VOY: Inside man. Det med det ferengimanipulerade Barclayhologrammet.

Och så var Barclay och Deanna Troy tillbaka med ett tredje gemensamt framträdande i Voyager – jag som tyckte att det började bli lite tjatigt redan förra gången. Jag menar, man kanske kunde ha tryckt in någon annan gullig från The Next Generation-universumet istället för att fortsätta med just de här två. Dessutom tycker jag att det är lite olustigt med vibben som finns mellan Troi och Barclay. Hälften av tiden uppför hon sig som om han är en farlig stalker, andra hälften flirtar hon och avbryter semestrar och allt möjligt för att få hänga med Barclay. Är han Trois patient, bästis eller blivande älskare? Och är hon och Riker numera officiellt ett par eller bara relationsanarkister? Ja, ni ser. Jag kan uppenbarligen inte bestämma mig för om jag tycker att det är för mycket av Barclay/Troi i Voyager, eller om jag vill ha dedikerade avsnitt som bara handlar om deras relation.

Inside man börjar med att Federationens månatliga datapaket helt och hållet tas upp av en enda grej, ett helt Barclay-hologram. En gåva som säger att han kommer med lösningen på alla Janeways problem. Man har kommit på ett sätt för Voyager att genom ett veck i rymden ta sig tillbaka till alfakvadranten på bara ett ögonblick. Viss skepsis uppstår dock kring förslaget, Paris är till exempel tveksam och hololäkaren ser brister i det vaccin som ska skydda besättningen från strålningen de utsätts för under hoppet i rymden. Själv tänker jag mest på att det här hologrammet inte är särskilt likt Barclay alls – det är självsäkert, roligt och underhåller besättningen med roliga imitationer av bland annat kapten Janeway. Det enda som verkar vara in character är han mer creepy drag, sättet han kollar in Seven of Nine och hennes supertajta outfit, till exempel.

Den blicken tolkar jag dock lite fel, visar det sig. Hologrammet är nämligen manipulerat och förändrat av ett gäng ferengier som är ute efter att kidnappa Seven of Nine. Man vill åt hennes nanosonder, som man tror kan inbringa mycket pengar i alfakvadranten. Och man övertalat en dabo-flicka att låtsas vara Barclays flickvän för att komma åt infon om hur man kan röva bort Seven. Stackars Barclay – alltid otur i kärlek.

Det pågår alltså aktiviteter på tre ställen samtidigt. På Voyager förbereder man sig inför hoppet genom rymdvecket, ovetandes om att man är lurade. På ferengiernas skepp räknar man på de öronlobsförstoringar som man kan skulle kunna kosta på sig om affären går i hamn (det här här riktigt nasty ferengier, för övrigt – så här otäcka och frånstötande tror jag inte att de varit sedan början på Deep Space Nine). På Jorden försöker man samtidigt komma på ett sätt att avstyra ferengiernas plan.

Upplösningen är kanske lite väl banal för min smak: Barclay låtsas vara sitt eget hologram och får genom ett videosamtal ferengierna att dra sig ur projektet. En inte helt lätt uppgift, men genom att hota med en kapten Janeway på krigsstigen, försedd med nya vapen från deltakvadranten så går det ändå vägen. Det riktiga Barclay-hologrammet gör däremot ett försök att avsluta affären på egen hand. Han kidnappar Seven och drar iväg mot vecket i en livbåtsskyttel. Först efter att kapseln landat i alfakvadranten så inser vi att Voyager lyckats transportera över Seven och hologrammet i sista sekunden (ett grepp som eventuellt också överanvänts på sistone i serien – en tätt återkommande Star Trek-version av en Deus ex machina).

En viss känsla av upprepning infinner sig när jag ser Inside Man det var ju så sent som i förra avsnittet som någon stal hololäkaren, och nu är det alltså Seven of Nines tur (inte heller det för första gången). Men jag tycker samtidigt att man döljer det repetitiva ganska väl. Insåg att jag faktiskt var engagerad på allvar i riskerna som Voyager skulle utsättas för om man verkligen for in i det där vecket. Samtidigt är det kanske talande för avsnittets brist på nerv att scenen jag minns allra bäst är den som utspelas på en strand med en massa olika aliens som badar tillsammans. Den kändes ovanligt lyxig för en serie som mestadels ju utspelas på ett och samma rymdskepp.

