VOY: Human Error. När Seven of Nine testar att vara mer mänsklig (och ligga med Chakotay).

Så kom det då äntligen. Avsnittet där Seven för första gången erkänner för sig själv att hon kanske skulle vilja vara lite mer människa än maskin. Och dessutom har ett sexuellt uppvaknande. Som vi har väntat.

Efter den kanske sämsta teasern hittills (Seven spelar piano, men när vi ser hennes ansikte i profil inser vi att hon saknar ett av sina implantat!) så använder serieskaparna sig av en kombination av de klassiska fejkstarts- och holodäcksstartsgreppen för att inleda avsnittet. Vi får se Seven, helt utan implantat, interagera socialt på B’Elannas baby shower. Seven håller till och med ett litet tal, och diskuterar möjligheterna att flytta från sitt lastdäck till en egen hytt med Janeway (det sjuka i att hon faktiskt tillbringat hela sin tid i serien boendes på det där lastdäcket ska vi inte uppehålla oss vid). Givetvis är den gemytliga stämningen bara en illusion, blott en simulering på holodäck. Seven har nämligen konstruerat ett program där hon kan träna lite på att vara som alla andra. Hänga avslappnat med resten av besättningen och kanske till och med ha några kompisar. I verkliga livet vågar hon däremot inte alls gå på någon babyshower., det är uppenbart att den där typen av sociala sammanhang mest bara stressar henne.

Det är dock mer än bara social interaktion som Seven vill träna sig i. Det inser vi när Chakotay dyker upp allt oftare i hennes simuleringar. Lite snicksnack leder till en middagsinbjudan och sen vaknar Seven visst i sin säng på holodäck, med holo-Chakotay intill sig. Hololivet verkar onekligen både intressantare och roligare än vardagen på Voyager, men inte ens Seven fixar att leva den här typen av dubbelliv i längden. Hon börjar försumma sitt arbete, och avsätter långt ifrån tillräckligt med regenereringstid under nätterna..

Efter en uppsträckning av kapten Janeway beslutar sig Seven för att det bästa sättet att återfå fokus på arbetet måste vara att göra slut med holo-Chakotay,. Enklare sagt än gjort, för han ifrågasätter hennes skäl till att dumpa honom, varpå situationen blir oväntat dramatiskt. Mitt i alla känslor börjar det blir en massa drama. men mitt i allt drama som det innebär så börjar Sevens implantat att krångla. Det visar sig vid närmare undersökning finnas en emotionell spärr i Sevens borginstrument, tanken är att de ska stänga ner varje drönare som börjar känna för mycket. Seven är alltså känslomässigt hämmad på ett rent elektroniskt sätt! Lite som strypreglaget på min moppe, ungefär, fast med känslor.

Hololäkaren erbjuder Seven att fixa de hämmande reglagen, men efter en stunds eftertanke så avböjer hon. A

SEVEN: Can you repair me?
EMH: Possibly. I’ve been thinking about a way to reconfigure the micro-circuitry. I won’t lie to you, Seven. It would entail multiple surgeries, and the recovery might be difficult. But I believe we could eventually succeed. I’ll prepare the surgical bay. We can begin tomorrow morning.
SEVEN: No.
EMH: Without the procedure, you won’t be able to continue your simulations.
SEVEN: I’ve experienced enough humanity for the time being. They were only holographic fantasies, Doctor. An inefficient use of my time.
EMH: You don’t really believe that.
SEVEN: The fail-safe device will insure that I’m no longer distracted.
EMH: That’s the Borg talking, not you. As your physician. As your friend, I’m asking you to let me proceed.
SEVEN: I need to regenerate.
EMH: Seven.
SEVEN: Goodnight, Doctor.

tt ens komma i närheten av den emotionella intensitet som den där göra slut-scenen innebar avskräckte henne tydligen från alla sorters mänskliga egenskaper för ett bra tag framöver.

Jag klagade på brist på finalsäsongskänsla i förra inlägget. Tar tillbaka allt jag skrev då, för nu har äntligen manusförfattarna och producenterna bestämt sig för att börja beta av sina huvudpersoners ångest och demoner. Visst, man kastar in några scener i det här avsnittet om att Voyager hamnat på vad som visar sig vara en interstellär skjutbana, men det är kring Sevens personliga utveckling som allt kretsar den här gången. Och det är väl utfört! Jag gillar att Sevens problematik handlar om allt från kärlek och vänskap till tankar om hårvård och frisyrer. Glad också, som vanligt, när någon i den här serien får ligga. Särskilt lycklig över att det var Seven som äntligen fick uppleva lite erotik. Tyckte att det var lite väl kyskt när Seven kom till slutsatsen att hon inte var kompatibel med någon ombord i Someone to watch over me.

