VOY: Counterpoint. Det med den telepatjagande bedragaren.

Vi verkar vara intresserade av så olika saker, jag och producenterna till Voyager. När jag ser Counterpoint så vill jag genast veta mer om Devore-imperiet. En ytterst obehagligt stormakt som ser telepater som sin huvudfiende, och som ihärdigt letar efter dem på alla främmande skepp som kommer i deras väg. De telepater man hittar skickar man sedan till ett interneringsläger (något som eventuellt är en omskrivning för ett dödsläger). En riktig dystopi, alltså, med uppenbara paralleller med Förintelsen. Men gänget bakom Voyager verkar den här gången vara mer intresserade av att snickra ihop en snitsig historia om en bedragare som själv blir lurad, än någon närläsning av en tyranni.

Jag kan i och för sig förstå om upphovspersonerna vid det här laget tröttnat på konceptet “veckans alien” och ville göra något annorlunda. Counterpoint är ju ett försök att gå ifrån den vanliga berättarstrukturen (man stöter på ett rymdskepp, kommunicerar/skjuter lite på varandra, försöker förstå den främmande rasen, når någon form av överenskommelse eller avsky, vinkar farväl/alternativt flyr för livet). Det här borde jag ju gilla oerhört mycket, men precis som det var med den där flugliknande varelsen för några avsnitt sedan, så blir jag även den här gången oerhört intresserad av utomjordingens civilisation. Men där kammar jag noll, i stället hoppar vi i raskt in i handlingen när Voyager redan inspekterats några gånger av Devore-styrkor. Man har också kommit på ett smart sätt att gömma både besättningens egna telepater, samt ett gäng flyktingar. Dessutom har Janeway och Devorebefälet Kashyk hittat en bitchig och hård ton mot varandra som bägge verkar gilla lite för mycket.

Därför är det förstås lite förvånande att Kashyk kort efter den senaste inspektionen kommer farandes i ett eget litet skepp och ber Janeway om politisk asyl. Hon är till en början avvaktande och skeptisk, men Kashyk är övertygande när han förklarar att han vill rädda Voyager från en fälla som de är på väg rakt in i. Han spelar också good cop/bad cop på ett intagande sätt när han och Janeway försöker klämma en forskare på information om ett nyckfullt maskhål som telepatflyktingarna ska fly genom. När de två sedan sitter och försöker beräkna var maskhålet kommer att uppstå nästa gång så uppstår det faktiskt en extremt hög nivå av flirtig stämning mellan dem. Det blir riktigt jobbigt för Janeway att tacka nej när hon blir erbjuden en sängfösare av Kashyk en sen kväll, men ännu en gång låter hon protokollet gå före privata fröjder. Eller i varje fall ett tag till.

För det som kanske gör störst intryck på Janeway är att Kashyk riskerar sitt eget skinn för att rädda Voyager. När några Devoreskepp dyker upp och hotar att hinna ifatt Voyager innan det kommer till maskhålet så bestämmer han sig för att försöka uppehålla dem. Han tar sitt skepp och styr mot dem – osäker på om de kommer att bemöta honom som ett högt befäl eller en desertör på rymmen. Och det är då Janeway till sist ger efter och ger sig in i en grov kyss med Kashyk. Så pinsamt så här i efterhand, för hela den där offerstoryn var förstås en bluff. När Devorskeppen bordar Voyager så visar det sig ganska snart att han bara spelat asylsökare för att få reda på alla Janeways och Voyagers hemligheter.

Men bluffaren blir själv bluffad. Janeway har inte för ett ögonblick litat på Kashyk, utan har i sin tur försäkrat sig om telepaternas säkerhet, de befinner sig vid maskhålet i ett eget skepp. Nu hade ju Kashyk kunnat kasta Voyager-crewen i finkan ändå för allt det han redan sett ombord, men han verkar ointresserad av att berätta om det här fiaskot för sina överordnade. Eller så är han trots allt lite intresserad av Janeway. Och hon verkar känna likadant, för hon erbjuder honom på nytt asyl på Voyager, trots allt lurendrejeri. Och han tvekar en smula inför beslutet.

Det här äventyret, som i sin kärna är ett slags Anne Franks dagbok i rymden, tappar ganska snabbt intresset för de förföljda och jagade. Telepaterna och Devorimperiet utgör bara en ramhandling för att skriva om Janeways och Kashyks parningsdans som skiftar mellan hat, bluff och flirt. Men den här typen av “Janeway klarar skivan”-äventyr blir dessvärre ganska ointressanta nästan redan innan eftertexterna hunnit dra igång. Visst, den här gången kryddade man det hela med lite romans, men att Janeway tydligen kan genomskåda en bluff på flera ljusårs avstånd blir lite väl bra för att vara sant. Och enkelt.

Roligt och lite rafflande så länge det varade, men inte värt många minuters tankeverksamhet efter avsnittets slut (det är därför det tagit mig flera dagar att skriva det här inlägget – tappade själv intresset sådär halvvägs in). Men det hindrar tydligen inte mig från att skriva jättelångt om det ändå. Förlåt!

Betyg: 5/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 577 tv-avsnitt.

VOY: Random Thoughts. Det där B’Elanna åker i finkan för aggressiva tankar.

Det här är ytterligare en variant på tropen “besättningsman hamnar i knipa på främmande planet”. I det här fallet är det B’Elanna som hamnar i trubbel när hon och de andra besöker Mariernas hemvärld. Någon springer in i henne när hon shoppar på torget, och B’Elannas första impuls är att slå honom på käften. Det gör hon förstås inte, men den där tanken räcker för att utlösa ett misshandelsfall på andra sidan torget. Maris befolkning är nämligen telepater, och att tänka något för sig själv är typ samma sak som att säga det rakt ut. Ja, nästan lika illa som att göra något våldsamt.

