I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.
Ett roligt avsnitt till får vi, innan den ordinarie (och ganska sorgliga) storylinen om xindiernas massförstörelsevapen återupptas igen. Även om det förstås finns reptil-xindier även i det här avsnitt. Jättesmå bebis-xindier, till och med.
På sin väg mot xindiernas vapenverkstad upptäcker Enterprise ett kraschat rymdskepp. Det är xindiskt, så man drar ner till det för att lära sig mer om deras teknik och vapen. Men på skeppet upptäcker man även ett kläckeri. Massor med ägg som hänger från taket, med små reptilfoster i. När Archer undersöker ett av dem får han en liten dusch av vätska från ägget rakt i ansiktet. Först tänker man att vätskan bara är ett avskräckande irriterande ämne som sprutas på de som kommer för nära. Men ganska snart efter den där ofrivilliga duschen så börjar Archer förändras. Att bevara och skydda de okläckta reptilerna hamnar så småningom högst upp på hans prioriteringslista. Ja, till sist så pass högt upp att han är beredd att offra stora delar av Enterprises bränsleförråd för att de ska få ha det bra.
Det finns ju visserligen en logik i Archers resonemang. Att man har en chans att här visa xindierna att man inte är några onda mördare, utan tvärtom är en så snäll ras att man till och med tar hand om deras ofödda barn. Men när Archer börjar sätta alla som säger emot honom i den här frågan i husarrest så börjar fler och fler på skeppet reagera. Någon håller på att spåra ur.
Dessvärre är det den väldigt auktoritetstrogna yrkessoldaten major Hayes som fått befälet efter att Reed fått kicken. Och ingen i den lilla grupp av förtrogna som vill ställa till med myteri tror att den där auktoritetsbunde majroren är särskilt påverkbar. Alltså så kringgår man honom och ställer till med ett äkta hederligt gammalt myteri.
Archer hämtas hem till Enterprise försatt i ett härligt förryckt tillstånd. Han står, lätt fuktig, i kläckeriet med små reptiler som springer över hans kropp. Som jag sagt tidigare, galenskap i rymden kan få så många oväntade utlopp. Att kapten Archers högsta dröm var att bli morsa åt en massa ödlor hade väl ingen kunnat ana. Någonsin.
Att man här också bygger vidare på rivaliteten mellan Reed och Hayes från tidigare avsnitt, som till exempel Harbinger, hade förstås varit en självklarhet i vilken annan serie som helst. Men i Star Trek-sammanhang är det faktiskt något av en sensation! Det är det här avsnittet faktiskt också. Sensationellt vrickat, på ett rätt härligt sätt. Jag fullkomligt ÄLSKAR (ÄLSKAR!!!) Archer som äggsjuk och överbeskyddande reptilmorsa. Lite mer självdistans i den här stilen hade den här serien inte direkt mått dåligt av.
Betyg: 8/10.
Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 17/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 733 tv-avsnitt.
I det här galenskapsavsnittet, Night Terrors, finns en hel del ekon från några av de tidigare som haft liknande teman. Originalseriens 
Det här är det första avsnittet på ett tag som snarare påminner lite för mycket om tidigare avsnitt än bygger vidare och knyter ihop lösa trådar från tidigare säsonger. Det brukar vara något dåligt, men den här gången är det lite tvärtom för mig. Jag känner det som att man försökt göra det där galenskapsavsnittet gång på gång, och nu äntligen börjar få någon ordning på det. Den här gången är det liksom obehagligt på riktigt när vanföreställningarna sprider sig ombord. Och för en gångs skull försöker man inte skoja bort någonting, ingen i besättningen är magiskt stoisk och starkare än de andra när det gäller att stå emot vansinnet (om vi undantar Whoopi Goldbergs rollfigur Guinan – det är nästan lite underligt att hon inte griper in, hennes uppgift brukar ju att vara the voice of reason när alla flippar ut ombord). Tvärtom, man tar ut svängarna och låter inte galenskaperna stanna vid lite svett och galna blickar, utan iscensätter (om än lite valhänt) några mardrömsscenarion.
