Tag: Minnesförlust

Lower Decks: No small parts. Dunderfinal med referensfest och gäststjärnor (även om det är samma som i alla andra serier)!

~ rogerwilson ~ 3 Comments

Kände mig lite dum när jag såg det här avsnittet, strax efter att jag lite stöddigt skrivit att det inte fanns något att tillägga i relationen mellan Freeman och Mariner och deras komplicerade mor/dotter-relation. För det fanns det ju. Upplösningen och försoningen, förstås, som här inträffar som en direkt följd av att Boimler av misstag (givetvis) röjer hemligheten om släktskapet för hela bryggan, och därigenom hela skeppet.

Mor och dotter sluter alltså någon slags fred. För i slutet av det här avsnittet inser Freeman att det 1: kan vara ganska bra med en anarkistisk vildhjärna ombord, och 2: det kanske till och med är bra med en anarkistisk vildhjärna ombord som kan göra alla de saker som hon själv som kapten inte kan våga sig på. Ett något transaktionellt utgångsläge för en bra relation mellan förälder och barn, tycker jag kanske, men åtminstone bättre än det ställningskrig som pågått under hela den här säsongen. Själv hade jag kanske, om jag varit Mariner, inte riktigt kunnat släppa att morsan inte ville att folk skulle känna till familjebandet eftersom jag som barn var så misslyckad:

Freeman: Ugh. Why did we ever keep this a secret in the first place?
Mariner: Ugh! I just wanted to fly under the radar!
Freeman: And I didn’t want anyone to know the most demerited officer in the fleet was my daughter.
Mariner: Well, Wesley Crusher worked with his mom. Maybe everybody’ll be cool about it.

Har man orkat så här långt in i Lower Decks, då är man nog också ett ganska inbitet Star Trek-fan. Ja, så känns det i varje fall som om skaparna till serien tänkt, Under säsongens lopp har tonen i serien gradvis blivit lite mindre inkluderande och allt mer Treknördig. Och det är som att man lägger in en ännu högre referensväxel i säsongsavslutningen, som till exempel med att Freeman gör ett återbesök på Beta III, spelplatsen för TOS-avsnittet The Return of the Archons. Det är den där planeten där en rätt vrickad artificiell intelligens tagit makten över befolkningen. Kirk ställer allt till rätta i sitt äventyr på planeten. Men nu, när Freeman och hennes crew gör ett återbesök visar det sig att man fallit tillbaka in i gamla mönster. Tydligen har stordatorn Landru lyckats laga sig själv, och den våldsamma röda timmen återintroducerats. Dumt, tycker Freeman, och blir irriterad över Stjärnflottans sätt att ingripa en smula i vissa civilisationers affärer, och sedan bara dra därifrån. Ett lite rart sätt att i det här avsnittet ändå skapa någon slags kontext kring Kirk och de andras väldigt inkonsekventa förhållande till Generalorder 1/The Prime Directive. Man passar på att göra ett gölligt pappa-TOS-skämt också, förkortningen står enligt Ransom för Those Old Scientists (gäsp).

Men det kommer mer retro-content farande genom rymden. Måltavlan är kapten Dayton, hon som nyss räddades från en energivarelse i ett tidigare avsnitt och kanske inte direkt hade nerver av stål. Nu blir hon attackerad av ett Pakled-skepp (figurer som förekommit i både The Next Generation och en massa Deep Space Nine-avsnitt). Besättningen på Cerritos förstärks också med en exocomp (som en del kanske känner igen från The Next Generation). Och så dyker Ryker och Deanna Troi upp som räddande änglar i slutet av avsnittet. (Visst är det ändå lite speciellt att det är just de två som ALLTID får göra gästframträdande i andra Star Trek-serier. Eller så är det just det man driver med här, man skojar ju till och med om deras gästframträdande i den gamla Enterprise-serien). Sen finns det ytterligare några mindre detaljer strödda genom avsnittet, som när Ransom tittar på sin padd och en bild från den animerade Star Trek-serien TAS dyker upp, eller att Mariner smugglat in en Tribble ombord. Att det finns en löjtnant ombord på Cerritos som tror på konspirationsteorier om att changelings inte finns är kanske det smartaste sättet att koppla ihop Star Trek-referenser och samtiden på hittills. Lite Lower Decks-repriser blir det också, som när den galna digitala assistenten Badgey dyker upp på nytt i det här avsnittet.

