Okej, klagosången från min sida fortsätter. 60-talsvibbarna likaså. Det här var faktiskt heeeeelt förskräckligt. Ett så tonårsrunkigt och könsrollsunket avsnitt att jag satt och skämdes när jag såg det. Fantasin om den sexuellt tillgängliga kvinnan, helt inställd på att behaga och upphetsa mannen utdragen till ett helt avsnitt. Att manusförfattaren lagt in en och annan feministisk disclaimer i det här avsnittet gör nästan saken värre.
Det enda sättet jag egentligen kan förstå det här avsnittet på är om jag ser det som en remake av Elaan of Troyius – originalserieavsnittet där en ung kvinna ska giftas bort för att garantera fred mellan två folk. Men där Elaan var motsträvig, arg och förtvivlad inför sitt öde så är hennes motsvarighet i den här uppdaterade versionen raka motsatsen. Varsågod, möt Kamala, en empatisk metamorf. Uppfödd, fostrad och upplärd för att läsa mäns tankar och bli den den kvinna de längtar efter. Vid en viss fas i sitt liv blir hon dessutom präglad på en man, som en annan hundvalp. Hennes egen njutning eller smak är underordnad denna prägling, vilket gör henne till en perfekt fredsgåva som överlämnas som gåva till en (manlig) ledare för ett annat folk. En betydelsefull pjäs i ett större politiskt spel.
För dit Kamala går, följer männen efter. Hon orsakar ett kollektivt kåtslag på Ten Forward när hon ska ta en drink där ,och tjusar rent generellt alla män som kommer i hennes väg. Givetvis får hon kämpa lite extra med kapten Picard, som genast blir hennes huvudfokus. Han slåss emot sin attraktion för henne in i det sista, och intalar sig sedan att den vänskap som vuxit fram mellan honom och Kamala gör honom lite annorlunda än alla andra män hon möter. Men han verkar inte ta in i beräkningen att den där vänskapen är just vad Picard letar efter hos en kvinna – en önskan som Kamala förstås gör sitt yttersta för att uppfylla. Det vill säga, hon är inte hans vän, hon är bara en projektion av den kvinna han längtar efter.
Viss görs det invändningar här och där mot att använda en ung kvinna som offergåva. Doktor Crusher håller på att bryta ihop av indignation när hon här om Kamala. Picard själv är mycket tveksam till att låta Kamala transporteras ombord ett federationsskepp eftersom hela situationen påminner om slaveri. Men Kamala själv vill inget annat än det där äktenskapet, vet inget annat öde. Till slut ger Picard med sig, precis som Kirk i det där gamla avsnittet om Elaan, och drar paralleller till att arrangerade äktenskap funnits genom historien för att skapa fred. Den här sorgliga röran hade kunnat bli lite bättre om Kamala åtminstone hade fått vara en lite komplicerad person, men hon förblir en stelt pratande sexsymbol genom hela avsnittet, teasande de flesta män som kommer i hennes väg.
De små guldkornen hittar jag i marginalen. Som Famke Janssen som gör en av sina första roller här som Kamala, redan nu spelar hon den femme fatale som hon gjort under större delen av sin karriär. Det är också kul att hon faktiskt spelar en mutant här – många år innan hon spelar Jean Grey i X-men. Sen är det ju lite roligt att Riker rusar till holodäcket efter att han blivit uppvaktad av Kamala, någon gissning på vad han kommer att göra där?
När jag läser i Captains’ logs så verkar även manusförfattaren Michael Piller skämmas en del. muttrar om att de skrev fyra olika slut på avsnittet och att det som valdes var det han inte gillade men att han blev nedröstad. Tycker att han gör rätt i att skämmas.
Betyg: 1/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 223 tv-avsnitt. Det här är också mitt fyrtioåttonde inlägg i årets #blogg100-utmaning.
