Nine bestämmer sig för att någon måste rensa lite i den röra som är Voyagers drift och styrning. Alltså laddar hon ner all tillgänglig data om skeppet till sin laddningsalkov för att kunna få total överblick och fatta faktabaserade beslut. Det fungerar jättebra till en början (hon kan till exempel säga exakt var man kan hitta små loppor som lever av elektricitet). men efter ett tag så pallar inte Sevens blott semi-borgska hjärna med att hantera all information. Alltså börjar hon se konspirationsteorier överallt. Under två olika sessioner sätter hon sig ner med Janeway respektive Chakotay och övertygar bägge om att den andre är inblandad i en gigantisk konspiration. Det genomgående temat är att Voyager inte hamnade i deltakvadranten av en slump, och listan på indicier är jättelång oavsett vilken av Sevens två teorier man väljer att tro på.

Det är förstås en helt annorlunda upplevelse att se The Voyager Conspiracy idag jämfört med november 1999, när avsnittet först sändes. På den tiden tyckte jag fortfarande att konspirationsteorier var underhållande och lite spännande. Idag matas vi med desinformation och mer eller mindre avancerade teorier om sammansvärjningar dagligen genom sociala medier och olika tvivelaktiga nätpublikationer. Men jag tror ändå inte att jag hade uppskattat det här avsnittet ens för tjugo år sedan.

Sevens teorier är så pass absurda att både Chakotay och Janeway till en början lyssnar med ett överlägset och lite roat leende på läpparna. Det är först när Seven är börjar gräva i den där outredda konflikten mellan rebellrörelsen Maquis och Federationen som de bägge plötsligt börjar lyssna på allvar. Fast för mig som tittare är det verkligen en marginell nivåskillnad mellan de där teorierna. Allt känns mest tossigt, och dessutom är scenerna i sig är rätt så statiska och repetitiva. Det är väldigt mycket uppjagad Seven som halvskriker ut fakta, datum, händelser och slutsatser i det här avsnittet.

Den incident som förorsakar hela den här konspirationspsykosen hos Seven är dessutom så töntig att jag nästan inte ens orkar nämna den här. Någon har byggt en interstellär katapult som kan kasta rymdskepp massor av ljusår bort, och Seven tycker att det verkar som om konstruktionen liknar den som Caretakern använde sig av när han förflyttade Voyager till Deltakvadranten. Det är det här som gör att Seven börjar rota i själva sprängningen, och hittar en bild som visar att någon har en traktorstråle igång just när Tuvok spränger Caretakerns rymdbas i bitar . Just den delen av Sevens konspirationsteori får faktiskt inte heller något svar i The Voyager Conspiracy.

Det är faktiskt så att det enda jag egentligen gillar med det här avsnittet är den sista scenen, den där Janeway får Seven att släppa vansinnesteorierna. Mor/dotter-dynamiken mellan de två blir ännu starkare i och med det här. Däremot andas jag ut när Janeway faktiskt får ett stjärndatum fel i sin långa uppräkning av avgörande ögonblick mellan de två. Det finns tydligen någon måtta på hur pass fotografiskt minne det krävs för att få bli befäl på ett av Stjärnflottans skepp.

Den där sista scenen räddar också ett avsnitt som annars hade tydlig bottenkänning. Jag tyckte att det var orimligt, tjatigt och lite korkat, faktiskt. Sevens teorier hade inte ens överlevt ett dygn bland de mest korkade på Twitter (om Federationen nu haft det).

Betyg: 3/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 619 tv-avsnitt.

VOY: Extreme risk. Det om B’Elannas självskadebeteende på holodäcket.

Extreme Risk handlar om ett tema som egentligen borde poppa upp hela tiden i den här serien: Hur mår man egentligen ombord på Voyager? Egentligen är det konstigt att folk inte bryter ihop hela tiden, efter fyra år av Voyagers skakiga resa på väg mot ett avlägset hem. Kanske är det femte säsongen som kommer att bli den stora depressionssäsongen av Voyager. Så sent som i säsongsstarten hade Janeway ju stängt in sig på sitt rum för att älta det som varit, och här, i avsnitt tre, är det B’Elannas psyke som krackelerar.

