Star Trek: Insurrection. Långfilmen om jakten på ungdomens källa.

Det finns en nästan olidlig käckhet i Insurrection. Så mycket skoj och tokroliga saker som ska pressas in i det här annars ganska luftiga manuset. Resultatet är bitvis rent förskräckligt.

Nu är jag väl knappast ensam om att tycka så. Filmen ligger trea från slutet på listan över biljettintäkter för Star Trek-filmer i USA (vare sig man korrigerar intäkterna för inflation eller inte). Jämfört med den förra Star Trek-filmen i serien så har man gjort en helomvändning både när det gäller attityd och känsla. Star Trek: First Contact bjöd ändå på mänsklighetens första warprymdresa och en kåt borgdrottning. I Insurrection skulle väl motsvarande höjdpunkter kunna vara att Picard får hångla (med en kvinna som samtidigt är mycket yngre och äldre än honom), och att man får se några stycken riktigt extrema ansiktslyft. Jo, just det. Troi rakar av Ryker skägget också, medan de badar skumbad. Det känns inte riktigt lika episkt, eller hur?

Ska man säga något positivt om Insurrection är det kanske att den ligger närmre tv-seriens ton än några av de tidigare filmerna, men jag är inte helt säker på om det är en bra grej. En film måste kunna vara något annat än ett förlängt tv-avsnitt med högre budget. Problemet här verkar ha varit att Brannon Braga och Ronald D. Moore som skrev förra filmen var upptagna med annat. I stället fick Star Trek-veteranen Michael Piller hoppa in. Han ska ha tyckt att de tidigare filmerna var för mörka, och ville nu göra en lite lättsammare film om åldrande.

Och föråldrad är väl precis vad den här filmen känns. Något tillkämpat ungdomligt anslag för att locka den yngre publiken finns i alla fall inte. Inledningen av Insurrection handlar till exempel om att Data plötsligt blivit helt oregerlig och agerar tvärtemot order och uppmaningar. Hur får man då denne på alla vis övermäktige android att tappa fokus? Jo, genom att lura honom att sjunga med i en gammal Gilbert & Sullivan-sång. En rätt så typiskt lustifikation för den här filmen, det finns som en röd tråd av pappahumor genom hela rullen.

Intrigen är annars ett slags variation på myten om ungdomens källa. De som drar nytta av den är Bak’u-folket, en grupp människor som slagit sig ner på en planet för att leva utan de moderniteter och avancerad teknik som tidigare omgett dem. Väl där märker de att de inte åldras. De kan dessutom stanna upp tiden, och dra ut på sekunderna med ren viljekraft. När våra vänner på Enterprise tillbringar lite tid på planeten så börjar även deras åldrande gå baklänges, och kropparna föryngras. Tydligen påverkar sammansättningen av planetens ringar också psyket på ett vitaliserande sätt. Troi och Ryker blir därför kåta på varandra igen, precis som förr i tiden, och rakandet av det där skägget i badkaret verkar vara ett led i samma riktning. Ett slags symboliskt borttagande av ett ålderstecken, eller kanske bara en återgång i smaken när det gäller skäggmode? Nähä, det var bara det att Troi inte är van att kyssa Ryker när han har skägg.

Men ungdomens källa är förstås något som alla i universum vill komma över. Son’a, ett folk med tvivelaktigt rykte, har köpslagit med Federationen om det här. De har arbetat ut ett sätt att kunna utvinna det åldersupphävande ämnet, och tanken är att det ska kunna användas inom sjukvården över hela galaxen. Son’a-folket har ett visst egenintresse av det här. En av deras favoritsysselsättningar är ansiktslyftningar, och huden är fasthäftad så stramt över deras ansikten att den spricker om mimiken blir allt för extrem. En liten dusch från ungdomens källa skulle eventuellt ge lite bättre resultat. Enda problemet är att den där utvinningen gör att planeten blir obeboelig. De drabbade i Bak’u-folket må vara blott 600 personer, men folkförflyttning är inget som Picard någonsin accepterar under några förutsättningar. Han sätter sig emot Federationens beslut och försöker nu på egen hand rädda befolkningen, stoppa utvinningen av det åldersreverserande ämnet, samt inleder en romans med Ba’ku-folkets hetaste eco-chica singeltjej.

Det blir en hel del av detta i filmen: folk som vandrar uppför berg, beskjutna av drönare och skepp, och sedan mot sin vilja transporterade till Son’a-skepp. Och trots att det här är en långfilm så kan man tydligen inte hålla sig borta från Star Treks favoritmiljö alla kategorier, man måste bara låta huvudpersonerna springa ner i en grotta och hänga där. Twisten i storyn? Ja, det är att Son’a-folket egentligen består av Ba’ku-dissidenter. Ett gäng kids som tröttnade på det stilla livet hemma, och ville resa ut i världen. Men då började de förstås åldras jättesnabbt. Därav fixeringen vid ansiktslyftningar och sånt. Picard lyckas dock genom en rad olika heroiska insatser rädda allt och alla.

