Så blev man bönhörd. Gång på gång, nästan. Och nej, jag pratar inte om kyssen mellan Riker och Kira utan att det här ju är precis det där rymdskeppsfajtsavsnittet som jag tjatat om att jag saknade tidigare. Rymdskeppet Defiant är dessutom, precis som titeln på avsnittet antyder, också den egentliga huvudpersonen i det här avsnittet. Det här är också ett avsnitt med en viktig lärdom: lita aldrig på någon som väljer att ta ut sin semester på Deep Space Nine.
Att Riker från The Next Generation nu dyker upp i Deep Space Nine är kanske inte så konstigt. För inte så länge sedan fick vi ju se honom tjabba med Quark i Firstborn. Nu är han tillbaka på rymdstationen för att pröva lyckan både när det gäller att spela dabo och för att flirta med flickorna som håller i spelet. Eller, om inte det funkar, ha holosex i Quarks holoanläggning. Men frågan är om han behöver bli så pass desperat. Riker vräker nämligen på med hela häradsbetäckarcharmen här och får både Dax och Kira att förvandlas till fnissiga småflickor. Fast. Det är förstås inte William Riker som är på rymdstationen, utan hans kopia Tom Riker. Och han har faktiskt gått med i rebellorganisationen Maquis och tänker på egen hand anfalla Cardassien med Defiant. Även om han i sista stund måste avbryta sin attack, så lyckas han ändå avslöja en intern cardassisk komplott där den hemliga obsidianska orden håller på att bygga upp en egen armé, tvärtemot alla regler och föreskrifter. Han är egentligen mer rätt ute än han själv förstår.
Två saker är riktigt bra med det här avsnittet. Dels att man hämtar hem Thomas Riker från det ovissa öde han gick till mötes i The Next Generations sjätte säsong (Även om jag kanske tycker att de bitar lösskägg han har i sitt ansikte för att spela sin egen klon är lite löjliga, Han kunde ju bara låta skägget växa ut, själv, liksom).
Det andra är att man faktiskt lyckas skapa en schysst spänningsplot kring Rikerkopian i det här avsnittet, samtidigt som han egentligen är rätt oviktig för storyns egentliga syfte. Här kommer nämligen ytterligare en konflikt i det cardassiska riket i dagen. Tidigare har vi ju sett representanter för någon form av fredsrörelse som i all hemlighet konspirerar mot militärstyret, men nu visar det sig att även den obsidianska orden, rikets säkerhetstjänst, håller på att mobilisera. De tycker förstås att den nuvarande cardassiska regeringen är för undfallande och mesig. Hur länge ska militärstyret i cardassien fixa att pressas från bägge håll?
Annars är väl avsnittets egentliga höjdpunkt de scener där Kira läser lusen av Tom Riker. Först säger hon att han inte är en riktig terrorist, sedan att han bara vill anfalla cardassierna för att göra något som utmärker honom gentemot sin klon, Will Riker. Kira är tuff som fan mot Tom Riker, främt för att hon försöker få honom att förstå att en attack från Defiant kan hota hela fredsfördraget mellan Cardassien och Federationen. Men det slutar i det privata:
KIRA: You are an experienced Starfleet officer, Tom. Analyse the situation, Tom. Going to Orias is suicide. Now the smart move is to make a run for it while we still can.
RIKER: Maybe that’s what an experienced Starfleet officer would do. Maybe that’s what Will Riker would do. But it’s not what I’m going to do. I’m going to continue the mission.
KIRA: It’s not the mission you’re thinking about, is it, or even the colonists in the zone. This is about you, isn’t it? You and that other Will Riker out there. The man with your face, your name, your career. You are looking for a way to set yourself apart. Some way to be different.
RIKER: You shouldn’t go fishing today. You won’t catch anything. Take us in.
Den cardassiske militärbossen Gul Dukat fortsätter förresten att förbrylla. I det här avsnittet är han väldigt förstående, och köper genast storyn om att Rikers klon stulit Defiant. En mer naturlig Dukat-reaktion borde ju vara att tro att Federationen låtit Riker stjäla skeppet för att på det sättet stötta Maquis. Att han mitt i det spända säkerhetsläget sitter och tänker på sin sons födelsedagsfirande är om något ett bevis för att han håller på att tappa greppet. Däremot är Korinas frän den obsidianska ordens Korinas. Hon är listig, ondskefull och lite skräckinjagande.
