TNG: Dark page. Det där Kirsten Dunst spelar telepat.

tng-dark-page-5

Rubriken kanske inte är helt rättvisande för avsnittet som helhet, men Dunst var faktiskt det enda jag kom ihåg av Dark page sådär några veckor efter att jag såg det. Och det är kanske lite oroväckande att jag inte kom ihåg mer. Framför allt eftersom den elvaåriga upplagan av Kirsten har en ganska liten roll i det här avsnittet, åtminstone sett till antal minuter i bild. Så det var bara att dra på avsnittet på dvd:n igen. Jag kommer ju inte undan med att gissa ihop saker om de här avsnitten, eller hur?

tng-dark-pageI Dark page får vi på nytt möta Lwaxana Troi, men den här gången en lite nedtonad, snudd på deprimerad version. Hon skyller på huvudvärk och utmattning, men det visar sig att en stor del av hennes mentala energi går åt till att hålla borta bortträngda minnen som börjar komma upp till ytan igen. Skyttegravskriget i Lwaxanas hjärna leder till slut till att hela hon går i mentalt baklås. Hon hamnar i ett livshotande komaliknande tillstånd, så hennes dotter Deanna måste ta sig in i Lwaxanas hjärna genom telepati för att försöka hitta en lösning. Vad vi sen får se är lite av Star Treks version av Jennifer Lopez-rullen The Cell. Så istället för att ta hamna i en seriemördares burleska, perversa och våldsamma hjärna så hamnar vi på nytt i drömliknande scener där folk springer runt i långa, sterila korridorer. Drömmarna i Dark page framstår som lite extra lama eftersom ett liknande scenario fanns med så sent som i förra avsnittet av TNG, Phantasms. Där bjöds det på specialeffekter i stil med Deanna inbakad i en Makode Linde-tårta, den här gången blir hon som mest jagad av en liten varg.

tng-dark-page-3Vargen har att göra med att mamma Lwaxana samtidigt vill bli hjälpt av Deanna men också vill slippa återuppleva sina smärtsamma minnen. Därför ropar en del av hennes hjärna på hjälp, samtidigt som en annan del försöker skrämma bort inkräktaren. När Deanna inte blir så rädd för den där glada vargen så försöker Lwaxanas hjärna  i stället fördröja Deanna genom att visualisera en annan viktig person ur deras gemensamma förfluta. Lwaxanas metamedvetande ger Deanna en chans att hänga med sin döda far, han som gick bort när hon bara var sju år. Något som Deanna avböjer med tårar i ögonen. Hon måste ju rädda sin mamma.

tng-dark-page-2Först på andra försöket inne i morsans skalle får Deanna reda på orsaken till hennes märkliga beteende. Det visar sig att Deanna haft en storasyster som dött, och vars minne mamma Lwaxana försökt sudda ut ur både sitt eget och andras medvetande. Det blir en klassisk terapiavslutning. Lwaxana konfronteras med det smärtsamma minnet, och kommer snabbt i balans igen. Och ett avsnitt som jag dittills avfärdat som fyllt av det sämsta av två världar (det är BÅDE alldeles för pratigt och samtidigt fyllt med scener där folk ser ut om de har förstoppning när de låtsas kommunicera telepatiskt.) blir faktiskt lite rörande.

Men var kommer Kirsten Dunst in i det här?, kanske du undrar. Jo, men hon är en av en grupp med cairnier, ett folk som kommunicerar telepatiskt men som försöker lära sig prata för att kunna gå med i Federationen. Lwaxana Troi är deras lärare, och det är när hon hänger en massa med den lilla flickan som Kirsten Dunst spelar som alla minnena från förr bubblar upp.

