True Q. Det med tjejen som verkar vara lite Q.

tng true q 2

Så var Q tillbaka igen. Har fasat lite inför hans återkomst, det där Robin Hood-avsnittet var ju faktiskt ett av hela Star Trek-konceptets absoluta lågvattenmärken. Jag trodde att det var orsaken till Q:s frånvaro under hela säsong fem, men tydligen var han egentligen inplanerad, de fick bara aldrig någon riktig ordning på manuset. Men faktum är att det är en rätt så nedtonad Q vi får möta i True Q. Inte så mycket trollande, liksom. Istället är Q mer av en birollsfigur, om än en birollsfigur som fått i uppdrag att mörda avsnittets huvudroll – skeppets nya praktikant.

tng true qHon heter Amanda Rogers och är gullig och rar, fast ibland dyker det helt oförklarligt upp hundvalpar på hennes rum. Och så räddar hon Riker från att få en stor tunn-liknande sak i hvuudet. Och avbryter en hotande härdsmälta. Det visar sig att hennes biologiska föräldrar var Q, men förklädda till människor. De avrättades på grund av att de bröt mot Q:s regler. Nu ställs Amanda inför ultimatumet att antingen leva som en människa och inte använda sina förmågor, eller följa med och bli en del av Q. Hon vill leva som en människa, varpå det givetvis inträffar en katastrof som Amanda känner sig tvungen att avstyra. Nu återstår det bar att resa till Q, var det nu är.

tng true q 4Som ytterligare en pusselbit kring världsbyggandet i Star Trek och hur allt hänger ihop kring den mystiske Q, så fungerar väl True Q ganska bra. Lite oklart dock om Q-kollektivet fungerar som en  hårdför monopolist och röjer de med förmågor som skulle kunna utmana dem ur vägen. Åtminstone om de väljer att inte gå med i Q. Det här tycker jag kanske inte utreddes och ifrågasattes tillräckligt mycket i det här avsnittet. Skulle det rentav kunna finnas andra, konkurrerande Q-liknande sammanslutningar? I det här avsnittet framstår ju Q:n lite som Marvels mutanter, man föds som det och sedan blir man värvad till ett lag. Då borde det ju även kunna finnas andra Q:n på marknaden. Eller R. Eller S.

tng true q 3Jag tycker att det här avsnittet lider av en extremt stor svaghet. Jag bryr mig inte det minsta om hur det ska gå för Amanda. Hon blir aldrig en mångbottnad person, utan mest en marionett i det lite större intrigspelet. Och eftersom Q också är lite tillbakalutad så blir det ett avsnitt som inte riktigt handlar om någon, i varje fall inte på ett kul sätt. Extra plus till de korta sekunder då en arg doktor Crusher blir en skällande hund. Det hade gärna fått ske under hela avsnittet. Intressant att se vilka hundraser alla på Enterprise skulle bli. Extra minus för att Q är så himla närgången mot Amanda när han ska prata med henne. Han har praktiskt taget tungan i hennes öra. MYCKET CREEPY!

Betyg: 5/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 234 tv-avsnitt. Det här är mitt sextionde inlägg i årets #blogg100-utmaning.

Schism. Det där The Next Generation blir Arkiv X.

tng schism 2

Okej, så manusförfattarna och producenterna tyckte själva att de åstadkommit något i stil med Närkontakt av tredje graden den här gången. Men den mer uppenbara referensen när man ser Schism med facit i hand är väl snarare Arkiv X  som ju drar igång knappt ett år efter det här avsnittet. I och med det här avsnittet så återvinner ju Trek-producenterna en av de äldsta vandringssägner som finns kring utomjordingar – att de älskar att kidnappa människor och utföra medicinska experiment på dem. Det enda som fattades i det här avsnittet var  kanske att Riker utsatts för samma alien anal probe som ju förekommit i South Park.

Fast om man ska tro på teasern innan förtexterna så är det annars lätt att tro att det här avsnittet har en hela annan A-intrig, nämligen en om poesi. Data har nämligen bjudit in till en ytterst plågsam diktuppläsningskväll, och trots att han inte har några känslor så vågar ingen berätta för honom att hans poesi stinker.