Ett extra tack för det här avsnittets mest katastrofala Netflix-översättning, Morale Officer blev moralist. Som det kan gå.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 642 tv-avsnitt.

VOY: Life Line. Det där hololäkaren botar sin skapare.

Någon fick tydligen blodad tand kring det här med skådespelare som spelar mot sig själva efter avsnittet där Kes övermannar Kes och gömmer henne i en låda. Så i Life Line får Robert Picardo mycket att göra när hololäkaren vårdar sin skapare, en äldre och sjukare version av sig själv. Doktor Lewis Zimmerman skapade ju den första upplagan av hololäkaren med sig själv som förebild, så de är bägge lika vresiga, asociala och lättsårade. Upplagt för mysig, avslappnad och högfungerande stämning, helt enkelt. Eller inte.

En sak är säker, den som kom på att det skulle finnas med ett talande iguanahologram i det här avsnittet borde fått en Emmy. Eller kanske två. Det är det absolut bästa med hela Life Line, och att vi inte får lära känna Leonard (som iguanan heter) bättre är en stor sorg för mig. Leonard är bara ett av flera hologram som den folkilske doktor Zimmerman omger sig med. Det verkar bara vara den lika socialt handikappade Reg Barclay i Zimmermans umgängeskrets som är människa.

Samme Barclay som ju lyckades ta kontakt med Voyager tidigare under säsongen, och som nu lyckats upprätta månatliga datautbyten mellan Janeways skepp och Jorden. Och det är i det första av dessa datapaket som han skriver ett brev till hololäkaren för att berätta att hologrammets konstruktör, doktor Zimmerman, är sjuk. Varpå hololäkaren kräver att få åka med i nästa komprimerade datorpaketssvar för att försöka bota den person i hela galaxen som han eventuellt skulle kunna kalla…pappa.

Hololäkaren kommer fram, men möts inte direkt av en öppen famn. Tvärtom. Större delen av det här avsnittet upptas av hololäkarens och Zimmermans inkompatibla personligheter. Relationen mellan de två blir inte direkt enklare av att hololäkaren gärna vill ha sin skapares erkännande, att Zimmerman ska se hur mycket hololäkaren utvecklats bortom sin grundprogrammering. Ur Zimmermans synvinkel är hololäkaren däremot främst en påminnelse om hans kanske mest förödmjukande professionella nederlag. Efter att den första prototypen för ett medicinskt akuthologram testats, Mark One, ville Federationen ha en rad förbättringar och förändringar. Den första generationen av programvaror som producerats kasserades dock inte, utan fick nya, enklare arbetsuppgifter inom avfalls- och lokalvård.

ZIMMERMAN: Emergency Medical Hotheads. Extremely Marginal Housecalls. That’s what everyone used to call the Mark Ones until they were bounced out of the Medical Corps. I tried to have them decommissioned, but Starfleet in its infinite wisdom overruled me and reassigned them all to work waste transfer barges. That’s where you’d be too, if you hadn’t been lost in the Delta Quadrant. Do you know how humiliating it is to have six hundred and seventy five Mark Ones out there, scrubbing plasma conduits, all with my face? 

Eftersom det här på många sätt är en fristående fortsättning på Pathfinder så dyker Deanna Troi upp i en gästroll även här. Hon ska försöka medla mellan de två Zimmermanska tvillingssjälarna, och efter en del rätt jobbiga gräl kommer hon också på lösningen på problemet: ömsesidig svaghet ger ömsesidigt förtroende. Om hon ser till att hololäkaren håller på att paja så kommer Zimmerman att laga den, och då kanske även hololäkaren kan få komma till och försöka bota Zimmerman.

Life Line är en smula tjatigt i längden. En hololäkare eller en doktor Zimmerman i taget kan vara kul, men att höra två skitjobbiga gubbar stå och gnabbas i scen efter scen blir ganska jobbigt i längden. Deanna Trois andra appearance under en och samma säsong tydliggör också hur liten skillnaden är mellan ett exklusivt framträdande och en “jaha, är du här igen”-reaktion från mig som tittar. She overstayed her welcome, liksom.

En intressant grej, kanske det mest spännande i det här avsnittet: Janeway får ett meddelande från en av sina bossar där de vill bli uppdaterade kring läget för Maquismedlemmarna på hennes skepp. De forna rebellerna ser hon ju idag på som fullvärdiga medlemmar av besättningen, men om och när Voyager anländer jorden kanske de kommer att ses som skurkar och banditer av Federationen. Chakotay är dock inte lika chockerad över frågan från Federationen. De som varit medlemmar av Maquis har aldrig glömt det. Själv verkar han mest intresserad av att flirta med Janeway över en lunch.

