Jag är barnsligt förtjust i alla de där scenerna när Enterprise råkar i obalans. Fastnar i en traktorstråle, hamnar i en magnetisk storm, blir beskjuten. Och skådespelarna liksom måste låtsastrilla, kastas än åt höger, än åt vänster, hålla sig fast i kontrollpanelerna, allt synkat så att det inte ska se helt fånigt ut.
Varje gång jag ser en sån där scen brukar jag föreställa mig hur det var att spela in den. “Och nu: ramla åt vänster!”, skriker regissören och så måste alla göra det och försöka att inte skämmas. Jag bara antar att kulisserna inte stod på någon stor vippbräda så att det där kom naturligt, liksom. Och jag är inte ensam om den här fascinationen. Några nördar har roat sig med att stabilisera de här klippen, alltså ta bort effekten av att man skakar på kameran samtidigt som folk trillar omkring framför den. Och resultatet blir precis så fånigt som jag inbillat mig. Ingen brist på inlevelse dock.
Själv minns jag hur jag själv försökte mig på exakt samma moves när jag åkte skolbuss när jag var liten. För att uthärda den långa bussrutten så brukade jag låtsas att bussen var en rymdskyttel, och sen höll jag mig kvar i handtaget på sätet framför mig och låtsades att skolbussrymdskytteln var under beskjutning. Precis som på Enterprise och Månbas Alpha så fanns det inga säkerhetsbälten i bussen.
The Corbomite Maneuver bjussar i varje fall på en hel rad av de här “trilla åt sidan”-scenerna. Eller ska man kanske kalla det för impact-scener? Eller Destabilized-klipp? Enterprise hamnar nämligen i konflikt med en överlägsen fiende i det här avsnittet. Först stöter man på en boj som försöker stoppa skeppet – men helt enligt Kirks vanliga försiktiga ledarstil så skjuter han sönder den. Då kommer ett superskepp, fångar in Enterprise med traktorstråle och hotar att antingen förstöra hela skeppet, eller förvisa besättningen till en avlägsen planet.
Det kanske blir lite tjatigt med allt mitt snack om avvikelserna mellan planerad och verklig sändningsordning produktion i den här första säsongen av Star Trek. Men i det här fallet är det faktiskt befogat, eller kanske till och med en ursäkt. The Corbomite Maneuver var tänkt som det första avsnittet i serien, efter piloten. Och missförstå mig rätt. Det här är absolut ett av de gulligaste avsnitten jag sett, men efter den fest av dramatik som säsong ett levererat så här långt så blir det en lite för enformig färd mot den fina payoffen på slutet (den är så gullig att jag inte ens vill spoila den i det här inlägget). Men fram tills dess blir jag inte särskilt upphetsad av att Enterprises motorer håller på att bli överhettade. Inte efter att vi träffat telepater, dubbelgångare och shapeshifters i de tidigare avsnitten.
Dessutom verkar inte Balok återvända, om jag läst på rätt på nätet. Hela avsnittet framstår ju egentligen mest som en sorts upptakt till ett annat och större äventyr. Men någon egentlig fortsättning verkar det aldrig ha blivit. Vet ni mer?
Bäst: Spännande val av fågelperspektiv i avsnittets öppningsbilder och skakig handkamera på däck! Mer sånt!!
Märkligast: Att stackars Janice Rand ännu en gång blir dissad. Den här gången bland annat när hon försöker ge Kirk en sallad. Skeppsdoktorn har konstaterat att han börjat lägga på hullet (ja, han gör sitt fystest med bar överkropp). I det här avsnittet slår också fast att Enterprise är hans älskarinna (eller om det var fru) och det enda han kan fokusera på. Känner att jag snart kommer att vilja skriva en bok om stackars Janice Rands olyckliga kärleksliv i yttre rymden! Hon får verkligen ta all skit!!