Däremot undrar jag lite över etiken i det hela. Hamnade inte Reginald Barclay i trubbel för just den här typen av fantasier? Det vill säga, får man verkligen lov att ligga med holokopior av sina kollegor i program som man själv skapat? Det känns väldigt olämpligt ur ett hr-perspektiv. Borde inte hololäkaren anmäla Seven som ett personalärende, trots sin läkared? Dessa obesvarade frågor till trots, ett toppavsnitt!

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 654 tv-avsnitt.

VOY: Course: Oblivion. Det där Voyager och hennes besättning bryts ner i småbitar.

Men hur mycket gillade jag inte det här? Riktigt mörkt och deppigt. Och alldeles underbart.

Detta trots en ovanligt ljus och hoppfull inledning av avsnittet. Visst kom det lite som en överraskning, men det är förstås extremt mysigt att B’Elanna och Tom Paris beslutat sig för att gifta sig. Alla är givetvis superglada. Men när man kastar ris på det lyckliga paret efter själva ceremonin så passerar liksom riskornen genom golvet, och vi får se hur en hel Jefferiestub där inne i skeppet helt instabil och wobbly. Det är lite andra saker också som är lite konstiga i det här avsnittet. Janeway och Chakotay myser till exempel över en nyinstallerad warp-motor som ska ta dem till Jorden på två år. Det är väl en ganska stor sak i Voyager-univsersumet, tänker jag och börjar febrilt kolla i min telefon och på nätet så jag verkligen tittar på rätt avsnitt och säsong av den här serien. Sedan händer det så mycket underligt att jag inte riktigt hinner med att bry mig om de små olikheterna. Nu får folk frossa, får märkliga utslag och ser hur köttet liksom rör sig innanför huden på ett rätt äckligt sätt (tänk Cronenbergs Shivers, fast i ansiktet och inte format som penisar). Och epidemin sprider sig snabbt. Ja, faktum är att hela skeppet är instabilt.

Av alla vändpunkter som finns i alla Star Trek-avsnitt så måste väl ändå Course: Oblivion ha en av de mest underbart deppiga. Jag menar, det antyds ju här och där att allt inte riktigt hänger ihop kontinuitetsmässigt med resten av serien. De pratar om lite äventyr som man inte riktigt känner igen och så. Men alla de små ledtrådarna faller på plats för oss tittare när huvudpersonerna i avsnittet själva inser att de och deras skepp inte är något annat än kopior. Så perfekta kopior, faktiskt, att de helt glömt bort att de är kopior. Det här är alltså de varelser som skapades i slutet av avsnittet Demon. Det som utspelades på en ogästvänlig planet där det fanns en kopieringslivsform som blev så förtjusta i erfarenheten av att vara människa att de försökte hindra Voyager från att lämna deras planet – men som mutades med lite dna-samplingar från besättningen så att de kunde skapa en egen kopia av allt och alla som fanns ombord. Dessvärre förträngde kopiorna alltså att de var kopior, och började också ge sig ut på den där långa färden hem mot Jorden. Men deras livsform var dessvärre känslig för warpmotorns strålning, och nu har de börjat falla sönder.

Det här är alltså avsnittet där allt kan hända, utan att få konsekvenser i de följande avsnitten, vilket ju ändå ger manusförfattarna viss frihet. Som att låta flera av huvudpersonerna dör – först ut är den lyckliga bruden B’Elanna. Alla som är kvar börjar få konstiga bölder och utslag när deras organismer börjar upplösas. En del ombord börjar också drabbas av mer existentiella problem när de får reda på att de är kopior. De börjar tycka att allt är meningslöst, framför allt uppdraget att ta sig hem till Jorden– det är ju egentligen inte deras hem. Och, vem vet, den riktiga Voyagerbesättningen kanske redan anlänt Jorden. Vad händer då när deras kopior anländer?

Helt identiska kopior verkar man inte heller ha skapat, för frågan är om inte den här versionen av Janeway är ännu mer envis än originalet. Hon ger inte upp hoppet (eller sina order) om att återvända till Jorden – kopia eller ej. Först när både skeppet och personalen nästan börjar bli suddiga i kanterna så ger hon efter för de andras tjat och bestämmer sig för att försöka återvända till demonplaneten, där de ju trots allt alla kan överleva. Som en av de sista åtgärderna ombord förbereder man en sond med alla skeppets loggar – ett sätt dela sin historia med omvärlden, som ett sätt att trots allt skapa någon form av mening med sin existens. Men sonden har visst också lösts upp – eller om det var utskjutningsmekanismen. Man skickar också ut en nödsignal. Men även det förgäves. Bara ett ögonblick för sent kommer den riktiga Voyager till undsättning, men då finns bara lösa rester av de kopierande organismerna kvar, flytande i rymden. Janeway och de andra har ingen aning om vad det är, eller att det på sätt och vis var sig själva som de kom för sent för att rädda.

