Som om inte allt redan kändes ganska invecklat när det gäller amerikanska Star Trek-serietidningar, med förlagsbyten och en uppsjö av olika upphovspersoner, så finns det också en form av parallell verklighet att ta in i den här undergenren av Trekkiana. Samtidigt som Gold Key gav ut sina Star Trek-tidningar i USA, så gjordes det även brittiska Trek-serier. Här fanns det ingen egen Star Trek-titel, utan berättelserna om Kirk och de andra ingick som en av flera serier i olika tidningar. Och jag använder pluralformen här eftersom de där serietidningarna hade en tendens att slås samman då och då. Ytterligare ett tillskott till Trek-seriens brokiga historia alltså, som nu samlats i en rad lyxiga nyutgåvor.

Den brittiska looken på serierna är mer stilren och snyggare färglagd än den lite mer plastiga och skrikiga amerikanska varianten, tycker jag, så det känns verkligen helt i sin ordning att serierna är tryckta på ett lite bättre papper och i en utgåva som till och med har ett sånt där litet tygband, så man kan markera hur långt man kommit i boken. Men herrejesus vad irriterande det är när man ska publicera serieuppslag i bokform, och serierna blir helt oläsliga i mitten. Så här ser ett uppslag ut i en digital version…

Och så här när jag försöker läsa det i min bok…

Äventyren är betydligt kortare än i den amerikanska versionen, de allra mest komprimerade ryms på bara några uppslag, men åtta sidor verkar vara standardformatet. Rätt lite plats för att hinna med att introducera en ny värld/ett nytt folk, och sedan både starta och lösa en konflikt.

Rent generellt känns det här också som serier med en brutalare ton än tv-serien, och i många fall även den amerikanska versionen. På det extremt begränsade utrymmet finns det liksom inte plats för särskilt mycket filosoferande – det är mycket pang på rödbetan och upp med vapnen Blir man attackerad av främmande makter så håller man inte direkt tillbaka när man besvarar elden, eller gör en motattack. Det kompakta berättandet blir inte direkt lättare att följa med i när tecknarna envisas med att introducera nya skyttelmodeller och andra tekniska innovationer i sin serie (att kalla Kirk för Kurt tror jag däremot att man slutar med efter premiäräventyret). Överhuvudtaget finns det något väldigt jobbigt med hela berättarstilen. Jag misstänker att den första tidningen som publicerade Star Trek hade ett lite större format än boken den getts ut i, för den här skumögde femtioåringen har lite svårt att hänga med i pratbubblornas pyttelilla text i äventyren i den första halvan av den här samlingen. Och handlingen i teckningarna är ofta lika oklar den. “Vem var det där igen?”, undrar jag när graden av porträttlikhet på nytt faller under igenkänningsnivån.

Harry F Lindfield, som tecknat lite mer än den första halvan av den här samlingen, verkar vara den mest begåvade av tecknarna, men hans serieberättande drar inte direkt in mig i handlingen. Från och med avsnittet The Marshall plan tar Mike Noble över. Vid det laget har serien bytt format och är lite lättare att hänga med i, och allt är lite mer serietidningsaktigt än tidigare (mycket zapp, bloff, paff etc). Sista serien i boken har Ron Turner tecknat, det är också den där britternas koloniala blick är tydligast – så kanske inte superupphetsad över honom som tecknare så här långt.

Trots att den brittiska Star Trek-serien efter ett tag inte längre berättas över uppslag, och så småningom också bjussar på lite större pratbubblor och tydligare handling, så blir jag ofta helt slut efter att ha tagit mig igenom ett blott åttasidigt äventyr. Somnar på sängen eller soffan. Det kan väl inte bara ha att göra med att det är första veckan av min semester? Snarare känns det som om de här historierna rent generellt är rätt illa berättade. Men nu har jag i alla fall tagit mig igenom den första av de tre brittiska serievolymerna som finns utgivna.

