Har ni lagt märke till att jag typ….snart är i fatt? Har bara tre filmer kvar att skriva om – sedan är jag i fas med den aktuella Star Trek-produktionen. Så jag kan ju inte sitta och vänta på ett nytt Picard-avsnitt, utan måste skriva på lite till. Picard-texterna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.
Så var vi framme vid slutet för Enterprise. Ett rätt så konstigt avslut, hatat av både fans och folk som var inblandade i produktionen. Enterprise-crewen fick nämligen inte stå i centrum för sin egen seriefinal. I stället är den utformad som en rad flashbacks, en serie scener som Riker från The Next Generation är inne och ser på sitt holodäck. Han hoppas att Archers sista äventyr på Enterprise ska hjälpa honom att fatta rätt beslut i en knivig situation. Ramhandlingen med Riker och Deanna Troi utspelas nämligen under TNG-avsnittet The Pegasus. Riker står och väger inför ett beslut han ska fatta – ska han hålla fast vid ett gammalt tystnadslöfte, eller ska han berätta allt om skeppet Pegasus för sin nuvarande kapten Picard. Vad hade Archer gjort?
Kopplingen är inte superstark, och mest ett mysterium under själva avsnittet i sig. Medan Riker funderar på sitt eget dilemma snabbspolar han sig igenom händelserna under det som var det sista uppdraget för det första Enterprise-skeppet. Archer och de andra håller som bäst på att förbereda sig på att lägga skeppet i malpåse när det kommer ett nödrop från hans gamle polare, andoriern Shran. Kan Archer hjälpa honom att få tillbaka hans kidnappade dotter, undrar Shran? Efter viss tvekan bestämmer sig Archer för att hjälpa sin vän, och lyckas genom en smått dramatisk fritagning få loss dottern från kidnapparna. Men på vägen tillbaka till Jorden blir Enterprise bordad av kidnapparna, jobbig situation uppstår och Tucker offrar till sist sitt eget liv för att rädda både kaptenens liv och Shrans dotter. Och själva avsnittet i sig slutar med att Archer ska hålla tal vid undertecknandet av ett stort avtal – början på det som ska bli den Federation vi känner till från serierna och filmerna längre fram i tidslinjen. Om vi fick höra det där talet? Nej, då går Riker och Troi ut ur holodäcket och eftertexterna drar igång. Taskigt, eller hur?
Den desperation och action som trots allt utspelas i Archers del av tidslinjen hjälps inte direkt upp av att Riker stannar upp, tar pauser och spolar framåt berättelsen. Ena stunden får vi se något dramatiskt utspelas på gamla Enterprise, i nästa sekund får vi se Troi och Riker bestämma kvällens middagsdejt, ungefär. Men det finns ett moment av det här avsnittet som jag verkligen gillar. Riker har gått in som karaktär i holodäcksäventyret och låtsas vara kocken ombord. Då gör han lite intervjuer med Enterprise-crewen, ett lite rappt klippt montage som faktiskt blir ganska kul – framför allt när det är klippt så att man tror att han frågar Reed om han någonsin var attraherad av Tucker. Men den scenen är ett undantag – resten är rätt så mediokert. Och var kommer det här med att kocken ombord på Enterprise var den som visste allt som hände ombord ifrån? Det har, vad jag minns, aldrig nämnts i serien. Töntigt. Och varför var man tvungen att både göra slut på T’Pols och Tuckers förhållande, och ta livet av Tucker. Så grymt!
These are the Voyages… är ett ganska ovärdigt slut på en serie. Att ta in två personer från The Next Generation för att göra slut på den var nog tänkt som en nostalgisk krydda. I stället stal det mycket av strålglansen från de som faktiskt var med i serien. Mest av allt känns det som en sån där clip-show – ni vet, sådana där man använder klipp från den gångna säsongen för att fylla ut ett helt avsnitt. Och det är ju en dålig grej, när hela avsnittet faktiskt är fullt med originalscener (förutom kanske någon bild från The Next Generation). Min enda förmildrande omständighet skulle kunna vara att upphovspersonerna kanske trodde att det här skulle vara det sista Star Trek-avsnittet någonsin.
