Night Terrors. Sömnstörningar, galenskap och drömmar med dolda budskap,

tng night terrors

Det är något visst med Star Trek-avsnitten där folk blir galna. Jag är extremt svag för masspsykosavsnitten, där paranoian liksom flödar genom Enterprise och där ensamheten och utsattheten i en rymdfarkost mitt ute i rymden blir plågsamt uppenbar. Det finns liksom ingenstans att ta vägen om alla andra ombord blir knäppa. Och ingen som kommer att hinna att komma och rädda en.

tng night terrors2I det här galenskapsavsnittet, Night Terrors, finns en hel del ekon från några av de tidigare som haft liknande teman. Originalseriens The Naked Time samt The Next Generations The Naked Now och The Tholian Web. Redan inledningen av Night Terrors känns bekant. Enterprise hittar USS Brittain, ett av Stjärnflottans rymdskepp som försvunnit, drivande i rymden. Alla i besättningen är döda, utom en person – en katatonisk betazoid som inte längre kan kommunicera med omvärlden. Det finns spår av strider ombord, men obduktionerna visar på att det är besättningen själva som tagit livet av varandra – det finns ingen yttre fiende som framkallar galenskapen.

Även nästa steg i handlingen känns igen. Enterprise upptäcker nämligen att de är fångna av en okänd kraft, troligtvis samma som hållit fast Brittain i sitt läge. Ett grepp som också använts förr, nu senast i Booby Trap. Men den här “kraften” har inverkan på människors psyken. De slutar drömma, och blir galna av det. Alla påverkas utom Troi, hon drömmer istället samma dröm om och om igen. Samma ord upprepas medan hon flyger runt bland en massa moln. Efter ett tag inser man att det där måste vara ett budskap från ett annat skepp som också är fångat  av den märkliga kraften (just dechiffreringen av det där drömbudskapet är kanske avsnittets svagaste punkt, inte helt självklart för mig, åtminstone).

 

night terrorsDet här är det första avsnittet på ett tag som snarare påminner lite för mycket om tidigare avsnitt än bygger vidare och knyter ihop lösa trådar från tidigare säsonger. Det brukar vara något dåligt, men den här gången är det lite tvärtom för mig. Jag känner det som att  man försökt göra det där galenskapsavsnittet gång på gång, och nu äntligen börjar få någon ordning på det. Den här gången är det liksom obehagligt på riktigt när vanföreställningarna sprider sig ombord. Och för en gångs skull försöker man inte skoja bort någonting, ingen i besättningen är magiskt stoisk och starkare än de andra när det gäller att stå emot vansinnet (om vi undantar Whoopi Goldbergs rollfigur Guinan – det är nästan lite underligt att hon inte griper in, hennes uppgift brukar ju att vara the voice of reason när alla flippar ut ombord). Tvärtom, man tar ut svängarna och låter inte galenskaperna stanna vid lite svett och galna blickar, utan iscensätter (om än lite valhänt) några mardrömsscenarion.

Sekvenserna med Troi flygandes runt i någon annans drömmar känns väl sådär. Först tänkte jag att det hela skulle utvecklas till något liknande Jennifer Lopez-rullen The Cage, som kom några år senare. Det vill säga att Troi skulle kunna ta sig djupare och djupare in i någon annans hjärnverksamhet och upptäcka mörka och mystiska rum och hemligheter. Men det visar sig att den katatoniska betazoiden bara är ett slags sändare för en yttre makt. Så hon flyter mest runt där bland molnen och hojtar för sig själv, även när det är dags för själva upplösningen. Kontaktögonblicket får vi aldrig se.

tng night terrors 3Som sagt, jag gillar skildringen av galenskapen och paranoian ombord, utan det är nog själva upplösningen som känns lite…gjord. Lite snöplig rentav, efter att spänningen byggts upp på länge. Det är också ett av de typiskt irriterande Star Trek-lösningarna. Det där andra skeppet liksom bara far bort i rymden, och så behöver vi aldrig mer bry oss om den lösa tråden i handlingsväven )om det inte blir uppslaget till en Star Trek-roman, det vill säga).

tng night terrors 5åP generöst humör idag, väljer att fokusera på det jag gillar i det här avsnittet, istället för tvärtom. Är förresten väldigt road av att alla ombord verkar ha de där blommorna precis vid sina huvudkuddar ombord på skeppet. Det ser lite komiskt ut ha huvudet inkört i en blomkruka, liksom (det är tydligen inte bara jag som undrat).

