VOY: The Chute. Det där Paris och Kim hamnar i ett jätteläskigt fängelse.

voy the chute

Fängelsedramer i Star Trek. Inget fan. I det här fallet utspelas större delen av avsnittet i en källarhåla i dystopisk stil där fångarna lämnas åt sitt öde och brutaliteten och våldet härskar. Lite lustigt är det allt att det här avsnittet hamnar precis efter en homage till långfilmen Star Trek VI, eftersom Kirk och McCoy hamnar i ett liknande fängelse i den filmen. Om än i en film med högre scenografibudget.

Avsnittet börjar med att Harry Kim dimper ner i en fängelsehåla genom ett långt rör. Att vara nykomling i just den här hålan betyder tydligen att man välkomnas med att alla ger en stryk. Ja, till och med Paris – som tydligen fängslats tidigare – ger Kim en smäll på käften för att verka tuff. Men en stund senare går han i stället emellan och räddar Kim från fängelsets värsta råskinn som försöker claima Kim som “sin”. Dock lite oklart om den där besten hade tänkt sig att ligga med eller att äta upp Kim.

Orsaken till att Paris och Kim hamnat i det där fängelset är att de blivit dömda för att ett terrordåd som begåtts på planeten Akritiri. Trots att Janeway lyckas hitta de verkliga terroristerna så kan hon inte byta dem mot sitt manskap (sen när utlämnade Janeway förresten fångar till en planet med korrupt rättssystem, förresten). Det är nämligen helt kört för Paris och Kim, när man väl blivit dömd för något på Akritiri så är man dömd. Punkt slut. Lyxiga saker som rätt att överklaga en dom finns liksom inte där.

voy the chute 3Till en början tyckte jag att fängelseklichéerna i The Chute bara var för mycket. Det var helt otroligt svårt att engagera sig i något så slitet och schablonartat som det här fängelset. Alla dessa mordiska män som bara vill döda varandra hela tiden, liksom. Har vi sett det en miljon gånger förr? I lite smartare och bättre versioner, dessutom? Men sedan händer det några saker. 1. Alla fångar har någon form av klämma inopererad i huvudet, som gradvis gör dem mer och mer paranoida och galna. Scenen där Kim nästan tar livet av Paris är faktiskt riktigt, riktigt bra. Ovanligt mörk för att vara tv-Star Trek. Jag gillar också verkligen 2. Scenen där Harry lyckas ta sig uppför det där annars livsfarliga rutschbaneröret som han just levererat genom, hittar ett fönster och kollar ut. Bara för att inse att han inte har hittat en flyktväg från fängelsehålan. Hans fängelse är beläget på en fängelserymdstation, och det finns ingen väg därifrån.

voy the chute 4Men ett lyckligt slut måste det ju ändå bli. Och upplösningen är förstås både orimlig och lite tramsig. Neelix låtsas vara korkad nog att missta den där fängelserymdstationen för en vara motsvarigheten till en bensinmack för rymdskepp, och medan han uppehåller styrkorna från Akritiri så lyckas Janeway och de andra befria Paris och Kim från fångenskapen. Efteråt är Kim osäker på om han räddat Paris liv, eller eventuellt var den som höll på att ta kål på honom. Det blir ett fint litet replikskifte av det där.

KIM: Tom, listen to me. I, I almost killed you.
PARIS: What are you saying? You’re the one that kept me alive.
KIM: I was ready to hit you with the pipe. Don’t you remember?
PARIS: You want to know what I remember? Someone saying, this man is my friend. Nobody touches him. I’ll remember that for a long time. So, what do you say we blow a week’s worth of replicator rations?
KIM: So what’s for dessert?

voy the chute 2Det som från början verkade vara ett försök att göra en usel, machostinn fängelsefilm i rymdmiljö växte sedan successivt och blev oväntat rått, otäckt och lite gripande. Däremot blev det nog det på bekostnad av en del andra saker. Av alla motståndsmän och terrorister vi mött så här långt i Star Trek-universumet så behandlas till exempel terroristerna Piri och Vel och deras organisation Open Sky mest lättvindigt. Det är de som ligger bakom det där bombdådet som Kim och Paris dömts för. Vad Open Sky slåss för eller varför de gör det får vi aldrig reda på. Mest känns de där två bara som ett sätt att få ihop en lite klurig intrigen på. De två hade gärna kunnat få lite mer speltid, kanske på bekostnad av Zio, den märklige snubben i fängelset som skrivit ett manifest om…ja, det fick vi heller aldrig riktigt reda på.

