Så var Q tillbaka igen. Har fasat lite inför hans återkomst, det där Robin Hood-avsnittet var ju faktiskt ett av hela Star Trek-konceptets absoluta lågvattenmärken. Jag trodde att det var orsaken till Q:s frånvaro under hela säsong fem, men tydligen var han egentligen inplanerad, de fick bara aldrig någon riktig ordning på manuset. Men faktum är att det är en rätt så nedtonad Q vi får möta i True Q. Inte så mycket trollande, liksom. Istället är Q mer av en birollsfigur, om än en birollsfigur som fått i uppdrag att mörda avsnittets huvudroll – skeppets nya praktikant.
Hon heter Amanda Rogers och är gullig och rar, fast ibland dyker det helt oförklarligt upp hundvalpar på hennes rum. Och så räddar hon Riker från att få en stor tunn-liknande sak i hvuudet. Och avbryter en hotande härdsmälta. Det visar sig att hennes biologiska föräldrar var Q, men förklädda till människor. De avrättades på grund av att de bröt mot Q:s regler. Nu ställs Amanda inför ultimatumet att antingen leva som en människa och inte använda sina förmågor, eller följa med och bli en del av Q. Hon vill leva som en människa, varpå det givetvis inträffar en katastrof som Amanda känner sig tvungen att avstyra. Nu återstår det bar att resa till Q, var det nu är.
Som ytterligare en pusselbit kring världsbyggandet i Star Trek och hur allt hänger ihop kring den mystiske Q, så fungerar väl True Q ganska bra. Lite oklart dock om Q-kollektivet fungerar som en hårdför monopolist och röjer de med förmågor som skulle kunna utmana dem ur vägen. Åtminstone om de väljer att inte gå med i Q. Det här tycker jag kanske inte utreddes och ifrågasattes tillräckligt mycket i det här avsnittet. Skulle det rentav kunna finnas andra, konkurrerande Q-liknande sammanslutningar? I det här avsnittet framstår ju Q:n lite som Marvels mutanter, man föds som det och sedan blir man värvad till ett lag. Då borde det ju även kunna finnas andra Q:n på marknaden. Eller R. Eller S.
Jag tycker att det här avsnittet lider av en extremt stor svaghet. Jag bryr mig inte det minsta om hur det ska gå för Amanda. Hon blir aldrig en mångbottnad person, utan mest en marionett i det lite större intrigspelet. Och eftersom Q också är lite tillbakalutad så blir det ett avsnitt som inte riktigt handlar om någon, i varje fall inte på ett kul sätt. Extra plus till de korta sekunder då en arg doktor Crusher blir en skällande hund. Det hade gärna fått ske under hela avsnittet. Intressant att se vilka hundraser alla på Enterprise skulle bli. Extra minus för att Q är så himla närgången mot Amanda när han ska prata med henne. Han har praktiskt taget tungan i hennes öra. MYCKET CREEPY!
Betyg: 5/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 234 tv-avsnitt. Det här är mitt sextionde inlägg i årets #blogg100-utmaning.
En sak jag liksom älskar med Star Trek är att allting alltid får så stora konsekvenser. Som i det här avsnittet. Riker sover lite dåligt några nätter (vem gör inte det, liksom), AHA! Det måste betyda något jätteskumt! I det här fallet upptäcker man visserligen ganska snart att det finns flera skumma omständigheter. Rikers arm är nämligen avsågad och sedan tillbakafäst igen. Hans trötthet beror alltså på att han blir kidnappad på nätterna och utsatt för diverse experiment. Å andra sidan är det kanske inte så konstigt att man misstänker att något skumt är på gång ombord på skeppet, eftersom en portal håller på att öppnas på ett av lastdäcken, en öppning så stor att att den hotar att spräcka skrovet på Enterprise.
Det finns två höjdpunkter i det här avsnittet, det ena är när flera av de bortförda tillsammans på holodäck lägger samman sina olika minnesfragment till en bild av vad de varit med om. En suggestiv scen, där detalj läggs till detalj. Det andra är förstås när vi får följa med Riker som vaken befinner sig i det märkliga undersökningsrummet med de insektsliknande varelserna. Så nära riktig rymdskräck har inte The Next Generation befunnit sig på mycket länge.