Det är aldrig en särskilt bra idé att använda sig själv som försökskanin. Framför allt inte om det handlar om en tankekontrollerande stråle, en “neural neutralizer”, som redan gjort så att en person ligger på Enterprise sjuka och skriker och kvider av biverkningarna. Men kapten Kirk är inte den som bangar för sådana där bagateller. Lyckligtvis är det som vanligt Kirks kärleksliv som är det mest intressanta med honom. Så både hans gamla julfestflirt, psykiatrikern Helen Noel och den allt galnare Adams omprogrammerar hans hjärna till att tro att han legat med respektive är kär i dr Noel.
han mött. Ja, även doktor Adams gubbmobbar den unga psykiatrikern.
nittets egentliga höjdpunkt är Leonard Nimoy och hans enorma all in-attityd när han går in i sin Vulcan mind-melt – och alltså delar medvetande med en person som flytt från fängelseplaneten. Ytterst intensivt, viskande och homoerotiskt nästan.
Ytterligare ett dubbelgångaravsnitt, fast den här gången nöjer sig manusförfattaren inte med att hitta på en identisk kopia av en person. Nej, den här gången upptäcker Enterprise en hel planet som är exakt lik Jorden. Skeppet lockas dit av en SOS-signal, och första delen av avsnittet går åt till att förundras över att planeten man hittat inte bara rent geografiskt ser ut som jorden, utan att civilisationen också verkar ha fastnat i ett skede som motsvaras av 60-talet på jorden (det vill säga samtida med när avsnitten spelades in och visades). För mig låter det lite som att producenterna tyckte att det var dyrt att bygga upp nya främmande planetlandskap till varje avsnitt, och ville återanvända redan uppbyggda kulisser – men jag är i USA och kan inte rådfråga mina stora, tjocka Star Trek-böcker som jag lämnade hemma om hur det ligger till.
Även om planeten ser ut som Jorden, så är det en förfallen civilisation man möter när man strålat ner sig till ytan. Och det finns inga vuxna, bara barn. De vuxna, “grups”, har blivit galna och dött, berättar ett av barnen. Så småningom hittar besättningen ett sjukhus och i arkiven hittar man förklaringen: ett misslyckat experiment för att förlänga människors liv. I och för sig åldras barnen på planeten bara en månad på hundra år, men så fort de når puberteten får de hemska utslag, som först gör dem galna och aggressiva, och sedan tar livet av dem. Det har drabbat alla vuxna på planeten, och kommer också att bli Star Trek-besättningens öde, om de inte hittar ett vaccin.
ka fick spela oemotståndlig.
Enterprise har åkt till Exo III för en räddningsexpedition. Ett sista försök att återfinna den försvunne forskaren Roger Korby, på uppdrag på den nu obebodda planeten. Med på skeppet finns Korbys flickvän Christine Chapel, som spänd står på bryggan och hoppas att Star Treks anrop ska få svar.
orby få skjuts med Enterprise till en mindre jordkoloni, för att där successivt föra över befolkningens medvetanden till robotar – och på det sättet skapa evigt liv för mänskligheten. Kirk är förstås inte road, blir då själv tillfångatagen och försöksdjur för metoden (något som för övrigt kräver att Kirk klär av sig). Ytterligare en gång har Kirk en ond kopia som hotar att ta över Enterprise, kommer någon att märka någonting? Och kommer han själv att märka att han håller en gigantisk dildo av sten i handen när han ska slåss med Ruk?
vetvis är det något skumt med denna oemotståndliga skönhet. I en dramatisk scen får vi se hur kvinnorna egentligen är gamla och rynkiga (d v s någon har sminkat av dem och rufsat till deras hår). För att bibehålla sin skönhet får kvinnorna en sorts venusdrog av Mudd. Ett preparat som tydligen förstärker deras feminina egenskaper (det innebär bland annat att rynkorna försvinner). När Enterprise måste byta ut sina lithiumkristaller befinner de sig så småningom i ett utpressningsläge. Det är iscensatt av den godmodige men sluge Mudd som försöker undvika att hamna i finkan. Om Enterprise ska få sina kristaller vill gruvarbetarna kunna gå på speed-dejting med postorderfruarna. Något kvinnorna inte har något emot. Ett liv på en öde gruvplanet tillsammans med en man som de känt i fem minuter är fortfarande bättre än livet på deras trista hemplaneter.
