Det finns en nästan olidlig käckhet i Insurrection. Så mycket skoj och tokroliga saker som ska pressas in i det här annars ganska luftiga manuset. Resultatet är bitvis rent förskräckligt.
Nu är jag väl knappast ensam om att tycka så. Filmen ligger trea från slutet på listan över biljettintäkter för Star Trek-filmer i USA (vare sig man korrigerar intäkterna för inflation eller inte). Jämfört med den förra Star Trek-filmen i serien så har man gjort en helomvändning både när det gäller attityd och känsla. Star Trek: First Contact bjöd ändå på mänsklighetens första warprymdresa och en kåt borgdrottning. I Insurrection skulle väl motsvarande höjdpunkter kunna vara att Picard får hångla (med en kvinna som samtidigt är mycket yngre och äldre än honom), och att man får se några stycken riktigt extrema ansiktslyft. Jo, just det. Troi rakar av Ryker skägget också, medan de badar skumbad. Det känns inte riktigt lika episkt, eller hur?
Ska man säga något positivt om Insurrection är det kanske att den ligger närmre tv-seriens ton än några av de tidigare filmerna, men jag är inte helt säker på om det är en bra grej. En film måste kunna vara något annat än ett förlängt tv-avsnitt med högre budget. Problemet här verkar ha varit att Brannon Braga och Ronald D. Moore som skrev förra filmen var upptagna med annat. I stället fick Star Trek-veteranen Michael Piller hoppa in. Han ska ha tyckt att de tidigare filmerna var för mörka, och ville nu göra en lite lättsammare film om åldrande.
Och föråldrad är väl precis vad den här filmen känns. Något tillkämpat ungdomligt anslag för att locka den yngre publiken finns i alla fall inte. Inledningen av Insurrection handlar till exempel om att Data plötsligt blivit helt oregerlig och agerar tvärtemot order och uppmaningar. Hur får man då denne på alla vis övermäktige android att tappa fokus? Jo, genom att lura honom att sjunga med i en gammal Gilbert & Sullivan-sång. En rätt så typiskt lustifikation för den här filmen, det finns som en röd tråd av pappahumor genom hela rullen.
Intrigen är annars ett slags variation på myten om ungdomens källa. De som drar nytta av den är Bak’u-folket, en grupp människor som slagit sig ner på en planet för att leva utan de moderniteter och avancerad teknik som tidigare omgett dem. Väl där märker de att de inte åldras. De kan dessutom stanna upp tiden, och dra ut på sekunderna med ren viljekraft. När våra vänner på Enterprise tillbringar lite tid på planeten så börjar även deras åldrande gå baklänges, och kropparna föryngras. Tydligen påverkar sammansättningen av planetens ringar också psyket på ett vitaliserande sätt. Troi och Ryker blir därför kåta på varandra igen, precis som förr i tiden, och rakandet av det där skägget i badkaret verkar vara ett led i samma riktning. Ett slags symboliskt borttagande av ett ålderstecken, eller kanske bara en återgång i smaken när det gäller skäggmode? Nähä, det var bara det att Troi inte är van att kyssa Ryker när han har skägg.
Men ungdomens källa är förstås något som alla i universum vill komma över. Son’a, ett folk med tvivelaktigt rykte, har köpslagit med Federationen om det här. De har arbetat ut ett sätt att kunna utvinna det åldersupphävande ämnet, och tanken är att det ska kunna användas inom sjukvården över hela galaxen. Son’a-folket har ett visst egenintresse av det här. En av deras favoritsysselsättningar är ansiktslyftningar, och huden är fasthäftad så stramt över deras ansikten att den spricker om mimiken blir allt för extrem. En liten dusch från ungdomens källa skulle eventuellt ge lite bättre resultat. Enda problemet är att den där utvinningen gör att planeten blir obeboelig. De drabbade i Bak’u-folket må vara blott 600 personer, men folkförflyttning är inget som Picard någonsin accepterar under några förutsättningar. Han sätter sig emot Federationens beslut och försöker nu på egen hand rädda befolkningen, stoppa utvinningen av det åldersreverserande ämnet, samt inleder en romans med Ba’ku-folkets hetaste eco-chica singeltjej.