Totalt finns det 18 historier samlade i den här boken, så här kommer en längre och lite utförligare beskrivning av kapten Kirks äventyr i UK:

Om det ibland känns som om de amerikanska Star Trek-serierna står i konflikt med tv-seriens ideologi, så är det nästan standardläget i den brittiska upplagan. Som i den första storyn i det här albumet, där Enterprise stöter på en helautomatiserad robotplanet. Tydligen en mänsklig konstruktion från början – men som utvecklat en AI som klarar sig helt på egen hand. Ja, förutom det där med energikällor. När robotarna söker kontakt med Enterprise är det inte för att iscensätta någon form av tårfylld återförening, utan avsikten är att lösa energiförsörjningen på robotplaneten. Man vill komma åt Enterprises bränslestavar och teknologi, men är helt ointresserade av personalen ombord.

Kirk vill förstås rymma, och lyckas spränga robotplanetens centrala energikälla i luften. De robotar som inte förstörs av explosionen, slutar att fungera på grund av energibrist. I äventyrets två sista rutor diskuterar Spock och Kirk hur civilisationens eftermäle kommer att formuleras i Kirks loggbok:

Spock: We are free, captain. This will read like an adventure story in your log book
Kirk: I doubt it, Mister Spock. Our task is to map the stars…All my log will state is, “explored uninhabited planet…life form non-existent.

Okej, så Kirk låter helt enkelt bli att berätta för Federationen om den här robotcivilisationen, som faktiskt grundats av människor. En superintressant pusselbit till människans historia och ursprunget till Jordens civilisation spränger man helt enkelt bara i bitar och skiter i att ens dokumentera. Sugigt uppförande.

I äventyr 2, som bokens redaktörer döpt till The Crucial Element, blir delar av Enterprise-besättningen helt tossiga efter att ha andats in någon form av knarkigt pollen under ett studiebesök på en planet. Ett försök till myteri äger rum, och som ett led i att försöka ta kontroll över Enterprise skickar myteristerna iväg Kirk, McCoy och Scotty i en skyttel och säger åt dem att aldrig komma tillbaka.

De landar i sin tur på en döende planet, Vultra, vars militära ledare, Zella, vill få hjälp att transporteras därifrån. Men bara han, resten av befolkningen struntar han typ i. När Kirk inte vill hjälpa honom på de villkoren kastas han och de andra in i en fängelsecell med så kallade “sub-humans” – håriga grottmänniskor som genast börjar slåss. Men vistelsen i fängelsehålan visar sig bara vara ett försök att få Kirk och de andra att ge upp. Kirk vägrar ändå envist att samarbeta, men kanske skulle han också ha struntat i att berätta vad som var hans personliga röstkommandot – det som som låser upp rymdskeppet. I alla fall när Zella kunde spela in det. Hej då, rymdskeppet!

Men när Zella far iväg med Kirks “space wagon” så tror myteristerna att det är Kirk som kommer tillbaka – och skjuter den i bitar. När Spock som hämnd skickar sina män till Vultra så upptäcker han att Kirk fortfarande är i livet. Tillsammans hjälper man den kvarvarande befolkningen att bygga om sina rymdskepp så att hela befolkningen på den dödsdömda planeten kan emigrera. Ett actionfyllt äventyr – men man undrar ju vad som händer med de där sub-människorna på planeten? Men det kanske man inte hann få med på de här åtta sidorna.

I nästa äventyr fångas Kirk och några till av ett gäng gigantiska bönsyrsor. Jätteinsekterna tycker att några homo sapiens är ett perfekt tillskott till det Zoo som de driver. Männen från Enterprise lyckas, genom att samarbeta med ett folk av apliknande varelser, till sist stänga ner den där zoologiska trädgården, men inte förrän man besökt en främmande planet med vildar (mörkhyade kannibaler förstås) och gått till dödlig attack mot bönsyrsorna. I den senare fajten ger Spock till och med det väldigt icke-Trekkiga kommandot “sikta på deras huvuden”. Och för er som känner igen det där med ett zoo för galaxens olika varelser, så förekommer ju temat åtminstone i både The Cage och den animerade seriens The Eye of the Beholder. Det kommer dessutom ett liknande äventyr lite senare i den här samlingvolymen.

