Tag: Paris och Torres

VOY: Workforce 1 & 2. Det där Voyagers besättning tvångsrekryteras in i arbetslinjen. Och Janeway får ligga.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Den där intensiva “sista säsongen”-känslan har fortfarande lyst med sin frånvaro så här långt in på år sju med Voyager. Hade förväntat mig att upphovspersonerna skulle våga flippa ut lite mer och försökt förverkliga de där allra knäppaste drömidéerna, nu när det bara återstår en handfull avsnitt av serien. Men så tyckte jag att det hände något i och med The Void. Och den positiva känslan trappades upp ytterligare i de här två sammanhängande avsnitten av Workforce. Det här är avsnitt med en lite lyxigare känsla och fler gästskådespelare. I det här fallet också ovanligt många främmande miljöer (det vill säga, avsnitt som utspelas på en ny planet, men som ändå inte innehåller en enda scen som är inspelad i en grotta). Dessutom får Janeway ligga igen i Workforce, och det är ju alltid något som är värt att fira. Även om det krävdes att hon skulle bli hjärntvättad för att det skulle hända.

Men nu går jag saker och ting i förväg, för det tar ett bra tag innan man som titttare ens förstår var och när det här avsnittet utspelas. Den första vi möter är en ovanligt (nästan hysteriskt) glad kapten Janeway, klädd i någon form av illasittande blå overall. Hon är på en främmande planet, i en storstad vi inte sett tidigare. Ganska snart förstår vi att hon ska börja på ett nytt jobb, men hennes uppträdande är långt ifrån vad vi förväntar oss från en kapten i Stjärnflottan. Snarare är hon lite nervös, stirrig och en aning för angelägen om att göra ett bra intryck. Är det här ett avsnitt som utspelas innan Janeways karriär i Stjärnflottan, tro? Eller är hon undercover agent? Det senare verkar ju som det troligaste alternativet när Seven of Nine plötsligt dyker upp som sträng effektivitetsansvarig på det energiverk som Janeway jobbar (fast Seven heter Annika här). Tuvok är också på plats, förresten. Och Tom Paris söker jobb på en bar. Men ingen i den gamla Voyager-besättningen verkar känna igen varandra. Eller, jo, Tuvok gör det. Men han förstår inte varför.

Handlingen rullas sakta upp, och sakta men säkert inser vi att avsnittens tema är hjärntvättning på bred front. Det här hörnet av Deltakvadranten lider av en enorm arbetskraftsbrist, så det finns en lönsam nisch för att tvångsrekrytera folk till anställningar. Man attackerar skepp med farlig strålning, och när man sedan erbjuder sig att vårda skadorna så passar man på att radera och bygga om minnesfunktionerna. Räddningen för Voyager-crewen blir Kim, Neelix och Chakotay som varit borta på ett uppdrag, samt hololäkaren, som på nytt får aktivera sin befälsfunktion och styra och ställa på skeppet. De gör sitt bästa för att infiltrera planeten där deras hjärntvättade kollegor jobbar. Men det är svårt och komplicerat att ta sig ner på planeten, och lika svårt att ta sig ut därifrån. Chakotay måste till exempel operera om hela fejset för att kunna smälta in på den nya planeten.

För skådespelarna blir det här i varje fall en kul utmaning. Roxann Dawson gör B’Elanna Torres på ett mjukare och mildare sätt än normalt. Och Kate Mulgrew, som spelat Janeway på ett allt mer grovt och slängigt sätt den senaste tiden, får här visa upp en annan sida av personligheten. Glad, optimistisk, lättflirtad och spontan. Något som kommer ganska väl till pass när Janeway ganska omgående blir raggad på av Jaffen (spelad av drömbåten James Read). Det här må vara ett torftigare liv än det i kaptensstolen på Voyager, men vi har aldrig tidigare sett Janeway så här avslappnad och lycklig.

En annan fin intrig i det här avsnittet är den där Paris uppvaktar en gravid B’Elanna, genast dragen till henne även om han inte minns att det är hans barn som hon väntar. När Neelix och Chakotay sedan lyckas föra tillbaka B’Elanna till Voyager så resulterar det också i några fina scener (när hon väl kommit över chocken över att bli kidnappad av två för henne främmande män). Sakta läser hon igenom Paris personliga loggar, och vad han skrivit om henne.

Det hela utvecklas till en två ovanligt rafflande avsnitt. Göttigt obehagliga scener från sjukhuset där någon form av maskiner rensar hjärnor på minnen, en galen och skoningslös professor en kosmetiskt omopererad Chakotay som jagas och slåss med vakter, Janeway och Jaffen som ska få stadens energiverk att stänga ner verksamheten så att Voyager kan transportera upp sin gamla besättning. Till sist visar det sig att den brutala arbetskraftsinvandringen är inte helt sanktionerad från Quarras myndigheters sida, och med hjälp av en envis polis så lyckas man till sist frige Voyagerpersonalen. Exakt hur det känns att jobba på ett skepp där alla blivit hjärntvättade och inte riktigt minns vem de är struntar däremot manusförfattarna i att skildra. Synd, det hade kunnat bli några fina gestaltningar av begreppet alienering där.

