Några här har ju börjat reta mig i förväg. Det faktum att Q ska göra comeback i den andra säsongen av Picard ger mig givetvis kalla kårar längs ryggraden. Och när jag ser trailern hör jag olycksbådande repliker som “time has been broken” och “we can save the future”. Jorå, det verkar som om vi kryssar rakt in i en ny tidslinje i den här säsongen. Och jag som bara längtar efter en klar och tydlig färd framåt i en och samma tidslinje och verklighet.
Ju mer jag tänker på första säsongen av Picard känner jag så otroligt snuvad på allt det göttiga den serien kunde ha blivit. Den här trailern gör mig, för första gången någonsin, helt avtänd på en Star Trek-serie. Min enda tröst är att hela säsongen visar sig vara en produkt av en Jean-Lucs senila hjärna. Och det är ju en hemsk tanke att hänga fast vid.
Det har skavt lite. Det här med att jag tidigare i år stoltserade med att jag äntligen gått i mål i min star trek-athon. Det vill säga att jag sett och skrivit om alla avsnitt och alla filmer. För det var ju inte hundraprocentigt korrekt. Det fanns ju fortfarande sex stycken Short Treks-avsnitt som aldrig visats på svenska streamingtjänster, och som jag därför inte kunnat skriva om. Så lyckan var ganska stor när jag insåg att denna obloggade del av trekiversumet nu äntligen kommit ut på bluray. Och förbyttes lika snabbt till frustration igen när jag insåg att det tionde Short Trek-äventyret, Children of Mars, inte var med på den här utgåvan. Antagligen kommer den på något Picardsläpp i framtiden, eftersom den ju trots allt är knuten till den serien och dess tidsålder, snarare än till Discovery. Likväl irriterande.
Bland bonusmaterialet på den här discen finns en liten kort “bakom kulisserna”-film, där man pratar om Short Treks som ett sätt att bibehålla kontakten med fansen under de långa uppehållen mellan Discovery-säsongerna. Kortfilmsserien sågs också som en chans att testa nya regissörer och koncept, samt en möjlighet att få berätta kortare historier och berättelser, utanför den extremt följetongiserade Discovery-serien.
Till varje avsnitt finns också någon form av extramaterial. Det kan vara ett kommentarsspår, eller intervjuer med någon av dem som arbetat med just den historien. En bra sak här är att man satsat på att uppmärksamma olika kategorier av folket som arbetar bakom kulisserna. Det vill säga, inte bara regissörer och skådespelare utan man pratar också manus, rekvisita och musik.
Samlat på det här sättet känns Short Treks som en ännu bättre idé än tidigare. Jag hade önskat att fler serier gjorde på det här viset. För Star Treks del fungerar det i alla fall helt suveränt med den här typen av utsvävningar och fördjupningar i tv-seriernas universum. I det här fallet skapar en ram och ett sammanhang kring Discovery, ger den där kontexten som jag faktiskt saknat hos den serien ibland.
Lite mer om varje återstående Short Treks-avsnitt kommer så småningom (de fyra första har jag redan skrivit om).
Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och 12 seriealbum. Och lite till.
Allt är lite annorlunda i den här franchisen, det märker man redan när man håller i den första Picard-boken. För det verkar som om man förväntar sig att de potentiella Picard-läsarna har lite mer pengar att röra sig med än andra Star Trek-fans. Riktig hardback ska det vara. Det här är Star Trek-kultur som riktar sig till en mogen målgrupp.
Författare är Una McCormack, som jag först bekantade mig med när hon skrev Discovery-romanen The Way to the Stars. Den var rätt så YA i tonen, nu är det snarare det rakt motsatta hon ska skriva om. Det som blev slutet på karriären för en äldre man.
Och vet ni, det där sorgliga som ligger till grund för tv-serien Picard, det är faktiskt ännu värre när man läser om det här. Det är väl en sak att i efterhand inse att Picard dragit sig undan världen efter något som utvecklades till en gigantisk flopp. Det är lite värre att läsa om hur det egentligen inträffade. Hur han gick in i arbetet för att rädda romulanerna undan deras exploderande sol – fylld av höga ideal och föreställningar om att han verkligen kunde göra skillnad. Och sedan få följa honom när det enda som återstår är nederlaget.
Misslyckandet finns redan inbyggt i bokens struktur. Den första tredjedelen har döpts till The Hope 2381-2382. Sedan kommer The Best 2383-2384, varpå boken avslutas med The Last 2385. Fem års spann, från den största humanitära insatsen i Federationens historia, till ett skamligt avslut. Men kanske inte helt oväntat. Varken Federationen eller Stjärnflottan är nu längre de idealistiska organisationer som de framstod som i gamla Star Trek-inkarnationer.
Lite skamfullt måste jag nog också erkänna att jag tyckte att skildringarna av Federationen som en politiskt splittrad sammanslutning var bland det mest underhållande i den här boken. Som när vi får lära känna Olivia Quest, den karriärinriktade representanten från planeten Estelen, som utnyttjar missnöjet som existerar bland de mindre medlemmarna inom Federationen. Hennes hemplanet och flera andra småsystem känner sig undanskuffade, och tycker att de fyra stora styr och ställer som de vill – det vill säga Jorden, Vulcan, Andor och Tellar.
Picard framstår som ett idealistisk fossil jämfört med de politiska aktörerna inom Federationen. Oförmögen att tänka på annat än moral, rätt och fel och galaxens framtid. Medan politikerstjärnan Quests starkaste argument kring hela den romulanska räddningsaktionen är en slogan: “Romulan Space is Better for Romulans”. Okej, inte superklatschig, tycker jag, men tydligen funkar den för nyhetssändningarna inom Federationen. Här följer alltså McCormack upp det mediekritiska (medieföraktande?) spår som även fanns i Picard-serien. Till och med de tillbakadragna romulanerna verkar ha ett utbyggt utbud av verklighetsfrånvänd underhållnings-tv. Man undrar ju bara hur man rekryterar programledare och medverkande från ett sånt här superhemligt folk?
Den politiska likgiltigheten inom Federationen inför Romulus öde verkar återspeglas inom andra delar av organisationen. På skeppsvarvet på Mars är alla forskare till en början mest sura för att de måste fokusera på att bygga räddningsskepp tänkta åt före detta fiender, i stället för att arbeta med sina egna projekt. Samma reaktion har förstås Bruce Maddox, som är den som tar fram de där arbetsrobotarna som vi får se i tv-serien, samtidigt som han drömmer om att kunna skapa intelligent syntetiskt liv (han och Agnes Duratis förhållande får också en ordentlig genomgång här).