Den utlösande faktorn för Torres sammanbrott verkar ha varit beskedet om att större delen av hennes kamrater från Maquisrebellerna mist livet (fakta som fanns i den digitala brevskörden från alfakvadranten i förra säsongen). Deras öde verkar hemsöka Torres. Eller, rättare sagt, det som hemsöker henne är att hon inte känner något inför det som hänt. I stället är hon avstängd, stum och allt mer oengagerad kring det som händer på skeppet.

B’Elannas sätt att hantera det här tillståndet är en massa vilda holodäcksäventyr, där hon stänger av säkerhetsfunktionerna för att leken ska vara på allvar. Hon spelar helt enkelt med sitt liv som insats – allt för att kunna känna något. När hon sedan haltat hem till rummet efter genomförd krigsscen/fallskärmshoppning/slagsmålssession försöker hon lappa ihop sig själv så gott det går med hjälp av lite utsmugglad sjukvårdsutrustning. Man skulle kunna säga att B’Elanna skapat sig en egen, privat Fight Club där på holodäcket. Det är bara lite svårt att dölja sitt medlemsskap om man är isolerad ombord på ett rymdskepp mitt ute i deltakvadranten. Förr eller senare upptäcker hololäkaren spåren efter de gamla skadorna på ens kropp.

Det här superintressanta spåret om mental ohälsa och självdestruktiva beteenden slarvar man tyvärr bort genom att låta större delen av handlingen i Extreme Risk kretsa kring en av Voyagers sonder i stället. Malonerna (ni vet, de som dödade det där nattfolket med sina vidriga utsläpp i avsnittet Night) är supersugna på att norpa åt sig Voyagers lilla raket och all teknik som den innehåller. För att undvika det fjärrstyr Janeway sonden rakt mot en planet med extrem atmosfär. Där fastnar den på en plats som ingen av parterna kan nå fram till.

Jag har alltid fått intrycket att de där sonderna var något av en förbrukningsvara. En grej som man liksom räknade med att kunna bli av med, eftersom man ju skickar in dem både här och där för att undersöka saker. Men antingen så har man lite materialbrist på Voyager just nu, och måste ta lite bättre hand om sina prylar. Eller så är just den här sonden exceptionellt viktig. Kampen om den utlöser nämligen ett slags miniatyr-rymdkapplöpning mellan malonerna och Voyager. Bägge besättningarna konstruerar och bygger varsin ny rymdfarkost för att kunna komma åt sonden, och det är under det arbetet som Janeway inser att allt inte står rätt till med B’Elanna. Torres är så apatisk på mötena att hon till och med låter Seven vinna diskussioner om tekniska specikationer kring det nya skeppet. Fatta vilket grovt avvikande beteende det är.

Det hela utmynnar i att Janeway ger B’Elanna en ordentlig utskällning efter att Torres hittats livlös på holodäcket. Chakotay följer sedan upp det holodäcksmissbruket genom att konfrontera Torres med ett av hennes egna holoprogram: En brutal fantasimiljö där flera av deras vänner från Maquisrebellerna ligger döda på marken. Och tänk, det räcker med lite grundläggande populärpsykologi från Chakotays sida för att få rätsida på det här problemet. Efter lite snickesnack kan Torres plötsligt hantera sin rädsla för att allt som är stabilt runt henne kan försvinna:

TORRES: When I was six, my father walked out on me. When I was nineteen, I got kicked out of Starfleet. A few years later, I got separated from the Maquis. And just when I start to feel safe, you tell me that all of our old friends have been slaughtered. The way I figure it, I’ve lost every family I’ve ever had. 
CHAKOTAY: B’Elanna, you have a new family now, here on Voyager. You’re not going to lose us. You’re stuck with us. 
TORRES: You can’t promise me that. 
CHAKOTAY: No, I suppose I can’t. Losing people’s inevitable, and sometimes it happens sooner than we expect. But I can promise you that the people on this ship aren’t about to let you stop living your life or break your neck on the holodeck. You’re going to have to find another way to deal with this. 
TORRES: I don’t know how. 
CHAKOTAY: Then we’ll figure it out. Together. 

För några nära och djupa samtal finns det som vanligt inte riktigt tid till, inte i det här avsnittet. I stället kastar sig Torres nästan direkt iväg för att hämta hem den där sonden. Och det var ju tur, eftersom hon räddar allas liv ombord på den nybyggda skytteln med ett i all hast ihopmonterat portabelt skyddsfält som ersätter farkostens väggar efter att de gett efter för trycket utanför skeppet.