Betyg: 8/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 193 tv-avsnitt. Det här är också mitt trettonde inlägg i årets #blogg100-utmaning. 

The Battle. Det där ferengierna ger Picard huvudvärk. Och vanföreställningar.

tng the battle 3

Ja, men det här avsnittet gillade jag ju faktiskt, trots att det innehåller de där ferengierna, som jag ju dissade för några avsnitt sedan. Men faktum är att de inte är lika  jobbiga här. Dessutom innehåller ploten några av mina favoritingredienser – sinnesförvirring och vanföreställningar. Och så får vi äntligen lite bakgrundshistoria till den ganska reserverade och strame kapten Picard.

tng battle 2Picard, ja. Han spelas ju av den gamle Royal Shakespeare-skådisen Patrick Stewart. Att det var han som skulle spela kaptenen för Enterprise var knappast självklart. Gene Roddenberry hade bestämt sig för att sätta samman en besättning i The Next Generation som inte skulle påminna om den gamla originalserien. Därför skulle Jean-Luc Picard vara fransman, och givetvis spelas av en fransk skådespelare. Istället var det Star Trek-veteranen/producenten Robert Justman som hittade och i det närmaste tjatade in Stewart i ensemblen.

Och med Stewart kommer också en annan pondus än den hos Shatner. Picard är äldre, mognare, mer faderlig och lite mer av en reglementsivrare än Kirk i den gamla serien. I det här avsnittet får vi dock veta hur han uppfann en helt egen attackmanöver, när han med sitt skepp Stargazer utplånade ett oidentifierat skepp genom den nu kända Picardmanövern.

TNG battleDen gamla händelsen dras upp  på nytt när en ferengibefälhavare tar kontakt med Enterprise för att överlämna en gåva. Det visar sig vara Picards gamla övergivan skepp som de hittat, fixat till och nu vill ge bort som en fredsgåva. Då kommer alla minnena på en och samma gång för Picard. Fast det är inte frivilligt. Ferengikaptenen har nämligen införskaffat något slags mentala distanssändare som han använder på Picard för att styra hans tankar. Det börjar med huvudvärk men fortsätter med rena hallucinationer. Målet är att göra honom så pass förvirrad att han ska attackera Enterprise med Stargazer. Det är en avancerad hämnd eftersom det där oidentifierade skeppet var ett ferengiskepp, och befälhavarens son var en av de som dog ombord. ,

Planen går ganska bra, för ingen på Enterprise – bokstavligen ingen – tycker att det är jättekonstigt. märkligt och exceptionellt att de erkänt gnidna ferengierna ger tillbaka ett skepp till federationen utan att ta betalt för det. Hur som helst så blir det några suggestiva scener där en allt mer förvirrad Picard ser syner och återupplever dagen då han höll på att gå under med sitt gamla skepp.

Det här avsnittet sticker ut från de övriga i The Next Generation så här långt. Intrigen må vara lättgenomskådad, men är trots allt påhittig och oväntad i det här sammanhanget. Eller så har jag börjat bli helt avtrubbad av den ganska usla kvaliteten så här långt.

För övrigt: får vi i det här avsnittet reda på att huvudvärk och förkylningar är utplånade i den sköna nya Star Trek-värld. Se där, det finns massor av hoppfullla saker i framtiden. Däremot började jag i och med det här avsnittet känna att det blir mer och mer tvålopera över The Next Generation – eller har det varit lika många scener tidigare där huvudpersonerna står och tittar rakt ut i luften, ackompanjerad av dramatisk musik i väntan på ett kommande reklaminslag?