Att ens beröra det här med åldrandet i en film där nittio procent av publiken troligtvis kommer att tänka väldigt mycket på hur deras gamla idoler har åldrats, är förstås lite vågspel. Men faktum är att ensemblen ändå ser förhållandevis välbehållna ut i den här filmen, kanske för att man just kombinerat med med de förskräckliga fejsen hos Son’a-gänget. Överhuvudtaget är det här dessutom i mångt och mycket Picards show, han får till och med göra ett riktigt action hero-stunt på slutet med både stort gevär och gigantisk explosion. Kvinnorna i ensemblen får däremot nöja sig med de minsta av biroller. I stället är det Donna Murphy som Picards kärleksintresse som får extremt mycket av utrymmet i filmen. Hon har ett märkligt, lite viskande, sätt att framföra sina repliker på som jag inte kan bestämma mig för om jag gillar eller irriterar mig på.

Terry Gilliams originallyft…

Det bästa i den här filmen är väl ändå de där Son’a-gänget och deras skönhetsoperationer. Ständigt drar de ut huden i ansiktet för att bli av med rynkorna, mest av allt påminner de om den där tanten i Terry Gilliams Brazil. Brutaliteten när man häftar fast hud i bakhuvudet på en av huvudpersonerna är det jag tar med mig av denna rätt så mediokra soppa. Det här var inget vidare. För litet tänkt. Inte ens att man fått låna in Worf från Deep Space Nine räddade den här anrättningen.

Betyg: 3/10.

Det här är den nionde av 13 producerade Star Trek-filmer. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom sett 576 tv-avsnitt.

Star Trek VIII: First Contact. Det med tidsresan, borgdrottningen och mänsklighetens första kontakt med aliens.

Det känns verkligen som en högtidsstund varje gång jag får lite omväxling i min Star Trek-kosten, det vill säga får kolla på en av långfilmerna istället för ytterligare ett tv-serieavsnitt. Fast i samma andetag kanske jag också ska tillägga att den där festliga känslan brukar komma av sig ganska snabbt. Det är ofta problematiskt när tv-serier ska bli långfilm, och Star Trek är verkligen inget undantag från den regeln.

First Contact känns ändå som en av de första Star Trek-filmerna som lyckas kombinera de två formatens bästa sidor. Här finns både det lite större anslaget, med ny information som förändrar både kanon och historieskrivningen i hela Star Trek-universumet, kombinerat med en förhållandevis rak actionfylld intrig. Man har också skippat den där påfrestande självhögtidligheten som dyker upp i en del av filmerna, utan verkar bara fokusera på att vällustigt bjussa på allt det där som man inte brukar ha råd med att göra på en tv-budget.

Samtidigt är det ju extremt märkligt att First Contact på så många sätt påminner om Voyagers senaste dubbelavsnitt (som sändes i amerikansk tv bara någon vecka före biofilmspremiären). Det här alltså ytterligare ett tidsreseavsnitt där en stor del av handlingen utspelas på Jorden, precis som i Future’s End. Faktiskt känns det som att Future’s End på det sättet snodde en del av First Contacts thunder, om man så säger. Det är tur att den här filmen har ytterligare en usp: borgernas återkomst. För det var väl troligtvis de assimilerande människomaskinerna som var det största skälet till att många Star Trek-fans släpade sig till biograferna (First Contact drog totalt in mer pengar än någon annan Star Trek-film tidigare, räknat i intäkter från hela världen).  

Här introduceras också en helt ny figur – en borgdrottning. Inte ens borgerna, själva förkroppsligandet av kollektivism och platta organisationer, fick i längden vara ledarlösa i Star Trek-sagan. Någon kände behovet av att villainifiera borgkollektivet, och man kan ju förstå dem. I längden skulle det kanske bli lite tråkigt med en motståndare där varje enskild kugge inte hade så mycket att säga, göra eller tycka till om. Borgernas repliker, basala ordrar från den kollektiva bikupehjärnan, nådde ju sällan särskilt avancerade nivåer. Bättre då med en kvinnlig bov som kan vara både slemmig och sexig samtidigt. Men borger med en drottning är samtidigt inte riktiga borger för mig, de känns nu ännu mer som ett gäng förslavade arbetsmyror. Jag är till och med lite avig när det gäller arbetarborgernas nya look. Medan borgdrottningen enkelt slinker ut och in i olika robotkroppar så ser arbetarbina i kupan ut som illa ihoplappade hybridmänniskor med sina grova sladdar, tjocka plaströr och klumpiga accessoarer. Trots att deras outfits uppdaterades till den här filmen så känns de nu ännu mer som steampunk-lajvare snarare än representanter för galaxens tekniskt mest avancerade civilisation. 