JANEWAY: I don’t think of you or B’Elanna or the others as Maquis. I think of you as part of my crew. 
CHAKOTAY: You may have forgotten, but we haven’t. You heard the Admiral. It’ll be years before we have to deal with those issues. Let’s worry about it then. 
JANEWAY: Do you have lunch plans? 
CHAKOTAY: Is that aninvitation? 
JANEWAY: I was hoping you’d help me compose a response. 
CHAKOTAY: You’re on.

Trots att jag har en rad invändningar mot det här avsnittet (som vanligt) så måste jag ändå betona hur bra och omväxlande den här säsongen varit så här långt. Nya berättargrepp och infallsvinklar i ovanligt många avsnitt, och nu till och med en bihandling som pågår i alfakvadranten. Sjätte säsongen av Voyager känns verkligen så långt ifrån slentrian-Star Trek man kan komma. Men det betyder inte att man lyckas med varje enskilt avsnitt eller storyline. Däremot att mina förväntningar på varje enskilt avsnitt är högre under den här säsongen än tidigare.

Det här avsnittet var, som jag mer än antytt tidigare, en smula påfrestande. Men allt som innehåller en talande iguana som heter Leonard är stor tv-serie-konst, om man frågar mig (även om han tyvärr säger alla sina repliker off camera).

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 634 tv-avsnitt.

VOY: Pathfinder. Nostalgiavsnittet där Barclay försöker kontakta Voyager.

I och med den här säsongen är ju Voyager den enda representanten för Star Trek-franchisen på amerikansk tv (i alla fall när det gäller nyproduktion). Kanske är det därför som upphovspersonerna i det här avsnittet försöker knyta samman handlingen i Deltakvadranten med andra delar av konceptet. Här lämnar vi för en stunds Voyagers monotona korridorer för ett avsnitt där handlingen mestadels utspelas på Jorden. Huvudperson är The Next Generation-rollfiguren Reginald Barclay med benäget bistånd av Deanna Troi. Minns ni Barclay? Han är den där lite misslyckade snubben som på ett ganska creepy sätt fantiserade om sina kollegor i specialskrivna holodäcksäventyr. Det var också han som led av transportörfobi i ett avsnitt.

Nu bor och jobbar Barclay på Jorden, men den där besattheten och utanförskapet finns fortfarande hos honom. Nu är det Voyager som han obsessar kring. Han jobbar övertid på kvällar och nätter för att hitta ett sätt att kunna ta kontakt med Voyager. Men egentligen är det samma gamla hologrammissbruk som tidigare som driver honom. En hel del (det mesta) av den där övertiden tillbringas nämligen på holodäcket där han skapat ett nytt äventyr som utspelas på Voyager, med dess besättning i huvudrollerna. Hans enda vänner, erkänner han för Deanna Troi.

Pathfinder är nämligen till stor del berättat genom samtal mellan Deanna Troi (Marina Sirtis) och Barclay. Han har kontaktat henne eftersom han behöver råd och stöd i sitt privata kaos, och hon ställer som vanligt upp. Men jag känner ganska snabbt att upplägget är lite problematiskt. Visst är Reginald Barclay en rolig filur från förr, men i det här avsnittet spelar Dwight Schultz honom med stort besvär. Han är skitdålig helt enkelt, och blir fullkomligt överglänst av Marina Sirtis. Det känns också ganska tradigt att hon, som vanligt, måste spela den stöttande kvinnan till en man med problem, medan Barclay är den som lever ut sina neuroser och passioner, och till och med får vara med om lite äventyr.

För att vara ett avsnitt som handlar om kommunikationssystem så är det ändå oväntat mycket action i Pathfinder. Barclays arbete är inte godkänt av hans chefer, så han bryter sig in på sitt jobb på natten för att tvärtemot deras direkta order försöka att skapa ett mikromaskhål för att snacka med Voyager genom. När han (så klart) blir upptäckt leder det till lite kurragömma- och jaktscener, dels på kontoret och dels på holo-Voyager. En holodäcksmiljö där förresten Chakotay och Torres bägge bär sina Maquisoutfits, en enkel men tydlig visuell signal som gör att vi tittare förstår vad som är Voyager på riktigt och vad som utspelas på holodäckets version av skeppet. Och inser hur mycket som hänt ombord under de snart sex år som serien pågått.

