Tag: Deanna Troi

Lower Decks: No small parts. Dunderfinal med referensfest och gäststjärnor (även om det är samma som i alla andra serier)!

~ rogerwilson ~ 3 Comments

Kände mig lite dum när jag såg det här avsnittet, strax efter att jag lite stöddigt skrivit att det inte fanns något att tillägga i relationen mellan Freeman och Mariner och deras komplicerade mor/dotter-relation. För det fanns det ju. Upplösningen och försoningen, förstås, som här inträffar som en direkt följd av att Boimler av misstag (givetvis) röjer hemligheten om släktskapet för hela bryggan, och därigenom hela skeppet.

Mor och dotter sluter alltså någon slags fred. För i slutet av det här avsnittet inser Freeman att det 1: kan vara ganska bra med en anarkistisk vildhjärna ombord, och 2: det kanske till och med är bra med en anarkistisk vildhjärna ombord som kan göra alla de saker som hon själv som kapten inte kan våga sig på. Ett något transaktionellt utgångsläge för en bra relation mellan förälder och barn, tycker jag kanske, men åtminstone bättre än det ställningskrig som pågått under hela den här säsongen. Själv hade jag kanske, om jag varit Mariner, inte riktigt kunnat släppa att morsan inte ville att folk skulle känna till familjebandet eftersom jag som barn var så misslyckad:

Freeman: Ugh. Why did we ever keep this a secret in the first place?
Mariner: Ugh! I just wanted to fly under the radar!
Freeman: And I didn’t want anyone to know the most demerited officer in the fleet was my daughter.
Mariner: Well, Wesley Crusher worked with his mom. Maybe everybody’ll be cool about it.

Har man orkat så här långt in i Lower Decks, då är man nog också ett ganska inbitet Star Trek-fan. Ja, så känns det i varje fall som om skaparna till serien tänkt, Under säsongens lopp har tonen i serien gradvis blivit lite mindre inkluderande och allt mer Treknördig. Och det är som att man lägger in en ännu högre referensväxel i säsongsavslutningen, som till exempel med att Freeman gör ett återbesök på Beta III, spelplatsen för TOS-avsnittet The Return of the Archons. Det är den där planeten där en rätt vrickad artificiell intelligens tagit makten över befolkningen. Kirk ställer allt till rätta i sitt äventyr på planeten. Men nu, när Freeman och hennes crew gör ett återbesök visar det sig att man fallit tillbaka in i gamla mönster. Tydligen har stordatorn Landru lyckats laga sig själv, och den våldsamma röda timmen återintroducerats. Dumt, tycker Freeman, och blir irriterad över Stjärnflottans sätt att ingripa en smula i vissa civilisationers affärer, och sedan bara dra därifrån. Ett lite rart sätt att i det här avsnittet ändå skapa någon slags kontext kring Kirk och de andras väldigt inkonsekventa förhållande till Generalorder 1/The Prime Directive. Man passar på att göra ett gölligt pappa-TOS-skämt också, förkortningen står enligt Ransom för Those Old Scientists (gäsp).

Men det kommer mer retro-content farande genom rymden. Måltavlan är kapten Dayton, hon som nyss räddades från en energivarelse i ett tidigare avsnitt och kanske inte direkt hade nerver av stål. Nu blir hon attackerad av ett Pakled-skepp (figurer som förekommit i både The Next Generation och en massa Deep Space Nine-avsnitt). Besättningen på Cerritos förstärks också med en exocomp (som en del kanske känner igen från The Next Generation). Och så dyker Ryker och Deanna Troi upp som räddande änglar i slutet av avsnittet. (Visst är det ändå lite speciellt att det är just de två som ALLTID får göra gästframträdande i andra Star Trek-serier. Eller så är det just det man driver med här, man skojar ju till och med om deras gästframträdande i den gamla Enterprise-serien). Sen finns det ytterligare några mindre detaljer strödda genom avsnittet, som när Ransom tittar på sin padd och en bild från den animerade Star Trek-serien TAS dyker upp, eller att Mariner smugglat in en Tribble ombord. Att det finns en löjtnant ombord på Cerritos som tror på konspirationsteorier om att changelings inte finns är kanske det smartaste sättet att koppla ihop Star Trek-referenser och samtiden på hittills. Lite Lower Decks-repriser blir det också, som när den galna digitala assistenten Badgey dyker upp på nytt i det här avsnittet.

Något överraskande avslutas denna säsongsavslutning med något som faktiskt är ett slut. Boimler far iväg för att göra karriär på Rykers skepp. .Rutherford har fått en total minnesförlust, och är definitivt redo för en omstart. Mariner och Freeman är sams. Och den ilskne bajoranen Shaxs är missing in action. Men jag antar att ödet (och ett taggat förfatarteam) kan sammanföra de alla på nytt i en kommande säsong. Även om en del av mig tycker att det vore rätt så radikalt att våga byta ut manskapet (och huvudpersonerna) på de undre däcken mellan säsongerna. Jag tänker att en del av dem ändå kanske inte är ämnade att stanna där nere för alltid?

Som helhet, ett yvigt och retrodoftande avslutningsavsnitt. Idén att Star Trek-franchisen numera producerar parodier på sig själv har visat sig vara ganska lyckad. Men jag trodde nog ändå att den här serien skulle innehålla lite mer av klasskritik och socialrealism, nu är det som att nostalgi, kärleksfulla kommentarer till själva Star Trek-konceptet och Trekianska referenser blivit huvudsaken. Å andra sidan är Lower Decks faktiskt en serie som fungerar bättre som en inkörsport till Star Trek-franchisen än dammiga gamla serier som TNG och DS9 kan.

Betyg: 10/10.