Betyg: 5/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 111 tv-avsnitt.

Whom Gods Destroy. Det där patienterna tar över mentalsjukhuset.

st gods 2Handling…Välkommen till Elba II, en fängelseplanet med giftig atmosfär där Federationens rättspykiatriska klinik är placerad. Det här är spelplatsen för Whom Gods Destroy, där patienterna lyckats ta kontrollen över hela bygget. Deras ledare är Garth of Izar, som förresten passar på att utnämna sig själv till härskare av hela universum när han nu äntligen lyckats ta sig ut ur sin cell. Han är en före detta stjärnflottekapten som nu hoppas att hans förmåga till shapeshifting, det vill säga han kan anta andra personers utseende, ska hjälpa honom att lämna Elba II. Ett besök av kapten Kirk kan bli den chans han väntat på. Det första steget i hans strävan att erövra hela galaxen.

Det här påminner lite om…det finns en del likheter med första säsongens Dagger of the Mind – som att avsnittet utspelas på en fängelseplaneten som styrs av en galen despot, och att det finns en maskin som utsätter hjärnan för tortyr. Men i jämförelse med Dagger…kännas Whom Gods Destroys som en mer konsekvent och utvecklad. Här får både Steve Ihnat och Yvonne Craig gott om utrymme för att spela över i sina roller som kriminella psykopater. Att lägga till shapeshiftning-prylen skapar fler dramatiska möjligheter – även om förstås dubbelgångargreppet använts flera gånger tidigare. När det är dags för upplösningen visar det sig på nytt att Spocks uppgift blir att ordna upp hela sörjan. Något som sker allt oftare i den tredje säsongen.

st gods 5Brutalitet…Den sena kvällstiden som den tredje säsongen visades på har tydligt påverkat innehållet. Det blir både mer hångel och våld – det här är ett av flera avsnitt i den sista säsongen som inte tilläts visas i Storbritannien när serien gick där 1971. Det dröjde fram till 90-talet innan de förbjudna avsnitten äntligen visades där. Orsaken? Antagligen scenen där den onde Garth bestämmer sig för att spränga sin flickvän, en av medpatienterna på fängelseplaneten, i luften. Även jag var lite förvånad. Tortyr har jag ju sett tidigare, men regelrätta avrättningar är mer sällsynta.

Trovärdighetsproblem…Det som stoppar Garth att ta över Enterprise är att Kirk lösenordskyddat sin tillbakatransport från fängelseplaneten till Enterprise. Han måste svara rätt på ett schackdrag för att Scotty ska låta honom komma tillbaka till skeppet. Så praktiskt att han gjorde det innan han åkte till en fängelseplanet där han blir tillfångatagen av en shapeshifter. Problemet är att jag aldrig sett Kirk göra det här någonsin tidigare. Mycket skumt!

En annan märklig grej i det här avsnittet är att Federationen lyckats ta fram ett vaccin mot psykisk sjukdom.  Alla varianter! I en enda vaccination!!

st gods 3Filosofisk tyngd…Det är ganska märkligt att avsnittsförfattaren inte mjölkar det här avsnittet på mer filosofiska inslag. Som till exempel i scenen där Spock ska försöka komma på vem av två upplagorna av Kirk som är den verkliga kaptenen och vem som är en förklädd Garth. Hade jag skrivit den scenen hade jag åtminstone försökt smyga in någon aspekt kring att Garth och Kirk har fler likheter än Kirk vill veta av. Helt olika är de inte, tycker jag.

Sammanfattning… Efter ett lovande upplägg trampar dessvärre intrigen lite vatten mot slutet. Att hitta på ett rimligt sätt som Kirk lyckas överlista Garth och hans hejdukar på visar sig vara svårt. En intrigtråd om möjligheten för Enterprise att ta sig igenom planetens energisköldar ältas lite, men leder ingenvart. Hade det inte varit för Spocks Vulcan nerve pinch så hade antagligen Kirk fortfarande suttit och ruttnat på Elba II.