The Shute känns som ett avsnitt med stora ambitioner, kanske lite för stora för den här serien. Men man nådde nog ungefär bara halvvägs till målet. Det här var inte dåligt, bara lite ofullbordat, om än ett av de mer “vuxna” avsnitten i Voyager. Det är också lite kul att Garrett Wang, som spelar Harry Kim, äntligen fick en utmaning i den här serien. Inte helt oväntat är det här ett av hans favoritavsnitt i hela serien.

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 438 tv-avsnitt.

VOY: Lifesigns. Det där hololäkaren blir kär i sin vidiianska patient.

voy lifesigns 2

Det verkar vara kärlekssäsong i alla Star Trek-outlets just nu. Efter Wax (Worf  & Dax) och Reeta (Rom & Leeta) i Deep Space Nine är det nu dags för Voyagers svar på turturduvsvågen: Hololäkaren och den vidiianska patienten Danara Pel. Eller, rättare sagt, hologrammet av den vidianska patienten. Jepp, nu är det en nästan hundraprocentig virtuell romans på gång här. Så modernt!

Vidiierna får alltså vara med i Voyager igen, det där folket som lider av en vidrig sjukdom som gör att de snor organ från andra för att ersätta sina egna, sjuka, med. I det här fallet räddar Voyager en svårt sjuk kvinna ur ett skepp. Väl i sjukstugan så bygger hololäkaren upp en holografisk kopia av den medvetslösa och fysiskt nedbrutna patienten. När han får liv i holokopian blir Danara först chockad när hon ser sig själv i en spegel. Sedan hon var sju har hon varit drabbad av sjukdomen, the Phage, men hologramupplagan av henne är helt orörd av den.

voy lifesignsDet där blir början på en gullig romans. Den första för dem båda, verkar det som. Hon är van vid att bli ratad på grund av sitt utseende, och varken romantik eller kärlek ingår i hololäkarens grundprogrammering. Men på något vis lär sig läkarens program förälskelsemomentet av sig själv. Hur man ska omsätta det i handling är däremot en svårare sak. Uppvaktandet tar egentligen först fart efter att hololäkaren frågar Paris om råd, och tar med Danara på dejt i en hologrammiljö som troligtvis just Paris har rekommenderat. Tror inte att de kommit på idén att sitta och hångla i en gammal amerikanare på planeten Mars av sig själv.

Alla dessa Star Trek-romanser som aldrig får leva längre än ett ynka avsnitt – det här är förstås en sån. Men det är nära att den inte ens håller avsnittet ut. Danara försöker döda sin egen fysiska kropp, så mycket bär det henne emot att bli sitt gamla jag – ihopsatt av kroppsliga reservdelar. Men hon pratas förstås tillrätta, och njuter av den tid som återstår på Voyager, innan hon måste fortsätta med sitt vanliga liv igen.

Parallellt med den här historien så puttrar några andra gamla surdegar vidare: 

voy lifesigns 5Tom Paris har inte en av sina topplägen just nu. Hans konflikter med Chakotay blir bara värre och värre. Allt kulminerar i att han puttar till Chakotay på bryggan, varpå han hamnar i arresten. Hur ska det gå?

Michael Jonas fortsätter att berätta om allt som händer ombord för Seska. Men hon är inte nöjd med information bara. Nu försöker hon få honom att sabotera Voyager, så hon kan få chansen att ta över farkosten. Jonas säger först emot, men verkar sedan bli skrämd till lydnad.

Dessutom: det verkar nästan som om Hololäkaren fick ett namn av Danara i det här avsnittet, men på något sätt hoppas jag ändå att Shmullus inte fastnar.

