Någon i Star Trek-crewen tyckte tydligen inte att det här med kollektiva minnesförluster utforskades tillräckligt grundligt i Clues (för exakt en säsong sedan). Eller så har hela författarkollektivet också haft en gemensam minnesförlust och glömt att man redan skrivit ett avsnitt om en kollektiv minneslucka ombord på Enterprise. Fast, okej, om jag ska vara lite snäll så är det här ju det fördjupade blackoutavsnittet. Det där ingen kommer ihåg vad de heter, eller vilken rang de har, eller ens vad Stjärnflottan eller Federationen är. Men de minns fortfarande hur de ska utföra sina jobb, eller i Rikers fall, hur man spelar trombon och hånglar. Och även om Picard inte har en aning om att han är befälhavare ombord, så hindrar inte det honom från att tycka att han vet bäst om ungefär allt
Att våra välkända rollfigurer nu inte längre vet vem de är öppnar förstås upp för ett antal lustifikationer, som att Worf tror att han är kapten på Enterprise grund av det fina bandet han har över bröstet (Vad är det för band egentligen? Det har de inte ens berättat i serien alls vad jag minns). Eller att Data funderar på sitt ursprung och fantiserar om en planet där alla är som han (hjärtskärande). Givetvis står det även erotiska komplikationer på menyn – Riker och Ro som alltid bråkar blir utan sina minnen genast ett passionerat kärlekspar.
Som tankeexperiment är det här lite roligt, men själva motivet i intrigen känns väldigt krystat. Så pass osannolikt att man till och med måste lägga till en disclaimer i manuset där man kommenterar det hela. För bakom minnesförlusten, kortslutningen av skeppets styrfunktioner och raderandet av filer i huvuddatorn låg en varelse av den satarranska rasen som ville använda Enterprise för att radera ut sina fiender – Lysianerna.
PICARD: The Lysians have identified Commander MacDuff as a Satarran, an alien race that’s been at war with the Lysians for decades. I have conveyed our deepest regrets to the Lysians over the tragedy of their lost ship and crew.
RIKER: With all the power that MacDuff had to alter our brain chemistry and manipulate the computers, it’s hard to believe he needed the Enterprise.
PICARD: The Satarrans’ weapons technology is no more advanced than the Lysians’. One photon torpedo would have ended their war.
RIKER: It almost did.
Hur kunde en ras med så här mäktiga telepatiska krafter och teknisk know how inte avgöra kriget själv? Jo, de var helt enkelt kassa på att bygga bomber. Okej, med tanke på att vi träffade en kvinna som fejkade att hon var en uråldig gud för någon säsong sedan så kanske det här inte är det konstigaste vi sett i Star Trek hittills. Och som vanligt är det inte särskilt svårt att veta vem boven i dramat är, vi vet ju att Riker är försteofficer trots allt – även om alla andra glömt bort det.
Som vanligt är det Picards intuition och höga moral som sätter satarranens plan ur spel. Picard skjuter inte på obeväpnade, även om det sitter någon intill honom som skriker att han borde göra det. Jo, eventuellt kan han tänka sig att det är rimligt att skjuta den som skriker i hans öra. Kanske är det här slutligen den största subgenren inom The Next Generation – Picards intuition? Det känns som om den här säsongen sakta håller på att bromsa in. Manusförfattarna är mer sugna på att konstruera intressanta tankeexperiment än skapa riktig dramatik och drivna manus. Men vid det här laget är jag så fast i Star Trek-träsket att jag tycker att det här är underhållande. De vid det här laget välkända figurerna utsätts för nya prövningar i varje avsnitt, och det intressanta blir hur vägen fram till den ofta ganska givna upplösningen ter sig. Snällt, mjukt och lite sömnigt. Men jag hade det ganska kul medan jag tittade. Att jag somnade mitt i berodde nog snarast på sömnbrist. Eller?
Betyg: 7/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 216 tv-avsnitt. Det här är också mitt trettioåttonde inlägg i årets #blogg100-utmaning.