I The Third Party blir Kirk tillfrågad om att medla i en konflikt mellan två tvillingplaneter. Kirk vägrar, men blir ändå indragen i det här inbördeskriget mellan två befälhavare med väldigt utdragna pannor – hade jag varit från Göteborg hade jag kanske kallat dem för långpannor rakt av. Det här är en rätt förvirrande historia, där jag gärna hade kunnat läsa även serierutorna i mitten för att kunna hänga med – men till sist verkar det i alla fall som om det finns en tredje makt som tänker passa på att invadera bägge de stridande planeterna. Enterprise slår tillbaka anfallarna, och det anordnas demokratiska val på planeterna i stället för inbördeskrig. Men valet vinns inte av någon av huvudantagonisterna i historien, utan av en tredje, självständig kandidat. Det mest anmärkningsvärda med det här avsnittet är att de brittiska tecknarna verkar ha haft ett spånmöte för att ta fram snyggare skyttlar åt Enterprise. På gränsen till att vara oetiskt, tycker jag.

I The Children of Stai stöter vi för första (och eventuellt sista) gången på den Galaktiska Unionen. Ett hårdfört imperium, där folk går klädda som gamla romare (var det så här britterna egentligen tyckte att romulaner skulle se ut?). Det här riket har ett lite eget sätt att behålla planeter i sin union. När det gäller planeten Stai, som Enterprise besöker i det här avsnittet, så har man snott alla barn och placerat dem på imperiets internatskolor på en annan planet. Där hjärntvättas kidsen effektivt.

Kirk försöker frita skolbarnen, men blir själv hjärntvättad. Manipulationen av hans hjärna fungerar så pass bra att Kirk är beredd att skjuta sin egen besättning när han får order om det. Lyckligtvis har Spock sinnesnärvaro nog att transportera ner en trupp från Enterprise till planeten med barnen på och på det sättet lyckas man återföra alla kids till sina gamla hem (efter avprogrammeringen). Stai lämnar unionen när de fått sina barn tillbaka, men det är väldigt oklart hur de ska klara av att försvara sig mot det stora imperiet i framtiden. Just ovissa slut av den här typen återkommer flera gånger i de här serierna. Lite irriterande, faktiskt.

Skin Deep är ett lite längre äventyr, sexton sidor i stället för de vanliga åtta, så här får man för första gången plats med både lite upptakt och flera olika vändningar. Men redan från början sitter jag och förundras över något så korkat som att Kirk skriver sin loggbok för hand – vad är det här? 1800-talet?

Poängen med bildrutan med skrivandet i, är att vi ska få se hur Kirk skriver “Spock” av misstag när han ska summera dagen i sin loggbok. Och den skrivna besattheten fortsätter. Kirk rafsar ner “Spock must die” när han ska signera ett dokument (det där utropet är för övrigt titeln på en Star Trek-roman som släpps först året efter att den här serien publicerades). Till sist, och det är nu alla inser att det är något jättekonstigt på gång, ristar han in “I MUST KILL SPOCK” på Enterprises skrov. Vad det är som händer? Jo, Kirk är telepatiskt påverkad av främmande ljusvarelser som försöker röja Spock och kaptenen ur vägen för att ta över Enterprise.

Det där hade ju räckt som premiss för ett vanligt sådant här avsnitt, men med sin utökade längd så hinns så mycket mera med. Uhura får till exempel vara med i bild. Och så är Enterprise fångad i en svart energisäck, som får alla ombord att tro att instrumenten ombord på skeppet gått sönder. Allt blir ännu lite mer komplicerat när de illasinnade eldvarelserna bara är halva populationen på sin planet. Den andra halvan är fredliga och vill inte skada Kirk och de andra.

De elaka eldvarelsernas plan att ta över Enterprise går om intet. Det blir ett slags Världarnas Krig-antiklimax när de gulliga eldslågefigurerna sprängs i syremättad atmosfär. Först att möta är de elaka rödtottarnas ledare. När hen är borta kanske det, trots allt, kan bli fred mellan de två eldfolken på planeten? Vem vet – Kirk och hans crew drar iväg innan det blivit tal om några verkliga fredssamtal. Det är som att de tror att deras blotta närvaro garanterar ett lyckligt slut.