Ganska ofta så har Star Trek-avsnitten ett slags fejkstart. Vi får vara med om något som vi sedan får reda på bara var ett holoäventyr, eller kanske en dröm eller vision. I Course: Oblivion är nästan hela avsnittet ett slags fejk. Men den här gången driver man det hela längre än att bara luras lite kort. Poängen med avsnittet är ju att personerna som är med i det inte själva vet att de är fejk, och man snuddar väl ändå vid någon form av existentiellt perspektiv här – skulle livet vara mindre värt om man fick reda på att man var en kopia? (Man kan ju också driva det hela ännu lite längre på egen hand, till en diskussion om den fria viljan och om det ens finns något unikt i ens person – men det är väl överkurs).

Jag är oerhört förtjust i det här avsnittet. Tycker att det var en extremt bra vändpunkt som allt byggde på. Och jag är nog lika förtjust som manusförfattarna över att man äntligen fick genomföra alla de där sakerna i serien som kontinuitetskraven oftast sätter stopp för. Som att gifta bort människor, låta huvudpersoner dö, eller låta hela Voyager gå i bitar (även om det här tydligen är den fjärde gången som det händer i serien, och sjunde gången som Janeway dör). Plus att alla avsnitt där folk går runt med ansikten som typ smälter bort är väldigt bra underhållning.

Betyg: 10/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 5, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 591 tv-avsnitt.

VOY: In the Flesh. Det där Art 8472 gör en Stjärnflottekopia.

En sån jäkla bra och en smula surrealistisk start på det här avsnittet. Vi är hux flux tillbaka på Jorden igen och får följa Chakotay som vandrar runt på Stjärnflottans högkvarter och tar bilder med en holokamera. Men han har en ovanligt skum uppsyn (kameran går typ in på extrem närbild underifrån, den sortens subtiliteter). När Chakotay sedan tar en paus för att snacka med en tjej i cafeterian så säger han att han heter Jason Hayek. Ännu skummare, eller hur? “Är det en bedragare?”, hinner jag tänka, men inser sedan att det nog inte stämmer. Inte heller verkar det här vara en prequelhistoria. För vi är antagligen inte ens på Jorden. Det är helt enkelt alla andra, förutom Chakotay, som är de verkliga bedragarna. Till och med den mysige trädgårdsmästaren, Boothby, är någon (eller något) helt annan än vad han låtsas.

Hela grundintrigen i det här avsnittet är alltså bonkers, på ett rätt så fantastiskt sätt. Art 8472 har skapat ett slags holografiskt träningsläger på en rymdstation. Där lär de sig att leva i mänsklig form, och övar varje dag på att iklä sig rollen som medlemmar av stjärnflottan. Exakt varifrån de fått all information kring hur Jorden och Stjärnflottans bas i SF ser ut får jag aldrig riktigt klart för mig. Troligtvis har man kommit åt några av Voyagers databaser, eftersom de alla bär den gamla sparkdräktuniformen – den som man fortfarande har på Voyager, men bytt ut på till exempel Deep Space Nine (sånt där kan ju lätt hända om man fastnar isolerad i deltakvadranten i några år – man hänger inte med i uniformsmodets växlingar). Men just den enkla detaljen kring uniformerna skulle förstås genast sabotera alla planer som Art 8472 gjort på att infiltrera Stjärnflottan på Jorden. Ändå rätt pinsamt fel att göra när man nu byggt upp flera träningsläger runt om i galaxen.

Art 8472 har satt igång hela detta jätteprojekt efter att Janeway allierade sig med borgerna. På den tiden visste Janeway inte att det var borgerna som dragit igång konflikten med art 8472, och att hon alltså lierade sig med den attackerande parten. Art 8472, däremot, har förstås undrat vilka de där typerna på Voyager var, och vad de egentligen är ute efter. Därav detta träningsläger för spioner. Och givetvis bjuds vi på lite spänningsscener på den där rymdstationen. Chakotay tror ju att han varit superdiskret, men alla där har för länge sedan förstått att han är en Federationsspion.