Det blir en hel del av detta i filmen: folk som vandrar uppför berg, beskjutna av drönare och skepp, och sedan mot sin vilja transporterade till Son’a-skepp. Och trots att det här är en långfilm så kan man tydligen inte hålla sig borta från Star Treks favoritmiljö alla kategorier, man måste bara låta huvudpersonerna springa ner i en grotta och hänga där. Twisten i storyn? Ja, det är att Son’a-folket egentligen består av Ba’ku-dissidenter. Ett gäng kids som tröttnade på det stilla livet hemma, och ville resa ut i världen. Men då började de förstås åldras jättesnabbt. Därav fixeringen vid ansiktslyftningar och sånt. Picard lyckas dock genom en rad olika heroiska insatser rädda allt och alla.
Att ens beröra det här med åldrandet i en film där nittio procent av publiken troligtvis kommer att tänka väldigt mycket på hur deras gamla idoler har åldrats, är förstås lite vågspel. Men faktum är att ensemblen ändå ser förhållandevis välbehållna ut i den här filmen, kanske för att man just kombinerat med med de förskräckliga fejsen hos Son’a-gänget. Överhuvudtaget är det här dessutom i mångt och mycket Picards show, han får till och med göra ett riktigt action hero-stunt på slutet med både stort gevär och gigantisk explosion. Kvinnorna i ensemblen får däremot nöja sig med de minsta av biroller. I stället är det Donna Murphy som Picards kärleksintresse som får extremt mycket av utrymmet i filmen. Hon har ett märkligt, lite viskande, sätt att framföra sina repliker på som jag inte kan bestämma mig för om jag gillar eller irriterar mig på.
Det bästa i den här filmen är väl ändå de där Son’a-gänget och deras skönhetsoperationer. Ständigt drar de ut huden i ansiktet för att bli av med rynkorna, mest av allt påminner de om den där tanten i Terry Gilliams Brazil. Brutaliteten när man häftar fast hud i bakhuvudet på en av huvudpersonerna är det jag tar med mig av denna rätt så mediokra soppa. Det här var inget vidare. För litet tänkt. Inte ens att man fått låna in Worf från Deep Space Nine räddade den här anrättningen.
Betyg: 3/10.
Det här är den nionde av 13 producerade Star Trek-filmer. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom sett 576 tv-avsnitt.
Den “underbara” holodäckscenen där Worf ska gå på plankan, när jag såg det här ville jag krypa under filten i soffan av sekundärskam. Så det var alltså så här som The Next Generation skulle introduceras på vita duken: utklädda i 1800-talsoutfits på en gammal skuta. Jo, man förklarar det från manusskrivarhåll som ett slags hyllning till Roddenberry, och hur Star Trek alltid inspirerats av flottans termer och rank. Men. Det här är bara pinsamt. Lite extra olustigt att alla människorna på skeppet håller klingonen Worf fången under däck på ett sätt som påminner värsta slavägarfasonerna. Dessutom: Det ÄR roligt att Data puttar ner doktor Crusher i vattnet när hon säger att han ska göra något oväntat. Varför skulle det vara mindre lustigt att hon hamnar i vattnet än att Worf gör det? Konstiga torra människor på det där rymdskeppet.
Att man faktiskt vågade ta livet av folk. Som kapten Kirk. På riktigt. Hans historia slutar här, med den här filmen! Lite tristare (faktiskt) tycker jag att det är att mina favoritklingonsystrar Lursa och B’Etor troligtivs också möter sitt slut här.
Jag tyckte också om det jättefina rummet ombord på Enterprise där man projicerar stjärnkartor på väggarna. Och Fajten mellan Enterprise och det klingonska skeppet. Att ha med Malcolm McDowell är väl alltid en bra idé. Och att kapten Kirks sista ord är “Oh, my”, ett uttryck som sedan blivit George Takeis eget varumärke (är det ytterligare ett bevis på den dåliga stämningen melllan Takei och Shatner?).
Okej, nu kanske jag börjar spåra lite. Men, så här: Det här känns mest av allt som en uppdragsfilm, syftet är att knyta ihop filmfranchisen Star Trek med tv-serien The Next Generation. Det blir helt enkelt inte storslaget eller sammanhållet nog för att göra en film av, utan liknar mer ett dubbelavsnitt av tv-serien, om än med lite högre budget. Den största skillnaden är väl bara att man fått ett veto att avsluta storylines i filmen, något man ju nästan aldrig vill göra i tv-serien.
Med detta sagt så är det ett rätt stiligt manusbygge man fått ihop till det avslutande dubbelsavsnittet. I All good things lyckas man skapa den där verkliga kinderäggseffekten. Man knyter samman seriens första avsnitt med säsong sju och får samtidigt till en återträff 25 år in i framtiden. Och det är stackars Picard som kastas mellan de tre tidsplanen, och försöker få rätsida på om han bara blivit senil där han hoppar mellan olika tidsperioder, eller om hans faktiskt är indragen i något där hans beslut slutligen kommer att påverka hela mänsklighetens chans till överlevnad.