Något överraskande avslutas denna säsongsavslutning med något som faktiskt är ett slut. Boimler far iväg för att göra karriär på Rykers skepp. .Rutherford har fått en total minnesförlust, och är definitivt redo för en omstart. Mariner och Freeman är sams. Och den ilskne bajoranen Shaxs är missing in action. Men jag antar att ödet (och ett taggat förfatarteam) kan sammanföra de alla på nytt i en kommande säsong. Även om en del av mig tycker att det vore rätt så radikalt att våga byta ut manskapet (och huvudpersonerna) på de undre däcken mellan säsongerna. Jag tänker att en del av dem ändå kanske inte är ämnade att stanna där nere för alltid?

Som helhet, ett yvigt och retrodoftande avslutningsavsnitt. Idén att Star Trek-franchisen numera producerar parodier på sig själv har visat sig vara ganska lyckad. Men jag trodde nog ändå att den här serien skulle innehålla lite mer av klasskritik och socialrealism, nu är det som att nostalgi, kärleksfulla kommentarer till själva Star Trek-konceptet och Trekianska referenser blivit huvudsaken. Å andra sidan är Lower Decks faktiskt en serie som fungerar bättre som en inkörsport till Star Trek-franchisen än dammiga gamla serier som TNG och DS9 kan.

Betyg: 10/10.

Det här är avsnitt 10/10 av Lower Decks första säsong. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 796 tv-avsnitt. Och lite till…

VOY: Workforce 1 & 2. Det där Voyagers besättning tvångsrekryteras in i arbetslinjen. Och Janeway får ligga.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Den där intensiva “sista säsongen”-känslan har fortfarande lyst med sin frånvaro så här långt in på år sju med Voyager. Hade förväntat mig att upphovspersonerna skulle våga flippa ut lite mer och försökt förverkliga de där allra knäppaste drömidéerna, nu när det bara återstår en handfull avsnitt av serien. Men så tyckte jag att det hände något i och med The Void. Och den positiva känslan trappades upp ytterligare i de här två sammanhängande avsnitten av Workforce. Det här är avsnitt med en lite lyxigare känsla och fler gästskådespelare. I det här fallet också ovanligt många främmande miljöer (det vill säga, avsnitt som utspelas på en ny planet, men som ändå inte innehåller en enda scen som är inspelad i en grotta). Dessutom får Janeway ligga igen i Workforce, och det är ju alltid något som är värt att fira. Även om det krävdes att hon skulle bli hjärntvättad för att det skulle hända.

Men nu går jag saker och ting i förväg, för det tar ett bra tag innan man som titttare ens förstår var och när det här avsnittet utspelas. Den första vi möter är en ovanligt (nästan hysteriskt) glad kapten Janeway, klädd i någon form av illasittande blå overall. Hon är på en främmande planet, i en storstad vi inte sett tidigare. Ganska snart förstår vi att hon ska börja på ett nytt jobb, men hennes uppträdande är långt ifrån vad vi förväntar oss från en kapten i Stjärnflottan. Snarare är hon lite nervös, stirrig och en aning för angelägen om att göra ett bra intryck. Är det här ett avsnitt som utspelas innan Janeways karriär i Stjärnflottan, tro? Eller är hon undercover agent? Det senare verkar ju som det troligaste alternativet när Seven of Nine plötsligt dyker upp som sträng effektivitetsansvarig på det energiverk som Janeway jobbar (fast Seven heter Annika här). Tuvok är också på plats, förresten. Och Tom Paris söker jobb på en bar. Men ingen i den gamla Voyager-besättningen verkar känna igen varandra. Eller, jo, Tuvok gör det. Men han förstår inte varför.

Handlingen rullas sakta upp, och sakta men säkert inser vi att avsnittens tema är hjärntvättning på bred front. Det här hörnet av Deltakvadranten lider av en enorm arbetskraftsbrist, så det finns en lönsam nisch för att tvångsrekrytera folk till anställningar. Man attackerar skepp med farlig strålning, och när man sedan erbjuder sig att vårda skadorna så passar man på att radera och bygga om minnesfunktionerna. Räddningen för Voyager-crewen blir Kim, Neelix och Chakotay som varit borta på ett uppdrag, samt hololäkaren, som på nytt får aktivera sin befälsfunktion och styra och ställa på skeppet. De gör sitt bästa för att infiltrera planeten där deras hjärntvättade kollegor jobbar. Men det är svårt och komplicerat att ta sig ner på planeten, och lika svårt att ta sig ut därifrån. Chakotay måste till exempel operera om hela fejset för att kunna smälta in på den nya planeten.