Extreme risk vågar snudda vid ett allvarligt tema, men tappar sedan bort det till förmån för lite action och explosioner. Synd. Som vanligt finns det också en hel del kontinuitetsproblem när man ska ta upp ett lite djupare ämne i en serie som inte vågat ta steget över i fullt såpamode. B’Elanna fick ju reda på det där med Maquisslakten redan i Hunters, i mitten av förra säsongen. Några tecken på den här annalkande depressionen har ändå inte visat sig tidigare i serien. Och hennes kille Paris verkar inte ha anat något alls…

Däremot måste det ha varit extremt skönt för skådespelaren Roxann Dawson att äntligen få lite tuggmostånd i det här avsnittet. Hennes roll som B’Elanna Torres är ju annars nästan alltid begränsad till att vara sur, stingslig och extremt kompetent. Kanske inte helt oväntat att själva grundidén till avsnittet, depressionen och självskadebeteendet, faktiskt kom från Dawson själv. Jag tror dessutom att Extreme Risk hade kunnat bli riktigt bra om skådespelaren fått ha ytterligare input i manusskrivandet också. För här känns det som att manusförfattarna inte är tillräckligt intresserade av B’Elanna för att förvalta det här intressanta uppslaget på ett bra sätt.

Betyg: 5/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 566 tv-avsnitt.

VOY: Worst Case Scenario. Det med myteriholorollspelet som flippar ut.

Det känns verkligen som om författarna och producenterna haft “roligt på jobbet” när de skapade den här äventyret. Berättelsen om ett holodäckäventyr som blir lite för verkligt för sitt eget bästa känns ganska ofta som en lite skruvad kommentar till deras egen verklighet. Worst Case Scenario är ytterligare ett av de avsnitt som på sistone visat att serien har förutsättningar att förflytta sig bort från det förutsägbara och repetitiva.

Lite komiskt blir det i och för sig att man i Voyager väljer att återuppliva sin Maquis-intrig ungefär samtidigt som hela den storylinen avslutas i Deep Space Nine. Här i form av ett holodäcksäventyr som B’Elanna upptäcker gömt långt ner i någon databas. Det visar sig vara ett spel som utspelas precis i början av Voyagers resa genom Deltakvadranten, där Chakotay leder ett myteri mot kapten Janeway. Hela avsnittet börjar inne i holodäcksäventyret, som en förlängd fejkstart ungefär, men där vana tittare ganska snart förstår att handlingen snarare är förlagd till Voyagers första säsong, än den nuvarande tredje.

Ryktet om det här lite vågade holodäcksäventyret sprider sig snabbt på Voyager, men Janeway tar dess existens och den fiktiva komplotten mot hennes ledarskap på ett ovanligt lättsamt sätt. Till sist kommer det fram att det hela från början faktiskt var tänkt som ett träningsprogram för säkerhetsavdelningen, författat av Tuvok. Han valde dock att aldrig slutföra det eftersom samarbetet mellan Maquis- och Federationsbesättningarna gick så bra. Men då den underhållningstörstande besättningen på Voyager kräver ett slut på historien så försöker Tuvok och Paris samarbeta om att skriva en upplösning på dramat. En rad rätt komiska situationer uppstår, där deras gemensamma skrivprojekt utsätts för en rad slitningar – allt från andra personers goda råd och idéer till en allmänt grälsjuk stämning mellan de två författarna om karaktären på upplösningen. Men när de två öppnar upp holodäcksprogrammet för att komplettera storyn så triggar man också igång ett helt nytt slut på historien – författat av förrädaren och ärkefienden Seska och dolt i Voyagers databaser innan hon valde att hoppa av.

Borta är nu det här avsnittets lättsamma komiska stämning. I stället är Tuvok och Paris fångna i ett holodäcksäventyr där upplösningen redan är färdigskriven som en tragedi. De ska dö. Inget de gör verkar kunna ändra intrigen och Seskas program blockerar också transportörerna, så de kan inte strålas ut från holodäcket. Och när Janeway tar sig in i dramat för att skriva om handlingen utifrån så kompenserar bara Seskas program det med en ny variant av den tragiska ändpunkten. Inte förrän Tuvok lyckas rigga ett phasergevär till en bomb så ändras slutet på historien.

Att holoäventyr löper amok och blir betydligt mer på allvar än vad det var tänkt, det har vi sett en rad varianter på tidigare. Det roliga här är avsnittets oväntade kast från komedi till dödligt allvar, och så förstås metaperspektivet. Det är svårt att inte se Worst Case Scenario som i åtminstone till viss mån en liknelse kring manusförfattare och producenters situation när klåfingriga tv-bossar och mellanchefer ska ge sig in och “förbättra” manus och intriger.

