Star Trek VIII: First Contact. Det med tidsresan, borgdrottningen och mänsklighetens första kontakt med aliens.

Det känns verkligen som en högtidsstund varje gång jag får lite omväxling i min Star Trek-kosten, det vill säga får kolla på en av långfilmerna istället för ytterligare ett tv-serieavsnitt. Fast i samma andetag kanske jag också ska tillägga att den där festliga känslan brukar komma av sig ganska snabbt. Det är ofta problematiskt när tv-serier ska bli långfilm, och Star Trek är verkligen inget undantag från den regeln.

First Contact känns ändå som en av de första Star Trek-filmerna som lyckas kombinera de två formatens bästa sidor. Här finns både det lite större anslaget, med ny information som förändrar både kanon och historieskrivningen i hela Star Trek-universumet, kombinerat med en förhållandevis rak actionfylld intrig. Man har också skippat den där påfrestande självhögtidligheten som dyker upp i en del av filmerna, utan verkar bara fokusera på att vällustigt bjussa på allt det där som man inte brukar ha råd med att göra på en tv-budget.

Samtidigt är det ju extremt märkligt att First Contact på så många sätt påminner om Voyagers senaste dubbelavsnitt (som sändes i amerikansk tv bara någon vecka före biofilmspremiären). Det här alltså ytterligare ett tidsreseavsnitt där en stor del av handlingen utspelas på Jorden, precis som i Future’s End. Faktiskt känns det som att Future’s End på det sättet snodde en del av First Contacts thunder, om man så säger. Det är tur att den här filmen har ytterligare en usp: borgernas återkomst. För det var väl troligtvis de assimilerande människomaskinerna som var det största skälet till att många Star Trek-fans släpade sig till biograferna (First Contact drog totalt in mer pengar än någon annan Star Trek-film tidigare, räknat i intäkter från hela världen).  

Här introduceras också en helt ny figur – en borgdrottning. Inte ens borgerna, själva förkroppsligandet av kollektivism och platta organisationer, fick i längden vara ledarlösa i Star Trek-sagan. Någon kände behovet av att villainifiera borgkollektivet, och man kan ju förstå dem. I längden skulle det kanske bli lite tråkigt med en motståndare där varje enskild kugge inte hade så mycket att säga, göra eller tycka till om. Borgernas repliker, basala ordrar från den kollektiva bikupehjärnan, nådde ju sällan särskilt avancerade nivåer. Bättre då med en kvinnlig bov som kan vara både slemmig och sexig samtidigt. Men borger med en drottning är samtidigt inte riktiga borger för mig, de känns nu ännu mer som ett gäng förslavade arbetsmyror. Jag är till och med lite avig när det gäller arbetarborgernas nya look. Medan borgdrottningen enkelt slinker ut och in i olika robotkroppar så ser arbetarbina i kupan ut som illa ihoplappade hybridmänniskor med sina grova sladdar, tjocka plaströr och klumpiga accessoarer. Trots att deras outfits uppdaterades till den här filmen så känns de nu ännu mer som steampunk-lajvare snarare än representanter för galaxens tekniskt mest avancerade civilisation. 

Handlingen i First Contact kretsar en hel del kring att Picard fortfarande i viss mån är uppkopplad till Borgkollektivet, efter sin korta tid som medlem där. Han vaknar mitt i en dröm som handlar om borger, ett första varsel om att de är på väg tillbaka in i Federationens territorium. Och när de väl är där förutser han vissa av deras handlingar och strategier, vet till exempel var på den där borgkuben det är bäst att ösa in torpeder och annat skit. Vad Picard däremot inte har en aning om är att borgernas avgörande strid mot mänskligheten ska ske i det förflutna. De reser tillbaka i tiden till år 2063 med syftet att sabotera mänsklighetens första kontakt med varelser från andra planeter – för att senare på ett enkelt sätt kunna erövra planeten. Utan den första kontakten, ingen Jord som är medlem i Federationen. 

Lyckligtvis följer Enterprise med i svallvågorna av den här tidsresan, och gör sitt för att historien ska avlöpa på det sätt som det var tänkt. Det blir en strid som utkämpas på två fronter. Dels mot borgerna som lyckas transportera över sig själva till Enterprise, och där försöker ta över skeppet. Väl där lockar borgdrottningen Data till att samarbeta med löftet att göra honom mer mänsklig, bland annat genom att transplantera in mänsklig hud på honom. 

Den andra fronten är på Jorden, där det handlar om att få en försupen rymdtekniker, Zefram Cochrane (som även dyker upp i originalserieavsnittet Metamorphosis), att genomföra uppskjutningen av sin farkost – det är den som ska färdas i warphastighet, upptäckas av vulcaner och sedan leda till Jordens medlemskap i Federationen. Dessvärre pratar man lite för mycket med honom om hans framtida kändisskap, och håller på att ge honom så pass mycket prestationsångest att han försöker fly från sin egen rymdfärd. Men, hur var det nu med tidsparadoxer? Direktiv om tidsresor? Förorenade tidlinjer? Och var höll tidpolisen hus den här gången? Jo, jag fattar att det kanske inte fanns så många alternativ för Picard och de andra, men lite klädsam kanonrespekterande tvekan och tvivel hade kanske varit på sin plats. Dessutom, eftersom Enterprise ganska smärtfritt kunde ta sig tillbaka till rätt tid igen – betyder det här att Federationen i detta nu fick tillgång till tekniken för att resa i tiden?