Bokens författare, Una McCormack, bor i Storbritannien, och det känns som om hon skrivit in en hel del Brexitångest i skildringen av den sönderfallande Federationen. Ja, frågan är om hon inte vävt in varenda stor zeitgeistföreteelse i samtiden i den här boken. Här finns ekona från de senaste årens flyktingkris i Syrien och Europa. Jag sitter och tänker på miljöfrågan när Romulus ledande skikt ignorerar stora klimatförändringar, och folket liksom köper deras version om att allt nog är lugnt, “annars hade väl någon gjort någonting”. Katastrofen på skeppsvarvet vid Mars känns som ett terrordåd. Och så blotta existensen av politiker, som Quest, som kommunicerar genom slogans och hårt vinklade nyhetsinslag, snarare än utifrån ideologi och ansvarskännande. Det pågår ett rätt så uppenbart samtidsrally i bakgrunden av den här storyn.
Men ju mer man läser, desto mer orimligt verkar hela idén bakom det stora räddningsuppdraget. Är det verkligen rimligt, eller framför allt troligt, att Stjärnflottan och Federationen skulle sätta allting (och då menar jag allting) på hold för att undsätta ett imperium som vägrar acceptera att de behöver hjälp? Som tvärtom motarbetar räddningsinsatser, tystar forskare och desinformerar hela sin befolkning. Alltså, jag tycker ju förstås att det är jättefint hela grejen, men Picard och de andras situation är verkligen i det närmaste ohållbar från början till slut. Deras handlingsfrihet är helt och hållet beroende på en regim som i praktiken genomför ett stillsamt folkmord. Och de räddningsinsatser man får lov att genomföra verkar helt slumpartat utvalda.
Däremot tycker jag att McCormacks fantasiser om hur romulanerna lever är rätt kul. Att man är ett så hemligt folk att hemmen byggs så att inte ens medlemmarna i en och samma familj vet var de andra befinner sig. För att inte tala om att man måste ta sig igenom en labyrint och hitta lönndörrar för att kunna ta sig in en av deras herrgårdar. Det låter också otroligt ineffektivt och tidsödande, och utan någon som helst genomförbarhet i praktiken.
Det huvudsakliga syftet med Last Best Hope fixar McCormack med bravur, nämligen att skapa ett trovärdigt bakgrundsmaterial till tv-serien Picard. Hon knyter upp och förklarar de flesta av de lösa trådar som man aldrig fick svar på i tv-serien, allt från Musikers skilsmässa till kaoset på Vashti blir utrett. Och sedan antyds det också, på inte mindre än två olika ställen, att supernovan som inträffar i Romulus sol inte beror på naturliga orsaker. Är det här fakta som jag missat tidigare, eller är det en ny ledtråd till vad som förorsakade Romulus öde?
Men mest av allt var Last Best Hope extremt ojämn. Jag gick verkligen från att läsa intresserat till att hålla på att somna av uttråkning (och tillbaka igen) hur många gånger som helst. Så, ett nyttigt tillskott till Picard-franchisen, men med så många uppgifter att bocka av att det aldrig blev någon vidare berättarglädje i slutresultatet.
Betyg: 6/10.
Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, bloggat om sju Star Trek-romaner och fyra seriealbum. Och lite till.
En sak är ju skönt med den här nya karantäntillvaron. Man kan utan att skämmas sitta hemma en fredagkväll och gråta till säsongsavslutningen av Star Trek: Picard. Ett avslutande avsnitt som för en gångs skull är just det. Ett slut. Här finns en del frågetecken, men ingen egentlig cliffhanger eller teaser som leder in i ett givet förnyande av kontraktet med tv-bolaget. Det känns ju nästan revolutionerande som grepp i dessa tider då även miniserier ofta ynglar av sig och förvandlas till multipla säsonger.
Fast slutet här kan förstås också ses som en början. Picard och hans nya crew är nu komplett och äntligen redo för nästa äventyr. Utan att detdär med galaxens förestående undergång hänger över dem. För jag skulle gärna se att en andra säsong av serien (som ju faktiskt är på gång) handlade om något annat än hotet från artificiella intelligenser. Lämna det åt Discovery, vetja.
Det är så mycket som är bra med det här sista avsnittet, att man liksom gärna blundar för det som inte är det. Portalen till en annan dimension som fylls av digitala tentakler, till exempel. Kan det bli mer “gammeltestamentligt möter hi-tech”? Jag har också väldigt svårt för det här med rymdslag där skeppen liksom grupperas på två sidor, som vore det ett slagfält i Game of Thrones eller någon annan riddarhistoria. Jag menar, det går ju att röra sig på fler sätt i rymden än jorden, när man inte måste ta ställning till tyngdlagar och sådär. Vore det inte vettigare för romulanerna att omringa den planet de vill attackera, än att gå in i fajten som en linjärt organiserad skvadron?
Men nu går jag liksom händelserna i förväg. Kanske ska göra en snabb recap av vad som händer i själva avsnittet också…
Förra avsnittet slutade alltså med att Picard blev satt i husarrest, och inte längre kunde påverka hur dramat utanför hans husarrest fortlöper. Det vill säga att Soji håller på att bygga en stor sändare som ska be de mäktiga artificiella livsformerna om hjälp, de som lämnat det där meddelandet om kriget mot organiska livsformer på den där mystiska planeten. Men givetvis räddas han av doktor Jurati, (Som verkligen är den här seriens mest…ombytliga rollfigur. Finns det någon som hon inte lurat eller förrått?) Hon använder sig av den döda synten Sagas öga för att överlista ögonskanningslåset till Picards rum, och sedan drar de två till till La Sirena. Fast när de kommer dit har gänget där redan dragit vidare mot syntarnas hemby.
Narek har nämligen plötsligt fått en roll som informell ledare för en ny tillfällig allians. Han får Rios, Musiker och Elnor att följa med honom till Coppeliusbasen för att förhindra byggandet av den där antennen som ska kontakta syntarnas befrielsefront. Han får över dem på sin sida genom att berätta den romulanska myten om världens undergång, en berättelse som han snarare ser som en återberättelse av en historisk händelse än en profetia. Eller, kanske både och eftersom han anser att historien har en tendens att upprepa sig.
Altan Soong inser till sist att det var Sutra som dödade Saga i förra avsnittet. Att mordet var en del av hennes plan för att få de andra syntarna att gå med på att kalla på hjälp från den okända syntetiska supermakten. Det är till sist Soji som själv måste fatta beslutet om hur det ska bli med sändaren. Altan tycker hon ska avbryta, hennes kompisar fårn La Sirena med, och så försöker Picard genom olika videosamtal från La Sirena också få henne på rätt väg. Men en del av en portal till syntarnas rike hinner öppna sig innan Soji till sist lägger på luren och avbryter kontakten.
