Det här avsnittet fick mig först mest att fundera över praktiska saker kring antalet matreplikatorer på rymdstationen. Ombord på Enterprise verkade alla i besättningen ha en egen apparat i sin hytt. Här finns det snarare ett antal utplacerade på olika platser på stationen. Ytterligare ett bevis för hur förhållandevis…ja, hur ska man uttrycka det…avskalat livet på Deep Space Nine verkar vara.
Och sårbart dessutom. För utan att veta det så råkar Miles O’Brien komma åt ett litet gömt reglage när han ska laga en matreplikator. I och med det så aktiverar han en apparat som planterar ett virus i all mat som produceras i replikatorn. Ett biologiskt vapen som legat och väntat på att få sprida sitt gift i 18 år, och ytterligare ett bevis på hur pass brutal konflikten mellan bajoraner och cardassier var.
Livsfarligt virus-plotten har med olika resultat testats i Star Trek sedan originalserien. Min favorit är fortfarande originalseriens The Naked Time där hela besättningen ballar ur på ett mycket underhållande sätt. Jag tycker nog att man fick till en bra, och betydligt mer skrämmande, variant här. Det fabricerade bajoranska viruset påverkar först personens språkcentrum, så att ord verkar komma ut på måfå ur den smittades mun, medan allt som andra säger låter lika förvirrande och fragmentariskt. Till och med det man läser (se bild på före och efter utbrottet av sjukdomen) Först en tid efter språkstörningen kommer den livshotande febern.
En sjukdom som gör att du inte längre kan kommunicera är förstås extremt obehaglig. Att försöka hitta ett botemedel till en sjukdom när du inte längre kan prata med andra är förstås helt omöjligt. Som alltid i den här typen av avsnitt så bara råkar det vara så att det är ledningsgruppen och på centrala positioner ombord som alltid klarar sig så himla länge utan symptom – även om det i det här fallet till sist är en ferengier som visar sig vara mest motståndskraftig. Jag uppskattar verkligen Deep Space Nines version av ferengierna. De är inte längre lika bisarra som tidigare, inte lika korkade, onda och patetiska. Jag tycker också väldigt mycket om den mystiska dynamiken mellan restaurang/bar/spelhåle-ägaren Quark och säkerhetschefen Odo. Värsta antagonisterna som samtidigt respekterar varandra. Inga överraskningar för er som sett serien, men själv är jag nog ändå imponerad över att de här sakerna hamnat på rätt plats redan nu i serien. The Next Generation hade ju en extremt motig uppförsbacke att ta sig förbi i början.
Den kanske inte helt originella virus-plotten blandas upp med tillräckligt många dramatiska skeenden (en vresig man som försöker dra från rymdstationen trots karantänen, Kira som kidnappar en forskare för att få fram ett motgift, Siskos oro när hans son blir smittad, kaoset när ingen förstår varandra) så att det både känns spännande, ovisst och smart. Det enda jag inte riktigt förstår är hur man driver en restaurang med replikatorer. Blir det exakt samma mat som folk får ut ur sina maskiner hemma som de får på restaurangen?
Betyg: 6/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 5/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 244 tv-avsnitt. Det här är mitt sextionionde inlägg i årets #blogg100-utmaning.