På Mari tar man den här typen av incidenter extremt allvarligt. Man har så gott som utplånat all brottslighet på planeten genom att sanera och rengöra hjärnan på alla som tänkt något våldsamt. Så efter några snabba förhör döms B’Elanna till en neurologisk rensning. En rätt så komplicerad process, som i vissa fall rensar bort mer än de våldsamma tankarna.

Tuvok fortsätter dock att undersöka fallet, och kommer snart i kontakt med representanter för en svart marknad för våldsamma tankar. En illegal handel där folk träffas på mörka bakgator och överför våldsamma minnen och tankar till varandra (eftersom alla på planeten är telepater så behöver man ju inte fästa saker på film eller skriva ner dem i böcker). Det här öppnar upp för avsnittets kanske mest töntiga scener. En av bossarna på den svarta marknaden tvingar Tuvok att släppa fram sina allra mest förbjudna och våldsamma tankar, och det resulterar i ett rätt tramsigt kollage som ska gestalta det där mörkret. Det blev inte så farligt som seriens regissör hade velat, tror jag (främst har man återvunnit “läskiga” saker ur den egna serien, men också en del ur Paramount-filmen Dark Horizon).

Givetvis är det de skumma våldsnarkomanerna som planerat och utnyttjat B’Elannas ojämna humör för sina egna syften, men sedan tappat kontrollen över känslostyrkan i hennes reaktion. Jag menar, en återvunnen version av B’Elannas ilska utlöser ett mord dagen därpå. I sista minuten lyckas Tuvok och Janeway förhindra att B’Elannas hjärna rensas av Mariernas scary mind control-maskin, och man kan lyckligt resa vidare. Medan Mari-hemvärlden har lite självrannsakan att göra kring hur man ska tampas med sina invånares destruktiva sidor. Att man kanske ska upplysa besökare om sina stränga tankelagar är ju också en bra idé, tänker jag.

Jag bara antar att Random Thoughts är Star Treks sätt att ge sig in i 90-talets livliga censurdebatt. Med det här, inte särskilt subtilt utformade avsnittet driver man tesen att det inte går att förbjuda och censurera bort saker, då öppnar man bara upp för en svart marknad. Eller något i stil med att det är bättre att öppet tala om saker, än att försöka styra människors sätt att tänka. Det här var ju liksom innan näthatet började frodas på sociala medier.

Bland det här lite töntiga avsnittets ljuspunkter finns Nimira, en av de få poliserna på Mariernas hemvärld. En sympatisk men lite lättstött person som inte alls förstår varför Tuvok och Janeway inte godtar hennes snabbundersökning av det som hänt. Och som, trots sin vänliga uppsyn, är hon ytterst trigger happy när det gäller att använda den där neurologiska rensningen. Det är också lite gulligt i scenen där Neelix försöker stöta på en av Marierna, bara för att sedan inse att hon kan läsa av hur han fantiserar om att hon ska dra honom i polisongerna. Kinky!.

Sedan gillar jag verkligen avsnittets avslutande scen, där Seven of Nine faktiskt ifrågasätter hela premissen för tv-serien Voyager. Och visst har man själv tänkt någon gång då och då att Janeway och de andra kanske inte borde engagera sig så mycket i alla varelser som de stöter på under sin resa. Att det vore lite mer effektivt att bara gasa på och fokusera på att klara av hemresan.

SEVEN: Your philosophy of exploration exposes Voyager to constant risk. If you maintain a direct course to Earth and avoid all extraneous contact with alien species, it will increase your chances of survival. 
JANEWAY: Well, that would make a dull ride home. 
SEVEN: Captain? 
JANEWAY: We seek out new races because we want to, not because we’re following protocols. We have an insatiable curiosity about the universe. 
SEVEN: Your Chief Engineer and Security Officer were nearly lost today. That is unacceptable. 
JANEWAY: To you, maybe, but not to me or my crew. Our experience with the Mari gave us an insight into a culture we’ve never encountered. 
SEVEN: But that is irrelevant. 
JANEWAY: No. It’s how we gain knowledge. 
SEVEN: Then we are in disagreement. 
JANEWAY: Good. I dread the day when everyone on this ship agrees with me.  


Ett typiskt medelavsnitt, tycker jag. Det finns mycket intressant att säga om censur och människors inneboende destruktivitet, men Random Thoughts lyckas inte riktigt göra det. Däremot börjar jag ytterligare en gång inse hur extremt jobbigt det skulle vara att ha telepatiska förmågor. Tänk att få bilden av Neelix och hans polisongkink fastetsad i hjärnbarken. Otroligt obehagligt. Och betydligt läskigare än Tuvoks våldsminnen.

Betyg: 6/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 518 tv-avsnitt.

VOY: Warlord. Det där en krigsherre tar över Kes medvetande.

Warlord drar igång som ett holodäckavsnitt med sexistiska undertoner på solsemestertemat. Lite jobbigt eftersom det känns som om jag nätt och jämnt överlevt det plågsamma avsnittet där Worf och Dax stack på semester till Risa. Men det visar sig att solen och drinkarna är en klassisk fejkstart – det här är nämligen ett avsnitt där det avhandlas betydligt jobbigare saker än vilken solfaktor man behöver under en holodäckssol. Warlord är berättelsen om hur det gick till när Kes medvetande och kropp intas av en brutal och lite vansinnig krigsherre från Ilari. 