Jo, Picard har ju en hel del att styra upp i det här avsnittet. Förutom att chatta med Soji, så försöker han först uppehålla romulanernas attack. Sedan, när hans efterlängtade förstärkning från Federationen faktiskt anländer (ledda av vår gamla kompis Riker) så måste han också se till så att romulanerna inte drar igång värsta kriget. Vilket de inte gör. Oh och hennes styrkor drar sig tillbaka. I alla fall för den här gången.
Allt går verkligen finfint, utom för Picard själv som verkar få en hjärnblödning mitt i stressen. Han hinner transporteras ner till planeten innan han går bort. Alla hinner sörja ett tag, innan vi tittare får reda att man lyckats föra över Picards medvetande till den där Golemgrejen (vilket vi i och för sig redan listat ut skulle hända, men ändå). Men innan vi kan glädjas åt en återuppstånden Picard är det dags för den här seriens stora farväl. Inuti en virtuell värld finns nämligen också Datas medvetande sparat. Och nu vill han ta ytterligare ett steg vidare i sin strävan efter att få bli mänsklig. Att få veta att hans liv är ändligt, och känna hur själva döden infinner sig.
Och med det farvälet sätter väl slutavsnittet av säsongen en del av seriens frågeställningar på sin spets. Picard är själv nu en syntetisk varelse, där man genom den nya tekniken lyckats skjuta upp hans död. Medan den syntetiska varelsen Data vill bli mänsklig på det mest slutgiltiga av sätt. Genom att dö. Och Picard landar i något som gör serien till mer än en tekniskt uppfräschad uppföljare till The Next Generation.
Vi har ju gissat lite om upplösningen här i bloggens kommentarsfält. Men jag tror inte att det riktigt blev som någon av oss trodde. Inget jätteslag mellan romulaner och federationen. Seven förvandlades inte heller till någon borgdrottning. Lore återuppstod inte från de döda. Men man skulle också kunna se det här avsnittet som ett sätt att skjuta slutstriden framför sig. Och plötsligt inser jag att det där slutet som jag nyss hyllade serien för, kanske bara var en chimär. Man sköt ju bara upp slutet.
För visst finns det massor av trådar som liksom inte knutits ihop. Vad hände med romulanen Narek, och hur hanterar han att syrran Narissa är död? (Jag blev för övrigt mycket förvånad när Narissa dök upp på borgkuben. Trodde att hon hade transporterat sig själv över till något skepp.) En del av de dödsfall i den här serien som borde vara viktiga, som Narissas och Hughs, slarvades över lite väl snabbt. Och då blir jag liksom lite misstänksam. Finns det en risk/chans att de dyker på på något sätt framöver? Kan man räkna med att någon är död i en serie där självaste huvudpersonen återuppstår från de döda? Eller har jag bara separationsångest? Men jag hoppas verkligen att Narissa är död och begraven. Hon var fett jobbig och skådespelaren som gjorde rollen verkade ha fått för sig att hon spelade med i Game of Thrones, inte i en Star Trek-serie. Ja, det mesta med Narissa kändes liksom GoT, inklusive det incestuösa förhållandet hon hade med sin brorsa.
Det känns ju också ytterst oklart om romulanerna och deras ledare Oh verkligen kommer att nöja sig med att ha blivit avspisade av Federationen på ett sånt här snöpligt sätt. Kommer de inte bara att vara ute efter revansch, både på Federationen och de syntetiska livsformerna. Och de där tentaklerna från en annan dimension? Hur reagerar de på att nästan ha fått komma syntetiska livsformer till räddning, men sedan fått hela anfallet avblåst? Nöjer de sig med det? Och vad hände med borgkuben, nu när Seven lämnar alla x-borger i sticket.
Fast. Egentligen vill jag nog att Picard säsong två (om den nu blir av i dessa coronatider) handlar om något helt annat. Att författarna faktiskt utnyttjar sin kreativa frihet och ger sig in i en helt annan historia, en som också hinner med att utforska det framtida universum som Picard faktiskt utspelas i. Det har vi faktiskt fått sett lite för lite av, tycker jag. Och varför håller Musiker och Seven handen i en av de sista bilderna. Åh, vad den här serien, och de där två, hade behövt en lesbisk kärlekshistoria just nu.
Betyg: 9/10. Men en svag nia, det här avsnittet är definitivt bäst att gråta till, innan man börjat fundera på alla tappade trådar.
Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 10/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt.
Det här var definitivt det varmaste, mest kärleksfulla och rollfigursfördjupande avsnittet hittills av Picard. Det känns nästan som en dröm när Picard tar med sig Soji för att gömma sig hos sina gamla polare Will Riker och Deanna Troi. Så paradisiskt fridfullt att det inte är särskilt underligt att Soji faktiskt börjar misstänka att hon hamnat i någon form av simulering. På några sekunder förflyttas hon från ett mordförsök på en ogästvänlig borgkub, till att befinna sig i ett hus på landet, beläget i en idyllisk miljö med en supermysig kärnfamilj som fixar nybakta pizzor på sin utomhusugn. Jag menar, att sitta med en inkännande och förstående Troi och diskutera som ett liv. En samtalspartner som nästan dryper av empati och medkänsla sittandes mitt i ett trädgårdsland där plantorna dignar av stora, mogna tomater – ja, ni hör ju själv. Det låter ju så överdrivet att det nästan skulle kunna vara fråga om ett holodäcksäventy.
Men även tillvaron i lustgården på Nepenthe plågas av mörka minnen. Riker och Troi sörjer sin döde son Thad. Han som hade kunnat räddas om syntetiska livsformer hade tillåtits, i det här fallet för läkemedelsproduktion (jag bara antar att det silikonbaserade viruset som dödade honom var en blinkning till det Enterprise-avsnitt jag just sett på samma tema). Men Will och Deanna har åtminstone fortfarande Thads lillasyster Kestra hos sig. Hon som fortfarande håller sin storebrors påhittade språk levande, och som nästan genast bestämmer sig för att Soji är hennes nya tf storasyster. Det är faktiskt också hon som är den första som faktiskt berättar för Soji om Data.
Scenerna på Nepenthe ger också vår gamle kapten Picard ett nytt djup, som när Troi ser till att läxa upp honom kring hans fyrkantiga sätt att förhålla sig till Soji. Eller samtalen med Riker om förr och nu. Men några ytterst vilsamma och välgörande scener där på Nepenthe. Fyllda av små detaljer, som när Riker kommenterar hur Soji vrider på huvudet som ett sätt att bevisa släktskapet till Data. Det känns som om det här var avsnittet där Picard som tv-serie fick en egen själ och personlighet.
