VOY: Extreme risk. Det om B’Elannas självskadebeteende på holodäcket.

Extreme Risk handlar om ett tema som egentligen borde poppa upp hela tiden i den här serien: Hur mår man egentligen ombord på Voyager? Egentligen är det konstigt att folk inte bryter ihop hela tiden, efter fyra år av Voyagers skakiga resa på väg mot ett avlägset hem. Kanske är det femte säsongen som kommer att bli den stora depressionssäsongen av Voyager. Så sent som i säsongsstarten hade Janeway ju stängt in sig på sitt rum för att älta det som varit, och här, i avsnitt tre, är det B’Elannas psyke som krackelerar.

Den utlösande faktorn för Torres sammanbrott verkar ha varit beskedet om att större delen av hennes kamrater från Maquisrebellerna mist livet (fakta som fanns i den digitala brevskörden från alfakvadranten i förra säsongen). Deras öde verkar hemsöka Torres. Eller, rättare sagt, det som hemsöker henne är att hon inte känner något inför det som hänt. I stället är hon avstängd, stum och allt mer oengagerad kring det som händer på skeppet.

B’Elannas sätt att hantera det här tillståndet är en massa vilda holodäcksäventyr, där hon stänger av säkerhetsfunktionerna för att leken ska vara på allvar. Hon spelar helt enkelt med sitt liv som insats – allt för att kunna känna något. När hon sedan haltat hem till rummet efter genomförd krigsscen/fallskärmshoppning/slagsmålssession försöker hon lappa ihop sig själv så gott det går med hjälp av lite utsmugglad sjukvårdsutrustning. Man skulle kunna säga att B’Elanna skapat sig en egen, privat Fight Club där på holodäcket. Det är bara lite svårt att dölja sitt medlemsskap om man är isolerad ombord på ett rymdskepp mitt ute i deltakvadranten. Förr eller senare upptäcker hololäkaren spåren efter de gamla skadorna på ens kropp.

Det här superintressanta spåret om mental ohälsa och självdestruktiva beteenden slarvar man tyvärr bort genom att låta större delen av handlingen i Extreme Risk kretsa kring en av Voyagers sonder i stället. Malonerna (ni vet, de som dödade det där nattfolket med sina vidriga utsläpp i avsnittet Night) är supersugna på att norpa åt sig Voyagers lilla raket och all teknik som den innehåller. För att undvika det fjärrstyr Janeway sonden rakt mot en planet med extrem atmosfär. Där fastnar den på en plats som ingen av parterna kan nå fram till.

Jag har alltid fått intrycket att de där sonderna var något av en förbrukningsvara. En grej som man liksom räknade med att kunna bli av med, eftersom man ju skickar in dem både här och där för att undersöka saker. Men antingen så har man lite materialbrist på Voyager just nu, och måste ta lite bättre hand om sina prylar. Eller så är just den här sonden exceptionellt viktig. Kampen om den utlöser nämligen ett slags miniatyr-rymdkapplöpning mellan malonerna och Voyager. Bägge besättningarna konstruerar och bygger varsin ny rymdfarkost för att kunna komma åt sonden, och det är under det arbetet som Janeway inser att allt inte står rätt till med B’Elanna. Torres är så apatisk på mötena att hon till och med låter Seven vinna diskussioner om tekniska specikationer kring det nya skeppet. Fatta vilket grovt avvikande beteende det är.

Det hela utmynnar i att Janeway ger B’Elanna en ordentlig utskällning efter att Torres hittats livlös på holodäcket. Chakotay följer sedan upp det holodäcksmissbruket genom att konfrontera Torres med ett av hennes egna holoprogram: En brutal fantasimiljö där flera av deras vänner från Maquisrebellerna ligger döda på marken. Och tänk, det räcker med lite grundläggande populärpsykologi från Chakotays sida för att få rätsida på det här problemet. Efter lite snickesnack kan Torres plötsligt hantera sin rädsla för att allt som är stabilt runt henne kan försvinna:

TORRES: When I was six, my father walked out on me. When I was nineteen, I got kicked out of Starfleet. A few years later, I got separated from the Maquis. And just when I start to feel safe, you tell me that all of our old friends have been slaughtered. The way I figure it, I’ve lost every family I’ve ever had. 
CHAKOTAY: B’Elanna, you have a new family now, here on Voyager. You’re not going to lose us. You’re stuck with us. 
TORRES: You can’t promise me that. 
CHAKOTAY: No, I suppose I can’t. Losing people’s inevitable, and sometimes it happens sooner than we expect. But I can promise you that the people on this ship aren’t about to let you stop living your life or break your neck on the holodeck. You’re going to have to find another way to deal with this. 
TORRES: I don’t know how. 
CHAKOTAY: Then we’ll figure it out. Together. 

För några nära och djupa samtal finns det som vanligt inte riktigt tid till, inte i det här avsnittet. I stället kastar sig Torres nästan direkt iväg för att hämta hem den där sonden. Och det var ju tur, eftersom hon räddar allas liv ombord på den nybyggda skytteln med ett i all hast ihopmonterat portabelt skyddsfält som ersätter farkostens väggar efter att de gett efter för trycket utanför skeppet.

Extreme risk vågar snudda vid ett allvarligt tema, men tappar sedan bort det till förmån för lite action och explosioner. Synd. Som vanligt finns det också en hel del kontinuitetsproblem när man ska ta upp ett lite djupare ämne i en serie som inte vågat ta steget över i fullt såpamode. B’Elanna fick ju reda på det där med Maquisslakten redan i Hunters, i mitten av förra säsongen. Några tecken på den här annalkande depressionen har ändå inte visat sig tidigare i serien. Och hennes kille Paris verkar inte ha anat något alls…

Däremot måste det ha varit extremt skönt för skådespelaren Roxann Dawson att äntligen få lite tuggmostånd i det här avsnittet. Hennes roll som B’Elanna Torres är ju annars nästan alltid begränsad till att vara sur, stingslig och extremt kompetent. Kanske inte helt oväntat att själva grundidén till avsnittet, depressionen och självskadebeteendet, faktiskt kom från Dawson själv. Jag tror dessutom att Extreme Risk hade kunnat bli riktigt bra om skådespelaren fått ha ytterligare input i manusskrivandet också. För här känns det som att manusförfattarna inte är tillräckligt intresserade av B’Elanna för att förvalta det här intressanta uppslaget på ett bra sätt.

Betyg: 5/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 566 tv-avsnitt.

VOY: Demon. Det med kopiatorlivsformen på demonplaneten.

Kim ger svar på tal när Tuvok tillrättavisar honom på ett möte. Ett av de få tecknen på irritation hos besättningen på Voyager, som ju nu har hängt tillsammans på ett trångt skepp i snart fyra år. Men kaxigheten på mötet är också resultatet av en mindre uppenbarelse för Kim. När han först började på Voyager var han oerfaren och grön, och höll en ödmjuk och låg profil. Men under de fyra åren på skeppet har han ju faktiskt lärt sig massor, och borde egentligen inte finna sig i att bli hunsad av sina kollegor.

Dags att testa en ny självbild helt enkelt, och varför inte börja med att åka ner med en skyttel på en ogästvänlig planet, bli nerdragen i en pöl med trögflytande vätska, få rymddräkten perforerad av en främmande livsform och sedan få sitt dna kopierat. Kanske inte riktigt den belöning Kim väntat sig när han bestämde sig för att ta lite mer plats och våga ta risker. Men friskt vågat, hälften…död. Bra att han övertalade Tom Paris att följa med också, så att även hans bästis kunde ligga och känna livet sakta rinna ur honom på den där dämonplaneten.

Skälet till att man åkte till det där stället från första början var en akut brist på deuterium ombord på Voyager. Och det är tydligen så pass allvarligt att man gå rner på grå beredskap, vilket alltså betyder extremt energisparläge. Alla måste börja sova tillsammans i mässen och andra gemensamma utrymmen, och allt onödigt ombord stängs ner. Den enda planeten i närheten där man skulle kunna utvinna deuterium visar sig vara en riktigt skitplanet, kategoriserad som klass Y, också känt som en så kallad demonplanet på grund av sin giftiga atmosfär, livsfarliga strålning och extrema temperaturer. Det är det här stället som Paris och Kim åker ner till. Grattis!