Kul är det i varje fall, en av de absoluta höjdarna i denna tredje säsong.

Betyg: 9/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 483 tv-avsnitt.

DS9: Blaze of Glory. Slutet på berättelsen om Eddington och Maquisrebellerna.

Det här är ett rätt så svårt avsnitt att skriva om. Mest för att jag faktiskt inte riktigt förstår premissen.

Sisko åker alltså på uppdrag med Maquisens numera fängslade ledare, Michael Eddington, för att försöka stoppa missiler som motståndsorganisationen har skickat mot Cardassien. Sisko är orolig att attacken, om han inte lyckas stoppa den, kommer att dra igång ett fullt krig mellan Jem’Hadar/Cardassien-alliansen och Federationen. Trots att jag uppskattar Siskos strävan efter att bevara freden i Alfakvadranten så länge som möjligt så blir jag ändå fundersam över vilken status som egentligen föreligger mellan Federationen och Cardassien. Jag menar, Grundarna skickade ju faktiskt en kopia på Bashir till rymdstationen för att få en sol att förvandlas till en supernova och utplåna Deep Space 9 och Bajor. Vad är det diplomatiska svaret på det, egentligen? Och hur svarar man militärt när man nätt och jämnt lyckas avvärja ett sådant extremt illasinnat attentat? Terrorbalansen mellan Jem’Hadar/Cardassien-alliansen och resten av alfakvadrantens befolkning verkar ju hänga på en så pass skör tråd att konflikten egentligen är oundviklig i det långa loppet. Så försöker Sisko skapa lite mer tid för att mobilisera, eller är han bara sjukligt besatt av att bekämpa Maquis-rebellerna– som han ju ser som förrädare?

Det här oklara läget gör på nytt det svårt att känna någon sympati för Sisko i det här avsnittet. Men även motståndsmannen Eddington framstår som mindre sympatisk i Blaze of Glory, än tidigare. Hans dramatiska och självupptagna drag verkar ha förstärkts under hans tid i fängelse. Till och med när han pratar om tomatodling så gör han det med lite för mycket emfas för att det ska kännas sunt. Replikväxlingarna mellan Sisko och Eddington, som någon jämför med Shakespeare i Deep Space Nine Companion, är mest pinsamma och påfrestande. Lite som riktigt dålig dialog i en superhjälte/superskurk-rulle.

EDDINGTON: Let’s get one thing straight, Captain. I’ll get you to the launch site and I’ll help you deactivate those missiles. But then you and I are going to have it out once and for all. 
SISKO: You want a fight, mister? I will give you one. 
EDDINGTON: I don’t intend to fight you, Captain. I intend to kill you. 

Att det här är ett avsnitt vars främsta syfte är att avsluta Eddingtons och Maquisrebellernas intrigtråd i Deep Space Nine framgår med önskvärd tydlighet i Blaze of Glorys avslutning. Den lilla spillra rebeller som finns kvar får åka hem med Sisko, medan Eddington dödas av Jem’Hadar när han heroiskt offrar sig själv för att rädda de andra. De där uppgifterna om ett missilanfall mot Cardassien som kom till Siskos vetskap var aldrig något annat än ett villospår, ett kodat meddelande om att rebellerna hade nått sin back up-bas och att Eddington skulle lura Sisko att ta honom dit.

Jag tyckte att Blaze of Glory var en ganska medioker och ointressant soppa. Förstod inte riktigt varför det här var intressant och tyckte på nytt att Sisko mest verkade oroväckande besatt av rebellerna. Nej, de intressanta sakerna jag tar med mig från det här avsnittet handlar om matlagning. Det har ju hintats om det tidigare, men när Eddington pratar om färska grönsaker i kontrast till replikatorernas maträtter så är det väl ändå det tydligaste påhoppet på matkulturen inom Federationen. Även Sisko har ju odlat saker och ting på sin rymdbas för att kunna bjuda på “riktig” mat. Det väcker ju en del frågor kring jordbruk, ekonomi och fördelningspolitik som aldrig blivit besvarade. Man kan ju förstås även se Eddingtons prat om tomater och andra grönsaker som ytterligare en allegori kring hur vardagen inom Federationen är ett andra klassens liv. En syntetisk kompromiss för att skapa ett imperium.