Precis som i förra avsnittet så är det några scener på slutet som räddar hela det här äventyret. När Barclay till sist lyckas få kontakt med Voyager, och Paris äntligen får höra sin farsa säga något snällt via länk (exakt varför Paris inte säger något själv förstod jag inte, ett “hej, pappa” hade väl kunnat vara okej) så blir allting högtidligt och lite känslosamt. Och det var väl tur, för det här avsnittet gillade jag verkligen inte. Mest är det Schultz som inte fungerar, eller i alla fall sättet som hans rollfigur är skriven på. Jag förstår inget alls av hans besatthet kring Voyager, utan tycker att alltsammans mest verkar vara problematiskt och stört.

I grunden är ju det här ett avsnitt om en person som inte mår särskilt bra, som hellre umgås med fantasikompisar på holodäck än lever i verkligheten. Jag har inget emot att en sådan person för en gångs skull är avsnittets hjälte, men det kryper nästan i kroppen på mig när jag ser Barclay hålla på och krumbukta och kråma sig i Pathfinder. Jag har svårt att se honom som ett missförstått geni, utan ser snarare en självupptagen och nonchalant person som har uppenbara problem att lyssna på andra. Kanske beror mitt ointresse för plotten också på att jag inte riktigt förstår vad som är så viktigt med att prata med Voyagerbesättningen. Först på slutet framgår det att det finns ny kommunikationsteknik som skulle kunna göra att Voyager enklare skulle kunna hålla kontakten med resten av Federationen, och att Barclays plan var att skicka över information och tekniska specifikationer kring den. Men det är så dags att få reda på det när det bara återstår några få minuter av avsnittet.

Pathfinder var nog tänkt som en härlig nostalgifrossa där publiken skulle övermannas av sin nostalgi när de, lite oväntat, fick hänga med bekanta ansikten från förr. Ett sätt att bryta Voyagers isolering, och ge serien lite välbehövlig draghjälp med The Next Generation-veteraner. Men för mig fungerade det här inte alls. Det är det avsnitt i serien som jag, hittills, tyckt allra sämst om. Då gillar jag ändå modet med att göra ett avsnitt av Voyager där det tar mer än en halvtimme innan den verkliga besättningen på skeppet som gett serien dess namn förekommer i avsnittet. Pathfinder är ju också en hint om hur man skulle kunna berätta historien om Voyager på ett annat sätt, genom att växelvis följa skeppet och livet i alfakvadranten. Men det är ju förstås en helt annan typ av serie än Star Trek hittills varit.

Betyg: 2/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 620 tv-avsnitt.

Star Trek: Insurrection. Långfilmen om jakten på ungdomens källa.

Det finns en nästan olidlig käckhet i Insurrection. Så mycket skoj och tokroliga saker som ska pressas in i det här annars ganska luftiga manuset. Resultatet är bitvis rent förskräckligt.

Nu är jag väl knappast ensam om att tycka så. Filmen ligger trea från slutet på listan över biljettintäkter för Star Trek-filmer i USA (vare sig man korrigerar intäkterna för inflation eller inte). Jämfört med den förra Star Trek-filmen i serien så har man gjort en helomvändning både när det gäller attityd och känsla. Star Trek: First Contact bjöd ändå på mänsklighetens första warprymdresa och en kåt borgdrottning. I Insurrection skulle väl motsvarande höjdpunkter kunna vara att Picard får hångla (med en kvinna som samtidigt är mycket yngre och äldre än honom), och att man får se några stycken riktigt extrema ansiktslyft. Jo, just det. Troi rakar av Ryker skägget också, medan de badar skumbad. Det känns inte riktigt lika episkt, eller hur?

Ska man säga något positivt om Insurrection är det kanske att den ligger närmre tv-seriens ton än några av de tidigare filmerna, men jag är inte helt säker på om det är en bra grej. En film måste kunna vara något annat än ett förlängt tv-avsnitt med högre budget. Problemet här verkar ha varit att Brannon Braga och Ronald D. Moore som skrev förra filmen var upptagna med annat. I stället fick Star Trek-veteranen Michael Piller hoppa in. Han ska ha tyckt att de tidigare filmerna var för mörka, och ville nu göra en lite lättsammare film om åldrande.

