Babel. Det med det livsfarliga språkviruset.

ds9 babel 2

Det här avsnittet fick mig först mest att fundera över praktiska saker kring antalet matreplikatorer på rymdstationen. Ombord på Enterprise verkade alla i besättningen ha en egen apparat i sin hytt. Här finns det snarare ett antal utplacerade på olika platser på stationen. Ytterligare ett bevis för hur förhållandevis…ja, hur ska man uttrycka det…avskalat livet på Deep Space Nine verkar vara.

Och sårbart dessutom. För utan att veta det så råkar Miles O’Brien komma åt ett litet gömt reglage när han ska laga en matreplikator. I och med det så aktiverar han en apparat som planterar ett virus i all mat som produceras i replikatorn. Ett biologiskt vapen som legat och väntat på att få sprida sitt gift i 18 år, och ytterligare ett bevis på hur pass brutal konflikten mellan bajoraner och cardassier var.

ds9 babel 1

Livsfarligt virus-plotten har med olika resultat testats i Star Trek sedan originalserien. Min favorit är fortfarande originalseriens The Naked Time där hela besättningen ballar ur på ett mycket underhållande sätt. Jag tycker nog att man fick till en bra, och betydligt mer skrämmande, variant här. Det fabricerade bajoranska viruset påverkar först personens språkcentrum, så att ord verkar komma ut på måfå ur den smittades mun, medan allt som andra säger låter lika förvirrande och fragmentariskt. Till och med det man läser (se bild på före och efter utbrottet av sjukdomen) Först en tid efter språkstörningen kommer den livshotande febern.

ds9 babel 3En sjukdom som gör att du inte längre kan kommunicera är förstås extremt obehaglig. Att försöka hitta ett botemedel till en sjukdom när du inte längre kan prata med andra är förstås helt omöjligt. Som alltid i den här typen av avsnitt så bara råkar det vara så att det är ledningsgruppen och på centrala positioner ombord som alltid klarar sig så himla länge utan symptom – även om det i det här fallet till sist är en ferengier som visar sig vara mest motståndskraftig. Jag uppskattar verkligen Deep Space Nines version av ferengierna. De är inte längre lika bisarra som tidigare, inte lika korkade, onda och patetiska. Jag tycker också väldigt mycket om den mystiska dynamiken mellan restaurang/bar/spelhåle-ägaren Quark och säkerhetschefen Odo. Värsta antagonisterna som samtidigt respekterar varandra. Inga överraskningar för er som sett serien, men själv är jag nog ändå imponerad över att de här sakerna hamnat på rätt plats redan nu i serien. The Next Generation hade ju en extremt motig uppförsbacke att ta sig förbi i början.

Den kanske inte helt originella virus-plotten blandas upp med tillräckligt många dramatiska skeenden (en vresig man som försöker dra från rymdstationen trots karantänen, Kira som kidnappar en forskare för att få fram ett motgift, Siskos oro när hans son blir smittad, kaoset när ingen förstår varandra) så att det både känns spännande, ovisst och smart. Det enda jag inte riktigt förstår är hur man driver en restaurang med replikatorer. Blir det exakt samma mat som folk får ut ur sina maskiner hemma som de får på restaurangen?

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 5/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 244 tv-avsnitt. Det här är mitt sextionionde inlägg i årets #blogg100-utmaning.

Statistikextra: The Next Generation, säsong 5.

statistik säsong fem betygDet är dags att göra två saker. Dels summera och avsluta min insats i årets #blogg100, dels låta bloggens toppkommentator LBL ge en statistisk sammanfattning av femte säsongen av The Next Generation.

Om vi börjar med bloggandet, så drog årets upplaga av utmaningen #blogg100 igång den första mars. Tanken är att man ska blogga varje dag i hundra dagar, och för mig har det väl gått…sådär. I dag är det dag hundra, och det här är mitt sjuttionde inlägg under den här utmaningen. Och då har jag faktiskt fuskat en del, och försökt snygga till siffrorna genom att om möjligt blogga mer än en gång om dagen (som idag). Nu är ju den där utmaningen tänkt att vara mer lustfylld än skamfylld, men jag skulle nog ändå vilja sammanfatta min medverkan i #blogg som halvfail. Det kan också vara värt att notera att bloggfrekvensen ökade när en ny spinoff-serie hägrade. Kanske var det The Next Generation som höll på att knäcka mig? 

Säsong fem, som snart ska närläsas, var en säsong där uppdelningen mellan två huvudintriger var mera av en regel än undantag. En handlade om personliga relationer hos besättningen och var bitvis lite såpaaartad, den andra var en mer science fiction-mässig intrig. Under säsongen hamnade ofta science ficion-idéerna i bakgrunden, och var ofta lite halvdant genomförda. Det gjorde att avsnitten fick lite slagsida och bitvis kändes trötta och halvhjärtade. 

Med det lämnar jag över ordet till LDL och hans statistiska genomgång av säsong 5. En säsong som hen trodde skulle vara The Next Generations bästa – men som (i alla fall när det gällde mina betyg) inte slog något snittrekord. 