Avsnittets upplösning är däremot långt ifrån actionfylld. Snarare får vi vara med om en uppvisning i diplomati och förhandlingar. För Art 8472 är betydligt enklare att kommunicera med nu, när de har förvandlat sig till människor. Kanske är man också en smula mer nyfikna på mänskligheten än vad man var tidigare. Janeway, som annars kan vara en rätt så snarstucken förhandlare, är här extremt tillmötesgående. För att rädda Jorden från att bli invaderad av 8472:orna är hon till och med beredd att berätta om hur Voyagers vapen mot den här arten är konstruerade. Ett förhandlingsgrepp som är minst sagt…vågat. Vad gör man om de trots det beslutar sig för att attackera Jorden. Och man inte ens har sitt hemliga vapen kvar att använda emot dem.

Man sitter ju och väntar på att det ska komma en ödesdiger twist mot slutet av In the flesh, men det gör det aldrig. I varje fall inte i det här avsnittet. Tvärtom verkar man ha velat göra ett riktigt glasnost-avsnitt den här gången. Peka på diplomatins möjligheter, och eventuellt också få ett prydligt slut en av de lösa intrigtrådar man lämnat efter sig så här långt i serien. Så från den lite hisnande känslan som jag fick i avsnittets början, så slutar det hela på ett mestadels puttrigt och mysigt sätt. Dramaturgiskt kanske inte helt lyckat, men på många sätt trognare Star Treks själ än många andra saker som inträffar i de här serierna.

Bäst i In the flesh gillar jag för övrigt scenen när man lyckas reversera den genetiska förändringen av en av de “falska” människorna på basen, och människoliket förvandlas till en 8472:a. Och så känns det också väldigt old school att så mycket av Chakotays engagemang under sina rekognosceringsuppdrag på utomjordingarnas rymdstationen verkar gå ut på att han är hångelsugen. Kapten Kirk upp i dagen, liksom. Men kanske även hångladet går att räkna som ett slags diplomati och sätt att skapa förståelse över artgränserna?

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 568 tv-avsnitt.

VOY: Extreme risk. Det om B’Elannas självskadebeteende på holodäcket.

Extreme Risk handlar om ett tema som egentligen borde poppa upp hela tiden i den här serien: Hur mår man egentligen ombord på Voyager? Egentligen är det konstigt att folk inte bryter ihop hela tiden, efter fyra år av Voyagers skakiga resa på väg mot ett avlägset hem. Kanske är det femte säsongen som kommer att bli den stora depressionssäsongen av Voyager. Så sent som i säsongsstarten hade Janeway ju stängt in sig på sitt rum för att älta det som varit, och här, i avsnitt tre, är det B’Elannas psyke som krackelerar.

Den utlösande faktorn för Torres sammanbrott verkar ha varit beskedet om att större delen av hennes kamrater från Maquisrebellerna mist livet (fakta som fanns i den digitala brevskörden från alfakvadranten i förra säsongen). Deras öde verkar hemsöka Torres. Eller, rättare sagt, det som hemsöker henne är att hon inte känner något inför det som hänt. I stället är hon avstängd, stum och allt mer oengagerad kring det som händer på skeppet.

B’Elannas sätt att hantera det här tillståndet är en massa vilda holodäcksäventyr, där hon stänger av säkerhetsfunktionerna för att leken ska vara på allvar. Hon spelar helt enkelt med sitt liv som insats – allt för att kunna känna något. När hon sedan haltat hem till rummet efter genomförd krigsscen/fallskärmshoppning/slagsmålssession försöker hon lappa ihop sig själv så gott det går med hjälp av lite utsmugglad sjukvårdsutrustning. Man skulle kunna säga att B’Elanna skapat sig en egen, privat Fight Club där på holodäcket. Det är bara lite svårt att dölja sitt medlemsskap om man är isolerad ombord på ett rymdskepp mitt ute i deltakvadranten. Förr eller senare upptäcker hololäkaren spåren efter de gamla skadorna på ens kropp.

Det här superintressanta spåret om mental ohälsa och självdestruktiva beteenden slarvar man tyvärr bort genom att låta större delen av handlingen i Extreme Risk kretsa kring en av Voyagers sonder i stället. Malonerna (ni vet, de som dödade det där nattfolket med sina vidriga utsläpp i avsnittet Night) är supersugna på att norpa åt sig Voyagers lilla raket och all teknik som den innehåller. För att undvika det fjärrstyr Janeway sonden rakt mot en planet med extrem atmosfär. Där fastnar den på en plats som ingen av parterna kan nå fram till.