Och föråldrad är väl precis vad den här filmen känns. Något tillkämpat ungdomligt anslag för att locka den yngre publiken finns i alla fall inte. Inledningen av Insurrection handlar till exempel om att Data plötsligt blivit helt oregerlig och agerar tvärtemot order och uppmaningar. Hur får man då denne på alla vis övermäktige android att tappa fokus? Jo, genom att lura honom att sjunga med i en gammal Gilbert & Sullivan-sång. En rätt så typiskt lustifikation för den här filmen, det finns som en röd tråd av pappahumor genom hela rullen.

Intrigen är annars ett slags variation på myten om ungdomens källa. De som drar nytta av den är Bak’u-folket, en grupp människor som slagit sig ner på en planet för att leva utan de moderniteter och avancerad teknik som tidigare omgett dem. Väl där märker de att de inte åldras. De kan dessutom stanna upp tiden, och dra ut på sekunderna med ren viljekraft. När våra vänner på Enterprise tillbringar lite tid på planeten så börjar även deras åldrande gå baklänges, och kropparna föryngras. Tydligen påverkar sammansättningen av planetens ringar också psyket på ett vitaliserande sätt. Troi och Ryker blir därför kåta på varandra igen, precis som förr i tiden, och rakandet av det där skägget i badkaret verkar vara ett led i samma riktning. Ett slags symboliskt borttagande av ett ålderstecken, eller kanske bara en återgång i smaken när det gäller skäggmode? Nähä, det var bara det att Troi inte är van att kyssa Ryker när han har skägg.

Men ungdomens källa är förstås något som alla i universum vill komma över. Son’a, ett folk med tvivelaktigt rykte, har köpslagit med Federationen om det här. De har arbetat ut ett sätt att kunna utvinna det åldersupphävande ämnet, och tanken är att det ska kunna användas inom sjukvården över hela galaxen. Son’a-folket har ett visst egenintresse av det här. En av deras favoritsysselsättningar är ansiktslyftningar, och huden är fasthäftad så stramt över deras ansikten att den spricker om mimiken blir allt för extrem. En liten dusch från ungdomens källa skulle eventuellt ge lite bättre resultat. Enda problemet är att den där utvinningen gör att planeten blir obeboelig. De drabbade i Bak’u-folket må vara blott 600 personer, men folkförflyttning är inget som Picard någonsin accepterar under några förutsättningar. Han sätter sig emot Federationens beslut och försöker nu på egen hand rädda befolkningen, stoppa utvinningen av det åldersreverserande ämnet, samt inleder en romans med Ba’ku-folkets hetaste eco-chica singeltjej.

Det blir en hel del av detta i filmen: folk som vandrar uppför berg, beskjutna av drönare och skepp, och sedan mot sin vilja transporterade till Son’a-skepp. Och trots att det här är en långfilm så kan man tydligen inte hålla sig borta från Star Treks favoritmiljö alla kategorier, man måste bara låta huvudpersonerna springa ner i en grotta och hänga där. Twisten i storyn? Ja, det är att Son’a-folket egentligen består av Ba’ku-dissidenter. Ett gäng kids som tröttnade på det stilla livet hemma, och ville resa ut i världen. Men då började de förstås åldras jättesnabbt. Därav fixeringen vid ansiktslyftningar och sånt. Picard lyckas dock genom en rad olika heroiska insatser rädda allt och alla.

Att ens beröra det här med åldrandet i en film där nittio procent av publiken troligtvis kommer att tänka väldigt mycket på hur deras gamla idoler har åldrats, är förstås lite vågspel. Men faktum är att ensemblen ändå ser förhållandevis välbehållna ut i den här filmen, kanske för att man just kombinerat med med de förskräckliga fejsen hos Son’a-gänget. Överhuvudtaget är det här dessutom i mångt och mycket Picards show, han får till och med göra ett riktigt action hero-stunt på slutet med både stort gevär och gigantisk explosion. Kvinnorna i ensemblen får däremot nöja sig med de minsta av biroller. I stället är det Donna Murphy som Picards kärleksintresse som får extremt mycket av utrymmet i filmen. Hon har ett märkligt, lite viskande, sätt att framföra sina repliker på som jag inte kan bestämma mig för om jag gillar eller irriterar mig på.