Jag gillar ju Lwaxana Troi, och brukar för det mesta försvara hennes närvaro i serien. Men det här urvattnade avsnittet hade jag gärna sluppit. Lwaxana är sorgligare än någonsin, och veckans “skepp i nöd”-segment som handlar om ett slags rymdtermiter som käkar upp allt nitrium i skeppet måste också tillhöra en av seriens sämre. Dubbelfel alltså.
Lwaxana Troi har ju varit en giftassugen mansslukerska sedan vi först lärde känna henne i serien. Trots en växande desperation har hon fortfarande inte fått någon på kroken, så nu har hon börjat använda sig av ett slags interstellär motsvarighet till nätdejting. Och när hon äntligen fått en matchning är hon beredd att hoppa över förspelet, ja faktiskt till och med att gå på en dejt. Hon går helt enkelt direkt på bröllopsplaneringen. Och så megadesperat är hon att hon tänker gifta sig med kläderna på. Som bröllopslokal har hon valt Enterprise, för där har hon “alla sina vänner”. Lwaxana måste vara universums ensammaste varelse.
Fast det där med bröllopsfixandet hamnar allt mer i bakgrunden för Lwaxana (snubben hon dejtar är en riktig torrboll). Istället lägger hon ner mycket tid och energi på att försöka förmedla sina livsvisdomar till Worfs son Alexander. Och Alexander kan behöva lite stöd. Han och pappa Worf bråkar hela tiden, och när de går till Deanna Troi för rådgivning så tycker att de två ska skriva ett kontrakt om plikter och sysslor i hemmet. När Lwaxana hör talas om det så måste hon förstås in och sabotera. Det innebär bland annat att hon tar med sig Alexander på ett holodäckbesök på Parallax-kolonin, ett jättebra ställe för gyttjebad. Och här förvandlas The Next Generation ännu en gång till ett barnprogram, för på Parallax kan man träffa eldslukare, clownansikten och en jonglör med sammanväxta öron. Lite som gamla tiders variety shows på amerikansk tv. Ja, de slänger till och med in en exotic dancer på slutet, som om Star Trek fortfarande var en 60-talsserie. Jisses.
The cost of living handlar mycket om Worfs och Lwaxanas privatliv, men utan att egentligen lyckas leverera någonting nytt. Bara upprepningar på redan kända teman. Avsnittets andra intrig, den med rymdtermiterna som käkar upp allt nitrium i skeppet, känns väldigt mycket som en sämre upplaga av Wesley Crushers naniter i avsnittet 
Det är den enda rimliga förklaringen jag kan komma på till varför det här avsnittet finns, överhuvudtaget. För maken till långtråkig historia får man leta efter. Det är som en bottle-episode, fast utanför flaskan. Mest en massa prat och ingen action alls. Däremot kostar man på sig på något så ovanligt som exteriörscener på Starfleet Academy. Dessvärre utspelas de mestadels i skolans rabatter där Picard återser sin gamla kompis från skoltiden, vaktmästaren Boothby som är den som egentligen vet mest om allt om det som händer på akademin. Och det är han som antyder för Picard att Wesley faktiskt är en lögnhals.
Det hade man kanske kunnat ha överseende med om det inte var så att han ljuger när han vittnar inför en haverikommission. Wesley och hans team på skolan har tränat formationsflygning inför en kommande uppvisning, men något gick fel och en av piloterna omkom i en olycka. Som vanligt i The Next Generation berättas gåtan genom att vi först får veta att något är fel, sedan vem som är den skyldige och vår uppgift blir att försöka gissa exakt vad det är den skyldige gjort och mot vem. Jag vet inte om jag förklarar det på ett bra sätt, men vad jag försöker säga är att det ofta är lite bakvänt berättat, tvärtom hur en vanlig deckargåta brukar vara uppbyggd. Det är inte vem som gjorde det som är frågan, det är varför hen gjorde det. I det här fallet vet vi inte ens vad det är. Och på tal om vad man berättar och inte berättar – att göra den här storyn utan att teasern skildrar Wesley och hans klasskamrater när de kraschar är snudd på tjänstefel. Istället får man ett videosamtal där någon berättar vad som hänt. En sån budgetlösning.