 

tng schism 1En sak jag liksom älskar med Star Trek är att allting alltid får så stora konsekvenser. Som i det här avsnittet. Riker sover lite dåligt några nätter (vem gör inte det, liksom), AHA! Det måste betyda något jätteskumt! I det här fallet upptäcker man visserligen ganska snart att det finns flera skumma omständigheter. Rikers arm är nämligen avsågad och sedan tillbakafäst igen. Hans trötthet beror alltså på att han blir kidnappad på nätterna och utsatt för diverse experiment. Å andra sidan är det kanske inte så konstigt att man misstänker att något skumt är på gång ombord på skeppet, eftersom en portal håller på att öppnas på ett av lastdäcken, en öppning så stor att att den hotar att spräcka skrovet på Enterprise.

tng schism 3Det finns två höjdpunkter i det här avsnittet, det ena är när flera av de bortförda tillsammans på holodäck lägger samman sina olika minnesfragment till en bild av vad de varit med om. En suggestiv scen, där detalj läggs till detalj. Det andra är förstås när vi får följa med Riker som vaken befinner sig i det märkliga undersökningsrummet med de insektsliknande varelserna. Så nära riktig rymdskräck har inte The Next Generation befunnit sig på mycket länge.

Därför blir det lite av en besvikelse att det här är ett avsnitt utan closure. De mystiska utomjordingarna kommer undan, vi vet inte vem de var eller vad de egentligen ville. På vissa sätt påminner Schism om inledningen av originalseriens The Empath – men där fick vi ju trots allt reda på vad allt gick ut på så småningom.

Rikers sista replik i avsnittet öppnar i och för sig upp för en fortsättning, men lite luttrad av det sätt som The Next Generation så skulle det kunna hända både senare under den här säsongen, eller i nästa spinoff-serie. Eller aldrig.

		PICARD
				(to Data, Geordi)
			Have you any idea what came
			through the rupture, before you
			were able to shut it down?

					DATA
			No sir. We were unable to track
			it once it left the Cargo Bay.

					GEORDI
			Maybe it was a probe of some
			kind...

					DATA
			Perhaps they are simply curious.
			Explorers, like ourselves.

	Riker is grim-faced.

					RIKER
			Ensign Rager and I were lucky to
			escape... and Lieutenant
			Hagler's dead...
				(beat)
			I have a feeling that whoever
			sent that thing... was more
			than simply curious.

 

Betyg: 7/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 233 tv-avsnitt. Det här är mitt femtionionde inlägg i årets #blogg100-utmaning.

Relics. Det där Scotty kommer på studiebesök.

tng relics

“Man får ändå vara tacksam över återhållsamheten när det gäller den här typen av hyllningsavsnitt med figurer från originalserien”. Det är min första tanke när jag ser Relics. Den andra är, “vilken avdankad skådespelare känner sig bekväm i ett avsnitt som är döpt till reliker?”. Min tredje tanke är “Scotty? Scotty?? Varför kunde de inte valt Uhura, åtminstone!”.

Det här är nämligen ett avsnitt där Enterprise hittar ett gammalt, skeppsbrutet federationsrymdskepp från förr. När besättningen undersöker det ser de att transportören är riggad på ett märkligt sätt. I buffertminnet på transportören finns Scotty, chefsteknikern från den gamla Enterprise. Där har han hållit sig vid liv på ett förlist skepp i 75 år.

tng relics 4Det är i stunder som des här som jag känner mig alienerad från Trekker-världen. När jag läser på om avsnittet i Captains’ logs så verkar alla tårögda bara av att tänka på det här avsnittet. Jag förstår det som att de flesta tycker att det här en underbar bro mellan förr och nu. Framför allt scenerna på holodäck där Scott beställer fram Enterprise gamla brygga. Jag, däremot, sitter under hela avsnittet och är precis lika irriterad på Scotty som La Forge är i början när han mest tycker att Scott är i vägen. Den stora skillnaden är att Geordi ångrar sig och förändrar sin attityd medan jag sitter kvar och surar ända fram till sista bildrutan. Inte så road av Scottys klämkäcka ton, eller när han blir full och sentimental, eller när han på slutet får tillgång till en rymdskyttel för att göra sina pensionärsutflykter i. Jo, jag vet att det inte finns pengar i den sköna nya Star Trek-världen, men kan man bara låta någon åka iväg med en skyttel helt plötsligt?

