Då och då försöker jag introducera Star Trek för nya personer. Det går inte alltid så bra. 
The Pegasus var till exempel inte något särskilt bra avsnitt för en Star Trek-oskuld. Mycket prat, prat, prat. Och väldigt mycket av pratet handlade dessutom om ledarskapfilosofier inom stjärnflottan. Kanske längtade också en nytillkommen tittare mer efter lite pangpang i rymden än ett rymdskepp som materialiserats inne i ett berg på en meteorit. Precis som det roliga med avsnittets egentliga höjdpunkt, skämtet om Captain Picard Day (som dessutom genomfördes helt utan att man såg några barn – lite snålt!) också kräver lite bakgrundshistoria för att fungera.
Men när jag såg om avsnittet på egen hand hittade jag fler intressanta bottnar. För alla dem som ibland tycker att Star Trek är för militäriskt, handlar om att lyda order blint och alltid lyda sin kapten så är The Pegasus åtminstone ett sätt att nyansera seriens ideologi. Här möts två ledarskapsskolor. Picard står inte helt oväntat för en lite mer humanistiskt orienterad linje, där han gärna skryter om att han rekryterade Riker för att få en försteofficer som vågade säga emot honom. Medan veckans gästrollfigur, amiral Pressman, vill ha lojala och lydiga under sig – så som Riker var när de två arbetade tillsammans för tolv år sedan.
För det här avsnittet har två olika spår. Det ena handlar just om Rikers utveckling. För tolv år sedan var han nyutexaminerad och följde Pressmans order blint när ett myteri höll på att inträffa på rymdskeppet Pegasus. Nu följer han däremot sin inre kompass i en helt annan utsträckning och står upp för det han tycker är rätt, även om det kan få konsekvenser för hans fortsatta karriär i Stjärnflottan.
Det andra spåret handlar om läget inom Stjärnflottan. Hur det finns hökar och fredsduvor inom organisationen, där Pressman är en av dem som inte vill acceptera de förhållanden som fredsfördraget med Romulanerna dikterar. I överenskommelsen ingick tydligen att Federationen inte fick forska fram en egen version av Romulanernas kanske allra mest effektiva vapen – deras osynlighetskamouflage. Men trots förbudet var det en experimentell version av just en sådan teknik som testades ombord på Pegasus. Alla trodde att skeppet exploderade i en olycka för tolv år sedan, men nu visar det sig att Pegasus egentligen bara gick in i sitt osynlighetsläge. Nu vill både Romulanerna och Pressman vill hitta vraket, och kamouflagegeneratorn, först.
Terry O’Quinn (surgubben i Lost) är skitbra i rollen som den koleriske, obehaglige och lite lätt galne Pressman, men avsnittet i sig håller ett märkligt lågt tempo, trots all potentiell dramatik. Lite indirekt berättande, på något vis. Men som en fördjupning av läget inom Stjärnflottan och Federationen är det förstås högintressant, även om det är lite komiskt att det är Enterprisebesättningens lojalitet till Picard som gör att de vägrar att följa en överordnad amirals order. Det här med lojalitet, ordergång och strikta regler är lite omväxlande bra och dåligt i den här serien, ibland i ett och samma avsnitt. Jag minns till exempel att Riker inte alls gillade när underordnade ifrågasatte honom i tidigare avsnitt. Intressant också att den där hastighetsgränsen i rymden, som det ägnades ett helt avsnitt åt tidigare i serien, åtminstone nämns i det här avsnittet.
Betyg:5/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 298 tv-avsnitt.
Hmm. Lite överraskad är jag faktiskt av ett så pass lågt betyg på det här avsnittet, ett avsnitt som rent allmänt ses som ett av de bättre i S07. Det säger kanske mest något om S07, men även i rena betygssiffror brukar avsnittet anses vara ganska bra. Det innehåller ändå en hel del, och mycket av det skulle jag personligen påstå är relativt bra.