Jag har alltid fått intrycket att de där sonderna var något av en förbrukningsvara. En grej som man liksom räknade med att kunna bli av med, eftersom man ju skickar in dem både här och där för att undersöka saker. Men antingen så har man lite materialbrist på Voyager just nu, och måste ta lite bättre hand om sina prylar. Eller så är just den här sonden exceptionellt viktig. Kampen om den utlöser nämligen ett slags miniatyr-rymdkapplöpning mellan malonerna och Voyager. Bägge besättningarna konstruerar och bygger varsin ny rymdfarkost för att kunna komma åt sonden, och det är under det arbetet som Janeway inser att allt inte står rätt till med B’Elanna. Torres är så apatisk på mötena att hon till och med låter Seven vinna diskussioner om tekniska specikationer kring det nya skeppet. Fatta vilket grovt avvikande beteende det är.

Det hela utmynnar i att Janeway ger B’Elanna en ordentlig utskällning efter att Torres hittats livlös på holodäcket. Chakotay följer sedan upp det holodäcksmissbruket genom att konfrontera Torres med ett av hennes egna holoprogram: En brutal fantasimiljö där flera av deras vänner från Maquisrebellerna ligger döda på marken. Och tänk, det räcker med lite grundläggande populärpsykologi från Chakotays sida för att få rätsida på det här problemet. Efter lite snickesnack kan Torres plötsligt hantera sin rädsla för att allt som är stabilt runt henne kan försvinna:

TORRES: When I was six, my father walked out on me. When I was nineteen, I got kicked out of Starfleet. A few years later, I got separated from the Maquis. And just when I start to feel safe, you tell me that all of our old friends have been slaughtered. The way I figure it, I’ve lost every family I’ve ever had. 
CHAKOTAY: B’Elanna, you have a new family now, here on Voyager. You’re not going to lose us. You’re stuck with us. 
TORRES: You can’t promise me that. 
CHAKOTAY: No, I suppose I can’t. Losing people’s inevitable, and sometimes it happens sooner than we expect. But I can promise you that the people on this ship aren’t about to let you stop living your life or break your neck on the holodeck. You’re going to have to find another way to deal with this. 
TORRES: I don’t know how. 
CHAKOTAY: Then we’ll figure it out. Together. 

För några nära och djupa samtal finns det som vanligt inte riktigt tid till, inte i det här avsnittet. I stället kastar sig Torres nästan direkt iväg för att hämta hem den där sonden. Och det var ju tur, eftersom hon räddar allas liv ombord på den nybyggda skytteln med ett i all hast ihopmonterat portabelt skyddsfält som ersätter farkostens väggar efter att de gett efter för trycket utanför skeppet.

Extreme risk vågar snudda vid ett allvarligt tema, men tappar sedan bort det till förmån för lite action och explosioner. Synd. Som vanligt finns det också en hel del kontinuitetsproblem när man ska ta upp ett lite djupare ämne i en serie som inte vågat ta steget över i fullt såpamode. B’Elanna fick ju reda på det där med Maquisslakten redan i Hunters, i mitten av förra säsongen. Några tecken på den här annalkande depressionen har ändå inte visat sig tidigare i serien. Och hennes kille Paris verkar inte ha anat något alls…

Däremot måste det ha varit extremt skönt för skådespelaren Roxann Dawson att äntligen få lite tuggmostånd i det här avsnittet. Hennes roll som B’Elanna Torres är ju annars nästan alltid begränsad till att vara sur, stingslig och extremt kompetent. Kanske inte helt oväntat att själva grundidén till avsnittet, depressionen och självskadebeteendet, faktiskt kom från Dawson själv. Jag tror dessutom att Extreme Risk hade kunnat bli riktigt bra om skådespelaren fått ha ytterligare input i manusskrivandet också. För här känns det som att manusförfattarna inte är tillräckligt intresserade av B’Elanna för att förvalta det här intressanta uppslaget på ett bra sätt.

Betyg: 5/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 566 tv-avsnitt.

VOY: One. Det där Seven får hallisar av att vara ensam i en nebulosa.

Voyager närmar sig en nebulosa som visar sig vara fylld av någon form av ospecifik men extremt farlig strålning. De enda som inte får brännskador och huvudvärk av den är Hololäkaren (givetvis) och Seven of Nine (mer oklart varför). Så eftersom nebulosan är typ gigantisk och skulle ta massor av tid att åka runt så beslutar sig Janeway för att trotsa strålskadorna och köra rakt igenom den i stället. Besättningen skyddas genom att sövas ner i kryokammare och Seven och läkarhologrammet får ta över driften av skeppet. Janeway fattar det här beslutet väldigt lättvindigt, med ett undantag. Kommer Seven att klara av ensamheten ombord – hon som är uppvuxen som en del av ett jättelikt kollektiv?