För övrigt får det här avsnittet mig att fundera lite över bristen på privatliv hos rollfigurerna i The Next Generation. Det är inga som helst problem för Deanna och Picard att beställa hem Lwaxanas dagbok digitalt och sedan gå igenom den för att leta efter ledtrådar till psykbrytets orsaker. Visst, det kanske går att ha olika säkerhetsinställningar på de loggarna, och det här var förstås ett krisläge. Men även en telepat måste få ha lite hemligheter ibland, tänker jag. Mycket riktigt hade ju Lwaxana också raderat all information om sin dotter i loggen, eftersom hon tydligen var beredd på att folk skulle kunna gå in och smygläsa.

Betyg: 7/10 Det som börjar som ett halvsegt avsnitt övergår till att skapa en fördjupad bild av både Lwaxana och Deanna, och deras relation till varandra.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 287 tv-avsnitt. 

 

 

 

Tin Man. Det med telepaten som tycker att folk mest tänker på skit.

tng tin man

För oss som inte funderat tillräckligt länge på nackdelarna med att vara en telepat, så kommer nu detta dokument om risken för arbetsmiljöskador för den som har som jobb att kommunicera med andra via tankar. En helt vanlig dag på jobbet kan tydligen vara lite som att lyssna på hundra svenska podradio program. Samtidigt

tng tin man 2Det är genom Tam Elbrun som vi får reda på det här. En telepat som är lite för bra på att göra sitt jobb, och de där simultanpodradioprogrammen med alla andras tankar som hans ständigt lyssnar på har lett till ett tidvis ganska skört psyke. Att, som i det här avsnittet, vistas på ett rymdskepp är lite av en mardröm, med människor överallt omkring honom och ingenstans att ta vägen. Till Enterprise kommer han dessutom med ett skamfilat rykte, efter att han – trots sina mentala krafter – misslyckats med att ha undanröja ett kulturellt missförstånd mellan federationen och invånarna på planeten Ghorusda, något som ledde till den så kallade Ghorusdakatastrofen, där mer än 40 personer från federationen omkom.

tng tin man 3Till Enterprise har Elbrun kommit för att försöka få kontakt med en varelse som federationen kallar för Tin Man. Hen är en kombination av rymdskepp och levande organism. Vad Elbrun håller hemligt är att han redan har kontakt med varelsen. Trots alla ljusår som fanns mellan dem åt så lyckades de hitta fram till varandra. Ombord på Enterprise oroar man sig över varelsens enorma krafter, men Elbrun bekymrar sig mer över dess ensamhet. Den besättning som en gång tjänstgjorde ombord på Tin Man dog i en sjukdom. Sedan dess har hen färdats ensam genom galaxen i sitt sökande efter sällskap. Gissa vem som tänker ta den gamla besättningens plats?

Det hela blir till en telepatisk kärlekshistoria, om än platonisk, med ett lyckligt slut!

tng tin man 4Det här påminner om: Jag tycker att Tin Man ser ut som en avlägsen släkting till planetätaren från originalserien. Eller är det bara jag? Sen ljög jag ju lite innan, visst har vi fått viss insikt i telepaters jobbiga liv till exempel i avsnittet The Empath.

Det här är nytt: Visst har vi haft olika typer av AI-äventyr tidigare, men ett rymdskepp som också är en organism känns helt klart nytt i den här serien (förutom det där växtliknande rymdskeppet i ett av de animerade avsnitten). Synd att Tin Man inte var mer pratsam, utan envisades med att bara vilja hänga med telepater.

Höjdpunkten är: Jag tyckte att tävlingen med Klingonerna Romulanerna om vem som skulle hinna först till Tin Man var ganska rafflande, framför allt i ett annars ganska pratigt avsnitt som det här.

tng tin man 5Gillade inte: Ville se meeeer av inanmätet på Tin Man, inredningen på organiska skepp är mitt nya specialintresse.

Vad har vi lärt oss? Det jobbiga med att inte lita på en telepat är att det är väldigt svårt att hålla det hemligt. Men jobbigast är det förstås för telepaten som alltid får reda på vad alla tycker om alla. Och att det mest irriterande som en telepat kan göra, är att avsluta alla andras meningar åt dem.

Ett ganska pratigt avsnitt, och hur det nu än är så blir slutet till något av ett förväntat antiklimax.

