TNG: Thine own self. Det där Data tappar minnet och introducerar en radioaktiv smyckeskollektion.

tng thine own self

Man skulle kunna sammanfatta det här avsnittet i tre punkter. 1. Data ska plocka upp radioaktivt drivmedel från en störtad sond på planeten Barkon IV, men strålningen gör att han tappar minnet. 2. Han stapplar in i en liten by där civilisationen befinner sig på någon form av medeltida nivå. För att få in pengar säljer Data lite av de radioaktiva stenar han har med sig (och som han alltså inte längre minns riskerna med). De blir snart till populära smycken, som i sin tur ger folk strålskador. Ganska jobbig stämning gentemot Data. 3. Samtidigt ombord på Enterprise: Deanna Troi försöker vidareutbilda sig, men är till en början för långsam med att offra sina kollegors liv för att bli en karriärskvinna inom Starfleet.

tng thine own self 4Civilisationen på Barkon IV måste vara ett av de mer fantasilösa utomjordiska samhällen upphovspersonerna bakom Star Trek tagit fram. Lite generisk medeltidsmiljö och pyttelite smink i pannan för att signalera att befolkningen är en främmande ras. Men Star Trek-universumets tristaste problem  – att så många av civilisationerna Enterprise stöter på ute i galaxen verkar ha en utvecklingskurva som är mycket lik den på jorden, både biologiskt och kulturellt, orkar jag inte ens reagera på längre.

tng thine own self 3

Att avsnittet ändå fungerar hyfsat beror nog främst på två rollfigurer/skådespelare. Dels den ärtiga lokala läkaren Talur, som utifrån sitt begränsade perspektiv ändå försöker resonera vetenskapligt kring saker och ting. Dels flickan Gia. Hon blir Datas enda egentliga vän i den lilla byn, på ett sätt som blir både rart och sorgligt.

En lite lustig detalj är att regissören till det här avsnittet, Winrich Kolbe, också gjorde Pen Pals – ett annat avsnitt som till stor del bygger på Datas vänskap med ett barn. Fast det här avsnittet håller en betydligt högre klass. För övrigt regisserade Kolbe totalt 48 fördelade på fyra olika Star Trek-serier (och dejtade Kate Mulgrew – men det kanske vi kommer till senare).

tng thine own self 2Som helhet ett måttligt inspirerat, men trots det väl utfört avsnitt. Fast även så här i efterhand verkar man ha saknat riktning. För andra avsnittet i rad läser jag i min Star Trek-litteratur att ingen riktigt visste vad avsnittet handlade om – egentligen. På ett liknande sätt kommer mitt nästa blogginlägg att handla om ett avsnitt av Deep Space 9 som är lite för likt Thine own Self för sitt eget bästa. För övrigt är namnet på det här avsnittet en lite onödig Shakespearereferens.

Betyg: 7/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 305 tv-avsnitt. 

TNG: Parallels. Det där Worf kastas runt i parallella universum.

tng-parallells

En enda väl genomförd idé räcker riktigt långt, tänkte jag när jag såg det här avsnittet. Så när Worf i Parallells kastas runt bland ett parallellt universum efter det andra. så har jag riktigt kul. Bryr mig inte ens om de rätt så uppenbara likheterna med Remember me , eller för den delen Frame of mind (typ att en ensam person ombord på Enterprise upplever något oförklarligt och försöker få sina kollegor att lyssna på henom). Sen läste jag lite om avsnittets uppkomst, och det visade förstås sig att det behövs rätt så mycket tweakande och fixande för att få ett avsnitt att framstå som rakt, enkelt och konsekvent.
tng-parallells-5Särskilt enkelt eller lättfattligt är förstås inte intrigen för rollfigurerna i det. Det tar ett bra tag innan Worf själv förstår vad det är som händer. För ibland är det bara små detaljer som skiljer de olika världarna som hann besöker åt, ibland är det mer avgörande skillnader, som att Picard dött eller konflikter och krig lösts på helt annorlunda sätt än det vi varit med om i The Next Generation. Men den smaskigaste möjligheten i Worfs liv som det här öppnas upp inför är att han och Deanna Troi i vissa universum är ett par.