Parallellt med dödandet av Maquisintrigen i Deep Space Nine så lyckas man faktiskt också klämma in en torftig parallellhandling Blaze of Glory. Den handlar om Nog som försöker sätta sig i respekt hos rymdbasens klingoner, som mestadels struntar i de ordningsregler som finns på Deep Space 9. Den redan tunna handling som det här spåret består av hjälps inte upp av att det framstår som extremt trivialt jämfört med a-handlingens skeende som trots allt är på liv och död. Skämtet om Morns utbrott efter några förlupna ord från Quark hade kanske varit en bättre idé för en hel parallellintrig.

KIRA: I didn’t really do anything. I was in the Bajoran shrine, meditating, and he burst in stark naked, and fell to his knees crying out to the Prophets for protection. 
BASHIR: Morn, of all people. Who would have thought he’d just snap like that? 
ODO: Certainly not me. Which makes me wonder what could’ve pushed him over the edge? 
QUARK: Why are you looking at me? I’m the victim here. He hit me with a barstool. 

Jag kommer inte att sakna Maquisrebellerna särskilt mycket. Det har aldrig känts som om de fått en verklig chans att etablera sig i Deep Space Nine, utan mest varit ett irriterande fenomen någonstans i utkanten av serien ( i motsats till Voyager där organisationen faktiskt spelat en större roll). Därför var det kanske vettigt av författarna att avsluta just det här spåret. Man har ju en del annat på sitt bord. När jag försökte se Blaze of Glory med en Star Trek-novis så gav vi upp efter ungefär tre minuter. Det strategiska läget inför det (antar jag) stundande kriget med Jem’Hadar är verkligen extremt komplex. Game of Thrones känns nästan som en barnlek i jämförelse.

Förresten, kan någon ge Sisko en uniformsjacka i rätt storlek? Jag tror faktiskt att han genomför Picardmanövern mer frekvent i Blaze of Glory än vad Picard någonsin lyckades med i ett och samma avsnitt.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 482 tv-avsnitt.

DS9: For the uniform. Det där Benjamin Sisko jagar sin vita val. Fast kallar honom Jean Valjean.

Det var väl synd att den där perfekta Moby Dick-liknelsen användes redan i långfilmen First Contact, nu fick ju manusförfattarna till For the uniform nöja sig med Samhällets Olycksbarn (alltså Les Miserables) och Jean Valjean när  de skulle beskriva en kapten som jagar efter privat hämnd snarare än att arbeta för Federationens bästa.

Kaptenen i fråga är alltså Benjamin Sisko som blivit som besatt av Michael Eddingon. Ni vet, snubben som brukade arbeta för Sisko men sedan visade sig vara en Maquis-sympatisatör. Sisko kan inte smälta att han både blivit sårad och sviken, och vill inget hellre än att kasta Eddington i fängelse. Saker och ting blir inte direkt lättare att smälta när Michael Eddington numera blivit boss för The Maquis. Dessutom älskar Eddington att retas med Sisko.

I sin roll som ledare för The Maquis så trappar Eddington nu upp konflikten med Cardassierna. Han använder sig av kemisk krigföring och sprider ut gift som är farlig för cardassier men ofarlig för människor på en planet där man vill driva bort den nyinflyttade befolkningen. Det här gör Sisko så pass vansinnig att han skiter i att hans överordnade sagt till honom att hålla sig borta från Eddington, och dessutom fattar det något radikala beslutet att själv förgifta en Maquisplanet, så att alla människor måste fly därifrån.  Planen är att få den Victor Hugo-refererande Eddington att offra sig själv och överlämna sig till Federationen inför hotet om att Sisko ska fortsätta att förgifta fler planeter. Planen lyckas, men Sisko får inte ens en liten åthutning för sitt något bisarra initiativ. Snarare fnissar han och Dax lite tillsammans över det som hänt i slutet av avsnittet. 


DAX: Benjamin, I’m curious. Your plan to poison the Maquis planets. You didn’t clear it with Starfleet first, did you. 
SISKO: I knew I’d forgotten to do something. 
DAX: Big gamble. 
SISKO: That’s what it takes to be a good villain. 
DAX: You know, sometimes I like it when the bad guy wins.

