Och efter en svacka är vi nu TILLBAKA i gammal god, hederlig, Star Trek-stil. Det har faktiskt varit lite småtrist att skriva de senaste dagarna eftersom avsnitten har lämnat mig så oberörd. Men nu så!
Enterprise har i det här avsnittet anlänt till planeten Beta III i C-111-systemet. Man ska undersöka varför rymdskeppet USS Archon försvunnit spårlöst där. Kan inte säga att jag är särskild imponerad av rymdflottans utryckningstider – det är hundra år sedan Archon försvann!
När Kirk och hans manskap transporteras ner till Beta III hamnar man på en plats som är lik jorden i slutet av 1800-talet (det är dessutom samma inspelningsplats på Desilus bakgård, som vi senast fick se i Miri). Folket i den lilla staden man kommit till är välklädda och artiga, men också märkligt avstängda och frånvarande. I alla fall fram till klockan slår 6 på kvällen. Då är det dags för den årliga festivalen! Och nej, det är ingen vanlig stadsfestival med sambatåg eller tivoli eller artistuppträdande på Stortorget. Nej, när klockan slår sex så går alla BÄRSÄRK. Hånglar, slåss, vandaliserar och tuttar fyr på saker. Och att medverka är en plikt. Går man inte med på att bära sig åt som på en Reclaim The Streets-demonstration i Stockholm på 00-talet kommer det män i munkoutfits och hämtar dig. Gör du motstånd kan de skada dig med en trollstav som skjuter ut energi.
Ja, ni hör ju själva att det här är upptakten till ett FANTASTISKT avsnitt. Och kanske peakar det lite väl tidigt. Och hämningslösheten kanske inte känns fullt så hämningslös som det var tänkt. När jag läser om manusprocessen bakom avsnittet lägger jag märke till att en av författarna tänkte sig att en unga kvinna står blodig och hysterisk morgonen efter festivalen. Den typen av realism fanns det inte plats för i Star Trek. Man fick nöja sig med det hysteriska. Men i mitt huvud börjar en mer realistisk version av avsnittet spelas upp. Även om det barnvänliga och tillrättalagda alltid varit ett av Star Treks kännetecknen, vad hade hänt om de fått vara hyperrealistiska? Blod och tarmar i Star Trek, liksom.
Nåväl, tillbaka till Beta III. Där visar det sig att det lilla samhällets individer alla är sammanlänkade, de kallar sig själva för “kroppen”. De är delar av ett gemensamt, kollektivt medvetande som styrs av deras ledare Landru. Och alla individer som kommer i Kroppens väg blir assimilerade, med tvång om det behövs. Samtidigt som Kirk och hans manskap på planeten blir tillfångatagna så attackeras också Enterprise. En värmestråle gör så att all kraft går åt till skeppets försvarssköldar, och skeppet kan därmed inte ta sig bort från planeten.
Landru, den allseende ledaren, visar sig bara offentligt genom olika hologram. Det verkar ju lite lurt och så småningom visar det sig mycket riktigt att The Return of the Archons är ytterligare ett avsnitt som handlar om Artificiell Intelligens. Original-Landru är sedan länge död, nu har en maskin tagit hans plats. Och precis som i What are little girls made of? så går mycket förlorat när maskin-logik ska ersätta mänsklighet. Den här gången kan inte Kirk hångla sönder datorns operativsystem, men han kan ju prata omkull den istället. Förklara att den förstör mänskligheten istället för att skydda den. Snart börjar det spraka och ryka om den stackars datormaskinen när logiken går i baklås. Och som alla ser på de följande bilderna så är det troligtvis från det här avsnittet som Alice Bah hämtat inspiration till sin kulturpolitik.
En del har dragit paralleller mellan The Return of the Archons och andra dystopier, som till exempel 1984. När jag först såg hologrammet av ledaren tänkte jag själv snarare på den något mer banala Trollkarlen från Oz. Men när det här avsnittet spelades in och visades, så var det nog få som missade att det totalitära samhället som bygger på kollektivism förstås är en omskrivning för Sovjetunionen och kommunismen.