tng-parallells-4Som vanligt är Enterprisebesättningen åtminstone hyfsat öppen för osannolika och vansinniga berättelser från deras kollegors sida. Så när Worf kastats runt i tillräckligt många olika scenarion så hittar man faktiskt den plats i galaxen där gränsen mellan olika parallella universum är som svagast. Ja, så svag alltså att Worf börjat läcka mellan de olika verkligheterna. Det hela når sitt crescendo när stjärnhimlen i en scen fylls av olika versioner av Enteprise från olika alternativa universum som nu samlas i en enda dimension. Först vackert, sen extremt kaotiskt när alla de olika skeppen försöker anropa varandra samtidigt, och en Enterprise absolut inte vill bli skickade tillbaka till den nästan helt säkra död som väntar dem i deras universum. Och så UNDERLIGT att inga skepp kolliderar eller råkar vara på samma plats i världsrymden när de nu samlas i ett och samma universum.

tng-parallells-2Lite skulle jag vilja se det här som ett slags sista säsongen-farväl från manusförfattarna och producenterna. För den får ju åtminstone mig att tänka på så många olika sätt som den här serien hade kunnat utveckla sig. Och kanske kändes en del av de där parallella världarna faktiskt också lite roligare och intressantare än den serie som The Next Generation faktiskt blev. Här får vi till exempel besöka ett universum där kapten Picard är död och ett annat där Worf och Troi skaffat barn tillsammans. Det vill säga, alla de där spännande möjligheterna som den där avslutade avsnitts-dramaturgin satte stopp för. Men en liten smak av i vilka riktningar som diskussionerna kan ha förts på manusmötena fick jag ändå här. Eller så inbillar jag mig bara det…

tng-parallells-3Roligast bland trivian till det här avsnittet tyckte jag var att man övervägde en comeback av Tasha Yar i ett parallellt universum, men eftersom det skulle bli för likt Yesterdays Enterprise så valde man istället ett litet framträdande av Wesley Crush. Rätt beslut, är lite trött på att Tasha kommer tillbaka hela tiden, för att inte tala om hennes elaka och ondskefulla barn. Men Wesley har jag ju till och med hunnit sakna lite.

Betyg: 8/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 295 tv-avsnitt. 

TNG: Face of the Enemy. Det där Troi blir romulan för en dag. Eller två.

tng face of the enemy 2

Det här måste ju vara ett av de där avsnitten som kom till som ett resultat av den interna konkurrensen med Deep Space Nine. För nu tänjer man på gränserna igen, och genast blir det också lite roligare att se på. Den här gången vaknar Deanna Troi upp i en främmande hytt och med ett datorsystem som inte fungerar som hon vill. Och när hon ser sig själv i spegeln har hon förvandlats till en romulan. IIIIIIIIIHHHHH!

tng face of the enemy 3Trois förvandling är en del av en EXTREMT komplicerad plan där man alltså har kidnappat Troi och opererat om hennes ansikte för att hon ska kunna spela rollen som major i den romulanska säkerhetstjänsten Tal Shiar. Det hela är en plan som Spock funderat ut under sin exil på Romulus. På det här sättet hoppas han kunna smuggla ut avhoppare som vill fly till Federationen. Troi ska fungera som någon sorts länk under flykten. Men en mer idiotisk plan än att Troi helt utan förberedelser ska spela säkerhetstjänstkvinna på ett romulanskt skepp har jag väl aldrig varit med om. Framför allt eftersom kaptenen ombord på skeppet visar sig hata Tal Shiar.

tng face of the enemyDet blir dock rolig tv, och Carolyn Seymour är skitbra i rollen som kommendör Toreth. Seymour gjorde sammanlagt fem inhopp i Star Trek-serier, och råkar förresten också spela huvudrollen i den första säsongen av min favoritdystopi-tv-serie-alla-kategorier: Survivors (den från sjuttiotalet). Toreth är misstänksam, hämndlysten och aggressiv, och hon lockar till sist fram Trois inre romulan. Mot slutet av avsnittet så ger Troi order som om hon aldrig hade gjort något annat än arbetat för Tal Shiar. Vrålar och hotar med repressalier om hon inte får som hon vill.