Och så till sist. Det här med automatöversatta titlar på Netflix, alltså. Det här avsnittet heter alltså Trotsig i listan med avsnitt hos den svenska upplagan av streamingtjänsten. Hade ju varit underbart om man översatt namnet på rymdskeppet Defiant på samma sätt. För att inte tala om Djup Rymd Nio. Ja, ja. Nog med gnäll.
Betyg: 8/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 335 tv-avsnitt.
Att våra välkända rollfigurer nu inte längre vet vem de är öppnar förstås upp för ett antal lustifikationer, som att Worf tror att han är kapten på Enterprise grund av det fina bandet han har över bröstet (Vad är det för band egentligen? Det har de inte ens berättat i serien alls vad jag minns). Eller att Data funderar på sitt ursprung och fantiserar om en planet där alla är som han (hjärtskärande). Givetvis står det även erotiska komplikationer på menyn – Riker och Ro som alltid bråkar blir utan sina minnen genast ett passionerat kärlekspar.
Som vanligt är det Picards intuition och höga moral som sätter satarranens plan ur spel. Picard skjuter inte på obeväpnade, även om det sitter någon intill honom som skriker att han borde göra det. Jo, eventuellt kan han tänka sig att det är rimligt att skjuta den som skriker i hans öra. Kanske är det här slutligen den största subgenren inom The Next Generation – Picards intuition? Det känns som om den här säsongen sakta håller på att bromsa in. Manusförfattarna är mer sugna på att konstruera intressanta tankeexperiment än skapa riktig dramatik och drivna manus. Men vid det här laget är jag så fast i Star Trek-träsket att jag tycker att det här är underhållande. De vid det här laget välkända figurerna utsätts för nya prövningar i varje avsnitt, och det intressanta blir hur vägen fram till den ofta ganska givna upplösningen ter sig. Snällt, mjukt och lite sömnigt. Men jag hade det ganska kul medan jag tittade. Att jag somnade mitt i berodde nog snarast på sömnbrist. Eller?
Som jag minns det så var i varje fall de där podradiopratarna rätt kritiska till First Contact. Men när jag nu äntligen fick se avsnittet så förstår jag inte riktigt varför. För mig så lyckas det här avsnittet nämligen använda ett ytterst specifikt exempel för att berätta om hur hela Federationen fungerar. Som en del kanske minns så förbjuder ju Generalorder ett/Prime Directive Federationens skepp att ta kontakt med en civilisation som de stöter ute i världsrymden om samhället i fråga inte har haft en teknologisk utveckling fram till motsvarande warp-drift. Jag har alltid tänkt att det där var ett mer alllmänt mått på tekniknivå och samhällelig utveckling. Först när jag ser det här avsnittet så förstår jag att det handlar om ren självbevarelsedrift från Federationens sida. För när en planet får warpteknologi är det också lätt för deras skepp att lämna solsystemet. Risken att ett skepp från Federationen stöter på skepp från en sådan planet innebär också en potentiell väpnad konflikt – framför allt om civilisationen fram tills dess trott att de är ensamma i världsrymden. Alltså är det lika bra att åka dit och säga hej innan man påbörjat en interstellär konflikt med en omogen civilisation. Ur den synvinkeln skulle man kunna se Federationens uppträdande som motsatsen till att kolonisera. Att de egentligen är helt ointresserade av andra planeter, och först när de inte kan undvika deras invånare ute i världsrymden tar man kontakt. Fullt så naiv är jag kanske ändå inte. När det står resurser och taktiskt placerade solsystem på spel så tror jag att Federationen är en smula mer…på.
Fast i just det här fallet finns det lite särskilda omständigheter kring Federationens val att ta kontakt.Riker har åkt ner till Malcor III för att reka läget på planeten, komplett med märkliga knölar i pannan för att smälta in bland befolkningen. Han råkar ut för en olycka och hamnar på sjukhus där man upptäcker att hans organ sitter på fel plats (jämfört med Malcorierna alltså) och att han har fem fingrar. Det är helt enkelt lite brådis för Picard och de andra att ta kontakt, för Riker kan vara i fara på en planet där man tror att man är fast övertygade om att man är skapelsens krona i hela universum. Så Picard transporterar först ner sig till en framstående forskare på planeten, och sedan till dess ledare för att förklara vem man är och vad man vill. Men när Rikers alienskap samtidigt upptäcks på sjukhuset hotar det hela snart att ta en våldsam vändning. Kontakten med Federationen skulle kunna utvecklas till ett slagträ i den politiska kampen mellan traditionalister och förnyare på planeten. Och Picards besök får därför motsatt effekt än den avsedda. Forskningsprogrammet för warp-drift läggs på is och planetens ledare tackar nej till att bli en del av Federationen. Planetens invånare är helt enkelt ännu inte mogna för det steget.