 

statistik tng säsong 5

Ldl:s statistikhörna: 

 

Så var det då dags för statistik för TNG S05. Bättre sent än aldrig.😛
Grafer för TNG
Jämförelse av medelbetyg mellan serier
Medelbetyg för S05: 6,35 (S04:6,85 | S03:6,42)
Median för S05: 7 (S04:7 | S03:6)
Efter en väldigt jobbig start för TNG så tog det äntligen ordentlig fart iom S03. Nästföljande säsong, S04 höjde ribban ytterligare, framför allt genom att vara jämnare och ha en högre lägstanivå. Det var hittills den bästa säsongen i serien, och det fortsätter den vara även efter S05. Det var rent av så att efter en ganska dålig sekvens av avsnitt som gjorde slutet på säsongen relativt svag, så visade sig S05 vara sämre överlag än t.o.m. S03 (baserat på medelbetyget). Eftersom de här säsongerna är inom vad fansen brukar tycka är TNGs gyllene år så satt jag och undrade; Vilken enskild säsong är det egentligen som brukar hållas högst? Jag hade nämligen för mig att S05 kanske var just den säsongen. Men efter det, för mig, förvånansvärt svaga resultatet och det svaga avslutet på säsongen så bestämde jag mig för att titta runt lite. Tyvärr hittade jag inget klart svar på den frågan, utan svaren verkar vara ganska jämt uppdelade från S03 till S06, med några enstaka röster som håller upp S01 och S02. Enligt Roger så var S05 definitivt inte den bästa säsongen iaf och det ska bli intressant att se om S06, den sista säsongen i TNGs gyllene år, kan ta den titeln.

statistik säsong fem graf 2
Säsong 5 började faktiskt otroligt starkt, trots en ganska svag säsongsöppning (5×01 Redemption II(4/10)). Trots den svaga inledningen så gick medelbetyget starkt uppåt på det följande halvdussin avsnitten. Där nåddes inte bara S05s högsta betyg utan även TNGs/Star Treks hittills högsta medelbetyg under det här projektet; 7,71. S04 började ännu bättre tack vare en stark säsongsöppning, men iom att det knappt var utslaget över fler avsnitt än just det så blir det inte statistiskt jämförbart. Med andra ord, en väldigt stark och lovande inledning på S05 i den första tredjedelen av säsongen.
När vi kom till mitten på säsongen så ändrades det dock. Plötsligt sänktes lägsta nivån något, vilket drog med sig medelbetyget neråt. Det var fortfarande bra eller helt okej avsnitt, men de stod inte ut längre. Det kom fortfarande något enskilt avsnitt som var väldigt bra, men det var för sällan för att balansera upp medelbetyget. Trots den lysande början på säsongen och dess stora marginal ner till S04s medelbetyg så gjorde detta att S05 nu låg strax under S04 när vi gick in i slutet på säsongen, på ett fortfarande bra medelbetyg på 6,81.
Slutet på S05 förde dock med sig både bra och dåliga saker och som helhet så var det negativt när det kom till medelbetyget. I slutet på säsongen fick vi nämligen flera riktiga toppavsnitt som inte bara anses vara toppavsnitt för säsongen utan för serien och Star Trek överlag, avsnitt som
5×18 Cause and Effect (9/10) och 5×25 The Inner Light (9/10). Den här sekvensen av avsnitt inkluderade även ett avsnitt som 5×23 I, Borg(6/10), som folk rent allmänt brukar hålla högre än vad Roger gjorde.
Men det var det positiva. Det negativa var framför allt att S05 här verkar ha glömt allt vad hög lägstanivå heter och om det är något vi lärt oss från tidigare säsonger så är det att i en säsong med så många avsnitt så är jämnhet på hög nivå det främsta verktyget för att uppnå ett högt medelbetyg för säsongen. Istället innehöll den här sekvensen en riktig djupdykning på betygsskalan som innehöll riktiga katastrofavsnitt som kommer att nämnas längre nere, i listan på säsongens sämsta avsnitt. Detta gjorde att säsongens medelbetyg återigen började falla och alltså t.o.m. hamnande under medelbetyget för S03.
En intressant detalj att tilläga är dock att medan medelbetyget för S05 ligger under det för både S04 och S03 så är faktiskt medianbetyget för S05 en sjua. Alltså samma nivå som S04 och klart högre än S03. Detta är förmodligen första gången som statistiken för medianbetyg verkligen kommit till användning hittills, för det här visar att S05 var betydligt ojämnare än S03 och S04. Det hade betydligt större andel avsnitt längs ut på sidorna av sin betygsfördelning, både på den positiva och negativa sidan, istället för att som S03 och S04 ha en mycket tätare och mer kompakt betygsfördelning. Vilket faktiskt hjälper att beskriva S05 ganska bra, vid sidan om medelbetyget. Så, S05s medianavsnitt är i nivå med S04s, men på grund av fler riktiga dåliga avsnitt i det här fallet så dras medelbetyget ner till S03s nivå. Intressant.