Som sagt, jag gillar skildringen av galenskapen och paranoian ombord, utan det är nog själva upplösningen som känns lite…gjord. Lite snöplig rentav, efter att spänningen byggts upp på länge. Det är också ett av de typiskt irriterande Star Trek-lösningarna. Det där andra skeppet liksom bara far bort i rymden, och så behöver vi aldrig mer bry oss om den lösa tråden i handlingsväven )om det inte blir uppslaget till en Star Trek-roman, det vill säga).
åP generöst humör idag, väljer att fokusera på det jag gillar i det här avsnittet, istället för tvärtom. Är förresten väldigt road av att alla ombord verkar ha de där blommorna precis vid sina huvudkuddar ombord på skeppet. Det ser lite komiskt ut ha huvudet inkört i en blomkruka, liksom (
Picard, ja. Han spelas ju av den gamle Royal Shakespeare-skådisen Patrick Stewart. Att det var han som skulle spela kaptenen för Enterprise var knappast självklart. Gene Roddenberry hade bestämt sig för att sätta samman en besättning i The Next Generation som inte skulle påminna om den gamla originalserien. Därför skulle Jean-Luc Picard vara fransman, och givetvis spelas av en fransk skådespelare. Istället var det Star Trek-veteranen/producenten Robert Justman som hittade och i det närmaste tjatade in Stewart i ensemblen.
Den gamla händelsen dras upp på nytt när en ferengibefälhavare tar kontakt med Enterprise för att överlämna en gåva. Det visar sig vara Picards gamla övergivan skepp som de hittat, fixat till och nu vill ge bort som en fredsgåva. Då kommer alla minnena på en och samma gång för Picard. Fast det är inte frivilligt. Ferengikaptenen har nämligen införskaffat något slags mentala distanssändare som han använder på Picard för att styra hans tankar. Det börjar med huvudvärk men fortsätter med rena hallucinationer. Målet är att göra honom så pass förvirrad att han ska attackera Enterprise med Stargazer. Det är en avancerad hämnd eftersom det där oidentifierade skeppet var ett ferengiskepp, och befälhavarens son var en av de som dog ombord. ,
Handling…Välkommen till Elba II, en fängelseplanet med giftig atmosfär där Federationens rättspykiatriska klinik är placerad. Det här är spelplatsen för Whom Gods Destroy, där patienterna lyckats ta kontrollen över hela bygget. Deras ledare är Garth of Izar, som förresten passar på att utnämna sig själv till härskare av hela universum när han nu äntligen lyckats ta sig ut ur sin cell. Han är en före detta stjärnflottekapten som nu hoppas att hans förmåga till shapeshifting, det vill säga han kan anta andra personers utseende, ska hjälpa honom att lämna Elba II. Ett besök av kapten Kirk kan bli den chans han väntat på. Det första steget i hans strävan att erövra hela galaxen.
Filosofisk tyngd…Det är ganska märkligt att avsnittsförfattaren inte mjölkar det här avsnittet på mer filosofiska inslag. Som till exempel i scenen där Spock ska försöka komma på vem av två upplagorna av Kirk som är den verkliga kaptenen och vem som är en förklädd Garth. Hade jag skrivit den scenen hade jag åtminstone försökt smyga in någon aspekt kring att Garth och Kirk har fler likheter än Kirk vill veta av. Helt olika är de inte, tycker jag.