Det är i stunder som des här som jag känner mig alienerad från Trekker-världen. När jag läser på om avsnittet i Captains’ logs så verkar alla tårögda bara av att tänka på det här avsnittet. Jag förstår det som att de flesta tycker att det här en underbar bro mellan förr och nu. Framför allt scenerna på holodäck där Scott beställer fram Enterprise gamla brygga. Jag, däremot, sitter under hela avsnittet och är precis lika irriterad på Scotty som La Forge är i början när han mest tycker att Scott är i vägen. Den stora skillnaden är att Geordi ångrar sig och förändrar sin attityd medan jag sitter kvar och surar ända fram till sista bildrutan. Inte så road av Scottys klämkäcka ton, eller när han blir full och sentimental, eller när han på slutet får tillgång till en rymdskyttel för att göra sina pensionärsutflykter i. Jo, jag vet att det inte finns pengar i den sköna nya Star Trek-världen, men kan man bara låta någon åka iväg med en skyttel helt plötsligt?
Avsnittets höjdpunkt är väl egentligen dysonsfären som dyker upp i det här avsnittet.En hisnande konstruktion där en planet liksom är byggd runt en stjärna, som ett skal med civilisationen boende på insidan av sfären. Men själva handlingen kring den övergivna sfären och hur Enterprise fastnar på insidan av den är rätt så förutsägbar. Den avslutas med ytterligare en av alla dessa tajta deadlines som verkligen inte är spännande – eftersom man vet att Enterprise inte går under hur som helst. Lite mer Game of Thrones-osäkerhet kring vem som ska få leva och dö hade nog piggat upp i den här rätt så ljumma och lite för bekväma tv-serien.
Jo, det är dags för Troi-terror igen. Eller den stackars empaten, som jag nästan vill kalla henne i fortsättningen. Hennes öppna sinne utsätts på nytt för ett övergrepp, och ju mer skit från Malkar som h0n får ta över desto märkligare blir hon, och ju snabbare åldras hennes kropp. Eftersom det här är Star Trek så är givetvis en av bieffekterna av det här att hon blir pilsk. Hon byter raskt ut kroppsstrumpan mot ÄNNU mer avslöjande kreationer, raggar upp en ung besättningsman i hissen och river Riker med sina vassa naglar när han hånglar med henne. Dessutom tröttnar hon på sina klienter som kurator, och säger till folk att de kanske bara skulle kunna skärpa sig och sluta gnälla eller göra slag i saken och byta jobb.
Överspelet och överdrifterna är en ren fröjd att kolla på. Däremot är jag otroligt trött på det här med nedräkningar och tajta deadlines. “Två minuter kvar!” “Tre sekunder kvar!”. Vad jag minns har det så här långt i serien alltid gått vägen, trots att man varit nere på obefintliga marginaler tidsmässigt. Då står det ju faktiskt inget på spel, oavsett hur lite tid det finns kvar tills man typ måste förklara Troi som hjärndöd (Förresten, det här med att man kan återuppliva folk efter att de varit döda i en halvtimme. Amazing, men ge oss gärna en förklaring på det där – även om det bara blir technobabble av det).
Rent generellt, så här tre avsnitt in i den nya säsongen, så tycker jag att det finns en annan stabilitet i avsnitten. De sitter tajtare, dramaturgin håller ihop bättre, historierna är intressantare. Antar att jag kommer att få äta upp det här inom bara några avsnitt, det brukar liksom vara så. Just när du tror att den höga lägstanivån infunnit sig så väntar nästa bråddjup. I det här fallet är det bara sminkningen när Troi åldras som är absurt dålig. Sextiotalsseriens smink var faktiskt bättre än det här tramset. Scenen där Troi står och tafsar sig själv på brösten ger jag inte heller mycket för.
Så gissa vad som händer när Barclay efter många om och men till sist ställer sig i transportören? Jo, det sker förstås något extremt underligt. Ett maskliknande föremål med mun simmar fram till honom och biter Barclay i armen medan han transporteras. Medan han består av det där vattenfallsliknande ljusfenomenet. Och där varelsen bitit honom gnistrar sedan med jämna mellanrum hyn på ett underligt sätt samtidigt som det gör skitont. Barclay gör som alla moderna människor, han kollar sina symptom på datorn för att själv ställa sin diagnos. Det är lika smart ombord på Enterprise som i vår tid. Fenomen som uttorkning och hallucinationer (det strålande bettet) passar in på transportörpsykos tycker Barclay, dessvärre finns det inget botemedel mot det tillståndet.
Dwight Schultz gör ett finfint jobb som den allt mer hysteriske Barclay. För första gången inser jag varför figuren blivit populär bland fansen, äntligen en besättningsmedlem ombord på Enterprise som är lite neurotisk. Det är en fröjd att se Barclays hypokondri blomma ut, eller för den delen när han med tillkämpad tapperhet bestämmer sig för att ge sig in i transportören igen för att se om de ålliknande föremålen finns kvar. Överhuvudtaget är det rätt så coolt att se hur en transport ser ut från “insidan”, det var verkligen hög tid att vi fick se transporten göras ur det perspektivet.