Otack är världens lön, skulle man också kunna sammanfatta intirgen i Warlord. För allt kaos beror från början på att Voyager i sann humanistisk anda räddar några varelser från Ilari när deras skepp är på väg att explodera. När en av Ilarierna dör av sina skador så passar den döende snubben i all hemlighet på att förflytta sitt medvetande till Kes kropp. Först märks det bara genom att hennes enorma tålamod med Neelix plötsligt börjar ta slut. Men när Kes flyr med en runabout tillsammans med de andra Ilarierna är det uppenbart för alla att det hänt något ovanligt knepigt.

Tieran, som nu bestämmer över Kes kropp, är en avsatt despot, som återvänder till Ilari för att återta sitt forna rike. Det är lite Shakespearevibbar här och där när den allt mer förryckte Tieran larmar och gör sig till när han återfår sin makt. På världens stelaste bjudning blir det till och med en gnutta könsöverskridande när Kes/Tieran både har flickvän och stöter på den förre härskarens son, Ameron. Tidigare i avsnittet har det också laddats för en riktig girl-on-girl-kyss, men de två dessvärre avbrutna. Mesigt. 

Det är kul att se Kes-skådisen Jennifer Lien få göra en lite annorlunda rolltolkning, när hon enbart genom röstläge och rörelsemönster ska få oss att förstå att hon är Tieran – att det trots att finns ett visst spektrum i hennes skådespeleriet har vi ju tidigare bland annat sett när hon spelade brunstig. När hon nu gör Tieran så balanserar skådespelarinsatsen på gränsen till camp – men hamnar åtminstone mestadels på rätt sida om pinsamheten. Man kanske också ska ha i åtanke att det inte är världens lättaste eller smidigaste repliker hon ska leverera, när Tieran sakta men säkert blir mer och mer bonkers. Orsaken till det mentala förfallet är egentligen Kes telepatiska krafter. Visserligen kan Tieran använda dem som ett vapen mot sin omvärld, men samtidigt är en förutsättning för det att Kes finns kvar där, inuti hans huvud, och kämpar emot den som invaderat hennes hjärna. Vilket bland annat yttrar sig i en weird drömscen, samt att Tieran genomlider korta utbrott av blomsterintresse. 

Till sist lyckas den förre regentfamiljens trupper och Voyagers besättning tillsammans övermanna Kes/Tiearan, och genom en praktisk manick också få bort Tieran från Kes hjärna (och även ur skallen på nästa person som Tieran lyckas skutta över till). Men den här hjärntrippen har kostat på. När Kes ska träna meditation med Tuvok efteråt kan hon inte längre fokusera. Hur många liv hade hon kunnat rädda om hon kunnat stå emot Tierans mentala invasion?

KES: I can’t help wondering whether I could have fought harder. 
TUVOK: It was your absolute refusal to surrender which defeated him. You cannot ask more of yourself than that. 
KES: Everything seems so different now. My thoughts and perceptions, even my relationships with my closest friends. You, the Doctor, Neelix. How can I go back to my normal life as if nothing ever happened? 
TUVOK: You cannot. This experience will force you to adapt. You are no longer the same person, and the course of your life will change as a result. Where that new course leads is up to you.

Precis som Kaj skrev i kommentarerna till The Assignment så är det här att en främmande varelse tar över en annan persons hjärna en inte en helt ovanlig trope inom Star Trek. Det kompenseras i Warlord genom det ovanligt stora underhållningsvärdet i Tierans episka och Shakespeariska output (fast när jag ser om en del scener när jag skriver den här texten så lägger jag också märke till hur billig och svajig scenografin ser ut i det Ilariska tronrummet och en viss svajighet i Liens spel).

Vi har inte haft särskilt roliga skurkar i Star Trek på sistone, tycker jag, men Tieran har precis den där typen av vansinnig ondska som oftast blir rätt kul. Sen är det ju en extra utmaning för serieskaparna att Tierans egentliga kropp bara syns i några få sekunder i början av avsnittet. Resten av jobbet med att gestalta honom är upp till Jennifer Lien. Men Tierans stjärnkvaliteter väger inte riktigt upp hur sövande tradiga alla andra är i det här äventyret. Det är liksom inte som att jag sitter på helspänn och undrar vem som till slut ska vinna makten över tronen på Ilari.

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 453 tv-avsnitt.

VOY: Remember. Det om det enaranska folkmordet.

voy remember 3Tydligen har Janeway börjat extraknäcka som interstellär kryssningskapten, eller hur ska man annars kunna tolka att hon i Remember låter några passagerare från en Enaransk koloni följa med på Voyager på resan till deras hemplanet? Tydligen går det mycket fortare med Voyager än med deras egna skepp, hävdas det. Mycket tyder i och för sig också på att det kan vara fråga om en ren affärsresa. Janeway verkar supersugen på att sluta handelsavtal med Enaranerna, en civilisation som på många sätt verkar dela Federationens grundvärderingar.

voy remember 5Bland annat verkar dejtingkulturen vara gemensam. Harry Kim tvekar inte att utnyttja att Voyagers högst begränsade dejtingpool nu fått ett välbehövligt tillskott. Även för B’Elanna Torres skapar de nya passagerarnas närvaro nya erotiska möjligheter. På nätterna har hon börjat ha extremt realistiska sexdrömmar, där en och samma man återkommer natt efter natt. Men drömmarna verkar inte vara slumpartade. Torres upplever en stark förälskelse när hon träffar dröm-mannen, och för varje möte så utvecklas deras kärlekshistoria kronologiskt. Så småningom börjar drömmarna också ta över hennes liv på dagen, hon svimmar helt enkelt av och försvinner in i drömvärlden en stund. Men de där svimningsanfallen gör förstås att drömmarna går från att vara oskyldiga till något som måste rapporteras vidare till Janeway.