Handlingen i First Contact kretsar en hel del kring att Picard fortfarande i viss mån är uppkopplad till Borgkollektivet, efter sin korta tid som medlem där. Han vaknar mitt i en dröm som handlar om borger, ett första varsel om att de är på väg tillbaka in i Federationens territorium. Och när de väl är där förutser han vissa av deras handlingar och strategier, vet till exempel var på den där borgkuben det är bäst att ösa in torpeder och annat skit. Vad Picard däremot inte har en aning om är att borgernas avgörande strid mot mänskligheten ska ske i det förflutna. De reser tillbaka i tiden till år 2063 med syftet att sabotera mänsklighetens första kontakt med varelser från andra planeter – för att senare på ett enkelt sätt kunna erövra planeten. Utan den första kontakten, ingen Jord som är medlem i Federationen. 

Lyckligtvis följer Enterprise med i svallvågorna av den här tidsresan, och gör sitt för att historien ska avlöpa på det sätt som det var tänkt. Det blir en strid som utkämpas på två fronter. Dels mot borgerna som lyckas transportera över sig själva till Enterprise, och där försöker ta över skeppet. Väl där lockar borgdrottningen Data till att samarbeta med löftet att göra honom mer mänsklig, bland annat genom att transplantera in mänsklig hud på honom. 

Den andra fronten är på Jorden, där det handlar om att få en försupen rymdtekniker, Zefram Cochrane (som även dyker upp i originalserieavsnittet Metamorphosis), att genomföra uppskjutningen av sin farkost – det är den som ska färdas i warphastighet, upptäckas av vulcaner och sedan leda till Jordens medlemskap i Federationen. Dessvärre pratar man lite för mycket med honom om hans framtida kändisskap, och håller på att ge honom så pass mycket prestationsångest att han försöker fly från sin egen rymdfärd. Men, hur var det nu med tidsparadoxer? Direktiv om tidsresor? Förorenade tidlinjer? Och var höll tidpolisen hus den här gången? Jo, jag fattar att det kanske inte fanns så många alternativ för Picard och de andra, men lite klädsam kanonrespekterande tvekan och tvivel hade kanske varit på sin plats. Dessutom, eftersom Enterprise ganska smärtfritt kunde ta sig tillbaka till rätt tid igen – betyder det här att Federationen i detta nu fick tillgång till tekniken för att resa i tiden?

Det finns mycket kul här: Worf, Picard (och en annan snubbe som dör) viktlösa i rymden, ett holodäckspartaj, Moby Dick-referenser och ett gräl som leder till riktigt jobbig stämning mellan Worf och Picard. Ja, man drar till och med ett Björn Borg-skämt (“Borg, that sounds swedish”). Äventyren på Jorden är däremot kanske inte fullt så spännande. Och trots att jag si början av blogginlägget skrev det där om att det var skönt att man inte var så självhögtidliga så hade det kanske behövt lite till av just det där episka för att jag skulle bli riktigt nöjd med den här filmen. Kanske hade det räckt med att man låtit bli att göra Zefram Cochrane till en komplett idiot?

Betyg: 8/10

Det här är den åttonde av 13 producerade Star Trek-filmer. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom sett 453 tv-avsnitt.

Star Trek VII: Generations. Den schizofrena bron mellan TOS och TNG.

generations

Så var det dags för den efterlängtade sjunde långfilmen, den som liksom hägrat i fjärran som ett avbrott från harvandet igenom de olika tv-säsongerna. Filmen som i förhandstexterna som jag läst gärna kallas för den första The Next Generation-filmen, men det kändes faktiskt lite som falsk marknadsföring när jag nu äntligen fick se den. För det här är ju snarare bryggan mellan då och sedan, från The Original Series till The Next Generation, och allt känns verkligen ganska shizofrent. Varken eller, mittemellan, både och. Och det gäller såväl stil som innehåll.

Det var verkligen en berg- och dalbana att kolla på också. Jag pendlade från att känna att allt var pinsamt, till en viss förtjusning. Som till exempel William Shatners Kirk som en centralfigur i både filmens början och upplösning. Jag hade svårt att bestämma mig för om jag bara var enormt trött på honom, eller om jag faktiskt tyckte att hans insats i filmen var ovanligt rar? Kanske till och med bättre än i någon av de andra filmerna? Sådär höll jag på. Så jag tänkte att det enklaste kanske är om jag sammanfattar mina intryck med en plus- och minus-lista.