Betyg: 4/10.
Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 22/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 765 tv-avsnitt.
Nu har jag varit på Göteborgskalaset och Crimetime Gotland och sänt radio.Skönt att få komma hem till mitt Star Trek-bloggande igen. Så sakteliga börjar jag ju närma mig slutet på säsong sex av The Next Generation, en säsong som verkar avslutas ovanligt starkt. Det är inget mindre än en fröjd att få skriva om ett avsnitt där manusförfattarna på nytt bestämt sig för att plåga stackars Riker och hans psyke. Tidigare har vi ju bland annat sett honom 
Det är när Enterprise besöker den övergivna basen på Nervala IV som ett livsavgörande kapitel i Rikers liv kommer i dagen. Det visar sig att Riker brukade arbeta på basen, och evakuerades från den under dramatiska omständigheter för åtta år sedan. Så pass dramatiska och fyllda av hjältemod att de blev en direkt orsak tills hans karriär inom Stjärnflottan. Först när alla andra i personalen hade transporterats ombord på rymdskeppet Potemkin lämnade Riker basen, med fara för livet eftersom någon form av atmosfäriska störningar gjorde det omöjligt att använda transportören. Nu, några år senare, gör korta uppehåll i strålningen det möjligt för Riker och besättningen ombord på Enterprise att besöka planeten för att försöka rädda informationen som finns i basens datorer.
ÄNTLIGEN får vi alltså reda på exakt hur Troi och Rikers kärlekshistoria har utvecklats och avvecklats genom åren. Det känns väldigt påhittigt och smart att göra det genom en klonad Riker. I och för sig ett ganska krångligt sätt också. Men vi förstår i varje fall att det var Rikers fel att det tog slut, och mötet med den gamla versionen av honom river upp en hel del gamla sår hos Troi. För den här Rikern har saknat och längtat efter henne under alla år på den övergivna databasen, och nu vill han leva med henne…säger han. Det är väldigt mycket 
I viss mån lyckas man ändå slarva bort den här skarpa idén även den här gången. Fokuset är i hög usträckning på Troi, medan Riker på sin höjd verkar vara lite småirriterad över att det finns ett identiskt skägg på Enterprise.Nog för att Riker är lite träig, men det här var något slags rekord. Antagligen är det jag saknar något riktigt såpaliknande utbrott, men som vanligt är Enterprise bebott av personer med lite för mycket kontroll över sina känslor. Dock vill jag ge en stor eloge till seriens skapare som INTE låter det bli såpa på fel sätt här, man undviker den enkla utvägen och tar faktiskt inte livet av Rikers kopia. Extrapoäng till detaljen att kopian byter namn i slutet av avsnittet. Han tar sitt andranamn som tilltalsnamn istället, samma namn som Enterprise-Riker hatar. Nu undrar jag bara, är det här sista gången vi får se Thomas Riker i The Next Generation? Det är ju bara lite drygt en säsong kvar!
Att våra välkända rollfigurer nu inte längre vet vem de är öppnar förstås upp för ett antal lustifikationer, som att Worf tror att han är kapten på Enterprise grund av det fina bandet han har över bröstet (Vad är det för band egentligen? Det har de inte ens berättat i serien alls vad jag minns). Eller att Data funderar på sitt ursprung och fantiserar om en planet där alla är som han (hjärtskärande). Givetvis står det även erotiska komplikationer på menyn – Riker och Ro som alltid bråkar blir utan sina minnen genast ett passionerat kärlekspar.
Som vanligt är det Picards intuition och höga moral som sätter satarranens plan ur spel. Picard skjuter inte på obeväpnade, även om det sitter någon intill honom som skriker att han borde göra det. Jo, eventuellt kan han tänka sig att det är rimligt att skjuta den som skriker i hans öra. Kanske är det här slutligen den största subgenren inom The Next Generation – Picards intuition? Det känns som om den här säsongen sakta håller på att bromsa in. Manusförfattarna är mer sugna på att konstruera intressanta tankeexperiment än skapa riktig dramatik och drivna manus. Men vid det här laget är jag så fast i Star Trek-träsket att jag tycker att det här är underhållande. De vid det här laget välkända figurerna utsätts för nya prövningar i varje avsnitt, och det intressanta blir hur vägen fram till den ofta ganska givna upplösningen ter sig. Snällt, mjukt och lite sömnigt. Men jag hade det ganska kul medan jag tittade. Att jag somnade mitt i berodde nog snarast på sömnbrist. Eller?
