Short Treks: Ask Not. Det om den brutala “jobbintervjun”.

Det är förstås ren smärta att den nya, animerade Star Trek-serien drar igång i USA idag – helt utan sändningsfönster i Europa. Laggandet är lite extra påtagligt när jag dessutom sitter här och skriver om gamla Short Treks-äventyr, som nyligen kommit ut på DVD. Så mycket bakvattenkänsla här. Men, det är bara att bita ihop och komma igen. Tillbaka till Enterprise-universumet igen.

I Ask Not får vi vara med om vad som väl ändå måste vara en av stjärnflottans mest bisarra rekryteringsprocesser. Ett brutalt och vidrigt test av en blivande medarbetare. Fast att det är ett test får varken tv-tittarna eller huvudpersonen reda på förrän allt är slut. Både vi som kollar och stackars kadett Sidhu tror att hon måste vakta kapten Pike som anklagas för myteri. Han försöker på olika sätt få henne att bryta mot de order hon fått, att allt handlar om ett ödesdigert misstag, en felbedömning som kan kosta många liv. Ömsom hotfullhet, ömsom logiska argument används för att hon ska hjälpa honom att få tillgång till komsystemet och prata med besättningen. Här kastas det paragrafer och reglementen mellan de två när de diskuterar vad det korrekta sättet att hantera situationen är. När inget annat fungerar försöker Pike till och med ge intrycket av att han kan rädda Sidhus man, vars liv han säger är i fara på grund av en attack från Tholianerna.

Men allt visar sig vara ett test för att se om Sidhu är rätt virke för att tjänstgöra på Enterprise. Som någon som gått på en och annan jobbintervju så har jag förstås noll sympati för det här sättet att rekrytera personal på. Att ge folk PTSD är liksom ingen bra början på någon anställning.

Det här var inte superspännande tycker jag, förutom på slutet där Spock ger Number One en känga. Eller är det en komplimang – man vet aldrig helt säkert. “We’ve all learned to expect no mercy from Number One” (det är alltså hon som kommit på den här planen).

Extramaterialet består av en audiocommentary av Anson Mount (som ju spelar Pike). Inte supermycket intressant blev väl sagt där, mer än att de tydligen använde för mycket rök första gången de spelade in, och fick göra ett andra försök för att de skulle få ihop ett okej kort-trek-avsnitt. Mount gör däremot sin Pike på samma trygga säkra sätt som vanligt.

Betyg: 3/10.

Short Treks. Säsong 2, avsnitt 3/6. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 771 tv-avsnitt.

ENT: In a Mirror, Darkly – del 1 & 2. På besök i spegeluniversumet.

Har ni lagt märke till att jag typ….snart är i fatt? Har just nu tre tv-avsnitt och tre filmer kvar att skriva om – sedan är jag i fas med den aktuella Star Trek-produktionen. Så jag kan ju inte sitta och vänta på ett nytt Picard-avsnitt, utan måste beta av de sista Enterprise-episoderna. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Det är alltid lite trixigt, det här med besöken i Star Treks spegeluniversum. Först blir jag otroligt upprymd och exalterad vid tanken på tvärtom-dimensionen – det där alla Star Trek-snällisar är elaka, och Federationen ersatts med att människorna förslavat alla folk man träffat på (aka det terranska imperiet). Men efter ett tag brukar det bli lite pinsamt där borta i det parallella universumet. Alla skådisar spelar över, intrigerna brukar vara lite kackiga och så är det, för en gång skull i Star Trek, rätt så mycket pinsamma sexscener. Alla är liksom kåta på Den Onda Sidan.

