Först tänkte jag: nu har de gjort det igen! Skapat ett avsnitt med en helt omöjlig protagonist. I det här fallet en ambassadör Kollos från planeten Medusa. En helt energibaserad livsform som tydligen uppfattas som så vämjeligt ful att människor blir galna när de ser den (en skitsnygg futuristisk skyddskärm i röd plast framför ögonen kan dock rädda förståndet – i ala fall om man är från Vulcan eller har lärt sig kontrollera sina känslor på ett liknande sätt). Det här betyder alltså att en av avsnittets nyckelfigurer ligger inuti en ljustät liten låda i nästan hela avsnittet. Säga vad man vill om författarna till Star Trek, men de gör inte livet lätt för sina regissörer.

Träigheten i det här upplägget kompenserades i viss mån genom avsnittets ögongodis, den telepatiskt begåvade Dr Miranda Jones, vars jobb det är att hålla igång kommunikationen mellan ambassadör Kollos och omvärlden. Hon är avsnittets love interest, och får till och med Spock att försöka smickra och imponera. Kanske för att hon är hans överman, rent telepatiskt. Men kanske också för att hon bott på Vulcan och har samma…vad ska man kalla det…icke-spontana sociala oförmåga. Det vill säga, scenerna mellan de två blir som en komparationsövning. Stel, stelare, stelast. En föraning om hur en serie med folk från Vulcan i alla roller skulle vara. Kanske inte en så bra idé, trots allt.

Man skulle också kunna säga att det här avsnitten innehåller ett slags skildring av livet som yrkeskvinna i framtiden. Miranda Jones största problem i karriären är faktiskt att försöka hålla manliga beundrare på armlängds avstånd, och få dem att fatta att hon faktiskt gillar sitt jobb och vill fortsätta arbeta som telepatisk tolk. Inte nog med att en snubbe kärar ner sig i henne, våldskysser Miranda och sedan blir helt bonkers när hon väljer jobbet istället för kärlek – alla andra snubbar på Enterprise verkar också tro att det råder något slags jaktsäsong.

Som till exempel i den scen där Spock ska försöka genomföra en avancerad mind meld med Kollos. För att inte Dr Jones ska ställa till med problem eller bli avundsjuk på att Spock försöker konkurrera ut henne som tolk så lovar Kirk att hålla alla hennes sinnen så pass upptagna att hon inte upptäcker Spocks plan. Kirks fantastiska upplägg? Att visa henne rosor och sedan försöka hångla. Ännu en gång tvingas Dr Jones poängtera att hon är en yrkeskvinna, inte  bara ett ragg för den sexuellt uthungrade manliga personalen ombord på Enterprise.

För en gångs skull tänker jag inte avslöja alla spoilers, låt mig bara säga att Leonard Nimoy får en chans att leva ut sitt känsloregister som skådespelare, och att Star Trek faktiskt försöker sig på ett litet funkistema mitt i världsrymden. Och att det avsnittets filosofiska höjdpunkt inträffar när varelsen vars utseende människor är äcklade av tycker synd om oss eftersom vi är så ensamma. Begränsade i vår kommunikation av vårt primitiva språk, men också rent fysiskt åtskilda, var och en i sin egen kropp av kött. Livet som energibaserad livsform är uppenbarligen mycket roligare än man kan tro när man ser Kollos inlåst i sin låda.

För några avsnitt sedan skrev jag om hur överraskad jag blev när ett avsnitt för en gångs skull inte avslutades med några putslustiga skämt, utan fick tona ut i ett slags dramaturgiskt mollackord. Nu börjar jag ana att det kanske är det musikaliska temat för hela den tredje säsongen. Även det här avsnittet fick sluta på ett högst melankoliskt sätt. Det är nästan så att man skulle kunna tro att Spock börjat jobba på manusavdelningen och tvingat igenom konceptet att lite stel och pretentiös dialog är ett skitbra sätt att knyta ihop ett avsnitt på.

Sammanfattning: Det här är ett avsnitt med lite fler vändpunkter än vanligt. Och troligtvis betydligt mer dialog också. Diana Muldaur är framför allt så fab i sin roll som Vulcan-ish isdrottning att jag inte ens kom ihåg att hon hade en stor roll i ett avsnitt i förra säsongen. Och så älskar jag Spocks röda solglasögon. Att regissören kom på att man kunde använda någon sorts vidvinkelobjektiv när någon är galen var också ett lite härligt inslag i Star Treks ofta torftiga bildspråk. Däremot var det kanske inte lika bra att jag skrattade rakt ut två gånger efter en del prettorepliker. Så, jag har lite blandade känslor efter det här avsnittet. Helhetsintrycket är nog trots allt känslan av att allt gick i ultrarapid. Och att jag inte tänker bevärdiga de mytologiska referenserna i det här avsnittet med mer än den mening jag avslutar här. Bara så ni vet. ‘

Betyg:7/10    

Bonusinfo: Ett exempel på att Roddenberry inte var så poppis på Star Trek-inspelningarna var att Leonard Nimoy försökte stoppa hur en Vulcansk IDIC-medalj skrevs in i handlingen i det här avsnittet. Det var nämligen rena rama produktplaceringen från Roddenberrys sida, som nu börjat sälja merchandise på egen hand till fansen.