The Eagles have Landed är ett rätt skruvat äventyr. Enterprise stöter på en jättestor örn ute i rymden. Det visar sig till sist vara ett rymdskepp, designat av ett slags fågelvarelser. Men på det fientligt inställda skeppet finns också en massa humanoider som ser mer ut som människor, och som hålls fångna där. Kirk tar fajten med örnskeppet, befriar fångarna och för dem till en närbelägen planet. Sen kommer det massor av örnskepp, och efter ett lite mer avslappnat samtal inser Kirk att fågelfolket är intergalaktiska poliser, och att männen han befriade var brottslingar. Så han rättar till sitt fel, och låter fågelmännen återta sina fångar. Enda problemet är väl hur Kirk kan lita på den där fågelpersonen sådär helhjärtat. Det är ju inte som att han visar upp sin legitimation.

Det här med att det dyker upp ett örnskepp i den här serien kan eventuellt ha sitt ursprung i en alltför bokstavlig tolkning av klingonernas/romulanernas skeppmodell Bird of Prey. irds Begreppsförvirringen är givetvis total när även dessa örnskepp liknas vid samma namn i en av serierutorna.

Target: Zargot är det kortaste äventyret i samlingen, bara sex sidor. Enterprise undsätter en sjuk alien i ett främmande skepp. Innan han dör ber han om hjälp å sin planets vägnar, där hela befolkningen håller på att dö i en sjukdom. Botemedlet visar sig finnas på en planet i närheten, och efter att ha skjutit en massa på vad som ser ut som förhistoriska djur så kan Enterprise återvända med de örter som sedan räddar planetens befolkning. Mest förvånande med det här avsnittet är att ingen pratar om karantän eller isolering av de sjuka, och att Kirk och de andra transporterar ner sig till en planet drabbad av vad som låter som pestsmitta utan någon som helst skyddsdräkt. Inte ens ett futtigt andningsskydd, liksom…

The Spectre of the Zond är egentligen samma grundstory som The Eagles has landed – det vill säga Kirk blir lurad att hjälpa vad som sedan visar sig vara ett gäng skurkar. Men den här storyn börjar åtminstone lite kul, som en spökhistoria. Osynliga varelser som knackar folk på axeln och kastar Kirks täcke och kläder upp i luften när han ligger och sover. De osynliga varelserna är zonds, och de har en smart plan för att ta över Enterprise. Först berättar de om hur de blivit i stort sett utrotade av ett primitivt folk som bor under jord på deras planet. Nu vill de ha hjälp med att ta tillbaka en maskin som kan ge dem deras kroppar tillbaka

Men allt är en stor bluff. Egentligen är det zonderna som invaderat det andra folkets planet, och nu är de ute efter Enterprise för att kunna dra vidare och plåga någon annan planets befolkning. Spock gömmer sig på Enterprise och lyckas ensam överta kontrollen över rymdskeppet. När zonderna skickas tillbaka till planeten de kom från så spränger de hellre skeppet än blir fångar. Väldigt irriterande att Enterprise-crewen fortsätter att kalla planetens urfolk för “primitives”. Urrk.

Nor any drop to drink utspelas under vatten. Efter örnar och ett gäng platthuvade björndjur så är det nu dags att dyka under vatten och möta lite läskiga gädd-liknande monster. Enterprise går nämligen på grund på en planet som helt och hållet består av vätska, och varken hennes motorer eller vapen fungerar där under ytan. Skeppet fångas snabbt in av ett gäng undervattenvarelser som är väldigt angelägna att döda människorna, så man kan dissekera dem och använda dem till forskning. Vändpunkten kommer när Kirk kommer stjäl ett av deras frysvapen, och inser att om man gör om Enterprise till en isbit så kommer hon att återvända upp till ytan. Oklart vad som hände med personalen ombord under den där nedfrysningen, men i slutet av historien så lyckas i alla fall Enterprise ta sig därifrån utan allt för stora skador.