Inramningen av Enterprises upplaga av spegeluniversumet är å andra sidan ovanligt lyckad. bra. Man har bytt ut musiken i vinjetten, och ersatt många av bilderna på mänskliga framsteg i den med skildringar av olika typer av krigföring – mycket bomber och granater. Jag måste väl också ge ett extra plus teasern på det första av de två avsnitten. Här återanvänder man bilderna från långfilmen First Contact – från just den första kontakten mellan vulcaner och människor. Men i stället för ett trevande “hej” så skjuter Cochrane ner vulcanen som kommer ut ur rymdskeppet, varpå han och resten av människorna på plats under detta historiska ögonblick springer ombord på vulcanernas skepp och börjar plundra det. En magnifik start på avsnittet!

När vi sedan får se själva arbetsmiljön på Enterprise, så är väl det mest iögonfallande kvinnornas version av uniformen – någon form av overallmagtröja som ser rätt märklig ut. Symbolen på MACO-uniformerna (jordarméns del av besättningen) har också bytts ut till en dödskalle. Alla killar ser dessutom lite arga och buttra ut hela tiden – så att vi säkert ska förstå att de inte är snälla längre. Den onde Archer har lite längre och mörkare hår, och är blott försteofficer i det här universumet. Men vi kommer att få se att han är beredd på att arbeta sig upp, ända fram till kejsartiteln.

Spegel-Archers nyckel till framgång består av ett mystiskt jordskepp som hamnat i tholianernas ägo. De har lyckats öppna en port till en alternativt universum, och lockat in ett skepp till sin sida genom att skicka ut en nödsignal. Men på något vis har man lyckats anpassa den här dimensionsporten så att man får in skepp från hundra år in i framtiden, med mer avancerad teknik än i spegeldimensionen. Och just nu ska det finnas ett skepp där, vid namn Defiant. Här knyter man alltså, på ett snyggt sätt, ihop händelserna i originalserieavsnittet The Tholian Web med en story om spegeluniversumet.

I första avsnittet måste Archer faktiskt ställa till med myteri för att ens få undersöka om det ligger någon sanning i det där med att det finns ett Jordskepp från framtiden hos tholeanerna. När man väl hittar det så börjar man också successivt använda de uniformer man hittar ombord på skeppet. Det här dubbelavsnittet blir alltså både en spegeluniversum-story och en nostalgisk originalseriehyllning. Även om det är en elak besättning så är det ju en fröjd att se ett avsnitt som utspelas på den där gamla bryggan.

I den avslutande delen av In a Mirror, Darkly skildras sedan Archers försök att använda sig av skeppet från framtiden för att ta över hela det terranska imperiet. En plan som går om intet när spegel-Hoshi förgiftar honom och i stället satsar på att själv bli kejsarinna. Hon är inte längre bara en snäll översättare, typ.

Även bland de andra birollsfigurerna har det skett smärre förskjutningar. Phlox är här den typ av skeppsläkare som inte har en massa djur som sällskap i sitt labb, utan verkar mer sysselsatt med att dissekera dem. Reed är en del av MACO, tillsammans med Phlox har han satt samman ett tortyrbås som kan användas för förhör. Och Tucker har stora ärr på ena halvan av ansiktet, och ett öga som inte går att öppna helt och hållet.

Parallellt med maktkampen på Defiant så pågår det myteri-intriger även på andra håll. När Spegel-T’Pol går igenom databasen på Defiant börjar hon fördjupa sig i hur histoiren utvecklats i primäruniversumet och inser att det terranska imperiet inte är det ensa sättet som galaxen kan organiseras på. Hennes drömmar om frigörelse går dock om intet. Hon och hennes sammansvurna sprängs i tusen bitar av Defiant när de försöker ta över ett annat av imperiets skepp.

In a Mirror, Darkly är på många sätt precis som de där spegeluniversum-avsnitten brukar vara. Ett gäng extremt roliga och noggrannt iscensatta idéer som sedan inte riktigt leder någonvart. Tror verkligen bara det är Discovery som lyckats använda sig av spegeluniversumet på ett riktigt bra sätt. Det här är dock ett bra försök, även om jag blev rejält besviken på det andra avsnittets upplösning. Det kändes inte alls lika smart eller intressant. Däremot blir ju det här dubbelavsnittet faktiskt bättre av de två nästkommande delarna i serien. De som kretsar lite kring samma tema, men utspelas i primäruniversumet.