Saker jag inte gillade med filmen: 

The Nexus. Att det liksom ska finnas ett energifält som far runt i galaxen och uppfyller de innersta önskningarna för dem som fastnat i det. Är inte det ganska mycket mer fantasy än vad vi brukar få oss till del i Star Trek? Att Guinan lämnat kvar en tvilling energifältet som kan småprata med Picard när han kommer, är inte det ganska mycket likt magi? Att Picard ensam är den ende som kan motstå fältets charm, betyder det att han har övermänskliga förmågor? Ja, det här är en sån där film där man köper det mesta medan man tittar på den, men där allt faller i stycken när man tänker på den fem minuter senare. Ett tag var jag nästan säker på att Q skulle dyka upp och förklara hela kraftfältsgrejen som ett av sina trick. Då hade det åtminstone funnits en logik i det ologiska. Jo, jag förstår att man var tvungen att hitta på ett fenomen som skulle göra det möjligt att få till stånd ett möte mellan Picard och Kirk, och att man ville hitta på något mer nyskapande än tidsresor. Men. Jag tycker det här var lite för mycket. Till och med Star Trek V:s möte med Gud kändes mer rimligt.

Det minimala utrymme som gavs åt de kvinnliga skådespelarna i den här filmen är också pinsamt. Satt och längtade efter Uhura, men tydligen ska de flesta från originalserien ha sagt nej till den här filmen. Man tyckte att den förra var ett fint farväl, och att det räckte nu. Känner för min egen del att jag genast måste lusläsa allas självbiografier för att kolla om inte deras jobbvägran egentligen handlade om att alla var aströtta på William Shatner och att han och Kirk ytterligare en gång skulle få mycket mer utrymme än alla andra. Hur som helst blir könsobalansen blir ett problem i att det känns lite monotont i längden. Med Kirk, Picard, Data samt skurken Doktor Soran som de fyra huvudpersonerna i filmen, så blir det väldigt gubbigt i längden.

generations 2Den “underbara” holodäckscenen där Worf ska gå på plankan, när jag såg det här ville jag krypa under filten i soffan av sekundärskam. Så det var alltså så här som The Next Generation skulle introduceras på vita duken: utklädda i 1800-talsoutfits på en gammal skuta. Jo, man förklarar det från manusskrivarhåll som ett slags hyllning till Roddenberry, och hur Star Trek alltid inspirerats av flottans termer och rank. Men. Det här är bara pinsamt. Lite extra olustigt att alla människorna på skeppet håller klingonen Worf fången under däck  på ett sätt som påminner värsta slavägarfasonerna. Dessutom: Det ÄR roligt att Data puttar ner doktor Crusher i vattnet när hon säger att han ska göra något oväntat. Varför skulle det vara mindre lustigt att hon hamnar i vattnet än att Worf gör det? Konstiga torra människor på det där rymdskeppet.

Data får känslor-gaget. Data lyckas alltså operera in ett sånt där känslochip i skallen, och ska äntligen få reda på vad det innebär att vara människa. Det här är en händelse som tv-serien ägnat sju säsonger åt att bygga upp inför. Och så blir det filmens comic relief-intrigspår. För det visar sig att Data är helt oförberedd på vad känslor är. Efter alla dessa år av längtan efter att bli mänsklig och få känslor så har han ingen aning om vad det innebär, inte ens på ett teoretiskt plan. Jag vet att jag är hundra procent distanslös här, men borde inte Data ha till exempel begrepp som “glädjetårar” inprogrammerat i sin databas, så han vet vad som händer när han börjar gråta när han hittar katten Spot i Enterprise-vraket. Blir lite irriterad när Data porträtteras som en idiot bara för att han är en artificiell intelligens.

Okej, men finns det något kvar att tycka om i den här filmen efter den där uppräkningen då? Jo, men några grejor!

Saker jag gillade med filmen: 

generations 4Att man faktiskt vågade ta livet av folk. Som kapten Kirk. På riktigt. Hans historia slutar här, med den här filmen! Lite tristare (faktiskt) tycker jag att det är att mina favoritklingonsystrar Lursa och B’Etor troligtivs också möter sitt slut här.

Och på tal om drastiska beslut. Det var ju jättefint att man sprängde även TNG-upplagan av Enterprise i luften, och fint med kraschlandningen av tefatet. Kanske var det lite overkill att ha med det två gånger i samma film, men ändå.

