Jag är mycket mer neurotisk kring Star Trek: Discovery än jag velat erkänna för mig själv. Blev jättearg när jag såg det här avsnittet första gången, men efter att ha sett om det är jag helt plötsligt benägen att tycka att det är jättebra. Urbra till och med. För “The Wolfe Inside” bevisar ju att det går att göra ett riktigt mörkt och intressant avsnitt som utspelas i spegeluniversumet. Det behöver inte bli pajigt alls. Så, okej då. Jag får väl acceptera att det faktiskt inte är idioter som gör den här serien. Får slappna av och inser att jag inte bär ansvaret för hur det här slutar.
Ash Tyler är alltså Voq
Avsnittets stora avslöjande gör väl egentligen ingen särskilt förvånad. Men att låta mysteriet med Tylers sanna identitet lösas genom att Tyler-Voq möter Spegeluniversums-Voq är ett rätt talangfullt sätt att berätta det på. Precis som det gestaltas utmärkt genom att de två Voqarna börjar slåss med varandra. En pricksäker detalj är att Spegel-Voq har engelska som sitt Star Trek: Discovery. Nu känns det ju som om det snarare är spegeluniversumets Terraimperium som faktiskt är konsekvensen av den rasism, nationalism och främlingsfientlighet som börjar bli allt mer högljudd i samtiden. Terraimperiet kan ju sägas vara ett slags koncentrat av mänsklighetens mörka sidor, ungefär, och dess egenskaper har en tendens att smitta av sig…
Michael Burnham kämpar med sina inre demoner
Can you bury your heart? Can you hide your decency? Can you continue to pretend to be one of them? Even as, little by little, it kills the person you really are?
Burnhams inre monolog i början av avsnittet fångar hennes trängda situation. Hur länge kan hon låtsas vara spegeluniversum-Burnham utan att själv förändras? Hur många grymheter och avrättningar kan hon ge order om utan att det sätter sina spår? Det här är inte längre någon smårolig maskeradlek i spegeluniversumet, utan något mycket mer seriöst.
Eller, för att uttrycka det lite rakare, Burnham har ett jävla skitavsnitt. Inte bara måste hon se sin kapten bli torterad, hennes kille har precis kommit ut som klingon och försöker döda henne. Den enda ombord som verkar stå på hennes sida är den slav hon har blivit tilldelad, en Kelpier utan namn som hon döper till Saru. Men på något sätt har hon lyckats lösa sin uppgift och fått reda på information om Defiants resor mellan dimensionerna och de parallella universumen. Och hennes sätt att skicka datan, via den dödsdömde Tyler-Voq är förstås en snilleblixt.
Alliansen i spegeluniversumet
Det enda som verkar få Burnham att gå igång på ett poitivt sätt är den allians som bildats mot Terraimperiet. En fredsmodell som hon skulle vilja få implementerad i sitt “eget” universum. På plats med rebellgruppens ledare träffar hon också spegelversionen av sin adoptivpappa Sarek som gör en mindmeld med henne. Alltså, Burnham kommer att ha så mycket att prata med sin terapeut om efter den här säsongen! Hur många pappa-mindmeld ska en flicka behöva klara av?
Men Michaels plan att skydda den lilla motståndsgruppen går om intet, när kejsaren herself gör entré i avsnittets slut, och med henne ett regn av bomber mot planeten där rebellerna har sin bas. Och den ansiktslösa kejsaren har verkligen ett ansikte — spegelversionen av Burnhams gamla befälhavare Philippa Georgiou. WTF!
Stamets mår inte heller så bra
Stamets kommer förstås att vara misstänkt för mordet på sin partner, eftersom man hittar honom med en livlös dr Culber i famnen. Nu är ju bara frågan om det är en bra eller dålig grej att Stamets möter sin spegeluniversumsmotsvarighet i en svampskog.