Eftersom personerna från Enaran har vissa telepatiska förmågor så försöker Janeway få deras boss att förklara det som hänt, men får bara något vagt snömosliknande som svar. Samtidigt så är Torres så nyfiken på hur historien ska sluta att hon vägrar att använda den utrustning som hon fått för att störa ut telepatiska överföringar. Men drömmarna håller på att ändra karaktär. De romantiska mötena blir allt mer sällsynta när världen som Torres drömjag lever i präglas av en konflikt mellan två grupper på planeten, en techpositiv härskarklass och en som verkar vara leva sina liv genom en kombination av amish-, elallergiker- och vaccinmotståndare-övertygelser. Gissa vilken grupp dröm-Torres kille tillhör?

Den teknologiskt högstående klassen i drömvärldens upplaga av Enaran börjar så småningom deportera de som man kallar för “regressers” till planetens nya kolonier på andra planeter. “Vill de leva primitivt så ska de få göra det”, verkar principen vara, samtidigt som man försvarar deportationerna med hälsoskäl. Eftersom bakåtsträvarna inte använder sig av moderna hygienmetoder kan de på sikt sprida sjukdomar och farsoter, säger man. Att de som är regressers inte vill flytta på sig bryr man sig däremot inte sig om.

voy remember 4B’Elanna lyckas till sist identifiera vems minnen det är som hon fått, en äldre Enaransk kvinna som vill överföra sina hågkomster som ett slags testamente. Ett sätt att bevara sanningen om Enarans mörka historia, händelser som ingen vill prata om på planeten idag, de deporterade dog nämligen när de kom till sina nya hem. I praktiken var deportationerna ett slags folkmord. Inte heller den gamla kvinnan stod utan skuld, hon angav sin pojkvän och stod och jublade i folkmassan när han avrättades. Det sista minnet hinner precis överföras innan den gamla kvinnan dör.

Det är inte särskilt svårt att lägga koncentrationsläger-rastret på det här avsnittet, eller för den delen andra berättelser om urfolk, minoriteter och avvikare som isolerats, deporterats eller hamnat i olika former av läger. B’Elanna blir förstås ursinnig på Enaranerna, och avbryter en avskedsceremoni för att framföra sina anklagelser till Enaranernas boss. Men till B’Elannas stora frustration tycker sig inte Janeway se att hon kan ingripa (den här gången är det ju inga ferengier från fel kvadrant inblandade i händelserna):

JANEWAY: Whatever the Enarans have done, it’s not our place to bring them to justice. If they’ve chosen to conceal part of their history from their own descendants, that’s their decision, whether we approve of it or not.
TORRES: It’s not just a matter of history. This could happen again if no one knows it happened before.
JANEWAY: We simply have no right to get involved.

voy remember 6Janeways avfärdande är dock ett mjukt sådant, och efter B’Elannas vittnesmål avbryter hon de planer på handelsutbyte som fanns med Enaranerna. Hon tipsar också Torres om att undersöka om någon av de enaranska passagerarna skulle vara intresserade av att överta den gamla kvinnans minnen från Torres. Så får det förstås bli, och det är givetvis Harrys tillfälliga flickvän som ställer upp (vi kanske kan kalla henne Forum för levande historia i fortsättningen).

voy rememberRemember är ett avsnitt med ett budskap. En berättelse om vikten av att hålla historia levande och att samhällen, folk och civilisationer inte ska (eller kan) sopa sina mest skamfyllda historiska ögonblick under mattan. Detta budskap förpackas genom en minnes-trope som Star Treks upphovspersoner verkar vara omåttligt förtjusta i  Av de sex första avsnitten i den här säsongen av Voyager är det här det tredje som på olika sätt handlar om minnen. Nu är det här i och för sig en omarbetad version av ett gammalt manus. Från början var den här storyn tänkt för The Next Generation, och att det var Troi som skulle plocka upp de där minnena från förr, vilket eventuellt är lite mer logiskt.

Min betygssättning börjar för övrigt kännas allt mer likformig. Är det avsnitten som håller en hög och jämn nivå, eller håller jag på att bli lite avtrubbad? Jag tycker nämligen att det mesta håller en hög nivå just nu, framför allt när det gäller Voyager. Så jag har liksom fastnat i det där sju eller åtta-läget. Remember är inget undantag. Allra bäst gillar jag scenen där Torres drömkille plötsligt har blod i hela ansiktet, och eventuellt förvandlas till ett sönderbränt lik i hennes armar. Hoppade några centimeter upp i luften i tv-soffan när det hände. Tycker också om cirkeldramaturgin när avsnittet avslutas med den där första drömscenen som Torres upplevde, när hennes kille klättrar in genom fönstret och allt bara är kärlek. Mycket fint. Precis som det var härligt att se Bruce Davidson i en biroll här, som många kanske känner till från X-Men, men som jag också tyckte gjorde en enormt fin insats i aids-filmen Longtime Companion.

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 443 tv-avsnitt.