När de två utsända inte kommer tillbaka använder Janeway skeppets sista energireserv för att landa på den ogästvänliga planeten. Man hittar Paris och Kim, men inte halvdöda som man väntat sig. I stället springer de runt på planeten i sina vanliga uniformer helt utan skydd eller andningshjälp. De berättar att de efter en plågsam, men kort, övergångsperiod kunde andas på planeten och uthärda dess miljö utan problem. Lika bra går det däremot inte när man strålas över till Voyager, där håller de genast på att kvävas.

Ganska snart inser Janeway att det är kopior av Kim och Paris som man kommit i kontakt med. Man hittar också originalens kroppar, som av någon outgrundlig oförutsägbar anledning fortfarande är vid liv. Däremot håller hela Voyager på att sjunka ner i en pöl gjord av den där tröga vätskan som drog ner Kim i början av avsnittet. Det är den där sörjan som skapat kopiorna av Kim och Paris, och nu vill den komma åt resten av besättningen och göra kopior av dem. Gotta catch them all!

När pölen gjorde sina första kopior av människor så var det också rena rama evolutionen för denna flytande livsform. Man uppnådde en helt ny nivå av medvetande, och nu vill pölen ha mer! Det berättar de genom Kim, som lyckas förmedla så pass mycket innerlig entusiasm kring detta jättekliv i evolutionen att Janeway tar pölens drömmar på allvar. Som den skickliga förhandlare hon är, övertygar hon först vätskan att släppa taget om Voyager, och får sedan besättningen att lämna små prover av sitt dna på planeten. I avsnittets sista scen ser vi hur Voyager lyfter från planeten, omgivet av ett helt gäng nyproducerade humanoider (som av någon anledning är gröna?).

Den lite snällare versionen av Invasion of The Body Snatchers, så skulle man väl kunna beskriva Demon. Där det mest förvånande nog ändå är Janeways beredvillighet att ge efter för utpressning, och frimodigt dela med sig av dna till den där pölen. Följer det verkligen generalorder 1? För det verkar som om den där vätskan inte bara kopierar kroppar, utan också minnen och personligheter. Borde inte det betyda att man nu gett bort massor av tekniskt kunnande och Stjärnflottehemligheter till en kvicksilverliknande pöl, vars avsikter man inte vet någonting om.

Demon känns som ett genomsnittsavsnitt, som antagligen var intressantare som idé än utfört. Men ett extra plus för de skitsnygga rymddräkterna med blinkande lampor i olika färger. De kan jag inte minnas att jag sett tidigare i alla fall inte så här snygga och blinkande. Själva planeten som stora delar av avsnittet utspelas på, kändes dock ännu mer studio än vad till och med de där grottorna brukar göra.

En guldstjärna också för termen bioforming, som jag inte hört talas om innan. Ett sätt att göra om människor, och andra varelser, så att de kan leva på platser där de annars inte hade kunnat överleva. Motsatsen till terraforming, alltså.

Betyg: 5/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 551 tv-avsnitt.

VOY: Vis à Vis. Det med en bodyswapper som snor Paris kropp.

Man kan väl kategorisera Vis à Vis som något av ett recyklingavsnitt. Man återvinner ju ett grepp som använts flera gånger genom Star Trek-produktionen, det med olika varianter av bodyswapper– eller bodysnatcheraliens. Faktiskt var ju det allra första avsnittet som sändes i originalserien en variant på det här temat, och på sätt och vis kan man väl säga att Grundarna och deras shapeshifterfasoner i Deep Space Nine är en vidareutveckling av konceptet.

Vis à vis inleds med några scener om en rätt så livstrött och uttråkad Paris. Han verkar ha börjat ruttna på sitt jobb ombord på Voyager, det enda han riktigt trivs med är att hänga på holodäcket och mecka med en gammal amerikanare. Han har ingen aning om hur spännande hans liv snart ska bli, och hur lite han kommer att gilla det.