För skådespelarna blir det här i varje fall en kul utmaning. Roxann Dawson gör B’Elanna Torres på ett mjukare och mildare sätt än normalt. Och Kate Mulgrew, som spelat Janeway på ett allt mer grovt och slängigt sätt den senaste tiden, får här visa upp en annan sida av personligheten. Glad, optimistisk, lättflirtad och spontan. Något som kommer ganska väl till pass när Janeway ganska omgående blir raggad på av Jaffen (spelad av drömbåten James Read). Det här må vara ett torftigare liv än det i kaptensstolen på Voyager, men vi har aldrig tidigare sett Janeway så här avslappnad och lycklig.

En annan fin intrig i det här avsnittet är den där Paris uppvaktar en gravid B’Elanna, genast dragen till henne även om han inte minns att det är hans barn som hon väntar. När Neelix och Chakotay sedan lyckas föra tillbaka B’Elanna till Voyager så resulterar det också i några fina scener (när hon väl kommit över chocken över att bli kidnappad av två för henne främmande män). Sakta läser hon igenom Paris personliga loggar, och vad han skrivit om henne.

Det hela utvecklas till en två ovanligt rafflande avsnitt. Göttigt obehagliga scener från sjukhuset där någon form av maskiner rensar hjärnor på minnen, en galen och skoningslös professor en kosmetiskt omopererad Chakotay som jagas och slåss med vakter, Janeway och Jaffen som ska få stadens energiverk att stänga ner verksamheten så att Voyager kan transportera upp sin gamla besättning. Till sist visar det sig att den brutala arbetskraftsinvandringen är inte helt sanktionerad från Quarras myndigheters sida, och med hjälp av en envis polis så lyckas man till sist frige Voyagerpersonalen. Exakt hur det känns att jobba på ett skepp där alla blivit hjärntvättade och inte riktigt minns vem de är struntar däremot manusförfattarna i att skildra. Synd, det hade kunnat bli några fina gestaltningar av begreppet alienering där.

Den stackars hololäkaren hävdar envist att hans befälsvariant borde vara ständigt aktiverad, men ingen lyssnar på honom. Ett stackars hologram har verkligen få, om inga, sätt att stiga i graderna på ett federationsskepp. Och för Janeway finns det inte längre någon plats för kärlek eller romantik när hon nu insett vem hon egentligen är.

JANEWAY: I’d offer you a position. I could always use another skilled Engineer. But as the captain, it wouldn’t really be appropriate for me to
JAFFEN: Fraternise with a member of your crew. Well, at least my memories weren’t tampered with. According to the medical reports, I really did come to Quarra looking for a better life. And now that I’ve been promoted, I guess I’ve succeeded.
JANEWAY: Promotion?
JAFFEN: They had to replace our shift supervisor. Something about acquiring workers illegally.
JANEWAY: Congratulations. You deserve it.
JAFFEN: I thought you might like these back, to remind you of our time together.
JANEWAY: I won’t need souvenirs to remember you.

Denna snyftiga scen följs sedan av en där Chakotay frågar Janeway om hon tycker att det är synd att han dök upp, varpå hon svarar “not for a second”. Men visst finns det en liten spricka i den där tuffa fasaden.

Jag är förtjust i de här två avsnitten. Tycker att de innehåller en riktigt bra mix av action, utveckling av rollfigurer, oväntade vändningar och nya inslag. Och för en gångs skull kändes inte heller det tudelade avsnittet som någon konstruerad eller utdragen historia.

Betyg: 9 & 9

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 16 & 17 /26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 653 tv-avsnitt.

VOY: Latent image. Det där hololäkaren upptäcker en minnesförlust.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Jag är inte helt säker på att det beror på det här avsnittets kvalitet, men jag var tvungen att se på Latent image tre gånger för att nå ända fram till slutet. De första två försöken slutade med att jag somnade. Det finns dock starka indicier på att det har mer att göra med någon form av sommarutmattning än en bristande verkshöjd.

