Inför den här säsongspremiären har jag i alla fall förberett mig grundligt. Jag har repeterat alla de 29 avsnitten i säsong ett och två, hållit mig borta från Twitter sedan det här avsnittet släpptes i USA – samt sett till att komma hem från jobbet i rimlig tid. Jag har helt enkelt aldrig tidigare varit så pass pepp inför en säsongspremiär av någon tv-serie någonsin.
Kanske för att det här på många sätt kommer att var en helt ny tv-serie. Michael Burnham har hoppat så långt in i framtiden att vi, bokstavligt talat, befinner oss i outforskat territorium. För är det något som Star Trek: Discovery har haft problem med, så är det hur serien liksom hamnade i kanon-kläm. Prequelens begränsningar gjorde sig hela tiden påminda, även om man lyckades navigera förhållandevis elegant mellan alla de blindskär som fanns – vare sig det gällde klingonernas nya look eller spordriftens mystiska frånvaro från alla kommande Star Trek-produktioner. Men det blev mer och mer invecklat, faktiskt just för att man ansträngde sig så hårt med att föra in element från de gamla serierna i den nya storyn.
Men nu, efter Burnhamns hopp mer än 900 år in i framtiden, är Discoverys manusförfattare verkligen fria på riktigt. Fria att skapa en riktigt dystopi, visar det sig. En framtid där Federationen mest verkar vara ett lite suddigt minne, på gränsen till en religion för fanatiker. Det finns fortfarande de som drömmer om en framtid där planeter kan samarbeta fredligt, men de är få och marginaliserade.
Men är det något som det här avsnittet vill förmedla så är det tanken att hopp kan försätta berg. Redan i avsnittets början råkar Burnham krocka med ett rymdskepp. Dess kapten, Booker, verkar vara en skum, cynisk och opålitlig typ. Men så småningom visar det sig att han också är en aktivist i rymdålderns motsvarighet till Djurens befrielsefront. Burnham får till exempel bekanta sig ordentligt med en av hans skyddslingar, när hon får se insidan av en transmask. Som kompensation har hon också fått kolla in Bookers sexpack lite tidigare i avsnittet, samt sett hur han kan be fram en havsväxt med läkande elixir. En man med många talanger, den där Booker. Och en riktigt stor katt som sällskap på sitt rymdskepp
Michael får också träffa en självutnämnd Federationstjänsteman, som suttit dag ut och dag in i åratal och väntat på att någon ska försöka få kontakt med honom. Han håller Federationen så helig att han inte ens vågat hänga upp Federationsflaggan på väggen på hans extremt spatiösa kontor. Den får nämligen bara beröras av en officer i Stjärnflottan. Men när Burnham ser till att den rullas ut finns det bara sex stjärnor kvar på den blå fanan. Federationen har krympt.
Och kanske galaxen i stort också. Eller blivit svårare att ta sig igenom. Något kallat Branden har inträffat, där dilithium-kristallerna exploderat av någon oförklarlig anledning, och massor av skepp med dem. Rymdtransporterna kan aldrig ha blivit vad de var igen. Precis som långdistanssensorerna också verkar ha lagt av. Och subrymdsfrekvenserna. Kommunikation är något svårt och komplicerat i den här versionen av Trekiversumets framtid.
Den här ramen av dystopi fylls sedan med en massa action. Teleporteringsjakter, lite härliga slagsmål, en hungrig transmask och en vild skottlossningsscen inne på en form av marknadsplats. Det är ett högt tempo, och lite färre av de där lite mer stillastående högtravande scener som Discovery-teamet verkar ha en enorm förkärlek för. I stället får vi till exempel se en babblande Burnham, hög på någon form av sanningsserum. Tror aldrig jag sett rollfiguren Burnham skratta så här mycket i de 29 tidigare avsnitten tillsammans.
Jag kanske fyller på det här inlägget successivt, men just nu är det i alla fall en mycket nöjd bloggare som just sett ett avsnitt där Discovery är snyggare, smidigare och mer välskriven än tidigare. En perfekt start, som faktiskt bara har ett problem. Att vi inte får se del två förrän om en vecka. Det här kan bli en spännande höst!
Betyg: 10/10 (kommer jag att ångra det här imorgon?)
Det här är avsnitt 1/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 775 tv-avsnitt. Och lite till.
Ja men visst var det här ett alldeles underbart Trek-avsnitt. Det bästa av alla i Discovery och Picard kanske. Jag tror till och med att jag fick en aning gåshud under slutscenen.
Den enda pyttelilla detaljen som störde mig en aning var Burnhams extrema reaktion på “Life signs detected”. Tänk om det bara varit de där små insekterna man såg i början.. 🙂
Förresten påminde Burnhams entré i framtiden mig ganska mycket om början i Farscape – en annan favoritserie.
Vill inte ramla in på konspirationsteorier här redan första avsnittet, men vad säger ni om Gorn-biten? Rent kronologiskt borde Michael inte ha en aning om vad Book pratar om, Federationen träffade inte på de först en bra bit efter att Michael och Discovery lämnade. Lorca hade ju förvisso Gornprylar i hans hytt, men vi vet ju vart han hade varit och farit å andra sidan. Lärde sig Michael om Gorn av Lorca? Var fraseringen lite udda bara och hon mest repeterade vad som sades till henne (att Gorn skulle förstört en massa saker) eller har de råkat hoppa in i spegelvärlden?
Men hennes kunskaper om Gorn hade väl inte varit större för att hon hamnade i spegelvärlden. Läser just nu Die Standing-romanen, och där har spegel-georgiou full koll på Gorn (den utspelas mellan säsong ett och två av discovery). Nämns i en bisats. Kan det vara två slarviga grejor om samma sak?
Juste, det borde ju förstås inte förändra hennes kunskaper. Kan ju vara så enkelt att Georgiou pratat om Gorn när de varit mellan planeter, haha! Vill inte tro att det är slarv då det ju är ett sånt ikoniskt avsnitt de går emot.
Kul att läsa om avsnitt igen! (Hoppas du kommer över Lowed Decks snart också.) Tyckte också att det var ett väldigt bra avsnitt! Känns väldigt passande just nu att vara nostalgisk på ett så hjärtskärande sätt för den fallna federationen när nationalstaterna faller samman runt om i världen (kanske inte just i sverige, men där är ju inte jag), och där denna hängivna professionalism inte tycks existera längre.
Tycker också att de lyckas väl med att göra framtidens tech lagom mer avancerad än i tidigare ST. Du ångrade väl inte betyget dagen efter?