tng relics 2Avsnittets höjdpunkt är väl egentligen dysonsfären som dyker upp i det här avsnittet.En hisnande konstruktion där en planet liksom är byggd runt en stjärna, som ett skal med civilisationen boende på insidan av sfären. Men själva handlingen kring den övergivna sfären och hur Enterprise fastnar på insidan av den är rätt så förutsägbar. Den avslutas med ytterligare en av alla dessa tajta deadlines som verkligen inte är spännande – eftersom man vet att Enterprise inte går under hur som helst. Lite mer Game of Thrones-osäkerhet kring vem som ska få leva och dö hade nog piggat upp i den här rätt så ljumma och lite för bekväma tv-serien.

Betyg: 6/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 232 tv-avsnitt. Det här är mitt femtioåttonde inlägg i årets #blogg100-utmaning.

Man of the people. Det där Troi förvandlas till en gammal tant av negativa energier.

tng man of the people

Det här avsnittet har en intrig som påminner lite om Dorian Grays porträtt. Fast i stället för att låta åldrande och problem överföras till en tavla så raggar ambassadören Malkar från Lumerien upp unga kvinnor som får ta över alla negativ energi och frustration som han upplever, för det blir ju en del sånt om man jobbar som medlare. Och gissa vilken donna iklädd en tajt sparkdräkt ombord på Enterprise som blir hans nästa utvalda offer?

tng man of the people 4Jo, det är dags för Troi-terror igen. Eller den stackars empaten, som jag nästan vill kalla henne i fortsättningen. Hennes öppna sinne utsätts på nytt för ett övergrepp, och ju mer skit från Malkar som h0n får ta över desto märkligare blir hon, och ju snabbare åldras hennes kropp. Eftersom det här är Star Trek så är givetvis en av bieffekterna av det här att hon blir pilsk. Hon byter raskt ut kroppsstrumpan mot ÄNNU mer avslöjande kreationer, raggar upp en ung besättningsman i hissen och river Riker med sina vassa naglar när han hånglar med henne. Dessutom tröttnar hon på sina klienter som kurator, och säger till folk att de kanske bara skulle kunna skärpa sig och sluta gnälla eller göra slag i saken och byta jobb.

tng man of the people 5Överspelet och överdrifterna är en ren fröjd att kolla på. Däremot är jag otroligt trött på det här med nedräkningar och tajta deadlines. “Två minuter kvar!” “Tre sekunder kvar!”. Vad jag minns har det så här långt i serien alltid gått vägen, trots att man varit nere på obefintliga marginaler tidsmässigt. Då står det ju faktiskt inget på spel, oavsett hur lite tid det finns kvar tills man typ måste förklara Troi som hjärndöd (Förresten, det här med att man kan återuppliva folk efter att de varit döda i en halvtimme. Amazing, men ge oss gärna en förklaring på det där – även om det bara blir technobabble av det).

tng man of the people 3Rent generellt, så här tre avsnitt in i den nya säsongen, så tycker jag att det finns en annan stabilitet i avsnitten. De sitter tajtare, dramaturgin håller ihop bättre, historierna är intressantare. Antar att jag kommer att få äta upp det här inom bara några avsnitt, det brukar liksom vara så. Just när du tror att den höga lägstanivån infunnit sig så väntar nästa bråddjup. I det här fallet är det bara sminkningen när Troi åldras som är absurt dålig. Sextiotalsseriens smink var faktiskt bättre än det här tramset. Scenen där Troi står och tafsar sig själv på brösten ger jag inte heller mycket för.

Betyg: 7/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 231 tv-avsnitt. Det här är mitt femtiosjunde inlägg i årets #blogg100-utmaning.