tng disaster
Bästa avsnitten i TNG S05:
9/10 – Disaster (5×05)
9/10 – The Game (5×06)
9/10 – Cause and Effect (5×18)
9/10 – The Inner Light (5×25)
8/10 – Darmok (5×02)
8/10 – Ensign Ro (5×03)
8/10 – Silicon Avatar (5×04)
8/10 – Unification I (5×07)
8/10 – Violations (5×12)
8/10 – The Outcast (5×17)

 

tng perfect 3
Sämsta avsnitten i TNG S05:
1/10 – The Perfect Mate (5×21)
2/10 – Cost of Living (5×20)
3/10 – Imaginary Friend (5×22)
4/10 – Redemption II (5×01)
4/10 – The First Duty (5×19)

 

 

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 244 tv-avsnitt. Det här är mitt sjuttionde inlägg i årets #blogg100-utmaning.

 

 

A man alone. Det där en man mördar sin egen klon.

ds9 a man alone 2Medan The Next Generation hoppade vilt mellan olika genrer så känns det som om Deep Space Nine kommer att ha en slagsida åt krim och deckargåtor. Så känns det i varje fall efter att ha sett de första fyra delarna, bland annat A man alone. Ett egentligen helt försumbart avsnitt som innehåller en mordgåta med futuristisk twist – en man som mördar klonen av sig själv. Det hela är en del av en större plan, att sätta dit rymdstationens säkerhetschef Odo. Lite som Agatha Christie i rymden med dna-analys adderad.

ds9 a man alone 3Odo är förresten en rätt mystisk figur – även inför sig själv.  Han är en shapeshifter, men vet inte själv något om sitt ursprung (redan nu har det pratats lite om att han hittades på drift i rymden – men jag förstår att det kommer att nystas lite i den tråden senare). Han har dessutom lyckats behålla sitt jobb som säkerhetschef, trots att regimen ombord har bytts ut, vilket inte heller är populärt hos alla. Han är förstås perfekt att använda för spionage eftersom han kan anta formen av det mesta, och att ta sig in i stängda rum är inte heller särskilt svårt för honom. Men det är också just de egenskaperna som nu gör att han är den ende som man tror kan ha utfört mordet på rymdstationen. Personligen är jag definitivt Team Odo. Han är sur, kärv, passivt aggressiv och lite stingslig. Gillar det.

ds9 a man aloneMen Odo är inte lika populär hos alla som lever på Deep Space Nine. När ryktena om misstankarna mot Odo sprids så vandaliseras först Odos tjänsterum, sedan bildas en mobb som vill ta lagen i egna händer utanför hans kontor. Man kan väl minst sagt säga att stämningen på Deep Space Nine är den motsatta jämfört med den ombord på Enterprise. Här finns en nyss avslutad ockupation som fortfarande är sårig, kulturkrockarna är många – precis som frekvensen av ruffel och båg. Till och med folk från The Next Generation blir bråkiga när de är med i DS9. Transportörteknikern O’Brien har ju följt med från Enterprise till Deep Space Nine, men han och hans fru Keiko grälar hela tiden när de väl flyttat dig. Hon har inget att göra ombord på rymdstationen eftersom det inte finns några behov av en botanist där (lite sent påtänkt kanske). Först efter några offentliga uppgörelser kommer hon på att hon kan starta en skola ombord på rymdstationen – men även då är misstroendet mot en federationsstyrd utbildning vanlig.

sa9 a man alone 5 Jag är fortfarande lite nyförälskad i den här serien, lycklig över att vara på ett ställe där folk beter sig lite mer som människor och mindre som övermänniskor. Dessutom känner jag någon märklig form av fascination över hur fult, klaustrofobiskt och otrevligt det är överallt på Deep Space Nine. Promenaden får till och med Gallerian i Stockholm att kännas hemtrevlig och mysig i jämförelse. Men det här är mest av allt ett bruksavsnitt, som inte sticker ut särskilt mycket. Lättuggat och lättsmält.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 4/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 243 tv-avsnitt. Det här är mitt sextioåttonde inlägg i årets #blogg100-utmaning.

Past prologue. Det där Kira får en terrorist på besök.

ds9 past 5

Det här blev ju krångligt direkt. På mitt dvd-case står det att det är A man alone som är avsnitt två i serien. Men i sändningsordningen är det Past prologue. Störigt. Framför allt eftersom A man alone faktiskt innehåller just den typ av etableringsinformation som gör det lättare att hänga med i serien. Ja,ja. Past prologue är i varje fall det avsnitt som på allvar fångar konflikten hos en av Deep Space Nines viktigaste rollfigurer.

ds9 past 6Major Kira Nerys är näst högst i rang på Deep Space Nine och den som jag genast och lättast dentifierar mig med. Hon är passionerad, grälsjuk och helt orädd när det gäller konflikter.Redan i sin första scen i pilotavsnittet så är hon tydlig gentemot sin blivande chef, Sisko, om vad hon tycker om Federationens närvaro på rymdbasen och i bajoranskt territorium.