Det här är avsnitt 10/10 av Lower Decks första säsong. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 796 tv-avsnitt. Och lite till…

ENT: These are the voyages…Slutet på Archers resor med Enterprise.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Har ni lagt märke till att jag typ….snart är i fatt? Har bara tre filmer kvar att skriva om – sedan är jag i fas med den aktuella Star Trek-produktionen. Så jag kan ju inte sitta och vänta på ett nytt Picard-avsnitt, utan måste skriva på lite till. Picard-texterna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Så var vi framme vid slutet för Enterprise. Ett rätt så konstigt avslut, hatat av både fans och folk som var inblandade i produktionen. Enterprise-crewen fick nämligen inte stå i centrum för sin egen seriefinal. I stället är den utformad som en rad flashbacks, en serie scener som Riker från The Next Generation är inne och ser på sitt holodäck. Han hoppas att Archers sista äventyr på Enterprise ska hjälpa honom att fatta rätt beslut i en knivig situation. Ramhandlingen med Riker och Deanna Troi utspelas nämligen under TNG-avsnittet The Pegasus. Riker står och väger inför ett beslut han ska fatta – ska han hålla fast vid ett gammalt tystnadslöfte, eller ska han berätta allt om skeppet Pegasus för sin nuvarande kapten Picard. Vad hade Archer gjort?

Kopplingen är inte superstark, och mest ett mysterium under själva avsnittet i sig. Medan Riker funderar på sitt eget dilemma snabbspolar han sig igenom händelserna under det som var det sista uppdraget för det första Enterprise-skeppet. Archer och de andra håller som bäst på att förbereda sig på att lägga skeppet i malpåse när det kommer ett nödrop från hans gamle polare, andoriern Shran. Kan Archer hjälpa honom att få tillbaka hans kidnappade dotter, undrar Shran? Efter viss tvekan bestämmer sig Archer för att hjälpa sin vän, och lyckas genom en smått dramatisk fritagning få loss dottern från kidnapparna. Men på vägen tillbaka till Jorden blir Enterprise bordad av kidnapparna, jobbig situation uppstår och Tucker offrar till sist sitt eget liv för att rädda både kaptenens liv och Shrans dotter. Och själva avsnittet i sig slutar med att Archer ska hålla tal vid undertecknandet av ett stort avtal – början på det som ska bli den Federation vi känner till från serierna och filmerna längre fram i tidslinjen. Om vi fick höra det där talet? Nej, då går Riker och Troi ut ur holodäcket och eftertexterna drar igång. Taskigt, eller hur?

Den desperation och action som trots allt utspelas i Archers del av tidslinjen hjälps inte direkt upp av att Riker stannar upp, tar pauser och spolar framåt berättelsen. Ena stunden får vi se något dramatiskt utspelas på gamla Enterprise, i nästa sekund får vi se Troi och Riker bestämma kvällens middagsdejt, ungefär. Men det finns ett moment av det här avsnittet som jag verkligen gillar. Riker har gått in som karaktär i holodäcksäventyret och låtsas vara kocken ombord. Då gör han lite intervjuer med Enterprise-crewen, ett lite rappt klippt montage som faktiskt blir ganska kul – framför allt när det är klippt så att man tror att han frågar Reed om han någonsin var attraherad av Tucker. Men den scenen är ett undantag – resten är rätt så mediokert. Och var kommer det här med att kocken ombord på Enterprise var den som visste allt som hände ombord ifrån? Det har, vad jag minns, aldrig nämnts i serien. Töntigt. Och varför var man tvungen att både göra slut på T’Pols och Tuckers förhållande, och ta livet av Tucker. Så grymt!

These are the Voyages… är ett ganska ovärdigt slut på en serie. Att ta in två personer från The Next Generation för att göra slut på den var nog tänkt som en nostalgisk krydda. I stället stal det mycket av strålglansen från de som faktiskt var med i serien. Mest av allt känns det som en sån där clip-show – ni vet, sådana där man använder klipp från den gångna säsongen för att fylla ut ett helt avsnitt. Och det är ju en dålig grej, när hela avsnittet faktiskt är fullt med originalscener (förutom kanske någon bild från The Next Generation). Min enda förmildrande omständighet skulle kunna vara att upphovspersonerna kanske trodde att det här skulle vara det sista Star Trek-avsnittet någonsin.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 22/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 765 tv-avsnitt.

PIC: Nepenthe. Det där Picard får hänga med Riker och Troi.

~ rogerwilson ~ 11 Comments

Det här var definitivt det varmaste, mest kärleksfulla och rollfigursfördjupande avsnittet hittills av Picard. Det känns nästan som en dröm när Picard tar med sig Soji för att gömma sig hos sina gamla polare Will Riker och Deanna Troi. Så paradisiskt fridfullt att det inte är särskilt underligt att Soji faktiskt börjar misstänka att hon hamnat i någon form av simulering. På några sekunder förflyttas hon från ett mordförsök på en ogästvänlig borgkub, till att befinna sig i ett hus på landet, beläget i en idyllisk miljö med en supermysig kärnfamilj som fixar nybakta pizzor på sin utomhusugn. Jag menar, att sitta med en inkännande och förstående Troi och diskutera som ett liv. En samtalspartner som nästan dryper av empati och medkänsla sittandes mitt i ett trädgårdsland där plantorna dignar av stora, mogna tomater – ja, ni hör ju själv. Det låter ju så överdrivet att det nästan skulle kunna vara fråga om ett holodäcksäventy.

Men även tillvaron i lustgården på Nepenthe plågas av mörka minnen. Riker och Troi sörjer sin döde son Thad. Han som hade kunnat räddas om syntetiska livsformer hade tillåtits, i det här fallet för läkemedelsproduktion (jag bara antar att det silikonbaserade viruset som dödade honom var en blinkning till det Enterprise-avsnitt jag just sett på samma tema). Men Will och Deanna har åtminstone fortfarande Thads lillasyster Kestra hos sig. Hon som fortfarande håller sin storebrors påhittade språk levande, och som nästan genast bestämmer sig för att Soji är hennes nya tf storasyster. Det är faktiskt också hon som är den första som faktiskt berättar för Soji om Data.

Scenerna på Nepenthe ger också vår gamle kapten Picard ett nytt djup, som när Troi ser till att läxa upp honom kring hans fyrkantiga sätt att förhålla sig till Soji. Eller samtalen med Riker om förr och nu. Men några ytterst vilsamma och välgörande scener där på Nepenthe. Fyllda av små detaljer, som när Riker kommenterar hur Soji vrider på huvudet som ett sätt att bevisa släktskapet till Data. Det känns som om det här var avsnittet där Picard som tv-serie fick en egen själ och personlighet.