Problemet är väl bara just det här. Vem är Sisko egentligen här, ond eller god? Själv är han en rätt så tuff boss om någon bryter mot regler, men nu alltså någon som på eget bevåg förgiftar en hel planet (dock bara för människor, cardassierna kommer att kunna flytta dit istället).

Samtidigt så tycker jag inte heller att For the uniform är ett sånt där “nu utforskar vi gråzoner”-avsnitt. Tanken verkar snarare vara att man ska känna sympati för Sisko här. Mitt problem är att jag verkligen inte gör det. Han framstår bara som helt vrickad och livsfarlig i sin fixering vid Eddington (han ger sig ju till och med ut på sin hämndresa med en Defiant där  styrsystemen inte riktigt fungerar).  

En annan grej som jag inte heller tycker fungerar är introducerandet av en holo-communicator i det här avsnittet. I stället för att snacka med folk via sin stora flatscreen så sköter Sisko i det här avsnittet hela sin telekommunikation via hologram. Men till skillnad från Discoverys lite raspiga holoteknik så ser det här lite för bra ut. Alltså mest som om personen faktiskt är ombord på skeppet. Och, lite överraskande faktiskt, så slutar producenternas genidrag i att införa en holotelefon i känslan av något platt, ospännande och töntigt.

Holo-kommunikatorn är dessutom ytterligare en teknisk innovation i Star Trek som verkar ha en gränslös kompatibilitet med andra kulturer och teknik. Skaffade hela galaxen den här tekniken samtidigt? Fick Eddington tag i den genom industrispionage? Borde det inte innebära en rätt tung teknik att ha en scanner som kan återskapa ett hologram några solsystem bort? Jag fattar att man ville hotta upp de där skärmarna, men det här blev verkligen inte så bra. 

Ja, ni förstår ju själv. Det är en rätt så sur Star Trek-tittare som ska sätta betyg på det här avsnittet. Känner mig som något av en paragrafryttare, men blotta tanken på att Sisko genomförde något som hade kunnat sluta i folkmord gör mig faktiskt lite upprörd. Och det fanns liksom ingen i serien som gav den känslan en röst. Vilken tur att jag  i alla fall kan blogga om det. 

PS: Jag är tydligen inte ensam om min frustration, här är ett jättedåligt YouTube-klipp där någon försökt göra ett nytt och lite bättre slut på avsnittet.

Betyg: 3/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 463 tv-avsnitt. 

DS9: For the cause. Det där Siskos flickvän hamnar i finkan.

Ny dag, ny rapport om det överhängande klimathotet. Alltså dags att lägga på ett kol (ursäkta uttrycket) på den här bloggen så att jag hinner klart innan apokalypsen och samhällskollapsen. Lite extra komplicerat när de nya Discovery-kortfilmerna inte fått internationell distribution. Ja, ja. Har ju lite gammalt att ta se klart, så länge.

ds9 for the cause 2Och lämpligt nog är For the cause också ett ganska deppigt avsnitt. I alla fall om man hoppats på att Sisko ska få ett lyckligt okomplicerat privatliv i framtiden. Precis som jag misstänkt ett tag så var det nämligen något skumt med flickvännen Kasidy Yates. Jag hade ju gissat på något spektakulärt, som att hon egentligen var en shapeshifter, men det visar sig att hennes stora hemlighet är att hon smugglar grejor till rebellrörelsen The Maquis.

Det avslöjas i en intrig som främst verkar gå ut på att berätta om vilken enormt dålig kapten Benjamin Sisko är. Alltså, han försöker inte ens dölja att han inte kan skilja på sin yrkesroll och sitt privatliv. Han låter sina personliga besvikelser gå ut över sin personal. Och genom att sitta som en äggsjuk höna och spionera på sin flickväns fraktskepp så möjliggör han också en betydligt större kupp från The Maquis. Yates var bara en lockfågel medan Maquis var fullt sysselsatta med att sno ett gäng replikatorer från Deep Space 9. Maskiner som egentligen skulle gått till att återuppbygga olika planeter i det cardassiska riket, sargade som de är av attacken från klingonerna.

Stölden orkestreras av en man på insidan, Michael Eddington, som faktiskt gör sitt sjunde framträdande i serien i det här avsnittet. Han hoppar av till Maquis i det här avsnittet, och när han pratar via länk med Sisko efter att stölden upptäckts så får han ett mindre utbrott över Federationens självgodhet och tyranni. Det kanske argaste utfallet på Federationen hittills i Star Trek?

ds9 for the cause 3EDDINGTON [on monitor]: Why is the Federation so obsessed about the Maquis? We’ve never harmed you, and yet we’re constantly arrested and charged with terrorism.