Men, antagligen ofrivilligt, blir också Kirks och Enterprises besättnings beteende ett eko av USA:s utrikespolitik vid den här tiden. Eller som en av kommentarerna löd under manusarbetet till det här avsnittet: “We are also getting into the interference with an alien society business again – how do we justify destroying it”. Ja, hur rättfärdigar man att Enterprise besättning på nytt attackerar en främmande kultur? Svaret blev ett replikskifte i avsnittet där man i och för sig säger att Enterprise kommer i fred och inte ska ingripa i andra kulturers ensaker, men att den principen bara gäller levande och växande kulturer. Exakt vem som avgör vad som är vad är oklart. Precis som en del i USA var osäkra på varför landets trupper befann sig i Vietnam.
Men en fråga ställer jag mig fortfarande när avsnittet är slut. Hur kunde Kirk och grabbarna veta vilka kläder de skulle ha på sig för att smälta in på Beta III? Eftersom man tydligen inte hade iakttagit livet ner på planeten tillräckligt noggrant för att veta att alla levde sina liv mer eller mindre zombielikt. Vem är egentligen mode-koordinator på Enterprise? Och vad tänkte hen på när hen gjorde Spocks öron-döljande outfit? Diskret är den ju inte.
Court Martial är, som namnet antyder, ett rättegångsdrama i rymden. Kirk står anklagad för att ha förorsakat en besättningsmans död. Tydligen har han skjutit iväg någon sorts forskningsskyttel, utan att ha gett mannen ombord på den tid att söka säkerheten ombord på Enterprise. Mitt stora problem med det här avsnittet är att jag liksom inte förstår grundpremissen. Vad är det för liten farkost, varför måste den skjutas iväg och hur kan det vara så litet mellanrum mellan knapparna på Kirks kontrollpanel? Jag hade tryckt fel hela tiden. Kirk måste verkligen ha nätta, smala små fingrar för att slå rätt tangenter varje gång. Men oavsett handstorlek, så måste förstås rättvisa skipas. Har Kirk varit för trigger happy? Hatade han sin besättningsman? Var han inloggad på Tinder samtidigt som han skulle köra rymdskepp? Detta ska avgöras på en rättegång på Stjärnbas 11 – vårt första besök på de intergalaktiska resornas motsvarighet till en järnvägsknut.
En sak att tänka på: Court Martial är till allra största delen en så kallad 
Kanske har jag börjat irritera mig en smula på den gode kapten Kirk. Jag gillade nämligen avsnittets första del bäst. Här fick jag för första gången i serien se Kirk ifrågasatt och illa omtyckt – ja, nästan mobbad. Som när han går ut för att ta en drink på Stjärnbasens bar och hela hans gamla klass sitter där och hatar honom för att han tagit livet av deras polare. Och när Kirk träffar sin gamla kärlek Areel Shaw så visar det sig att det är hon som ska vara åklagare i rättegången mot honom. För mig var det nästan en lättnad att se Kirk i riktig motvind. Hans nonchalanta sätt och instabila humör är inte alls lika vinnande när han sätter sin fot utanför Enterprise brygga.
Bäst: Diagrammet över de olika skeppen i rymdflottan med staplar och rubriken Star Ship Status, som sitter på en vägg på Stjärnbas 11. Den skulle jag vilja få förklarad för mig. Länge och omsorgsfullt.
Och när nu avsnittet avhandlar tidsresor så hamnar man förstås i det mest klassiska av alla dilemman kring tidsresor: kan min resa i tiden påverka framtiden – och i så fall till och med ändra så mycket att jag aldrig föds? Fast i det här fallet handlar det om lite mer plikttrogna spörsmål kring teknisk utveckling och att innovationer kan hamna i fel händer. Det hela aktualiseras när man transporterar ombord en flygpilot från Jorden när hans plan håller på att gå sönder. Och sedan lyckas man lite slarvigt transportera upp en säkerhetsvakt av misstag också. Men kan man skicka ner dem till jorden igen, utan att deras berättelser börjar förändra historiens gång?