Lika idylliskt är det inte direkt på borgkuben, den som Soji och Picard nyss lämnade. Den nästan parodiskt onda romulanska agenten Narissa Rizzo kan inte avrätta Hugh på grund av något fredsfördrag. I stället försöker hon få honom att berätta vart Soji och Picard farit genom att avrätta ett gäng xB – exborger. När inte det fungerar lämnar Hugh i fred ett tag, varpå han återförenas med Elnor. Men sen attackerar hon de två på nytt. Hugh dör, men Elnor överlever. Hugh har gett honom i uppdrag att återbesöka kubens drottningkammare, och på allvar hämnas på romulanerna. Det sista Hugh säger innan han rosslar in i döden är att Elnor behöver en annan ex-borg för att kunna ta sig in i drottningkammaren. Som av ett MIRAKEL hittar en nyckelringsliknande grej. Var det inte den som Picard fick av Seven of Nine? Elnor trycker på sändaren. Om Seven dyker upp kan hon vara den som hjälper honom att öppna drottningcellen.

Ombord på La Sirena är man på väg bort från borgkuben för att återförenas med Picard, men upptäcker att man har ett efterhängset romulanskt skepp efter sig som inte går att finta bort. Det är Narek som skuggar dem, och han följer i sin tur ett slags spårsändare som doktor Jurati fått av kommendör Oh. Det ser vi i en flashback precis i början av avsnittet, där vi också får se vad det var för hemska visioner som Oh visade för henne – och som fick Jurati att mörda sin expojkvän Bruce Maddox. En inte helt sorterad upplevelse, tror jag. Men tillräckligt starkt för att Jurati skulle kräkas. Inte helt säker på om allt som sker i den där visionen verkligen har med syntetiska livsformer att göra.

Nu verkar i varje fall Jurati nästan sjuk av ånger, och när hon förstår att det är hon som är den sändare som romulanerna använder för att förfölja La Sirena så injicerar hon sig med något supergiftigt. Ska vi anta att det är ett ämne som kanske inte säkert dödar doktor Jurati, men åtminstone neutraliserar sändaren?

Ju mer jag tänker på det här avsnittet, desto bättre blir det. Att få återse Troi och Riker var verkligen mycket mer gripande än jag trodde – och betydligt starkare än när de dök upp i Star Trek Nemesis. De gjorde också ett helt annat intryck än när Seven of Nine gjorde sin comeback. Seven är en stentuff actionhjälte, Riker och Troi är däremot åldrade och eftertänksamma pensionärer. Precis som Picard. (Även om Riker tydligen tillhör någon form av Stjärnflottereserv – var det information som kommer att spela roll i fortsättningen?).

Ser spänt fram emot vad som händer när romulanerna och Picard tävlar om att komma först fram till den plats som Soji tror är hennes hemvärld.

PS: Amazons textningar är verkligen inte heller något vidare. Ändå märkligt att se Deanna Troi prata om hur hon brukade arbeta som skeppsadvokat.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 7/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 759 tv-avsnitt.

Star Trek: Nemesis. Långfilmen om Picards klon, Datas brorsa och den livsfarliga dödsgasen.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Vad är dealen?

Nemesis är den tionde Star Trek-filmen och den fjärde Next Generation-rullen. Den innebär också det egentliga slutet för en era av minst sagt ojämna filmsatsningar, där originalseriens och The Next Generations-besättningarna avlöst varandra på vita duken. I mitt huvud var det sedan en låååång paus innan nästa film, J J Abrams reboot, kom till. Men tydligen inte. Det dröjde faktiskt “bara” sju år innan det var dags för nästa fas av Star Trek-på bio. När det gäller berättarstil, det visuella uttrycket och effekterna känns det däremot som om flera sekel förflutit mellan Nemesis och nya Star Trek.

Rent intrigmässigt händer det däremot en hel del i Nemesis:

*Ryker och Troi gifter sig.

*Picard upptäcker att någon har gjort en klon av honom

*Data upptäcker att han har en korkad kopia

*Romulanernas beslutande råd gasas ihjäl av ett nytt domedagsvapen.

*Romulanerna upptäcker att det var en dum grej att döda hela sitt beslutande råd och lämna makten åt en galen klon av kapten Picard.

*Den galne klonen vill totalförstöra Jorden, men också få en transfusion eller något liknande från Picard eftersom klonkroppen håller på att falla sönder.

*Picard besegrar till sist sin klon, men Data får offra sitt liv för att Picard ska kunna överleva.

Till en början är jag glatt överraskad av tonen i den här filmen. Det kändes ändå lite oväntat att man här försökte göra Star Trek till någon form av machoactionsåpa. Picard kör ett lite härligt bröllopstal, det är en massa skämt om att alla måste vara nakna på den kompletterande bröllopsceremonin på Betazed, varpå filmen nästan peakar i grabbighet när Picard, Worf och Data samlar ihop en massa androiddelar med en härligt fet truck i en öken.

Men introduktionens glädje byts sedan ut mot superskurksmörkret. Du vet, någon bleksiktig maktgalen nisse som är beredd att utplåna hela planeter för att uppnå världsherradöme. Men influenserna från Star Wars slutar inte där. För den där maktgalne personen, Shinzon, råkar också vara Picards klon – det närmaste vår åldrade kapten lär komma en egen son. Så vi har alltså en reversed Luke/Darth Vader-situation med en klontwist. Och som för att göra den där klonen ännu mer obehaglig så har han en hangup på Deanna Troi och använder sig av en telepat för att kunna ligga med henne mentalt. Jisses!

I ensemblen ingår det ytterligare en dubbelgångare, den korkade Data-kopian B-4. En av prototyperna till Data och hans onda tvilling Lore. Och det verkar inte som om man lärt sig något alls av upplevelserna med Lore, utan man sätter ihop B-4 ombord på Enterprise, och låter till och med Data föra över alla sina minnen till honom. Givetvis har B-4 ett separat minne som slår igång när ingen annan ser, och där har Shinzon gett honom instruktioner om att stjäla och föra över massor av information om Stjärnflottan till romulanerna.

Ska jag vara helt ärlig så tappade jag intresset sådär en halvtimme in i filmen. Det kändes som så mycket väsen för ingenting. Som det moraliska dilemma som Picard hamnade i efter mötet med sin klon: “skulle jag också kunna bli en maktgalen despot om jag haft en annan bakgrund”. Ganska grunt och enfaldigt utfört. Dessutom har vi väl redan rett ut Picards alternativa karriärs- och livsvägar i två avsnitt av The Next Generation (både The Inner Light och Tapestry). Tanken kan alltså inte ha varit helt ny för honom.