Det känns för övrigt bara konstigare och konstigare att växelvis kolla på Deep Space Nine och Voyager just nu. De två serierna glider liksom allt längre ifrån varandra, i såväl utförande som innehåll. Så efter ett avsnitt om en mordgåta på New Sydney så kastas jag här direkt in i en episod som är en förklädd filosofisk diskussion om hololäkarens status: datorprogram eller tänkande och kännande individ? I och för sig ett ofta återkommande tematik i Star Trek-serierna, men den här gången med en lite annorlunda twist, och en lite mer lågmäld ton än det brukar vara.

Det är när hololäkaren är i färd med att ta ett slags genomskärningsbilder av besättningen som han upptäcker ett ärr i Kims nacke. Resterna av en operation utfärd på ett sätt så att hololäkaren inser att det måste vara han som opererat, för cirka 18 månader sedan. Problemet är att han inte minns något av det här, och Kim säger att han inte heller kommer ihåg någon operation. Mystiskt!

Seven of Nine tar hololäkarens oro på allvar (trots att han verkar glömma bort vad han bett henne om en timme tidigare) och hjälper till att leta fram filer som antingen raderats eller gömts undan i skeppets dator: Snapshots från en födelsedagsfest, ett uppdrag i en skyttel, en okänd alien med ett jättestort gevär, en fänrik som han inte heller minns (det här att man skriver ut rang på födelsedagstårtor på Voyager är för övrigt ett otyg). Läkaren pratar med Janeway några gånger, hon är “oroad”, men tycker att hololäkaren ska gå och stänga ner sitt program medan hon undersöker saker och ting. Det gör han, men gillrar först en fälla så att den som kommer in i sjukstugan och rensar i hans program blir smygfotograferad (hans kamera är dock väldigt indiskret när den tar bilderna, tur att det är så många andra blinkande lampor och knappar överallt i sjukstugan). Men en bild får han. På Janeway.

Hololäkaren blir extremt upprörd över att någon i besättningen, framför allt hans kapten, gått in och skrivit om hans program och raderat filer. Hon förklarar att det är för hans egen skull. Att hans program höll på att paja när det inte kunde hantera en konflikt inbyggd i hans programmering (mellan de etiska och kognitiva subrutinerna, tydligen) , då för 18 månader sedan. Och nu vågar hon inte berätta om vad som hände för honom, eftersom hela traumat riskerar att dra igång på nytt.

Allt görs klart för att radera hololäkarens minnen från de senaste dagarna. Men så bestämmer sig Seven of Nine för att gå till kaptenenens hytt klockan två på natten för att berätta för henne att hon fattat fel beslut. Janeway försöker förklara sitt tankesätt genom en ovanligt klumpig liknelse mellan hololäkaren och en replikator, med slutsatsen att hon och Seven är en hel annan form av varelse än hololäkaren. Men hon övertygar knappast Seven. Tvärtom.

JANEWAY: You’re a human being. He’s a hologram. 

SEVEN: And you allowed that hologram to evolve as well, to exceed his original programming. And yet now you choose to abandon him. 

JANEWAY: Objection noted. Good night. 

SEVEN: It is unsettling. You say that I am a human being and yet I am also Borg. Part of me not unlike your replicator. Not unlike the Doctor. Will you one day choose to abandon me as well? I have always looked to you as my example, my guide to humanity. Perhaps I’ve been mistaken. Good night.

Janeway som hittills uppträtt okarakteristiskt plumpt, falskt och auktoritärt, gör nu helt om. Hon inser att hon missbedömt situationen. En vanlig besättningsman som utsatts för ett trauma skulle hon ju inte bara radera minnet på, utan i stället stötta och vårda så att hen skulle kunna återgå i tjänst. Janeway bestämmer sig för att låta honom hololäkaren få sina minnen tillbaka, och när han på nytt går in i en loop av skuld, ilska och ångest så stannar hon hos honom och låter honom prata sig igenom krisen. Ja, då gånger hon inte somnar ifrån hans ältande.