Realm of fear. Det där Barclay kommer ut som transportörfobiker.

tng realm

Det finns uppenbarligen bara ett alternativ om någon ombord på Enterprise ska ha en dålig egenskap, eller kanske bara vara lite allmänt neurotisk. Eftersom alla andra ombord är så extremt perfekta och balanserade (förutsatt att deras kroppar inte tas över av en alien) så måste man helt enkelt skriva in stackars löjtnant Barclay i manuset när det ska handla om mänskliga svagheter eller besinningslös hybris. Vi har redan tidigare sett honom som holodäck-missbrukare samt med en onaturligt hög iq Den här gången får vi reda på att han dessutom lider av transportör-fobi. Blotta tanken på allt som kan gå fel när en kropp bryts ner till molekyler och sedan sätts samman igen får honom att freaka. Hur han lyckats hålla den fobin hemlig under alla år i Stjärnflottan skulle i sig bli ett intressant avsnitt, men den här gången handlar det visst om att konfronteras med det man är allra mest rädd för.

tng realm 2Så gissa vad som händer när Barclay efter många om och men till sist ställer sig i transportören? Jo, det sker förstås något extremt underligt. Ett maskliknande föremål med mun simmar fram till honom och biter Barclay i armen medan han transporteras. Medan han består av det där vattenfallsliknande ljusfenomenet. Och där varelsen bitit honom gnistrar sedan med jämna mellanrum hyn på ett underligt sätt samtidigt som det gör skitont. Barclay gör som alla moderna människor, han kollar sina symptom på datorn för att själv ställa sin diagnos. Det är lika smart ombord på Enterprise som i vår tid. Fenomen som uttorkning och hallucinationer (det strålande bettet) passar in på transportörpsykos tycker Barclay, dessvärre finns det inget botemedel mot det tillståndet.

tng realm 3Dwight Schultz gör ett finfint jobb som den allt mer hysteriske Barclay. För första gången inser jag varför figuren blivit populär bland fansen, äntligen en besättningsmedlem ombord på Enterprise som är lite neurotisk. Det är en fröjd att se Barclays hypokondri blomma ut, eller för den delen när han med tillkämpad tapperhet bestämmer sig för att ge sig in i transportören igen för att se om de ålliknande föremålen finns kvar. Överhuvudtaget är det rätt så coolt att se hur en transport ser ut från “insidan”, det var verkligen hög tid att vi fick se transporten göras ur det perspektivet.

Själva ramhandlingen: “undsätta ett rymdskepp i nöd, där alla ombord visar sig vara döda eller försvunna och man inte har en aning om vad som hänt” är jag däremot ganska mätt på. Lite förnyelse hade inte skadat. Precis som jag verkligen inte inser poängen med O’Brien. Scenen med spindeln i det här avsnittet gjorde inte saken bättre. Mer Barclay och mindre O’Brien om jag fått bestämma. Den här serien behöver NEUROSER!!! Upplösningen lämnar förstås inte Barclay i sticket som neurotisk hypokondriker. Det är han som till sist löser den stora gåtan med vad de fiskliknande föremålen inne i transportörströmmen var. Exakt hur den där mal-liknande saken kunde vara en besättningsman förstod jag däremot inte riktigt. Men det kanske inte är så viktigt. Det viktiga var att Barclay inte både var ett freak och inkompetent samtidigt. Det hade jag tagit som en personlig förolämpning.

Betyg: 8/10. (en svag åtta är ändå en åtta)

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 230 tv-avsnitt. Det här är mitt femtiosjätte inlägg i årets #blogg100-utmaning.

Time’s arrow, pt 2. Det där Datas huvud skruvas tillbaka igen.

tng time's arrow 2

Jo, jag erkänner. Jag njuter faktiskt för första gången av utklädningslåde-effekten i Star Trek.  Jag tycker för en gångs skull att det är jättekul att se besättningen infiltrera dåtiden och smyga med sina tricorders under sina tidsenliga outfits. I San Francisco på 1800-talet betyder det till exempel att Riker får klä ut sig i en gullig polisuniform och doktor Crusher i tidsenlig sköterskeuniform. Det är väl bara när gänget låtsas vara ett resande teatersällskap för att slippa undan en aggressiv hyresindrivande tant som det blir lite för mycket buskis för mig.