Och poängen med att Shinzon vuxit upp på planeten Remus, där befolkningen ser ut som små orchliknande djävlar? Här tar man verkligen i med allt vad man har. Som i den utdragna sekvensen på slutet där man räknar ner till att Shinzons domedagsvapen. thalarongasen, ska bli färdig att avlossas mot Enterprise. Här blev jag mest fascinerad över vilket segt vapen det där är, och ineffektivt. Medan filmens känslomässiga trauma, att Data offrar sitt liv för att kunna rädda Picards, var väldigt snabbt överstökat. Men så var han ju heller inte riktigt död. Han hade ju faktiskt redan gjort en säkerhetskopia av sig själv på den lite korkade androiden B-4. Så jag antar att det är B-4 som dyker upp i den nya Picardserien? Datas minnen och personlighet verkar redan ha tagit över B-4:s kropp i en tecknad fortsättning på det här äventyret.

Det är tydligt att man krämat på för att göra Nemesis till en fet rymdfilm, och bitvis får man mycket pang-pang, explosioner och en fet rymdskeppskrock för pengarna. Men samtidigt förlorar man också det Trekkiga med det hela. Här finns inte riktigt någon läxa att lära, eller någon filosofisk tanke. Knappt ens något fint avslut för The Next Generation-fansen. Hade en regissör som brydde sig om fansen låtit Wesley Crushers repliker klippas bort? Eller accepterat att favoritrollfigurer som Troi och Beverly Crusher nästan inte fick något utrymme alls i filmen? Nemesis känns som en film som försöker bli en tuff, hård och vuxen rymdfilm, men tappar bort hela sin Star Trek-själ på vägen (och lyckas väl inte något vidare med de tidigare nämnda ambitionerna heller). Men jag tycker inte att filmen är fullt så fasansfull som vissa fans låtit påskina. Mest lite långtråkig bara.

Ett lite snöpligt slut på The Next Generation, som tydligen tillsammans med Enterprises ytterst modesta framgångar ledde till att primäruniversumet började sjunga på sista versen….

Betyg: 4/10.

Det här är den tionde av 13 producerade Star Trek-filmer. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom sett 698 tv-serieavsnitt.

VOY: Inside man. Det med det ferengimanipulerade Barclayhologrammet.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Och så var Barclay och Deanna Troy tillbaka med ett tredje gemensamt framträdande i Voyager – jag som tyckte att det började bli lite tjatigt redan förra gången. Jag menar, man kanske kunde ha tryckt in någon annan gullig från The Next Generation-universumet istället för att fortsätta med just de här två. Dessutom tycker jag att det är lite olustigt med vibben som finns mellan Troi och Barclay. Hälften av tiden uppför hon sig som om han är en farlig stalker, andra hälften flirtar hon och avbryter semestrar och allt möjligt för att få hänga med Barclay. Är han Trois patient, bästis eller blivande älskare? Och är hon och Riker numera officiellt ett par eller bara relationsanarkister? Ja, ni ser. Jag kan uppenbarligen inte bestämma mig för om jag tycker att det är för mycket av Barclay/Troi i Voyager, eller om jag vill ha dedikerade avsnitt som bara handlar om deras relation.

Inside man börjar med att Federationens månatliga datapaket helt och hållet tas upp av en enda grej, ett helt Barclay-hologram. En gåva som säger att han kommer med lösningen på alla Janeways problem. Man har kommit på ett sätt för Voyager att genom ett veck i rymden ta sig tillbaka till alfakvadranten på bara ett ögonblick. Viss skepsis uppstår dock kring förslaget, Paris är till exempel tveksam och hololäkaren ser brister i det vaccin som ska skydda besättningen från strålningen de utsätts för under hoppet i rymden. Själv tänker jag mest på att det här hologrammet inte är särskilt likt Barclay alls – det är självsäkert, roligt och underhåller besättningen med roliga imitationer av bland annat kapten Janeway. Det enda som verkar vara in character är han mer creepy drag, sättet han kollar in Seven of Nine och hennes supertajta outfit, till exempel.

Den blicken tolkar jag dock lite fel, visar det sig. Hologrammet är nämligen manipulerat och förändrat av ett gäng ferengier som är ute efter att kidnappa Seven of Nine. Man vill åt hennes nanosonder, som man tror kan inbringa mycket pengar i alfakvadranten. Och man övertalat en dabo-flicka att låtsas vara Barclays flickvän för att komma åt infon om hur man kan röva bort Seven. Stackars Barclay – alltid otur i kärlek.

Det pågår alltså aktiviteter på tre ställen samtidigt. På Voyager förbereder man sig inför hoppet genom rymdvecket, ovetandes om att man är lurade. På ferengiernas skepp räknar man på de öronlobsförstoringar som man kan skulle kunna kosta på sig om affären går i hamn (det här här riktigt nasty ferengier, för övrigt – så här otäcka och frånstötande tror jag inte att de varit sedan början på Deep Space Nine). På Jorden försöker man samtidigt komma på ett sätt att avstyra ferengiernas plan.

Upplösningen är kanske lite väl banal för min smak: Barclay låtsas vara sitt eget hologram och får genom ett videosamtal ferengierna att dra sig ur projektet. En inte helt lätt uppgift, men genom att hota med en kapten Janeway på krigsstigen, försedd med nya vapen från deltakvadranten så går det ändå vägen. Det riktiga Barclay-hologrammet gör däremot ett försök att avsluta affären på egen hand. Han kidnappar Seven och drar iväg mot vecket i en livbåtsskyttel. Först efter att kapseln landat i alfakvadranten så inser vi att Voyager lyckats transportera över Seven och hologrammet i sista sekunden (ett grepp som eventuellt också överanvänts på sistone i serien – en tätt återkommande Star Trek-version av en Deus ex machina).