Den stackars hololäkaren hävdar envist att hans befälsvariant borde vara ständigt aktiverad, men ingen lyssnar på honom. Ett stackars hologram har verkligen få, om inga, sätt att stiga i graderna på ett federationsskepp. Och för Janeway finns det inte längre någon plats för kärlek eller romantik när hon nu insett vem hon egentligen är.

JANEWAY: I’d offer you a position. I could always use another skilled Engineer. But as the captain, it wouldn’t really be appropriate for me to
JAFFEN: Fraternise with a member of your crew. Well, at least my memories weren’t tampered with. According to the medical reports, I really did come to Quarra looking for a better life. And now that I’ve been promoted, I guess I’ve succeeded.
JANEWAY: Promotion?
JAFFEN: They had to replace our shift supervisor. Something about acquiring workers illegally.
JANEWAY: Congratulations. You deserve it.
JAFFEN: I thought you might like these back, to remind you of our time together.
JANEWAY: I won’t need souvenirs to remember you.

Denna snyftiga scen följs sedan av en där Chakotay frågar Janeway om hon tycker att det är synd att han dök upp, varpå hon svarar “not for a second”. Men visst finns det en liten spricka i den där tuffa fasaden.

Jag är förtjust i de här två avsnitten. Tycker att de innehåller en riktigt bra mix av action, utveckling av rollfigurer, oväntade vändningar och nya inslag. Och för en gångs skull kändes inte heller det tudelade avsnittet som någon konstruerad eller utdragen historia.

Betyg: 9 & 9

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 16 & 17 /26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 653 tv-avsnitt.

VOY: Alice. Det där Paris blir förförd av ett rymdskepp.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Det här är den tredje och avslutande delen i litet minisjok av ganska absurda Voyager-avsnitt. Här lyckas Paris tjata till sig ett rymdskepp när Voyager shoppar hos en skrothandlare i rymden. Det är en snygg liten maskin som han lägger vantarna på, men den är dessvärre också försedd med en artificiell intelligens som vet hur man manipulerar omgivningen. Möt Alice, AI-världens motsvarighet till en femme fatale.

Skeppet dator lyckas ganska snabbt linda Paris runt sitt virtuella lillfinger. Genom den neurologiska uppkopplingen till skeppets system så blir han ett lätt offer för olika former av påverkan. Det börjar med att han börjar använda en kostym som tydligen passar bättre till skeppet. Det följs av att han ställer in sina Kapten Proton-holoäventyr och blir iiriterad när B’Elanna har lite åsikter kring skeppets funktioner (skeppet verkar hålla med, och passar till och med på att ge henne en liten elchock när hon är på väg ut). Sedan accelererar det. När det behövs reservdelar till skeppet så stjäl han dem från olika maskiner på Voyager. Och skeppets persona har nu också börjat uppenbara sig för honom, som en attraktiv kvinna förstås. Och hon kallar sig för det namn som Paris gett skeppet, Alice.

Men tro inte att det slutar där! När Torres letar efter stulna bränsleceller i rymdskeppet så försöker “Alice” döda henne genom att tömma hytten på syre. Och när Paris börjar bli lite tveksam och slutar lyda Alice så visar det sig att hon på ett ögonblick kan framkalla vad som mest liknar omedelbar migrän hos honom. Paris har till sist inte längre någonting att sätta emot. Han förminskas till en lydig pilot, i en dräkt som är kopplad till skeppsdatorn och som gör honom till en del av dess gränssnitt. För nu vill skeppet dra bort från Voyager.

Så här långt in i avsnittet är jag rätt nöjd, och tycker att det är lite fnissigt fånigt med en intrig som går ut på att Paris är otrogen med ett rymdskepp. Men resten av handlingen blir faktiskt lite väl klyschig för min smak. Som att skepp-AI:n på något sätt fortfarande har en närvaro i den där skrothandlarens hjärna som först sålde skeppet (han har en egen version av “Alice” som visar sig för honom när han försöker berätta om skeppets manipulativa sidor). Eller när hela äventyrets upplösning består av en scen där Torres och Alice slåss om Paris uppmärksamhet och kärlek, sittandes på varsin sida om honom i skeppet. 

PARIS: Alice needs me.

TORRES: So do I. 

ALICE: Nice sentiment, but it’s a lie. Your family will do anything to keep us apart. Don’t listen to them. 

TORRES: Tom, it’s me. B’Elanna. Alice is an illusion. 

ALICE: I’m giving you what you always wanted, something they can never do. Does that sound like an illusion? 

PARIS: I can’t think. Leave me alone, both of you. 

ALICE: They’ve accessed our systems. They’re trying to disable my shields. Stop them. 

TORRES: Focus on me. Listen to me. 

ALICE: My shields are failing. Do something. 

TORRES: It’s time to come home. 

ALICE: Tom. 

PARIS: No! 

Tyvärr får vi aldrig veta så mycket om Alice. Hon blir mest bara en homewrecker i digital tappning. Synd, för jag var nog ändå lite nyfiken på den där partikelfontänen som Alice ville att skeppet skulle åka in i. Och varför hon var beroende av en människa, och inte kunde styra skeppet själv. I stället känns Alice mest som ett lätt moraliserande avsnitt med ett budskap i stil med: “ge dig inte i lag med andra kvinnor, det slutar med att de spänner fast dig i ett skepp, kör in ledningar i din hjärna och försöker ta över din tankeverksamhet”. Fast i grunden är det väl snarare ytterligare ett i en lång rad av AI-fobiska berättelser som hela tiden dyker upp i de olika delarna av Star Trek-franchisen.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 615 tv-avsnitt.

