Majel Barrett (till vänster) är egentligen den person som utgör den röda tråden, den gemensamma nämnaren genom de olika Star Trek-inkarnationerna. Hon var med redan i den allra första refuserade piloten, där hon spelade Number One – skeppets försteofficer. NBC-bossarna var inte bekväma med en så pass radikal jämställdhet ombord och ville ha fler män som styrde och ställde på bryggan ombord på Enterprise. Då utrustade Barretts blivande äkta make, tillika seriens skapare, Gene Roddenberry henne med en blond peruk och lät henne spela skeppets sjuksyster istället.
Det var också Barrett som gjorde många av datorernas röster ombord på de olika Star Trek-farkosterna, så även i den allra första filmen i den nya, rebootade, serien. Men trots allt det där så var det i rollen som Lwaxana Troi som Barrett fick mest och störst spelrum. Lwaxana är den hysteriska och extremt frispråkiga mamman till Deanna Troi – hon som arbetar som rådgivare, telepat och skeppspsykolog under kapten Picard ombord på Enterprise i The Next Generation. Deanna är en av de två som får sitta vid Picards sida i det där fåtöljhörnet på skeppets brygga.
Deanna Troi är också lite av TNG:s motsvarighet till Spock i originalserien. Hennes pappa var människa, och mamman Lwaxana är betazoid – ett folkslag med starka telepatiska krafter. Precis som Spock så befinner Deanna sig någonstans mellan två kulturer och folk, och har till viss del skärmat av sina tankeläsande krafter för att inte bli allt för förvirrad av människorna omkring henne. De som tänker en sak och säger en annan. Betazoider, däremot, är brutalt uppriktiga. Och mamma Lwaxana i synnerhet, visar det sig.
Att mamma Troi gör entré ombord på Enterprise beror på en gammal sedvänja. Inom Betazoid-kulturen är äktenskapen arrangerade, föräldrarna lovar bort sina barn tidigt och så gifter de sig när de blivit vuxna (för övrigt är alla närvarande på själva vigseln nakna, som en sorts fruktbarhetssymbol). Nu har Deanna Trois trolovade, Wyatt, bestämt sig för att det är hög tid att bröllopet blir av. Trots att han aldrig träffat henne. När han gör det blir han förvirrad och besviken. Det visar sig att han drömt om en annan kvinna på nätterna, så detaljerade drömmar att han gång på gång tecknat hennes porträtt. Han var helt övertygad om att drömmarna var telepatiska meddelanden från Deanna Troi. Men det visar sig vara någon helt annan.
Drömkvinnan dyker upp först ganska sent i det här avsnittet. Hon är en i besättningen på en rymdskyttel från planet Tarella som möter Enterprise i rymden. Besättningens hemplanet är totalförstörd av kemisk krigsföring, och alla invånare är bärare av en livsfarlig smitta. Men kvinnan från Wyatt drömmar har drömt om honom också. Han ska vara den som ska rädda deras folk, hävdas det. Och eftersom Wyatt är läkare så dumpar han Deanna Troi och ställer in hela bröllopet för att istället ge sig till den där skytteln, för att försöka bota sin sjuka drömkvinna.
Men vem bryr sig om det, egentligen. Deanna Troi verkar vara nöjd med att få stanna kvar på Enterprise och flirta med försteofficeren Riker. Och vi tittare är djupt tacksamma över att få ha blivit bekanta med den frispråkiga Lwaxana Troi. Gränlös får man väl kalla henne, bland annat berättar hon gärna hur hennes telepatiska krafter snappar upp vilka män omkring henne som tycker att hon är attraktivt, och vad de fantiserar om att göra med henne rent sexuellt..
Majel Barrett är strålande i den här rollen. Jag tycker personligen att det är så otroligt skönt att få se henne blomma ut, efter alla dessa år då hon spelade den där skittrista syster Chapel. Nu är det liksom mer full blown hysterical diva. Det gör det här till både det roligaste och bästa avsnittet i The Next Generations första säsong så här långt.
Betyg: 8/10 (men det är helt och hållet Barretts förtjänst).
Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 113 tv-avsnitt.
Jag tyckte att det här var ett ganska halvdant, eller rent av tråkigt avsnitt när det kommer till själva handlingen. Men det är kul att du tyckte om det iaf. Som du märkt hittills så behöver den här säsongen all hjälp den kan få med betygen. 🙂
Håller dock med om Majel Barretts lysande insats som Lwaxana, det känns väldigt naturligt på något sätt. Och det är inte enkelt att uppnå, speciellt inte vid första försöket.
Däremot tycker jag att själva karaktären Lwaxana är väldigt irriterande. Det finns fler som tycker att hon är väldigt kul, även om de flesta nog håller med mig, men jag kan inte se det helt enkelt. Man kan tycka vad man vill om TNG-besättningen så här långt (eller i framtida avsnitt), att de är för stela o.s.v., och i det här läget har man kanske rätt. Men Lwaxana gör de bara inkompetenta och nervösa, samt skapar en konstig atmosfär på skeppet, utan att det riktigt går att förstå varför det skulle ske öht. Lite på samma sätt som jag inte gillar “barnslige” Q som dyker upp och vill ha konstant uppmärksamhet och underhållning, så tycker jag inte om Lwaxana när hon här gör något liknande.
Dessutom så kanske det är så att hon inte förstår den sociala koden och etiketten på skeppet eller bland människor, vilket är tveksamt efter så mycket erfarenhet, men hon läser ju allas tankar. Förutom att det i sig kan uppfattas väldigt invasivt för andra arter så innebär det att hon vet vad hon förväntas göra och att folk inte tycker om hur hon tar sig friheten att kliva alla på tårna hela tiden och ignorera det som uppfattas som grundläggande respekt för andra individer. Och den attityden gillar jag inte, att hon gång på gång kliver folk på tårna och beter sig på ett sätt som uppfattas som invasivt och respektlöst utan att verka bry sig. Det är arrogant och egocentriskt. Hade jag gjort så här i någon grupp av människor eller organisation, så hade min framtid där nog varit kort.
Jag ska poängtera att jag tycker att vissa Lwaxana-avsnitt är sevärda eller rent av bra, men inte de där hon beter sig så här, vilket tyvärr är ganska ofta.
Det ska påpekas också att det är synd att så är fallet, för de stora kvinnliga karaktärerna i serien, Crusher och Troi, görs inte så bra. De är ganska tråkiga och får ganska lite att göra. Men här tycker jag att de överdriver, de går alldeles för långt åt andra hållet. :/
Jag tror att kodordet här är camp. Och jag gillar det mycket mer när Majel kommer in och är hysterisk än när Q är det. Tar jag på mig andra glasögon kan man också se det som att TNG plötsligt förvandlas till en rätt tarvlig rymdfars. Men gud vad det behövdes efter alla dessa stentrista avsnitt. Men betyget har nog väldigt mycket att göra med var i serien det visades.
Hehe, jag kände på mig att du skulle gilla Lwaxana. Jag är nog också ett fan av henne. Majel Barret får verkligen spela ut och samspelet mellan henne och Patrick Stewart fungerar väldigt bra. Dock lider väl Lwaxana som karaktär av lite samma sak som Q… Avsnitten de är med i är oftast ganska dåliga. Då är det åtminstone tur att avsnittet kan räddas litegrann av karaktären.