En viss känsla av upprepning infinner sig när jag ser Inside Man det var ju så sent som i förra avsnittet som någon stal hololäkaren, och nu är det alltså Seven of Nines tur (inte heller det för första gången). Men jag tycker samtidigt att man döljer det repetitiva ganska väl. Insåg att jag faktiskt var engagerad på allvar i riskerna som Voyager skulle utsättas för om man verkligen for in i det där vecket. Samtidigt är det kanske talande för avsnittets brist på nerv att scenen jag minns allra bäst är den som utspelas på en strand med en massa olika aliens som badar tillsammans. Den kändes ovanligt lyxig för en serie som mestadels ju utspelas på ett och samma rymdskepp.

Ett extra tack för det här avsnittets mest katastrofala Netflix-översättning, Morale Officer blev moralist. Som det kan gå.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 642 tv-avsnitt.

VOY: Life Line. Det där hololäkaren botar sin skapare.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Någon fick tydligen blodad tand kring det här med skådespelare som spelar mot sig själva efter avsnittet där Kes övermannar Kes och gömmer henne i en låda. Så i Life Line får Robert Picardo mycket att göra när hololäkaren vårdar sin skapare, en äldre och sjukare version av sig själv. Doktor Lewis Zimmerman skapade ju den första upplagan av hololäkaren med sig själv som förebild, så de är bägge lika vresiga, asociala och lättsårade. Upplagt för mysig, avslappnad och högfungerande stämning, helt enkelt. Eller inte.

En sak är säker, den som kom på att det skulle finnas med ett talande iguanahologram i det här avsnittet borde fått en Emmy. Eller kanske två. Det är det absolut bästa med hela Life Line, och att vi inte får lära känna Leonard (som iguanan heter) bättre är en stor sorg för mig. Leonard är bara ett av flera hologram som den folkilske doktor Zimmerman omger sig med. Det verkar bara vara den lika socialt handikappade Reg Barclay i Zimmermans umgängeskrets som är människa.

Samme Barclay som ju lyckades ta kontakt med Voyager tidigare under säsongen, och som nu lyckats upprätta månatliga datautbyten mellan Janeways skepp och Jorden. Och det är i det första av dessa datapaket som han skriver ett brev till hololäkaren för att berätta att hologrammets konstruktör, doktor Zimmerman, är sjuk. Varpå hololäkaren kräver att få åka med i nästa komprimerade datorpaketssvar för att försöka bota den person i hela galaxen som han eventuellt skulle kunna kalla…pappa.

Hololäkaren kommer fram, men möts inte direkt av en öppen famn. Tvärtom. Större delen av det här avsnittet upptas av hololäkarens och Zimmermans inkompatibla personligheter. Relationen mellan de två blir inte direkt enklare av att hololäkaren gärna vill ha sin skapares erkännande, att Zimmerman ska se hur mycket hololäkaren utvecklats bortom sin grundprogrammering. Ur Zimmermans synvinkel är hololäkaren däremot främst en påminnelse om hans kanske mest förödmjukande professionella nederlag. Efter att den första prototypen för ett medicinskt akuthologram testats, Mark One, ville Federationen ha en rad förbättringar och förändringar. Den första generationen av programvaror som producerats kasserades dock inte, utan fick nya, enklare arbetsuppgifter inom avfalls- och lokalvård.

ZIMMERMAN: Emergency Medical Hotheads. Extremely Marginal Housecalls. That’s what everyone used to call the Mark Ones until they were bounced out of the Medical Corps. I tried to have them decommissioned, but Starfleet in its infinite wisdom overruled me and reassigned them all to work waste transfer barges. That’s where you’d be too, if you hadn’t been lost in the Delta Quadrant. Do you know how humiliating it is to have six hundred and seventy five Mark Ones out there, scrubbing plasma conduits, all with my face? 

Eftersom det här på många sätt är en fristående fortsättning på Pathfinder så dyker Deanna Troi upp i en gästroll även här. Hon ska försöka medla mellan de två Zimmermanska tvillingssjälarna, och efter en del rätt jobbiga gräl kommer hon också på lösningen på problemet: ömsesidig svaghet ger ömsesidigt förtroende. Om hon ser till att hololäkaren håller på att paja så kommer Zimmerman att laga den, och då kanske även hololäkaren kan få komma till och försöka bota Zimmerman.

Life Line är en smula tjatigt i längden. En hololäkare eller en doktor Zimmerman i taget kan vara kul, men att höra två skitjobbiga gubbar stå och gnabbas i scen efter scen blir ganska jobbigt i längden. Deanna Trois andra appearance under en och samma säsong tydliggör också hur liten skillnaden är mellan ett exklusivt framträdande och en “jaha, är du här igen”-reaktion från mig som tittar. She overstayed her welcome, liksom.

En intressant grej, kanske det mest spännande i det här avsnittet: Janeway får ett meddelande från en av sina bossar där de vill bli uppdaterade kring läget för Maquismedlemmarna på hennes skepp. De forna rebellerna ser hon ju idag på som fullvärdiga medlemmar av besättningen, men om och när Voyager anländer jorden kanske de kommer att ses som skurkar och banditer av Federationen. Chakotay är dock inte lika chockerad över frågan från Federationen. De som varit medlemmar av Maquis har aldrig glömt det. Själv verkar han mest intresserad av att flirta med Janeway över en lunch.

JANEWAY: I don’t think of you or B’Elanna or the others as Maquis. I think of you as part of my crew. 
CHAKOTAY: You may have forgotten, but we haven’t. You heard the Admiral. It’ll be years before we have to deal with those issues. Let’s worry about it then. 
JANEWAY: Do you have lunch plans? 
CHAKOTAY: Is that aninvitation? 
JANEWAY: I was hoping you’d help me compose a response. 
CHAKOTAY: You’re on.

Trots att jag har en rad invändningar mot det här avsnittet (som vanligt) så måste jag ändå betona hur bra och omväxlande den här säsongen varit så här långt. Nya berättargrepp och infallsvinklar i ovanligt många avsnitt, och nu till och med en bihandling som pågår i alfakvadranten. Sjätte säsongen av Voyager känns verkligen så långt ifrån slentrian-Star Trek man kan komma. Men det betyder inte att man lyckas med varje enskilt avsnitt eller storyline. Däremot att mina förväntningar på varje enskilt avsnitt är högre under den här säsongen än tidigare.