Ett gulligt avsnitt, det här. Kanske lite väl gulligt. Precis som i Bar Association så får jag bitvis lite barnprogramskänsla här. Framför allt när Kes ska förklara för hololäkaren vad kärlek är – och att han inte har fel på sitt program utan bara är kär. Då skäms jag lite. Fast i och för sig är ju hela kärlekshistorien i det här avsnittet lite som att se två vuxna barn försöka uttrycka känslor. Klumpigt och naivt.

Annars gillar jag att det finns flera små b-handlingar (i alla fall två) i det här avsnittet, och att de knyter an till tidigare avsnitt i säsongen. En bra kombo här mellan fristående och sammanhängande stories, helt enkelt. Snyggt också att man fick in B’Elannas PTSD efter att vidianerna höll på att att experimentera med hennes gener.

Betyg: 7/10. 

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 418 tv-avsnitt.

VOY: Meld. Det där Tuvok blir mordisk. Jättemordisk.

voy meldMan ska vara försiktig vem man smälter samman sitt medvetande och sina minnen med, för man kan ju få med sig lite obehagliga egenskaper på köpet. Det får Tuvok erfara när han försöker ta reda på den “logiska” orsaken till ett mord som begåtts på Voyager. Hans sökande efter ett motiv till mordet går så långt att han föreslår en vulcan mind meld. Det vulcanska specialtricket där två människors hjärnor förenas. Tanken är att mördaren ska få lite av Tuvoks självkontroll genom den där sinnessammansmältningen. Dessvärre smittas Tuvok samtidigt av mördarens blodtörst och börjar fantisera om att döda Neelix. Ojojoj.

Det känns som om fler och fler av avsnitten jag ser just nu innehåller en massa finter. Är det inte en falsk start på själva avsnittet (holodäckstricket som jag var inne på så sent som i förra blogginlägget) så leker upphovspersonerna med de konventioner som Star Trek brukar använda sig av. Som i Meld. Ett klassiskt detektivavsnitt tänker jag när B’elanna hittar ett halvt förkolnat lik bakom en panel i maskinrummet. Men själva mordmysteriet är ganska snabbt avklarat. Det hela är mycket enkelt – personen som alla misstänker är också den som har begått mordet. För säkerhets skull är Suder, den skyldige, en av de före detta Maquismedlemmarna ombord på Voyager – att personer i stjärnflottan skulle begå mord är ju fortfarande något av ett tabu i den här serien. Suder verkar i sin tur verkar ha någon form av allvarlig störning, de andra före detta Maquismedlemmarna har inget vidare bra att säga om honom.

CHAKOTAY: Sometimes I had to pull him back, stop him from going too far. And once or twice when I did he looked at me with those cold eyes and I just knew he was this far away from killing me.

voy meld 4Men Tuvok, som fått i uppdrag att undersöka mordet, vill alltså veta vad som ligger bakom Suders brott. Tydligen blir det något knas med mind melden på grund av att Suder är en betazoid, och i och med det så är avsnittet igång på allvar. Tuvok blir ju väldigt förändrad efter mind meld-upplevelsen, men in i det längsta försöker han att inte visa det för omvärlden. Istället kör han holodäcksprogram där han stryper Neelix, men till sist bestämmer han sig för att låsa in sig i sin hytt – för allas bästa.

För Janeway är läget inte så muntert. Nu har hon två mordiska besättningsmedlemmar som hon på något vis måste förvara, kanske i 50 år framöver – dödsstraff är inget alternativ för henne. Hololäkaren har dock en metod för att bota Tuvok, men för att han ska kunna läka mentalt måste man först ta bort alla hämningar och kontrollfunktioner som finns hos den vanligtvis så behärskade vulcanen (alla vulcaner är ju i och för sig kontrollerade och hämmade). Och det är när de där mentala stoppklossarna försvinner som den riktiga showen tar fart. Tuvok blir bonkers. Och har ett och annat att säga till Janeway.

TUVOK: You know, Captain, I don’t mind telling you something the other Tuvok never would. You are wrong. Sparing Suder’s life is a sign of weakness. You disgust me. All you humans do. Admit it! Part of you feels as I do. Part of you wants him to die for what he did.
JANEWAY: No part of me feels that way.
TUVOK: Liar! He has killed and you know he deserves to die! On behalf of the victim’s family, Captain, I beg you to reconsider. Give them the satisfaction of his execution. I have a radical suggestion, Captain. Release the forcefield and I’ll kill him for you.