Det här var också ett avsnitt som producenten Michael Piller var inne och styrde och ställde i, till mångas missnöje. Mer technobabble och mindre utforskande av rollfigurerna var en av konsekvenserna, men också förändringar som gav en starkare intrig och mer action. Själv tycker jag nog att själva grundidéerna i avsnittet räcker långt, och börjar tappa intresset när man fastnar i långa förklaringar kring antitid, och parallella skeenden involverande tachyonpulser i de tre olika tidsplanen som samverkar på ett katastrofalt sätt.
Det är när jag inser att hela handlingen i de här två avsnitten är ett test för att ta reda på om Picard och mänskligheten har en utvecklingspotential tillräckligt stor för att låta dem existera som art som jag faktiskt tröttnar lite. Ytterligare en intrig kring något som egentligen inte utspelar sig i verkligheten, utan bara i Q:s testbubbla? Ännu ett slut där i stort sett hela handlingen nollställs och vi befinner oss ungefär där vi började (de scener vi sett av framtiden är ju bara en av många möjiga framtider)? Så blir det allra sista avsnittet av The Next Generation en näst intill perfekt illustration av hela seriens problem, att hyfsat djärvt faktiskt ta sig någonstans. Antingen det, eller ett bevis på att jag inte är tillräckligt utvecklad mentalt för att ta till mig det här avsnittet, och i och med det eventuellt ett bevis för att Q och hans överordnade borde utrota mänskligheten?
Men visst finns det en hel del underbara saker här: Patrick Stewart som den gamle, nästintill senile, Picard är urbra. Att han och doktor Crusher faktiskt verkar ha fått till det och till och med hunnit gifta och skilja sig känns som en lättnad. Precis som att det känns schysst hon numera är kapten över ett eget skepp (om än med en väldigt dåligt ålderssminkad Gates McFadden på bryggan. Tydligen hade hon väldigt känslig hy, så hennes smink gled liksom av ansiktet under dagen, vilket ledde till en total omsminkning någonstans vid halvtid på varje arbetsdag).
I det här avsnitte utgör han välkomstkomittén i dödsriket efter att kapten Picard avlidit på Enterprises operationsbord. efter att kaptenen på Enterprise har dött. Det är oklart om Q ska föreställa Sankte Per. Gud eller Satan – oavsett så erbjuder han Picard chansen att leva om sitt liv igen. Rätta till saker som han skäms över, som till exempel den där gången när han som ung gav sig in i ett bråk som är orsaken till att han idag lever med
Men även den här gången tappar jag successivt intresset ju längre avsnittet pågår. Det är ju något med de flesta Q-storylines som får mig att tappa tålamodet. Antagligen är det att det alltid är extremt långa, sadistiska och omständliga vägar fram till en upplösning som Q själv hade kunnat fixa på några sekunder. Men istället för att göra processen kort så reser han runt på någon form av missionärsresa där han plågar sina offer med olika tankeexperiment. I bästa fall, men inte alltid, finns det en moralisk slutsats att dra av upplevelsen. Det och några komiska situationer.
Det finns något fint med sensmoralen i det här avsnittet, åtminstone. Att även de saker man skäms över i livet, eller beslut som man ser tillbaka på som felaktiga faktiskt format den man är idag. När Picard får chansen att skriva om sin historia och försöker agera mera sansat, genomtänkt och vuxet så blir han en tråkig person. En sån som sejfar och inte sticker ut hakan. En sån får inte bli befäl för Stjärnflottans flaggskepp – så i den nya parallella verklighet som Q skapar i och med Picard fick leva om sitt liv så har Picard förvandlats till en medelmåtta. En sådan som ingen bryr sig om eller lägger märke till. När den här b-Picarden försöker ha ett samtal med Riker och Troi i baren Ten Forward så är det också uppenbart vilket vidrigt klasssamhälle Enterprise är. Har man en låg rang, som den nye average-Picarden, så får man inte sitta med de coola i ledningsgruppen i baren.