Det här avsnittet var, som jag mer än antytt tidigare, en smula påfrestande. Men allt som innehåller en talande iguana som heter Leonard är stor tv-serie-konst, om man frågar mig (även om han tyvärr säger alla sina repliker off camera).

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 634 tv-avsnitt.

VOY: Pathfinder. Nostalgiavsnittet där Barclay försöker kontakta Voyager.

~ rogerwilson ~ 1 Comment

I och med den här säsongen är ju Voyager den enda representanten för Star Trek-franchisen på amerikansk tv (i alla fall när det gäller nyproduktion). Kanske är det därför som upphovspersonerna i det här avsnittet försöker knyta samman handlingen i Deltakvadranten med andra delar av konceptet. Här lämnar vi för en stunds Voyagers monotona korridorer för ett avsnitt där handlingen mestadels utspelas på Jorden. Huvudperson är The Next Generation-rollfiguren Reginald Barclay med benäget bistånd av Deanna Troi. Minns ni Barclay? Han är den där lite misslyckade snubben som på ett ganska creepy sätt fantiserade om sina kollegor i specialskrivna holodäcksäventyr. Det var också han som led av transportörfobi i ett avsnitt.

Nu bor och jobbar Barclay på Jorden, men den där besattheten och utanförskapet finns fortfarande hos honom. Nu är det Voyager som han obsessar kring. Han jobbar övertid på kvällar och nätter för att hitta ett sätt att kunna ta kontakt med Voyager. Men egentligen är det samma gamla hologrammissbruk som tidigare som driver honom. En hel del (det mesta) av den där övertiden tillbringas nämligen på holodäcket där han skapat ett nytt äventyr som utspelas på Voyager, med dess besättning i huvudrollerna. Hans enda vänner, erkänner han för Deanna Troi.

Pathfinder är nämligen till stor del berättat genom samtal mellan Deanna Troi (Marina Sirtis) och Barclay. Han har kontaktat henne eftersom han behöver råd och stöd i sitt privata kaos, och hon ställer som vanligt upp. Men jag känner ganska snabbt att upplägget är lite problematiskt. Visst är Reginald Barclay en rolig filur från förr, men i det här avsnittet spelar Dwight Schultz honom med stort besvär. Han är skitdålig helt enkelt, och blir fullkomligt överglänst av Marina Sirtis. Det känns också ganska tradigt att hon, som vanligt, måste spela den stöttande kvinnan till en man med problem, medan Barclay är den som lever ut sina neuroser och passioner, och till och med får vara med om lite äventyr.

För att vara ett avsnitt som handlar om kommunikationssystem så är det ändå oväntat mycket action i Pathfinder. Barclays arbete är inte godkänt av hans chefer, så han bryter sig in på sitt jobb på natten för att tvärtemot deras direkta order försöka att skapa ett mikromaskhål för att snacka med Voyager genom. När han (så klart) blir upptäckt leder det till lite kurragömma- och jaktscener, dels på kontoret och dels på holo-Voyager. En holodäcksmiljö där förresten Chakotay och Torres bägge bär sina Maquisoutfits, en enkel men tydlig visuell signal som gör att vi tittare förstår vad som är Voyager på riktigt och vad som utspelas på holodäckets version av skeppet. Och inser hur mycket som hänt ombord under de snart sex år som serien pågått.

Precis som i förra avsnittet så är det några scener på slutet som räddar hela det här äventyret. När Barclay till sist lyckas få kontakt med Voyager, och Paris äntligen får höra sin farsa säga något snällt via länk (exakt varför Paris inte säger något själv förstod jag inte, ett “hej, pappa” hade väl kunnat vara okej) så blir allting högtidligt och lite känslosamt. Och det var väl tur, för det här avsnittet gillade jag verkligen inte. Mest är det Schultz som inte fungerar, eller i alla fall sättet som hans rollfigur är skriven på. Jag förstår inget alls av hans besatthet kring Voyager, utan tycker att alltsammans mest verkar vara problematiskt och stört.

I grunden är ju det här ett avsnitt om en person som inte mår särskilt bra, som hellre umgås med fantasikompisar på holodäck än lever i verkligheten. Jag har inget emot att en sådan person för en gångs skull är avsnittets hjälte, men det kryper nästan i kroppen på mig när jag ser Barclay hålla på och krumbukta och kråma sig i Pathfinder. Jag har svårt att se honom som ett missförstått geni, utan ser snarare en självupptagen och nonchalant person som har uppenbara problem att lyssna på andra. Kanske beror mitt ointresse för plotten också på att jag inte riktigt förstår vad som är så viktigt med att prata med Voyagerbesättningen. Först på slutet framgår det att det finns ny kommunikationsteknik som skulle kunna göra att Voyager enklare skulle kunna hålla kontakten med resten av Federationen, och att Barclays plan var att skicka över information och tekniska specifikationer kring den. Men det är så dags att få reda på det när det bara återstår några få minuter av avsnittet.

Pathfinder var nog tänkt som en härlig nostalgifrossa där publiken skulle övermannas av sin nostalgi när de, lite oväntat, fick hänga med bekanta ansikten från förr. Ett sätt att bryta Voyagers isolering, och ge serien lite välbehövlig draghjälp med The Next Generation-veteraner. Men för mig fungerade det här inte alls. Det är det avsnitt i serien som jag, hittills, tyckt allra sämst om. Då gillar jag ändå modet med att göra ett avsnitt av Voyager där det tar mer än en halvtimme innan den verkliga besättningen på skeppet som gett serien dess namn förekommer i avsnittet. Pathfinder är ju också en hint om hur man skulle kunna berätta historien om Voyager på ett annat sätt, genom att växelvis följa skeppet och livet i alfakvadranten. Men det är ju förstås en helt annan typ av serie än Star Trek hittills varit.

Betyg: 2/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 620 tv-avsnitt.

Star Trek: Insurrection. Långfilmen om jakten på ungdomens källa.

~ rogerwilson ~ 3 Comments

Det finns en nästan olidlig käckhet i Insurrection. Så mycket skoj och tokroliga saker som ska pressas in i det här annars ganska luftiga manuset. Resultatet är bitvis rent förskräckligt.