I och med det här avsnittet trillade också äntligen poletten ner för mig när det gäller det crowdfundade projektet Star Trek: Axanar. Jag har både läst och lyssnat på podcaster om det, men aldrig riktigt förstått vad det handlar om. Som vanligt när det gäller Star Trek så hittar man svaren om man bara orkar kämpa sig igenom ytterligare sjuttio avsnitt av serien. Axanar visar sig vara en prequel till det här avsnittet, och handlar om Garth of Izar innan han blev galen.

Betyg 6/10 .

Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 14/24

The Tholian Web. Det där Kirk fastnar i en glipa mellan dimensionerna. Och alla har fabulösa rymddräkter.

st tholian 4Det tog alltså drygt 60 avsnitt innan manskapet på Enterprise för första gången behövde en riktig rymddräkt. Vilket ju säger något om hur bekväma och lättjefulla Kirk och hans mannar är, som nästan enbart besöker världar med schysst atmosfär och ljummet klimat (även om man ju någon gång i säsong två kom på att man kunde påstå att det fanns inbyggda värmeslingor i polyesterdräkterna som manskapet har på sig och på det sättet kunde förlägga handlingen till en kall planet utan att behöva sy upp nya kostymer). Men priset för de fabulöst plastiga rymddräkterna i det här avsnittet visade sig vara högt. De var inte klara i tid, olika delar trillade av hela tiden, och eftersom seriens skapare Gene Roddenberry inte tyckte att blixtlås eller knappar hörde hemma i framtiden så fick skådespelarna sys in i sina outfits. Till sist fick avsnittsregissören Ralph Senensky sparken på grund av eftersläpningarna i schemat, som delvis berodde på de famösa dräkterna.

Senensky var troligtvis ett sorts bondeoffer, att han fick sparken mitt i  inspelningen av ett avsnitt var en markering från producentens sida gentemot Paramount. På det sättet bevisade man att man tog kraven från Paramounts sida om att inte dra över när det gällde inspelningsdagar eller budget på allvar.

st tholian 6Men, de där rymddräkterna. Så fantastiskt märkliga, fulsnygga och konstiga. Överdelen ser ut nästan som mikrofonskydd, eller toppen på en deo-stick. De utomliggande plaströren i klara färger verkar väldigt oskyddade och sårbara för ett uppdrag ute i rymden.Ja, på ett sätt känns det nästan som ett slags dragshow-version av rymddräkter. Allt är liksom lite extra glittrigt och färgerna är lite extra bjärta. Trots enormt hård konkurrens känns de ändå som en absolut höjdpunkt i Star Treks kostymproduktion.

Men avsnittet bjuder på mer dramatik än nyskapande rymd-outfits. Det utspelas i en del av universum där den väv som utgör själva rymden är glesare än på andra ställen. Gränsen mellan andra fysiska dimensioner är tunn och föremål och människor kan flyta fram och tillbaka mellan olika rumsliga verkligheter. Dock på ett så regelbundet sätt att Spock ganska snabbt kan räkna ut en tidtabell för dessa överlappande tidpunkter.

st tholian 8Jag tycker att The Tholian Web talar emot den gängse uppfattningen om tredje säsongens uselhet. För även om många av manusen i den här säsongen är slarviga skrivna när det gäller detaljer och logik och utförandet ofta blivit lidande av den hårda tidspressen, så är själva berättarstrukturen mer komplicerad i flera av säsong 3-avsnitten än vad Star Trek tidigare brukat nåt upp till.