Att det är Robert Duncan McNeill som är den egentliga skurken i dramat är däremot inte särskilt svårt att lista ut. Jag irriterar mig så enormt mycket på den där snubben, vilket redan nu får mig att börja bäva inför Star Trek Voyager, där han ju har en återkommande roll. Här gör han en manipulativ avgångselev som får sitt team att ljuga för hans skull.
Jag älskar det här, och tycker att det här är ett av de bästa avsnitt jag sett i The Next Generation. Satt och log sönder ansiktet, så kul tyckte jag att det var att man var så konsekventa och inte fegade ur. Att låta Enterprise sprängas i bitar redan i teasern före vinjetten är ju det ultimata sättet att starta ett avsnitt på. Det kan man inte göra mer än en gång i en serie, men den här gången var det verkligen ett perfekt val.
Själv undrar jag över väldigt värdsliga ting när jag ser det här avsnittet. Vad är det till exempel som doktor Crusher dricker innan hon går och lägger sig? Sömnmedel? Är det sprit? Antyds det i de här scenerna att Beverly går och skåpsuper på kvällarna innan det är läggdags? Är det i så fall förklaringen till det lite senila nynnandet hon håller på med när hon fixar med sina blommor? Och det lilla hårbandet som hon pyntat sig med innan sänggåendet? Ännu lite märkligare är det förstås att man från författarhåll låter just Crusher få den första känslan av déjà vu. Lite stört eftersom det redan finns ett helt avsnitt som bara går ut på att hon går runt och minns saker som alla andra glömt.
Avslutningsvis vill jag också beskriva lite av den eufori som jag känner när Kelsey Grammar (Frasier) dyker upp i den allra sista scenen. Så bra som den buttre kapten Bateman. Mer sur och avmätt har jag väl inte sett någon federationskapten vara.
Det roligaste med det här avsnittet är väl att tre av skådespelarna (Marina Sirtis, Brent Spiner och Colm Meaney) efter sådär drygt hundra avsnitt äntligen får spela något annat än de gamla vanliga rollfigurerna (Spiner hade i och för sig redan fått spela sin onda bror, så det är nästan lite fusk att han får ytterligare en chans att spela ett råskinn här). Och de gör det med uppenbar frejdighet. Gisslandramat på Ten Forward blir bitvis lite läskigt, framför allt när den hjärnkapade O’Brien inte känner igen sin fru och deras barn. Och att Data får chansen att strypa Picard känns ju också som ett härligt moment. Kanske lite terapeutisk för castens välmående så här långt in i serien. Jag inser på nytt hur mycket jag saknar ondska som egenskap bland personalen ombord på Enterprise, men man får vara tacksam att den lånas in då och då genom olika främmande hjärnkontrollerande varelser – just onda dubbelgångare/övertagna medvetanden är ju trots allt en stapelvara i Star Treks plot device-förråd. 
Två saker jag tänker på: 1. Det märkliga i att en sån där energiboll/själ kan överta ett artificiellt medvetande som Datas (jo, det finns förstås en massa frågor man kan ställa kring det faktum att jag diskuterar det trovärdiga med energibollar som innehåller flera hundra år gamla människors medvetande, men ändå). 2. Att de tre kaparna faktiskt avbryter sin plan inför risken att deras medfångar ska dö. Så mycket för brutala råskinn.
Att våra välkända rollfigurer nu inte längre vet vem de är öppnar förstås upp för ett antal lustifikationer, som att Worf tror att han är kapten på Enterprise grund av det fina bandet han har över bröstet (Vad är det för band egentligen? Det har de inte ens berättat i serien alls vad jag minns). Eller att Data funderar på sitt ursprung och fantiserar om en planet där alla är som han (hjärtskärande). Givetvis står det även erotiska komplikationer på menyn – Riker och Ro som alltid bråkar blir utan sina minnen genast ett passionerat kärlekspar.