Svaret är förstås nej, men det är lite oklart om Sevens krisande under isoleringen beror på psykologi eller teknik. Den där strålningen i nebulosan påverkar nämligen all utrustning ombord, även de implantat som Seven har. Så när läkarhologrammets mobila system slagits ut får hon springa runt ensam på ett skepp där allt håller på att paja, samtidigt som hon får sällskap av diverse hjärnspöken och hallucinationer, varav en del skapas av hennes hjärna och en del eventuellt kommer från implantaten. En mardröm är det i vilket fall som helst.

Jag gillar när Star Trek närmar sig skräckfilmsgenren, som här. Tycker också att man under manusarbetet fått till en bra spännvidd på de där hallisarna. Borgspöken, hörselvillor och så en slemmig snubbe från ett mötande rymdskepp som först vill byta varor, men sedan börjar leka en livsfarlig kurragömma med Seven ombord på Voyager. Ångest från borgtiden blandas med kraven och ansvaret som Janeway ålagt henne, det blir en enda fasansfull och ångestfylld röra i Sevens huvud. Till sist verkar hela Voyager på gränsen till paja. Seven måste, under de sista skälvande minuterna av färd genom nebulosan, välja mellan att stänga av kryokamrarna eller de livsuppehållande systemen på skeppet som håller henne vid liv för att Voyagers motorer ska föra dem framåt. Och hon fatta beslutet inför spökbilder av Janeway och de andra som hånar och stressar henne. Så hon väljer kollektivet, och svimmar själv av när syret och värmen stängs av på skeppet. Men hon räddas givetvis när skeppet tagit sig ut ur nebulosan.

One är en schysst genreövning som aldrig kändes sökt eller ansträngd när den översatts till rymdskeppskontexten. Tvärtom, bara tanken på att trava omkring ensam i flera veckor på det där stora skeppet. Brrr. Däremot undrade man ju lite varför flickebarnet inte kunde tända upp ljuset i de korridorer hon gick omkring i. Var det tvunget att vara nedsläckt och extra creepy?

Avsnittet slutar i uppbygglig anda. Seven, som tidigare dragit sig undan alla sociala sammanhang och föraktat sina besättningskollegor frågar om hon får sitta med de andra i mässen ett tag. Bara för att få lite sällskap. Naaah. Så rart.

Betyg: 9/10,

Voyager. Säsong 4, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 553 tv-avsnitt.

VOY: Living Witness. Det med historieförfalskningen och backup-hololäkaren.

Redan några sekunder in i första scenen inser man att det är något som är fel på Voyagers brygga. Ordentligt fel, till och med. Janeway har nämligen handskar på sig. Svarta skinnhandskar. Ja, ni förstår ju vad det betyder. Att hon är extremt ondskefull. Troligtvis nazist. För det är ju den typen av personer som har sådana på sig inomhus. Såna där sadistister. Framför allt om de bär handskar på ett skepp som är fullt med touchscreens.

Efter att Janeway varit lite vidrig i praktiken också börjar jag gissa på att jag hamnat i ett spegeluniversumsavsnitt, där krigsskeppet Voyager drar runt i deltakvadranten och ställer till med en massa jävelskap. Jag gissade fel visar det sig efter ett tag. Vad jag ser i början av det Living Witness är en hologramrekonstruktion på ett kyrianskt museum. 700 år efter federationsskeppet besök så visar hologrammet hur befälhavaren och besättningen på krigsskeppet Voyager förgiftar den kyrianska befolkningen och avrättar dess ledare. Och de gör det med ett förvridet och förnöjt leende på läpparna. Det som händer är en oväntat blodig följd av att folket som kyrianerna delar planet med, vaskanerna, bett Janeway om lite hjälp i konflikten med grannfolket. Och när hon hjälper till så är hon extremt effektiv och noggrann.

Quarren, en kyriansk historiker, bossar över det där museet, men när han kommer över ett nytt fynd från tiden för Voyagers attack så ifrågasätts hela hans världsbild. Föremålet visar sig vara en säkerhetskopia av Voyagers hololäkare, och hans version av vad som hände när skeppet kom till planeten skiljer sig en hel del från museets.

