DIS: Despite yourself. Det där Discovery strandar i spegeluniversumet.

dis despite new take 6

NEJ!! INTE REDAN!!! VÄNTA LITE!!!!

Jo, det där tillåtande humöret som jag hade när jag skrev förra blogginlägget har tydligen redan försvunnit. Att man redan i det tionde avsnittet av en ny Star Trek-serie kastar in intrigen i det nostalgidoftande spegeluniversumet, det kändes en smula för tidigt. Jag som trodde att parallella universum var något man tog till när alla andra idéer och möjligheter redan var utforskade. Men jag hade tydligen fel. Producenterna har varit SUPERSUGNA på det här från start (efter att ha sett After Trek inser jag dock att jag ändå ska vara glad över att producenterna inte drog igång den här intrigen redan i avsnitt fem som man hade tänkt).

Själv tycker jag att det känns alldeles för tidigt. Jag är fortfarande lite uthungrad efter fler detaljer om Discoverys universum, men måste nu istället lära känna ett parallelluniversum där allt är tvärtemot från det jag nätt och jämnt hunnit vänja mig vid. För här är federationen alltså utbytt mot ett terraimperium, och människorna är onda och blodtörstiga. Resten av galaxens folk och raser har (om än motvilligt) bildat en allians för att försöka göra motstånd mot fascisterna från Jorden.

Idén är alltså hämtat från originalserien och avsnittet Mirror, mirror. Men även till exempel Deep Space Nine har pysslat med det här konceptet, av deras spegeluniversumsavsnitt har jag bara hunnit se Crossover så här långt. Min egna teori om varför man introducerar spegeluniversumet så här tidigt i serien är nog ändå den hårda konkurrensen i dagens tv-värld. Man kan helt enkelt inte vänta med en sån här godbit i hopp om att serien ska få flera säsonger på sig att hitta sin form. För att ens kunna överleva sin första säsong måste man ge allt – om det så innebär att man måste slicka hardcoretrekkers upp i brygga för att göra dem tillfredsställda. För det är lite så det känns som om de gör i och med det här avsnittet.

För mig försvinner dock mycket av det jag gillade med Discovery i och med det här –– den nya, realistiska och lite smutsiga känslan som fanns i de första avsnitten. Jag tycker att spegeluniversumen känns så pass långsökta att det blir till mer saga än SF av alltihopa. jag menar, oavsett hur många alternativa verkligheter det finns därute känns det ju en aning krystat att så många personer befinner sig på exakt samma plats i världen trots att allt omkring dem är tvärto.  Okej, jag kanske ska stoppa mig själv där. Vill inte bli en sån där som diskuterar trovärdighet i en science fiction-serie….dessutom anar jag att det finns en del andra spegelunversumsreferenser i de Star Trek-avsnitt jag fortfarande inte sett.

För säkerhets skull kommenterar man ändå allt det orimliga med fenomenet i det här avsnittet, när Lorca börjar dilla om det är ett bevis på att ödet existerar, när samma personer finner varandra oavsett viket universum man befinner sig i. Själv tycker jag inte att det räcker till för att förklara idiotiska detaljer som att Burnham har samma säkerhetskod till sina rum i bägge universumen. Vi får se om min aversion går över så småningom.

Mycket av det här avsnittet gick annars förstås åt till att försöka förstå ordningen i det nya parallella universumet. Och att försöka hitta på ett snabbt sätt att ta sig tillbaka till sitt gamla universum –– man lyckade förstås inte skicka över datan om klingonernas osynlighetssköld innan man försvann in i parallellvärlden. Så nu hänger liksom Federationens överlevnad på att man tar sig tillbaka snabbt som attan.

Annars var väl de mer dramatiska höjdpunkterna i det här avsnittet som följer:

dis despite yourself 3Hatbrott på Discovery

Stamets är fortfarande helt borta, en bruten och sinnesförvirrad man efter att ha gjort typ en miljon hopp med Discovery på en liten stund. Så han kan inte få tillbaka Enterprise till rätt universum. Frågan är om han är änkling när han vaknar till liv. Ett avsnitt efter den första bögkyssen i Star Treks historia i förra avsnittet så mördas Culber. Eller?