Givetvis lyckas Tuvok sedan rymma. Men han klarar trots allt inte av att genomföra den där avrättningen.

SUDER: Understand one thing, Tuvok. I can promise you this will not silent your demons. If you can’t control the violence, the violence controls you. Be prepared to yield your entire being to it, to sacrifice your place in civilised life for you will no longer be a part of it, and there’s no return.
(Tuvok grabs Suder’s head.)
TUVOK: I seek no return!
SUDER: Of course, you would not be able to live with yourself. Then we are both to die, and that will end the torment.

Som ni ser på de här senaste citaten så är det ganska högtravande och dramatiskt när liv, död, moral, brott och straff ska avhandlas i Meld. Och kanske blir det lite väl mycket opera på sina ställen för min del. Lite synd, för det är ju intressanta saker som avhandlas här. Man kan väl kalla Meld för Star Treks dödsstraffsavsnitt – vad som är det rätta sättet att behandla en mördare på kommer nästan oftare på tal än det där med våldets ursprung.

voy meld 5Den extremt seriösa huvudhandlingen kompletteras dessvärre med en riktigt svag b-handling. Paris drar igång vadslagning på holodäck med replikatorransoner som insats. Då han agerar bank, tar han en viss procent av insatserna som avgift, och eftersom man ska gissa på “the radiogenic particle count” så är det aldrig någon som gissar rätt. Till sist kommer Chakotay och sätter stopp för det roliga. Ändå lite konstigt att Paris, som ju under hela serien velat återupprätta sitt anseende ombord, sätter igång den här grejen. Bara i förra avsnittet var han ju skeppets hjälte, och gick till historien som den förste personen som kört en farkost i transwarpfart. Men nu, en bookie. Smutsigt. Det blir inte bättre av att han gör det i en bihandling som inte riktigt leder till någonvart,  mer än en riktigt dålig stämning mellan Chakotay och Paris.

voy meld 2Meld är ett halvt misslyckande. Upphovspersonerna lyckas inte riktigt förvalta sitt intressanta ämne. Försöken till filosofiska diskussioner ledde mest till en återvändsgränd. En ganska snackig åtevändsgränd. För första gången på ganska länge kändes ett Star Trek-avsnitt bitvis riktigt långtråkigt –även om jag som vanligt uppskattar när delar av besättningen blir galen. I det här fallet Tuvok inlåst bakom en energisköld. Kanske gick det lite för snabbt över för min smak.

Betyg: 6/10

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 412 tv-avsnitt.

VOY: Threshold. Det där Paris krossar transwarpvallen och skaffar salamanderbebisar med Janeway.

VOY THRESHOLD 2

Om bara alla avsnitt hade varit så här kul, hade det nog gått snabbare att skriva den här bloggen. För jag njuter verkligen av att kolla på Star Trek just nu. Tror inte att det varit så här lustfyllt att kolla sedan originalserien (och då var det ju ändå en hel del som mest kändes bra för att det var kult). Dagens bloggämne, Threshold, har dessutom allt man kan begära av ett bra Voyager-avsnitt: ett teknologiskt genombrott, massor av skämt om Neelix kaffe, medicinskt technobabble och så någon form av sexualisering av Janeway. Som extra bonus: gulliga djur som visar sig vara människor efter extremt forcerade genetiska mutationer.

Det börjar med en klassisk fejkstart: Paris sitter i en skyttel och driver warpmotorerna till det yttersta, han ska försöka komma över den magiska gränsen Warp 10, transwarphastighet. Men innan han kommer så långt går hans skepp i stycken. Han är död. I sin simulation då. Alla som sett Star Trek tidigare vet ju att man inte skulle ta kål på en av huvudpersonerna under en teaser. Inte på riktigt.

VOY THRESHOLD 6Men drömmen blir så småningom sann, fast med ett bättre slut. För örtifjärde gången i den här serien så visar det sig att Neelix, som alla behandlar som en idiot, kan hjälpa folk på traven när det gäller de svåraste problem. Eller så är det hans odrickbara kaffe som har den effekten. Efter ett besök på mässen uppfinner i varje fall Torres, Kim och Paris ett nytt sätt att stabilisera skytteln. Och det blir Paris som får åka iväg som pilot för transwarpshastighetexperimentet, trots att hololäkaren upptäckt en komplikation när det gäller hans blodkärl i hjärnan. En svaghet som skulle kunna leda till en hjärnblödning. Men det visar sig vara något helt annat som blir problemet när Paris återvänder till Voyager efter fullgjort uppdrag.