I Menace of the Moloth hamnar Enterprise mitt i kriget mellan två parter, Eldor och Norus. Här är det inte så mycket finlir eller ambivalens. Norusierna kidnappar Spock och Kirk, medan Eldorerna (med hjälp av överlägsen teknik) sedan hjälper till att både frita de två bortrövade Enterprisesnubbarna, samtidigt som de krossar den norusiska civilisationen. Exakt varför norusierna helt plötsligt hade extremt överlägsen teknik jämfört med sina fiender förtäljer inte historien. Men kanske viktigast i det här avsnittet är det märkliga gladiatorspelet där Kirk och Spock slåss mot en jättestor spindelkräfta (eller är det en kräftsköldpadda) (som sedan visar sig vara ett jättestort robotdjur.

Jag är inte säker på vad klingonerna i The Final Ultimatum ser ut som, men det är i varje fall inte klingoner. Oavsett utseende så har de uppfunnit ett supereffektivt vapen som kan få människor och planeter att falla sönder i sina beståndsdelar (om klingonerna är på gott humör kan de även sätta ihop saker igen). Efter att ha visat vapnets effekter på en besättningsman från Enterprise vill man nu att Kirk ska fara tillbaka till Jorden och berätta om vad klingonerna kan göra, och på det sättet få Jorden att ge upp inför den klingonska övermakten. Annars pulvriserar man Jorden. Som tur är ger sig Scotty på egen hand iväg tillbaka till klingonerna och saboterar deras vapen så att hela deras bas och alla dess forskare pulvriseras istället. En spegeleffekt liksom. Men vid det här laget har jag tröskat mig igenom så många sådana här Star Trek-stories att jag ändå börjat fundera på hur det kan komma sig att vetenskapsmännen i de här serierna aldrig har en backup på sin forskning någon annanstans.

• I The Marshall Plan kommer en skitjobbig ambassadör till Enterprise. Han tar befälet över skeppet inför en diplomatisk förhandling med en värld som är strategiskt placerad på gränsen mellan Romulus och Federationen. Men allt visar sig vara en avancerad och ondskefullt uttänkt maskerad, med en kirurgiskt förändrad ambassadör som egentligen är romulan. Även här används romarriket-inspirerade outfits av romulanerna. Och så har färgen försvunnit från sidorna, det här är det enda avsnittet i den här samlingen där hela avsnittet är gjort i svartvitt. Men det finns en hel del tecknarglädje, ändå.

• Som namnet antyder så handlar Mutiny on the Dorado om ett myteri. En skitstövel till kapten på ett av Federationens rymdskepp blir avsatt av sina mannar. Men den nya bossen verkar om möjligt ännu mer olämplig än den första. Han styr skeppet mot klingonskt område för att söka asyl där – fullt medveten om att det är skeppet som den forne fienden är mest intresserad av. Rätt många turer fram och tillbaka i det här äventyret när myteristerna först angriper Enterprise, sedan håller på att luras av klingonerna (genom en ond robot laddad med någon form av gas) och till sist bestämmer sig för att på egen hand attackera klingonerna.

• Genom avancerad telepati tar Spock över medvetandet hos sin vulcanske kusin som finns ombord på myteristernas skepp. En lustig grej här är att den vulcanske kusinen måste vara medvetslös för att kunna fjärrstyras av Spock – när kusinen börjar vakna upp så får Spock honom att banka sitt huvud i en kontrollpanel för att på nytt tappa medvetandet. Med hjälp av kusinen får Spock instrumenten på myteristernas skepp att visa helt motsatta utslag än de verkliga, så skeppet slutar att attackera klingonerna och far i stället rakt i famnen på Enterprise. Anmärkningsvärt: att Spock först hejdar Kirk från att förstöra myteristskeppet (i sig ett rätt så allvarligt disciplinbrott – dessutom av en så o-spockig orsak som att rädda en kusins liv), men att det ändå sedan, mot slutet av serien, går att fånga in myteristernas skepp genom att Enterprise skickar en missil med någon form av sömngas mot den. Men som helhet ett av de bättre avsnitten i den här samlingen. Myterister inom Federationen känns ju nästan som ett helt förbjudet ämne i Roddenberrys idealistiska Star Trek-universum.