VOY: Extreme risk. Det om B’Elannas självskadebeteende på holodäcket.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Extreme Risk handlar om ett tema som egentligen borde poppa upp hela tiden i den här serien: Hur mår man egentligen ombord på Voyager? Egentligen är det konstigt att folk inte bryter ihop hela tiden, efter fyra år av Voyagers skakiga resa på väg mot ett avlägset hem. Kanske är det femte säsongen som kommer att bli den stora depressionssäsongen av Voyager. Så sent som i säsongsstarten hade Janeway ju stängt in sig på sitt rum för att älta det som varit, och här, i avsnitt tre, är det B’Elannas psyke som krackelerar.

Den utlösande faktorn för Torres sammanbrott verkar ha varit beskedet om att större delen av hennes kamrater från Maquisrebellerna mist livet (fakta som fanns i den digitala brevskörden från alfakvadranten i förra säsongen). Deras öde verkar hemsöka Torres. Eller, rättare sagt, det som hemsöker henne är att hon inte känner något inför det som hänt. I stället är hon avstängd, stum och allt mer oengagerad kring det som händer på skeppet.

B’Elannas sätt att hantera det här tillståndet är en massa vilda holodäcksäventyr, där hon stänger av säkerhetsfunktionerna för att leken ska vara på allvar. Hon spelar helt enkelt med sitt liv som insats – allt för att kunna känna något. När hon sedan haltat hem till rummet efter genomförd krigsscen/fallskärmshoppning/slagsmålssession försöker hon lappa ihop sig själv så gott det går med hjälp av lite utsmugglad sjukvårdsutrustning. Man skulle kunna säga att B’Elanna skapat sig en egen, privat Fight Club där på holodäcket. Det är bara lite svårt att dölja sitt medlemsskap om man är isolerad ombord på ett rymdskepp mitt ute i deltakvadranten. Förr eller senare upptäcker hololäkaren spåren efter de gamla skadorna på ens kropp.

Det här superintressanta spåret om mental ohälsa och självdestruktiva beteenden slarvar man tyvärr bort genom att låta större delen av handlingen i Extreme Risk kretsa kring en av Voyagers sonder i stället. Malonerna (ni vet, de som dödade det där nattfolket med sina vidriga utsläpp i avsnittet Night) är supersugna på att norpa åt sig Voyagers lilla raket och all teknik som den innehåller. För att undvika det fjärrstyr Janeway sonden rakt mot en planet med extrem atmosfär. Där fastnar den på en plats som ingen av parterna kan nå fram till.

Jag har alltid fått intrycket att de där sonderna var något av en förbrukningsvara. En grej som man liksom räknade med att kunna bli av med, eftersom man ju skickar in dem både här och där för att undersöka saker. Men antingen så har man lite materialbrist på Voyager just nu, och måste ta lite bättre hand om sina prylar. Eller så är just den här sonden exceptionellt viktig. Kampen om den utlöser nämligen ett slags miniatyr-rymdkapplöpning mellan malonerna och Voyager. Bägge besättningarna konstruerar och bygger varsin ny rymdfarkost för att kunna komma åt sonden, och det är under det arbetet som Janeway inser att allt inte står rätt till med B’Elanna. Torres är så apatisk på mötena att hon till och med låter Seven vinna diskussioner om tekniska specikationer kring det nya skeppet. Fatta vilket grovt avvikande beteende det är.

Det hela utmynnar i att Janeway ger B’Elanna en ordentlig utskällning efter att Torres hittats livlös på holodäcket. Chakotay följer sedan upp det holodäcksmissbruket genom att konfrontera Torres med ett av hennes egna holoprogram: En brutal fantasimiljö där flera av deras vänner från Maquisrebellerna ligger döda på marken. Och tänk, det räcker med lite grundläggande populärpsykologi från Chakotays sida för att få rätsida på det här problemet. Efter lite snickesnack kan Torres plötsligt hantera sin rädsla för att allt som är stabilt runt henne kan försvinna:

TORRES: When I was six, my father walked out on me. When I was nineteen, I got kicked out of Starfleet. A few years later, I got separated from the Maquis. And just when I start to feel safe, you tell me that all of our old friends have been slaughtered. The way I figure it, I’ve lost every family I’ve ever had. 
CHAKOTAY: B’Elanna, you have a new family now, here on Voyager. You’re not going to lose us. You’re stuck with us. 
TORRES: You can’t promise me that. 
CHAKOTAY: No, I suppose I can’t. Losing people’s inevitable, and sometimes it happens sooner than we expect. But I can promise you that the people on this ship aren’t about to let you stop living your life or break your neck on the holodeck. You’re going to have to find another way to deal with this. 
TORRES: I don’t know how. 
CHAKOTAY: Then we’ll figure it out. Together. 

För några nära och djupa samtal finns det som vanligt inte riktigt tid till, inte i det här avsnittet. I stället kastar sig Torres nästan direkt iväg för att hämta hem den där sonden. Och det var ju tur, eftersom hon räddar allas liv ombord på den nybyggda skytteln med ett i all hast ihopmonterat portabelt skyddsfält som ersätter farkostens väggar efter att de gett efter för trycket utanför skeppet.