Upplösningen bevisar förresten ännu en gång hur transportören är Star Treks egen Deus ex Machina. Man kan försätta sig i helt omöjliga situationer, vara fången var som helst, men om bara transportören funkar som den ska så kan man bli räddad från exploderande skepp, fientliga skepp, läskiga planeter. Och det tar bara trettio sekunder. Perfekt för en manusförfattare med utrymmesbrist. En episod med en rolig premiss, ibland kan det räcka med en enda bra idé för att hålla ett helt avsnitt flytande. Det var kul att se avsnittet, även om allt som skedde när Troi var ur bild var rätt såsigt och lite trist.

Betyg: 7/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 249 tv-avsnitt. 

The Loss. Det där Deanna mister sina förmågor, och nästan sitt förstånd.

tng the loss

Deanna Troi har hittills, liksom som de flesta av kollegorna ombord på Enterprise, visat sig vara en extremt stabil person. Det är väl egentligen bara Deannas mamma som kan få hennes humör i gungning (plus det där avsnittet där hon blev vansinnigt förälskad i en främmande empatisk affärsman). Men i det här avsnittet får vi plötsligt se henne vara fullkomligt bonkers. Arg, elak, lättirriterad och självömkande. För i The Loss förlorar Deanna sina empatiska och mentala krafter. Det är alltså slut på att läsa andras tänker och känna av deras känslor.

tng the loss 2Orsaken är det mystiska stim av jättesmå rymdorganismer som Enterprise fastnar i. Varelserna är små och nästan osynliga men tillsammans i stimmet är de starkare än Enterprise motorer. Det hade väl varit illa i sig, men de små liven i stimmet runt skeppet är på väg mot ett kosmiskt stråk – eller cosmic string fragment, som det heter på engelska. Och den färden vill inte Enterprise följa med på, det skulle kunna få hela skeppet att gå under. En annan bieffekt av stimmet är att många ombord på  Enterprise får svår huvudvärk, och i Deanna Trois fall medför det att hon mister sina mentala superkrafter helt och hållet. Och det är den övergången hon inte riktigt klarar med det goda humöret i behåll. Nu framstår alla omkring henne som tomma och tvådimensionella, klagar hon. Och utan de mentala krafterna vill hon inte heller jobba som samtalsterapeut på skeppet, utan säger upp sig. Att förlita sig enbart på mänsklig intuition är inte något för Deanna Troi. Vilket ju faktiskt får en att tänka att hon inte klarar av jobbet utan att fuska.

tng the loss 4.jpgVi kan väl också konstatera att åtminstone Riker inte är aktuell som hennes vikarie. Precis när han insett hur hela Deanna Trois liv är i gungning så bestämmer han sig för att bli lite kränkt av henne. Han tolkar hennes förtvivlan som att hon ser ner på sin mänskliga sida och säger: “You always had an advantage. A little bit of control of every situation. That must have been a very safe position to be in. To be honest, I’d always thought there was something a little too aristocratic about your Betazoid heritage. As if your human side wasn’t quite good enough for you”. Kanske inte riktigt den typ av livssanningar man vill höra när hela ens liv plötsligt gått i kras.

tng the loss 5Upplägget på avsnittet är ändå rätt schysst. Upplösningen blir däremot välment, pedagogiskt och moralist uppbygglig. Det är när Deanna Troi inser att även hennes mänskliga instinkt räcker långt i jobbet och livet som hon kan komma till ro med sin nya situation. Då lyckas hon också hitta på ett sätt att avleda uppmärksamheten från stimmet av kosmisk plankton som skeppet befinner sig i. Och när Enterprise äntligen lyckas ta sig loss från stimmet så återfår hon också sina krafter.

Så en stor del av avsnittet var faktiskt intressant. Som vanligt gillar jag ju allt som är lite överdrivet drama i den här kontexten, så en bitchande, ologisk och överreagerande Deanna Troi var ju lite som en dröm.  Men den mesiga upplösningen gör att även The Loss fastnar på det betyg som numera blivit lite av mitt favoritomdöme för den här säsongen.

Betyg: 7/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 186 tv-avsnitt. Det är också mitt fjärde inlägg i årets #blogg100-utmaning.