• The Ageless One är ytterligare en sån där zoo-historia, där Spock och Kirk kidnappas av en mystisk blå enögd filur, som vill ha dem i sitt privata museum över olika livsformer. Och för att göra allt lite svårare så förvarar han sin samling 1 000 år in i framtiden. Förutom en väldigt blå skurk så var det här en rätt ointressant historia.
• Thorpex är ett av de första serieäventyren som fokuserar ordentligt på “natten” ombord på Enterprise. Vi får reda på så mycket om det här skeppet och hur det fungerar, men det där med skiftbyten och nattarbete tycker jag att man slarvat över – även om jag har för mig att ämnet i alla fall dök upp i The Next Generation. Tydligen vill jag se en dokumentär om bara allt det tråkiga som görs ombord, tur att den kommande animerade serien Lower Decks verkar ha ett visst fokus på detta.

Det finns lite ekon av tv-serien Picard också här, eftersom Enterprise här använder sig av en skock med robotmekaniker som ska underhålla skeppets utsida. Men en av de där robotarna har blivit kapad av ett slags ljusvarelse. Ett glödande klot, som sedan visar sig vara en komprimerad version av en varkan, ettintelligent kattdjur. I alla fall, den här ockuperade roboten skickar ett falskt meddelande till Federationen, om att skeppet blivit attackerad av en främmande makt. Eftersom katten/ljusvarelsen/roboten samtidigt sätter kommunikationssystemet ur spel så är tanken att Federationen ska skjuta sönder Enterprise innan de hunnit säga att allt är lugnt ombord.

• 

• 

• Jag tycker att det här är ett äventyr med en hyfsat sofistikerad intrig med en massa detaljer och utvikningar, som till exempel The Meissner test som kan läsa av en persons undermedvetna. Till sist drar det ändå ihop sig till en lite större konflikt. Resten av ljusklotsvarelserna attackerar Enterprise med sin stora farkost, som ser ut som en meteorit. Lösningen på problemet är inte riktigt lika avancerad som restenb av storyn. Enterprise bländar sina motståndare med jättestarka lampor, och lyckas på det sättet få skyttlar laddade med bomber att explodera på varkanernas konstgjorda meteorit. Från det här avsnittet tar jag främst med mig den onomatopoetiska glädjen i serieberättandet.

• Under the Sea är berättelsen om planeten Tekkor, som för 900 år sedan drabbades av en syndaflod. Tre månaders regnande förstörde hela den blomstrande civilisationen. Nu skickas Enterprise till planeten för att undersöka varför en tidigare expedition dit försvann spårlöst. Redan på den tredje sidan får vi en tänkbar lösning: en treögd jättebläckfisk.

• Men faktum är att bläckfiskarna är rätt snälla, jätteålarna däremot! Tekkorianerna bor i små baser under vattnet, men Kirk lyckas missförstå dem hela tiden, och tror att de är fiender när de egentligen bara vill hjälpa mänskligheten. Ett ganska simpelt äventyr som främst bygger på en massa missförstånd – men som räddas av djuphavsmonster och undervattensmiljöer. Och så gillar jag att den/de som skrev manus till den här serien verkligen älskar ord som pandemonium.

• Revolt on Dak-Alpha känns som ett ännu mer ovanligt avsnitt än det som handlade om myterier. Här uppstår en revolution på en planet som Federationen koloniserat. Oklart om det är urbefolkning eller bara en del av den inflyttade befolkningen som är osams med Federationen, men det känns som om de brittiska kolonialvibbarna är ganska starka i det här avsnittet. Både när det gäller hur revolutionärerna ser ut, och det totala ointresset för varför någon överhuvudtaget skulle dra igång ett uppror. Revoltörerna är dessutom helt ointresserade av att följa ens någon form av spelregler inom krigföring, eftersom man till exempel spränger det fängelse där de gamla makthavarna sitter fångna.

Vi får se när jag vågar mig på de två återstående volymerna i den här seriesamlingen. Är inte helt övertygad om de brittiska tecknade Star Trek-äventyrens charm. Mer än som en konstig återvändsgränd inom ett franchise som vid det här laget inte alls hade funnit sin form.

Star Trek – The Classic UK Comics Volume One 1969-1970. Det här är volym ett (av tre) med brittiska Star Trek-serier. Den här utgåvan innehåller serier som gavs ut mellan januari 1969 och december 1970. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och elva seriealbum. Och lite till.