Extreme risk vågar snudda vid ett allvarligt tema, men tappar sedan bort det till förmån för lite action och explosioner. Synd. Som vanligt finns det också en hel del kontinuitetsproblem när man ska ta upp ett lite djupare ämne i en serie som inte vågat ta steget över i fullt såpamode. B’Elanna fick ju reda på det där med Maquisslakten redan i Hunters, i mitten av förra säsongen. Några tecken på den här annalkande depressionen har ändå inte visat sig tidigare i serien. Och hennes kille Paris verkar inte ha anat något alls…

Däremot måste det ha varit extremt skönt för skådespelaren Roxann Dawson att äntligen få lite tuggmostånd i det här avsnittet. Hennes roll som B’Elanna Torres är ju annars nästan alltid begränsad till att vara sur, stingslig och extremt kompetent. Kanske inte helt oväntat att själva grundidén till avsnittet, depressionen och självskadebeteendet, faktiskt kom från Dawson själv. Jag tror dessutom att Extreme Risk hade kunnat bli riktigt bra om skådespelaren fått ha ytterligare input i manusskrivandet också. För här känns det som att manusförfattarna inte är tillräckligt intresserade av B’Elanna för att förvalta det här intressanta uppslaget på ett bra sätt.

Betyg: 5/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 566 tv-avsnitt.

VOY: Night. Det om miljöförstöring och den stjärnlösa rymdvidden.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Ny säsong, ny premiär, den här gången för Voyagers femte årgång. Ett avsnitt som kanske inte är det muntraste vi varit med om. Den här årgången känns det nästan som om de två konkurrerande Star Trek-serierna har någon form av intern tävling om vem som lyckas göra den mest uppgivna och hopplösa säsongsinledningen. Och frågan är om inte Voyagers första halva av Night räcker för att ta hem pokalen. Visst, allt börjar med en rolig Blixt Gordon-pastisch i svartvitt på holodäck, men resten… Janeway är så deprimerad att hon isolerat sig på sitt rum där hon ältar hur korkad hon var som fattade beslut som sedan dömde Voyagers besättning till att tråla runt i deltakvadranten i åratal. Neelix tappar sitt vanliga glada humör och måste behandlas för nihilifobi, den rädsla för intet som uppstår när han inte längre kan se några stjärnor genom Voyagers fönster. Och Paris och B’Elanna sitter uppe på nätterna i mässen och spelar sällskapsspel och grälar offentligt. Kan en sf-serie bli mer otäck och ohygglig?

Jodå. För i den becksvarta och öde del av galaxen som man korsar – så tom och vid att inga stjärnor ens syns där – gömmer sig främmande livsformer. Voyager attackeras av aliens, ljuskänsliga varelser som släcker ned hela skeppet innan de tar sig in. Exotiska exemplar, förresten, som ser så pass absurda ut att första gången jag såg en av dem så trodde jag att det var en filur som hörde hemma i Blixt Gordon-äventyret på Holodäck. Någon vidare kontakt med främlingarna hinns inte med innan det börjar avlossas en massa vapen Det är Janeway som först börjar beskjuta främlingarnas skepp, men det visar sig snabbt att det är federationsskeppet som befinner sig i underläge. Då undsätts Voyager av ett slags steampunkinspirerat skepp vars kapten ser riktigt ohälsosam och strålskadad ut (ett tag trodde jag att det var Fester från Familjen Addams).

Som så många gånger förr i den här serien så visar det sig snart att räddaren i nöden är den verkliga boven. I det här fallet är onkel Fester, det vill säga Emck från Malon, en vidrig sophanteringsentrepenör som dumpar giftigt avfall på de stackars nattvarelsernas område. När Voyagers besättning får nys om det här försöker man dela med sig av sina egna metoder för att rena avfall från motorer och warpkärna – men Emck är inte intresserad. Hela hans företagsidé bygger ju på att dumpa avfall – en teknik som avskaffar avfallet skulle ju göra honom arbetslös. Då upprätthåller han hellre det system som redan existerar och som han tjänar pengar på oavsett hur många nattvarelser som dör på grund av hans utsläpp (eventuella paralleller till argument inom dagens miljödebatt är helt säkert inte slumpmässiga).

Det folkmord genom giftutsläpp som pågår lämnar inte Janeway och besättningen någon ro. Man funderar på olika sätt att förstöra det rumsliga virvelfenomen som gör att Enck snabbt kan ta sig från sin hemvärld till mörkervarelsernas del av rymden med sina avfallsskepp. Men samtidigt vill man gärna själv använda virveln för att förkorta sin resa genom den där mörka delen av rymden med sisådär två år. Janeway kommer på den fantastiska idén att låta Voyager åka genom virveln utan henne, för att sedan ensam stanna kvar och förstöra rymdfartsleden. Att hon sedan får klara sig på egen hand i en skyttel skulle kunna vara ett sätt för henne att återbetala den skuld hon känner till besättningen, verkar Janeway tänka. Men hennes självuppoffrande initiativ blir nedröstat av en enhällig samling höga befäl i en sån där lite tramsigt lojalitetsporrig scen där man bara väntar på att någon ska ställa sig på ett bord och säga “Captain, my Captain!”).