VOY: Persistence of Vision. Det där en telepat masshypnotiserar hela besättningen.

voy persistence 4

Bra take på telepatisk krigföring i det här avsnittet. När Voyager ska korsa ett territorium som tillhör ett folk (vi ser i och för sig bara en av dem) kallat Botha, så händer det jättekonstiga saker. En efter en ombord i besättningen börjar nämligen hallucinera. De fastnar liksom i ett hypnosliknande tillstånd där de konfronteras med något djupt personligt, gärna av det traumatiska slaget. För Janeway är det saknaden efter hennes man hemma på Jorden (och i viss mån skuldkänslor för att hon haft lite för kul när hon hånglat med en stilig karl i ett holodäcksäventyr) som styr hallucinationen. För Paris är det en krävande  och ständigt missnöjd farsa som plötsligt dyker upp på bryggan på Voyager. Roligast under hypnosen har eventuellt B’Elanna, hon hallucinerar fram ett ligg med Chakotay.

voy persistence 3De enda som kan stå emot den här typen av telepatisk krigföring är hololäkaren (som ju inte kan hamna i hypnos då han är ett datorprogram) och Kes. Det har ju hintats en del om Kes telepatiska förmågor i några avsnitt nu, den här gången lyckas hon för första gången använda dem för att försvara Voyager mot en främmande makt. Trots sin timida framtoning håller Kes på att bli en allt viktigare rollfigur i serien. Och  allt tuffare. Som när hon här blir hypnotiserad att tro att hennes ansikte håller på att frysa bort. Det stoppar bara henne en liten stund.

voy persistence 6Botha verkar skitskumma, men frågan är om inte deras extremt detaljerade telepatiska förmågor är lite väl imponerande. Jag menar, att utlösa personliga trauman hos hela besättningen är ju ganska avancerat. Ganska extremt avancerat. Sen lyckas han få alla på bryggan att tro att de befinner sig i en eldstrid med tre olika farkoster. Och när Kes ändå lyckats spegla den där ofantliga kraften, så försvinner Bothen och hans skepp bara sådär. Plopp. Var han ens där?

ds9 persistence 3B-handlingen i Persistance of Vision kretsar kring Janeway. För första gången får vi här se henne ordentligt stressad och stingslig Vi får också reda på att hon missköter både återhämtning och att äta hälsosamt. Det är också Janeway som först börjar hallucinera ombord, hon ser rollfigurer och rekvisita från sitt brittiska 1800-talsäventyr även i sitt verkliga liv, vilket faktiskt kvalificerar det här avsnittet som åtminstone delvis ett holodäcksäventyr. Men nästan lite skönt att se Janeway bete sig som en människa, ibland.

voy persistenceSka vi nämna det skojigaste också? För jag anar att det åtminstone var tänkt som en komisk höjdpunkt  när vi i avsnittets början får möta en pytteliten hololäkare. Ja, det är nästan så det är teskedsgumman i  rymden över det hela. Orsaken är att man håller på att rulla ut installationer av holoprojektorer på olika ställen på Voyager, så att läkaren kan vårda sjuka och skadade på fler ställen än i sjukstugan. Men så här i inledningsskedet så fungerar inte allt perfekt, och hololäkaren blir bara en tvärhand hög. En rätt så ilsken tvärhand hög.

Matintresserade kanske också gillar genomgången av maträtter i Neelix lunchservering. Däremot är jag rätt trött på att ingen tar Neelix på allvar i den här serien. Allt dåligt som hände i det här avsnittet hade kunnat undvikas om man lyssnat på honom. Men då hade det ju i och för sig blivit en ganska långtråkig serie.

Jag tycker att Persistence of Vision känns som en pigg variation av välkända teman som “alla blir galna” och “telepatisk krigsföring”. De personliga trauman som kommer upp till ytan under hypnosen hos besättningsmedlemmarna är också ett smart sätt att ytterligare fördjupa rollfigurerna. Ett underhållande och varierat avsnitt. Gillar det!

P.S. Det var ju förresten en del diskussioner i kommentarsfältet häromdagen kring Chakotay och hans eventuella Don Juan-rykte. Med tanke på att Torres hemligaste och mest förbjudna fantasi går ut på att hon har sex med Chakotay, så lär de två inte haft ihop det. Ännu.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 396 tv-avsnitt.

TNG: Dark page. Det där Kirsten Dunst spelar telepat.

tng-dark-page-5

Rubriken kanske inte är helt rättvisande för avsnittet som helhet, men Dunst var faktiskt det enda jag kom ihåg av Dark page sådär några veckor efter att jag såg det. Och det är kanske lite oroväckande att jag inte kom ihåg mer. Framför allt eftersom den elvaåriga upplagan av Kirsten har en ganska liten roll i det här avsnittet, åtminstone sett till antal minuter i bild. Så det var bara att dra på avsnittet på dvd:n igen. Jag kommer ju inte undan med att gissa ihop saker om de här avsnitten, eller hur?

tng-dark-pageI Dark page får vi på nytt möta Lwaxana Troi, men den här gången en lite nedtonad, snudd på deprimerad version. Hon skyller på huvudvärk och utmattning, men det visar sig att en stor del av hennes mentala energi går åt till att hålla borta bortträngda minnen som börjar komma upp till ytan igen. Skyttegravskriget i Lwaxanas hjärna leder till slut till att hela hon går i mentalt baklås. Hon hamnar i ett livshotande komaliknande tillstånd, så hennes dotter Deanna måste ta sig in i Lwaxanas hjärna genom telepati för att försöka hitta en lösning. Vad vi sen får se är lite av Star Treks version av Jennifer Lopez-rullen The Cell. Så istället för att ta hamna i en seriemördares burleska, perversa och våldsamma hjärna så hamnar vi på nytt i drömliknande scener där folk springer runt i långa, sterila korridorer. Drömmarna i Dark page framstår som lite extra lama eftersom ett liknande scenario fanns med så sent som i förra avsnittet av TNG, Phantasms. Där bjöds det på specialeffekter i stil med Deanna inbakad i en Makode Linde-tårta, den här gången blir hon som mest jagad av en liten varg.