Det händer liksom massor av grejor i det här avsnittet: Rymdskeppet USS Deviant har fastnat mellan två dimensioner, och hela besättning har drabbats av något slags galenskap och dödat varandra. Under en räddningsinsats på skeppet försvinner även Kirk in i en dimensionsficka. Enterprise varnas, attackeras och blir senare insydd i en energiväv av två skepp från Tholia II. McCoy och Spock hamnar som vanligt i bråk när Spock för befäl i Kirks frånvaro, men det är med en sorgligare underton eftersom de bägge samtidigt sörjer Kirk som de tror är borta för alltid. Inte förrän de sett Kirks förinspelade testamente blir de vänner igen. Medan de två vännerna sörjer ser Uhura Kirk i en spegel, och sys in på sjukan eftersom McCoy tror att hon är galen. Samtidigt blir en efter en av besättningen galna eftersom hjärnvävnadsstrukturen i det centrala nervsystemet förvrids av dimensionernas tunnhet. Och så lite till på det.

st tholian 7Mycket händer, men begränsad av sitt 50-minutersformat går upplösningen som vanligt lite för smidigt och snabbt. Ändå tycker jag att man kan se tendenserna här till vad som hade kunnat hända med orginal-Star Trek om man tillåtit sig en sammanhängande och mer komplicerad handling och ett fördjupat berättande. Å andra sidan menar ju många att det är de avslutade episoderna som byggt fenomenet. De upprepade repriserna blev antagligen så populära just för att man kunde hoppa in och se ett avsnitt var som helst, utan att behöva bry sig om var i handlingen man befinner sig.

st tholian 5Sammanfattning: Det är något som känns allvarligare och mörkare även i det här avsnittet. Som när Kirk står ensam kvar på Defiant, omgiven av lik, och väntar förgäves på att transportören ska ta honom tillbaka till Enterprise. Det är bland det sorgligaste jag sett i Star Trek-väg. Lägg till det lite skön design av rymddräkter och jag är förtjust. Däremot vet jag inte om jag orkar med McCoys uppförande varenda gång som Spock är t f kapten för Enterprise. Visst har flera avsnitt framför allt den här säsongen handlat om den mer kärleksfulla sidan av deras love/hate-relation, men han uppför sig verkligen som en idiot varje gång Spock ger order. Hade jag varit Spock hade jag krävt att McCoy blev omplacerad. Betyg: 7/10

Obsession. Den med det blodtörstiga gasmolnet och en Kirk på gränsen till sammanbrott.

st obsession

Men så var det äntligen dags för ett lite mörkare avsnitt av Star Trek. Ett där vi för en gångs skull får lite mer information om Kirks förflutna, det han var med om innan han hamnade på Enterprise. Tidigare har det ju varit mest varit hans dejtinghistoria som dykt upp i serien, med den ena gamla flamman efter den andra som passerat revy. I det här avsnittet återvänder istället Kirks värsta mardröm – den organism som dödade hans mentor, kapten Garrovick, och 200 besättningsmän på rymdskeppet USS Farragut. Och i Obsession luktar döden som honung.

st obsession 3För det är med lukten det börjar. Kirk och några av hans mannar är ute på rekognoseringsuppdrag på en planet när han plötsligt känner doften från förr. Men trots hans alerta doftminne dör några av besättningsmännen hastigt. Kirk blir då besatt av tanken att fånga och utplåna mördaren från Farragut. Den som materialiserar sig som ett…gasmoln. Ja, det är väl specialeffekterna som är det här avsnittets stora svaghet, gasmoln är nu en gång för alla inte särskilt karismatiska. Avsnittet har också uppenbara likheter med The Man Trap från första säsongen (den gången sög fienden allt salt ur människors kroppar, här är det röda blodkroppar det handlar om).

st obsessionMen det är Kirks besatthet som ger det här avsnittet djup, framför allt genom det enorma gravallvar som Williams Shatner genomför sin rolltolkning med. Som scenen där hans mest trogna medarbetare, Spock och McCoy söker upp honom för att berätta att de tror att han håller på att förlora förståndet. Väldigt tungt och mörkt för att vara Star Trek. Kirk undviker att bli instängd på hispan genom att hänvisa till en princip kring ledarskap inom federationen som inte jag hört talas om –att intuition är lika viktigt som att följa reglementen. Att Kirk riskerar hela Enterprise besättning i sin jakt på sin vita val, verkar vara ett mindre problem.

