Det här avsnittet fick mig först mest att fundera över praktiska saker kring antalet matreplikatorer på rymdstationen. Ombord på Enterprise verkade alla i besättningen ha en egen apparat i sin hytt. Här finns det snarare ett antal utplacerade på olika platser på stationen. Ytterligare ett bevis för hur förhållandevis…ja, hur ska man uttrycka det…avskalat livet på Deep Space Nine verkar vara.
Och sårbart dessutom. För utan att veta det så råkar Miles O’Brien komma åt ett litet gömt reglage när han ska laga en matreplikator. I och med det så aktiverar han en apparat som planterar ett virus i all mat som produceras i replikatorn. Ett biologiskt vapen som legat och väntat på att få sprida sitt gift i 18 år, och ytterligare ett bevis på hur pass brutal konflikten mellan bajoraner och cardassier var.
Livsfarligt virus-plotten har med olika resultat testats i Star Trek sedan originalserien. Min favorit är fortfarande originalseriens The Naked Time där hela besättningen ballar ur på ett mycket underhållande sätt. Jag tycker nog att man fick till en bra, och betydligt mer skrämmande, variant här. Det fabricerade bajoranska viruset påverkar först personens språkcentrum, så att ord verkar komma ut på måfå ur den smittades mun, medan allt som andra säger låter lika förvirrande och fragmentariskt. Till och med det man läser (se bild på före och efter utbrottet av sjukdomen) Först en tid efter språkstörningen kommer den livshotande febern.
En sjukdom som gör att du inte längre kan kommunicera är förstås extremt obehaglig. Att försöka hitta ett botemedel till en sjukdom när du inte längre kan prata med andra är förstås helt omöjligt. Som alltid i den här typen av avsnitt så bara råkar det vara så att det är ledningsgruppen och på centrala positioner ombord som alltid klarar sig så himla länge utan symptom – även om det i det här fallet till sist är en ferengier som visar sig vara mest motståndskraftig. Jag uppskattar verkligen Deep Space Nines version av ferengierna. De är inte längre lika bisarra som tidigare, inte lika korkade, onda och patetiska. Jag tycker också väldigt mycket om den mystiska dynamiken mellan restaurang/bar/spelhåle-ägaren Quark och säkerhetschefen Odo. Värsta antagonisterna som samtidigt respekterar varandra. Inga överraskningar för er som sett serien, men själv är jag nog ändå imponerad över att de här sakerna hamnat på rätt plats redan nu i serien. The Next Generation hade ju en extremt motig uppförsbacke att ta sig förbi i början.
Den kanske inte helt originella virus-plotten blandas upp med tillräckligt många dramatiska skeenden (en vresig man som försöker dra från rymdstationen trots karantänen, Kira som kidnappar en forskare för att få fram ett motgift, Siskos oro när hans son blir smittad, kaoset när ingen förstår varandra) så att det både känns spännande, ovisst och smart. Det enda jag inte riktigt förstår är hur man driver en restaurang med replikatorer. Blir det exakt samma mat som folk får ut ur sina maskiner hemma som de får på restaurangen?
Betyg: 6/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 5/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 244 tv-avsnitt. Det här är mitt sextionionde inlägg i årets #blogg100-utmaning.
Det är dags att göra två saker. Dels summera och avsluta min insats i årets #blogg100, dels låta bloggens toppkommentator LBL ge en statistisk sammanfattning av femte säsongen av The Next Generation.
Medan The Next Generation hoppade vilt mellan olika genrer så känns det som om Deep Space Nine kommer att ha en slagsida åt krim och deckargåtor. Så känns det i varje fall efter att ha sett de första fyra delarna, bland annat A man alone. Ett egentligen helt försumbart avsnitt som innehåller en mordgåta med futuristisk twist – en man som mördar klonen av sig själv. Det hela är en del av en större plan, att sätta dit rymdstationens säkerhetschef Odo. Lite som Agatha Christie i rymden med dna-analys adderad.
Odo är förresten en rätt mystisk figur – även inför sig själv. Han är en shapeshifter, men vet inte själv något om sitt ursprung (redan nu har det pratats lite om att han hittades på drift i rymden – men jag förstår att det kommer att nystas lite i den tråden senare). Han har dessutom lyckats behålla sitt jobb som säkerhetschef, trots att regimen ombord har bytts ut, vilket inte heller är populärt hos alla. Han är förstås perfekt att använda för spionage eftersom han kan anta formen av det mesta, och att ta sig in i stängda rum är inte heller särskilt svårt för honom. Men det är också just de egenskaperna som nu gör att han är den ende som man tror kan ha utfört mordet på rymdstationen. Personligen är jag definitivt Team Odo. Han är sur, kärv, passivt aggressiv och lite stingslig. Gillar det.