tng-dark-page-3Vargen har att göra med att mamma Lwaxana samtidigt vill bli hjälpt av Deanna men också vill slippa återuppleva sina smärtsamma minnen. Därför ropar en del av hennes hjärna på hjälp, samtidigt som en annan del försöker skrämma bort inkräktaren. När Deanna inte blir så rädd för den där glada vargen så försöker Lwaxanas hjärna  i stället fördröja Deanna genom att visualisera en annan viktig person ur deras gemensamma förfluta. Lwaxanas metamedvetande ger Deanna en chans att hänga med sin döda far, han som gick bort när hon bara var sju år. Något som Deanna avböjer med tårar i ögonen. Hon måste ju rädda sin mamma.

tng-dark-page-2Först på andra försöket inne i morsans skalle får Deanna reda på orsaken till hennes märkliga beteende. Det visar sig att Deanna haft en storasyster som dött, och vars minne mamma Lwaxana försökt sudda ut ur både sitt eget och andras medvetande. Det blir en klassisk terapiavslutning. Lwaxana konfronteras med det smärtsamma minnet, och kommer snabbt i balans igen. Och ett avsnitt som jag dittills avfärdat som fyllt av det sämsta av två världar (det är BÅDE alldeles för pratigt och samtidigt fyllt med scener där folk ser ut om de har förstoppning när de låtsas kommunicera telepatiskt.) blir faktiskt lite rörande.

Men var kommer Kirsten Dunst in i det här?, kanske du undrar. Jo, men hon är en av en grupp med cairnier, ett folk som kommunicerar telepatiskt men som försöker lära sig prata för att kunna gå med i Federationen. Lwaxana Troi är deras lärare, och det är när hon hänger en massa med den lilla flickan som Kirsten Dunst spelar som alla minnena från förr bubblar upp.

För övrigt får det här avsnittet mig att fundera lite över bristen på privatliv hos rollfigurerna i The Next Generation. Det är inga som helst problem för Deanna och Picard att beställa hem Lwaxanas dagbok digitalt och sedan gå igenom den för att leta efter ledtrådar till psykbrytets orsaker. Visst, det kanske går att ha olika säkerhetsinställningar på de loggarna, och det här var förstås ett krisläge. Men även en telepat måste få ha lite hemligheter ibland, tänker jag. Mycket riktigt hade ju Lwaxana också raderat all information om sin dotter i loggen, eftersom hon tydligen var beredd på att folk skulle kunna gå in och smygläsa.

Betyg: 7/10 Det som börjar som ett halvsegt avsnitt övergår till att skapa en fördjupad bild av både Lwaxana och Deanna, och deras relation till varandra.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 287 tv-avsnitt. 

 

 

 

Tin Man. Det med telepaten som tycker att folk mest tänker på skit.

tng tin man

För oss som inte funderat tillräckligt länge på nackdelarna med att vara en telepat, så kommer nu detta dokument om risken för arbetsmiljöskador för den som har som jobb att kommunicera med andra via tankar. En helt vanlig dag på jobbet kan tydligen vara lite som att lyssna på hundra svenska podradio program. Samtidigt

tng tin man 2Det är genom Tam Elbrun som vi får reda på det här. En telepat som är lite för bra på att göra sitt jobb, och de där simultanpodradioprogrammen med alla andras tankar som hans ständigt lyssnar på har lett till ett tidvis ganska skört psyke. Att, som i det här avsnittet, vistas på ett rymdskepp är lite av en mardröm, med människor överallt omkring honom och ingenstans att ta vägen. Till Enterprise kommer han dessutom med ett skamfilat rykte, efter att han – trots sina mentala krafter – misslyckats med att ha undanröja ett kulturellt missförstånd mellan federationen och invånarna på planeten Ghorusda, något som ledde till den så kallade Ghorusdakatastrofen, där mer än 40 personer från federationen omkom.

tng tin man 3Till Enterprise har Elbrun kommit för att försöka få kontakt med en varelse som federationen kallar för Tin Man. Hen är en kombination av rymdskepp och levande organism. Vad Elbrun håller hemligt är att han redan har kontakt med varelsen. Trots alla ljusår som fanns mellan dem åt så lyckades de hitta fram till varandra. Ombord på Enterprise oroar man sig över varelsens enorma krafter, men Elbrun bekymrar sig mer över dess ensamhet. Den besättning som en gång tjänstgjorde ombord på Tin Man dog i en sjukdom. Sedan dess har hen färdats ensam genom galaxen i sitt sökande efter sällskap. Gissa vem som tänker ta den gamla besättningens plats?

Det hela blir till en telepatisk kärlekshistoria, om än platonisk, med ett lyckligt slut!

tng tin man 4Det här påminner om: Jag tycker att Tin Man ser ut som en avlägsen släkting till planetätaren från originalserien. Eller är det bara jag? Sen ljög jag ju lite innan, visst har vi fått viss insikt i telepaters jobbiga liv till exempel i avsnittet The Empath.

Det här är nytt: Visst har vi haft olika typer av AI-äventyr tidigare, men ett rymdskepp som också är en organism känns helt klart nytt i den här serien (förutom det där växtliknande rymdskeppet i ett av de animerade avsnitten). Synd att Tin Man inte var mer pratsam, utan envisades med att bara vilja hänga med telepater.