Det mest otroliga i hela den här handlingen är väl just den situation som får läkarens program att gå i baklås. Att han, när han står inför valet att rädda en av två besättningsmän med liknande dödshotande skador, väljer den han känner bäst. Att han blir förtvivlad när han inte har någon logisk grund till vad som gjorde att han valde att rädda Kim. Jag menar, borde det inte finnas någon subrutin för Sophie’s Choice i alla läkarprogram? Fast tanken är väl egentligen att hololäkarens sammanbrott ska ses som en följd av att hans “mänskliga” sida fått allt mer utrymme på personligheten. Och med mänskligheten följer också skuld, ångest och vanmakt. Något som hololäkarens program däremot inte alls är förberett för.

Oavsett upplösningen så känns det faktiskt lite skumt att Janeway plötsligt är en sån bitch i det här avsnittet. I början tänkte jag till och med att hon kanske var ersatt av en shapeshifter, så rude var hon. Jag fattar att Janeway kanske har dåliga dagar, men det var väl flera år sedan i serien som någon såg hololäkaren först och främst som ett datorprogram och inte som en individ? Det känns som om Latent Image kanske kom två, tre säsonger för sent i storylinens utveckling.

Jag läser att man höll på att mixtra en hel del med slutet i det här avsnittet. Tror nog att jag hade gillat manusförfattarens originalversion bättre. Nu blev det något av en alla-ska-hänga-med-kompromiss, som kanske blev svårare att förstå än den ursprungliga varianten. Men en del av tonen finns kvar, och det gillar jag. Vi går til eftertexter med hololäkaren lämnad ensam kvar i moralisk gråzon som han måste finna sig i att leva i. Den mer binära verklighetsuppfattning han haft tidigare går inte att återvända till.

Det finns fler minnesvärda scener än slutet, förstås. Känslan av paranoia som uppstår hos hololäkaren när han inser att alla på Voyager håller något hemligt för honom (alla utom Seven of Nine, hon hade tydligen inte kommit till Voyager när hololäkaren bröt ihop). Eller den ganska fåniga, men ändå på något vis ovanligt mörka scenen, där hololäkaren får ett utbrott i mässen och börjar kasta mat på folk. Bra hysterinivå där.

Det här avsnittet är en lite udda fågel även i Voyagers spektrum, tycker jag. Det tar ett tag innan man inser vad avsnittet egentligen handlar om (hela historien med en 18 månader försenad “veckans alien” är bara ett stickspår), och för en gångs skulle så knyter man inte ihop allt på ett käckt slut i sista scenen. Det här är den typen av avsnitt som faktiskt bara blir bättre och bättre ju mer man tänker på det. Eller ju fler gånger man försöker se det utan att somna.

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 580 tv-avsnitt.

VOY: Unforgettable. Det med Chakotays bortglömda flickvän.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Hur många framtvingade minnesförluster kan man få in i ett och samma tv-avsnitt? Manusförfattaren bakom Unforgettable verkar satsa på världsrekord, och gör det genom att introducera en typ av alien som avger ett slags feromon som blockerar långtidsminnet hos andra raser som den träffar. Även om du hängt med en av dem i dagar, kanske veckor, till och med kanske varit dödligt kär i en av dem, så kommer du oundvikligen att glömma personen bara någon dag efter att ni skilts åt.

Det där med den bortglömda romansen råkar Chakotay ut för. En ramuran vid namn Kellin dyker upp på Voyager, och förklarar frankt att de två hade en grej för typ en månad sedan. Han ryggar förstås skrämt tillbaka, men hon styr honom med säker hand rakt in i en ny förälskelse. Tyvärr så visar det sig att det inte är okej att hoppa av den inhemska kulturen på Ramoran En agent från planeten spårar upp Kellin och suddar i sin tur ut hennes korttidsminne genom ett specialgjort vapen. Nu är det Chakotays tur att säga till någon att de två hade en grej, alldeles nyss faktiskt, till en person som inte minns det. Kellins reagerar extremt avvaktande på Chakotays framstöt, och det finns inte någon tid för honom att göra något ytterligare intryck på henne. Det blir en blick som utväxlas just när Kellin ska transporteras bort från Voyager, sedan är den möjligheten till lycka och kärlek försvunnen för gott. Avsnittet slutar med att Chakotay lite stressat skriver ner allt som hänt för hand, innan den där minnesförlusten slår till och ett datorvirus suddar ut alla bevis på att Kellin funnits ur Voyagers datorsystem.