Terry Gilliams originallyft…

Det bästa i den här filmen är väl ändå de där Son’a-gänget och deras skönhetsoperationer. Ständigt drar de ut huden i ansiktet för att bli av med rynkorna, mest av allt påminner de om den där tanten i Terry Gilliams Brazil. Brutaliteten när man häftar fast hud i bakhuvudet på en av huvudpersonerna är det jag tar med mig av denna rätt så mediokra soppa. Det här var inget vidare. För litet tänkt. Inte ens att man fått låna in Worf från Deep Space Nine räddade den här anrättningen.

Betyg: 3/10.

Det här är den nionde av 13 producerade Star Trek-filmer. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom sett 576 tv-avsnitt.

TNG: Thine own self. Det där Data tappar minnet och introducerar en radioaktiv smyckeskollektion.

tng thine own self

Man skulle kunna sammanfatta det här avsnittet i tre punkter. 1. Data ska plocka upp radioaktivt drivmedel från en störtad sond på planeten Barkon IV, men strålningen gör att han tappar minnet. 2. Han stapplar in i en liten by där civilisationen befinner sig på någon form av medeltida nivå. För att få in pengar säljer Data lite av de radioaktiva stenar han har med sig (och som han alltså inte längre minns riskerna med). De blir snart till populära smycken, som i sin tur ger folk strålskador. Ganska jobbig stämning gentemot Data. 3. Samtidigt ombord på Enterprise: Deanna Troi försöker vidareutbilda sig, men är till en början för långsam med att offra sina kollegors liv för att bli en karriärskvinna inom Starfleet.

tng thine own self 4Civilisationen på Barkon IV måste vara ett av de mer fantasilösa utomjordiska samhällen upphovspersonerna bakom Star Trek tagit fram. Lite generisk medeltidsmiljö och pyttelite smink i pannan för att signalera att befolkningen är en främmande ras. Men Star Trek-universumets tristaste problem  – att så många av civilisationerna Enterprise stöter på ute i galaxen verkar ha en utvecklingskurva som är mycket lik den på jorden, både biologiskt och kulturellt, orkar jag inte ens reagera på längre.

tng thine own self 3

Att avsnittet ändå fungerar hyfsat beror nog främst på två rollfigurer/skådespelare. Dels den ärtiga lokala läkaren Talur, som utifrån sitt begränsade perspektiv ändå försöker resonera vetenskapligt kring saker och ting. Dels flickan Gia. Hon blir Datas enda egentliga vän i den lilla byn, på ett sätt som blir både rart och sorgligt.

En lite lustig detalj är att regissören till det här avsnittet, Winrich Kolbe, också gjorde Pen Pals – ett annat avsnitt som till stor del bygger på Datas vänskap med ett barn. Fast det här avsnittet håller en betydligt högre klass. För övrigt regisserade Kolbe totalt 48 fördelade på fyra olika Star Trek-serier (och dejtade Kate Mulgrew – men det kanske vi kommer till senare).

tng thine own self 2Som helhet ett måttligt inspirerat, men trots det väl utfört avsnitt. Fast även så här i efterhand verkar man ha saknat riktning. För andra avsnittet i rad läser jag i min Star Trek-litteratur att ingen riktigt visste vad avsnittet handlade om – egentligen. På ett liknande sätt kommer mitt nästa blogginlägg att handla om ett avsnitt av Deep Space 9 som är lite för likt Thine own Self för sitt eget bästa. För övrigt är namnet på det här avsnittet en lite onödig Shakespearereferens.

Betyg: 7/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 305 tv-avsnitt. 

TNG: Parallels. Det där Worf kastas runt i parallella universum.

tng-parallells

En enda väl genomförd idé räcker riktigt långt, tänkte jag när jag såg det här avsnittet. Så när Worf i Parallells kastas runt bland ett parallellt universum efter det andra. så har jag riktigt kul. Bryr mig inte ens om de rätt så uppenbara likheterna med Remember me , eller för den delen Frame of mind (typ att en ensam person ombord på Enterprise upplever något oförklarligt och försöker få sina kollegor att lyssna på henom). Sen läste jag lite om avsnittets uppkomst, och det visade förstås sig att det behövs rätt så mycket tweakande och fixande för att få ett avsnitt att framstå som rakt, enkelt och konsekvent.
tng-parallells-5Särskilt enkelt eller lättfattligt är förstås inte intrigen för rollfigurerna i det. Det tar ett bra tag innan Worf själv förstår vad det är som händer. För ibland är det bara små detaljer som skiljer de olika världarna som hann besöker åt, ibland är det mer avgörande skillnader, som att Picard dött eller konflikter och krig lösts på helt annorlunda sätt än det vi varit med om i The Next Generation. Men den smaskigaste möjligheten i Worfs liv som det här öppnas upp inför är att han och Deanna Troi i vissa universum är ett par.