VOY THRESHOLD 3Efter att lyriskt förklarat att han var ÖVERALLT SAMTIDIGT när han kommit upp i warp 10, så mår Paris plötsligt lite illa. Eller, ja. Ganska mycket illa. Han börjar mutera. Processen sker successivt, och omfattar till och med en stunds skendödhet. Men när hololäkaren vill sätta in det tunga artilleriet för att stoppa förändringarna så rymmer den nu ganska grodliknande Paris från sjukstugan. På vägen till skytteln så slår han ner kapten Janeway och bär sedan med henne ombord på skeppet. Sedan kör han iväg, uppnår transwarpshastighet och försvinner från Voyagers sensorer.

voy threshold 7Det tar ett tag för Voyager att hitta skytteln igen. Och vid det laget har Paris och Janeway bägge muterat loss bortom igenkänning. De ser ut som någon form av salamanderliknande ödlor. Och de har ungar (tror faktisk att det där kan kvala in som en av de bästa plottwistarna så här långt i Star Trek-historien). Tyvärr (tycker jag) har holodoktorn en plan för att driva tillbaka mutationen, och på ett ögonblick är det hela ordnat. Paris och Janeway är tillbaka i sina gamla jag, lite förvirrade och med stora minnesluckor.

Tidigare i det här bloggprojektet hade jag antagligen blivit irriterad på hur den här intrigen utvecklar sig. Men nu har jag sett så många generiska Star Trek-äventyr att jag jublar i tv-soffan när producenterna låter allt flippa ut och godkänner ett manus där Paris och Janeway bägge muterar till ödlestadiet, och på rekordkort tid lyckas producerat ett gäng jättesöta små ungar. Min enda invändning är väl att jag tycker att Paris och Janeway borde reagerat starkare på Chakotays beslut om att deras avkomma mår bäst på den planet de föddes. Hade gärna sett att de nyblivna föräldrarna insisterat på att ungarna måste fångas in, och sedan låtit dem växa upp i ett terrarium på Voyager under resten av serien. Barn är barn, i vilken skepnad de än uppenbarar sig, anser jag. Pluspoäng till Janeway för snygg replik till Paris efter att de återfått sin mänskliga form:

JANEWAY: I’ve thought about having children, but I must say I never considered having them with you.
PARIS: Captain, I’m sorry. I, I don’t know what to say, except I don’t remember very much about, er, you know
JANEWAY: What makes you think it was your idea? Sometimes it’s the female of the species that initiates mating. But apology accepted, nonetheless. You may be interested to know I’m putting you in for a commendation. Regardless of the outcome, you did make the first transwarp flight.
PARIS: Thank you, Captain.
JANEWAY: Is there something wrong, Lieutenant?
PARIS: I don’t know. I guess this whole experience has left me feeling a little overwhelmed. Flying at warp ten, evolving into a new life form, mating, having alien offspring.
JANEWAY: You’ve broken more than one record, that’s for sure.

VOY THRESHOLD 4Det var från början tänkt att det skulle finnas lite mer genetikbabble i det här avsnittet. Att Janeway och Paris förvandling till salamandrar skulle belysa hur evolutionen kanske inte alltid kommer att följa samma mönster som vi sett hittills, men den biten togs bort i en rewrite. Först i efterhand insåg man att det också betydde att allt tankestoff i avsnittet nästan försvann på kuppen. Threshold blev ett avsnitt med roliga ödlor i slutet. Jag är oroväckande nöjd med detta.

I grunden är ju Threshold ett ganska typiskt Star Trek-äventyr, men med en twist på slutet som gör att det definitivt sticker ut från mängden. Jag är gränslöst förtjust i djurversionerna av Janeway och Paris. Också för att det känns så uppenbart att upphovspersonerna gärna vill sexualisera Janeway på något sätt, men att de verkligen måste använda vissa omvägar för att kunna göra det utan att undergräva hennes auktoritet. Lysande, dock!