Frågan är om inte det här också är Patrick Stewarts mest krävande insats så här långt in i serien. Den behärskade och lite hämmade Picard ligger i det här avsnittet gång på gång och vrålar av smärta. Fast, helt i linje med den här seriens lite anemiska förhållande till verkligheten, så visas det egentligen inget våld i bild. Cardassiernas tortyr sköts genom en fjärrkontroll. De opererar in en apparat i sina offer, och kan sedan reglera hur mycket smärta deras offer ska känna ungefär på samma sätt som man skruvar upp och ner volymen på en tv. Praktiskt för producenterna av tv-serien också, som trots avsnittets ganska sadistiska innehåll inte behöver oroa sig över att det ska bedömas som olämpligt för en ung publik.
I övrigt är det bara att konstatera att den nye kaptenen ombord på Enterprise, Jellico, är lyckosam med sin tuffa taktik. Han sätter minor på cardassiernas skepp och förhindrar på det sättet en invasion av ett stjärnsystem. Han vägrar att låta Picard få krigsfångestatus, men lyckas få honom frigiven genom lite gammal hederlig utpressning. Han förolämpar och föraktar Riker, men behöver bara förödmjuka sig en kort stund för att få honom att ta uppdraget att placera ut de där minorna. Men en hel del av Federationens skenhelighet när det gäller sin utrikespolitik blev synlig på ett lite jobbigt sätt i det här avsnittet. Jag som trodde att man aldrig avvek från protokollet. Jellico är dock lika lättad som alla andra när han får ge tillbaka kaptensjobbet till Picard.
Trots att allt ordnar sig till det bästa så känns inte slutet på avsnittet särskilt lyckligt. Visst är Picard tillbaka på skeppet, men han verkar ännu mer psykiskt nedbruten än när borgerna tog över hans hjärna. Och han berättar för Troi att han på slutet faktiskt såg fem lampor, istället för fyra. Han var bara några sekunder från att ge efter för tortyren, trots allt.
Övertagandet av Picards medvetande sker genom en stråle från sonden som får kaptenen att svimma av på bryggan. När doktor Crusher undersöker honom ser hon att Picards hjärna arbetar på högvarv, trots att han verkar medvetslös. När man försöker skärma av strålen från sonden håller Picard på att dö, så man har inget annat val än att bara vänta och se vad som ska hända. Lite som jag som tv-tittare. Är det fråga om ett fientligt övertagande av Enterprise? Ett liv i en annan dimension? Är Picard död och har hamnat i himlen? När Picard börjar åldras snabbare och snabbare under sin vistelse på Kataan börjar jag ana vart vi är på väg…
Sonden visar sig vara en sista hälsning från en döende planet, och de upplevelser som Picard får vara med om ett slags historielektion i praktiken. De är ett sätt att skapa ett minne av en civilisation som inte längre existerar. Samtidigt får Picard faktiskt en möjlighet att leva ett liv han valt bort. Gift, familjefar, farfar och en man som har sitt liv på en och samma plats, snarare än det nomadiska liv han lever ombord på Enterprise. Det blir faktiskt riktigt fint till slut. Men inte så fint att man inte mår otroligt illa av den undermåliga ålderssminkning som Picard och de andra på Kataan utsätts för. Det ser riktigt, riktigt illa ut! Samtidigt är det ett modigt avsnitt, rent dramaturgiskt när man låter mig som tv-tittare undra vart vi är på väg under en så stor del av avsnittet. En gåta som vi får ett svar på väldigt sent. Det är också ett avsnitt med ett ovanligt känslomässigt djup för att vara en serie som snarare lagt sitt krut på vetenskapliga förklaringar och logiskt tänkande. Inte ett öga är torrt när Picard spelar på flöjten på slutet och minns ett liv han nästan levt.
Själva handlingen går i korthet ut på att Enterprise möter upp ett rymdskepp som tillhör folket som kallar sig själva för Tamas barn. Trevliga, tekniskt avancerade – men helt obegripliga då de helt och hållet talar i metaforer och aforismer. I stort sett allt de säger är hänvisningar till deras egna myter, legender och historier. Och det blir inte lättare för Picard när tamariernas kapten bestämmer sig för att de två ska lösa problemet på egen hand – strandsatta på en planet där det finns ett farligt elektriskt monster. Male bonding på en helt ny skala, liksom. Förutom en hel del självklara invändningar kring tamariernas språk (hur kan ett sånt folk ens prata sig samman om hur man konstruerar ett rymdskepp? eller den svindlande svårigheten i vad det är man säger för att få en tamarier att skicka saltet under en måltid) så blir det här en rätt rolig tankenöt – både för Picard och besättningen i avsnittet och för oss hemma i tv-soffan. Rolig, intressant och väldigt absurd.