Jag blev faktiskt också lite omotiverat upprymd av de avslutande fajting- och actionscenerna på slutet. Tyckte kanske att Shatner faktiskt var ovanligt nedtonad som Kirk, och drogs överhuvudtaget in i spänningsmomentet i de där scenerna. Helt oväntat, faktiskt. Kan ju ha något att göra med att de faktiskt fick två försök på sig. Man fick tillägg till budgeten och kunde göra om.

Scenen där Picard får uppleva sin innersta önskan, ett kitschigt julfirande med en massa barn i uråldriga kläder som blir glada för sina julklappar, är nog bland det mest bisarra jag sett i Star Trek någonsin. En formidabel skräckupplevelse, en sjuk fantasi om att vara familjepatriark, en riktig skräckupplevelse. Så dåligt att det blir riktigt roligt. Ibland undrade jag faktiskt om det var någon högerkonservativ famljebeskyddarorganisation som hade sponsrat den här filmen. Så pass fixerad var den vid att barnlösa män var fyllda av sorg och ånger.

generations 3Jag tyckte också om det jättefina rummet ombord på Enterprise där man projicerar stjärnkartor på väggarna. Och Fajten mellan Enterprise och det klingonska skeppet. Att ha med Malcolm McDowell är väl alltid en bra idé. Och att kapten Kirks sista ord är “Oh, my”, ett uttryck som sedan blivit George Takeis eget varumärke (är det ytterligare ett bevis på den dåliga stämningen melllan Takei och Shatner?).

generations 5Okej, nu kanske jag börjar spåra lite. Men, så här: Det här känns mest av allt som en uppdragsfilm, syftet är att knyta ihop filmfranchisen Star Trek med tv-serien The Next Generation. Det blir helt enkelt inte storslaget eller sammanhållet nog för att göra en film av, utan liknar mer ett dubbelavsnitt av tv-serien, om än med lite högre budget. Den största skillnaden är väl bara att man fått ett veto att avsluta storylines i filmen, något man ju nästan aldrig vill göra i tv-serien.

Det är också i väldigt stor utsträckning en film om män i övre medelåldern som funderar på vad livet kunde ha varit om de bara inte satsat all sin tid och kraft på att åka runt i ett rymdskepp som heter Enterprise. Ett ämne som faktiskt utforskats i både filmer och tv-serieavsnitt. Och det känns framför allt inte särskilt framåtblickande eller spännande, utan snarare som en produkt av ett lite trött franchise som lever på lånad tid. Ju mer jag ser av de gamla Star Trek-filmerna, desto mer imponerad blir jag faktiskt av den nya rebootade upplagan. Där får man i varje fall till biofilmskänslan, på riktigt.

Betyg: 5/10.

Det här är den sjunde av 13 Star Trek-långfilmer. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 334 tv-avsnitt. 

TNG: All good things, pt 1 & 2. Avslutningsavsnittet som både är en prequel och återförening.

tng all good things

Det är slut nu! Det är äntligen slut nu!! Ja, förutom en och annan långfilm lite längre fram i tiden, kanske. Men det viktiga här och nu är att jag till sist nått slutet på The Next Generations sju år långa uppdrag. Den första av de tre massiva sjusäsongsserierna är till ända. Över. Förbi. Märks det att jag är mer glad än sorgsen över att jag sett klart på serien?

Det tog mig nästan på dagen 23 månader att komma igenom de 176 (eller om det är 178) avnitten i serien (fast då hann jag också med två säsonger Deep Space Nine, samt några långfilmer och böcker också). Jag tror att ett av skälen till varför det tagit sån tid att komma igenom The Next Generation är att det ofta känts som om man inte riktigt visste vart vi var på väg. Alltså, på ett plan är det så i serien – resandet med Enterprise sker på måfå och det verkar inte finnas något stort, övergripande uppdrag att hålla sig till. Inte ens det där gamla, att söka kontakt med nya livsformer, tar upp särskilt mycket av speltiden. På ett annat plan stämmer det också in på hela serien. Vi hade de första, svajiga, Roddenberry-styrda åren. Vi har gisslet med de avslutade avsnitten, vilket lett till att man inte vågat, velat eller orkat fatta beslut som skulle få konsekvenser för framtida säsonger (se förhållandet mellan Worf och Troi, till exempel). Det är också en serie som redan från början sattes i en tvångströja med begränsningar och arv från sina föregångare, och som aldrig riktigt lyckades skaka av sig självbilden om att man ska ge en en optimistisk och positiv vision om framtiden och mänsklighetens möjligheter – även om det inte alltid blir så bra tv-dramatik.

tng all good things 3Med detta sagt så är det ett rätt stiligt manusbygge man fått ihop till det avslutande dubbelsavsnittet. I All good things lyckas man skapa den där verkliga kinderäggseffekten. Man knyter samman seriens första avsnitt med säsong sju och får samtidigt till en återträff 25 år in i framtiden. Och det är stackars Picard som kastas mellan de tre tidsplanen, och försöker få rätsida på om han bara blivit senil där han hoppar mellan olika tidsperioder, eller om hans faktiskt är indragen i något där hans beslut slutligen kommer att påverka hela mänsklighetens chans till överlevnad.