tng-parallells-4Som vanligt är Enterprisebesättningen åtminstone hyfsat öppen för osannolika och vansinniga berättelser från deras kollegors sida. Så när Worf kastats runt i tillräckligt många olika scenarion så hittar man faktiskt den plats i galaxen där gränsen mellan olika parallella universum är som svagast. Ja, så svag alltså att Worf börjat läcka mellan de olika verkligheterna. Det hela når sitt crescendo när stjärnhimlen i en scen fylls av olika versioner av Enteprise från olika alternativa universum som nu samlas i en enda dimension. Först vackert, sen extremt kaotiskt när alla de olika skeppen försöker anropa varandra samtidigt, och en Enterprise absolut inte vill bli skickade tillbaka till den nästan helt säkra död som väntar dem i deras universum. Och så UNDERLIGT att inga skepp kolliderar eller råkar vara på samma plats i världsrymden när de nu samlas i ett och samma universum.

tng-parallells-2Lite skulle jag vilja se det här som ett slags sista säsongen-farväl från manusförfattarna och producenterna. För den får ju åtminstone mig att tänka på så många olika sätt som den här serien hade kunnat utveckla sig. Och kanske kändes en del av de där parallella världarna faktiskt också lite roligare och intressantare än den serie som The Next Generation faktiskt blev. Här får vi till exempel besöka ett universum där kapten Picard är död och ett annat där Worf och Troi skaffat barn tillsammans. Det vill säga, alla de där spännande möjligheterna som den där avslutade avsnitts-dramaturgin satte stopp för. Men en liten smak av i vilka riktningar som diskussionerna kan ha förts på manusmötena fick jag ändå här. Eller så inbillar jag mig bara det…

tng-parallells-3Roligast bland trivian till det här avsnittet tyckte jag var att man övervägde en comeback av Tasha Yar i ett parallellt universum, men eftersom det skulle bli för likt Yesterdays Enterprise så valde man istället ett litet framträdande av Wesley Crush. Rätt beslut, är lite trött på att Tasha kommer tillbaka hela tiden, för att inte tala om hennes elaka och ondskefulla barn. Men Wesley har jag ju till och med hunnit sakna lite.

Betyg: 8/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 295 tv-avsnitt. 

TNG: Face of the Enemy. Det där Troi blir romulan för en dag. Eller två.

tng face of the enemy 2

Det här måste ju vara ett av de där avsnitten som kom till som ett resultat av den interna konkurrensen med Deep Space Nine. För nu tänjer man på gränserna igen, och genast blir det också lite roligare att se på. Den här gången vaknar Deanna Troi upp i en främmande hytt och med ett datorsystem som inte fungerar som hon vill. Och när hon ser sig själv i spegeln har hon förvandlats till en romulan. IIIIIIIIIHHHHH!

tng face of the enemy 3Trois förvandling är en del av en EXTREMT komplicerad plan där man alltså har kidnappat Troi och opererat om hennes ansikte för att hon ska kunna spela rollen som major i den romulanska säkerhetstjänsten Tal Shiar. Det hela är en plan som Spock funderat ut under sin exil på Romulus. På det här sättet hoppas han kunna smuggla ut avhoppare som vill fly till Federationen. Troi ska fungera som någon sorts länk under flykten. Men en mer idiotisk plan än att Troi helt utan förberedelser ska spela säkerhetstjänstkvinna på ett romulanskt skepp har jag väl aldrig varit med om. Framför allt eftersom kaptenen ombord på skeppet visar sig hata Tal Shiar.

tng face of the enemyDet blir dock rolig tv, och Carolyn Seymour är skitbra i rollen som kommendör Toreth. Seymour gjorde sammanlagt fem inhopp i Star Trek-serier, och råkar förresten också spela huvudrollen i den första säsongen av min favoritdystopi-tv-serie-alla-kategorier: Survivors (den från sjuttiotalet). Toreth är misstänksam, hämndlysten och aggressiv, och hon lockar till sist fram Trois inre romulan. Mot slutet av avsnittet så ger Troi order som om hon aldrig hade gjort något annat än arbetat för Tal Shiar. Vrålar och hotar med repressalier om hon inte får som hon vill.