I mitt tycke är det är osannolika avsnitt som det här som lite är poängen med Star Trek. Visst brukar amerikanska tv-serier ofta flippa ut efter några säsonger, 
Jag förväntar mig att nu börja förstå massor av star trekiansk insiderhumor som tidigare gått mig förbi, och med lite snabb googling hittar jag också några försök att 
Men det är inte bara Picard som konfronteras och försonas med familjemedlemmar i det här avsnittet. Eftersom Enterprise repareras på en rymdstation belägen precis vid Jorden så beslutar sig Beverly Crusher för att beställa upp lite lådor från sitt Shurgard-lager). Och bland sakerna hon sparat för att minnas sin avlidne man ligger ett inspelat meddelande från honom till den då nyfödde Wesley. Och, ja. Jag grät visst för tredje gången i den här serien när Wesley för första gången får möta sin far, om än på holodäck.
Dessutom, i en tredje bihandling, får en motvillig Worf besök av sina adoptivföräldrar. De ger fler ledtrådar kring hur Worf var när han växte upp, att han på egen hand försökte skapa sig en klingonsk identitet – och bland annat tvingade sin mamma att försöka laga till klingonska maträtter. Det här är comic relief-bihandlingen, men även den slutar på ett varmt och kärleksfullt sätt. Är så himla förtjust i hur
Borgerna är alltså äntligen här, men får uppriktigt sagt inte så mycket utrymme – åtminstone inte i den form vi känner dem. De kidnappar nämligen tämligen omgående Picard, som får ett nytt namn i sin nya inkarnation och sedan hanterar det mesta av kommunikationen mellan borg-kuben och Enterprise. Slås ännu en gång hur borgerna ser ut som tokroliga variationer på figurerna i De förlorade barnens stad. Gillar att man för en gångs skulle också ansträngt sig med en ordentlig b-handling i det här avsnittet. Det är Riker som blivit erbjuden ytterligare ett kaptensjobb, men som inte är särskilt sugen på att lämna Enterprise. Samtidigt dyker en sassy utmanare upp på bryggan, karriärkåta Shelby, som redan bestämt sig för att efterträda Riker innan han ens själv bestämt sig för att ta det nya jobbet. Hon är skitstörig, medan Riker verkar vilja sätta henne på plats mer för att han känner sig hotad än för att hon egentligen gör något fel. Äntligen lite drama! Och på nytt påminns vi om hur det mjäkiga samtalsklimatet ombord på Enterprise saboterar alla försök till melodramatiska såpaintriger. Technobabble, däremot, gillar man så mycket mer och en hel del sådant blir det. Mycket spektrumvariationer eller frekvensvariationer eller vad det nu var.
Det här är ju ett avsnitt som till exempel bredvidläsningsboken The Star Trek: The Next Generation Companion går ner i brygga inför. Jag gillade det, men om vi ska vara riktigt ärliga – och det ska vi ju – så saknas en viktig ingrediens. Spänning. En sak jag tänkt på även tidigare är hur dåliga man är i The Next Generation på att fylla sina intriger med både action och riktig suspense. Till och med originalserien lyckades bättre. Där klippte man åtminstone in lite bilder då och då på random besättning som sprang runt och hade panik och ramlade i skeppets korridorer. Här kan det dö det ett tjugotal personer av en söndertrasad vägg i skrovet, och vi får inte se en enda bild förutom exteriören och läget på bryggan (oklart om det är i det här avsnittet eller del två, och hur många som dog, men ni förstår vad jag menar).
Och, jo. Jag förstår att det måste vara budgetskäl som ligger bakom bristen på inklippta scener med konsekvenserna av olika väpnade konflikter, men det förändrar inte att det faktiskt är rätt illa genomfört. Framför allt eftersom i stort sett ingen på bryggan någonsin ger efter för stress, förtvivlan eller panik. I avsnitt som det här skulle man rentav kunna säga att serien följer något slags antidramaturgi. Det är helt enkelt lite oengagerande att sitta och se på ett avsnitt där i stort sett alla ständigt är tappra, modiga och kontrollerade. Det här att hela mänskligheten faktiskt är hotad får man lägga till själv. Det är också symptomatiskt att när man nu äntligen skapat en ny superskurk i Star Trek-universumet, så är det en ras som till hälften är maskiner. Helt utan känslor. Över. Huvud. Taket. Star Trek: The Next Generation kan helt enkelt beskrivas som serien som HATAR känslor. Det är så att man nästan längtar efter McCoy och några av hans svavelosande utbrott.