Unforgettable är ett charmigt dussinavsnitt som inte riktigt tar vara på ett intressant tema kring kärlek och minnen. Ett ämne som ju tagits upp i så vitt skilda filmer som Eternal sunshine of the spotless mind och 50 first dates. Men i det här avsnittet behandlar man temat alldeles för grunt och konventionellt för att göra något intressant av situationen. Det känns som om det är så många moment i handlingen som måste klaras av. Dessutom sitter åtminstone jag och misstänker att Kellin är en bedragare ganska långt in på avsnittet. Och även när jag inser att hon nog inte är det så tycker jag att hon verkar ha värsta dubbelmoralen. Hon var själv ute och fångade en rymling för en månad sedan som hon hittade på Voyager, nu är det hon som är den jagade. Men varken Kellin eller Chakotay verkar dra några slutsatser kring den här paradoxen, typ ångra att Kellin tilläts hjärntvätta en person och föra hem honom till Ramoran. Hon verkar tro att hon och hennes kärlek till Chakotay gör henne till en helt unik snöflinga i universum, och han hänger på.

För övrigt tycker jag att det är lite märkligt att Janeway bara lämnat över den där fripassageraren till Kellin för en månad sedan.Brukar inte hon vara beredd att hellre låta skeppet gå under än överlämna någon som är på flykt?

Minnesförluster, det verkar nästan vara legio i Star Trek-serierna, även om de mer sker i författarnas arbetsrum. Få är de flirtar och förälskelser med främlingar och nykomlingar i serien som överlever längre än ett avsnitt, och som sedan aldrig mera nämns. Unforgettable vågar åtminstone kalla det just för en minnesförlust, och till och med ge en logisk förklaring till varför just den här romansen aldrig fick bli något. Och kanske var det tur, jag tyckte aldrig att det uppstod någon vidare kemi mellan Virginia Madsen (känd från filmer som Candyman och Sideways) och Robert Beltrans Chakotay. Däremot är jag väldigt imponerad av Madsens perfekta 90-talshår i det här avsnittet. Men inte ens det verkar ha kunnat locka fram det där suget som Chakotay haft i blicken när han kollat in Janeway. Att man inte gått vidare med den romansen, trots att Janeway numera officiellt är singel, är faktiskt orimligt fegt och tråkigt.

Betyg: 5/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 547 tv-avsnitt.

Conundrum. Det där alla tappar minnet. Igen.

~ rogerwilson ~ 3 Comments

tng conundrum 3

Någon i Star Trek-crewen tyckte tydligen inte att det här med kollektiva minnesförluster utforskades tillräckligt grundligt i Clues (för exakt en säsong sedan). Eller så har hela författarkollektivet också haft en gemensam minnesförlust och glömt att man redan skrivit ett avsnitt om en kollektiv minneslucka ombord på Enterprise. Fast, okej, om jag ska vara lite snäll så är det här ju det fördjupade blackoutavsnittet. Det där ingen kommer ihåg vad de heter, eller vilken rang de har, eller ens vad Stjärnflottan eller Federationen är. Men de minns fortfarande hur de ska utföra sina jobb, eller i Rikers fall, hur man spelar trombon och hånglar. Och även om Picard inte har en aning om att han är befälhavare ombord, så hindrar inte det honom från att tycka att han vet bäst om ungefär allt

tng conundrum 2Att våra välkända rollfigurer nu inte längre vet vem de är öppnar förstås upp för ett antal lustifikationer, som att Worf tror att han är kapten på Enterprise grund av det fina bandet han har över bröstet (Vad är det för band egentligen? Det har de inte ens berättat i serien alls vad jag minns). Eller att Data funderar på sitt ursprung och fantiserar om en planet där alla är som han (hjärtskärande). Givetvis står det även erotiska komplikationer på menyn  – Riker och Ro som alltid bråkar blir utan sina minnen genast ett passionerat kärlekspar.

Som tankeexperiment är det här lite roligt, men själva motivet i intrigen känns väldigt krystat. Så pass osannolikt att man till och med måste lägga till en disclaimer i manuset där man kommenterar det hela. För bakom minnesförlusten, kortslutningen av skeppets styrfunktioner och raderandet av filer i huvuddatorn låg en varelse av den satarranska rasen som ville använda Enterprise för att radera ut sina fiender – Lysianerna.