dd’s Women är ett rätt svajigt avsnitt. Man kan inte riktigt bestämma sig för om man ska vara gubbsjuka och dreglande eller ironisera över det gubbsjuka och dreglande. Det skulle vara intressant att låta till exempel någon som Ulrika Dahl göra en analys av femme-perspektivet i avsnittet (är man snygg och välfriserad är man tydligen per automatik också lat och självupptagen). När manusförfattaren i slutet av avsnittet försöker landa i någon sorts “skönheten kommer inifrån”-sensmoral så känns det extremt påklistrat och fånigt (kan verkligen en frisyr förändras på tio sekunder genom viljestyrka?). Nej, det jag tar med mig av det här avsnittet är den sjukt irriterande förhörsdatorn som med ett enerverande “INCORRECT” rättar den som ljuger. Det är det mest futuristiska i det här märkliga avsnittet.
s upp från en planet inträffar en bisarr transportörolycka. Han kommer upp i två versioner, en ond och en god. Eftersom de båda versionerna av Kirk inte materialiserar sig i transportörrummet samtidigt kan den onda upplagan ouptäckt springa runt och skapa kaos på skeppet innan någon märker något. Bland annat försöker han våldta stackars Yanice Rand, som är det ständiga offret för alla creepy män i den här serien (först shapeshiftern, sedan spolingen med de fantastiska krafterna, och så nu den onde kapten Kirk på det).
visar det sig att de bägge upplagorna av Kirk är bitvis defekta. Den gode Kirk tappar så småningom helt omdömet och kan inte fatta beslut, den onde Kirk är känslostyrd, förbannad men också fysiskt svag. Kontentan är förstås att Kirk varken fungerar som alltigenom god eller ond – utan att det är kombinationen av personlighetsdrag som behövs för att bli en komplett människa och en god ledare.
höglevererande avsnitt av Star Trek! . Dubbelgångarproblematik, överspel, filosofiskt budskap och en enhörningshund. Vad mer finns det att önska sig?
I avsnittets början hamnar Enterprise i en magnetisk storm, något som påverkar Kirks gamle kompis Gary Mitchell. Hans mentala kraft växer, snart kan han förflytta föremål med ren viljestyrka – ja, kanske rentav styra hela Enterprise.
Trots höjdpunkter som att Kirk slåss på kanten till sin egen grav, och introducerandet av en Star Trek-version av en läsplatta så är jag för första gången i det här projektet lite skeptisk till ett avsnitt. Kanske för att de senaste avsnitten jag sett gjorts när produktionen av Star Trek redan kommit igång. Att titta på en gammal pilot känns som att gå tillbaka i utvecklingen.
ekvent då?” tänkte jag när jag började lägga upp en plan för det här projektet. Min första tanke var att jag skulle se alla Star Trek-avsnitt i kronologisk ordning i sitt universum. Det vill säga, börja med tv-serien Enterprise och sedan jobba mig framåt. Sedan kom jag fram till att det som egentligen intresserade mig var hur fenomenet utvecklades bland de som såg serien – då var det kanske snarare sändningsdatumen som var intressanta.
Om det där med sexet verkligen var en källa till oro hos NBC-bossarna efter första piloten så verkar inte Roddenberry ha brytt sig så mycket om det. Visst, det blir ingen slöjdans i The Man Trap, men den nya rollfiguren Uhura får både envist flirta med Spock och ha ett erotiskt/hypnotiserat möte med avsnittets alien. En ung besättningsmedlem får dessutom tydliga visioner av ett gammalt kvart-i-fem-ragg när han träffar varelsen från M-113. Men seriens höjdpunkt för mig? Den skrikande blomman i Sulus växtsamling. En fantastisk dockteaterinstallation mitt bland de annars förhållandevis välgjorda specialeffekterna. Älskar den skrikande blomman så mycket!
n Trap ett rakt berättat äventyr, som ändå lyckas kombinera shootouts med ett visst filosofiskt djup. För shapeshifterns förvandlingar gör förstås att det blir mycket svårt att öppna eld. Kan du döda någon som ser ut och låter som någon du älskat? Som så ofta i Star Trek slutar avsnittet med känslan av att varje seger som löses med våld egentligen är en förlust.