Ett främmande skepp med ett smått revolutionärt framdrivningsmedel (koaxiell varpdrift) gör plötsligt entré i handlingen. Skeppet har problem, men Paris lyckas innesluta det i någon form av kraftfält och rädda både farkosten och piloten. Rymdvarelsen, Steth, visar sig vara supertrevlig och bondar en massa med Paris kring teknik och sånt. Men någon riktig bromance hinner inte utvecklas förrän Steth byter kropp med Paris. Paris medvetande finns nu i Steths kropp, och den skickas iväg via autopilot med skeppet som rymdvarelsen först kom med.

Med det gjort har bodyswapperutomjordingen nu tänkt sig att ta över Paris liv ombord på Voyager, etn tillvaro som är lite mer komplicerat än hen kanske trodde. Paris minnen följer uppenbarligen inte med på köpet när man får hans kropp, så det blir ju en hel del att hålla reda på för nykomlingen i hans kropp. Läkarutbildningen och relationen med B’elanna, till exempel. Dessutom hade nog bodyswapperutomjordingen underskattat den sociala kontrollen ombord ett Federationsskepp, som hur enkelt det är för kapten Janeway att gå in i replikatordatorerna och kolla hur många enheter alkohol som någon (till exempel Paris) beställt kvällen innan.

Samtidigt, ombord på det främmande skeppet, så kvicknar Paris till i sin nya kropp. Det finns inte så mycket tid att ta in det som hänt, förrän skepet han befinner sig i aggressivt uppvaktas av flera olika typer av skepp. Från ett av dem kommer en arg kvinna som kräver att få tillbaka sin kropp. Inuti hennes hjärna finns nämligen den riktige Steth, han vars kropp Paris finns i nu. Det tar ett tag innan de två inser att de bara är de senaste leden i ett slags kroppsstafett. Där nästa stafettpinne visar sig bli kapten Janeway, även om jag blev helt bortkollrad när kroppsbytet hände. Det blev säkerhetspersonalen ombord också. När de kommer in på Janeways kontor ser de Paris stå med händerna runt kaptenens hand. Föga anar de att det är Janeway, i Paris kropp, som tar ett stryptag på bodswappern, i Janeways kropp (en orsak till att man blir lurad kan ju eventuellt också vara att de fuskat lite med vem som satt ner respektive stod upp före och efter förvandlingen i de här scenerna). Därför blir alltså Janeway (i Paris kropp) den som säkerhetsvakterna på Voyager skjuter medvetslös. Medan bodyswapperrymdvarelsen (i Janeways kropp) ytterst enkelt kan sno en rymdskyttel och fly bort från Voyager.

Paris (i Steths kropp) och Steth (i den där arga tjejens kropp) lyckas dock stoppa bodyswappervarelsen (i Janeways kropp) i sista sekunden. Hololäkaren lyckas sedan reversera kroppsbytena. Steth tar bodyswappervarelsen (som nu finns i den där tjejens kropp) för att försöka hitta alla som bodyswappern bytt kropp med, och se till att alla får tillbaka rätt medvetande i rätt kropp.

En ganska rak intrig som visade sig vara ytterst svår att förklara i text. Alla dessa kroppar och deras olika medvetanden, liksom. Som helhet är i varje fall Vis à Vis ett ganska piggt avsnitt. Det är förstås alltid kul när alien of the week visar sig vara en lurifax, men det här avsnittet bjussade ändå på några extra oväntade twists and turns. Men mycket mer än ett lite svagt medelbetyg blev det inte den här gången.

Nu var det här ett ganska seriöst avsnitt, men det hade varit roligare att se den här storyn gjord som fars. En förväxlingskomedi (bokstavligt talat), kanske? En springa-i-dörrarna-fars där alla hela tiden pratar med en annan person än de tror. Får se om det förslaget känns lika relevant en dag som jag inte är bakfull.

Betyg: 5/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 542 tv-avsnitt.

VOY: Hunters. Det med relästationen, breven hemifrån och de läskiga prisjägarna.