En bra bit in i det här upplägget sitter jag nästan och gapar av förvåning. Efter en rad halvbra avsnitt så nästan osar det av genialitet om det här manuset. Att mitt gamla hatobjekt Q gör en comeback kan jag ha överseende med, han utgör ju trots allt länken mellan seriens början och slut. Plus att det på något vis känns logiskt att den där rättegången som inleddes för sju år sedan skulle kunna få sitt avslut nu. Att det är lite svårt för mig som tittare att i varje klipp genast identifiera exakt vilken tid vi befinner oss i när tidshoppen sker mitt i meningar och sånt där, det tycker jag bara är kul. Jag kan bara tänka mig de olika excelarken som sattes samman för att snabbt indikera var vi befinner oss  i tid – framför allt förstås i skiftena mellan första och sjunde säsongens tidslinjer, som ju är mest lika varandra. Att låta Denise Crosby och Tasha Yar på nytt återvända till serien här kändes ju för en gångs skull helt motiverat, hela hon är ju en väldigt tydlig tidsmarkör.

Manusarbetet kring det sista avsnittet skedde under stor press, samtidigt som alla också ville att det skulle bli något spektakulärt och minnesvärt. Manuset skrevs om in i det sista och många idéer fick strykas helt eller skäras ner på vägen till färdigt avsnitt. Bland annat hade man från början tänkt sig att trycka in även en fjärde storyline om borger i det här avsnittet och en bisarr scen där Geordi och Picard i framtiden försöker stjäla Enterprise från ett museum. Men även utan de ingredienserna så är det här rent strukturellt nog det mest komplicerade som gjorts inom Star Trek-universumet.

tng all good things 2Det här var också ett avsnitt som producenten Michael Piller var inne och styrde och ställde i, till mångas missnöje. Mer technobabble och mindre utforskande av rollfigurerna var en av konsekvenserna, men också förändringar som gav en starkare intrig och mer action. Själv tycker jag nog att själva grundidéerna i avsnittet räcker långt, och börjar tappa intresset när man fastnar i långa förklaringar kring antitid, och parallella skeenden involverande tachyonpulser i de tre olika tidsplanen som samverkar på ett katastrofalt sätt.

tng all good things 5Det är när jag inser att hela handlingen i de här två avsnitten är ett test för att ta reda på om Picard och mänskligheten har en utvecklingspotential tillräckligt stor för att låta dem existera som art som jag faktiskt tröttnar lite. Ytterligare en intrig kring något som egentligen inte utspelar sig i verkligheten, utan bara i Q:s testbubbla? Ännu ett slut där i stort sett hela handlingen nollställs och vi befinner oss ungefär där vi började (de scener vi sett av framtiden är ju bara en av många möjiga framtider)? Så blir det allra sista avsnittet av The Next Generation en näst intill perfekt illustration av hela seriens problem, att hyfsat djärvt faktiskt ta sig någonstans. Antingen det, eller ett bevis på att jag inte är tillräckligt utvecklad mentalt för att ta till mig det här avsnittet, och i och med det eventuellt ett bevis för att Q och hans överordnade borde utrota mänskligheten?

tng all good things 4Men visst finns det en hel del underbara saker här: Patrick Stewart som den gamle, nästintill senile, Picard är urbra. Att han och doktor Crusher faktiskt verkar ha fått till det och till och med hunnit gifta och skilja sig känns som en lättnad. Precis som att det känns schysst hon numera är kapten över ett eget skepp (om än med en väldigt dåligt ålderssminkad Gates McFadden på bryggan. Tydligen hade hon väldigt känslig hy, så hennes smink gled liksom av ansiktet under dagen, vilket ledde till en total omsminkning någonstans vid halvtid på varje arbetsdag).

Som helhet ett avsnitt som trots vissa problem faktiskt både lyckas förvåna, chocka och irritera, och det är väl en rätt härlig kombination.

Betyg: 9/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 25 & 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 324 tv-avsnitt.