KIRA: I don’t believe the Federation has any business being here.
SISKO: The provisional government disagrees with you.
KIRA: The provisional government and I don’t agree on a lot of things which is probably why they’ve sent me to this god-forsaken place. I have been fighting for Bajoran independence since I was old enough to pick up a phaser. We finally drive the Cardassians out and what do our new leaders do? They call up the Federation and invite them right in.
SISKO: The Federation is only here to help
KIRA: Help us. Yes, I know. The Cardassians said the same thing sixty years ago.

Med Kira Nery som en av huvudrollerna i serien känner jag mig helt säker på att tyst samförstånd inte kommer att vara det rådande samtalsklimatet på rymdstationen. Inte heller kommer hon att acceptera att Sisko kör med sin rank för att tysta henne. Samtidigt är det också Kira som har de verkliga insikterna kring bajoranernas frihetskamp och det sköra och konfliktfyllda arbetet med att nu försöka skapa en nation tillsammans. Så länge man har en gemensam fiende kan det vara lätt att hålla samman, men vad händer när den minsta gemensamma nämnaren försvinner?

Trots att hon gick ut så hårt kring Federationens närvara på bajoranskt territorium så har hon redan nyanserat sina åsikter i det här avsnittet. Det som gjort skillnad för henne är det nyupttäckta maskhålet, som kan leda till handel och välstånd – och som cardassierna troligtvis hade försökt ta med våld om inte Federationen funnits där i avskräckande syfte.

ds9 past 3

Däremot prövas hennes lojaliteter i skarpt läge här i Past prologue. En terrorklassad bekant till henne, Tahna Los, söker politisk asyl på stationen. Är han uppriktig när han säger att han lämnat terrororganisationen Kohn-Ma, eller är Deep Space Nine en bas för hans nästa attentat? Och hur involverad var Kira själv i terrornätverk under kriget? Att redan i avsnitt två diskutera före detta terroristers plats i byggandet av ett nytt samhälle känns verkligen mer än ljusår från livet ombord på Enterprise i The Next Generation.

ds9 past 1Men för att det hela inte ska kännas allt för främmande så slängs de klingonska systrarna Lursa och B’Etor in i det här avsnittet – sist vi såg dem var när de försökte genomföra en statskupp i det klingonska riket i The Next Generation. Dessutom får vi lära känna  den cardassiske klädbutiksägaren Garak. Han som alla tror är en spion, och som uppvaktar Bashir, basens läkare på en restaurang. Om det är för att pumpa Bashir på information, eller om det är en sexuell invit är faktiskt lite oklar – Bashir blir i vilket fall väldigt nervös av det hela.

ds9 past 7Alla spelar dubbelspel, ljuger och förråder varandra i det här avsnittet känns det som. Det hade inte varit något uppseendeväckande för någon annan tv-serie än en som produceras under Star Trek-flagg. Redan nu märks det att det ger betydligt mer fart och dynamik till avsnitten. Det känns som om i stort sett vad som helst kan hända på den där rymdstationen. Och det är ju tur, med tanke på att serien höll på i sju år.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 3/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 242 tv-avsnitt. Det här är mitt sextiosjunde inlägg i årets #blogg100-utmaning.

Emissary. Psykodrama och maskhål när Deep Space Nine drar igång.

ds9 emissary 2

Eftersom jag valt att se Star Trek-avsnitten enligt den ordning som de visades i amerikansk tv så blir det en liten mikropaus från The Next Generation nu. För medan TNG hade sändningsuppehåll i januari 1993 så drog nästa Star Trek-serie igång: Deep Space Nine.

Och jag kan nog inte riktigt förklara hur mycket jag sett fram emot det här. En helt ny serie. Helt nya rollfigurer (nåja, mestadels i varje fall). En ny plats att lära känna och utforska. Efter 136 Next Generation-avsnitt (eller om det är 137, jag och Memory Alpha räknar på lite olika sätt) så känns det otroligt skönt med lite omväxling. Dessutom tror jag faktiskt inte att jag sett ett enda avsnitt av Deep Space Nine tidigare, jag har alltså mindre koll än någonsin tidigare under det här bloggprojektet. Och, som jag skrivit i kommentarsfältet här, jag var också lite nervös. Få av mina Star Trek-bekanta har haft något positivt att säga om den här serien, även om några av er varit mer nyanserade i kommentarerna här på bloggen.

Så, vad var mina första tankar efter att ha sett piloten, det allra första dubbelavsnittet i serien? Ja, men jag är försiktigt positiv. När jag skriver det här så har jag sett de första fyra avsnitten (i sträck, samma kväll) och det känns på många sätt som en “enklare” serie än The Next Generation. Folk har känslor, passioner, viljor. På det sättet liknar det mycket mer normal tv-dramatik, till skillnad från den märkliga stämningen i The Next Generation där alla är lite högtidliga, spända, behärskade. Alla är liksom mer lika Data där än Data egentligen är lik en människa i TNG, om ni förstår vad jag menar. Självbehärskning och ett professionellt beteende är A och O. I Deep Space Nine är snarare kutym att reglerna bortses ifrån.

