TNG: Second chances. Det där Riker upptäcker sin dubbelgångare och hamnar mitt i Sliding Doors.

tng second chanceNu har jag varit på Göteborgskalaset och Crimetime Gotland och sänt radio.Skönt att få komma hem till mitt Star Trek-bloggande igen. Så sakteliga börjar jag ju närma mig slutet på säsong sex av The Next Generation, en säsong som verkar avslutas ovanligt starkt. Det är inget mindre än en fröjd att få skriva om ett avsnitt där manusförfattarna på nytt bestämt sig för att plåga stackars Riker och hans psyke. Tidigare har vi ju bland annat sett honom inspärrad på ett mentalsjukhus på en främmande planet, den här gången möter han en kopia av sig sjäv. En lite trevligare kopia av sig själv, dessutom.

tng second 2Det är när Enterprise besöker den övergivna basen på Nervala IV som ett livsavgörande kapitel i Rikers liv kommer i dagen. Det visar sig att Riker brukade arbeta på basen, och evakuerades från den under dramatiska omständigheter för åtta år sedan. Så pass dramatiska och fyllda av hjältemod att de blev en direkt orsak tills hans karriär inom Stjärnflottan. Först när alla andra i personalen hade transporterats ombord på rymdskeppet Potemkin lämnade Riker basen, med fara för livet eftersom någon form av atmosfäriska störningar gjorde det omöjligt att använda transportören. Nu, några år senare, gör korta uppehåll i strålningen det möjligt för Riker och besättningen ombord på Enterprise att besöka planeten för att försöka rädda informationen som finns i basens datorer.

Men när Riker anländer till basen på Nervala IV så möter han lite oväntat…sig själv. Det visar sig att Potemkins transportör av misstag framställt en kopia av Riker i försöken att få upp honom till skeppet. En version av Riker från tiden före hans befordran, som bott ensam på Nervala IV i åtta år. Riker tar upptäckten med fattning, men för Troi blir mötet omskakande. För den här versionen av Riker är fortfarande kär i henne, och är inställd på att de två ska leva tillsammans. Enterprise-versionen av Riker valde däremot karriären istället för kärleken.
tng second 4ÄNTLIGEN får vi alltså reda på exakt hur Troi och Rikers kärlekshistoria har utvecklats och avvecklats genom åren. Det känns väldigt påhittigt och smart att göra det genom en klonad Riker. I och för sig ett ganska krångligt sätt också. Men vi förstår i varje fall att det var Rikers fel att det tog slut, och mötet med den gamla versionen av honom river upp en hel del gamla sår hos Troi. För den här Rikern har saknat och längtat efter henne under alla år på den övergivna databasen, och nu vill han leva med henne…säger han. Det är väldigt mycket Sliding Doors i rymden över det här. Frågan är bara: är Rikerkopian på planeten som en Riker som ställts på paus, eller har han under åren på planeten utvecklat en annan och alternativ personlighet. Det vill säga, är det bara en tidsfråga innan även Rikerkopian väljer karriären framför förhållandet med Troi?
tng second 3I viss mån lyckas man ändå slarva bort den här skarpa idén även den här gången. Fokuset är i hög usträckning på Troi, medan Riker på sin höjd verkar vara lite småirriterad över att det finns ett identiskt skägg på Enterprise.Nog för att Riker är lite träig, men det här var något slags rekord. Antagligen är det jag saknar något riktigt såpaliknande utbrott, men som vanligt är Enterprise bebott av personer med lite för mycket kontroll över sina känslor. Dock vill jag ge en stor eloge till seriens skapare som INTE låter det bli såpa på fel sätt här, man undviker den enkla utvägen och tar faktiskt inte livet av Rikers kopia. Extrapoäng till detaljen att kopian byter namn i slutet av avsnittet. Han tar sitt andranamn som tilltalsnamn istället, samma namn som Enterprise-Riker hatar. Nu undrar jag bara, är det här sista gången vi får se Thomas Riker i The Next Generation? Det är ju bara lite drygt en säsong kvar!

Betyg: 8/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 269 tv-avsnitt. 

Conundrum. Det där alla tappar minnet. Igen.

tng conundrum 3

Någon i Star Trek-crewen tyckte tydligen inte att det här med kollektiva minnesförluster utforskades tillräckligt grundligt i Clues (för exakt en säsong sedan). Eller så har hela författarkollektivet också haft en gemensam minnesförlust och glömt att man redan skrivit ett avsnitt om en kollektiv minneslucka ombord på Enterprise. Fast, okej, om jag ska vara lite snäll så är det här ju det fördjupade blackoutavsnittet. Det där ingen kommer ihåg vad de heter, eller vilken rang de har, eller ens vad Stjärnflottan eller Federationen är. Men de minns fortfarande hur de ska utföra sina jobb, eller i Rikers fall, hur man spelar trombon och hånglar. Och även om Picard inte har en aning om att han är befälhavare ombord, så hindrar inte det honom från att tycka att han vet bäst om ungefär allt

tng conundrum 2Att våra välkända rollfigurer nu inte längre vet vem de är öppnar förstås upp för ett antal lustifikationer, som att Worf tror att han är kapten på Enterprise grund av det fina bandet han har över bröstet (Vad är det för band egentligen? Det har de inte ens berättat i serien alls vad jag minns). Eller att Data funderar på sitt ursprung och fantiserar om en planet där alla är som han (hjärtskärande). Givetvis står det även erotiska komplikationer på menyn  – Riker och Ro som alltid bråkar blir utan sina minnen genast ett passionerat kärlekspar.