Betyg: 6/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 170 tv-avsnitt.

The Eye of the Beholder. Det där Kirk och Spock ställs ut i en djurpark.

st eye 6Visst har besättningen på Enterprise mött överlägsna och mer avancerade civilisationer ute i galaxen tidigare, men det här är första gången som någon tyckt att Kirk, Spock och McCoy passar bäst på Zoo. Innanför gallret.


st eye 4Handling:
Enterprise har skickats till Lactra VII där ett team med forskare är spårlöst försvunna. Väl på planeten upptäcker Spock, McCoy och Kirk ett ovanligt rikt djurliv (sjömonster, dinosaurier) och ett extremt omväxlande klimat (öken intill regnskog).

När man slagit fast att det hela verkar för perfekt för att vara på riktigt blir man bortförda av ett gäng rosa sniglar, och placerade på deras stora Zoo, där det övriga forskarteamet redan är inburade.

st eye 5Efter ett synnerligen listigt trick (Kirk låtsas vara sjuk och alla andra tänker på en kommunikator) så lyckas man lura en ung telepatiskt kommunicerande Lactran att ge besättningen tillgång till just en kommunikator. Men när Kirk väl fått kontakt med Enterprise så fattar barnsnigeln att hen blivit lurad, tar tillbaka kommunikatorn varpå Scotty transporterar en rosa jättesnigel till Enterprise. Eftersom de Lactranska sniglarna är enormt intelligenta så mäktar även en barnsnigel med att snabbt tillgodogöra sig allt innehåll i skeppets databaser. Hen bestämmer sig för att mänskligheten har en potential att utvecklas till en högre stående art, och övertalar sina föräldrar att låta människorna åka hem och slippa ställas ut på Zoo.  “Välkomna tillbaka om 20 – 30 århundraden” är deras avskedshälsning.

Förutom det rent Zoo-kritiska budskapet (vem har rätt att spärra in en annan levande varelse) så är det här ett avsnitt som bjussar på både slapstick (McCoy är fången under en dinosaurie så att bara hans sprattlande ben sticker ut) och psykiskt ultravåld (sniglarna försöker knäcka Kirk genom att tillsammans telepatiskt få han hjärna att bryta ihop). Något för alla!

st eye 2Det här är nytt: Smarta jättesniglar känns som en innovation i sammanhanget. Gillar framför allt scenen när Spock inser att sniglarna står och skrattar åt de märkliga, löjliga människodjurens upptåg.

Det här har vi sett förut: Snarare hört förut – monsterlätena verkar vara cirka fyra eller fem och kommer gärna tillbaka i avsnitt efter avsnitt, oavsett vilket monster som gör ljudet.

Och hela idén med en planet vars invånare samlar på olika raser är ju dessutom till viss del hämtad från den allra första piloten – The Cage.

Betyg: 8/10. Börjar jag vänja mig vid den animerade serien nu? Betygen blir långsamt högre och högre! Borde Star Trek alltid ha varit en animerad tv-serie?

Star Trek The Animated Series, säsong 1, avsnitt 15/16. Avsnitt 95 i min Startrekathon.

Let that be your last battlefield. Svart på vitt om rasism.

st battlefield

Här kommer ett verkligt budskaps-avsnitt. Den pacifistiska och antirasistiska episoden, komplett med lite atombombsångest som undertext. Men ännu mer omskakande: på nytt ser vi här ytterligare en stark pantomiminfluens i Star Treks tredjes säsong. Eller hur ska man annars förklara sminkningen av rymdvarelserna från Cheron?

st battlefield 3

Fast i avsnittet handlar det förstås inte om mim, utan den där ansiktssminkningen är ett ganska övertydligt sätt att förklara rasismens meningslöshet.

På planeten Cheron är befolkningen uppdelade i två folkslag som slåss om makten. Bägge har ansikten som är till hälften vita och till hälften svarta. Det enda som skiljer de två folken åt är vilken sida som har vilken färg. De är helt enkelt varandras spegelbilder, och den skillnaden räcker för att det ska dras långt dragna slutsatser kring de andras intelligens, moral och människovärde. Och för att de två folken ska försöka förgöra varandra.