 

 

 

TNG: Tapestry. Det där Picard dör och får chansen att leva om sitt liv.

tng tapestry 4

Det är verkligen mycket Q nu. Inte nog med att han dök upp i Deep Space Nine för några avsnitt sedan, nu är han för andra gången med i säsong sex av The Next Generation. Mycket Q blir det.

tng tapestry 5I det här avsnitte utgör han välkomstkomittén i dödsriket efter att kapten Picard avlidit på Enterprises operationsbord. efter att kaptenen på Enterprise har dött. Det är oklart om Q ska föreställa Sankte Per. Gud eller Satan – oavsett så erbjuder han Picard chansen att leva om sitt liv igen. Rätta till saker som han skäms över, som till exempel den där gången när han som ung gav sig in i ett bråk som är orsaken till att han idag lever med ett konstgjort hjärta. Även om jag har kluvna känslor till Q så tycker jag verkligen att inledningen är otroligt underhållande och kul. Jag antecknar i mitt lilla block att det här är ytterligare ett sånt där avsnitt där man testar gränserna och tar ut svängarna. Anslaget är perfekt.

tng tapestry 6Men även den här gången tappar jag successivt intresset ju längre avsnittet pågår. Det är ju något med de flesta Q-storylines som får mig att tappa tålamodet. Antagligen är det att det alltid är extremt långa, sadistiska och omständliga vägar fram till en upplösning som Q själv hade kunnat fixa på några sekunder. Men istället för att göra processen kort så reser han runt på någon form av missionärsresa där han plågar sina offer med olika tankeexperiment. I bästa fall, men inte alltid, finns det en moralisk slutsats att dra av upplevelsen. Det och några komiska situationer.

tng tapestry 7Det finns något fint med sensmoralen i det här avsnittet, åtminstone. Att även de saker man skäms över i livet, eller beslut som man ser tillbaka på som felaktiga faktiskt format den man är idag. När Picard får chansen att skriva om sin historia och försöker agera mera sansat, genomtänkt och vuxet så blir han en tråkig person. En sån som sejfar och inte sticker ut hakan. En sån får inte bli befäl för Stjärnflottans flaggskepp – så i den nya parallella verklighet som Q skapar i och med Picard fick leva om sitt liv så har Picard förvandlats till en medelmåtta. En sådan som ingen bryr sig om eller lägger märke till. När den här b-Picarden försöker ha ett samtal med Riker och Troi i baren Ten Forward så är det också uppenbart vilket vidrigt klasssamhälle Enterprise är. Har man en låg rang, som den nye average-Picarden, så får man inte sitta med de coola i ledningsgruppen i baren.

Men även om slutsatsen är fin, så är det ett ojämnt avsnitt som ofta känns förutsägbart och långsamt berättat. Galenskapen från inledningen försvinner lite för snabbt och ersätts med lite machoism istället. För sättet man blir kapten på är uppenbarligen genom att vara en opålitlig kvinnokarl och ge sig in i meningslösa slagsmål. Fattade heller inte riktigt varför hans tjejpolare var så taskig mot Picard efter att de legat.

Betyg: 7/10. 

PS Några saker jag har glömt att skriva tidigare.

  1. Worfs nya frisyr. Borta är den skitfula pagen, istället har han nu långt hår. Det här såg jag redan i förra avsnittet, men glömde bort det i bloggen.
  2.  I det här avsnittet får vi på nytt se Troi i sin tajta kroppsstrumpa på nytt. Den har ju annars fått hänga kvar i garderoben ett tag nu, efter att hon fick en uppsträckning om att hon inte hade korrekt klädsel av kapten Jellico i The Chain of command. Å andra sidan så får vi se henne i den på Ten Forward på sin lediga tid. Och i ett parallellt  troligt universum där Picard aldrig avgick som kapten. Det ska bli spännande att se hur hon går klädd i nästa avsnitt av The Next Generation.Det är lite illavarslande att det är det som jag är mest nyfiken på just nu.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 251 tv-avsnitt. 

The chain of command, pt 2. Det där Picard ser fyra lampor.

tng chain 2 3

Jag tror faktiskt aldrig att intrigen i ett avsnitt av The Next Generation varit så mörk och obehaglig som i The chain of command del 2. Om och om igen återvänder vi till hur cardassiern Gul Madred torterar kapten Picard. Det hela handlar mindre och mindre om ett förhör, istället försöker Gul Madred bryta ner Picard och knäcka honom psykiskt. Avhumanisera honom. Han tänder fyra lampor i taket och försöker få Picard att hålla med om att det är fem lampor tända. Säger han fyra, så straffas han med ännu mer smärta. Gång på gång.

tng chain 2 2Frågan är om inte det här också är Patrick Stewarts mest krävande insats så här långt in i serien. Den behärskade och lite hämmade Picard ligger i det här avsnittet gång på gång och vrålar av smärta. Fast, helt i linje med den här seriens lite anemiska förhållande till verkligheten, så visas det egentligen inget våld i bild. Cardassiernas tortyr sköts genom en fjärrkontroll. De opererar in en apparat i sina offer, och kan sedan reglera hur mycket smärta deras offer ska känna ungefär på samma sätt som man skruvar upp och ner volymen på en tv. Praktiskt för producenterna av tv-serien också, som trots avsnittets ganska sadistiska innehåll inte behöver oroa sig över att det ska bedömas som olämpligt för en ung publik.