När den första chocken lagt sig börjar Quarren lyssna på hololäkaren, som också får konstruera egna hologram om vad som hände. Så småningom inser Quarren hur man feltolkat och förvrängt de historiska fynd från Voyager som man hittat, allt för att de ska passa i en specifik politisk kontext. I verkligheten var det kyrianerna som attackerade Voyager, medan det var en vaskan ombord på federationsskeppet som dödade kyrianernas ledare. Det allmänna intrycket av hela situationen är dock att det är kyrianerna som är paranoida och aggressiva i relationen med sitt grannfolk.

Quarrens upptäckter och hololäkarens berättelse får genast oväntat dramatiska följder. Vaskanerna har nämligen alltid beskyllts för att vara de som startat kriget mellan de två folken. Uppmuntrade av nyheterna om att hololäkarens berättelse ifrågasätter den rådande historieskrivningen river en mobb med vaskaner ner inredningen på det kyrianska museet. Hololäkaren vill stänga ner sig själv, eftersom det är mot hans programmering att skapa oro och konflikter, medan Quarren hävdar att sanningen måste fram till varje pris.

Hur man tar sig ut ur det här får vi aldrig se, i stället inser vi att det vi sett fortfarande är en holosimulering på ett museum. Den här gången en rekonstruktion av hololäkarens första tid på planeten, och hur den på sikt blev en början till fred och samförstånd mellan kyrianer och vaskaner.

Grundidén här är superspännande och ambitiös. Att diskutera hur historieskrivning sker, och hur den formas av sin samtid. Hur historiska fakta alltid kan skruvas på för att passa sin tids härskare och makthavare. Eller hur man på olika sätt kan utmåla ett folk som en fiende som totalt omänsklig.

För Star Trek-fans är det förstås nidbilden av Voyager som är det allra roligaste. Att se onda upplagor av Janeway och Tuvok. Kolla in hur Chakotay plötsligt har tatueringar i halva ansiktet och förespråkar kemiskt tortyr, och hur man historikerna fått för sig att hololäkaren är en android. Seven of Nine är dessutom fortfarande en borg i museets simulering, och har en hel liten trupp av medborger som hjälper henne att fajtas mot fienden.

Från början skulle det här avsnittet handla om något helt annat, artificiella intelligensers krav på mänskliga rättigheter. Men under tillblivelsen bestämde man sig för att byta spår och slänga in lite av den då pågående debatten om historierevisionism i stället. Avsnittet är ingen exakt liknelse eller parallell med 90-talets USA, men visst finns här ekon av en lite pressad vit majoritet i USA som plötsligt inser att man placerats i historiens skamvrå. Som hos den här vaskanske besökaren på museet:

VASKAN VISITOR: How can you prove that it’s true?
QUARREN: Take a closer look. The evidence is all around you. 
VASKAN VISITOR: Some musty fossils and a recreation? That doesn’t prove anything. 
QUARREN: I disagree. 
VASKAN VISITOR: You’re trying to blame the Vaskans for all your troubles the way you always do. I don’t have a problem with your species. I have Kyrian friends. But I don’t appreciate seeing my people being portrayed as villains in your little simulation, and I certainly don’t want your history taught to my children.

Men det som känns lite speciellt i det här avsnittet är att det är den minst privilegierade gruppen i samhället vi besöker som tydligen har konstruerat en snedvriden och missriktad, men ändå dominerande historieskrivning. Det är de förtryckta kyrianernas syn på historien som är felaktig i det här avsnittet. Egentligen, verkar avsnittet vilja säga, är de bara dåliga förlorare som försöker hitta någon annan att skylla sitt nederlag på. Jag som trodde att det var vinnarna som skrev historien, inte förlorarna.

Det har ju gått en hel del år sedan det här avsnittet gjordes, men debatten kring historieskrivning och vilka perspektiv man kan se historien ur har ju knappast avtagit. I dagens allt mer polariserade samhällsdebatt tror jag nog att Living Witness skulle gillas mest av de som hävdar att förtryckta minoriteter använder sig av snyfthistorier från förgångna för att på det viset försöka sno åt sig oproportionerligt stor makt och inflytande. Och sett ur ett amerikanskt perspektiv, går det att läsa det här avsnittet som annat än en betraktelse över rasfrågan och diskussionen kring slaveriets historia i USA?

En del tycker det, har verkligen hittat en mängd analyser av olika kvalitet och inriktning. Själv tycker jag att det lite hisnande att eventuellt börja se på Voyager som Star Treks kanske mest reaktionära spinoff-serie. Eller som det står i det här väldigt positiva blogginlägget om det här avsnittet:
Voyager has a decidedly reactionary streak running through it, an awkward tone-deafness on issues of race and identity. Jag hade ju även lite svårt även för avsnittet Retrospect, som ju var lite i stil med “våldtäktsoffer fabricerar minnen”.