Höjdpunkten är: Jag tyckte att tävlingen med Klingonerna Romulanerna om vem som skulle hinna först till Tin Man var ganska rafflande, framför allt i ett annars ganska pratigt avsnitt som det här.

tng tin man 5Gillade inte: Ville se meeeer av inanmätet på Tin Man, inredningen på organiska skepp är mitt nya specialintresse.

Vad har vi lärt oss? Det jobbiga med att inte lita på en telepat är att det är väldigt svårt att hålla det hemligt. Men jobbigast är det förstås för telepaten som alltid får reda på vad alla tycker om alla. Och att det mest irriterande som en telepat kan göra, är att avsluta alla andras meningar åt dem.

Ett ganska pratigt avsnitt, och hur det nu än är så blir slutet till något av ett förväntat antiklimax.

Betyg: 6/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 170 tv-avsnitt.

The Eye of the Beholder. Det där Kirk och Spock ställs ut i en djurpark.

st eye 6Visst har besättningen på Enterprise mött överlägsna och mer avancerade civilisationer ute i galaxen tidigare, men det här är första gången som någon tyckt att Kirk, Spock och McCoy passar bäst på Zoo. Innanför gallret.


st eye 4Handling:
Enterprise har skickats till Lactra VII där ett team med forskare är spårlöst försvunna. Väl på planeten upptäcker Spock, McCoy och Kirk ett ovanligt rikt djurliv (sjömonster, dinosaurier) och ett extremt omväxlande klimat (öken intill regnskog).

När man slagit fast att det hela verkar för perfekt för att vara på riktigt blir man bortförda av ett gäng rosa sniglar, och placerade på deras stora Zoo, där det övriga forskarteamet redan är inburade.

st eye 5Efter ett synnerligen listigt trick (Kirk låtsas vara sjuk och alla andra tänker på en kommunikator) så lyckas man lura en ung telepatiskt kommunicerande Lactran att ge besättningen tillgång till just en kommunikator. Men när Kirk väl fått kontakt med Enterprise så fattar barnsnigeln att hen blivit lurad, tar tillbaka kommunikatorn varpå Scotty transporterar en rosa jättesnigel till Enterprise. Eftersom de Lactranska sniglarna är enormt intelligenta så mäktar även en barnsnigel med att snabbt tillgodogöra sig allt innehåll i skeppets databaser. Hen bestämmer sig för att mänskligheten har en potential att utvecklas till en högre stående art, och övertalar sina föräldrar att låta människorna åka hem och slippa ställas ut på Zoo.  “Välkomna tillbaka om 20 – 30 århundraden” är deras avskedshälsning.

Förutom det rent Zoo-kritiska budskapet (vem har rätt att spärra in en annan levande varelse) så är det här ett avsnitt som bjussar på både slapstick (McCoy är fången under en dinosaurie så att bara hans sprattlande ben sticker ut) och psykiskt ultravåld (sniglarna försöker knäcka Kirk genom att tillsammans telepatiskt få han hjärna att bryta ihop). Något för alla!

st eye 2Det här är nytt: Smarta jättesniglar känns som en innovation i sammanhanget. Gillar framför allt scenen när Spock inser att sniglarna står och skrattar åt de märkliga, löjliga människodjurens upptåg.

Det här har vi sett förut: Snarare hört förut – monsterlätena verkar vara cirka fyra eller fem och kommer gärna tillbaka i avsnitt efter avsnitt, oavsett vilket monster som gör ljudet.

Och hela idén med en planet vars invånare samlar på olika raser är ju dessutom till viss del hämtad från den allra första piloten – The Cage.

Betyg: 8/10. Börjar jag vänja mig vid den animerade serien nu? Betygen blir långsamt högre och högre! Borde Star Trek alltid ha varit en animerad tv-serie?

Star Trek The Animated Series, säsong 1, avsnitt 15/16. Avsnitt 95 i min Startrekathon.

Let that be your last battlefield. Svart på vitt om rasism.

st battlefield

Här kommer ett verkligt budskaps-avsnitt. Den pacifistiska och antirasistiska episoden, komplett med lite atombombsångest som undertext. Men ännu mer omskakande: på nytt ser vi här ytterligare en stark pantomiminfluens i Star Treks tredjes säsong. Eller hur ska man annars förklara sminkningen av rymdvarelserna från Cheron?

st battlefield 3

Fast i avsnittet handlar det förstås inte om mim, utan den där ansiktssminkningen är ett ganska övertydligt sätt att förklara rasismens meningslöshet.

På planeten Cheron är befolkningen uppdelade i två folkslag som slåss om makten. Bägge har ansikten som är till hälften vita och till hälften svarta. Det enda som skiljer de två folken åt är vilken sida som har vilken färg. De är helt enkelt varandras spegelbilder, och den skillnaden räcker för att det ska dras långt dragna slutsatser kring de andras intelligens, moral och människovärde. Och för att de två folken ska försöka förgöra varandra.

Det hela börjar med att Lokai från Cheron plockas upp i en rymdskyttel han stulit från en av federationens rymdbaser, och ganska snart visar det sig att Lokai ser sig själv som en revolutionär kämpe. En sån som slåss mot orättvisor och som nästan genast börjar hålla brandtal för besättningen i fikarummet. Han söker politisk asyl på Enterprise, och hävdar att han är förföljd på hemplaneten efter att han försökt befria sitt folk från förtryck och slaveri.

st battlefield 2Efter en kort tid anländer så Bele till skeppet. Han är utskickad från Cherons myndigheter, säger att han jagat Lokai runt galaxen i 50 000 år och att han nu vill ha honom utlämnad för att ställas inför rätta och bestraffas på Cheron.