När Janeways abdikation är undanröjd så besvarar hon besättningens kärlek genom att genast utsätta alla ombord för livsfara. Hon bestämmer sig för att spränga den där virveln samtidigt som Voyager åker in i den – så att skeppet liksom ska surfa på svallvågorna av detonationen. Det går givetvis utmärkt. Lite för bra och enkelt, tycker den här surkarten.

Jag är oerhört förtjust i den deppiga starten på avsnittet, nämligen. Tycker att känslan av klaustrofobi, meningslöshet och tvivel är en ypperlig källa till drama och fördjupning av karaktärerna. Och kanske är den där långtråkigheten dessutom en ganska korrekt bild av hur en resa genom galaxen skulle kunna te sig. Dessutom kändes Voyager som ett lite snyggare skepp när det fick kryssa runt i halvmörker. Så det här avsnittet var länge uppe på ett betyg runt nio av tio. Men så blev det lite för käckt och präktigt på slutet. Enck skepp torpederas och går under, och den vortex han använt sig av för att ta sig till de mörka rymdvidderna går samma väg. Alla ombord på Voyager älskar Janeway, och hon åker blixtsnabbt ut ur sin depression när hon väl får en ursäkt att springa runt bredbent med ett tungt vapen och skjuta efter aliens med udda utseende. Svärtan är som bortblåst, ja man hinner till och med ut i ett gnistrande och överbefolkat hörn av galaxen innan avsnittet tar slut.

I dag antar jag att man kanske gjort lite annorlunda med en serie som den här. Dragit ut på den interstellära natten i några avsnitt. Låtit Janeway bli ännu konstigare. Låta nattvarelserna bli galna av giftutsläppen. Kanske kunde Paris rentav bli personlighetsförändrad och faktiskt tro att han var Captain Proton på riktigt. Bland det jobbigaste med att se den här serien är alla möjligheter till rolig action och drama som man bara seglar förbi. Även om det hör avsnittet som ju faktiskt existerar utanför min fantasi också var kul, förstås.

Betyg: 8/10

Voyager. Säsong 5, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 561 tv-avsnitt.

VOY: Scientific Method. Det med rymdvarelserna som gör experiment på Voyagerbesättningen.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Att mystiska väsen, varelser eller entiteter i smyg tar sig in på Star Trek-skepp och på olika sätt påverkar besättningsmedlemmar har vi sett flera gånger tidigare. Ofta är inkräktarna gestaltade som pulserande energier utan kroppar, det är ju en enkel förklaring till varför ingen kan se dem.

Scientific Method är en ny variant av denna trope, och en aning mer underhållande än vad den här typen av avsnitt brukar vara. Eftersom de inkräktande varelserna den här gången har fysiska kroppar men samtidigt är helt osynliga för Voyagers personal, så kan de vandra runt, inspektera och undersöka besättningen utan att de märker något. Eller, snarare så här, besättningen märker effekterna av vad undersökarvarelserna gör men förstår inte vad som händer. De där alienvetenskapspersonerna har nämligen laddat upp med en arsenal av vidriga djurförsöksliknande experiment som de utsätter besättningen för. Till exempel att köra in en massa tunna järnspett i Janeways huvud och se hur mycket dopamin hon klarar av att hantera innan hon förlorar självkontrollen. Just den grejen ska man kanske inte göra mot en kapten på ett rymdskepp. Blir man avslöjade har man ju plötsligt en ursinnig befälhavare att hantera.

Ja, det är faktiskt rätt så synd om Janeway i det här avsnittet. Kate Mulgrew ser ovanligt utmattad, irriterad och osminkad ut, men så är det också mycket press som hon är utsatt för av väldigt olika slag. Som i avsnittets första scen där Voyagers kapten befinner sig i en massagebänk, mörbultad och grundligt uppläxad av hololäkaren för sitt oförståndiga leverne och bristen på träning. Hon har dessutom plågats av huvudvärk i flera dagar, inte kunnat sova och verkar nätt och jämnt hålla sig flytande. Då orkar man heller inte med att undersåtar som Paris och B’Elanna håller på att smyga med sin relation på ett högst iögonfallande sätt, vilket bland annat innebär att de hånglar så fort de får en chans – även på jobbet. Så småningom får vi reda på att det Janeway lider av inte går att bota med vare sig raska promenader, stretching eller utskällningar av underordnade. Det hon behöver är någon som kan dra ut spetten från hennes huvud!

Det är hololäkaren som avslöjar inkräktarna ombord, och genom att förändra inställningarna av Seven of Nines syn så hon kan se inkräktarna och deras vidrigheter. Och det är de där scenerna och bilderna från Seven synvinkel som jag gillar allra mest med det här avsnittet. Voyagers besättningsmän som traskar runt helt ovetande om att de har främmande föremål fästade på huvudet eller kroppen. Andra blir “bara” utsätta för injektioner eller genetiska förändringar av de brunklädda forskarna, som ogenerat går runt bland sina forskningsobjekt medan de bryter ned deras fysik. De här scenerna är absurda på en rätt så fantastisk nivå. Men, till skillnad från hur man nog hade gjort idag, så frossar man inte i äckligheter i det här avsnittet. Allt är skildrat på ett lite avmätt och distanserat sätt (vi ser ju trots allt det här genom Seven of Nines ögon). Följderna av experimenten märks däremot i sjukstugan, där bland annat ett av “försöksobjekten” (eller besättningsmedlemmar som vi annars brukar kalla dem) dör. Chakotay tappar bara håret och åldras massor av år.