tng chain 2 6I övrigt är det bara att konstatera att den nye kaptenen ombord på Enterprise, Jellico, är lyckosam med sin tuffa taktik. Han sätter minor på cardassiernas skepp och förhindrar på det sättet en invasion av ett stjärnsystem. Han vägrar att låta Picard få krigsfångestatus, men lyckas få honom frigiven genom lite gammal hederlig utpressning. Han förolämpar och föraktar Riker, men behöver bara förödmjuka sig en kort stund för att få honom att ta uppdraget att placera ut de där minorna. Men en hel del av Federationens skenhelighet när det gäller sin utrikespolitik blev synlig på ett lite jobbigt sätt i det här avsnittet. Jag som trodde att man aldrig avvek från protokollet. Jellico är dock lika lättad som alla andra när han får ge tillbaka kaptensjobbet till Picard.

tng chain 2 4Trots att allt ordnar sig till det bästa så känns inte slutet på avsnittet särskilt lyckligt. Visst är Picard tillbaka på skeppet, men han verkar ännu mer psykiskt nedbruten än när borgerna tog över hans hjärna. Och han berättar för Troi att han på slutet faktiskt såg fem lampor, istället för fyra. Han var bara några sekunder från att ge efter för tortyren, trots allt.

Ett väl genomfört avsnitt som man idag hade sett som en uppenbar kritik av fånglägret i Guantanamo. Mänskligheten har en lång resa kvar innan vi slutar vara cardassier.

Betyg: 8/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 239 tv-avsnitt. Det här är mitt sextiofemte inlägg i årets #blogg100-utmaning.

The inner light. Det där Picard hinner leva ett helt liv på mindre än en halvtimme.

tng inner light

Ganska långt in i det här avsnittet så tyckte jag att det var det märkligaste jag sett hittills inom Star Trek-konceptet. Kapten Picards hjärna kapas av en främmande sond under ungefär 25 minuter. På den korta tiden hinner han leva ett helt liv som vetenskapsman, familjefar och engagerad flöjtspelare på planeten Kataan. Till en början har han fortfarande minnen från Enterprise, men så småningom går han all in i den nya världen och glömmer allt han varit med om tidigare. Och jag fattade ingenting. Vad handlade det här om egentligen? Picards liv bara fortsatte på Kataan och jag hade inte en susning om vart den här intrigen var på väg.

tng inner light 3Övertagandet av Picards medvetande sker genom en stråle från sonden som får kaptenen att svimma av på bryggan. När doktor Crusher undersöker honom ser hon att Picards hjärna arbetar på högvarv, trots att han verkar medvetslös. När man försöker skärma av strålen från sonden håller Picard på att dö, så man har inget annat val än att bara vänta och se vad som ska hända. Lite som jag som tv-tittare. Är det fråga om ett fientligt övertagande av Enterprise? Ett liv i en annan dimension? Är Picard död och har hamnat i himlen? När Picard börjar åldras snabbare och snabbare under sin vistelse på Kataan börjar jag ana vart vi är på väg…
tng inner light 3Sonden visar sig vara en sista hälsning från en döende planet, och de upplevelser som Picard får vara med om ett slags historielektion i praktiken. De är ett sätt att skapa ett minne av en civilisation som inte längre existerar. Samtidigt får Picard faktiskt en möjlighet att leva ett liv han valt bort. Gift, familjefar, farfar och en man som har sitt liv på en och samma plats, snarare än det nomadiska liv han lever ombord på Enterprise. Det blir faktiskt riktigt fint till slut. Men inte så fint att man inte mår otroligt illa av den undermåliga ålderssminkning som Picard och de andra på Kataan utsätts för. Det ser riktigt, riktigt illa ut! Samtidigt är det ett modigt avsnitt, rent dramaturgiskt när man låter mig som tv-tittare undra vart vi är på väg under en så stor del av avsnittet. En gåta som vi får ett svar på väldigt sent. Det är också ett avsnitt med ett ovanligt känslomässigt djup för att vara en serie som snarare lagt sitt krut på vetenskapliga förklaringar och logiskt tänkande. Inte ett öga är torrt när Picard spelar på flöjten på slutet och minns ett liv han nästan levt.

Betyg: 9/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 227 tv-avsnitt. Det här är också mitt femtioandra inlägg i årets #blogg100-utmaning.