När Federationen vägrar att lämna ut en fånge så lättvindigt tar Bele över kontrollen av Enterprise med sina telepatiska krafter. Kapningsförsök genom tankekraft är ju ett grepp som manusförfattarna använt flera gånger genom serien, men det nya är i det här avsnittet är att Kirk lärt sig något av alla dessa fientliga övertaganden av skeppet. Han sätter hårt mot hårt och aktiverar en nedräkning för att spränga hela Enterprise i luften om inte Bele ger upp kontrollen över skeppet. Bele backar, men tar senare på nytt över rodret på Enterprise och sätter kurs mot Cheron.

Men när rymdskeppet anländer till Cheron hittar de bara en död planet. Under de 50 000 år som Lokai och Bele varit bort har de två folken lyckats förinta allt liv på planeten. Tyvärr räcker inte ens ett Cheron i ruiner för att få Lokai och Bele att sluta fred. De använder transportören på Enterprise för att ta sig ner till planetens yta, där de fortsätter sin konflikt. Ingen av dem verkar nöjd förrän det bara finns en enda levande invånare kvar på Cheron – vem det nu blir av de två.

Sammanfattning: Under det här avsnittet satt jag flera gånger och funderade på om manuset kanske varit lite för…kort. Här finns flera scener som känns utdragna. Många och långa närbilder på ansikten. Tre personer som ska aktivera en datorfunktion med sina personliga koder. En återkommande scen där Lokai och Bele springer längs korridorer, först dubbelexponerade tillsammans med bilder på brinnande hus och senare även utbrända hus.

Det är förstås däremot inget fel på budskapet i det här avsnittet, även om leveransen är långt ifrån subtil. Rasism framstår precis lika korkad här som i verkligheten. Dessvärre går min final frontier vid mimsmink. Betyg: 5/10

Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 15/24

Spectre of the Gun. Det där man recyklar gamla Westernfilmkulisser. Och gamla westernlegender.

st spectre 2Jag antar att det bara var en tidsfråga. Star Trek såldes ju från början in till bossarna på NBC som en westernserie i rymden. Efter en rad avsnitt som utspelats i historiska miljöer på jorden var det förstås oundvikligt att man förr eller senare gav sig på den verkliga förlagan och lät Enterprise besättning hamna mitt i en westernfilm.

I Spectre of the Gun har man åtminstone struntat i att hitta på någon krystad förklaring om parallella universum eller något sånt trams. Istället inleds trippen till 1800-talets Arizona med diplomatiskt trubbel i rymden. Kirk och Enterprise råkar kränka melkotiernas luftrum, och trots att de blir varnade vägrar Kirk att vända om. Istället verkar han att tycka att det här med att oinbjuden ge sig in på någon annans territorium bara är en handlingskraftig variant på diplomati. Han vill helt enkelt bli känd som den som värvar de mystiska melkotierna till federationen, vare sig de vill det eller inte. Eller som han själv uttrycker det: “We come in peace, but we’ll defend ourselves if necessary”.

st spectre 1Väl på planeten välkomnas Kirk med manskap av ett sktikonstigt huvud som ser lite ut som en lite nedsmält variant av ormhuvudet i The Apple. Huvudet berättar för dem att Kirk är dömd till döden för sitt intrång och att formen för avrättningen bestäms av mönstret av våld i Kirks förflutna. Klipp till drömsk scenografi med fragment av Westernkulisser. Välkomna till Tombstone 1881!

st spectre 3Det visar sig att Enterprise besättning blivit tvånganslutna till ett larp med dödlig utgång. De ska spela den förlorande sida i eldstriden vid O.K. Corral. Resten av avsnittet går åt till att försöka undvika sitt öde. Något som inte är så enkelt eftersom melkotierna har lagt en energisköld runt staden, så att det inte går att fly därifrån. Moderna uppfinningar, som en sömnmedelsgranat som Spock konstruerar, fungerar inte alls.

Upplösningen blir därför av det mer metafysiska slaget. Eller skulle jag kanske säga av det lite löjliga slaget.Genom mental träning och KBT-sessioner med Spock inser Enterprise-besättningen till sist att kulorna i Melkotiernas påhittade larp inte kan döda dem. Inte om de själva bestämmer sig för att allt de ser och upplever bara är en illusion. Så kulorna passerar genom besättningen, helt utan några skador. När Kirk sedan får chansen att döda en av Earp-bröderna och avstår, så visar det sig att det hela bara är ett slags test (precis som i mötet med Gorn i The Arena.

st spectre 4Det finns egentligen bara en enda sak av verkligt intresse i det här avsnittet. Att man av budgetskäl inte kunde bygga upp en hel westernkuliss, utan istället gjorde en stiliserad scenograi, med några enskilda väggar och dörrar som fick symbolisera byggnader. Eftersom allt i modern populärkultur har sitt ursprung i Star Trek är det ju uppenbart att det är från Spectre of the Gun som Lars von Trier fick sin inspiration när han skulle fundera ut konceptet bakom scenografin till Dogville.

Sammanfattning: Det känns fantasilöst och lojt med ett westernavsnitt, melkotierna känns tristare än fyrverkerifulingen från Medusa i förra avsnittet och upplösningen är så tramsigt enkel att det är svårt att tro att någon fick betalt för att komma på den (även om den del säkert skulle hävda att det var en ansats till att föra in filosofiska problemställningar i fredagsunderhållningen hos NBC). Men Chekhov fick åtminstone hångla! Betyg: 4/10