Skillnaden är också tydlig när det gäller själva spelplatsen. På rymdstationen Deep Space Nine är det smutsigt, nergånget, ingenting fungerar och allt är kaotiskt. Det är långt ifrån den sterilt perfekt värld som finns ombord på Enterprise. Och den där lite gammalmodiga (och lätt kolonialistiska) upptäckartanken som ju är Star Treks ursprung är i mycket helt frånvarande. Till DS9 kommer folk från olika delar av galaxen, snarare än att man ska åka runt och “upptäcka” dem som någon annan Columbus med warpmotorer.

ds9 emissary 4Vi befinner oss alltså på en rymdstation som till en början kretsar kring den alldeles nyligen befriade planeten Bajor. Den gamla ockupationsmakten, Cardassierna, har övergivit stationen, men inte utan att först ha sabbat den så mycket de kan, och till och med dödat några av butiksägarna på “promenaden” – stationens egna gallerialiknande shoppinggata. Till stationen kommer Benjamin Sisko för att chefa. Han är ett lite mer osäkert kort jämfört med andra ledare i Star Trek. Lite lynnig, lite arg, lite street smart och det känns som om känslorna ligger precis under ytan och bubblar. Han är lite svår att få grepp om, även om pilotavsnittet faktiskt utvecklas till rena rama psykodramat där han tvingas konfrontera undertryckt sorg och ilska. Bland annat hans  förtvivlan när han miste sin fru när borgerna attackerade Jorden styrda av Picard-borgen – vilket gör scenerna mellan honom och Picard oerhört stela.

Men att producenterna valt Sisko som chef för stationen är intressant även ur andra synvinklar. Han är ensamstående pappa. Han är också svart, vilket jag tycker är en strålande fortsättning på det mångfaldstänk som funnits hos Star Trek sedan starten. Och han är inte särskilt tvålfager eller insmickrande på något sätt. Lite som hela serien, faktiskt. Jag tänkte att jag skriver om resten av casten i kommande blogginlägg, annars blir det för långt här.

ds9 emissary 5Det enda jag väl initialt tyckte illa om i det här första avsnittet var betoningen på religion och magi, men det visade sig sedan egentligen bara handla om ett möte mellan två vitt skilda livsformer. Jag är nästan lite motvilligt imponerad av den kommunikation som Sisko har med den främmande livsformen inne i maskhålet, den som förs genom flashbacks till hans minnen, där hans vänner, släktingar och familj får ge röst till utomjordingarnas frågor. Det är faktiskt ovanligt avancerat för tv, och det blir faktiskt riktigt smart till sist. Att förklara principerna bakom ett linjärt liv för en annan livsform genom reglerna för baseboll var väl trots det den kanske allra mest kreativa lösningen i det här avsnittets manus.

Till skillnad från The Next Generation så är Deep Space Nine betydligt mer introducerande och pedagogiskt förklarande i sitt första avsnitt. Premissen för serien är tydlig, den handfull huvudpersoner som det mesta kretsar kring är väl utmejslade karaktärer. Tack vare en maskhålsöverenskommelse med aliens blir dessutom rymdstationen i ett bortglömt stjärnsystem under avsnittets gång förvandlad till en hot spot för handel i galaxen.

Jag gillar den här piloten väldigt mycket, även om jag också – efter mina fyra avsnitt – kan se att varje del i den här serien inte kommer att befinna sig på den här verkshöjden. Deep Space Nine är både svårare och simplare än sina kollegor i Star Trek-universumet. Men det lär jag återkomma till framöver.

(PS: Att återvända till dvd-formatet efter att ha sett The Next Generation på Bluray är däremot helt fruktansvärt.)

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 1&2/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 241 tv-avsnitt. Det här är mitt sextiosjätte inlägg i årets #blogg100-utmaning.

The chain of command, pt 2. Det där Picard ser fyra lampor.

tng chain 2 3

Jag tror faktiskt aldrig att intrigen i ett avsnitt av The Next Generation varit så mörk och obehaglig som i The chain of command del 2. Om och om igen återvänder vi till hur cardassiern Gul Madred torterar kapten Picard. Det hela handlar mindre och mindre om ett förhör, istället försöker Gul Madred bryta ner Picard och knäcka honom psykiskt. Avhumanisera honom. Han tänder fyra lampor i taket och försöker få Picard att hålla med om att det är fem lampor tända. Säger han fyra, så straffas han med ännu mer smärta. Gång på gång.