Det hela börjar med att Lokai från Cheron plockas upp i en rymdskyttel han stulit från en av federationens rymdbaser, och ganska snart visar det sig att Lokai ser sig själv som en revolutionär kämpe. En sån som slåss mot orättvisor och som nästan genast börjar hålla brandtal för besättningen i fikarummet. Han söker politisk asyl på Enterprise, och hävdar att han är förföljd på hemplaneten efter att han försökt befria sitt folk från förtryck och slaveri.

st battlefield 2Efter en kort tid anländer så Bele till skeppet. Han är utskickad från Cherons myndigheter, säger att han jagat Lokai runt galaxen i 50 000 år och att han nu vill ha honom utlämnad för att ställas inför rätta och bestraffas på Cheron.

När Federationen vägrar att lämna ut en fånge så lättvindigt tar Bele över kontrollen av Enterprise med sina telepatiska krafter. Kapningsförsök genom tankekraft är ju ett grepp som manusförfattarna använt flera gånger genom serien, men det nya är i det här avsnittet är att Kirk lärt sig något av alla dessa fientliga övertaganden av skeppet. Han sätter hårt mot hårt och aktiverar en nedräkning för att spränga hela Enterprise i luften om inte Bele ger upp kontrollen över skeppet. Bele backar, men tar senare på nytt över rodret på Enterprise och sätter kurs mot Cheron.

Men när rymdskeppet anländer till Cheron hittar de bara en död planet. Under de 50 000 år som Lokai och Bele varit bort har de två folken lyckats förinta allt liv på planeten. Tyvärr räcker inte ens ett Cheron i ruiner för att få Lokai och Bele att sluta fred. De använder transportören på Enterprise för att ta sig ner till planetens yta, där de fortsätter sin konflikt. Ingen av dem verkar nöjd förrän det bara finns en enda levande invånare kvar på Cheron – vem det nu blir av de två.

Sammanfattning: Under det här avsnittet satt jag flera gånger och funderade på om manuset kanske varit lite för…kort. Här finns flera scener som känns utdragna. Många och långa närbilder på ansikten. Tre personer som ska aktivera en datorfunktion med sina personliga koder. En återkommande scen där Lokai och Bele springer längs korridorer, först dubbelexponerade tillsammans med bilder på brinnande hus och senare även utbrända hus.

Det är förstås däremot inget fel på budskapet i det här avsnittet, även om leveransen är långt ifrån subtil. Rasism framstår precis lika korkad här som i verkligheten. Dessvärre går min final frontier vid mimsmink. Betyg: 5/10

Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 15/24

Spectre of the Gun. Det där man recyklar gamla Westernfilmkulisser. Och gamla westernlegender.

st spectre 2Jag antar att det bara var en tidsfråga. Star Trek såldes ju från början in till bossarna på NBC som en westernserie i rymden. Efter en rad avsnitt som utspelats i historiska miljöer på jorden var det förstås oundvikligt att man förr eller senare gav sig på den verkliga förlagan och lät Enterprise besättning hamna mitt i en westernfilm.

I Spectre of the Gun har man åtminstone struntat i att hitta på någon krystad förklaring om parallella universum eller något sånt trams. Istället inleds trippen till 1800-talets Arizona med diplomatiskt trubbel i rymden. Kirk och Enterprise råkar kränka melkotiernas luftrum, och trots att de blir varnade vägrar Kirk att vända om. Istället verkar han att tycka att det här med att oinbjuden ge sig in på någon annans territorium bara är en handlingskraftig variant på diplomati. Han vill helt enkelt bli känd som den som värvar de mystiska melkotierna till federationen, vare sig de vill det eller inte. Eller som han själv uttrycker det: “We come in peace, but we’ll defend ourselves if necessary”.

