Det här måste ju vara ett av de där avsnitten som kom till som ett resultat av den interna konkurrensen med Deep Space Nine. För nu tänjer man på gränserna igen, och genast blir det också lite roligare att se på. Den här gången vaknar Deanna Troi upp i en främmande hytt och med ett datorsystem som inte fungerar som hon vill. Och när hon ser sig själv i spegeln har hon förvandlats till en romulan. IIIIIIIIIHHHHH!
Trois förvandling är en del av en EXTREMT komplicerad plan där man alltså har kidnappat Troi och opererat om hennes ansikte för att hon ska kunna spela rollen som major i den romulanska säkerhetstjänsten Tal Shiar. Det hela är en plan som Spock funderat ut under sin exil på Romulus. På det här sättet hoppas han kunna smuggla ut avhoppare som vill fly till Federationen. Troi ska fungera som någon sorts länk under flykten. Men en mer idiotisk plan än att Troi helt utan förberedelser ska spela säkerhetstjänstkvinna på ett romulanskt skepp har jag väl aldrig varit med om. Framför allt eftersom kaptenen ombord på skeppet visar sig hata Tal Shiar.
Det blir dock rolig tv, och Carolyn Seymour är skitbra i rollen som kommendör Toreth. Seymour gjorde sammanlagt fem inhopp i Star Trek-serier, och råkar förresten också spela huvudrollen i den första säsongen av min favoritdystopi-tv-serie-alla-kategorier: Survivors (den från sjuttiotalet). Toreth är misstänksam, hämndlysten och aggressiv, och hon lockar till sist fram Trois inre romulan. Mot slutet av avsnittet så ger Troi order som om hon aldrig hade gjort något annat än arbetat för Tal Shiar. Vrålar och hotar med repressalier om hon inte får som hon vill.
Upplösningen bevisar förresten ännu en gång hur transportören är Star Treks egen Deus ex Machina. Man kan försätta sig i helt omöjliga situationer, vara fången var som helst, men om bara transportören funkar som den ska så kan man bli räddad från exploderande skepp, fientliga skepp, läskiga planeter. Och det tar bara trettio sekunder. Perfekt för en manusförfattare med utrymmesbrist. En episod med en rolig premiss, ibland kan det räcka med en enda bra idé för att hålla ett helt avsnitt flytande. Det var kul att se avsnittet, även om allt som skedde när Troi var ur bild var rätt såsigt och lite trist.
Betyg: 7/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 249 tv-avsnitt.
Orsaken är det mystiska stim av jättesmå rymdorganismer som Enterprise fastnar i. Varelserna är små och nästan osynliga men tillsammans i stimmet är de starkare än Enterprise motorer. Det hade väl varit illa i sig, men de små liven i stimmet runt skeppet är på väg mot ett kosmiskt stråk – eller cosmic string fragment, som det heter på engelska. Och den färden vill inte Enterprise följa med på, det skulle kunna få hela skeppet att gå under. En annan bieffekt av stimmet är att många ombord på Enterprise får svår huvudvärk, och i Deanna Trois fall medför det att hon mister sina mentala superkrafter helt och hållet. Och det är den övergången hon inte riktigt klarar med det goda humöret i behåll. Nu framstår alla omkring henne som tomma och tvådimensionella, klagar hon. Och utan de mentala krafterna vill hon inte heller jobba som samtalsterapeut på skeppet, utan säger upp sig. Att förlita sig enbart på mänsklig intuition är inte något för Deanna Troi. Vilket ju faktiskt får en att tänka att hon inte klarar av jobbet utan att fuska.
Vi kan väl också konstatera att åtminstone Riker inte är aktuell som hennes vikarie. Precis när han insett hur hela Deanna Trois liv är i gungning så bestämmer han sig för att bli lite kränkt av henne. Han tolkar hennes förtvivlan som att hon ser ner på sin mänskliga sida och säger: “You always had an advantage. A little bit of control of every situation. That must have been a very safe position to be in. To be honest, I’d always thought there was something a little too aristocratic about your Betazoid heritage. As if your human side wasn’t quite good enough for you”. Kanske inte riktigt den typ av livssanningar man vill höra när hela ens liv plötsligt gått i kras.
Upplägget på avsnittet är ändå rätt schysst. Upplösningen blir däremot välment, pedagogiskt och moralist uppbygglig. Det är när Deanna Troi inser att även hennes mänskliga instinkt räcker långt i jobbet och livet som hon kan komma till ro med sin nya situation. Då lyckas hon också hitta på ett sätt att avleda uppmärksamheten från stimmet av kosmisk plankton som skeppet befinner sig i. Och när Enterprise äntligen lyckas ta sig loss från stimmet så återfår hon också sina krafter.