Starships chase us through the Badlands and our supporters are harassed and ridiculed. Why? Because we’ve left the Federation, and that’s the one thing you can’t accept.

Nobody leaves paradise. Everyone should want to be in the Federation. Hell, you even want the Cardassians to join. You’re only sending them replicators because one day they can take their rightful place on the Federation Council. You know, in some ways you’re worse than the Borg. At least they tell you about their plans for assimilation. You’re more insidious. You assimilate people and they don’t even know it.

Siskos svar är inte direkt pragmatiskt:

SISKO: You know what, Mister Eddington? I don’t give a damn what you think of the Federation, the Maquis, or anything else. All I know is that you betrayed your oath, your duty, and me. And if it takes me the rest of my life, I will see you standing before a court-martial that’ll break you and send you to a penal colony, where you will spend the rest of your days growing old and wondering whether a ship full of replicators was really worth it.

Kanske handlade den här utskällningen en del om att Sisko kände sig sviken av sin girlfriend? Hon slapp däremot någon verbal attack, utan fick bara en “hård och sårad blick” när hon återvände till rymdstationen för att ta sitt straff. Och när hon säger “jag kommer tillbaka”, så svarar Sisko “jag är här”. Hoppas de bokar in lite familjeterapi någonstans på vägen.

Jag är ledsen, men inte ett öga var vått över att den där relationen gick åt helvete. Jag blir faktiskt riktigt irriterad på Siskos uppenbara inkompetens och känslostyrda ledarstil, och tycker att han ska ersättas av en artificiell intelligens framöver. Kanske Data eller någon annan i den stilen. Så, då var det sagt.

ds9 for the causeDet finns ett försök till b-handling även i For the Cause. I den blir Garak bästis med Gul Dukats dotter Ziyal, och vi får reda på att cardassier tydligen bastar med kläderna på. Jag hoppas att det här var en plantering inför kommande händelser, för annars var det eventuellt den lamaste b-handlingen på länge. En liten ljusglimt innehöll den dock, avsnittets kanske roligaste scen är när Kira spelar Spring ball. Det var kul. Här är förresten en lista på alla spel och sporter som förekommer i Star Trek.

For the cause var ett lite märkligt avsnitt, på det sättet att det inte innehöll några överraskningar. Jag satt liksom och väntade på att det skulle komma en helt oväntad twist som förklarade Kasidys smuggelaffärer. Men, nej, allt var precis som det hintades om i början av avsnittet. Kanske var det överraskningen. Att man faktiskt skrev in en fängelsevistelse för hennes del i handlingen. Får se om hennes straff är avtjänat innan serien läggs ner! Och var kommer mitt enorma hat till Sisko ifrån? På slutet så njuter jag faktiskt av att se honom må dåligt. Tydligen finns det så mycket uppdämd ilska hos mig över hur trist han är i serien. Men det är en lite smutsig njutning, förstås.

Betyg: 5/10.  

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 428 tv-avsnitt. 

VOY: Dreadnought. Det med jakten på den skenande massförstörelsemissilen.

voy dreadnought 4

Dreadnought är idémässigt egentligen ett ganska klassiskt avsnitt, nästan som hämtat från originalseriens plotkyrkogård, men moderniserad och lyckosamt adapterad in i Voyageruniversumet. Det är nämligen inte bara Voyager som kastats iväg från alfakvadranten till deltakvadranten. Även en obemannad cardassisk missil rasar runt där, sökande efter det mål den blivit programmerad att utplåna. Som om inte det räckte så är B’Elanna Torres något av den där missilens gudmor. Att den nu är nästintill omöjlig att stoppa är i mångt och mycket hennes verk. Missil är förresten kanske något av ett understatement. Det här liknar mer ett obemannat stridsskepp med ett självmordsuppdrag.

voy dreadnoughtFrån början skickade missilen ut i alfakvadranten av cardassierna för att förstöra en av rebellorganisationen Maquis baser. B’Elanna, som på den tiden var en av rebellerna, lyckades ta sig ombord på den och ändra dess programmering. Hon la inte bara till en massa nya säkerhetsprogram och ett nytt cardassiskt mål, som en lite narcissistisk grej så bytte hon också ut datorns röst till sin egen. Lite kärleksfullt döpte hon och de andra rebellerna om missilen till Dreadnought. Sen försvann den, och de tänkte inte mer på det. Men när Dreadnought nu dyker upp i deltakvadranten så är den förbannad och irriterad, man skulle rentav kunna säga att den blivit faktaresistent och paranoid.