Men Odo är inte lika populär hos alla som lever på Deep Space Nine. När ryktena om misstankarna mot Odo sprids så vandaliseras först Odos tjänsterum, sedan bildas en mobb som vill ta lagen i egna händer utanför hans kontor. Man kan väl minst sagt säga att stämningen på Deep Space Nine är den motsatta jämfört med den ombord på Enterprise. Här finns en nyss avslutad ockupation som fortfarande är sårig, kulturkrockarna är många – precis som frekvensen av ruffel och båg. Till och med folk från The Next Generation blir bråkiga när de är med i DS9. Transportörteknikern O’Brien har ju följt med från Enterprise till Deep Space Nine, men han och hans fru Keiko grälar hela tiden när de väl flyttat dig. Hon har inget att göra ombord på rymdstationen eftersom det inte finns några behov av en botanist där (lite sent påtänkt kanske). Först efter några offentliga uppgörelser kommer hon på att hon kan starta en skola ombord på rymdstationen – men även då är misstroendet mot en federationsstyrd utbildning vanlig.
Jag är fortfarande lite nyförälskad i den här serien, lycklig över att vara på ett ställe där folk beter sig lite mer som människor och mindre som övermänniskor. Dessutom känner jag någon märklig form av fascination över hur fult, klaustrofobiskt och otrevligt det är överallt på Deep Space Nine. Promenaden får till och med Gallerian i Stockholm att kännas hemtrevlig och mysig i jämförelse. Men det här är mest av allt ett bruksavsnitt, som inte sticker ut särskilt mycket. Lättuggat och lättsmält.
Major Kira Nerys är näst högst i rang på Deep Space Nine och den som jag genast och lättast dentifierar mig med. Hon är passionerad, grälsjuk och helt orädd när det gäller konflikter.Redan i sin första scen i pilotavsnittet så är hon tydlig gentemot sin blivande chef, Sisko, om vad hon tycker om Federationens närvaro på rymdbasen och i bajoranskt territorium.
Men för att det hela inte ska kännas allt för främmande så slängs de klingonska systrarna Lursa och B’Etor in i det här avsnittet – sist vi såg dem var när de försökte genomföra en statskupp i det klingonska riket i The Next Generation. Dessutom får vi lära känna den cardassiske klädbutiksägaren Garak. Han som alla tror är en spion, och som uppvaktar Bashir, basens läkare på en restaurang. Om det är för att pumpa Bashir på information, eller om det är en sexuell invit är faktiskt lite oklar – Bashir blir i vilket fall väldigt nervös av det hela.
Alla spelar dubbelspel, ljuger och förråder varandra i det här avsnittet känns det som. Det hade inte varit något uppseendeväckande för någon annan tv-serie än en som produceras under Star Trek-flagg. Redan nu märks det att det ger betydligt mer fart och dynamik till avsnitten. Det känns som om i stort sett vad som helst kan hända på den där rymdstationen. Och det är ju tur, med tanke på att serien höll på i sju år.
Vi befinner oss alltså på en rymdstation som till en början kretsar kring den alldeles nyligen befriade planeten Bajor. Den gamla ockupationsmakten, Cardassierna, har övergivit stationen, men inte utan att först ha sabbat den så mycket de kan, och till och med dödat några av butiksägarna på “promenaden” – stationens egna gallerialiknande shoppinggata. Till stationen kommer Benjamin Sisko för att chefa. Han är ett lite mer osäkert kort jämfört med andra ledare i Star Trek. Lite lynnig, lite arg, lite street smart och det känns som om känslorna ligger precis under ytan och bubblar. Han är lite svår att få grepp om, även om pilotavsnittet faktiskt utvecklas till rena rama psykodramat där han tvingas konfrontera undertryckt sorg och ilska. Bland annat hans förtvivlan när han miste sin fru när borgerna attackerade Jorden styrda av Picard-borgen – vilket gör scenerna mellan honom och Picard oerhört stela.
Det enda jag väl initialt tyckte illa om i det här första avsnittet var betoningen på religion och magi, men det visade sig sedan egentligen bara handla om ett möte mellan två vitt skilda livsformer. Jag är nästan lite motvilligt imponerad av den kommunikation som Sisko har med den främmande livsformen inne i maskhålet, den som förs genom flashbacks till hans minnen, där hans vänner, släktingar och familj får ge röst till utomjordingarnas frågor. Det är faktiskt ovanligt avancerat för tv, och det blir faktiskt riktigt smart till sist. Att förklara principerna bakom ett linjärt liv för en annan livsform genom reglerna för baseboll var väl trots det den kanske allra mest kreativa lösningen i det här avsnittets manus.