Seven lyckas fånga en av de här experimenterande varelserna, men när Janeway pratar med henne om vad hon gjort så möter hon ingen ånger, skuld eller sviktande samvete. Det är tydligt att man ser Voyagers besättning som lägre stående varelser som man har rätt att utföra sina experiment på.

JANEWAY: From where I stand you’re a hostile invasion force. I want to know how long you’ve been here and exactly what you’ve been doing to us. 
ALZEN: I can’t answer those questions. It’s a breach of protocol for me to be speaking to you at all. 
JANEWAY: Oh, how convenient. That way you never have to face your victims. 
ALZEN: Captain, please. You’re exaggerating the situation. Our techniques are as benign as we can make them. 
JANEWAY: What I’ve been through for the last few days certainly hasn’t felt benign. 
ALZEN: Please understand that there’s a purpose to our actions. The data we gather from you may help us cure physical and psychological disorders that afflict millions. Isn’t that worth some discomfort? 
JANEWAY: I’m sure you’d see things differently if your people were the ones being subjected to these experiments. 
ALZEN: Just as your perspective would change if your people were the ones to live longer and healthier lives as a result. Don’t forget, we’ve been observing you, Captain. I know the most important thing to you is the welfare of your crew. You’d even kill to protect them. 
JANEWAY: If necessary. 
ALZEN: Of course you would. You take care of your own, just as we do. We’re really more similar than you care to admit. 

Det är svårt att inte tänka på djurförsök, förstås. Men även nazisternas brutala experimenterande på fångar i koncentrationsläger, dyker upp i mitt huvud. Eller för den delen skallmätning och experiment på folk med intellektuella funktionsnedsättningar i Sverige. Janeway blir i alla fall extremt irriterad på den där alienkvinnan och hennes icke-svar. Voyager-kaptenens lösning på problemet? Att sätta plattan i mattan på Voyager, och försöka ta sig rakt emellan två farliga roterande neutronstjärnor. Det är eventuellt inte det smartaste hon tagit sig för hittills, men så ÄR hon också full av dopamin som gör henne extra skitförbannad. Alienforskarna blir i varje fall så pass skraja av Janeways chicken race att de lämnar Voyager. En klen tröst när Tuvok konstaterar att man har en chans på tjugo att klara sig levande genom färden mellan stjärnorna. Tänk så snopet om man bara hade avbrutit serien här. “Nej, det gick inte, Janeway gjorde en missbedömning så tyvärr. Nu la vi ner serien. Resan är över.” Men så går det förstås inte till. Härregud, vi har ju mer än tre säsonger till som vi ska vara ute och åka med Janeway och de andra.

Good fun, det här! Så pass kul att jag helt glömde bort att Voyager höll på att svämmas över av den här typen av intriger i förra säsongen (som till exempel Flashback (minnesvirus) och Alter Ego (ett datorintrång som slutar i en holodäcksalien). Antagligen för att jag verkligen älskar när Janeway är skitarg. Tyckte också att slutscenen hade ovanligt mycket av den där berömda glimten i ögat. I den funderar Paris och B’elanna på hur länge aliensforskarna varit på skeppet – och om kärleken de känner för varandra kanske manipulerats fram av dem som ett led av ett experiment. Och när de tänkt på det ett tag ligger de med varandra ändå (ja, vi får ju bara se hångel – men vi förstår ju vad som ska hända.

TORRES: Just a feeling. So our whole relationship might be based on some alien experiment. 
PARIS: You never know. 
TORRES: Well, I think that explains it. 
PARIS: I guess we should just call it off, then. 
TORRES: I think so. 
PARIS: Thank God we found out in time. 
TORRES: Thank God. 
(They kiss.)
PARIS: I don’t know about you, but I’m curious to see how this experiment turns out.

Betyg: 9/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 509 tv-avsnitt.

VOY: Revulsion. Det med den mordiska isomorfen.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Det känns verkligen som om Seven of Nine gett den här säsongen av Voyager den stabilitet som serien behövde. Den där sammanhängande handlingen över flera avsnitt som det känns som om jag efterlyst på ett gnälligt sätt i typ vartannat blogginlägg under förra säsongen. För om Sevens storyline bara finns och är närvarande så behöver det inte hända så stora eller avgörande saker i den för att skapa en känsla av kontinuitet. Som här i Revulsion, där man uppenbart anpassat Seven of Nines intrig till den tittardemograf som man hoppats locka med bland annat det extremt avslöjande silverfodral som hon använder som uniform.

Den här gången ska Kim och Seven of Nine jobba ihop, och han går från att vara lite rädd för henne (sist de var arbetskamrater, i The Gift, så slog hon ju ner honom) till att bli extremt attraherad. Något som hon förstås märker, och försöker lösa på ett rationellt och effektivt sätt.

SEVEN: Are you in love with me, Ensign? 

KIM: Well, no. 

SEVEN: Then you wish to copulate? 

KIM: No! I mean. I, I don’t know what I mean. 

SEVEN: All of these elaborate rituals of deception. I didn’t realise becoming human again would be such a challenge. Sexuality is particularly complex. As Borg we had no need for seduction, no time for single cell fertilisation. We saw a species we wanted and we assimilated it. Nevertheless, I am willing to explore my humanity. Take off your clothes. 