Betyg:
In a Mirror, Darkly Pt 1: 8/10
In a Mirror, Darkly Pt 2: 5/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 18 & 19/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 762 tv-avsnitt.

ENT: Future Tense. Det med skeppet från framtiden.

Vad är dealen? Ytterligare en liten fristående pusselbit i historien om “The Temporal Cold War”.

I Future Tense upptäcker Enterprise en skyttel som ligger och driver i rymden. När man undersöker den närmare inser man att 1. Piloten, vars lik återfinns i det närmaste mumiferat inuti skytteln, har en genuppsättning som tyder på att han är en produkt av flera generationer av korsbefruktning (bokstavligt talat) mellan olika sorters rymdvarelser. Bland annat människor och vulcaner. 2. Skeppet är mycket större inuti än utanpå. Fast det knappt tar någon plats alls på Enterprise däck så innehåller det minst två våningar på insidan. 3. Två olika gäng söker upp Enterprise och hävdar att skeppet är deras. Först, ganska väntat, ett antal sulibaner – alltid intresserade när det handlar om teknik som är mystisk och kanske inte riktigt hör hemma i Enterprises samtid. Men efter ett tag anländer också en grupp med skepp från Tholia.

4. Archer letar upp den där databasen från framtiden som en tidsresenär lämnat kvar på Enterprise. Där hittar han skytteln och bevis för att den kommer från framtiden. 5. Medan sulibanerna och tholierna börjar slåss mot varandra lyckas man få iväg en signal från någon form av sändare från den mystiska skytteln. Förhoppningen är att någon från framtiden ska hämta hem skeppet, vilket de gör. Allt slutar med frid och fröjd, utan att vi egentligen förstått alls hur något hänger samman egentligen.

Några nya kontakter? Eftersom Enterprise är en prequel så gör tholierna sin first contact här. Mest spännande är att tholierna verkar gilla att ha det jättevarmt på sitt skepp, och att deras läten påminner om när någon drar med sina naglar på svarta tavlan. Ungefär. I avsnittet tolkas de som extremt aggressiva, men jag fick ändå för mig att de kanske var lite omtänksamma mot folket på Enterprise. Ville rädda dem från att smittas av eventuella tidsavvikelser från skeppet (vilket också sker). Men det kanske bara var en smart bluff för att komma över skytteln?

Sexytime:  Tanken på att det går att skaffa barn trots att föräldrarna inte är samma sorts varelser verkar ändå sätta igång olika tankar hos både T’Pol och Archer.

Ordväxlat: Och på nytt börjar Archer prata om….öronen. Precis som i förra avsnittet.

T’POL: Few Vulcans have ever chosen to mate with another species.

ARCHER: Worried about contaminating your genome with a little human DNA?

T’POL: There are significant biological differences between the species. It’s unlikely we could reproduce. Humans and Vulcans.

(—).

ARCHER: If a human and a Vulcan did have a child, I wonder if he’d have pointed ears. 

T’Pol vs Mänskligheten: Var det här ytterligare ett steg i upptakten till att Archer och T’Pol ska ligga? Och hur många säsonger kommer man i så fall att vänta innan de gör det? Parförhållanden i Star Trek brukar ju sluta som rätt tradiga storylines. Den här spänningen vill man nog dra ut på lite grand…

Det här kändes precis som… 

Åh. jag är inte helt säker på att det här med tidsloopar är en bra idé när de görs så tråkiga som i det här avsnittet. Framför allt när de planeras mot finalen på själva avsnittet – där det ska vara som mest spännande.