voy dreadnought 3Dreadnoughts programvara vägrar att gå med på att den hamnat i Deltakvadranten (det är för osannolikt). Den identifierar planeten Rakos som en cardassisk utpost, och beger sig dit för att spränga och förstöra. När B’Elanna transporterar sig över till missilen och där försöker ändra programmeringen så anser datorn det mest troligt att hon har blivit tvingad till detta av cardassiska agenter och stänger ute henne från styrsystemet. Och så där håller det på. Programmet förutser de flesta av B’Elannas trick, och situationen blir förstås lite extra bisarr av att B’Elanna tvingas argumentera med en dator som har hennes egen röst och vars säkerhetsrutiner hon själv varit med och skapat. Ett av tricken som B’Elanna trots allt lyckas med är att dra igång en säkerhetskopia av ett gammalt cardassiskt styrsystem i datorns minne. På det viset blir det åtminstone en stund kaos i systemet, när de två olika operativsystemen bägge försöker få kontroll över missilen. Men bara för en stund.

Hotet mot Rakos blir så allvarligt att Janeway evakuerar Voyager och är beredd att offra såväl skeppet som sitt eget liv för att stoppa missilen, allt för att rädda två miljoner liv på Rakos. Hon hinner aktivera den gamla goda självdestruktionsfunktionen ombord, med den klassiska nedräkningen (visst kan man aldrig få nog av de där meddelandena om hur många minuter det är kvar till skeppet ska sprängas i bitar?). Lyckligtvis hinner B’Elanna (förstås) oskadliggöra missilen i sista minuten. Och lyckligtvis hinner man (förstås) transportera henne tillbaka till Voyager innan den sprängs i luften.

Värt att notera: Invånarna på Rakos är extremt misstänksamma mot Janeway. Kazonernas smutskastning av Voyager har verkligen fungerat. Men när Janeway och hennew crew på slutet räddar livet på två miljoner Rakoser så innebär det att hon kanske skaffat sina första vänner i kvadranten.

Lika gemytligt är det inte ombord på Voyager. Chakotay och Tom Paris har ytterligare en av sina konflikter. Paris pallar helt enkelt inte uppprätthålla all formalia och disciplin när man befinner sig så långt hemifrån. Samtidigt fortsätter den svekfulle besättningsmannen Jonas att läcka information till kazonerna. Men han får fortfarande inte prata med sin gamla kollega Seska på videochatten, utan bara en underhuggare. Här är det något som är skumt!

voy dreadnought 6Wildman, den gravida besättningsmedlemmen på Voyager dyker upp i serien på nytt. Den här gången i ett  samtal i sjukstugan om problemet med att välja namn till sitt kommande barn. Vi kan väl säga att hololäkaren kunde relatera till den problematiken. Han har fortfarande inte bestämt sig för vad han ska heta, och visar sig ha en fantastisk förmåga att dissa i stort sett alla namnförslag som stackars Wildman kom med. Det här segmentet utgjorde avsnittets komiska inslag, som den här gången låg precis i början av avsnittet. Betydligt smartare än att låta ett running gag gå parallellt med ett bitvis rätt så ödesmättat innehålll.

Att det kan bli oanade konsekvenser av datorprogrammering känns som en Star Trek-trope från originalserien, där man ju gång på gång stötte på artificiella intelligenser som antingen missförstått eller bokstavstolkade sina uppdrag. En viss inspiration från 2001 och Jag, Robot finns väl också invävd i Dreadnought. Tycker ändå att man lyckats hotta upp den här plotten på ett riktigt bra sätt, och byggt upp en schysst, om än lite enkel, intrig. Stilpoäng för detaljen att missilens dator har B’Elannas röst och att det finns en personlig historia om svek mellan Chakotay och Torres i back storyn kring den arga missilen. Sedan kan man ju alltid förundras över märkliga detaljer, som att cardassierna designade ett helt, och ganska snyggt, kontrollrum för en obemannad missil. Eller det faktum att Dreadnought faktiskt verkar ha bättre bestyckning än de “vanliga” cardassiska stridsskeppen.

Betyg; 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 415 tv-avsnitt.