Som tankeexperiment är det här lite roligt, men själva motivet i intrigen känns väldigt krystat. Så pass osannolikt att man till och med måste lägga till en disclaimer i manuset där man kommenterar det hela. För bakom minnesförlusten, kortslutningen av skeppets styrfunktioner och raderandet av filer i huvuddatorn låg en varelse av den satarranska rasen som ville använda Enterprise för att radera ut sina fiender – Lysianerna.

PICARD: The Lysians have identified Commander MacDuff as a Satarran, an alien race that’s been at war with the Lysians for decades. I have conveyed our deepest regrets to the Lysians over the tragedy of their lost ship and crew.
RIKER: With all the power that MacDuff had to alter our brain chemistry and manipulate the computers, it’s hard to believe he needed the Enterprise.
PICARD: The Satarrans’ weapons technology is no more advanced than the Lysians’. One photon torpedo would have ended their war.
RIKER: It almost did.

Hur kunde en ras med så här mäktiga telepatiska krafter och teknisk know how inte avgöra kriget själv? Jo, de var helt enkelt kassa på att bygga bomber. Okej, med tanke på att vi träffade en kvinna som fejkade att hon var en uråldig gud för någon säsong sedan så kanske det här inte är det konstigaste vi sett i Star Trek hittills. Och som vanligt är det inte särskilt svårt att veta vem boven i dramat är, vi vet ju att Riker är försteofficer trots allt – även om alla andra glömt bort det.

tng conundrumSom vanligt är det Picards intuition och höga moral som sätter satarranens plan ur spel. Picard skjuter inte på obeväpnade, även om det sitter någon intill honom som skriker att han borde göra det. Jo, eventuellt kan han tänka sig att det är rimligt att skjuta den som skriker i hans öra. Kanske är det här slutligen den största subgenren inom The Next Generation – Picards intuition? Det känns som om den här säsongen sakta håller på att bromsa in. Manusförfattarna är mer sugna på att konstruera intressanta tankeexperiment än skapa riktig dramatik och drivna manus. Men vid det här laget är jag så fast i Star Trek-träsket att jag tycker att det här är underhållande. De vid det här laget välkända figurerna utsätts för nya prövningar i varje avsnitt, och det intressanta blir hur vägen fram till den ofta ganska givna upplösningen ter sig. Snällt, mjukt och lite sömnigt. Men jag hade det ganska kul medan jag tittade. Att jag somnade mitt i berodde nog snarast på sömnbrist. Eller?

Betyg: 7/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 216 tv-avsnitt. Det här är också mitt trettioåttonde inlägg i årets #blogg100-utmaning. 

The Loss. Det där Deanna mister sina förmågor, och nästan sitt förstånd.

tng the loss

Deanna Troi har hittills, liksom som de flesta av kollegorna ombord på Enterprise, visat sig vara en extremt stabil person. Det är väl egentligen bara Deannas mamma som kan få hennes humör i gungning (plus det där avsnittet där hon blev vansinnigt förälskad i en främmande empatisk affärsman). Men i det här avsnittet får vi plötsligt se henne vara fullkomligt bonkers. Arg, elak, lättirriterad och självömkande. För i The Loss förlorar Deanna sina empatiska och mentala krafter. Det är alltså slut på att läsa andras tänker och känna av deras känslor.

tng the loss 2Orsaken är det mystiska stim av jättesmå rymdorganismer som Enterprise fastnar i. Varelserna är små och nästan osynliga men tillsammans i stimmet är de starkare än Enterprise motorer. Det hade väl varit illa i sig, men de små liven i stimmet runt skeppet är på väg mot ett kosmiskt stråk – eller cosmic string fragment, som det heter på engelska. Och den färden vill inte Enterprise följa med på, det skulle kunna få hela skeppet att gå under. En annan bieffekt av stimmet är att många ombord på  Enterprise får svår huvudvärk, och i Deanna Trois fall medför det att hon mister sina mentala superkrafter helt och hållet. Och det är den övergången hon inte riktigt klarar med det goda humöret i behåll. Nu framstår alla omkring henne som tomma och tvådimensionella, klagar hon. Och utan de mentala krafterna vill hon inte heller jobba som samtalsterapeut på skeppet, utan säger upp sig. Att förlita sig enbart på mänsklig intuition är inte något för Deanna Troi. Vilket ju faktiskt får en att tänka att hon inte klarar av jobbet utan att fuska.