Nu är jag väl knappast ensam om att tycka så. Filmen ligger trea från slutet på listan över biljettintäkter för Star Trek-filmer i USA (vare sig man korrigerar intäkterna för inflation eller inte). Jämfört med den förra Star Trek-filmen i serien så har man gjort en helomvändning både när det gäller attityd och känsla. Star Trek: First Contact bjöd ändå på mänsklighetens första warprymdresa och en kåt borgdrottning. I Insurrection skulle väl motsvarande höjdpunkter kunna vara att Picard får hångla (med en kvinna som samtidigt är mycket yngre och äldre än honom), och att man får se några stycken riktigt extrema ansiktslyft. Jo, just det. Troi rakar av Ryker skägget också, medan de badar skumbad. Det känns inte riktigt lika episkt, eller hur?

Ska man säga något positivt om Insurrection är det kanske att den ligger närmre tv-seriens ton än några av de tidigare filmerna, men jag är inte helt säker på om det är en bra grej. En film måste kunna vara något annat än ett förlängt tv-avsnitt med högre budget. Problemet här verkar ha varit att Brannon Braga och Ronald D. Moore som skrev förra filmen var upptagna med annat. I stället fick Star Trek-veteranen Michael Piller hoppa in. Han ska ha tyckt att de tidigare filmerna var för mörka, och ville nu göra en lite lättsammare film om åldrande.

Och föråldrad är väl precis vad den här filmen känns. Något tillkämpat ungdomligt anslag för att locka den yngre publiken finns i alla fall inte. Inledningen av Insurrection handlar till exempel om att Data plötsligt blivit helt oregerlig och agerar tvärtemot order och uppmaningar. Hur får man då denne på alla vis övermäktige android att tappa fokus? Jo, genom att lura honom att sjunga med i en gammal Gilbert & Sullivan-sång. En rätt så typiskt lustifikation för den här filmen, det finns som en röd tråd av pappahumor genom hela rullen.

Intrigen är annars ett slags variation på myten om ungdomens källa. De som drar nytta av den är Bak’u-folket, en grupp människor som slagit sig ner på en planet för att leva utan de moderniteter och avancerad teknik som tidigare omgett dem. Väl där märker de att de inte åldras. De kan dessutom stanna upp tiden, och dra ut på sekunderna med ren viljekraft. När våra vänner på Enterprise tillbringar lite tid på planeten så börjar även deras åldrande gå baklänges, och kropparna föryngras. Tydligen påverkar sammansättningen av planetens ringar också psyket på ett vitaliserande sätt. Troi och Ryker blir därför kåta på varandra igen, precis som förr i tiden, och rakandet av det där skägget i badkaret verkar vara ett led i samma riktning. Ett slags symboliskt borttagande av ett ålderstecken, eller kanske bara en återgång i smaken när det gäller skäggmode? Nähä, det var bara det att Troi inte är van att kyssa Ryker när han har skägg.

Men ungdomens källa är förstås något som alla i universum vill komma över. Son’a, ett folk med tvivelaktigt rykte, har köpslagit med Federationen om det här. De har arbetat ut ett sätt att kunna utvinna det åldersupphävande ämnet, och tanken är att det ska kunna användas inom sjukvården över hela galaxen. Son’a-folket har ett visst egenintresse av det här. En av deras favoritsysselsättningar är ansiktslyftningar, och huden är fasthäftad så stramt över deras ansikten att den spricker om mimiken blir allt för extrem. En liten dusch från ungdomens källa skulle eventuellt ge lite bättre resultat. Enda problemet är att den där utvinningen gör att planeten blir obeboelig. De drabbade i Bak’u-folket må vara blott 600 personer, men folkförflyttning är inget som Picard någonsin accepterar under några förutsättningar. Han sätter sig emot Federationens beslut och försöker nu på egen hand rädda befolkningen, stoppa utvinningen av det åldersreverserande ämnet, samt inleder en romans med Ba’ku-folkets hetaste eco-chica singeltjej.

Det blir en hel del av detta i filmen: folk som vandrar uppför berg, beskjutna av drönare och skepp, och sedan mot sin vilja transporterade till Son’a-skepp. Och trots att det här är en långfilm så kan man tydligen inte hålla sig borta från Star Treks favoritmiljö alla kategorier, man måste bara låta huvudpersonerna springa ner i en grotta och hänga där. Twisten i storyn? Ja, det är att Son’a-folket egentligen består av Ba’ku-dissidenter. Ett gäng kids som tröttnade på det stilla livet hemma, och ville resa ut i världen. Men då började de förstås åldras jättesnabbt. Därav fixeringen vid ansiktslyftningar och sånt. Picard lyckas dock genom en rad olika heroiska insatser rädda allt och alla.

Att ens beröra det här med åldrandet i en film där nittio procent av publiken troligtvis kommer att tänka väldigt mycket på hur deras gamla idoler har åldrats, är förstås lite vågspel. Men faktum är att ensemblen ändå ser förhållandevis välbehållna ut i den här filmen, kanske för att man just kombinerat med med de förskräckliga fejsen hos Son’a-gänget. Överhuvudtaget är det här dessutom i mångt och mycket Picards show, han får till och med göra ett riktigt action hero-stunt på slutet med både stort gevär och gigantisk explosion. Kvinnorna i ensemblen får däremot nöja sig med de minsta av biroller. I stället är det Donna Murphy som Picards kärleksintresse som får extremt mycket av utrymmet i filmen. Hon har ett märkligt, lite viskande, sätt att framföra sina repliker på som jag inte kan bestämma mig för om jag gillar eller irriterar mig på.

Terry Gilliams originallyft…

Det bästa i den här filmen är väl ändå de där Son’a-gänget och deras skönhetsoperationer. Ständigt drar de ut huden i ansiktet för att bli av med rynkorna, mest av allt påminner de om den där tanten i Terry Gilliams Brazil. Brutaliteten när man häftar fast hud i bakhuvudet på en av huvudpersonerna är det jag tar med mig av denna rätt så mediokra soppa. Det här var inget vidare. För litet tänkt. Inte ens att man fått låna in Worf från Deep Space Nine räddade den här anrättningen.

Betyg: 3/10.

Det här är den nionde av 13 producerade Star Trek-filmer. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom sett 576 tv-avsnitt.