Lika idylliskt är det inte direkt på borgkuben, den som Soji och Picard nyss lämnade. Den nästan parodiskt onda romulanska agenten Narissa Rizzo kan inte avrätta Hugh på grund av något fredsfördrag. I stället försöker hon få honom att berätta vart Soji och Picard farit genom att avrätta ett gäng xB – exborger. När inte det fungerar lämnar Hugh i fred ett tag, varpå han återförenas med Elnor. Men sen attackerar hon de två på nytt. Hugh dör, men Elnor överlever. Hugh har gett honom i uppdrag att återbesöka kubens drottningkammare, och på allvar hämnas på romulanerna. Det sista Hugh säger innan han rosslar in i döden är att Elnor behöver en annan ex-borg för att kunna ta sig in i drottningkammaren. Som av ett MIRAKEL hittar en nyckelringsliknande grej. Var det inte den som Picard fick av Seven of Nine? Elnor trycker på sändaren. Om Seven dyker upp kan hon vara den som hjälper honom att öppna drottningcellen.
Ombord på La Sirena är man på väg bort från borgkuben för att återförenas med Picard, men upptäcker att man har ett efterhängset romulanskt skepp efter sig som inte går att finta bort. Det är Narek som skuggar dem, och han följer i sin tur ett slags spårsändare som doktor Jurati fått av kommendör Oh. Det ser vi i en flashback precis i början av avsnittet, där vi också får se vad det var för hemska visioner som Oh visade för henne – och som fick Jurati att mörda sin expojkvän Bruce Maddox. En inte helt sorterad upplevelse, tror jag. Men tillräckligt starkt för att Jurati skulle kräkas. Inte helt säker på om allt som sker i den där visionen verkligen har med syntetiska livsformer att göra.
Nu verkar i varje fall Jurati nästan sjuk av ånger, och när hon förstår att det är hon som är den sändare som romulanerna använder för att förfölja La Sirena så injicerar hon sig med något supergiftigt. Ska vi anta att det är ett ämne som kanske inte säkert dödar doktor Jurati, men åtminstone neutraliserar sändaren?
Ju mer jag tänker på det här avsnittet, desto bättre blir det. Att få återse Troi och Riker var verkligen mycket mer gripande än jag trodde – och betydligt starkare än när de dök upp i Star Trek Nemesis. De gjorde också ett helt annat intryck än när Seven of Nine gjorde sin comeback. Seven är en stentuff actionhjälte, Riker och Troi är däremot åldrade och eftertänksamma pensionärer. Precis som Picard. (Även om Riker tydligen tillhör någon form av Stjärnflottereserv – var det information som kommer att spela roll i fortsättningen?).
Ser spänt fram emot vad som händer när romulanerna och Picard tävlar om att komma först fram till den plats som Soji tror är hennes hemvärld.
PS: Amazons textningar är verkligen inte heller något vidare. Ändå märkligt att se Deanna Troi prata om hur hon brukade arbeta som skeppsadvokat.
Betyg: 9/10.
Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 7/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 759 tv-avsnitt.
Det här var den där typen av avsnitt där en massa saker hände som man bara suttit och väntat på. Men infriade förväntningar kan ibland också kännas lite som att bli lurad på konfekten. Var är chockeffekten, liksom?
Det minst överraskande av alla dessa förväntade händelser är väl att doktor Jurati ligger med Rios, kaptenen för La Sirena. Eftersom hon inte gjort någonting tidigare utan baktankar så tror jag att det kommer att gå rätt dåligt för honom framöver. Hamna inte ensam med henne på sjukavdelningen, liksom. Raffi Musiker raglar numera runt onykter på skeppet – även om det inte hindrar henne från att på ett helt fantastiskt sätt se till att Picard får ett landningstillstånd på Artefakten, den övergivna borgkuben som Romulanerna tagit över. Hon är fortfarande helt knäckt över mötet med sin son, och i stort sett otröstlig.
Picard är väl inte otröstlig, men däremot extremt kluven till att åka till den där Borgkuben. Minnen från när han själv var en assimilerad Borg kommer upp till ytan, och avsnittet är fullt av referenser tillbaka till den där tiden. Bland annat den extremt snygga bilden där han sitter och tittar på sig själv som Borg, samtidigt som vi ser hans eget åldrade ansikte genom projiceringen. Men det finns också en del trevliga saker som inträffar. Han får återförenas med Hugh, inspektera rehabiliteringsprogrammet för xB – ex-borger – och även få hintat för sig att borgerna inte är världens bästa arbetsgivare. Sedan börjar Picard och Hugh tillsammans leta efter Soji.
Hon, i sin tur, har genom olika manipulativa manövrar från den romulanske agenten Nareks sida börjat ifrågasätta sin egen historia och bakgrund. Narek har ju hintat om att hela hennes backstory på olika sätt är fejkad. När hon till sist börjar skanna alla gamla föremål som hon har i sin hytt visar det sig att inget är äldre än 37 månade. Narek genomför sedan någon form av hypnos med Soji där han vägleder henne genom en återkommande dröm hon har som utspelas under hennes barndom och där hon går in i sin pappas laboratorium. Medan hon är inne i drömmen får han henne att vrida på huvudet och se ut genom ett fönster i taket. Med den informationen han får då – två röda månar och åska – hoppas han och hans syster Narissa att kunna lokalisera den plats där syntetiska människor som Soji framställs. Sedan berättar Narek för Soji att hon är en android, och planterar han en bomb i rummet dr hon finns och skyndar ut. Men då aktiveras Sojis överlevnadsfunktioner, och hon börjar bokstavligt talat gräva sig ur ur rummet genom golvet.
Det är på andra sidan av den utgrävningen som Hugh och Picard hittar henne, men de jagas nu alla av säkerhetsvakterna på kuben. Picards personlige krigare Elnor dyker också upp för att hjälpa till. Hugh tar alla till drottningcellen i kuben. Där finns en sikariansk portal som kan transportera folk långa avstånd. Innan Picard och Soji går in i den där portalen så anropar Picard La Sirena och säger till hans crew att de ska möta honom på Nepenthe. Vad det är har jag ingen aning om.
Vi har nu kommit in på andra halvan av den här säsongen, och the time of utdragen teasing verkar alltså vara över. Nu börjar handlingen ta fart på riktigt. Men lite besviken blev jag, trots allt, över bristen på överraskningar i det här avsnittet.
Mest orolig i det här läget är jag över Elnor. Jag vill bara att han ska vara med hela tiden, på bara några avsnitt har han blivit min absoluta favoritfigur i den här serien. Och så hoppas jag ju att Data ska dyka upp någonstans i fortsättningen av den här serien. På något sätt. Är det för mycket begärt?
Betyg: 7/10.
Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 6/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 748 tv-avsnitt.