I det här avsnittet introduceras alltså USS Farragut, ett rymdskepp som i sin tur blivit huvudperson i ett av de många fan-drivna sidoprojekt som finns i Star Trek-universumets mer inofficiella delar. Första avsnittet var fyllt av dessa uppenbarligen helt besatta Trekkers som lever sin dröm. Och projektet lever fortfarande. En mer utförlig rapport kommer här så småningom.

st obsession 4Sammanfattning: Ovanligt mörkt avsnitt av Star Trek TOS. Men allvaret klär besättningen på Enterprise, och en galen befälhavare är alltid intressant. Gasmolnet utan namn lär dock inte platsa i Star Trek-bovarnas House of Fame. Däremot tänker jag att Obsession borde vara mumma för alla slash-författare där ute. För en gångs skull bjuder ju Kirk in en ung man till sitt rum under avsnittets sista scen. Jo, jag vet att det är sonen till kapten Garrovick och att hann säger att han ska berätta historier om hans pappa. Men ändå. Glimten i Kirks ögon. Betyg: 8/10 (tack vare Shatners INTENSITET)

(Det här var det 43:e Star Trek-avsnittet jag skrev om, och den 59:nde dagen jag bloggade som en del av #blogg100)

Operation: Annihilate! Det med flygande dumplingsmaneter som gör folk galna.

IMG_1386

Men det här var en säsongsavslutning helt i min smak! Flera av mina favoritgrejor finns med i det här avsnittet: intergalaktiska epidemier och galenskap. Och så gulliga aliens som ser ut som en blandning mellan dumplings och maneter. Har sällan varit på så gott humör inför en planets sönderfall och snara undergång som i Operation: Annihilate!

I det här avsnittet far Enterprise till planeten Deneva  som riskerar att bli nästa mål för en rymdepidemi som gör människor galna. Fenomenet har vandrat från solsystem till solsystem, men inget vet exakt vad psykoserna består av eller vad de orsakas av. Man kan bara konstatera att samhällena går under, ett efter ett. För Kirk är det hela lite extra laddat. Hans bror med familj bor på Deneva, och stackars Uhura får en utskällning när hon inte kan få radiokontakt med planeten.

Väl på plats möts Enterprise besättning av personer med irrationella beteenden. EnIMG_1385grupp män ropar att de inte vill skada Enterprise besättning, men jagar samtidigt dem med tillhyggen. Folk skriker av smärta och tuppar sedan av. Gåtan närmar sig sin lösning när Enterprise-expeditionen upptäcker ett rum fyllt av märkliga dumplingsmaneter. En av dem flyger genom luften och landar på Spock. Och sen blir Spock också galen. Eller, åtminstone så galen som en man från Vulcan kan bli.

Det jag tycker mest om med de där dumplingsmaneterna är att de gnyr så gulligt. Efter att jag settIMG_1379avsnittet läser jag mig till att ljudet är någon sorts kyssljud från början. Fast det ibland eventuellt låter mer som någon sorts pruttar. I vilket fall bedrar skenet. De gulliga dumplingsmaneterna utgör enskilda celler i en stor organism. Och när en av dem hamnar på en människa sticker de till, tar sig in i nervbanorna och skapar en sorts trådar där. En sorts neurologiska binnikemaskar, liksom. Genom att förorsaka sitt värddjur smärta får de total kontroll över dem. Till exempel kan de tvinga folk att bygga rymdskepp och ta varelserna till en ny planet, där det finns färska kroppar att kasta sig över.

Jag gillar det här avsnittet, mycket för att man skrivit in flera starka och känslodrivna handlingselement. Här finns Kirk och hans oro för brorsans familj. NärIMG_1383Spock blir smittad verkar det från början hopplöst och sorgligt. När man hittar en bot, verkar biverkningarna från början tuffa – och McCoy känner en enorm skuld när hans tanklöshet kan ha kostat Spock hans syn. Och precis om i The Devil in the Dark blir jag lite besatt av hur mycket det här liknar Alien-konceptet. Även om de gulliga utomjordingarna inte är så skrämmande här i Star Trek. Utan mest gör att jag kanske måste sticka och köpa lite ravioli.st operation stingray

The City on the Edge of Forever. Det med Joan Collins, tidsresor och en galen Bones.