Den mystiska skytteln från framtiden stör nämligen tidsflödet under det här avsnittet och både Tucker och Reed respektive Reed och Archer upplever hur historien upprepa sig i en loop. De börjar känna igen den andres ord och kan avsluta varandras meningar. Men en bit in på andra loopen i det här avsnittet tröttnade i varje fall jag på det här tricket. Började snart överväga om loopandet var något man tog till för att man fylla ut speltiden i ett avsnitt vars manus bevisligen är något tunt. “Jamen bra. Vi spelar in att Archer och Reed gör om allting tretton gånger, så kan vi använda oss av loopen så pass många gånger att vi verkligen får ihop ett helt avsnitt”.

Tyckte däremot att det var roligt att T’Pol fortfarande inte tror på det här med tidsresor. Det kvittar hur mycket konstiga saker som händer, hon hävdar ändå att det inte finns någon logisk slutsats som säger att man kan resa i tiden. Ibland önskar man att manusförfattarna till den här serien var mer som T’Pol

Ett över medel-avsnitt. Känner att jag är ganska kluven till hur storylinen om det där kalla kriget om tidslinjen flyter på i den här intrigen. En del av mig uppskattar verkligen den här typen av utvikningar som ger en känsla av att Enterprise och dess besättning bara befinner sig i utkanten av en mycket större konflikt. Samtidigt som en annan del av mig blir frustrerad över att vi samtidigt står och stampar kring vem det är som i framtiden styr och ställer med sulibanerna, och hur det går med tidspolisens försök att hindra hens framfart.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 703 tv-avsnitt.

Star Trek Discovery-böckerna: Fear Itself. Den om Saru och flyktingskeppet.

Saru frontar omslaget på den tredje delen i pocketserien om Star Trek: Discovery, och jag hade nog hoppats på att få reda på massor om hans uppväxt, hemplanetens kultur och hur han hamnade i Stjärnflottan. Så blev det nu inte (en del av det där dök i stället upp i Short Treks-avsnittet The Brightest Star).

För precis som sina två föregångare handlar Fear Itself om ett specifikt äventyr, om än med Saru i huvudrollen. Ja, faktum är att hela händelseförloppet i romanen triggas igång av Sarus mindervärdeskomplex gentemot med Michael Burnham. Han har helt enkelt tröttnat på att bara vara ängslig och orolig och försöker i stället testa gränser och våga lite mer. Det hinner han ångra ett antal gånger under den här historiens förlopp.

Mer om handlingen om en liten stund. Vill först bara få ur mig att det här är den hittills bästa pocketen i serien. Det har bitvis varit lite plågsamt att läsa de tidigare böckerna, men här susade jag igenom första halvan av berättelsen helt utan besvär. Fear Itself är uppenbarligen skrivet av någon som faktiskt har koll på sitt språk, behärskar mer än grundläggande berättarteknik och inte hänger sig åt allt för mycket technobabble, långdragna beskrivningar av interiörer eller allt för klyschiga personbeskrivningar. Tack, James Swallow. Du har gett mig hoppet tillbaka om den här bokserien.

Fear Itself utspelas år 2252, det vill säga sex år efter Drastic Measures, men tre år före Desperate Hours – och fyra år före händelserna som drar igång tv-serien Discovery, The Battle of the Binary Stars. Men oavsett i vilken tid och på vilken plats en historia utspelar sig så har ju upphovspersonernas samtid en tendens att leta sig in i handlingen, så Fear Itself handlar om ett flyktingdrama. Ute på uppdrag upptäcker federationsskeppet Shenzhou och dess kapten, Georgiou, ett skepp från Peliar som har extrema tekniska problem. När Federationsskeppets besättning försöker undsätta Peliarerna upptäcker Saru att det stora skeppets fraktutrymmen är fyllda med flyktingar från Gorlan. De hade först kom till Peliar, men där ville man inte ha några flyktingar. Så nu fraktar man dem vidare till en annan planet som man lovar ska vara värsta, fina paradisliknande stället. Men Saru känner av att det är något skumt på gång – både från Perliarernas och Gorlanernas sida. Och utan att han riktigt förstår vad som sker så har han blivit en bricka i ett helt annat spel än det han trodde var på gång.