tng chain 2 2Frågan är om inte det här också är Patrick Stewarts mest krävande insats så här långt in i serien. Den behärskade och lite hämmade Picard ligger i det här avsnittet gång på gång och vrålar av smärta. Fast, helt i linje med den här seriens lite anemiska förhållande till verkligheten, så visas det egentligen inget våld i bild. Cardassiernas tortyr sköts genom en fjärrkontroll. De opererar in en apparat i sina offer, och kan sedan reglera hur mycket smärta deras offer ska känna ungefär på samma sätt som man skruvar upp och ner volymen på en tv. Praktiskt för producenterna av tv-serien också, som trots avsnittets ganska sadistiska innehåll inte behöver oroa sig över att det ska bedömas som olämpligt för en ung publik.

tng chain 2 6I övrigt är det bara att konstatera att den nye kaptenen ombord på Enterprise, Jellico, är lyckosam med sin tuffa taktik. Han sätter minor på cardassiernas skepp och förhindrar på det sättet en invasion av ett stjärnsystem. Han vägrar att låta Picard få krigsfångestatus, men lyckas få honom frigiven genom lite gammal hederlig utpressning. Han förolämpar och föraktar Riker, men behöver bara förödmjuka sig en kort stund för att få honom att ta uppdraget att placera ut de där minorna. Men en hel del av Federationens skenhelighet när det gäller sin utrikespolitik blev synlig på ett lite jobbigt sätt i det här avsnittet. Jag som trodde att man aldrig avvek från protokollet. Jellico är dock lika lättad som alla andra när han får ge tillbaka kaptensjobbet till Picard.

tng chain 2 4Trots att allt ordnar sig till det bästa så känns inte slutet på avsnittet särskilt lyckligt. Visst är Picard tillbaka på skeppet, men han verkar ännu mer psykiskt nedbruten än när borgerna tog över hans hjärna. Och han berättar för Troi att han på slutet faktiskt såg fem lampor, istället för fyra. Han var bara några sekunder från att ge efter för tortyren, trots allt.

Ett väl genomfört avsnitt som man idag hade sett som en uppenbar kritik av fånglägret i Guantanamo. Mänskligheten har en lång resa kvar innan vi slutar vara cardassier.

Betyg: 8/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 239 tv-avsnitt. Det här är mitt sextiofemte inlägg i årets #blogg100-utmaning.

The chain of command, pt 1. Det där Picard byter jobb.

tng chain 1

Tydligen var det ekonomiska skäl som låg bakom beslutet att göra ett tudelat avsnitt mitt i säsong sex av The Next Generation. Men det som gjordes med budgeten i åtanke brukar räknas som ett av de mest lyckade valen rent konstnärligt. Tydligen var de dubbelavsnitten ett slags startskott för allt fler djärva, stöddiga och mer experimentella avsnitt under den sjätte säsongen. Jag vet inte om allt det här stämmer, för jag har ju inte sett resten av säsongen ännu. Men det står i varje fall så här i min nya husbibel Captains’ logs. Och visst händer det ovanligt mycket och annorlunda saker redan i det här första avsnittet av The Chain of Command.

tng chain 1 3Den stora grejen är väl att Picard slutar som kapten på Enterprise och ersätts med en kapten med en helt annan ledarstil – vilket skapar enormt dålig stämning ombord. Picard, Crusher och Worf skickas i stället ut på ett hemligt uppdrag på Cardassianskt territorium, och klättrar bland annat på klippväggar! Konflikten med cardassierna aktualiseras alltså här, mycket lägligt inför starten av spin off-serien Deep Space Nine där ju cardassierna  är huvudfienden. Men det högst olämpliga, rent utrikespolitiskt, att Picard och de andra ger sig ut på ett väpnat uppdrag på fiendeterritorium samtidigt som fredssamtal pågår med samma fiende är inte något som diskuteras överhuvudtaget. I förhandlingar med cardassierna verkar allting vara tillåtet. “De är som vargar” säger kapten Jellico – den nye kaptenen på Enterprise – och bär sig sedan åt som ett arsle.

Det ska också ha funnits en viss oro när de här avsnitten planerades inför framtiden för The Next Generation. Tänkte Patrick Stewart ställa upp på en sjunde säsong? Var ett kaptensbyte ombord på Enterprise kanske något som skulle ske mer permanent? Med Jellico vid rodret under en längre tid skulle åtminstone den hyfsat odramatiska miljön ombord på Enterprise kunna fyllas med en rad konflikter. Nu verkar vi i och för sig få det samarbetsklimatet i Deep Space Nine istället (såg de första avsnitten igår natt – ska bli så kul att skriva om det om bara något inlägg).

tng chain 1 2Det här är ett bra upptaktsavsnitt tycker jag, med en riktigt okej blandning av action, prat, och nya rollfigurer, dessutom handlar motsättningarna både om storpolitik och på rent personliga plan. Kanske att det ändå är lite för slästruket för att få ett riktigt toppbetyg. men definitivt över medel. Att den cardassiska produktionen av biologiska vapen skulle vara en fälla kunde väl däremot vem som helst räkna ut med valfri kroppsdel, och logiken i att skicka en av stjärnflottans mest profilerade kaptener på ett sånt uppdrag låter ju också som ett av de mer korkade besluten rent strategiskt. Det verkliga lågvattenmärket blir väl ändå scenen där Crusher får tillgång till en ferengiers skepp genom att gnugga hans öra. Tack och hej.