tng time's arrow pt 2Jag tror att jag köper tidsresandet den här gången för att det finns en plot som faktiskt får allt att hänga ihop. Datas huvud, upphittad i ett gammal gruvschakt på 2300-talet hänger alltså ihop med hungriga aliens som utnyttjar koleraepidemin för att sno åt sig människosjälar att käka. Och som en bonus Guinans 1800-talsupplaga som får en föraning om var hon kommer att jobba 500 år senare. Det här är ingen konstig Sherlock Homes-hyllning eller ett lustigt äventyr på holodäck, utan ett schysst skrivet mysterium.

Jag orkar oftast inte fundera för mycket på orsak och konsekvens i och med tidsresor, därför bara köper jag saker som att den huvudlösa Data på 2300-talet faktiskt behöver och kan använda sig av huvudet som blev kvargklömt på 1800-talet, men som nu är återfunnet är en tidsresebonus som i varje fall jag inte såg komma. Jag tyckte till och med att det var en rätt så snygg konstruktion. Mark Twain-figuren är däremot minst lika påfrestande när han kommer till Enterprise. Den gubben går inte, så att säga.

Betyg: 8/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 229 tv-avsnitt. Det här är också mitt femtiofemte inlägg i årets #blogg100-utmaning.

Lägesrapport: Säsong fem är slut, länge leve säsong fem!

tng violations 3

Det här tog tid. Massor av tid. Ända sedan början av april så har jag kämpat mig igenom den här säsongen. Nästan två månader tog det. Det var bara säsong tre av The Next Generation som tagit längre tid för mig att komma igenom och då producerade jag tre olika radioprogram parallellt. Nu, snart 15 månader in på den här bloggen har jag klarat av knappt en tredjedel av den totala produktionen. I den här takten kommer det alltså att ta mig 45 månader att ta mig igenom hela Star Trek-sagan på det här sättet. Nästan fyra år. Men det kunde varit värre. Mission log-podcasten har ju hållit på sen 2012 och de är bara framme vid säsong fyra av The Next Generation. Jag rör mig i varje fall snabbare framåt än det projektet.

tng unification 2 3Precis som några av er har kommenterat tidigare här på bloggen så känns det trots allt bättre att genomföra det här projektet i min egen takt, än att stressa igenom det. Allt det som finns kring Star Trek är så intressant, att sätta på mig skygglappar och bara beta av avsnitt efter avsnitt känns bara dumt.

Däremot är jag betydligt mer missnöjd med årets Blogg 100-projekt. På nittio dagar har jag producerat lite drygt 50 blogginlägg. Det ser jag som mer oroväckande än tidsplaneringen för hela projektet.

Framför oss har vi nu några viktiga datum. Den 22 juli går filmen Star Trek Beyond upp på bio. I september är det 50-årsjubileum för hela Star Trek-företeelsen, och i januari nästa år så är det dags för en ny tv-serier. För min egen del har jag bestämt mig för att fortsätta att se resten av serien i den ordning de sänts på tv. Det vill säga varva The Next Generation och Deep Space Nine. Tror att omväxlingen blir bra, även om det kommer att bli rörigt när jag ska titta på avsnitten. Men min fråga till er veteraner där ute är nu – går det att fuska med filmerna och se dem lite i förväg? Det skulle ju vara kul att ha sett alla filmer som gjorts när det är dags för premiären av Beyond i sommar.

Star Trek: The Next Generation. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 228 tv-avsnitt. Det här är också mitt femtiofjärde inlägg i årets #blogg100-utmaning.