PICARD: The Lysians have identified Commander MacDuff as a Satarran, an alien race that’s been at war with the Lysians for decades. I have conveyed our deepest regrets to the Lysians over the tragedy of their lost ship and crew.
RIKER: With all the power that MacDuff had to alter our brain chemistry and manipulate the computers, it’s hard to believe he needed the Enterprise.
PICARD: The Satarrans’ weapons technology is no more advanced than the Lysians’. One photon torpedo would have ended their war.
RIKER: It almost did.

Hur kunde en ras med så här mäktiga telepatiska krafter och teknisk know how inte avgöra kriget själv? Jo, de var helt enkelt kassa på att bygga bomber. Okej, med tanke på att vi träffade en kvinna som fejkade att hon var en uråldig gud för någon säsong sedan så kanske det här inte är det konstigaste vi sett i Star Trek hittills. Och som vanligt är det inte särskilt svårt att veta vem boven i dramat är, vi vet ju att Riker är försteofficer trots allt – även om alla andra glömt bort det.

tng conundrumSom vanligt är det Picards intuition och höga moral som sätter satarranens plan ur spel. Picard skjuter inte på obeväpnade, även om det sitter någon intill honom som skriker att han borde göra det. Jo, eventuellt kan han tänka sig att det är rimligt att skjuta den som skriker i hans öra. Kanske är det här slutligen den största subgenren inom The Next Generation – Picards intuition? Det känns som om den här säsongen sakta håller på att bromsa in. Manusförfattarna är mer sugna på att konstruera intressanta tankeexperiment än skapa riktig dramatik och drivna manus. Men vid det här laget är jag så fast i Star Trek-träsket att jag tycker att det här är underhållande. De vid det här laget välkända figurerna utsätts för nya prövningar i varje avsnitt, och det intressanta blir hur vägen fram till den ofta ganska givna upplösningen ter sig. Snällt, mjukt och lite sömnigt. Men jag hade det ganska kul medan jag tittade. Att jag somnade mitt i berodde nog snarast på sömnbrist. Eller?

Betyg: 7/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 216 tv-avsnitt. Det här är också mitt trettioåttonde inlägg i årets #blogg100-utmaning. 

Clues. Mysteriet med dagen som försvann.

~ rogerwilson ~ 3 Comments

tng clues 1

Åh, jag antar att vissa av mina toppkommentatorer här på bloggen älskar det här avsnittet. Det är ju ett äkta mysterium. Besättningen ombord på Enterprise vaknar upp efter att ha varit medvetslösa i 30 sekunder, en resa genom ett svart hål har knockat alla ombord – utom Data. Men så dyker det upp olika bevis på att medvetslösheten egentligen varat ett helt dygn, som till exempel Beverly Crushers mossodlingar. De har vuxit mycket mer än de kan göra på några futtiga minuter. När Picard pressar Data på sanningen så verkar han ha fått order om att inte berätta om vad som har hänt. Så vart har en hel dag i allas liv tagit vägen? Och vem har tagit kontrollen över Data?

tng clues 3Och visst fortsätter man att titta. Undrar hur de ska få ihop det. Men det blir mest lite halvljummet nästan hela vägen. Och trots att Picard egentligen i princip förstår varför besättningen utsatts för en kollektiv minnesförlust så måste han ändå tvångsmässigt åka tillbaka till där den uppstod. Och plötsligt har han utsatt både sig själv och resten av besättningen för livsfara. På nytt. Just den livsfara som han försökte undvika när han fixade så att alla ombord tappade minnet.

Det handlar om befolkningen på en planet som då rakt inte vill bli upptäckta av någon Federation, och som är beredda att döda allt liv som kommer i deras väg för att kunna fortsätta att vara hemliga. Och som vanligt är det Troi som blir den som blir fjärrstyrd av utomjordingarna. Stackars Troi och hennes ömtåliga hjärna. Först blir hon på smällen av ett litet tingelingbloss, sen håller hon på att bli galen av musiken från en gammal speldosa, när Enterprise råkar på rymdplankton så får hon först ont i huvudet och sedan förlorar hon sina krafter. Och nu, nu blir hon fjärrstyrd av de främlingsfientliga Paxanerna. Hoppas hon har något sorts risktillägg på lönen. Om hon nu får lön, vi har ju fortfarande inte presenterats med en bra förklaring av det ekonomiska systemet ombord, jag håller fortfarande på att researcha.

tng clues 4Egentligen är det enda jag riktigt gillar i det här avsnittet de korta klippen i inledningen när Worf till exempel lär ut kampsport och dr Crusher fixar med sina mossor (att Picard ger sig på ännu ett misslyckat deckaräventyr på holodäck bryr jag mig inte riktig om). Mer och längre hobby-detaljer i framtida avsnitt, tack! Så, mysteriediggare, hoppas ni njöt av det här avsnittet. Jag tycker att det var ganska menlöst.