Det här kanske är en impopulär åsikt, men för mig nådde just Picard ett slags lågvattenmärke. Om det är någon förmildrande omständighet så gillar jag inte Ocean’s-filmerna heller. Tycker inte att den där extremt uttänkta planeringen av den perfekta stöten, kombinerat med rollspelsliknande övningar där våra hjältar antar falska identiteter är en särskilt kul grej. Och i det här fallet är jag nästan beredd att tycka att det är direkt kränkande för Patrick Stewart att behöva springa runt i basker och låtsas prata med en jättedålig fransk brytning. Jag blev illa berörd, liksom, ungefär som andra människor reagerade när de såg Ian McKellen dricka mjölk från ett fat i filmen Cats. Förhoppningsvis hade i varje fall bägge gubbarna rätt roligt i vardera projektet. Och folk som gillar holodäcksäventyr tycker säkert att det här är superfab.
Då tycker jag att starten på avsnittet är betydligt bättre. Det hemska slutet för stackars Icheb, ett av de där borgbarnen som var med i slutet av Voyager. Här blir han mer eller mindre slaktad av någon ond människa som strippar honom på borgorgan. Seven of Nine kommer för att rädda honom, men anländer för sent. Och hon tvingas att själv göra slut på hans lidande. Och, alltså, det hemska att som Star Trek-fan tvingas inse att Icheb nu är borta för alltid. Precis när vi fått återse honom efter alla dessa år. Extremt jobbig scen, det där.
Det är i varje fall under detta brutala intro som vi första gången hör namnet Bjayzl – en person som stora delar av den här intrigen kretsar kring. Bjayzl verkar vara någon form av gangsterdrottning i Freecloud. Och det är hon som håller Bruce Maddox, forskaren som troligtvis skapat Datas “döttrar” Dahj och Soji, fången. Det är för att frita Maddox, som hela den här charaden med falska identiter och värsta heist-planeringen genomförs. Man låtsas betala för Maddox med Seven of Nine. Men när när det väl är dags för själva utbytet, så visar det sig att Seven of Nine har egna planer med den här räddningsaktionen. Hon vill hämnas på Bjayzl, som var den som lurade fram informationen om var stackars Icheb fanns från Seven.
Det absolut snyggaste i hela det här avsnittet är faktiskt att Seven avbryter sin hämndaktion och följer med tillbaka till La Sirena tillsammans med resten av gänget – och den trasiga skrutt som återstår av Maddox. Bara för att en liten stund senare på egen hand transportera sig ner till Bjayzls klubb och göra processen kort med henne. Seven of Nine är uppenbarligen en stentuff actionhjälte i den här Picard-inkarnationen. Hoppas hon kommer tillbaka snart. Det är egentligen för Sevens skull som jag sett fram emot den här serien. Kommer att bli mycket besviken om hon inte i alla fall får någon form av semi-återkommande status i Picard.
Bjayzl kommer jag däremot inte att sakna i framtiden, och det faktiskt främst av modeskäl. Den här grejen att skurkar i många SF-filmatiseringar ska bära futuristiska klädkreationer är verkligen en grej som jag gärna skulle se avskaffad. I Bjayzls fall någon form av supertajt kroppsstrumpa försedd med guldfärgade geometriska figurer som utsmyckningar. Däremot gillade jag verkligenVup, han som kunde lukta sig till om folk ljög. En riktigt charmig figur att få bekanta sig med. Även om det blev en kort tid tillsammans.
I övrigt: Doktor Jurati var, precis som alla misstänkt, någon form av dubbelagent från den mörka sidan. Hon dödar sin gamla kille Maddox, och hänvisar till att någon (antagligen den romulanska agenten Oh med solglasögonen) visat henne något fruktansvärt. Något som gör att hon måste döda Maddox. Och där förlorade vi en av de viktigaste pusselbitarna till lösningen på den här gåtan. Som tur var hann Maddox berätta var Soji befinner sig.
Raffi Musiker passar på att träffa sin son när hon besöker Freecloud. Hennes besök är inte uppskattat. Han har tröttnat på att ha en konspirationsteoretiker till morsa, som aldrig slutade att tjata om vad som låg bakom attackerna på Mars. Och han tänker definitivt inte ge henne en ny chans. Säger han och drar sedan iväg med sin romulanska och höggravida fru. En scen som kändes rätt så lösryckt och felplacerad i det här avsnittet.
Det sämsta Picard-avsnittet hittills i mina ögon. Inte ens en ascool Seven of Nine kunde riktigt rädda de skamkänslor som hela de här fritagningsförsöket med utklädnadsverksamhet väckte. Antar att jag faktiskt var så pass paralyserad efter det att jag inte riktigt kunde ta in något annat.
Betyg: 3/10
Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 5/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 741 tv-avsnitt.
Jaha, vi är alltså inne på avsnitt två, och jag förstår FORTFARANDE inte riktigt vad Picard handlar om. Undrade lite hur pass oförståeliga de var för en utomstående, så jag testade att visa de två första avsnittet för min kille. Han är kanske inte direkt en Star Trek-noob – han har tvingats se lite Deep Space Nine, Voyager och Enterprise på sistone – men inte heller superengagerad. Och, jo, han hade en hel spann full med frågetecken efter den här inledningen på serien.
Picard känns ju verkligen som en serie som kräver en del förförståelse – eller att man verkligen är inställd på att bara åka med och se vart färden bär en. Men framför allt är det här väl en serie som är skräddarsydd för spekulationer på nätet. Leta ledtrådar, göra förklarande videor, komma med avancerade gissningar inför det som komma skall. Picard verkar helt enkelt vara konstruerad efter den mall som Discoverys andra säsong följde. Ett sätt att göra tv på som fångar tittarna vecka för vecka, och kan samspela med sociala medier och fandomen. Ett annat exempel, utanför Star Trek-univsersumet är till exempel Westworld.
Jag är egentligen inte riktigt särskilt förtjust i det här sättet att berätta på, men tycker att det fungerar lite bättre om man åtminstone ser till att ha en avslutad berättarbåge inom varje avsnitt. Det har däremot inte Picard bjudit på – utan fans har börjat beskriva den snarare som en tio avsnitt lång film. Å andra sidan, om man väl bestämmer sig för att gå all in i Picard-versumet, så blir förstås resan lite roligare. Så nu har jag köpte den tecknade serien Countdown – som berättar om händelserna som leder fram till serien. Och hittat två, tre bra youtubekanaler som förklarar allt jag missat. Har dock inte börjat kolla ordentligt på after show-programmet ännu, trots att det är lett av Will Wheaton. Så skraj för att de ska spoila saker och ting.