tng the loss 4.jpgVi kan väl också konstatera att åtminstone Riker inte är aktuell som hennes vikarie. Precis när han insett hur hela Deanna Trois liv är i gungning så bestämmer han sig för att bli lite kränkt av henne. Han tolkar hennes förtvivlan som att hon ser ner på sin mänskliga sida och säger: “You always had an advantage. A little bit of control of every situation. That must have been a very safe position to be in. To be honest, I’d always thought there was something a little too aristocratic about your Betazoid heritage. As if your human side wasn’t quite good enough for you”. Kanske inte riktigt den typ av livssanningar man vill höra när hela ens liv plötsligt gått i kras.

tng the loss 5Upplägget på avsnittet är ändå rätt schysst. Upplösningen blir däremot välment, pedagogiskt och moralist uppbygglig. Det är när Deanna Troi inser att även hennes mänskliga instinkt räcker långt i jobbet och livet som hon kan komma till ro med sin nya situation. Då lyckas hon också hitta på ett sätt att avleda uppmärksamheten från stimmet av kosmisk plankton som skeppet befinner sig i. Och när Enterprise äntligen lyckas ta sig loss från stimmet så återfår hon också sina krafter.

Så en stor del av avsnittet var faktiskt intressant. Som vanligt gillar jag ju allt som är lite överdrivet drama i den här kontexten, så en bitchande, ologisk och överreagerande Deanna Troi var ju lite som en dröm.  Men den mesiga upplösningen gör att även The Loss fastnar på det betyg som numera blivit lite av mitt favoritomdöme för den här säsongen.

Betyg: 7/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 186 tv-avsnitt. Det är också mitt fjärde inlägg i årets #blogg100-utmaning. 

Ménage à Troi. Det där Lwaxana blir bortrövad.

tng menage 4

Det här påminner om: Som alltid när Lwaxana Troi är inblandad så finns det vissa farsartade moment i avsnittet. Addera en kärlekskrank ferengier och du vet att du åtminstone i några scener kommer att uppleva något som bara kan beskrivas som en interstellär version av en friluftsteaterkomedi med Eva Rydberg. Men allt är inte som det brukar. Faktum är att Lwaxanas sexuella hunger för en gångs skulle är något nedtonad, den har här ersatts med den bekymrade mamman-rutinen som går ut på att hon på ett ytterst irriterande sätt försöker få sin dotter, Deanna Troi, bortgift.

tng menage 5Det här är nytt: Just det här avsnittet går från att vara en lättsam komedi till att bli smått obehaglig. Det blir lätt så när någon blir bortrövad av en kärlekskrank alien. Och att vara uppvaktad av en ferengier slutar tydligen lätt med att man ligger i en apparat som ska undersöka ens hjärnvågor på ett sätt som verkar hemskt plågsamt. Så även ni Lwaxana-haters som läser den här bloggen får tugga i er att hon fyller en viktig dramaturgisk funktion i det här avsnittet – den verkningsfulla övergången från fars till gisslandrama. Jag vet inte, kanske är det bara jag som får lite våldtäksvibbar av hela scenariot. Sen är det saker som bara är äckliga. Informationen om att öronen är erogena zoner hos ferengier känns som bland det mest obehagliga som vi fått reda på om universum genom Star Trek.

Höjdpunkten är: ….eh…..ja, kanske att vi får tillbringa ordentligt med tid på ett ferengiskepp för att se hur de har det. Eller att vi får höra lite märklig alienmusik? Det är i de små detaljerna som den eventuella storheten finns, helt enkelt. Framför allt i en storyline som kanske inte imponerar hela vägen fram till mål.

tng menage 2Gillade inte: Att Wesley Crusher ytterligare en gång var nära att lämna Enterprise, men lyckades klänga sig kvar trots allt. Sen är det ju lite tjatigt i längden, det där med att Star Trek-filosofin bygger på en uppdelning i raser med specifika förutsättningar och psykologiska kännetecken. Det blir framför allt besvärande när det handlar om den här typen av råttliknande, fega och rakt igenom onda varelser. Kanske ska vi börja kalla ferengifobin vid sitt rätta namn?

Att någon gubbsjuk manusförfattare tyckte att det var en bra idé att låta ferengierna sno kläderna från Lwaxana och Deanna – eftersom kvinnor inte är värdiga att ha kläder – känns ju inte heller direkt som någon höjdaridé. Liksom att någon känt sig tvingad att återuppliva Lwaxanas erotiska fixering vid kapten Picard mot avsnittets slut. Med påföljande förnedrande dissning, givetvis.

tng menage 1Vad har vi lärt oss? Att Patrick Stewart tar varje chans han kan att få spela Shakespeare i den här serien. För det där Shakespeareutbrottet på slutet kan väl inte vara manusförfattarnas idé?

Betyg: 7/10 – Ett rätt spretigt avsnitt. På något vis var det ändå bättre än genomsnittet. Kanske för att det handlingen rörde sig på hela skalan från fars till tortyr. I just det här fallet var det faktiskt en bra grej.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 174 tv-avsnitt.