Upplösningen bevisar förresten ännu en gång hur transportören är Star Treks egen Deus ex Machina. Man kan försätta sig i helt omöjliga situationer, vara fången var som helst, men om bara transportören funkar som den ska så kan man bli räddad från exploderande skepp, fientliga skepp, läskiga planeter. Och det tar bara trettio sekunder. Perfekt för en manusförfattare med utrymmesbrist. En episod med en rolig premiss, ibland kan det räcka med en enda bra idé för att hålla ett helt avsnitt flytande. Det var kul att se avsnittet, även om allt som skedde när Troi var ur bild var rätt såsigt och lite trist.

Betyg: 7/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 249 tv-avsnitt. 

The Loss. Det där Deanna mister sina förmågor, och nästan sitt förstånd.

tng the loss

Deanna Troi har hittills, liksom som de flesta av kollegorna ombord på Enterprise, visat sig vara en extremt stabil person. Det är väl egentligen bara Deannas mamma som kan få hennes humör i gungning (plus det där avsnittet där hon blev vansinnigt förälskad i en främmande empatisk affärsman). Men i det här avsnittet får vi plötsligt se henne vara fullkomligt bonkers. Arg, elak, lättirriterad och självömkande. För i The Loss förlorar Deanna sina empatiska och mentala krafter. Det är alltså slut på att läsa andras tänker och känna av deras känslor.

tng the loss 2Orsaken är det mystiska stim av jättesmå rymdorganismer som Enterprise fastnar i. Varelserna är små och nästan osynliga men tillsammans i stimmet är de starkare än Enterprise motorer. Det hade väl varit illa i sig, men de små liven i stimmet runt skeppet är på väg mot ett kosmiskt stråk – eller cosmic string fragment, som det heter på engelska. Och den färden vill inte Enterprise följa med på, det skulle kunna få hela skeppet att gå under. En annan bieffekt av stimmet är att många ombord på  Enterprise får svår huvudvärk, och i Deanna Trois fall medför det att hon mister sina mentala superkrafter helt och hållet. Och det är den övergången hon inte riktigt klarar med det goda humöret i behåll. Nu framstår alla omkring henne som tomma och tvådimensionella, klagar hon. Och utan de mentala krafterna vill hon inte heller jobba som samtalsterapeut på skeppet, utan säger upp sig. Att förlita sig enbart på mänsklig intuition är inte något för Deanna Troi. Vilket ju faktiskt får en att tänka att hon inte klarar av jobbet utan att fuska.

tng the loss 4.jpgVi kan väl också konstatera att åtminstone Riker inte är aktuell som hennes vikarie. Precis när han insett hur hela Deanna Trois liv är i gungning så bestämmer han sig för att bli lite kränkt av henne. Han tolkar hennes förtvivlan som att hon ser ner på sin mänskliga sida och säger: “You always had an advantage. A little bit of control of every situation. That must have been a very safe position to be in. To be honest, I’d always thought there was something a little too aristocratic about your Betazoid heritage. As if your human side wasn’t quite good enough for you”. Kanske inte riktigt den typ av livssanningar man vill höra när hela ens liv plötsligt gått i kras.

tng the loss 5Upplägget på avsnittet är ändå rätt schysst. Upplösningen blir däremot välment, pedagogiskt och moralist uppbygglig. Det är när Deanna Troi inser att även hennes mänskliga instinkt räcker långt i jobbet och livet som hon kan komma till ro med sin nya situation. Då lyckas hon också hitta på ett sätt att avleda uppmärksamheten från stimmet av kosmisk plankton som skeppet befinner sig i. Och när Enterprise äntligen lyckas ta sig loss från stimmet så återfår hon också sina krafter.

Så en stor del av avsnittet var faktiskt intressant. Som vanligt gillar jag ju allt som är lite överdrivet drama i den här kontexten, så en bitchande, ologisk och överreagerande Deanna Troi var ju lite som en dröm.  Men den mesiga upplösningen gör att även The Loss fastnar på det betyg som numera blivit lite av mitt favoritomdöme för den här säsongen.

Betyg: 7/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 186 tv-avsnitt. Det är också mitt fjärde inlägg i årets #blogg100-utmaning.