Jag tänker inte säga mer än så, för den här romanen har flera dramatiska vändpunkter som det känns dumt att avsluta. Vi kan väl säga som så att Saru ställs verkligen inför en rad riktigt vidriga val i den här boken, och just när man tror att det inte kan bli värre, så blir det förstås det. Och att den avslutas med ett riktigt rafflande actionsavsnitt med värsta fajten mellan olika rymdskepp.

När det gäller Sarus privatliv så minns jag från den här boken hur han kör ett holoprogram i sin bostad ombord Shenzhou. Ett träningsprogram där han utan förvarning blir överfallen av olika vidrigheter – tanken är att han ska kunna hålla sina överkänsliga reflexer för att kunna upptäcka fara i topptrim. Fatta hur sjuk han är.

Jag hade antagligen blivit lite frustrerad om jag var författaren James Swallow och kollade på The Brightest Star. Jag menar, någon kunde väl ha skickat PM:et om att det är Georgiou i egen hög person som hämtar upp Saru från hans hemplanet när han ska joina Stjärnflottan. Beskrivningen på sidan 285 i den här boken ger intrycket att hon inte alls var så personligt engagerad i hans öde.

Jag hade en svacka någonstans i mitten av den här berättelsen, men annars var det här ovanligt underhållande – om än lite jobbigt ibland. Folk är verkligen illa ute i den här berättelsen. Flera gånger.

Funderar lite på hur stor frihet de här författarna har med sina historier. Börjar nämligen eventuellt småtröttna på alla rättrådiga Starfleet-besättningsmän som på en sekund eller två kan skaka fram en snillrik teknisk lösning eller väldigt välformulerat lyckas vinna en diskussion. Även om Fear Itself handlar väldigt mycket om Sarus osäkerhet och brister i hans ledarskap så vet man att det nog aldrig flippar ut helt och hållet. Han fattar fel beslut massor av gånger i den här boken, men det visar sig ändå väldigt ofta vara rätt typ av fel saker som han lyckas besluta sig för. Så även om jag längtar efter en roman som bara handlar om den där dagen då alla är bakfulla och det görs hundra slarvfel på bryggan så vet jag att den inte kommer. Karaktärsmord tillhör nog inte Star Trek-pocketförfattarnas tjänstebeskrivning .

Betyg: 8/10.

Star Trek Discovery: Fear Itself av James Swallow. Bok 3 om Discovery-universumet. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 492 tv-avsnitt, samt bloggat om tre Star Trek-romaner och två Trek-seriealbum.. 

The Tholian Web. Det där Kirk fastnar i en glipa mellan dimensionerna. Och alla har fabulösa rymddräkter.

st tholian 4Det tog alltså drygt 60 avsnitt innan manskapet på Enterprise för första gången behövde en riktig rymddräkt. Vilket ju säger något om hur bekväma och lättjefulla Kirk och hans mannar är, som nästan enbart besöker världar med schysst atmosfär och ljummet klimat (även om man ju någon gång i säsong två kom på att man kunde påstå att det fanns inbyggda värmeslingor i polyesterdräkterna som manskapet har på sig och på det sättet kunde förlägga handlingen till en kall planet utan att behöva sy upp nya kostymer). Men priset för de fabulöst plastiga rymddräkterna i det här avsnittet visade sig vara högt. De var inte klara i tid, olika delar trillade av hela tiden, och eftersom seriens skapare Gene Roddenberry inte tyckte att blixtlås eller knappar hörde hemma i framtiden så fick skådespelarna sys in i sina outfits. Till sist fick avsnittsregissören Ralph Senensky sparken på grund av eftersläpningarna i schemat, som delvis berodde på de famösa dräkterna.