Även i det här avsnittet finns vissa inslag av gubbsjuka, precis som i 
Jag kanske är lite barnslig, men ofta känns det som att varje introduktion av en ny ras av rymdvarelser automatiskt innebär ett till två steg uppåt på betygsskalan. Inte bara för att kostym- och sminkavdelningarna fått lägga ner lite extra jobb, utan för att det är i skapandet av nya livsformer som manusförfattarna tvingats konkretisera sina fantasier och drömmar om vad livet är och kan vara. Och så vet man liksom aldrig riktigt var det ska sluta
Bynarerna, som introduceras i det här avsnittet, måste nog ändå ses som ett av de mer komplicerade påhitten. Små, humanoida varelser som verkar sakna kön, men arbetar och lever i par (tänk frivilliga siamesiska tvillingar). De har också leasat ut större delen av sin hjärnverksamhet till en huvuddator på sin hemplanet, och när den lägger av så kan de inte överleva (hur man kan färdas ute i rymden och ändå hålla kontakt med hemdatorn förstod jag inte riktigt). Det är när datorn på deras planet hotas av en strålningschock av en supernova som bynarerna helt enkelt bestämmer sig för att kapa Enterprise och använda skeppet som en enda stor säkerhetskopia av sin centraldator. Allt medan Enterprise ska få en rutinöversyn .
För att uppehålla kapten Picard och försteofficer Riker under själva kapningen (vilket bland annat omfattar en evakuering av hela besättningen på Enterprise) så trixar binär… förlåt, bynarerna med holodäcket och skapar Minuet, en kvinna som tydligen är så pass intelligent och fängslande att både Riker och Picard liksom inte kan slita sig. Det blir en smula gubbigt, ostigt och obehagligt. När en holodäcklivsform är så pass smart pratar vi då om något mer än enkla reproduktioner. Är det till och med fråga om artificiell intelligens och något som snarare liknar en tänkande individ? Och blir då Rikers skapande av en idealhångelpartner till någon form av AI-trafficking? I vilket fall blir Riker så till sig att han första gången överväger att ha sex med någon av de digitalt skapade holo-personerna.
Eller, vänta. Kanske har de faktiskt sex, det är bara det att avsnittsregissören valt att gestalta det lite mer symboliskt. Jag menar, att Riker går upp på scenen på holodäckets jazzbar och spelar TROMBON för Minuet – kan det bli mer övertydligt vad som är på gång?
Hur som helst. Ett avsnitt som kombinerar en ny typ av rymdvarelse med ett hyfsat innovativt holodäcksscenario får plus i kanten av mig. Det här avsnittet lyckades vara både lite spännande, fånigt och intressant.
Försteofficer William Riker har varit en ganska anonym rollfigur så här långt i serien. Visst, han skött sitt jobb och så, men antydningarna om att han tydligen ska vara skeppets superhunk har inte mynnat ut i särskilt mycket action. Mest bara en ogrundad självsäkerhet och ett lite för brett leende. Men nu är det dags. Nu blir det äntligen åka av.
Kanske krävdes det en handling som utspelas på en planet styrd av kvinnor för att det skulle vara oundvikligt att låta iRiker krångla sig ur skeppsuniformen. Men någon involverad i den här produktionen måste verkligen hata Jonathan Frakes som spelar Riker. För den outfit som han har på sig i det här avsnittet går det bara inte att framstå som läcker och åtråvärd i. För att ställa in sig hos ledarkvinnan på planeten Angel I klär Ryker nämligen upp sig i befolkningens traditionella manskläder – ett slags urringad dress där penisen liksom är inlindad i ett litet paket. På Angel I är det ju kvinnorna som bestämmer, medan männen – som även fysiskt är underlägsna kvinnorna – trippar runt och passar upp. Riker verkar nästan trivas lite för bra i den där passiva rollen. Han ställer till och med frågan “but will you still respect me in the morning?” innan det blir pöka av. Men inte ens Rikers ryamatta på bröstet räddar honom från att se ut som en fjant.
Det finns ett och annat drag som påminner om romanen Egalias döttrar i det här avsnittet, som dock rent generellt är rätt slappt och oinspirerat genomfört. Man nöjer sig med fjantiga kläder på män, en vresig kvinnlig ledare och några brandtal på slutet. Lägg till det en skrattretande dålig och oinspirerad parallellhandling om vad som mest påminner om en influensaepidemi ombord Enterprise. Lite mer får man anstränga sig än tro att man kan ro hem en intrig genom att visa Patrick Stewart utan tröja.