Betyg: 7/10.

 

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 238 tv-avsnitt. Det här är mitt sextiofjärde inlägg i årets #blogg100-utmaning.

The quality of life. Det med de tänkande exocomparna.

tng quality

Det stora problemet med The quality of life är väl att avsnittets huvudpersoner Exocomparna – ett slags självlärande reparationsrobotar – är så förbannat fula. Här känns varken effekterna eller designen värdiga en 90-talsserie, utan vi befinner oss i ett avsnitt som hade vunnit på att lanseras som en retrodoftande tribut till originalserien. Jag tycker att Exocomparna mest ser ut som ett slags mekaniska hönor, eller som en plockad kalkon av plåt inför thanksgiving. Eller kanske bara en knubbig borrmaskin.

Överhuvudtaget är det ibland svårt att veta var vi befinner oss rent designmässigt i The Next Generation. Enterprise är smäcker och relativt tidlöst designad på utsidan, medan de fyrkantiga skyttlarna ombord mest ser ut som en hyllning till orginalserien – skitfula och boxiga. Gränssnittet på datorer och paddor måste dessutom vara det mest ineffektiva i universum. Det tar ju sån plats med alla dessa färgade balkar och rutor som finns överallt att man nästan inte kan se informationen man söker eller reglagen man vill använda.

tng quality 2Ramhandlingen den här gången handlar om en ny slags gruvstation, som gör jobbet på distans med hjälp av en energistråle från en rymdbas. La Forge och Picard ska utvärdera, men den kvinnliga forskaren som driver testbasen är otursförföljd och drabbas gång på gång av bakslag. Det är under ett reparationsarbete av basens elsystem som vi först får se en Exocomp flyga omkring. Men när Exocompen får i uppdrag att fara in i ett rör så kortsluts plötsligt styrsystemet, strax därefter exploderar något i röret. Det är den första lilla hinten om att den lilla flygande brödrosten kanske kan tänka. Kanske har doktor Farallon på gruvbasen av misstag skapat en ny livsform. Från att bara lära sig av sina misstag och successivt bygga på sin erfarenhetsbank verkar den nu kunna dra egna slutsatser, och ha en självmedvetenhet som en enkel maskin inte kan ha.

tng quality 3Det här är ett systeravsnitt till The Measure of a Man.. Det där man bestämmer om Data är en människa eller inte. Att det här avsnittet inte är lika inspirerande beror delvis på att de där flygande plåtburkarna inte är lika engagerande som Data. De kommunicerar inte, de skriver inte poesi till sin katt, de gör sitt jobb utan större åthävor. Förutom när en instruktion hotar att ta livet av en av dem. Å andra sidan komplicerar det här avsnittet ytterligare vad man ska räkna som livsformer, och det i sig är ju alltid intressant. Det är Datas känslomässiga reaktion som är avsnittets egentliga kärna. Hans emotionella handlande när han plötsligt står inför en annan artificiell intelligens med eget tänkande.

tng quality 4Det finns förresten en fin följetongartad historia kring La Forges skägg i det här och förra avsnittet. Han har slutat raka sig, och skäggstubben uppmärksammas redan i A fistful of Datas. I det här avsnittet är hans skäggodling också ett samtalsämne. Under avsnittsteaserns pokerparti hävdar Crusher att skägg är mannens motsvarighet till smink, medan de ansiktshåriga männen – Riker, La Forge och Worf – mumlar något osammanhängande om manlighet. Det hela slutar i en utmaning. Vinner Crusher nästa parti så ska männen raka sig, vinner någon av männen ska Crusher färga håret brunt. Och precis när avgörandet närmar sig så kallas alla till bryggan. Jonathan Frakes, som regisserade det här avsnittet, stör sig otroligt mycket på att den här tråden inte plockas upp i avsnittet. Pokermatchen används bara som en filler för att fylla ut programtiden.

Betyg: 6/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 237 tv-avsnitt. Det här är mitt sextiotredje inlägg i årets #blogg100-utmaning.

A fistful of Datas. Det med multipla Data i vilda västern.

tng fistful 2

Det finns ingen tröttare subgenre inom Star Trek än “Trubbel på holodäck”. Det är för enkelt, helt enkelt. Manusförfattarna kan hitta på en plats och en situation och sedan låter man datorn krångla och vips så har man en intrig för ett avsnitt utan att behöva ta hänsyn till några begränsningar i tid eller rum. Jag tycker som regel att de är för kackigt gjorda för att fungera som genreövningar, även om man i det här fallet verkligen har lagt ner tid och möda på att få till det. Det enda egentliga värdet jag kan se är väl det rent absurda – som i det här avsnittet när Worf blir sheriff i Deadwood (Har försökt läsa den här texten för att bli omvänd, men den hjälpte inte).