Allt mitt tjat om mysteriet till trots, visst bjöds det på en hel del information i det här avsnittet – även om vi kanske inte är helt säkra på hur den hänger ihop. Här är veckans viktigaste lärdomar:
Picards romulankompisar är inte bara tjänstefolk Laris och Zhaban, de två romulanerna som bor med Picard på hans vingård, är långt ifrån några snälla birollsfigurer som hjälper till med hushållet. Nej, det här är två före detta agenter från romulanernas hemliga polis: Tal Shiar.
De romulanska mördartrupperna är kanske ännu hemligare än vi trodde. I en lite överdramatisk scen berättar Laris att hon tror att de som dödade Dahj kan vara medlemmar av Zhat Vash – en ännu hemligare romulansk organisation än Tal Shiar. En grupp vars drivkraft tydligen är att bekämpa AI och syntetiskt liv. Därav jakten på Dahj (och troligtvis även hennes syster)
Picard är inte lika poppis inom Federationen som han trodde Att gå ut i direktsänd tv över hela galaxen och dissa Stjärnflottan och Federationen (som Picard gjorde i förra avsnittet) är eventuellt inte det ideala förspelet till att försöka få igenom en begäran om att på nytt få vara en del av organisationen. Men inte heller det där närmandet görs på ett sådär jättesmidigt sätt. Att bara dyka upp på någons kontor för att begära en titel, ett skepp och en besättning för att utreda ett mystiskt hot som låter som en förvirrad mans fantasier är inte sådär supertaktiskt. I samtalet som följer – ochj som verkar ha fått mest uppmärksamhet för att ordet “fuck” yttras för tredje gången i en Star Trek-serie – får vi belägg för att Federationen kanske inte är så genomgod som vi trodde. Att hjälpa romulanerna när de var hotade av supernovan visade sig på sin tid vara ett kontroversiellt beslut. Några planeter ska till och med ha hotad med att lämna Federationen om räddningsarbetet återupptogs.
Stjärnflottan är inte heller riktigt vad den brukade vara Det hade eventuellt kvittat vad Picard sagt vid det där mötet där han ville få sig tilldelat ett skepp. Det verkar nämligen som om Stjärnflottan infiltrerats riktigt duktigt av romulaner (Zhat Vash? – var det verkligen nödvändigt att göra romulanerna så pass hemlighetsfulla att de till och med har en extra hemlig säkerhetstjänst som styr den andra, bara ganska så hemliga polisen? Men med ett ännu fånigare namn?). Och de vill dels sätta stopp för Picard, dels komma åt Dahjs syster Soji. Men ingen av de infiltrerande agenterna ser förstås ut som en romulan. Artöverskridande kosmetiska operationer är ju en stapelvara inom Star Trek-konceptet numera.
Narek går sängvägen Den agent som ska närma sig Soji ser däremot ut som en romulan. En het romulan. Han heter Narek, men är rätt så kuvad av sin bossiga syster, löjtnant Rizzo (hon ser däremot ut som en människa –ja en del på nätet tror kanske att hon till och med är Nareks bror). I en scen mellan Narek och syrran blir det då äntligen ett riktigt, präktigt överspel i den här serien. Rizzo är en tvättäkta superdramatisk ärkeskurk till kvinna – lite som Diana i V ungefär, minus camp. Narek, å andra sidan, inleder sitt övervakningsuppdrag genom att ligga med Soji – så han kanske måste läxas upp då och då, när arbetsmetoderna blir för okonventionella.
Vem spionerar på vem? Fast jag är inte riktigt säker på om det är Narek som är den som håller Soji under övervakning, eller om det är tvärtom. Soji har många frågor som hon ställer till romulanen, utan att få några svar. Extremt nyfiken, verkar det som. Samtidigt som det nästan verkar vara som en hobby i sig att få en romulan att överhuvudtaget berätta någonting om någonting.
Borgkuben som näringsverksamhet I det här avsnittet ser vi också vad romulanerna egentligen håller på med i den där gamla skadade borgkuben. Sakta men säkert jobbar man sig igenom maskiner och drönare, och försöker dra nytta av den teknik man stöter på. Men det är tydligt att Soji har en lite annorlunda agenda än romulanerna. Hon ser drönarna som individer, inte namnlösa inaktiverade maskiner. Är det på grund av att hon är en syntetisk varelse? Betyder det här att hon är “aktiverad”, och har har tillgång till sina syntkrafter? Och vad har hon i så fall för syfte och plan med sin vistelse i borgkuben?
Kan vi lita på Picard? Ett tema som eventuellt kan återkomma framöver i serien är den neurologiska avvikelse som Picard påminns om i det här avsnittet. Den som etablerades i The Next Generation-avslutningen All good things, och som kan leda till paranoia, hallucinationer och verklighetstrogna drömmar. Det vill säga, hur mycket av det som händer i den här serien är Picards egna fantasier? Alternativt, hur mycket av det som är sant som Picard säger kommer folk att avfärda som hjärnspöken?
Fast det allra göttigaste i hela avsnittet är väl ändå själva starten. En återblick till de dramatiska händelserna på First Contact-dagen år 2385. Där ser vi en syntetisk varelse dra igång det som sedan innebär undergången för både skeppsvarvet Utopia Planitia Fleet Yards och kolonierna på Mars. En imponerande läskig scen. Men en lite mer pedagogisk visualisering av det som hände, bra för oss som tyckte att det gick lite väl snabbt när den här händelsen skulle återberättas i första avsnittet.
Nu när jag gnällt om all mystik, så kan jag väl också säga att handlingen börjar hänga ihop lite mer redan här i andra avsnittet. Å andra sidan kan det ju bero på att jag börjat kolla fansidor. Men vi befinner oss fortfarande i expositionsdelen av den här berättelsen. Alla huvudpersoner är inte på plats ännu, avsnittet slutar ju med att han säker upp en person från sitt förflutna för att be om hennes hjälp. Kan det kanske ta hela första säsongen att få ihop hela Picards superteam?
Tills dess får vi kanske nöja oss med att götta oss åt roliga kommentarer, som när Picard säger “I’ve never really cared for science fiction”. Eller när läkaren säger “for a relic you’re in excellent shape”. Sedan är det ju också lite roligt att se vad vissa delar av trektwitter väljer att lyfta fram ur avsnitten. Den allra bästa repliken ur avsnitt två kanske ändå var “I didn’t know Romulans could be so hot”.
Betyg: 7/10.
Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 2/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 717 tv-avsnitt.
Jag var tvungen att se Remembrance två gånger. Irrade bort mig lite första gången, och liksom fastnade på detaljer om tidslinjer, Romulus utplånande och bannlysningen av syntetiska existenser. Och det var ju lite trist av mig. Fast det var väl inte bara jag som tyckte att expositionen i form av en intervju med en illasinnad journalist var lite forcerad? Och stel? Hade nog hellre haft en berättarröst som summerade vad som hänt, än ytterligare en upprepning av världens tristaste journalisttrope (såååååå trött på scoophungriga journos som bryter alla löften och överenskommelser så fort det är skarpt läge och direktsändning – journalistföraktet kan väl ändå få vara försvunnet i en utopisk framtid?).