Det tog alltså drygt 60 avsnitt innan manskapet på Enterprise för första gången behövde en riktig rymddräkt. Vilket ju säger något om hur bekväma och lättjefulla Kirk och hans mannar är, som nästan enbart besöker världar med schysst atmosfär och ljummet klimat (även om man ju någon gång i säsong två kom på att man kunde påstå att det fanns inbyggda värmeslingor i polyesterdräkterna som manskapet har på sig och på det sättet kunde förlägga handlingen till en kall planet utan att behöva sy upp nya kostymer). Men priset för de fabulöst plastiga rymddräkterna i det här avsnittet visade sig vara högt. De var inte klara i tid, olika delar trillade av hela tiden, och eftersom seriens skapare Gene Roddenberry inte tyckte att blixtlås eller knappar hörde hemma i framtiden så fick skådespelarna sys in i sina outfits. Till sist fick avsnittsregissören Ralph Senensky sparken på grund av eftersläpningarna i schemat, som delvis berodde på de famösa dräkterna.
Men, de där rymddräkterna. Så fantastiskt märkliga, fulsnygga och konstiga. Överdelen ser ut nästan som mikrofonskydd, eller toppen på en deo-stick. De utomliggande plaströren i klara färger verkar väldigt oskyddade och sårbara för ett uppdrag ute i rymden.Ja, på ett sätt känns det nästan som ett slags dragshow-version av rymddräkter. Allt är liksom lite extra glittrigt och färgerna är lite extra bjärta. Trots enormt hård konkurrens känns de ändå som en absolut höjdpunkt i Star Treks kostymproduktion.
Jag tycker att The Tholian Web talar emot den gängse uppfattningen om tredje säsongens uselhet. För även om många av manusen i den här säsongen är slarviga skrivna när det gäller detaljer och logik och utförandet ofta blivit lidande av den hårda tidspressen, så är själva berättarstrukturen mer komplicerad i flera av säsong 3-avsnitten än vad Star Trek tidigare brukat nåt upp till.
Mycket händer, men begränsad av sitt 50-minutersformat går upplösningen som vanligt lite för smidigt och snabbt. Ändå tycker jag att man kan se tendenserna här till vad som hade kunnat hända med orginal-Star Trek om man tillåtit sig en sammanhängande och mer komplicerad handling och ett fördjupat berättande. Å andra sidan menar ju många att det är de avslutade episoderna som byggt fenomenet. De upprepade repriserna blev antagligen så populära just för att man kunde hoppa in och se ett avsnitt var som helst, utan att behöva bry sig om var i handlingen man befinner sig.
Sammanfattning: Det är något som känns allvarligare och mörkare även i det här avsnittet. Som när Kirk står ensam kvar på Defiant, omgiven av lik, och väntar förgäves på att transportören ska ta honom tillbaka till Enterprise. Det är bland det sorgligaste jag sett i Star Trek-väg. Lägg till det lite skön design av rymddräkter och jag är förtjust. Däremot vet jag inte om jag orkar med McCoys uppförande varenda gång som Spock är t f kapten för Enterprise. Visst har flera avsnitt framför allt den här säsongen handlat om den mer kärleksfulla sidan av deras love/hate-relation, men han uppför sig verkligen som en idiot varje gång Spock ger order. Hade jag varit Spock hade jag krävt att McCoy blev omplacerad. Betyg: 7/10
För det är med lukten det börjar. Kirk och några av hans mannar är ute på rekognoseringsuppdrag på en planet när han plötsligt känner doften från förr. Men trots hans alerta doftminne dör några av besättningsmännen hastigt. Kirk blir då besatt av tanken att fånga och utplåna mördaren från Farragut. Den som materialiserar sig som ett…gasmoln. Ja, det är väl specialeffekterna som är det här avsnittets stora svaghet, gasmoln är nu en gång för alla inte särskilt karismatiska. Avsnittet har också uppenbara likheter med
Men det är Kirks besatthet som ger det här avsnittet djup, framför allt genom det enorma gravallvar som Williams Shatner genomför sin rolltolkning med. Som scenen där hans mest trogna medarbetare, Spock och McCoy söker upp honom för att berätta att de tror att han håller på att förlora förståndet. Väldigt tungt och mörkt för att vara Star Trek. Kirk undviker att bli instängd på hispan genom att hänvisa till en princip kring ledarskap inom federationen som inte jag hört talas om –att intuition är lika viktigt som att följa reglementen. Att Kirk riskerar hela Enterprise besättning i sin jakt på sin vita val, verkar vara ett mindre problem.