st spectre 1Väl på planeten välkomnas Kirk med manskap av ett sktikonstigt huvud som ser lite ut som en lite nedsmält variant av ormhuvudet i The Apple. Huvudet berättar för dem att Kirk är dömd till döden för sitt intrång och att formen för avrättningen bestäms av mönstret av våld i Kirks förflutna. Klipp till drömsk scenografi med fragment av Westernkulisser. Välkomna till Tombstone 1881!

st spectre 3Det visar sig att Enterprise besättning blivit tvånganslutna till ett larp med dödlig utgång. De ska spela den förlorande sida i eldstriden vid O.K. Corral. Resten av avsnittet går åt till att försöka undvika sitt öde. Något som inte är så enkelt eftersom melkotierna har lagt en energisköld runt staden, så att det inte går att fly därifrån. Moderna uppfinningar, som en sömnmedelsgranat som Spock konstruerar, fungerar inte alls.

Upplösningen blir därför av det mer metafysiska slaget. Eller skulle jag kanske säga av det lite löjliga slaget.Genom mental träning och KBT-sessioner med Spock inser Enterprise-besättningen till sist att kulorna i Melkotiernas påhittade larp inte kan döda dem. Inte om de själva bestämmer sig för att allt de ser och upplever bara är en illusion. Så kulorna passerar genom besättningen, helt utan några skador. När Kirk sedan får chansen att döda en av Earp-bröderna och avstår, så visar det sig att det hela bara är ett slags test (precis som i mötet med Gorn i The Arena.

st spectre 4Det finns egentligen bara en enda sak av verkligt intresse i det här avsnittet. Att man av budgetskäl inte kunde bygga upp en hel westernkuliss, utan istället gjorde en stiliserad scenograi, med några enskilda väggar och dörrar som fick symbolisera byggnader. Eftersom allt i modern populärkultur har sitt ursprung i Star Trek är det ju uppenbart att det är från Spectre of the Gun som Lars von Trier fick sin inspiration när han skulle fundera ut konceptet bakom scenografin till Dogville.

Sammanfattning: Det känns fantasilöst och lojt med ett westernavsnitt, melkotierna känns tristare än fyrverkerifulingen från Medusa i förra avsnittet och upplösningen är så tramsigt enkel att det är svårt att tro att någon fick betalt för att komma på den (även om den del säkert skulle hävda att det var en ansats till att föra in filosofiska problemställningar i fredagsunderhållningen hos NBC). Men Chekhov fick åtminstone hångla! Betyg: 4/10 

Is There in Truth No Beauty? Fula livsformer, galenskap och en yrkeskvinnas martyrium.

st beautyFörst tänkte jag: nu har de gjort det igen! Skapat ett avsnitt med en helt omöjlig protagonist. I det här fallet en ambassadör Kollos från planeten Medusa. En helt energibaserad livsform som tydligen uppfattas som så vämjeligt ful att människor blir galna när de ser den (en skitsnygg futuristisk skyddskärm i röd plast framför ögonen kan dock rädda förståndet – i ala fall om man är från Vulcan eller har lärt sig kontrollera sina känslor på ettl iknande sätt). Det här betyder alltså att en av avsnittets nyckelfigurer ligger inuti en ljustät liten låda i nästan hela avsnittet. Säga vad man vill om författarna till Star Trek, men de gör inte livet lätt för sina regissörer.

Träigheten i det här upplägget kompenserades i viss mån genom avsnittets ögongodis, den telepatiskt begåvade Dr Miranda Jones, vars jobb det är att hålla igång kommunikationen mellan ambassadör Kollos och omvärlden. Hon är avsnittets love interest, och får till och med Spock att försöka smickra och imponera. Kanske för att hon är hans överman, rent telepatiskt. Men kanske också för att hon bott på Vulcan och har samma…vad ska man kalla det…icke-spontana sociala oförmåga. Det vill säga, scenerna mellan de två blir som en komparationsövning. Stel, stelare, stelast. En föraning om hur en serie med folk från Vulcan i alla roller skulle vara. Kanske inte en så bra idé, trots allt.