Betyg: 6/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 190 tv-avsnitt. Det här är också mitt nionde inlägg i årets #blogg100-utmaning. 

Transfigurations. Veckans alien – med minnesförlust.

~ rogerwilson ~ 4 Comments

tng transfigurations 5

Det här påminner om: Transfigurations är en ovanligt blek upplaga av det där gamla vanliga Star Trek-konceptet. Ni vet, ett sånt där veckans alien dyker upp: en varelse som vi aldrig mer kommer att höra talas om, härstammandes från en hittills okänd planet som heller aldrig mer kommer att omnämnas någon mer gång i Star Trek-franchisen. Fast i just det här avsnittet finns det åtminstone en logisk förklaring till att planeten Zalkon är dömt till att glömmas bort för alltid. Zalkonen som hamnar ombord på Enterprise muterar nämligen under sin vistelse på Enterprise. Istället för att vara en ordinär humanoid så förvandlas han så småningom till en energiboll. Efter det förklarar han att han ser det som sin mission att få resten av befolkningen på hemplaneten att utvecklas på samma sätt. Så den som mot förmodan skulle ha vägarna förbi Zalkon får nog förbereda sig på att besöka en övergiven planet. För vem vill inte vara en tingeling-stjärna, om man själv får välja.

Och ser man till Star Treks olika manusteam genom åren så verkar de alla ha en liten osund fascination för tingelingstjärnor och bollar av energi. Antar att det är den enkla utvägen när man vill skapa något som både är främmande men samtidigt inte för konkret. Att skapa en humanoid som inte går på två ben verkar däremot i stort sett omöjligt (hoppas mycket på att det kommer en trebent alien någon gång i framtiden i den här serien).

tng transfigurations 4Det här är nytt: Kanske blir det här avsnittet lite extra trist i och med att veckans alien har tappat minnet. Han hittas svårt skadad vid ett kraschat rymdskepp på en obefolkad planet. Hjärnan hänger nästan utanför själva skallen, men doktor Crusher lyckas få över honom till Enterprise genom att fjärrstyra hans kroppsliga funktioner genom Geordies hjärna. En sorts tillfällig, mekanisk och fjärrstyrd mind-meld som jag aldrig tidigare sett användas. När utomjordingen väl vaknar upp minns han inget, men visar sig ha starka läkande krafter. Ja, han kan till och med återuppväcka döda. Åtminstone om de dött alldeles precis.

tng transfigurations 2Höjdpunkten var: Sårsminkningen på bild här överst i blogginlägget var faktiskt ovanligt rå för att vara Star Trek. Gillade den. Men i övrigt…när det mest bestående minnet av ett avsnitt jag såg för bara några timmar sedan är en tajt kroppsstrumpa så är det ganska uppenbart att vi inte pratar om ett av säsongens mest minnesvärda äventyr. Men visst, att Worf dör – om än bara för några sekunder – gjorde mig lite uppjagad hemma i tv-soffan.

Gillade inte: Det var väl rart att doktor Crusher blev kär i sin patient. Men orka se henne bära sig åt som en tonåring. Parallellhandlingen med La Forges kärleksliv kändes också mest pinsamt. Tydligen har jag fått nog av att alla springer runt och bär sig åt som tonåringar. Den enda som verkar mogen på det där skeppet är ju numera Crusher Jr.

tng transfigurations 1Vad har vi lärt oss? Att man ska vara snäll mot främlingar, även ute i världsrymden. Innan man vet ordet av är de en boll av energi – och sådana vill man ha som kompisar, inte fiender.

Betyg: 6/10 Ett genomsnittligt avsnitt som kanske på sin höjd var lite långtråkigt, men som aldrig blev plågsamt dåligt. Men vid det här laget var jag så pepp på att få se Picard bli assimilerad av borgerna att jag bara ville att det här avsnittet skulle ta slut.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 175 tv-avsnitt.