Det finns mycket kul här: Worf, Picard (och en annan snubbe som dör) viktlösa i rymden, ett holodäckspartaj, Moby Dick-referenser och ett gräl som leder till riktigt jobbig stämning mellan Worf och Picard. Ja, man drar till och med ett Björn Borg-skämt (“Borg, that sounds swedish”). Äventyren på Jorden är däremot kanske inte fullt så spännande. Och trots att jag si början av blogginlägget skrev det där om att det var skönt att man inte var så självhögtidliga så hade det kanske behövt lite till av just det där episka för att jag skulle bli riktigt nöjd med den här filmen. Kanske hade det räckt med att man låtit bli att göra Zefram Cochrane till en komplett idiot?

Betyg: 8/10

Det här är den åttonde av 13 producerade Star Trek-filmer. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom sett 453 tv-avsnitt.

Conundrum. Det där alla tappar minnet. Igen.

tng conundrum 3

Någon i Star Trek-crewen tyckte tydligen inte att det här med kollektiva minnesförluster utforskades tillräckligt grundligt i Clues (för exakt en säsong sedan). Eller så har hela författarkollektivet också haft en gemensam minnesförlust och glömt att man redan skrivit ett avsnitt om en kollektiv minneslucka ombord på Enterprise. Fast, okej, om jag ska vara lite snäll så är det här ju det fördjupade blackoutavsnittet. Det där ingen kommer ihåg vad de heter, eller vilken rang de har, eller ens vad Stjärnflottan eller Federationen är. Men de minns fortfarande hur de ska utföra sina jobb, eller i Rikers fall, hur man spelar trombon och hånglar. Och även om Picard inte har en aning om att han är befälhavare ombord, så hindrar inte det honom från att tycka att han vet bäst om ungefär allt

tng conundrum 2Att våra välkända rollfigurer nu inte längre vet vem de är öppnar förstås upp för ett antal lustifikationer, som att Worf tror att han är kapten på Enterprise grund av det fina bandet han har över bröstet (Vad är det för band egentligen? Det har de inte ens berättat i serien alls vad jag minns). Eller att Data funderar på sitt ursprung och fantiserar om en planet där alla är som han (hjärtskärande). Givetvis står det även erotiska komplikationer på menyn  – Riker och Ro som alltid bråkar blir utan sina minnen genast ett passionerat kärlekspar.

Som tankeexperiment är det här lite roligt, men själva motivet i intrigen känns väldigt krystat. Så pass osannolikt att man till och med måste lägga till en disclaimer i manuset där man kommenterar det hela. För bakom minnesförlusten, kortslutningen av skeppets styrfunktioner och raderandet av filer i huvuddatorn låg en varelse av den satarranska rasen som ville använda Enterprise för att radera ut sina fiender – Lysianerna.

PICARD: The Lysians have identified Commander MacDuff as a Satarran, an alien race that’s been at war with the Lysians for decades. I have conveyed our deepest regrets to the Lysians over the tragedy of their lost ship and crew.
RIKER: With all the power that MacDuff had to alter our brain chemistry and manipulate the computers, it’s hard to believe he needed the Enterprise.
PICARD: The Satarrans’ weapons technology is no more advanced than the Lysians’. One photon torpedo would have ended their war.
RIKER: It almost did.

Hur kunde en ras med så här mäktiga telepatiska krafter och teknisk know how inte avgöra kriget själv? Jo, de var helt enkelt kassa på att bygga bomber. Okej, med tanke på att vi träffade en kvinna som fejkade att hon var en uråldig gud för någon säsong sedan så kanske det här inte är det konstigaste vi sett i Star Trek hittills. Och som vanligt är det inte särskilt svårt att veta vem boven i dramat är, vi vet ju att Riker är försteofficer trots allt – även om alla andra glömt bort det.

tng conundrumSom vanligt är det Picards intuition och höga moral som sätter satarranens plan ur spel. Picard skjuter inte på obeväpnade, även om det sitter någon intill honom som skriker att han borde göra det. Jo, eventuellt kan han tänka sig att det är rimligt att skjuta den som skriker i hans öra. Kanske är det här slutligen den största subgenren inom The Next Generation – Picards intuition? Det känns som om den här säsongen sakta håller på att bromsa in. Manusförfattarna är mer sugna på att konstruera intressanta tankeexperiment än skapa riktig dramatik och drivna manus. Men vid det här laget är jag så fast i Star Trek-träsket att jag tycker att det här är underhållande. De vid det här laget välkända figurerna utsätts för nya prövningar i varje avsnitt, och det intressanta blir hur vägen fram till den ofta ganska givna upplösningen ter sig. Snällt, mjukt och lite sömnigt. Men jag hade det ganska kul medan jag tittade. Att jag somnade mitt i berodde nog snarast på sömnbrist. Eller?

Betyg: 7/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 216 tv-avsnitt. Det här är också mitt trettioåttonde inlägg i årets #blogg100-utmaning.