Sammanfattning: Ovanligt mörkt avsnitt av Star Trek TOS. Men allvaret klär besättningen på Enterprise, och en galen befälhavare är alltid intressant. Gasmolnet utan namn lär dock inte platsa i Star Trek-bovarnas House of Fame. Däremot tänker jag att Obsession borde vara mumma för alla 
grupp män ropar att de inte vill skada Enterprise besättning, men jagar samtidigt dem med tillhyggen. Folk skriker av smärta och tuppar sedan av. Gåtan närmar sig sin lösning när Enterprise-expeditionen upptäcker ett rum fyllt av märkliga dumplingsmaneter. En av dem flyger genom luften och landar på Spock. Och sen blir Spock också galen. Eller, åtminstone så galen som en man från Vulcan kan bli.
avsnittet läser jag mig till att ljudet är någon sorts kyssljud från början. Fast det ibland eventuellt låter mer som någon sorts pruttar. I vilket fall bedrar skenet. De gulliga dumplingsmaneterna utgör enskilda celler i en stor organism. Och när en av dem hamnar på en människa sticker de till, tar sig in i nervbanorna och skapar en sorts trådar där. En sorts neurologiska binnikemaskar, liksom. Genom att förorsaka sitt värddjur smärta får de total kontroll över dem. Till exempel kan de tvinga folk att bygga rymdskepp och ta varelserna till en ny planet, där det finns färska kroppar att kasta sig över.
Spock blir smittad verkar det från början hopplöst och sorgligt. När man hittar en bot, verkar biverkningarna från början tuffa – och McCoy känner en enorm skuld när hans tanklöshet kan ha kostat Spock hans syn. Och precis om i 
Jag var ganska spänd och nervös när jag tryckte på play. Äntligen skulle jag få se The City on the Edge of Forever. Det klassiska Star Trek-avsnittet, ja enligt många kanske till och med det bästa någonsin i The Original Series.
I Star Trek-kretsar är The City on the Edge of Forever ändå kanske allra mest känd för det långdragna och hätska bråket mellan Star Trek-skaparen Gene Roddenberry och författaren Harlan Ellison. Det var Ellison som skrev de första utkasten till The City on the Edge of Forever. Trots att många var förtjusta i hans manus ansågs det vara för dyrt och komplicerat för Star Trek. Roddenberry och hans team gjorde en rejäl omarbetning. Så omfattande att Ellison försökte ersätta sitt namn i avsnittets eftertexter med en pseudonym. Ellison fortsatte sedan att tala öppet kring sitt missnöje med hur arbetsprocessen gått till, medan Roddenberry spritt sin version om hur samarbetet havererade. De två försonades aldrig.
Jag spoilar alltid ganska mycket i de här texterna, men eftersom det här avsnittet är lite speciellt kommer här en spoilervarning. Så ni vet.
Det är rätt intressant att det här avsnittet inte får en “sign of the times”-analys i boken These are the Voyages. Den dramatiska berättelsen kring hur själva manuset kom till tar upp nästan allt utrymme i kapitlet. Men om vi tolkar de andra avsnitten utifrån det faktum att USA befann sig mitt i det allt mer impopulära Vietnamkriget, så måste vi göra så även här. Och då undrar jag om inte The City on the Edge of Forever faktiskt är det mest krigsvänliga avsnitt av Star Trek jag sett hittills. Om jag hårddrar det skulle man kunna säga att kontentan i avsnittet är: Utkämpar vi inte krig även på andra kontinenter vet man aldrig var det slutar! Fredsaktivister kan ställa till det så att Kirk aldrig får flyga med sin Enterprise! Krig är nödvändigt!