Storyn om det där nätet av relästationer tog inte slut i och med förra avsnittet. I Hunters får gänget ombord Voyager svar hemifrån, via samma nät som man skickade hololäkaren fram och tillbaka med. Ett helt juklappspaket strömmar genom de främmande rymdstationerna, fyllt med brev hemifrån från nära och kära såväl som ett krypterat meddelande från Stjärnflottan. Allt är dock en enda digital röra, och att utvinna meddelandena från stationens minne är ett krångligt och omständligt arbete.

Men varje personligt brev som man lyckas överföra är förstås en stor sak ombord på Voyager. Den första kontakten hemifrån på nästan fyra år, och bland delar av besättningen väcks drömmen på nytt om att snabbt få återvända hem. Lite kaxigt, tänker jag som ju vet att det här avsnittet faktiskt är den punkt då vi kommit exakt halvvägs i serien. De stackarna har alltså lika långt kvar hem som de varit på vift i deltakvadranten.

Mest eager efter att få höra något hemifrån är Kim, så hans brev kommer såklart sist fram. Minst eager är Paris, så hans brev fastnar i sajberrymden just efter att Torres tjatat ihjäl honom om att han faktiskt ska tycka att det ska bli kul att höra av sin sura farsa. Å andra sidan är Torres och Chakotay de som blir mest knäckta över nyheterna hemifrån, för nu får de ju reda på att hela deras motståndrörelse, the maquis, är utplånad. Och med den alla deras vänner.

Men det går inte att brevväxla utan att betala porto, inte ens i framtiden. Hirogen-snubbarna är fortfarande extremt oförtjusta över att någon använder deras 100 000 år gamla stationer för sina egna kommunikationsbehov. Därför tar de Tuvok och Seven of Nine tillfånga när de två är ute med en skyttel på uppdrag. De två inser snart en annan jobbig grej med hirogenerna, förutom deras ovilja mot fritt wifi. De är prisjägare och lever för att samla in sällsynta kroppsdelar från främmande arter de möter – till exempel är de förundrade över Sevens långa tarm och börjar genast tänka på snygg den kommer att se ut i vitrinskåpet i finrummet.

Så långt går det dock inte. Seven of Nine får behålla sin tarm, tack vare avsnittets dramatiska avslutning. Janeway lyckas förvandla den där relästationen till ett svart hål som förintar alla hirogen-skepp som hotar Voyager – och givetvis lyckas man transportera bort Tuvok och Seven från fiendeskeppet i absolut sista minuten. Sådär som det alltid är. Men en del av meddelandena hemifrån försvann förstås också ner i det där svarta hålet – som dessutom startade en kedjereaktion som utplånade hela reläsystemet. Så ingen mer brevväxling i framtiden, men Janeway och de andra kan förvänta sig en och annan påhälsning från några riktigt sura hirogener.

Men nu höll jag på att glömma det viktigaste av allt, att Janeway fick reda på att hon är dumpad nu. Ett av breven som kom fram var nämligen från hennes fästman, som tydligen gått vidare i livet och gift sig med en annan kvinna. Och det öppnar ju äntligen upp för lite omoraliskt beteende framöver från kaptenens sida. Chakotay var i varje fall genast där med sina hundögon, troget väntande vid hennes sida. Nu vill jag se lite action här, så den här romansen inte bara rinner ut i sanden som den gjorde för Picard och doktor Crusher i The Next Generation.

För övrigt kan väl Deep Space Nine ta sitt pretentiösa “vi skriver sex avsnitt som hänger ihop”-projekt och arkivera det under icke-imponerande misslyckanden. Det känns som om två sammanhängande avsnitt av Voyager får mer gjort när det gäller karaktärsutveckling än en handfull av de som utspelas i och kring den där rymdstationen vid Bajor. Och då var ändå det ena av de två i Voyagersäsongen fokuserat på att vara lite tokroligt. Mycket nöjd också med att Janeway och Voyager lyckats skaffa sig en ny dödsfiende i och med det här avsnittet. Hoppas hon hittar fram till en långvarig relation där, om det nu inte blir något med Chakotay.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 529 tv-avsnitt.

VOY: Worst Case Scenario. Det med myteriholorollspelet som flippar ut.