Nästan överleverans
Alltså det här avsnittet levererar och levererar, men ändå utan några extrema åthävor Man skapar lager på lager i skillnaderna och motsättningarna mellan “vårt” universum och det som finns i spegeldimensionen. Det är snyggt och på sina ställen nästan lite lågmält. Det behöver liksom inte vara ett gigantiskt rymdslag med massor av skepp för att den här serien ska imponer. Det räcker med smarta manusförfattare som vet hur man bygger en historia med, bokstavligt talat, flera dimensioner.
Betyg: 8/10.
Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 11/15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 364 tv-avsnitt.
Det tog alltså drygt 60 avsnitt innan manskapet på Enterprise för första gången behövde en riktig rymddräkt. Vilket ju säger något om hur bekväma och lättjefulla Kirk och hans mannar är, som nästan enbart besöker världar med schysst atmosfär och ljummet klimat (även om man ju någon gång i säsong två kom på att man kunde påstå att det fanns inbyggda värmeslingor i polyesterdräkterna som manskapet har på sig och på det sättet kunde förlägga handlingen till en kall planet utan att behöva sy upp nya kostymer). Men priset för de fabulöst plastiga rymddräkterna i det här avsnittet visade sig vara högt. De var inte klara i tid, olika delar trillade av hela tiden, och eftersom seriens skapare Gene Roddenberry inte tyckte att blixtlås eller knappar hörde hemma i framtiden så fick skådespelarna sys in i sina outfits. Till sist fick avsnittsregissören Ralph Senensky sparken på grund av eftersläpningarna i schemat, som delvis berodde på de famösa dräkterna.
Men, de där rymddräkterna. Så fantastiskt märkliga, fulsnygga och konstiga. Överdelen ser ut nästan som mikrofonskydd, eller toppen på en deo-stick. De utomliggande plaströren i klara färger verkar väldigt oskyddade och sårbara för ett uppdrag ute i rymden.Ja, på ett sätt känns det nästan som ett slags dragshow-version av rymddräkter. Allt är liksom lite extra glittrigt och färgerna är lite extra bjärta. Trots enormt hård konkurrens känns de ändå som en absolut höjdpunkt i Star Treks kostymproduktion.
Jag tycker att The Tholian Web talar emot den gängse uppfattningen om tredje säsongens uselhet. För även om många av manusen i den här säsongen är slarviga skrivna när det gäller detaljer och logik och utförandet ofta blivit lidande av den hårda tidspressen, så är själva berättarstrukturen mer komplicerad i flera av säsong 3-avsnitten än vad Star Trek tidigare brukat nåt upp till.
Mycket händer, men begränsad av sitt 50-minutersformat går upplösningen som vanligt lite för smidigt och snabbt. Ändå tycker jag att man kan se tendenserna här till vad som hade kunnat hända med orginal-Star Trek om man tillåtit sig en sammanhängande och mer komplicerad handling och ett fördjupat berättande. Å andra sidan menar ju många att det är de avslutade episoderna som byggt fenomenet. De upprepade repriserna blev antagligen så populära just för att man kunde hoppa in och se ett avsnitt var som helst, utan att behöva bry sig om var i handlingen man befinner sig.
Sammanfattning: Det är något som känns allvarligare och mörkare även i det här avsnittet. Som när Kirk står ensam kvar på Defiant, omgiven av lik, och väntar förgäves på att transportören ska ta honom tillbaka till Enterprise. Det är bland det sorgligaste jag sett i Star Trek-väg. Lägg till det lite skön design av rymddräkter och jag är förtjust. Däremot vet jag inte om jag orkar med McCoys uppförande varenda gång som Spock är t f kapten för Enterprise. Visst har flera avsnitt framför allt den här säsongen handlat om den mer kärleksfulla sidan av deras love/hate-relation, men han uppför sig verkligen som en idiot varje gång Spock ger order. Hade jag varit Spock hade jag krävt att McCoy blev omplacerad. Betyg: 7/10