Frågan är om inte det här också är Patrick Stewarts mest krävande insats så här långt in i serien. Den behärskade och lite hämmade Picard ligger i det här avsnittet gång på gång och vrålar av smärta. Fast, helt i linje med den här seriens lite anemiska förhållande till verkligheten, så visas det egentligen inget våld i bild. Cardassiernas tortyr sköts genom en fjärrkontroll. De opererar in en apparat i sina offer, och kan sedan reglera hur mycket smärta deras offer ska känna ungefär på samma sätt som man skruvar upp och ner volymen på en tv. Praktiskt för producenterna av tv-serien också, som trots avsnittets ganska sadistiska innehåll inte behöver oroa sig över att det ska bedömas som olämpligt för en ung publik.
I övrigt är det bara att konstatera att den nye kaptenen ombord på Enterprise, Jellico, är lyckosam med sin tuffa taktik. Han sätter minor på cardassiernas skepp och förhindrar på det sättet en invasion av ett stjärnsystem. Han vägrar att låta Picard få krigsfångestatus, men lyckas få honom frigiven genom lite gammal hederlig utpressning. Han förolämpar och föraktar Riker, men behöver bara förödmjuka sig en kort stund för att få honom att ta uppdraget att placera ut de där minorna. Men en hel del av Federationens skenhelighet när det gäller sin utrikespolitik blev synlig på ett lite jobbigt sätt i det här avsnittet. Jag som trodde att man aldrig avvek från protokollet. Jellico är dock lika lättad som alla andra när han får ge tillbaka kaptensjobbet till Picard.
Trots att allt ordnar sig till det bästa så känns inte slutet på avsnittet särskilt lyckligt. Visst är Picard tillbaka på skeppet, men han verkar ännu mer psykiskt nedbruten än när borgerna tog över hans hjärna. Och han berättar för Troi att han på slutet faktiskt såg fem lampor, istället för fyra. Han var bara några sekunder från att ge efter för tortyren, trots allt.
Den stora grejen är väl att Picard slutar som kapten på Enterprise och ersätts med en kapten med en helt annan ledarstil – vilket skapar enormt dålig stämning ombord. Picard, Crusher och Worf skickas i stället ut på ett hemligt uppdrag på Cardassianskt territorium, och klättrar bland annat på klippväggar! Konflikten med cardassierna aktualiseras alltså här, mycket lägligt inför starten av spin off-serien Deep Space Nine där ju cardassierna är huvudfienden. Men det högst olämpliga, rent utrikespolitiskt, att Picard och de andra ger sig ut på ett väpnat uppdrag på fiendeterritorium samtidigt som fredssamtal pågår med samma fiende är inte något som diskuteras överhuvudtaget. I förhandlingar med cardassierna verkar allting vara tillåtet. “De är som vargar” säger kapten Jellico – den nye kaptenen på Enterprise – och bär sig sedan åt som ett arsle.
Det här är ett bra upptaktsavsnitt tycker jag, med en riktigt okej blandning av action, prat, och nya rollfigurer, dessutom handlar motsättningarna både om storpolitik och på rent personliga plan. Kanske att det ändå är lite för slästruket för att få ett riktigt toppbetyg. men definitivt över medel. Att den cardassiska produktionen av biologiska vapen skulle vara en fälla kunde väl däremot vem som helst räkna ut med valfri kroppsdel, och logiken i att skicka en av stjärnflottans mest profilerade kaptener på ett sånt uppdrag låter ju också som ett av de mer korkade besluten rent strategiskt. Det verkliga lågvattenmärket blir väl ändå scenen där Crusher får tillgång till en ferengiers skepp genom att gnugga hans öra. Tack och hej.
Ramhandlingen den här gången handlar om en ny slags gruvstation, som gör jobbet på distans med hjälp av en energistråle från en rymdbas. La Forge och Picard ska utvärdera, men den kvinnliga forskaren som driver testbasen är otursförföljd och drabbas gång på gång av bakslag. Det är under ett reparationsarbete av basens elsystem som vi först får se en Exocomp flyga omkring. Men när Exocompen får i uppdrag att fara in i ett rör så kortsluts plötsligt styrsystemet, strax därefter exploderar något i röret. Det är den första lilla hinten om att den lilla flygande brödrosten kanske kan tänka. Kanske har doktor Farallon på gruvbasen av misstag skapat en ny livsform. Från att bara lära sig av sina misstag och successivt bygga på sin erfarenhetsbank verkar den nu kunna dra egna slutsatser, och ha en självmedvetenhet som en enkel maskin inte kan ha.