Samtidigt förstår jag att det krävdes en hel del exposition när Picard nu skulle inkorporera den första rebootade Star Trek-filmen i sin världsbild. Alltså inte den alternativa Kelvin-tidslinjen som de rebootade filmerna mestadels utspelas i, utan det som utlöste den. Det faktum att Romulus slukades när en stjärna blev en supernova, och att Federationen inte gjorde allt man kunde för att hjälpa dem. Kanske skulle jag ha kollat på den här filmen innan jag såg första avsnittet av Picard – bara för att fräscha upp minnet kring allt som hänt.
Efter att jag har fokuserat på prequelserien Enterprise ett tag, så blir det väldigt förvirrande att nu återvända till framtiden. Framför allt eftersom det är framtidens framtid. Picard utspelas alltså efter i stort sett nästan allt annat som producerats i Star Trek, någonsin. Eller om jag försöker uttrycka det i årtal i stället.
Star Trek: Nemesis – år 2379. Första Star Trek-rebootfilmens framtidsscener: 2387 Picard: 2399
Men sedan har vi ju några avsnitt av de gamla serierna som också utspelas långt bort i tidslinjen, ännu senare än Picard. Säsongsavslutningen av Voyager, Endgame, utspelas till exempel år 2404. The Visitor (Deep Space Nine) – där Jake minns sin farsas försvinnande, år 2450. Och så finns ju det där konstiga museiavsnittet av Voyager, Living Witness, som utspelas så sent som 3074. Och sen har vi ju den kommande tredje säsongen av Discovery, som väntas vara förlagd så pass långt in i framtiden som år 3186. )Jag är ledsen för kalenderuppställningen, men var bara tvungen att få ner alla de där årtalen på ett och samma ställe).
Men det är inte bara de gamla serierna som man skapar broar till i den här filmen. Vi har också den short trek-historia som släpptes i USA i början av januari – Children of Mars (så OHYGGLIGT irriterande att Netflix inte lägger upp de där kortfilmerna när de kommer i USA, sist kom de upp på sajten först i samband med säsongspremiären på Netflix).
Vilka teman introduceras då här i det allra första avsnittet av Picard.
Picard och Stjärnflottan. Picard har hoppat av Stjärnflottan efter att man inte gett den hjälp till Romulus som de hade behövt vid supernovakatastrofen. Men på sin vingård bor han tillsammans med två romulaner, som tydligen är extremt tacksamma över något som han gjort. Så helt på minus gick han tydligen inte ur den här konflikten.
Syntetiska livsformer är förbjudna Ett gäng högintelligenta androider förstörde inte bara hela den räddningsflotta som skulle skickas till Romulus, utan också hela kolonin på Mars. Efter det har Federationen helt förbjudit denna osäkra och opålitliga livsform. Hur det gått med hologrammen (som typ hololäkaren i Voyager) är mer oklart. Vi ser ett hologram i ett arkiv, men det verkar inte alls lika drivet och egocentrisk som Voyagers neurotiska doktor.
Data är borta, och hans imbecilla brorsa också I slutet av Nemesis är Data död, men verkar kanske ha lyckats överföra alla sina minnen och personlighet till sin något mer primitiva föregångare B-4. I det här avsnittet får vi veta att så inte var fallet. B-4 är en besvikelse och Data verkar vara borta för evigt. Förutom att han hemsöker Picard i hans drömmar.
Men Data kanske har virtuella döttrar… Men få dödsfall är ändå helt permanenta i Star Trek. Nu verkar det som om någon, eventuellt en forskare vid namn Bruce Maddox, försökt rekonstruera Data utifrån någon form av fraktalneuronkloning. Att man utifrån en enda neuron skulle kunna återskapa hela Data, rller i alla fall en liknande varelse. För Picard kontaktas av en ung kvinna vid namn Dahj. Hon har plötsligt blivit “aktiverad”, fått tillgång till krafter och kunskap som hon inte visste att hon hade (som till exempel att ensam kunna neutralisera ett helt gäng romulanska agenter), och en av de minnesbilder som nu dykt upp i hennes hjärna är Picard. För att göra allt extra kusligt så ser hon precis ut som en kvinna på en tavla som Data målade och gav till Picard.
Precis som med Discovery, så är serieskaparna (bland annat författaren och numera showrunnern Michael Chabon) extremt bestämda i sina strävanden att visa fansen att man är supernere med Star Trek. Det finns alltså ett gäng referenser och namn och företeelser som syftar tillbaka på tidigare avsnitt och filmer (här är en liten film för dig som inte orkade googla efter avsnittet – även om jag vet att de flesta av de som läser den här bloggen spottade alla referenser direkt). Själv tycker jag att det här faktisk gör premiäravsnittet lite baktungt. Det är så mycket mysterium och ledtrådar och oklarheter och blinkningar att en del av återseendets glädje faktiskt grumlas något. Visst bjuds det på action, hemliga soldater, eldstrider, slagsmål och mord – men jag hade gärna sett Picard ägna hela första avsnittet åt att enbart dricka koffeinfri Earl Grey på sin veranda.
Ungefär som i Hitchcocks Psycho så uppstår ett slags chockeffekt redan i första avsnittet – då vi tittare mister en huvudperson vi investerat en hel del känslor redan en bit in i första avsnittet. Det är Dahj som dödas av ytterligare en grupp av svartklädda agenter. De visar sig nu vara Romulaner som bland annat kan spotta grön frätande vätska som dödar Dahj. Picard är förstås förkrossad över det som hänt, men när han snokar vidare så visar det sig att Dahj borde ha en tvillingsyster, ytterligare en Data-dotter eftersom de alltid skapas i par. Och avsnittet avslutas mycket riktigt med att vi får se en ung kvinna vid namn Soji flirta med en skäggprydd romulan. De befinner sig på en romulansk bas som visar sig vara inhyst i en gammal borgkub. En något DRAMATISK avslutning, eller hur? Det är ju ytterst sällan som borgkuber visat sig leda till något gott.
Jag fick också en känsla av att Picard eventuellt kommer att slänga in lite referenser till flyktingar och terrorism i den här säsongen. Romulanerna verkar ju i stort sett vara hemlösa i galaxen, samtidigt som det verkar väldigt ovisst vems ärenden de där romulanagenterna går. Vi får se hur krystat det där blir.