Kim blir förstås rädd för Seven of Nine på nytt efter den här lite brutala responsen från hennes sida. Kanske måste hon gå in i någon databas och söka på information om den sköra manliga självkänslan för att inse att kvinnor – inte ens i framtiden, långt ute i rymden – får ta initiativ till sex. Den vanligtvis så dominanta B’Elanna verkar däremot äntligen ha lärt sig spela det här spelet på rätt sätt, att vara lite svag och osäker så att mannen får ta initiativet. Som när Paris nu tycker att det är dags att följa upp den där kärleksbetygelsen som hon gav honom när de två höll på att dö utan syre ute i rymden.

PARIS: About what you said. I mean, the part about being in love with me. I realise you were suffering from oxygen deprivation and we were literally seconds away from death, so I know you probably didn’t mean it. 

TORRES: No, no, I meant it. But I don’t expect you to reciprocate. Really, you can just pretend that I didn’t say it. In fact let’s just pretend that I didn’t 

PARIS: Shut up. 
(Paris kisses Torres and she reciprocates, long and hard.)

B’Elanna är också en av huvudpersonerna i det här avsnittets “alien of the week”-intrig. Det rör det sig om den gamla vanliga “nödsignal som leder till trubbel”-tropen. Den nya twisten är att nödropet kommer från en hologrambaserad livsform, Dejaren, som är den ende överlevande på sitt skepp. Lite för sent inser B’Elanna och Hololäkaren – som är de som åkt till varelsens skepp för att hjälpa honom – att det beror på att han tagit livet av alla “riktiga” människor ombord. Dejaren visar sig vara fylld av en oresonlig avsky och hat till allt det som han kallar för “organiskt” liv. Ja, om det inte handlar om akvariefiskar, då. När B’Elanna äter lunch, till exempel, så triggar det igång Dejarens äckel så att han inte längre kan hålla tillbaka sitt förakt.

DEJAREN: I exist as pure energy, but you depend on food and water to survive. Frankly, I find it disgusting. Look at you, Look at you. Grinding up bits of plants and animals with your teeth. Secreting saliva to force it down your oesophagus into a pit of digestive acids. You can’t even stand to think about it yourself. What a repulsive creature you are! Constantly shedding your skin and hair, leaving your oily sweat on everything you touch. You think that you are the height of intellect in the universe, but you are no better than any filthy animal and I am ashamed to be made in your image!

Ja, till sist går han alldeles bonkers, och försöker ta kål på såväl Torres som hololäkaren. Det är klurigt med en fiende som är ett hologram, inser man, i alla fall om man inte hittar hans av-knapp. Ibland är han solid, för att sedan vara helt genomsläpplig. Svårt att slå ner någon då. Men lätt att bli nedslagen.

Supernöjd med det här avsnittet, en känsla som jag har allt oftare. Det känns ju som om både Voyager och Deep Space Nine är mogna franchiser vid det här laget. De håller sig på en jämn och hög nivå, dipparna har blivit allt mer sällsynta. Här är jag förstås extra nöjd eftersom både Seven of Nine och Torres/Paris-romansen får lov att utvecklas. Samtidigt som jag tycker att man lyckades skapa en rätt najs psykopat/skräckkänsla i äventyret med det mordiska hologrammet, en story som man också återkopplade till hololäkarens syn på sig själv och sin roll på Voyager. Utan att göra så mycket väsen av sig är Revulsion ett synnerligen välkonstruerat och snyggt utfört bruksavsnitt.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 502 tv-avsnitt.

VOY: The Swarm. Det där hololäkaren blir senildement.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

voy the swarm 3

Fyra avsnitt in på den säsong tre, och jag får fortfarande inget grepp om den nya omgången av Voyager. Delvis kan det ju bero på att Voyager verkar vara den duktiga flickan i Star Trek-franchisen. Här sköts produktionsplaneringen med framförhållning, och hittills har man skapat den genom att spelat in extra avsnitt i slutet av säsongen som sedan pytsas ut i början av nästkommande säsong. Det innebär dessvärre att just början av säsong två och tre känts ganska anonyma. De har fyllts av helt självständiga avsnitt gjorda för att kunna skickas ut i etern när som helst. Det känns faktiskt när man ser på dem, beröringsrädslan med längre dramaturgiska bågar går nästan att ta på. Allt tyder dock på att det kanske blir ännu mer av den varan framöver, Basics del 2 var, som jag tidigare skrivit, ett slags avslut på massor av storylines. Nu är upphovspersonerna fria att göra vad de vill framöver. Dessutom har en av seriens skapare, Michael Piller, gått över i en mer rådgivande funktion i och med den här säsongen, och är inte längre direkt involverad i skrivandet. Vi får se hur det här slutar.