Senensky var troligtvis ett sorts bondeoffer, att han fick sparken mitt i  inspelningen av ett avsnitt var en markering från producentens sida gentemot Paramount. På det sättet bevisade man att man tog kraven från Paramounts sida om att inte dra över när det gällde inspelningsdagar eller budget på allvar.

st tholian 6Men, de där rymddräkterna. Så fantastiskt märkliga, fulsnygga och konstiga. Överdelen ser ut nästan som mikrofonskydd, eller toppen på en deo-stick. De utomliggande plaströren i klara färger verkar väldigt oskyddade och sårbara för ett uppdrag ute i rymden.Ja, på ett sätt känns det nästan som ett slags dragshow-version av rymddräkter. Allt är liksom lite extra glittrigt och färgerna är lite extra bjärta. Trots enormt hård konkurrens känns de ändå som en absolut höjdpunkt i Star Treks kostymproduktion.

Men avsnittet bjuder på mer dramatik än nyskapande rymd-outfits. Det utspelas i en del av universum där den väv som utgör själva rymden är glesare än på andra ställen. Gränsen mellan andra fysiska dimensioner är tunn och föremål och människor kan flyta fram och tillbaka mellan olika rumsliga verkligheter. Dock på ett så regelbundet sätt att Spock ganska snabbt kan räkna ut en tidtabell för dessa överlappande tidpunkter.

st tholian 8Jag tycker att The Tholian Web talar emot den gängse uppfattningen om tredje säsongens uselhet. För även om många av manusen i den här säsongen är slarviga skrivna när det gäller detaljer och logik och utförandet ofta blivit lidande av den hårda tidspressen, så är själva berättarstrukturen mer komplicerad i flera av säsong 3-avsnitten än vad Star Trek tidigare brukat nåt upp till.

Det händer liksom massor av grejor i det här avsnittet: Rymdskeppet USS Deviant har fastnat mellan två dimensioner, och hela besättning har drabbats av något slags galenskap och dödat varandra. Under en räddningsinsats på skeppet försvinner även Kirk in i en dimensionsficka. Enterprise varnas, attackeras och blir senare insydd i en energiväv av två skepp från Tholia II. McCoy och Spock hamnar som vanligt i bråk när Spock för befäl i Kirks frånvaro, men det är med en sorgligare underton eftersom de bägge samtidigt sörjer Kirk som de tror är borta för alltid. Inte förrän de sett Kirks förinspelade testamente blir de vänner igen. Medan de två vännerna sörjer ser Uhura Kirk i en spegel, och sys in på sjukan eftersom McCoy tror att hon är galen. Samtidigt blir en efter en av besättningen galna eftersom hjärnvävnadsstrukturen i det centrala nervsystemet förvrids av dimensionernas tunnhet. Och så lite till på det.

st tholian 7Mycket händer, men begränsad av sitt 50-minutersformat går upplösningen som vanligt lite för smidigt och snabbt. Ändå tycker jag att man kan se tendenserna här till vad som hade kunnat hända med orginal-Star Trek om man tillåtit sig en sammanhängande och mer komplicerad handling och ett fördjupat berättande. Å andra sidan menar ju många att det är de avslutade episoderna som byggt fenomenet. De upprepade repriserna blev antagligen så populära just för att man kunde hoppa in och se ett avsnitt var som helst, utan att behöva bry sig om var i handlingen man befinner sig.

st tholian 5Sammanfattning: Det är något som känns allvarligare och mörkare även i det här avsnittet. Som när Kirk står ensam kvar på Defiant, omgiven av lik, och väntar förgäves på att transportören ska ta honom tillbaka till Enterprise. Det är bland det sorgligaste jag sett i Star Trek-väg. Lägg till det lite skön design av rymddräkter och jag är förtjust. Däremot vet jag inte om jag orkar med McCoys uppförande varenda gång som Spock är t f kapten för Enterprise. Visst har flera avsnitt framför allt den här säsongen handlat om den mer kärleksfulla sidan av deras love/hate-relation, men han uppför sig verkligen som en idiot varje gång Spock ger order. Hade jag varit Spock hade jag krävt att McCoy blev omplacerad. Betyg: 7/10