Det känns verkligen som om författarna och producenterna haft “roligt på jobbet” när de skapade den här äventyret. Berättelsen om ett holodäckäventyr som blir lite för verkligt för sitt eget bästa känns ganska ofta som en lite skruvad kommentar till deras egen verklighet. Worst Case Scenario är ytterligare ett av de avsnitt som på sistone visat att serien har förutsättningar att förflytta sig bort från det förutsägbara och repetitiva.

Lite komiskt blir det i och för sig att man i Voyager väljer att återuppliva sin Maquis-intrig ungefär samtidigt som hela den storylinen avslutas i Deep Space Nine. Här i form av ett holodäcksäventyr som B’Elanna upptäcker gömt långt ner i någon databas. Det visar sig vara ett spel som utspelas precis i början av Voyagers resa genom Deltakvadranten, där Chakotay leder ett myteri mot kapten Janeway. Hela avsnittet börjar inne i holodäcksäventyret, som en förlängd fejkstart ungefär, men där vana tittare ganska snart förstår att handlingen snarare är förlagd till Voyagers första säsong, än den nuvarande tredje.

Ryktet om det här lite vågade holodäcksäventyret sprider sig snabbt på Voyager, men Janeway tar dess existens och den fiktiva komplotten mot hennes ledarskap på ett ovanligt lättsamt sätt. Till sist kommer det fram att det hela från början faktiskt var tänkt som ett träningsprogram för säkerhetsavdelningen, författat av Tuvok. Han valde dock att aldrig slutföra det eftersom samarbetet mellan Maquis- och Federationsbesättningarna gick så bra. Men då den underhållningstörstande besättningen på Voyager kräver ett slut på historien så försöker Tuvok och Paris samarbeta om att skriva en upplösning på dramat. En rad rätt komiska situationer uppstår, där deras gemensamma skrivprojekt utsätts för en rad slitningar – allt från andra personers goda råd och idéer till en allmänt grälsjuk stämning mellan de två författarna om karaktären på upplösningen. Men när de två öppnar upp holodäcksprogrammet för att komplettera storyn så triggar man också igång ett helt nytt slut på historien – författat av förrädaren och ärkefienden Seska och dolt i Voyagers databaser innan hon valde att hoppa av.

Borta är nu det här avsnittets lättsamma komiska stämning. I stället är Tuvok och Paris fångna i ett holodäcksäventyr där upplösningen redan är färdigskriven som en tragedi. De ska dö. Inget de gör verkar kunna ändra intrigen och Seskas program blockerar också transportörerna, så de kan inte strålas ut från holodäcket. Och när Janeway tar sig in i dramat för att skriva om handlingen utifrån så kompenserar bara Seskas program det med en ny variant av den tragiska ändpunkten. Inte förrän Tuvok lyckas rigga ett phasergevär till en bomb så ändras slutet på historien.

Att holoäventyr löper amok och blir betydligt mer på allvar än vad det var tänkt, det har vi sett en rad varianter på tidigare. Det roliga här är avsnittets oväntade kast från komedi till dödligt allvar, och så förstås metaperspektivet. Det är svårt att inte se Worst Case Scenario som i åtminstone till viss mån en liknelse kring manusförfattare och producenters situation när klåfingriga tv-bossar och mellanchefer ska ge sig in och “förbättra” manus och intriger.

Kul är det i varje fall, en av de absoluta höjdarna i denna tredje säsong.

Betyg: 9/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 483 tv-avsnitt.

VOY: The Chute. Det där Paris och Kim hamnar i ett jätteläskigt fängelse.

voy the chute

Fängelsedramer i Star Trek. Inget fan. I det här fallet utspelas större delen av avsnittet i en källarhåla i dystopisk stil där fångarna lämnas åt sitt öde och brutaliteten och våldet härskar. Lite lustigt är det allt att det här avsnittet hamnar precis efter en homage till långfilmen Star Trek VI, eftersom Kirk och McCoy hamnar i ett liknande fängelse i den filmen. Om än i en film med högre scenografibudget.