st beauty 3Man skulle också kunna säga att det här avsnitten innehåller ett slags skildring av livet som yrkeskvinna i framtiden. Miranda Jones största problem i karriären är faktiskt att hålla manliga beundrare på armlängds avstånd, och försöka få dem att fatta att hon faktiskt gillar sitt jobb och vill fortsätta arbeta som telepatisk tolk. Inte nog med att en snubbe kärar ner sig i henne, våldskysser Miranda och sedan blir helt bonkers när hon väljer jobbet istället för kärlek – alla andra snubbar på Enterprise verkar också tro att det råder någon sorts jaktsäsong.

st beauty 6Som till exempel I en scen där Spock ska försöka genomföra en avancerad mind melt med Kollos. För att inte Dr Jones ska ställa till med problem eller bli avundsjuk på att Spock försöker konkurrera ut Miranda från hennes jobb så lovar Kirk att hålla alla hennes sinnen så upptagna att den telepatiska förmågan inte upptäcker Spocks plan. Hans fantastiska upplägg? Att visa henne rosor och sedan försöka hångla. Ännu en gång försöker Dr Jones bli sedd mer som en yrkeskvinna än ett ragg för den sexuellt uthungrade manliga personalen på Enterprise.

För en gångs skull tänker jag inte avslöja alla spoilers, låt mig bara säga att Leonard Nimoy får en chans att leva ut sitt känsloregister som skådespelare, och att Star Trek faktiskt försöker sig på ett litet funkistema mitt i världsrymden. Och att det är avsnittets filosofiska höjdpunkt sóm inträffar när varelsen vars utseende människor är äcklade av tycker synd om oss eftersom vi är så ensamma. Begränsade i vår kommunikation av vårt primitiva språk, men också rent fysiskt åtskilda, var och en i sin egen kropp av kött. Livet som energibaserad livsform är uppenbarligen mycket roligare än man kan tro när man ser Kollos inlåst i sin låda.

st beauty5För några avsnitt sedan skrev jag om min överraskning när ett avsnitt för en gångs skull inte avslutades med några putslustiga skämt, utan fick tona ut i ett sorts dramaturgiskt mollackord. Nu börjar jag ana att det kanske är det musikaliska temat för hela den tredje säsongen. För även det här avsnittet fick sluta på ett högst melankoliskt sätt. Det är nästan så att man skulle kunna tro att Spock börjat jobba på manusavdelningen och tvingat igenom konceptet att lite stel och pretentiös dialog är ett skitbra sätt att knyta ihop ett avsnitt på.

Sammanfattning: Det här är ett avsnitt med lite fler vändpunkter än vanligt. Och troligtvis betydligt mer dialog också. Diana Muldaur är framför allt så fab i sin roll som Vulcan-ish isdrottning att jag inte ens kom ihåg att hon hade en stor roll i ett avsnitt i förra säsongen. Och så älskar jag Spocks röda solglasögonen. Att regissören kom på att man kunde använda någon sorts vidvinkelobjektiv när någon är galen var också ett lite härligt inslag i Star Treks ofta torftiga bildspråk. Däremot var det kanske inte lika bra att jag skrattade rakt ut två gånger av de prettorepilkerna. Så, jag har lite blandade känslor efter det här avsnitte. Helhetsintrycket är nog trots allt känslan av att allt gick i ultrarapid. Och att jag inte tänker bevärdiga de mytologiska referenserna i det här avsnittet med mer än den mening jag avslutar det här. Bara så ni vet. Betyg:7/10    

Bonusinfo: Ett exempel på att Roddenberry inte var så poppis på Star Trek-inspelningarna var att Leonard Nimoy försökte stoppa hur en Vulcansk IDIC-medalj skrevs in i handlingen i det här avsnittet. Det var nämligen rena rama produktplaceringen från Roddenberrys sida, som nu börjat sälja merchandise på egen hand till fansen.