Jag är så extremt kluven kring det här avsnittert. Jag kan älska ihjäl Star Trek-spinoffs lika mycket som någon annan, och precis som i Discovery så ser det ju ohyggligt bra ut rent visuellt. Finishen är perfekt, effekterna snygga och looken helgjuten. Men Remembrance gjorde mig lite utmattad. Lite samma fenomen som uppstått av vissa Discovery-avsnitt. Det är så mycket information, som dessutom är extremt vag. Rent generellt känns det också som om berättartekniken är ganska lik den modell som användes i Discoverys andra säsong. Ett mysterium som ska lösas, hemliga organisationer som arbetar i det fördolda och massor av hintar och ledtrådar som man inte kommer att förstå förrän långt senare. Eller når man sett en “explained”-video på nätet.
Kanske är det bara jag som blir kränkt över att jag, efter mer än 700 avsnitt, fortfarande inte riktigt hänger med på allt som händer. Hur som helst tycker jag att det hade varit mycket bättre att inleda serien med ett dubbelavsnitt, så att man på allvar fick igång historien. För jag tror och hoppas att handlingen inte bara består av mysterier, utan ganska snart drar igång på allvar.
Betyg: 6/10.
Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 1/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 716 tv-avsnitt.
Nemesis är den tionde Star Trek-filmen och den fjärde Next Generation-rullen. Den innebär också det egentliga slutet för en era av minst sagt ojämna filmsatsningar, där originalseriens och The Next Generations-besättningarna avlöst varandra på vita duken. I mitt huvud var det sedan en låååång paus innan nästa film, J J Abrams reboot, kom till. Men tydligen inte. Det dröjde faktiskt “bara” sju år innan det var dags för nästa fas av Star Trek-på bio. När det gäller berättarstil, det visuella uttrycket och effekterna känns det däremot som om flera sekel förflutit mellan Nemesis och nya Star Trek.
Rent intrigmässigt händer det däremot en hel del i Nemesis:
*Ryker och Troi gifter sig.
*Picard upptäcker att någon har gjort en klon av honom
*Data upptäcker att han har en korkad kopia
*Romulanernas beslutande råd gasas ihjäl av ett nytt domedagsvapen.
*Romulanerna upptäcker att det var en dum grej att döda hela sitt beslutande råd och lämna makten åt en galen klon av kapten Picard.
*Den galne klonen vill totalförstöra Jorden, men också få en transfusion eller något liknande från Picard eftersom klonkroppen håller på att falla sönder.
*Picard besegrar till sist sin klon, men Data får offra sitt liv för att Picard ska kunna överleva.
Till en början är jag glatt överraskad av tonen i den här filmen. Det kändes ändå lite oväntat att man här försökte göra Star Trek till någon form av machoactionsåpa. Picard kör ett lite härligt bröllopstal, det är en massa skämt om att alla måste vara nakna på den kompletterande bröllopsceremonin på Betazed, varpå filmen nästan peakar i grabbighet när Picard, Worf och Data samlar ihop en massa androiddelar med en härligt fet truck i en öken.
Men introduktionens glädje byts sedan ut mot superskurksmörkret. Du vet, någon bleksiktig maktgalen nisse som är beredd att utplåna hela planeter för att uppnå världsherradöme. Men influenserna från Star Wars slutar inte där. För den där maktgalne personen, Shinzon, råkar också vara Picards klon – det närmaste vår åldrade kapten lär komma en egen son. Så vi har alltså en reversed Luke/Darth Vader-situation med en klontwist. Och som för att göra den där klonen ännu mer obehaglig så har han en hangup på Deanna Troi och använder sig av en telepat för att kunna ligga med henne mentalt. Jisses!
I ensemblen ingår det ytterligare en dubbelgångare, den korkade Data-kopian B-4. En av prototyperna till Data och hans onda tvilling Lore. Och det verkar inte som om man lärt sig något alls av upplevelserna med Lore, utan man sätter ihop B-4 ombord på Enterprise, och låter till och med Data föra över alla sina minnen till honom. Givetvis har B-4 ett separat minne som slår igång när ingen annan ser, och där har Shinzon gett honom instruktioner om att stjäla och föra över massor av information om Stjärnflottan till romulanerna.
Ska jag vara helt ärlig så tappade jag intresset sådär en halvtimme in i filmen. Det kändes som så mycket väsen för ingenting. Som det moraliska dilemma som Picard hamnade i efter mötet med sin klon: “skulle jag också kunna bli en maktgalen despot om jag haft en annan bakgrund”. Ganska grunt och enfaldigt utfört. Dessutom har vi väl redan rett ut Picards alternativa karriärs- och livsvägar i två avsnitt av The Next Generation (både The Inner Light och Tapestry). Tanken kan alltså inte ha varit helt ny för honom.
Och poängen med att Shinzon vuxit upp på planeten Remus, där befolkningen ser ut som små orchliknande djävlar? Här tar man verkligen i med allt vad man har. Som i den utdragna sekvensen på slutet där man räknar ner till att Shinzons domedagsvapen. thalarongasen, ska bli färdig att avlossas mot Enterprise. Här blev jag mest fascinerad över vilket segt vapen det där är, och ineffektivt. Medan filmens känslomässiga trauma, att Data offrar sitt liv för att kunna rädda Picards, var väldigt snabbt överstökat. Men så var han ju heller inte riktigt död. Han hade ju faktiskt redan gjort en säkerhetskopia av sig själv på den lite korkade androiden B-4. Så jag antar att det är B-4 som dyker upp i den nya Picardserien? Datas minnen och personlighet verkar redan ha tagit över B-4:s kropp i en tecknad fortsättning på det här äventyret.
Det är tydligt att man krämat på för att göra Nemesis till en fet rymdfilm, och bitvis får man mycket pang-pang, explosioner och en fet rymdskeppskrock för pengarna. Men samtidigt förlorar man också det Trekkiga med det hela. Här finns inte riktigt någon läxa att lära, eller någon filosofisk tanke. Knappt ens något fint avslut för The Next Generation-fansen. Hade en regissör som brydde sig om fansen låtit Wesley Crushers repliker klippas bort? Eller accepterat att favoritrollfigurer som Troi och Beverly Crusher nästan inte fick något utrymme alls i filmen? Nemesis känns som en film som försöker bli en tuff, hård och vuxen rymdfilm, men tappar bort hela sin Star Trek-själ på vägen (och lyckas väl inte något vidare med de tidigare nämnda ambitionerna heller). Men jag tycker inte att filmen är fullt så fasansfull som vissa fans låtit påskina. Mest lite långtråkig bara.
Ett lite snöpligt slut på The Next Generation, som tydligen tillsammans med Enterprises ytterst modesta framgångar ledde till att primäruniversumet började sjunga på sista versen….
Betyg: 4/10.
Det här är den tionde av 13 producerade Star Trek-filmer. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom sett 698 tv-serieavsnitt.