Du må ha en poäng med att man behöver lite bakgrundshistoria för att fullt ut kunna se det roliga i Captain Picard Day-scenen. Men oavsett vilket så är det ett otroligt kul ögonblick som än idag får mig att skratta högt. Så som det är skrivet, så som Stewart spelar den pinsamma situationen perfekt, det är sällan Star Trek verkligen får till rena komedibitar som sträcker sig längre än en one-liner lite här och där men detta är en av de stunderna.
Utöver det har vi ju mycket riktigt Terry O’Quinn – som även jag minns klart från Lost – som gör ett utomordentligt jobb som Admiral Pressman. Väldigt lyckad gästskådespelare och rollfigur. Med det får vi lite mer inblick i Federationen och Starfleet och ser att allt inte är perfekt, att det t.o.m. bryts mot avtal och begås myterier. På tal om avtal får vi äntligen veta anledningen till varför Federationen inte har någon cloak-teknologi som t.ex. Romulanerna och Klingonerna. Det är svårt att säga något annat än att det vore väldigt användbart att ha. Detta valet för Federationen ska i grunden – som jag förstått det – ha varit ett ideologiskt och filosofiskt val från Gene Roddenberry. Tanken är kort och gott att Federationen/Starfleet är de moraliska individerna som representerar det goda och de goda behöver inte smyga runt och gömma sig, utan de kan vara transparenta och låta sanningen tala för sig själv. Man kan läsa det med en positiv eller negativ, men det var ett val som gjordes och den grundtanken för “våra hjältar” genomsyrar mycket av Star Trek.
Missa inte heller detaljen som hjälpte dem i slutet, att Federationens cloak-experiment inte bara kamouflerar utan också för så att man blir “out-of-sync” och därmed kan åka rakt igenom andra objekt. Lite onödigt överdrivet tycker jag, Federationens cloak behövde egentligen inte vara bättre. De ha kunnat skriva en annan lösning på situationen och avsnittet hade fungerat lika bra ändå med en vanlig cloak.
Dessutom ger detta en rejäl inblick i vad Riker har haft för erfarenheter innan han kom ombord på Enterprise, samt hur han har utvecklats på ett personligt plan.
Med så mycket bra och en handling som jag ändå tycker är ganska intressant som en pusselbit i universumets helhetsbild, så måste jag ändå ge det lite bättre betyg än så. 8/10.
Avsnittet skrevs av Ronald D. Moore, som krediteras helt och hållet för det. Idén som Moore lade som grund för avsnittet ska ha inspirerats av “Raise the Titanic!”, en roman av Clive Cussler, men Moore säger också att det är en ganska klassisk slags berättelse. Regisserar gör LeVar Burton, iför andra och sista gången i TNG.
Moore ska ha haft andra idéer för vissa scener, t.ex. var Captain Picard Day inte del av Moores idé för avsnittet. Där var det istället Piller som klev in och inte var nöjd med Moores förslag, samtidigt så ville man försöka skriva en scen där man fick nytta av Frakes/Rikers imitation av Stewart/Picard. Så föddes Captain Picard Day.
Piller och de övriga bakom produktion ska ha blivit så imponerade av Terry O’Quinns insats att de starkt funderade på att ha med hans rollfigur även i DS9. Det blev dock aldrig av.
Joyce Robinson (Ensign Gates) fick en okrediterad replik i avsnitt som egentligen var skriven för Data i manuset. Spiner och flera andra inom produktionen påpekade dock mycket riktigt att den repliken isf borde komma från Ensign Gates och inte från Data.
Konsten som visas upp iom Captain Picard Day kom framför allt från två lokala lågstadieskolor.
Sist men inte minst bör vi även påpeka att det blir rejäl återkoppling till det här avsnittet i ett framtida avsnitt inom Star Trek. Det är dock fortfarande långt kvar dit och jag vill försöka undvika att spoila det om jag kan, så vi låter det förbli så här vagt tills vidare. 🙂