Avsnittet börjar med att Harry Kim dimper ner i en fängelsehåla genom ett långt rör. Att vara nykomling i just den här hålan betyder tydligen att man välkomnas med att alla ger en stryk. Ja, till och med Paris – som tydligen fängslats tidigare – ger Kim en smäll på käften för att verka tuff. Men en stund senare går han i stället emellan och räddar Kim från fängelsets värsta råskinn som försöker claima Kim som “sin”. Dock lite oklart om den där besten hade tänkt sig att ligga med eller att äta upp Kim.

Orsaken till att Paris och Kim hamnat i det där fängelset är att de blivit dömda för att ett terrordåd som begåtts på planeten Akritiri. Trots att Janeway lyckas hitta de verkliga terroristerna så kan hon inte byta dem mot sitt manskap (sen när utlämnade Janeway förresten fångar till en planet med korrupt rättssystem, förresten). Det är nämligen helt kört för Paris och Kim, när man väl blivit dömd för något på Akritiri så är man dömd. Punkt slut. Lyxiga saker som rätt att överklaga en dom finns liksom inte där.

voy the chute 3Till en början tyckte jag att fängelseklichéerna i The Chute bara var för mycket. Det var helt otroligt svårt att engagera sig i något så slitet och schablonartat som det här fängelset. Alla dessa mordiska män som bara vill döda varandra hela tiden, liksom. Har vi sett det en miljon gånger förr? I lite smartare och bättre versioner, dessutom? Men sedan händer det några saker. 1. Alla fångar har någon form av klämma inopererad i huvudet, som gradvis gör dem mer och mer paranoida och galna. Scenen där Kim nästan tar livet av Paris är faktiskt riktigt, riktigt bra. Ovanligt mörk för att vara tv-Star Trek. Jag gillar också verkligen 2. Scenen där Harry lyckas ta sig uppför det där annars livsfarliga rutschbaneröret som han just levererat genom, hittar ett fönster och kollar ut. Bara för att inse att han inte har hittat en flyktväg från fängelsehålan. Hans fängelse är beläget på en fängelserymdstation, och det finns ingen väg därifrån.

voy the chute 4Men ett lyckligt slut måste det ju ändå bli. Och upplösningen är förstås både orimlig och lite tramsig. Neelix låtsas vara korkad nog att missta den där fängelserymdstationen för en vara motsvarigheten till en bensinmack för rymdskepp, och medan han uppehåller styrkorna från Akritiri så lyckas Janeway och de andra befria Paris och Kim från fångenskapen. Efteråt är Kim osäker på om han räddat Paris liv, eller eventuellt var den som höll på att ta kål på honom. Det blir ett fint litet replikskifte av det där.

KIM: Tom, listen to me. I, I almost killed you.
PARIS: What are you saying? You’re the one that kept me alive.
KIM: I was ready to hit you with the pipe. Don’t you remember?
PARIS: You want to know what I remember? Someone saying, this man is my friend. Nobody touches him. I’ll remember that for a long time. So, what do you say we blow a week’s worth of replicator rations?
KIM: So what’s for dessert?

voy the chute 2Det som från början verkade vara ett försök att göra en usel, machostinn fängelsefilm i rymdmiljö växte sedan successivt och blev oväntat rått, otäckt och lite gripande. Däremot blev det nog det på bekostnad av en del andra saker. Av alla motståndsmän och terrorister vi mött så här långt i Star Trek-universumet så behandlas till exempel terroristerna Piri och Vel och deras organisation Open Sky mest lättvindigt. Det är de som ligger bakom det där bombdådet som Kim och Paris dömts för. Vad Open Sky slåss för eller varför de gör det får vi aldrig reda på. Mest känns de där två bara som ett sätt att få ihop en lite klurig intrigen på. De två hade gärna kunnat få lite mer speltid, kanske på bekostnad av Zio, den märklige snubben i fängelset som skrivit ett manifest om…ja, det fick vi heller aldrig riktigt reda på.

The Shute känns som ett avsnitt med stora ambitioner, kanske lite för stora för den här serien. Men man nådde nog ungefär bara halvvägs till målet. Det här var inte dåligt, bara lite ofullbordat, om än ett av de mer “vuxna” avsnitten i Voyager. Det är också lite kul att Garrett Wang, som spelar Harry Kim, äntligen fick en utmaning i den här serien. Inte helt oväntat är det här ett av hans favoritavsnitt i hela serien.