Som vanligt är det Picards intuition och höga moral som sätter satarranens plan ur spel. Picard skjuter inte på obeväpnade, även om det sitter någon intill honom som skriker att han borde göra det. Jo, eventuellt kan han tänka sig att det är rimligt att skjuta den som skriker i hans öra. Kanske är det här slutligen den största subgenren inom The Next Generation – Picards intuition? Det känns som om den här säsongen sakta håller på att bromsa in. Manusförfattarna är mer sugna på att konstruera intressanta tankeexperiment än skapa riktig dramatik och drivna manus. Men vid det här laget är jag så fast i Star Trek-träsket att jag tycker att det här är underhållande. De vid det här laget välkända figurerna utsätts för nya prövningar i varje avsnitt, och det intressanta blir hur vägen fram till den ofta ganska givna upplösningen ter sig. Snällt, mjukt och lite sömnigt. Men jag hade det ganska kul medan jag tittade. Att jag somnade mitt i berodde nog snarast på sömnbrist. Eller?
Men det visar sig att det hela är en fälla. Sela, Tasha Yars halvromulanska dotter, står bakom en illasinnad plan som går ut på att tillfångata Spock, tvinga honom att hålla ett falskt tal om fred och samarbete, varpå Romulanerna – gömda på stulna vulcanska skepp – ska attackera och ockupera Vulcan. Jag måste härmed konstatera att jag verkligen hatar rollfiguren Sela. Varje gång hon är med så blir avsnittet kackigt. Det är som att manusförfattarna på något sätt övervärderat Sela-effekten. De tror fortfarande att hon är en så pass spännande figur att det inte ska märkas att de slarvat med sitt jobb. I det här fallet dyker hon upp bakom en stängd dörr efter att Spock haft ett möte tillsammans med en av Romulus mest liberala och nytänkande politiker. Du vet, Spock lämnar rummet, klipp till en annan dörr som glider upp och där. står. Sela. och. har. lyssnat. på. allt. som. sades. Det var ju ett berättargrepp som kändes väldigt…eh….80-talssåpa. Space of our lives, som min kompis Andreas vitsade till det.
Precis som i förra avsnttet är det istället en bisarr bifigur som är den egentliga behållningen av avsnittet. Amarie, den fyra-armade barpianisten på Qualor II. Här är då motvikten till Spocks allvar, en pianist som till och med kan spela klingonsk opera, som Worf sjunger med i. Alla Amaries scener känns väldigt surrealistiska. Johannes hävdade bestämt att det kändes 
Men innan Picard åker dit besöker han Spocks far, Sarek, i det som blir avsnittets mest legendariska scen. Sarek, nästan förlorad i demensdimman lyckas samla sig för några få ögonblick av klarhet tillsammans med Picard. Mark Lenard som spelar Sarek är egentligen min favoritskådespelare genom hela franchisen så här långt (han har ju även spelat romulan med den äran), men både han och Leonard Nimoy får ursäkta. Det är nämligen rollfiguren Klim Dokachin som är det här avsnittets verkliga stjärna. En sur tjänsteman som är ansvarig för vad som verkar vara Federationens skeppskyrkogård. Dockachin är butter, ohjälpsam och divig. Inte ens när Riker kommer på den härliga idén att låta Troi “charma” Dokachin för att hjälpa dem köper han idén helt och hållet. När jag tänker efter är det verkligen nästan bara osympatiska rollfigurer jag gått igång på i den här serien på sistone.
När min kompis Johannes väser “det här är ju episkt” precis mot slutet av det här avsnittet så tänker jag att jag nog aldrig kommer att bli en riktig fanboy. För även om jag gillade första delen av Unification så drogs jag aldrig riktigt med i det där legendariska. Mot slutet satt jag nog mest och tänkte på att Picard utklädd till romulan påminer väldigt mycket om en bedagad dragqueen. Det är åtminstone något med protespannan som ger Picard ett lite blasé uttryck, och läpparna känns liksom fylligare än vanligt.