tng fistful 3Alexander har tjatat på sin pappa om att få testa ett holodäckäventyr i Vilda västern. Givetvis flippar datorn ut och alla säkerhetsspärrar försvinner. Medvetna om risken för holodäcks-avsnittsupprepning så har dock manusförfattarna ansträngt sig lite extra den här gången och byggt ihop datorstrulet med ett försök att bygga ihop Datas processor med huvuddatorn. Det betyder bland annat att alla onda figurer i västernsimuleringen snart ersätts med kopior av Data – vilket gör äventyret ännu farligare. Man vill inte gå upp i en revolverduell mot en pricksäker högpresterande android, liksom. Inte ens om man heter Worf.

tng fistfulMest mjölkar man ändå holodäckäventyret på komiska detaljer den här gången. Data i Enterprise-verkligheten börjar prata westerndialekt, medan vi får se Brent Spiner spela fem roller utöver sin vanliga.

På slutet är det meningen att vi ska skratta ihjäl oss när Data tagit över den kärlekskranka saloonägaren Annies persona, och nu vill kramas och pussas med Worf. Jag skrattade inte så jättemycket åt just det.

 

jobs trekDäremot tyckte jag att det var intressant när La Forge höll på och meckade med en PADD – så himla ipad.

Det här är ett lättsamt mellanavsnitt, regisserat av Patrick Stewart som tyckte att det här var bland det roligaste han gjort under sin karriär. Själv tycker jag att det är mycket väsen för rätt lite resultat, och hade faktiskt varit lite mer intresserad av den ursprungliga såpaidén – att Alexander försöker få Worf och Troi att bli kära i varandra genom holodäcksspelet.

Betyg: 6/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 236 tv-avsnitt. Det här är mitt sextioandra inlägg i årets #blogg100-utmaning.

Rascals. Det med unga nästa generation.

tng rascals 2

tng rascals 4För att vara ett koncept som ändå varit så pass välvilligt inställt till uppföljningar och spin-offs så kan jag inte förstå hur man kunde missa att man i det här avsnittet var inne och nosade på ett makalöst koncept. Ett pre-teen Star Trek vore ju fantastiskt, och dessutom the next generation på allvar. Jönssonligan blev ju Lilla Jönssonligan, vi fick Young Indiana Jones och A-teens. Hur MAGNIFIKT hade det inte varit att få följa en kapten Picard i målbrottet! I stället verkar det som om vi får nöja oss med det här avsnittet, där ett mystiskt energifält sabbar någon funktion i transportören så att det till fysiken är tolvåriga upplagor av Picard, Guinan, Ro och fru O’Brien som strålas tillbaka till Enterprise.

tng rascals 3Medelålders hjärnor i barnkroppar är förstår rätt läskigt, och även den vanligtvis så vidsynta personalen ombord på Enterprise reagerar avvaktande och med lätt äckel när en pojk-Picard försöker bossa ombord. För att inte tala om hur pedofil O’Brien känner sig när hans barnfru vill kramas och få tröst. Det enda undantaget är väl Troi, även om hon är lite väl snabb med att tänka ut alternativa karriärmöjligheter tillsammans med Picard. Hon är så pass effektiv att han börjar drömma om hur det skulle vara att åldras en andra gång. Som Troi uttrycker det i avsnittets mest poetiska replik:

In a way, you’re very lucky. You might have a chance do what most people can only dream about. Have a second childhood without the pain of growing up again.

tng rascals 5Nu hinner ju ingen tänka så där jättelänge på det där med åldrandet, eftersom ett gäng ferengier kapar Enterprise med hjälp av två klingonska skepp. Det går som vanligt oroväckande snabbt att slå ut Enterprises försvar. Lyckligtvis består ferengiernas taktik av att transportera alla vuxna ner till en närliggande planet, de har förstås ingen aning om att det finns fyra kompetenta besättningsmedlemmar i barnkroppar ombord.

tng rascalsJag var själv lite förvånad över hur mycket jag tyckte om hela den här barnupplagan, framför allt eftersom jag tyckte att det blev lite väl mycket barnperspektiv under säsong fem. Men det här är oemotståndligt för mig. Unge Picard är förstås mest komisk, kombinationen stort ego och bräcklig röst på gränsen till målbrottet är alltid en hit. Och när han och Riker ska låtsas vara far och son. Awkward på ett härligt sätt.
tng rascals 6Annars är det väl den unga Ro som gör bäst ifrån sig. Hon vill inte återuppleva sin olyckliga barndom, hela kroppen utstrålar irritation och frustration på det där truliga tonårssättet. När mini-Guinan försöker få henne att minnas lyckliga barndomsminnen så svarar Ro lite surt att det faktiskt inte var så kul att växa upp i ett flyktingläger. Ferengierna blir däremot bara mer och mer motbjudande, författarna och regissörerna gör verkligen det oerhört lätt för sig när de skildrar dessa rakt igenom förkastliga och korkade ynkryggar. Så himla endimensionellt och slentrianrasistiskt att det är svårt att uthärda.

Betyg: 8/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 235 tv-avsnitt. Det här är mitt sextioförsta inlägg i årets #blogg100-utmaning.