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 438 tv-avsnitt.

VOY: Lifesigns. Det där hololäkaren blir kär i sin vidiianska patient.

voy lifesigns 2

Det verkar vara kärlekssäsong i alla Star Trek-outlets just nu. Efter Wax (Worf  & Dax) och Reeta (Rom & Leeta) i Deep Space Nine är det nu dags för Voyagers svar på turturduvsvågen: Hololäkaren och den vidiianska patienten Danara Pel. Eller, rättare sagt, hologrammet av den vidianska patienten. Jepp, nu är det en nästan hundraprocentig virtuell romans på gång här. Så modernt!

Vidiierna får alltså vara med i Voyager igen, det där folket som lider av en vidrig sjukdom som gör att de snor organ från andra för att ersätta sina egna, sjuka, med. I det här fallet räddar Voyager en svårt sjuk kvinna ur ett skepp. Väl i sjukstugan så bygger hololäkaren upp en holografisk kopia av den medvetslösa och fysiskt nedbrutna patienten. När han får liv i holokopian blir Danara först chockad när hon ser sig själv i en spegel. Sedan hon var sju har hon varit drabbad av sjukdomen, the Phage, men hologramupplagan av henne är helt orörd av den.

voy lifesignsDet där blir början på en gullig romans. Den första för dem båda, verkar det som. Hon är van vid att bli ratad på grund av sitt utseende, och varken romantik eller kärlek ingår i hololäkarens grundprogrammering. Men på något vis lär sig läkarens program förälskelsemomentet av sig själv. Hur man ska omsätta det i handling är däremot en svårare sak. Uppvaktandet tar egentligen först fart efter att hololäkaren frågar Paris om råd, och tar med Danara på dejt i en hologrammiljö som troligtvis just Paris har rekommenderat. Tror inte att de kommit på idén att sitta och hångla i en gammal amerikanare på planeten Mars av sig själv.

Alla dessa Star Trek-romanser som aldrig får leva längre än ett ynka avsnitt – det här är förstås en sån. Men det är nära att den inte ens håller avsnittet ut. Danara försöker döda sin egen fysiska kropp, så mycket bär det henne emot att bli sitt gamla jag – ihopsatt av kroppsliga reservdelar. Men hon pratas förstås tillrätta, och njuter av den tid som återstår på Voyager, innan hon måste fortsätta med sitt vanliga liv igen.

Parallellt med den här historien så puttrar några andra gamla surdegar vidare: 

voy lifesigns 5Tom Paris har inte en av sina topplägen just nu. Hans konflikter med Chakotay blir bara värre och värre. Allt kulminerar i att han puttar till Chakotay på bryggan, varpå han hamnar i arresten. Hur ska det gå?

Michael Jonas fortsätter att berätta om allt som händer ombord för Seska. Men hon är inte nöjd med information bara. Nu försöker hon få honom att sabotera Voyager, så hon kan få chansen att ta över farkosten. Jonas säger först emot, men verkar sedan bli skrämd till lydnad.

Dessutom: det verkar nästan som om Hololäkaren fick ett namn av Danara i det här avsnittet, men på något sätt hoppas jag ändå att Shmullus inte fastnar.

Ett gulligt avsnitt, det här. Kanske lite väl gulligt. Precis som i Bar Association så får jag bitvis lite barnprogramskänsla här. Framför allt när Kes ska förklara för hololäkaren vad kärlek är – och att han inte har fel på sitt program utan bara är kär. Då skäms jag lite. Fast i och för sig är ju hela kärlekshistorien i det här avsnittet lite som att se två vuxna barn försöka uttrycka känslor. Klumpigt och naivt.

Annars gillar jag att det finns flera små b-handlingar (i alla fall två) i det här avsnittet, och att de knyter an till tidigare avsnitt i säsongen. En bra kombo här mellan fristående och sammanhängande stories, helt enkelt. Snyggt också att man fick in B’Elannas PTSD efter att vidianerna höll på att att experimentera med hennes gener.

Betyg: 7/10. 

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 418 tv-avsnitt.