Sen undrar jag ju bara vad man gör med all den där datan som skytteln fångade in under sin färd i transwarp. Det här är andra gången på kort tid som man får massor av data om kvadranten. Men vad gör man med all info? Just nu verkar de mest vara användbar för Voyagera egna spion, som skickar vidare information till kazonerna.

Betyg: 8/10. 

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 411 tv-avsnitt.

VOY: The Cloud. Det med rymdmolnet som måste plåstras om.

voy the cloud

Den strikta humanismen fortsätter i Voyager. I förra avsnittet skulle Janeway hellre låta Neelix ligga bunden vid en apparat som höll honom vid liv med en hologramlunga resten av hans liv, än sno tillbaka hans lungor från den rymdvarelse som stulit dem. Ett rätt tufft val, där Janeway trots allt valde att hålla en korrekt etisk linje. Ingen blodshämnd eller lunga för lunga här, inte. I det här avsnittet råkar Voyager allvarligt skada en organism som de misstar för ett vanligt gasmoln. Då väljer Janeway att riskera både besättning och skepp i en extremt farlig räddningsaktion för att “sy ihop” såret de åsamkat gaskroppsvarelsen.

voy the cloud 3Ja, de höga idealen finns kvar ombord, trots att det här faktiskt är ett avsnitt som både börjar och slutar med Janeways tvekan och känsla av otillräcklighet när det gäller besättningens välmående. Detta för henne in på lite olika interna äventyr. I en scen (som  jag inte är säker på om den utgör amerikansk indiankitsch eller inte) så försöker Chakotay försöker hjälpa henne att hitta sitt totemdjur (det visar sig vara en ödla). Hon blir också inbjuden till det holodäcksprogram som Paris satt samman (där han givetvis programmerat in att han ska bli uppvaktad av två kvinnor samtidigt).

Förhållandet mellan kapten och personal ombord är troligtvis ett ämne som vi lär återkomma till. Jag är åtminstone extremt imponerad av tonträffen som finns i det här avsnittet. Balansgången mellan humor och allvar fungerar extremt bra, tonträffen i Janeways logginlägg är perfekt. Det är också kul att se hur även personalen trevar sig fram i hur pass tjenis de får bli med sin chef. Neelix är väl den ende som inte tvekar, han ger gärna goda råd till Janeway kring både ledarskap och kaffekonsumtion, och är också den som blir upprörd när man beslutar sig för att återvända in i gasmolnet som man nätt och jämnt kom levande ur. Men när han försöker fånga Janeways intresse, får han kalla handen – och ett val att lämna skeppet vid nästa lämpliga tillfälle. Sen blir han tyst. Och bakar lite kakor för att höja moralen ombord.

En annan lite märklig detalj i det här avsnittet, som jag inte riktigt sett tidigare, är en begynnande antagonism mella Tuvok och Kim på bryggan när de ser det gigantiska molnet i nebulosan.

Först:

(Voyager heads into the pinky purple swirly thing.)
KIM: I’ve never seen anything like it.
(Tuvok uses his comm. badge.)
TUVOK: Tuvok to Kim. Mister Kim, that is a comment we’d prefer not to hear from a senior officer on the Bridge. It makes the junior officers nervous.
KIM: Yes, sir.

Sedan:

(They push through the barrier.)
JANEWAY: What do you make of it, Mister Tuvok?
TUVOK: I am unable to offer identification, Captain.
(Kim uses his comm. badge.)
KIM: Kim to Tuvok. In other words, you’ve never seen anything like it. Oh, I promise not to tell the junior officers.