IMG_1373Jag var ganska spänd och nervös när jag tryckte på play. Äntligen skulle jag få se The City on the Edge of Forever. Det klassiska Star Trek-avsnittet, ja enligt många kanske till och med det bästa någonsin i The Original Series.

Och visst är det något speciellt med den här storyn. Det har lite extra allt. Lite mer avancerad intrig, lite mer känd gästskådespelare (Joan Collins) och ett lite sorgligare slut än vad vi är vana vid. Temat är det jag brukar kalla för Sliding Doors-faktorn (efter Gwyneth Paltrow-filmen från 1998, ni vet. Jag brukar i och för sig säga det mest på skoj. Men jag har sagt det. Lovar!). Det vill säga: Ändra en detalj i ett liv, och det finns ingen gräns för hur stora konsekvenserna kan bli. I det här fallet hänger hela Federationens existens på händelserna under en kväll i New York på 30-talet,
IMG_1366I Star Trek-kretsar är The City on the Edge of Forever ändå kanske allra mest känd för det långdragna och hätska bråket mellan Star Trek-skaparen Gene Roddenberry och författaren Harlan Ellison. Det var Ellison som skrev de första utkasten till The City on the Edge of Forever. Trots att många var förtjusta i hans manus ansågs det vara för dyrt och komplicerat för Star Trek. Roddenberry och hans team gjorde en rejäl omarbetning. Så omfattande att Ellison försökte ersätta sitt namn i avsnittets eftertexter med en pseudonym. Ellison fortsatte sedan att tala öppet kring sitt missnöje med hur arbetsprocessen gått till, medan Roddenberry spritt sin version om hur samarbetet havererade. De två försonades aldrig.

IMG_1372Jag spoilar alltid ganska mycket i de här texterna, men eftersom det här avsnittet är lite speciellt kommer här en spoilervarning. Så ni vet.

The City on the Edge of Tomorrow är ytterligare ett av Star Treks tidsrese-avsnitt. Den här gången är katalysatorn doktor McCoy, som blir galen efter att av misstag injicerat sig själv med en överdos av Cordrazine. Allt mer paranoid, och med ansiktet täckt av röda fläckar lyckas han transportera sig ner sig till en närliggande planet. Kirk & Co följer förstås efter, och upptäcker snart en tidsportal på planeten. Den förvirrade McCoy hoppar in i portalen mitt under en genomgång av höjdpunkter under Jordens historia, och genast förändras både historien och samtiden. Enterprise väntar inte längre i sin omloppsbana. Nej, skeppet verkar inte ens existera i denna nya, alternativa verklighet. Om Kirk och de andra ska kunna lämna stenbumlingen till planet som de är på måste de följa efter McCoy in i tidsportalen för att ändra tillbaka det han förändrat.

Det avgörande ögonblicket för Jordens framtida utveckling visar sig vara huruvida aktivisten och härbärgesföreståndaren Edith Keeler dör i en trafikolycka eller inte. Överlever Keeler blir hon en tongivande fredsaktivist, som hjälper till att hålla USA utanför andra världskriget så pass länge att Nazityskland hinner utveckla sina atomvapen. Tyskland vinner kriget, och framtiden för Jorden och koloniseringen av rymden blir en helt annan (exakt vilken berättas dock aldrig). Alltså måste Spock och Kirk se till att McCoy inte kan rädda Keeler från olyckan. Hon måste dö. Uppdraget blir inte direkt lättare när Kirk blir förälskad i Keeler.

IMG_1370Det är rätt intressant att det här avsnittet inte får en “sign of the times”-analys i boken These are the Voyages. Den dramatiska berättelsen kring hur själva manuset kom till tar upp nästan allt utrymme i kapitlet. Men om vi tolkar de andra avsnitten utifrån det faktum att USA befann sig mitt i det allt mer impopulära Vietnamkriget, så måste vi göra så även här. Och då undrar jag om inte The City on the Edge of Forever faktiskt är det mest krigsvänliga avsnitt av Star Trek jag sett hittills. Om jag hårddrar det skulle man kunna säga att kontentan i avsnittet är: Utkämpar vi inte krig även på andra kontinenter vet man aldrig var det slutar! Fredsaktivister kan ställa till det så att Kirk aldrig får flyga med sin Enterprise! Krig är nödvändigt!