 

 

 

 

Time’s arrow pt1. Mysteriet med Datas avslitna huvud.

tng time's arrow 2 2

Åh nej! Inte ett avsnitt till där besättningen på Enterprise får klä ut sig i historiska kläder och genomföra en tidsresa! Traumat efter Robin Hood-hyllningen i Qpid finns fortfarande kvar i mitt medvetande, och när Data transporteras till San Francisco år 1893 befarade jag det värsta. Eller, ännu värre, kändes inte det här tidsresekonceptet väldigt mycket som originalseriens mest krystade avsnitt. De där som kändes som besparingsåtgärder där man kunde återanvända gammal rekvisita och gamla kostymer från genrefilmer som utspelats i vilda västern och på romartiden?

tng time's arrow 1 5Men för en gångs skull kommer mina fördomar på skam. Det här är det mest fokuserade och intressanta tidsreseavsnittet sedan orginalseriens The City on the Edge of Forever.  Manuset är smart vävt när man blandar in aliens som lever på mänsklig energi, plockar in en 1800-talsupplaga av Guinan och redan från början teasar om att historien ska ta en ände med förskräckelse –  avsnittet inleds ju med att man hittar Datas avslitna huvud under en utgrävning på 2300-talet.

tng time's arrow 1 2Min största invändning är att man envisas med att skriva in Mark Twain i det här avsnittet. Visst, det är inte lika pinsamt som när man envisades med att låta president Lincoln göra ett framträdande, men gubben är likväl sjukt tjatig och jobbig. Jag inser att man tänker Twain som en tidsmarkör, en koppling till verklig historia, och även en hommage till Twains ofta förbisedda science fiction-skrivande. Men han framstår verkligen som en sjukt osympatisk filur i det här avsnittet.

tng time's arrow 1 4Tydligen hade man inte tänkt avsluta den femte säsongen med ytterligare ett tudelat avsnitt. Men så började det ryktas om att starten på Deep Space Nine innebar att The Next Generation skulle läggas ner. Ett dubbelavsnitt verkade som ett bra sätt att kväsa de spekulationerna. Och för första gången tycker jag till och med att det andra avsnittet av de två är bättre än det första! Och – förresten – det där med att det var av budgetskäl man förlade handlingen till 1800-talet stämmer inte. Det här var tydligen det dyraste avsnittet under hela säsong fem!

Betyg: 7/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 228 tv-avsnitt. Det här är också mitt femtiotredje inlägg i årets #blogg100-utmaning.

The inner light. Det där Picard hinner leva ett helt liv på mindre än en halvtimme.

tng inner light

Ganska långt in i det här avsnittet så tyckte jag att det var det märkligaste jag sett hittills inom Star Trek-konceptet. Kapten Picards hjärna kapas av en främmande sond under ungefär 25 minuter. På den korta tiden hinner han leva ett helt liv som vetenskapsman, familjefar och engagerad flöjtspelare på planeten Kataan. Till en början har han fortfarande minnen från Enterprise, men så småningom går han all in i den nya världen och glömmer allt han varit med om tidigare. Och jag fattade ingenting. Vad handlade det här om egentligen? Picards liv bara fortsatte på Kataan och jag hade inte en susning om vart den här intrigen var på väg.

tng inner light 3Övertagandet av Picards medvetande sker genom en stråle från sonden som får kaptenen att svimma av på bryggan. När doktor Crusher undersöker honom ser hon att Picards hjärna arbetar på högvarv, trots att han verkar medvetslös. När man försöker skärma av strålen från sonden håller Picard på att dö, så man har inget annat val än att bara vänta och se vad som ska hända. Lite som jag som tv-tittare. Är det fråga om ett fientligt övertagande av Enterprise? Ett liv i en annan dimension? Är Picard död och har hamnat i himlen? När Picard börjar åldras snabbare och snabbare under sin vistelse på Kataan börjar jag ana vart vi är på väg…
tng inner light 3Sonden visar sig vara en sista hälsning från en döende planet, och de upplevelser som Picard får vara med om ett slags historielektion i praktiken. De är ett sätt att skapa ett minne av en civilisation som inte längre existerar. Samtidigt får Picard faktiskt en möjlighet att leva ett liv han valt bort. Gift, familjefar, farfar och en man som har sitt liv på en och samma plats, snarare än det nomadiska liv han lever ombord på Enterprise. Det blir faktiskt riktigt fint till slut. Men inte så fint att man inte mår otroligt illa av den undermåliga ålderssminkning som Picard och de andra på Kataan utsätts för. Det ser riktigt, riktigt illa ut! Samtidigt är det ett modigt avsnitt, rent dramaturgiskt när man låter mig som tv-tittare undra vart vi är på väg under en så stor del av avsnittet. En gåta som vi får ett svar på väldigt sent. Det är också ett avsnitt med ett ovanligt känslomässigt djup för att vara en serie som snarare lagt sitt krut på vetenskapliga förklaringar och logiskt tänkande. Inte ett öga är torrt när Picard spelar på flöjten på slutet och minns ett liv han nästan levt.