Det här är ett systeravsnitt till 
Det finns förresten en fin följetongartad historia kring La Forges skägg i det här och förra avsnittet. Han har slutat raka sig, och skäggstubben uppmärksammas redan i 
Alexander har tjatat på sin pappa om att få testa ett holodäckäventyr i Vilda västern. Givetvis flippar datorn ut och alla säkerhetsspärrar försvinner. Medvetna om risken för holodäcks-avsnittsupprepning så har dock manusförfattarna ansträngt sig lite extra den här gången och byggt ihop datorstrulet med ett försök att bygga ihop Datas processor med huvuddatorn. Det betyder bland annat att alla onda figurer i västernsimuleringen snart ersätts med kopior av Data – vilket gör äventyret ännu farligare. Man vill inte gå upp i en revolverduell mot en pricksäker högpresterande android, liksom. Inte ens om man heter Worf.
Mest mjölkar man ändå holodäckäventyret på komiska detaljer den här gången. Data i Enterprise-verkligheten börjar prata westerndialekt, medan vi får se Brent Spiner spela fem roller utöver sin vanliga.
Däremot tyckte jag att det var intressant när La Forge höll på och meckade med en PADD – 
För att vara ett koncept som ändå varit så pass välvilligt inställt till uppföljningar och spin-offs så kan jag inte förstå hur man kunde missa att man i det här avsnittet var inne och nosade på ett makalöst koncept. Ett pre-teen Star Trek vore ju fantastiskt, och dessutom the next generation på allvar. Jönssonligan blev ju Lilla Jönssonligan, vi fick Young Indiana Jones och A-teens. Hur MAGNIFIKT hade det inte varit att få följa en kapten Picard i målbrottet! I stället verkar det som om vi får nöja oss med det här avsnittet, där ett mystiskt energifält sabbar någon funktion i transportören så att det till fysiken är tolvåriga upplagor av Picard, Guinan, Ro och fru O’Brien som strålas tillbaka till Enterprise.
Medelålders hjärnor i barnkroppar är förstår rätt läskigt, och även den vanligtvis så vidsynta personalen ombord på Enterprise reagerar avvaktande och med lätt äckel när en pojk-Picard försöker bossa ombord. För att inte tala om hur pedofil O’Brien känner sig när hans barnfru vill kramas och få tröst. Det enda undantaget är väl Troi, även om hon är lite väl snabb med att tänka ut alternativa karriärmöjligheter tillsammans med Picard. Hon är så pass effektiv att han börjar drömma om hur det skulle vara att åldras en andra gång. Som Troi uttrycker det i avsnittets mest poetiska replik:
Nu hinner ju ingen tänka så där jättelänge på det där med åldrandet, eftersom ett gäng ferengier kapar Enterprise med hjälp av två klingonska skepp. Det går som vanligt oroväckande snabbt att slå ut Enterprises försvar. Lyckligtvis består ferengiernas taktik av att transportera alla vuxna ner till en närliggande planet, de har förstås ingen aning om att det finns fyra kompetenta besättningsmedlemmar i barnkroppar ombord.
Jag var själv lite förvånad över hur mycket jag tyckte om hela den här barnupplagan, framför allt eftersom jag tyckte att det blev lite väl mycket barnperspektiv under säsong fem. Men det här är oemotståndligt för mig. Unge Picard är förstås mest komisk, kombinationen stort ego och bräcklig röst på gränsen till målbrottet är alltid en hit. Och när han och Riker ska låtsas vara far och son. Awkward på ett härligt sätt.
Annars är det väl den unga Ro som gör bäst ifrån sig. Hon vill inte återuppleva sin olyckliga barndom, hela kroppen utstrålar irritation och frustration på det där truliga tonårssättet. När mini-Guinan försöker få henne att minnas lyckliga barndomsminnen så svarar Ro lite surt att det faktiskt inte var så kul att växa upp i ett flyktingläger. Ferengierna blir däremot bara mer och mer motbjudande, författarna och regissörerna gör verkligen det oerhört lätt för sig när de skildrar dessa rakt igenom förkastliga och korkade ynkryggar. Så himla endimensionellt och slentrianrasistiskt att det är svårt att uthärda.