Här finns lite bitchfight-tendenser som jag hoppas utvecklas i kommande avsnitt. Kan vara roligt med lite fiender på bryggan!

voy the cloud 2A-intrigen, den om det där molnet, är den överlägset tristaste i det här avsnittet. Säga vad man vill om veckans alien, men ett stumt gasmoln har verkligen inte mycket till personlighet. Tydligen ansågs det här från början vara ett problematiskt avsnitt, men lösningen på problemet var att fylla ut avsnittet med en massa scener som fördjupar relationerna ombord istället. Och så här långt in i serien känns det helt vältajmat. Men för mig är det framför allt balansen mellan det komiska och det allvarliga, ett viss mån av självdistans och sättet att föra in helt wacko moment som det där totemdjuret, som får mig att falla för det här avsnittet. Det känns elegant och utfört med fingertoppskänsla. Ja, allt som inte handlar om det där rätt trista gasmolnet, då. En intrig som för övrigt påminner väldigt mycket om originalseriens The Immunity Syndrome, där Enterprise ju också körde runt i en okänd varelses inre organ och den tecknade One of our planets is missing 

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 6/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 346 tv-avsnitt.

We’ll always have Paris. Bromsklossavsnittet som nästan fick mig att ge upp.

tng paris 5

Det var väl nästan givet att det skulle hända, förr eller senare. Att jag skulle köra fast. Komma till ett avsnitt som jag varken ville se eller skriva om. Så det här blir ganska mycket av ett meta-inlägg. I brist på annat att skriva om får jag väl skriva om hur det kändes att inte kunna skriva om det här avsnittet.

tng parisWe’ll always have Paris var alltså det första avsnittet under det här projektet som jag var tvungen att stänga av mitt i. Det gick bara inte att fortsätta. Någon hade lyckats med att göra ett avsnitt som både var sjukt ointressant och samtidigt väldigt komplicerat – det handlar bland annat om ett fenomen som yttrar sig som små hopp och omtag i tiden, eller som någon beskriver det i avsnittet, “som om tiden fått hicka”.
Nästa dag stålsatte jag mig, och lyckades utan några egentliga problem ta mig igenom hela We’ll always have Paris. Men jag kunde däremot inte uppbåda någon som helst energi för att skriva om Picards gamla oförlösta kärlekshistoria, vilket bland annat innefattar två ganska pinsamma besök på Café des Artistes i den franska huvudstaden på holodäck (FYI: Eiffeltornet står kvar på 2300-talet). Den vetenskapliga ingången, där det verkar som om hela universum drabbas av vågor av déjà vu, kändes också rätt meningslös (jag antar att så fort det ens pratas om passager som öppnas mellan olika parallella universum så drabbas jag av post-traumatisk stress på grund av de själsliga såren efter The Alternative Factor).

tng paris 2Nej, det som till sist fick mig att gå igång åtminstone en liten smula var när min trogna källa till inspiration och sci fi-pepp, Stefan Gemzell, i en bisats nämnde att det här ju var avsnittet med Michelle Phillips, den före detta medlemmen i The Mamas and the Papas. Men då drog jag visst iväg åt ett helt annat håll. Plötsligt satt jag och googlade på Wilson Phillips istället – 90-talsgruppen där Michelles dotter Chynna ju var med. Eller, är med, kanske man ska säga. Gruppen hade ju en sorts revival efter att de gjorde en cameo i fimen Bridesmaids. De försökte kapitalisera på det genom dels ett nytt album samt en riktigt dålig dokusåpa, Still holding on:

Och vad är Star Trek-vinkeln på det här, undrar du. Den är ju självklar! För visst är Chynnas frisyr back in the days ganska mycket lik Tashas? Lite mer utväxt bara?

Chynna är förresten gift med William Baldwin, kristen och hade ett drogproblem i slutet av 80-talet (om någon undrar varför jag har ständig sömnbrist, så beror det på den här typen av besattheter som dyker upp sent på kvällarna).
Förresten, när jag slutligen gjorde lite research på det här avsnittet så visade det sig att det var skrivet på fem dagar, att författaren själv uppskattade att 75% av hennes idéer försvann när avsnittet skrevs om och skrevs om, och att det inte ens fanns dialog i alla scener när manuset började spelas in. När det sedan blev författarstrejk fick man höfta ihop något på telefon med manusförfattaren.  Det kanske inte var kanske inte så konstigt att jag körde fast här?

Själv tycker jag nog att det enda av substans i det här avsnittet är att Beverly Crushers crush (sorry) på Picard nu är uttalad. Vilket i sig eventuellt är den minst intressanta intrigutveckling jag skulle kunna tänka mig. Haha.

Betyg: 2/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 126 tv-avsnitt.