Jag tror att jag köper tidsresandet den här gången för att det finns en plot som faktiskt får allt att hänga ihop. Datas huvud, upphittad i ett gammal gruvschakt på 2300-talet hänger alltså ihop med hungriga aliens som utnyttjar koleraepidemin för att sno åt sig människosjälar att käka. Och som en bonus Guinans 1800-talsupplaga som får en föraning om var hon kommer att jobba 500 år senare. Det här är ingen konstig Sherlock Homes-hyllning eller ett lustigt äventyr på holodäck, utan ett schysst skrivet mysterium.
Precis som några av er har kommenterat tidigare här på bloggen så känns det trots allt bättre att genomföra det här projektet i min egen takt, än att stressa igenom det. Allt det som finns kring Star Trek är så intressant, att sätta på mig skygglappar och bara beta av avsnitt efter avsnitt känns bara dumt.
Men för en gångs skull kommer mina fördomar på skam. Det här är det mest fokuserade och intressanta tidsreseavsnittet sedan orginalseriens 
Min största invändning är att man envisas med att skriva in Mark Twain i det här avsnittet. Visst, det är inte lika pinsamt som när man envisades med att låta 
Tydligen hade man inte tänkt avsluta den femte säsongen med ytterligare ett tudelat avsnitt. Men så började det ryktas om att starten på Deep Space Nine innebar att The Next Generation skulle läggas ner. Ett dubbelavsnitt verkade som ett bra sätt att kväsa de spekulationerna. Och för första gången tycker jag till och med att det andra avsnittet av de två är bättre än det första! Och – förresten – det där med att det var av budgetskäl man förlade handlingen till 1800-talet stämmer inte. Det här var tydligen det dyraste avsnittet under hela säsong fem!
Övertagandet av Picards medvetande sker genom en stråle från sonden som får kaptenen att svimma av på bryggan. När doktor Crusher undersöker honom ser hon att Picards hjärna arbetar på högvarv, trots att han verkar medvetslös. När man försöker skärma av strålen från sonden håller Picard på att dö, så man har inget annat val än att bara vänta och se vad som ska hända. Lite som jag som tv-tittare. Är det fråga om ett fientligt övertagande av Enterprise? Ett liv i en annan dimension? Är Picard död och har hamnat i himlen? När Picard börjar åldras snabbare och snabbare under sin vistelse på Kataan börjar jag ana vart vi är på väg…
Sonden visar sig vara en sista hälsning från en döende planet, och de upplevelser som Picard får vara med om ett slags historielektion i praktiken. De är ett sätt att skapa ett minne av en civilisation som inte längre existerar. Samtidigt får Picard faktiskt en möjlighet att leva ett liv han valt bort. Gift, familjefar, farfar och en man som har sitt liv på en och samma plats, snarare än det nomadiska liv han lever ombord på Enterprise. Det blir faktiskt riktigt fint till slut. Men inte så fint att man inte mår otroligt illa av den undermåliga ålderssminkning som Picard och de andra på Kataan utsätts för. Det ser riktigt, riktigt illa ut! Samtidigt är det ett modigt avsnitt, rent dramaturgiskt när man låter mig som tv-tittare undra vart vi är på väg under en så stor del av avsnittet. En gåta som vi får ett svar på väldigt sent. Det är också ett avsnitt med ett ovanligt känslomässigt djup för att vara en serie som snarare lagt sitt krut på vetenskapliga förklaringar och logiskt tänkande. Inte ett öga är torrt när Picard spelar på flöjten på slutet och minns ett liv han nästan levt.
Greppet, att någon plötsligt blir osynlig och kan leva sitt liv parallellt med alla andra utan att bli upptäckta är ett grepp som är gammalt som gatan inom tv och film. Den första varianten som jag minns är tv-serien 
Det är ett lite påhittigt avsnitt, bland annat har det här fenomenet också drabbat en romulan, något som vi som tv-tittare först förstår mycket senare. Han syns i scenerna men jag förstod inte att han var fången i samma dimension som La Forge och 
et är också tydligt att det främst var de tekniska problemen som stod i fokus när man gjorde det här avsnittet – de håller väl hyfsat än i dag. Jag var i varje fall underhållen genom hela avsnittet. Jag tycker att man tagit ett slitet koncept och trots allt lekt och varit finurliga med det. Att låta