Living Witness är ett av de mest omtyckta avsnitten i den här säsongen, ja kanske rentav i Voyagers hela produktion. Själv tyckte jag att den första kvarten var briljant, men att avsnittet sedan tappade i tempo. Den sista twisten var förstås överraskande, men jag saknade nog något ännu mer oväntat och ifrågasättande i det här avsnittet. Något riktat mot den enorma självgodhet som genomsyrar hela tv-serien Voyager. Jag menar, en del av de beslut som Janeway fattat genom serien så här långt har verkligen varit både ologiska och moraliskt tveksamma, och skulle faktiskt kunna återberättas på ett helt annat sätt än som en hjältesaga. Det räcker med att bara skifta perspektiv en smula. Även om jag förstås aldrig skulle gå så långt som att påstå att Janeway skulle bära handskar på bryggan.

Betyg: 6/10

Voyager. Säsong 4, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 550 tv-avsnitt.

VOY: Waking Moments. Det med attacken från drömfolket.

Det känns som om bägge de gamla Star Trek-serierna jag kollar på just nu har ballat ur på sistone, så jag fick nästan lite glädjehicka av ett avsnitt som både kändes originellt, oväntat och elegant utfört.

Veckans alien är av en typ som attackerar sina offer i sömnen, i deras drömmar. Och detta på ett sätt som gör att dröm och verklighet flyter samman. Besättningen ombord på Voyager förstår alltså till en början inte att attacken på deras skepp bara sker inuti deras huvuden i en gemensam, kollektiv dröm. Och oavsett om de förstått vad det är som pågår eller inte, så är det i stort sett omöjligt att väcka sig själv ur drömmen, precis som de som är vakna inte kan väcka en person som gått djupt in i utomjordingarnas drömfälla. Den ende som kan hålla sig utanför det som sker är Chakotay som tidigare lärt sig en teknik för att drömma klardrömmar, och alltså vet hur man ska göra för att att väcka sig själv ur en dröm. Men även han börjar så småningom bli lite sömnig.

Waking moments är alltså ett avsnitt där även vi som tittar får svårt att förstå vad som är verklighet och dröm, framför allt eftersom vissa av drömmarna innehåller moment där man vaknar upp från sin sömn. En dröm i en dröm i en dröm, alltså. Hela avsnittet inleds därför med en rad dramatiska fejkstarter (bland annat en där Tuvok glömt ta på sig kläderna när han går till bryggan, och en annan där Janeway hittar hela besättningen döda i mässen). Och som om inte det var tillräckligt med lurendrejande så ljuger också den här främmande livsformen ihop en historia för Chakotay om att de enbart existerar i drömform, och att de ser vakenvarelsers drömmar som intrång på deras territorium.

En extra twist på handlingen är att Janeway och några andra ur besättningen till sist inser att de är inne i en dröm, och därför inte kan skadas fysiskt av rymdvarelserna. Men inte till någon större nytta, konstaterar rymdvarelserna retsamt, Voyager-crewen kan ju inte väcka sig själva så till sist kommer de att dö av näringsbrist. Deras fysiska kroppar är ju på väg att förtvina när de alla ligger där på sitt rymdskepp, försjunkna i djup dvala. Och det är väl det som rymdvarelserna å andra sidan väntar på. Det drömmande folket ligger ju också sovande på sin planet där de producerar drömmarna där Voyagers besättning är tillfångatagen.

Utan den drömimmune hololäkaren hade det nog varit helt kört för Voyager. Det är han som håller Chakotay vaken tillräckligt länge för att han ska kunna transportera sig över till planeten och hota drömfolket med deras utplåning. Just genom att låta hololäkaren avfyra en torped mot deras drömläger om de inte låter Voyagers besättning vakna.

Intrigen i Waking Moments blev lite extra intressant eftersom jag bara några dagar innan jag såg avsnittet lyssnade på ett Vetenskapsradion om just klardrömmar och narkolepsi. Hade aldrig hört talas om begreppet klardrömmar tidigare, men var nu fullständigt i fas med i vad Chakotay pysslade med när han väckte sig själv ur drömmen.

Hur som helst, jag är riktigt nöjd med den här storyn. Även om det kanske inte var så svårt att imponera på mig efter den ordentliga kvalitetssvacka som det kronologiska Star Trek-flödet tydligen var inne i runt årsskiftet 1997/98.

Betyg: 9/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 526 tv-avsnitt.