Visst, kanske överdriver jag lite. Det måste ju gå att tycka att andra världskriget var nödvändigt, utan att samtidigt vara för Vietnamkriget. Men det är trots allt lite intressant att världens ljusa  framtid hänger på att en fredsaktivist måste dö. Å andra sidan är det väl också det som gör just det här avsnittet överraskande och oförutsägbart.

Till sist räddar Kirk världen, men tvingas offra kvinnan han älskar. Författaren Harlan Ellison fick däremot aldrig se sin originalhistoria förvandlad till film eller tv. Men han gav åtminstone ut sitt originalmanus i bokform, så att även hans vision för The City on the Edge of Forever finns att ta del av. Försett med ett riktigt magsurt förord där han förklarar sin syn på samarbetet med Roddenberry och hans team. Om den berättar jag i ett kommande blogginlägg, men en rolig detalj är att Ellison berättat att Shatner brukade sitta och räkna hur många repliker han hade jämfört med Leonard Nimoy i varje avsnitt. Hade Spock för många gav han sig in i en komplicerad argumentation om varför Spock borde ha en mer tillbakadragen roll i just den scenen. Allt för att försäkra sig om vem som skulle få mest utrymme i serien.

TOS: The Naked Time – spritt språngande i yttre rymden

IMG_1221

Lyckan!

Ytterligare ett guldavsnitt. Även om det börjar sorgligt. Ja, nästan makabert. Enterprise är på väg till en döende planet för att hämta upp personalen på en forskningsstation. Men när de kommer dit är alla döda. Bland annat har en man dött av förfrysning medan han duschat med kläderna på! Det visar sig så småningom att allt beror på ett virus som får människor att mista sin självbehärskning, och snart börjar det spridas även bland personalen på Enterprise.

IMG_1218Det finns så mycket att älska i det här avsnittet. De röda skyddsdräkterna med guldmönster som Spock och hans medhjälpare bär under sitt besök på forskningsstationen, till exempel. Så vacker att se på, och så fullständigt värdelös som skyddsplagg – den är inte tät någonstans. När personalen på Enterprise blir galna är det också på ett oftast frejdigt och härligt sätt. Sulu får till exempel för sig att han är en av de tre musketörerna. Spock gråter (ja, det är sant — och precis så fantastiskt som det låter). Och Kirk börjar prata om Enterprise som sin älskarinna. Precis innan han ger Spock så många örfilar att jag är förvånad att lösöronen sitter kvar. Här är några saker som händer när besättningsmän på Enterprise ger efter för det inre trycket:

IMG_1223IMG_1225  IMG_1226IMG_1227      IMG_1231  st naked 2

Att placera ett sånt här avsnitt – som egentligen bygger på att man känner rollfigurerna och därför blir chockade över deras skuggsidor – så här tidigt i säsongen är något av ett vågspel. Samtidigt lyckas de flesta av de förryckta personerna spela över på ett så härligt sätt att man inte kan låta bli att tycka om det.

Jag älskar att Star Trek redan under första halvan av sin första säsong tar itu med de där idéerna som andra serieskapare brukar vänta med tills de testat alla andra möjligheter. Alla serier borde innehålla minst ett avsnitt där ensemblens självcensur och självbehärskning går förlorad!

Dessutom tror jag att det här är första avsnittet där Spock använder sig av sin Vulcan Nerve Pinch. Har inte hunnit kolla i läggen, men tycker mig inte ha sett den innan?

Det här är berättelserna om min Startrekathon. Det här blogginlägget avhandlar avsnitt 4/29 av säsong 1/3 av Star Trek: The Original Series . Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 tv-avsnitt.