Betyg: 9/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 227 tv-avsnitt. Det här är också mitt femtioandra inlägg i årets #blogg100-utmaning.

The next phase. Det där Ro och La Forge fastnar under en romulansk osynlighetsmantel.

tng next phase 4

En sak du verkligen ska se upp med om du blivit osynlig på grund av en romulansk molekylär fasinverterare är ytterväggar. Visst, det är ju praktiskt att kunna springa genom stängda dörrar och innerväggar, men puttar någon ut dig genom själva skrovet så är det kört. Då hamnar du ute i den kalla, syrelösa rymden. Förresten, är det någon som förstår varför Geordi och Laren Ro kan gå genom väggar i det här avsnittet, men inte flyter rakt igenom golv? Eller hur de kan åka i hissar?

tng next phaseGreppet, att någon plötsligt blir osynlig och kan leva sitt liv parallellt med alla andra utan att bli upptäckta är ett grepp som är gammalt som gatan inom tv och film. Den första varianten som jag minns är tv-serien Den osynlige mannen, som jag såg liten. De som är lite yngre kanske genast associerar till Harry Potters osynlighetsmantel. En annan av uppsjön av varianter är till exempel den svenska ungdomsromanen och filmen Den osynlige. I Star Trek måste det förstås ges en vetenskaplig grund till fenomenet, i det här fallet en ny experimentell warpmotor på ett romulanskt skepp som stör Enterprises transportör. När Enterprise undsätter ett romulanskt skepp i nöd drabbas Geordi La Forge och Ro Laren av ett fel när de ska transporteras tillbaka till Enterprise. De vaknar istället upp ombord på Enterprise, osynliga för alla andra, och med möjligheten att gå genom väggar. Medan resten av besättningen tror att de är döda.

tng next phase 2Det är ett lite påhittigt avsnitt, bland annat har det här fenomenet också drabbat en romulan, något som vi som tv-tittare först förstår mycket senare. Han syns i scenerna men jag förstod inte att han var fången i samma dimension som La Forge och Laren Ro, och alltså kunde höra deras samtal. Scenerna där han jagar Ro Laren genom flera olika rum ombord på Enterprise är det här avsnittets absoluta höjdpunkt. Kanske inte så mycket för att det skulle vara ett jättebra actiongrepp, utan mest för att jag för första gången får lite fler inblickar i hur personalen lever ombord när Laren Ro och romulanen bokstavligt talat springer igenom olika besättningsmäns hem.

Det är också lite skönt att se Ro Laren på nytt i serien. Det känns som om hon varit lite underutnyttjad på sistone. Från början var avsnittet tydligen skrivet för Troi, men man insåg väl att hon fått så mycket utrymme den här säsongen att det var dags att fördela gracerna lite mer rättvist. Dtng next phase 3et är också tydligt att det främst var de tekniska problemen som stod i fokus när man gjorde det här avsnittet – de håller väl hyfsat än i dag. Jag var i varje fall underhållen genom hela avsnittet. Jag tycker att man tagit ett slitet koncept och trots allt lekt och varit finurliga med det. Att låta Laren Ro och La Forge “återuppstå” under sin egen begravning, som under Datas arrangörsskap blivit till ett glatt cocktailparty ger också pluspoäng. Precis som att Ro Laren ges tillfälle att på ett väldigt konkret sätt recensera Rikers trombonspelande.

Betyg: 7/10

(Det här att jag redan glömt bort vad som är förnamn och efternamn i Ro Larens namn. Tack sjogren för påminnelsen!)

Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 226 tv-avsnitt. Det här är också mitt femtioförsta inlägg i årets #blogg100-utmaning.