Orsaken är det mystiska stim av jättesmå rymdorganismer som Enterprise fastnar i. Varelserna är små och nästan osynliga men tillsammans i stimmet är de starkare än Enterprise motorer. Det hade väl varit illa i sig, men de små liven i stimmet runt skeppet är på väg mot ett kosmiskt stråk – eller cosmic string fragment, som det heter på engelska. Och den färden vill inte Enterprise följa med på, det skulle kunna få hela skeppet att gå under. En annan bieffekt av stimmet är att många ombord på Enterprise får svår huvudvärk, och i Deanna Trois fall medför det att hon mister sina mentala superkrafter helt och hållet. Och det är den övergången hon inte riktigt klarar med det goda humöret i behåll. Nu framstår alla omkring henne som tomma och tvådimensionella, klagar hon. Och utan de mentala krafterna vill hon inte heller jobba som samtalsterapeut på skeppet, utan säger upp sig. Att förlita sig enbart på mänsklig intuition är inte något för Deanna Troi. Vilket ju faktiskt får en att tänka att hon inte klarar av jobbet utan att fuska.
Vi kan väl också konstatera att åtminstone Riker inte är aktuell som hennes vikarie. Precis när han insett hur hela Deanna Trois liv är i gungning så bestämmer han sig för att bli lite kränkt av henne. Han tolkar hennes förtvivlan som att hon ser ner på sin mänskliga sida och säger: “You always had an advantage. A little bit of control of every situation. That must have been a very safe position to be in. To be honest, I’d always thought there was something a little too aristocratic about your Betazoid heritage. As if your human side wasn’t quite good enough for you”. Kanske inte riktigt den typ av livssanningar man vill höra när hela ens liv plötsligt gått i kras.
Upplägget på avsnittet är ändå rätt schysst. Upplösningen blir däremot välment, pedagogiskt och moralist uppbygglig. Det är när Deanna Troi inser att även hennes mänskliga instinkt räcker långt i jobbet och livet som hon kan komma till ro med sin nya situation. Då lyckas hon också hitta på ett sätt att avleda uppmärksamheten från stimmet av kosmisk plankton som skeppet befinner sig i. Och när Enterprise äntligen lyckas ta sig loss från stimmet så återfår hon också sina krafter.
Det här är nytt: Just det här avsnittet går från att vara en lättsam komedi till att bli smått obehaglig. Det blir lätt så när någon blir bortrövad av en kärlekskrank alien. Och att vara uppvaktad av en ferengier slutar tydligen lätt med att man ligger i en apparat som ska undersöka ens hjärnvågor på ett sätt som verkar hemskt plågsamt. Så även ni Lwaxana-haters som läser den här bloggen får tugga i er att hon fyller en viktig dramaturgisk funktion i det här avsnittet – den verkningsfulla övergången från fars till gisslandrama. Jag vet inte, kanske är det bara jag som får lite våldtäksvibbar av hela scenariot. Sen är det saker som bara är äckliga. Informationen om att öronen är erogena zoner hos ferengier känns som bland det mest obehagliga som vi fått reda på om universum genom Star Trek.
Gillade inte: Att Wesley Crusher ytterligare en gång var nära att lämna Enterprise, men lyckades klänga sig kvar trots allt. Sen är det ju lite tjatigt i längden, det där med att Star Trek-filosofin bygger på en uppdelning i raser med specifika förutsättningar och psykologiska kännetecken. Det blir framför allt besvärande när det handlar om den här typen av råttliknande, fega och rakt igenom onda varelser. Kanske ska vi börja kalla ferengifobin vid sitt rätta namn?
Vad har vi lärt oss? Att Patrick Stewart tar varje chans han kan att få spela Shakespeare i den här serien. För det där Shakespeareutbrottet på slutet kan väl inte vara manusförfattarnas idé?