Det där berättandet med självständiga avsnitt kan ibland leda till ofrivilliga upprepningar när det gäller innehållet i de respektive avsnittet. I The Swarm återkommer till exempel problem med minnet som ett tema – bara några avsnitt efter att Tuvok drabbas av ett fejkat minne som hotar att ge honom neurologiska skador. I The Swarm är det hololäkaren som blir senildement. Eller, rättare sagt, hans minneskretsar bryts ner i allt snabbare takt. Men effekten blir densamma som av demens, en olycklig bieffekt av hololäkarens ambitoner mot att bli en mer självständigt tänkande varelse, och mindre av ett hologram. Programmet och tekniken är helt enkelt inte byggd för så mycket överflödig information som nu lagras i hans minnesbanker.

voy the swarm 4Janeway, Kes och de andra tvekar dock inför att trycka på hololäkarens omstartsknapp, eftersom det skulle innebära att de två år av personlig utveckling som skett hos honom skulle gå förlorade. Här återkommer alltså ett favorittema inom alla Star Trek-inkarnationer, så här långt i varje fall. Frågan om när en maskin blir en tänkande individ, och vilka olika komplikationer och problem uppstår på vägen dit. Lösningen blir i det här fallet att merga hololäkarprogrammet med ett diagnostiskt felsökningsprogram, som även det ser ut som och har samma ilskna humör som dess skapare Lewis Zimmerman.

Jag tycker att det är lite snyggt hur hololäkarens mänsklighet och minnen representeras av opera i det här avsnittet – en konstart som hololäkaren njuter av och försöker lära sig att behärska. Kulturen är alltså en av de viktiga beståndsdelar som symboliserar att steget har tagits från maskin till människa (att man använder sig av just opera är förresten en rätt vanlig kliché som ofta används för att symbolisera hur en individ stiger i medvetande, se bara på besöken på operahus i såväl Elefantmannen som Pretty Woman). Hololäkaren verkar dock mer lyckosam med sitt kulturintresse än till exempel en annan av Star Trek-karaktärerna som tampas med sin mänsklighet, Data från The Next Generation. Där den mekaniska och känslolösa inlärningen ofta betonades i TNG så är hololäkaren tvärtom rätt dålig på att sjunga, men gnolar å andra sidan på musiken omedvetet i sin vardag. Sånt gjorde inte den väldigt reserverade och behärskade Data.

Det är också just det där gnolande på ett operastycke som indikerar att hololäkaren behållit en del av sina gamla minnen efter den där mergen. Hur mycket av den nya, mjuka hololäkaren som finns kvar efter databankssammanslagningen är däremot ovisst. Min gissning är att man ändå inte kommer att ta upp den här problematiken alls i framtida avsnitt, troligtvis började man ångra att man började sjabbla med hololäkarens personlighetsutveckling i samma stund som man godkände det här avsnittet. “Jisses, fattade vi just ett beslut som kommer att påverka framtida avsnitt!”, typ. Ett extra plus dock för att de där operasångsscenerna där hololäkaren tampas med en självupptagen diva på hololdäck är rätt charmiga.

voy the swarmHololäkarproblematiken får väl ändå ses som den mest intressanta av de två storylines som finns i The Swarm. Den andra handlar om att Janeway fattar ett beslut om att korsa ett territorium som kontrolleras av en fientligt inställd ras. Detta trots att Neelix typ bleknar bara han ska berätta om det här folket, vars namn ingen känner till. Det är Torres och Paris som först stöter på dessa arga aliens. Det namnlösa folket attackerar Voyagers skyttel, bordar den och skjuter Paris och Torres med något slags neurologiskt vapen. Trots detta avskräckande möte så vidhåller Janeway att man ska ta en genväg rätt igenom varelsernas område. Det slutar förstås med att Voyager blir attackerade av en svärm av den arga rasens rymdskepp som suger energi ur skeppet. Det krävs verkligen massor av technobabble för att ta lyckas Voyager ur den här knipan. Alla måste ha varit helt svettiga efteråt.

Mest intressant med hela den här konflikten är väl att den är ytterligare ett tecken på att Janeway blir mer och mer dumdristig ju längre den här serien pågår. Inget verkar avskräcka henne, vare sig det handlar om att ta skeppet till ett uppenbart kazonskt bakhåll eller att, som här, snedda genom ett livsfarligt territorium. När det passar henne bryter hon också mot Stjärnflottans säkerhetsföreskifter (det är mest när det gäller hennes egen ledarfunktion som reglementet plötsligt är superviktigt igen). Det får bära eller brista, verkar vara den princip hon agerar utifrån. Vilket förstås skapar intressantare avsnitt, och lite mindre ångestdriven handling.

voy the swarm 2Den där svärmen av rymdskepp, förresten. Var den inte ganska så lik en annan svärm med energislukande varelser som vi stötte på i förra säsongen – om än biologiska varelser och inte i formen av rymdskepp. Sedan undrar jag också lite över det här med Paris roll som Voyagers store kvinnokarl. Det känns som om det enda vi har sett av det på sistone är att han svartsjukt kommenterar alla andra som går på dejt eller verkar bli uppvaktade. Som i det här avsnittet, med Torres. Paris verkar vara en svartsjuk typ av häradsbetäckare, som bara blir intresserad när någon annan gör intrång på hans härad.

Personligen så gillade jag The Swarm. När hololäkaren är som bäst är han bland de mest underhållande rollfigurerna i serien. Att han går och blir dement i det här avsnittet är det bara ytterligare ett sätt att väcka sympati för honom. Smart och bra. Veckans alien höll sig däremot på lite för långt på avstånd för att bli riktigt intressanta (även om det lyckades ta sig ombord på Voyager). Jag vill ju ha djupa samtal och filosofiska diskussioner om olika sätt att se på världen och livet – inte bara nya technobabblevarianter på orimliga sätt att övervinna en fiende.

Betyg: 8/10. 

Voyager. Säsong 3, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 439 tv-avsnitt.