After Trek-avsnittet som här ihop med “Despite yourself” var liksom fullt av mer eller mindre uttalade löften om att den homosexuella kärlekshistorien ombord på Discovery inte är över. Och även om det känns lite betryggande, så blir jag ändå irriterad och överväger att sluta se på After Trek helt och hållet. Det är för många spoilers i det programmet. Men kanske var man rädda för en liknande backlash som serien The 100 utsattes för när man lät en lesbisk partner till huvudpersonen dö i serien.

Återstår att se vad Stamets förvirrade replik “Stay out of the palace!” betyder.

 

dis despite 2

Romansen mellan Burnham och Ash Tyler fördjupas och kompliceras

Jo, kärlekshistorien flyter ju på. Men man kan ju tänka sig att Burnham inte blir lika överförtjust när hon inser att:

Tyler inte finns. Utan är en förklädd klingon – jo, vi vet nog vem också. För nu kan det väl inte vara någon annan än Voq. Om inte han åkt i förväg till något annat parallellt universum.

Att Tyler vred nacken av dr Culber.

Att Tyler träffar L’Rell på egen hand, och att hon försöker kickstarta hans klingonska sida genom olika kommandon, som efter en hypnos. Kommandon som inte riktigt fungerar.

Det hon däremot vet att Tylers PTSD gör sig påmind, men hon berättar inte det för någon av sina överordnade eller kollegor. Så himla medberoende gjort. Finns det inget av hennes Vulcanska superlogiska sida kvar längre?

dis despite yourself

Spegelvärlden

Eftersom spegeluniversumets Discovery har bytt plats med “vår” version av skeppet så är det också äntligen maskeraddags. Alla måste klä ut sig till och uppföra sig som sin dubbelångare i spegeluniversumet.  Och det är förstås här som manusförfattarna har haft riktigt kul. Som att det är lite hispiga Tillys alter ego som är kapten på Discovery, under namnet Killy – också känd som dräparen vid Sorna Prime och häxan från Wurna Minor. Eller när kapten Lorca ska låtsas vara teknikchef i ett samtal med ett av Terraimperiets skepp, och pratar lika bred skotska som Scotty från originalserien.

Lorcas alter ego är förresten efterlyst och försvunnen, efter att ha försökt sätta igång en kupp mot kejsaren. Och Burnham är försvunnen och antas vara död. Så när de bägge tar sig ombord på Spegel-Shenzou så tar Burnham över som kapten igen, medan de låtsas att Lorca är hennes fånge. Vilket innebär att han får tillbringa dagarna på Shenzou i ett mysigt tortyrbås.

Lönnmord och konspirationer verkar å andra sidan vara en vanlig karriärsväg inom Terraimperiet, så kanske är inte Lorcas brott så allvarligt — hela systemet låter dock mer som klingoner än Federationen. Och mycket riktigt, Burnham måste döda sin efterträdare på Shenzou för att få sitt jobb tillbaka -– i en riktigt snygg hissfajt, faktiskt.

Jag har sett det här avsnittet två gånger, den andra kunde jag faktiskt koppla bort en del av min nörd-rage, och började plötsligt uppskatta det här avsnittet. Jättemycket. Det  finns trots allt många snygga och roliga grejer här. Men en sak som jag tänkte mer på under andra tittningen var ju att spegeluniversumet tvingar Burnham att nytt konfronteras med det som hände ombord på Shenzou, när hon nu träffar alla sina gamla kollegors spegelversioner. I stort sett alla döda i “vår” version av tillvaron.

Betyg: 8/10

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 10/15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 363 tv-avsnitt.

The Tholian Web. Det där Kirk fastnar i en glipa mellan dimensionerna. Och alla har fabulösa rymddräkter.

st tholian 4Det tog alltså drygt 60 avsnitt innan manskapet på Enterprise för första gången behövde en riktig rymddräkt. Vilket ju säger något om hur bekväma och lättjefulla Kirk och hans mannar är, som nästan enbart besöker världar med schysst atmosfär och ljummet klimat (även om man ju någon gång i säsong två kom på att man kunde påstå att det fanns inbyggda värmeslingor i polyesterdräkterna som manskapet har på sig och på det sättet kunde förlägga handlingen till en kall planet utan att behöva sy upp nya kostymer). Men priset för de fabulöst plastiga rymddräkterna i det här avsnittet visade sig vara högt. De var inte klara i tid, olika delar trillade av hela tiden, och eftersom seriens skapare Gene Roddenberry inte tyckte att blixtlås eller knappar hörde hemma i framtiden så fick skådespelarna sys in i sina outfits. Till sist fick avsnittsregissören Ralph Senensky sparken på grund av eftersläpningarna i schemat, som delvis berodde på de famösa dräkterna.