TNG: Thine own self. Det där Data tappar minnet och introducerar en radioaktiv smyckeskollektion.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

tng thine own self

Man skulle kunna sammanfatta det här avsnittet i tre punkter. 1. Data ska plocka upp radioaktivt drivmedel från en störtad sond på planeten Barkon IV, men strålningen gör att han tappar minnet. 2. Han stapplar in i en liten by där civilisationen befinner sig på någon form av medeltida nivå. För att få in pengar säljer Data lite av de radioaktiva stenar han har med sig (och som han alltså inte längre minns riskerna med). De blir snart till populära smycken, som i sin tur ger folk strålskador. Ganska jobbig stämning gentemot Data. 3. Samtidigt ombord på Enterprise: Deanna Troi försöker vidareutbilda sig, men är till en början för långsam med att offra sina kollegors liv för att bli en karriärskvinna inom Starfleet.

tng thine own self 4Civilisationen på Barkon IV måste vara ett av de mer fantasilösa utomjordiska samhällen upphovspersonerna bakom Star Trek tagit fram. Lite generisk medeltidsmiljö och pyttelite smink i pannan för att signalera att befolkningen är en främmande ras. Men Star Trek-universumets tristaste problem  – att så många av civilisationerna Enterprise stöter på ute i galaxen verkar ha en utvecklingskurva som är mycket lik den på jorden, både biologiskt och kulturellt, orkar jag inte ens reagera på längre.

tng thine own self 3

Att avsnittet ändå fungerar hyfsat beror nog främst på två rollfigurer/skådespelare. Dels den ärtiga lokala läkaren Talur, som utifrån sitt begränsade perspektiv ändå försöker resonera vetenskapligt kring saker och ting. Dels flickan Gia. Hon blir Datas enda egentliga vän i den lilla byn, på ett sätt som blir både rart och sorgligt.

En lite lustig detalj är att regissören till det här avsnittet, Winrich Kolbe, också gjorde Pen Pals – ett annat avsnitt som till stor del bygger på Datas vänskap med ett barn. Fast det här avsnittet håller en betydligt högre klass. För övrigt regisserade Kolbe totalt 48 fördelade på fyra olika Star Trek-serier (och dejtade Kate Mulgrew – men det kanske vi kommer till senare).

tng thine own self 2Som helhet ett måttligt inspirerat, men trots det väl utfört avsnitt. Fast även så här i efterhand verkar man ha saknat riktning. För andra avsnittet i rad läser jag i min Star Trek-litteratur att ingen riktigt visste vad avsnittet handlade om – egentligen. På ett liknande sätt kommer mitt nästa blogginlägg att handla om ett avsnitt av Deep Space 9 som är lite för likt Thine own Self för sitt eget bästa. För övrigt är namnet på det här avsnittet en lite onödig Shakespearereferens.

Betyg: 7/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 305 tv-avsnitt. 

TNG: Parallels. Det där Worf kastas runt i parallella universum.

~ rogerwilson ~ 11 Comments

tng-parallells

En enda väl genomförd idé räcker riktigt långt, tänkte jag när jag såg det här avsnittet. Så när Worf i Parallells kastas runt bland ett parallellt universum efter det andra. så har jag riktigt kul. Bryr mig inte ens om de rätt så uppenbara likheterna med Remember me , eller för den delen Frame of mind (typ att en ensam person ombord på Enterprise upplever något oförklarligt och försöker få sina kollegor att lyssna på henom). Sen läste jag lite om avsnittets uppkomst, och det visade förstås sig att det behövs rätt så mycket tweakande och fixande för att få ett avsnitt att framstå som rakt, enkelt och konsekvent.
tng-parallells-5Särskilt enkelt eller lättfattligt är förstås inte intrigen för rollfigurerna i det. Det tar ett bra tag innan Worf själv förstår vad det är som händer. För ibland är det bara små detaljer som skiljer de olika världarna som hann besöker åt, ibland är det mer avgörande skillnader, som att Picard dött eller konflikter och krig lösts på helt annorlunda sätt än det vi varit med om i The Next Generation. Men den smaskigaste möjligheten i Worfs liv som det här öppnas upp inför är att han och Deanna Troi i vissa universum är ett par.

tng-parallells-4Som vanligt är Enterprisebesättningen åtminstone hyfsat öppen för osannolika och vansinniga berättelser från deras kollegors sida. Så när Worf kastats runt i tillräckligt många olika scenarion så hittar man faktiskt den plats i galaxen där gränsen mellan olika parallella universum är som svagast. Ja, så svag alltså att Worf börjat läcka mellan de olika verkligheterna. Det hela når sitt crescendo när stjärnhimlen i en scen fylls av olika versioner av Enteprise från olika alternativa universum som nu samlas i en enda dimension. Först vackert, sen extremt kaotiskt när alla de olika skeppen försöker anropa varandra samtidigt, och en Enterprise absolut inte vill bli skickade tillbaka till den nästan helt säkra död som väntar dem i deras universum. Och så UNDERLIGT att inga skepp kolliderar eller råkar vara på samma plats i världsrymden när de nu samlas i ett och samma universum.

tng-parallells-2Lite skulle jag vilja se det här som ett slags sista säsongen-farväl från manusförfattarna och producenterna. För den får ju åtminstone mig att tänka på så många olika sätt som den här serien hade kunnat utveckla sig. Och kanske kändes en del av de där parallella världarna faktiskt också lite roligare och intressantare än den serie som The Next Generation faktiskt blev. Här får vi till exempel besöka ett universum där kapten Picard är död och ett annat där Worf och Troi skaffat barn tillsammans. Det vill säga, alla de där spännande möjligheterna som den där avslutade avsnitts-dramaturgin satte stopp för. Men en liten smak av i vilka riktningar som diskussionerna kan ha förts på manusmötena fick jag ändå här. Eller så inbillar jag mig bara det…

tng-parallells-3Roligast bland trivian till det här avsnittet tyckte jag var att man övervägde en comeback av Tasha Yar i ett parallellt universum, men eftersom det skulle bli för likt Yesterdays Enterprise så valde man istället ett litet framträdande av Wesley Crush. Rätt beslut, är lite trött på att Tasha kommer tillbaka hela tiden, för att inte tala om hennes elaka och ondskefulla barn. Men Wesley har jag ju till och med hunnit sakna lite.

Betyg: 8/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 295 tv-avsnitt.