Senensky var troligtvis ett sorts bondeoffer, att han fick sparken mitt i  inspelningen av ett avsnitt var en markering från producentens sida gentemot Paramount. På det sättet bevisade man att man tog kraven från Paramounts sida om att inte dra över när det gällde inspelningsdagar eller budget på allvar.

st tholian 6Men, de där rymddräkterna. Så fantastiskt märkliga, fulsnygga och konstiga. Överdelen ser ut nästan som mikrofonskydd, eller toppen på en deo-stick. De utomliggande plaströren i klara färger verkar väldigt oskyddade och sårbara för ett uppdrag ute i rymden.Ja, på ett sätt känns det nästan som ett slags dragshow-version av rymddräkter. Allt är liksom lite extra glittrigt och färgerna är lite extra bjärta. Trots enormt hård konkurrens känns de ändå som en absolut höjdpunkt i Star Treks kostymproduktion.

Men avsnittet bjuder på mer dramatik än nyskapande rymd-outfits. Det utspelas i en del av universum där den väv som utgör själva rymden är glesare än på andra ställen. Gränsen mellan andra fysiska dimensioner är tunn och föremål och människor kan flyta fram och tillbaka mellan olika rumsliga verkligheter. Dock på ett så regelbundet sätt att Spock ganska snabbt kan räkna ut en tidtabell för dessa överlappande tidpunkter.

st tholian 8Jag tycker att The Tholian Web talar emot den gängse uppfattningen om tredje säsongens uselhet. För även om många av manusen i den här säsongen är slarviga skrivna när det gäller detaljer och logik och utförandet ofta blivit lidande av den hårda tidspressen, så är själva berättarstrukturen mer komplicerad i flera av säsong 3-avsnitten än vad Star Trek tidigare brukat nåt upp till.

Det händer liksom massor av grejor i det här avsnittet: Rymdskeppet USS Deviant har fastnat mellan två dimensioner, och hela besättning har drabbats av något slags galenskap och dödat varandra. Under en räddningsinsats på skeppet försvinner även Kirk in i en dimensionsficka. Enterprise varnas, attackeras och blir senare insydd i en energiväv av två skepp från Tholia II. McCoy och Spock hamnar som vanligt i bråk när Spock för befäl i Kirks frånvaro, men det är med en sorgligare underton eftersom de bägge samtidigt sörjer Kirk som de tror är borta för alltid. Inte förrän de sett Kirks förinspelade testamente blir de vänner igen. Medan de två vännerna sörjer ser Uhura Kirk i en spegel, och sys in på sjukan eftersom McCoy tror att hon är galen. Samtidigt blir en efter en av besättningen galna eftersom hjärnvävnadsstrukturen i det centrala nervsystemet förvrids av dimensionernas tunnhet. Och så lite till på det.

st tholian 7Mycket händer, men begränsad av sitt 50-minutersformat går upplösningen som vanligt lite för smidigt och snabbt. Ändå tycker jag att man kan se tendenserna här till vad som hade kunnat hända med orginal-Star Trek om man tillåtit sig en sammanhängande och mer komplicerad handling och ett fördjupat berättande. Å andra sidan menar ju många att det är de avslutade episoderna som byggt fenomenet. De upprepade repriserna blev antagligen så populära just för att man kunde hoppa in och se ett avsnitt var som helst, utan att behöva bry sig om var i handlingen man befinner sig.

st tholian 5Sammanfattning: Det är något som känns allvarligare och mörkare även i det här avsnittet. Som när Kirk står ensam kvar på Defiant, omgiven av lik, och väntar förgäves på att transportören ska ta honom tillbaka till Enterprise. Det är bland det sorgligaste jag sett i Star Trek-väg. Lägg till det lite skön design av rymddräkter och jag är förtjust. Däremot vet jag inte om jag orkar med McCoys uppförande varenda gång som Spock är t f kapten för Enterprise. Visst har flera avsnitt framför allt den här säsongen handlat om den mer kärleksfulla sidan av deras love/hate-relation, men han uppför sig verkligen som en idiot varje gång Spock ger order. Hade jag varit Spock hade jag krävt att McCoy blev omplacerad. Betyg: 7/10