Det som gör Star Trek till Star Trek är förstås inte bara manusen, skådespelarna eller Gene Roddenberrys storslagna visioner. Det handlar förstås också om de små detaljerna. Wah Chang är en av personerna som arbetade med mask och rekvisita, som till exempel designen av kommunikatorn, den lilla walkie talkie-liknande apparaten som besättningen använder för att kommunicera med varandra. Den som en del anser är inspirationen bakom de så kallade flip-mobilerna. Det var också Chang som designade det vetenskapliga instrumentet Trikordern (som jag mest tycker ser ut som en liten, bärbar kassettbandspelare), och det romulanska skeppet i Balance of Power. Men alla kan förstås ha en dålig dag på jobbet ibland. För Changs del måste det ha varit när han skulle göra Gornkostymen.
En Gorn ser ut ungefär som en ödla som går på två ben. Man skulle också kunna beskriva monsterdräkten som något som man skulle kunna hitta i Buttericks kasserat-låda. Eller eventuell välvilligt tolka designen som en hyllning till gamla japanska monsterfilmer. Hur som helst har jag inte sett maken till kackig kostym tidigare i den här Star Trek-säsongen. I någon av replikerna säger Kirk bland annat att en Gorns enda svaghet är att hen är väldigt långsam i sina rörelser. För mig ser det mer ut som om någon designat en kostym i lite för hård plast – så att det inte går att göra snabba rörelser i den.
Kirk möter Gornen när de två ska utkämpa en duell på liv och död. De är bägge fångar hos metronerna som tagit bägge deras skepp som gisslan. Det beror på att Metronerna är ett högstående och fredligt folk, som inte accepterar när främmande rymdskepp drar in i deras närhet med våldsamma avsikter. Det som provocerat dem den här gången är att Enterprise jagat Gornernas skepp för att utkräva hämnd för en utplånad jordkoloni.
Jag har precis läst om hur hysteriskt produktionstempot under den första säsongen av Star Trek var. Hur sändningsdatumen bestämdes utifrån vilka avsnitt som var klara, snarare än när de var inplanerade i seriens handling. Och hur produktionsteamet ständigt var försenade, stressade, på gränsen till att missa sina deadlines. Men det var ju inget som tittarna visste. De stod ju bara inför fullbordat faktum. Avsnitt som vagt påminde om vad de sett tidigare. Universum är oändligt, men uppenbarligen inte uppslagen på Star Treks manusavdelning.
Snart inser besättningen att Trelane 1. Inte har någon fast fysisk form. 2. Kan transportera sig själv och andra till synes utan ansträngning. 3. Ibland använder en maskin för att framställa föremål, men ibland verkar fixa det själv. 4. Gillar dueller.
Jag är kanske lite orättvis, serien var ju inte gjord för att ses med ett avsnitt om dagen. Alla avsnitt sändes i improviserad ordning. Men jag märker att jag surnar till rätt så mycket över just de där kontinuitetsgrejorna. Idéer, motiv och intriger som påminner för mycket om varandra. Och i just det här fallet spelades faktiskt Shore Leave och The Squire of Gothos in precis efter varandra.
itt har Kirks överordnade ibland varit flera dagars radiotrafik från Enterprise. I The Galileo Seven drabbas Kirk plötsligt av typisk mellanchefsproblematik. En fullkomligt vidrig man vid namn Ferris står bokstavligt talat på bryggan, kollar över axeln på honom och berättar om och om igen hur många timmar, minuter och näst intill sekunder som Kirk har på sig innan han måste påbörja resan för att hinna leverera medicinen i tid. Det här verkar också vara allmänt känt som en av de kanske tjatigaste och mest enerverande sidoberättelserna i Star Trek någonsin.
Kirk ska på något sätt framstå som avsnittets hjälpte, men är samtidigt beredd att offra massor av liv som behöver vaccin, för att istället rädda besättningen som han skickat ut i rymdstormen. Sen, när han väl fått hem sitt manskap (minus ett antal döda), slutar avsnittet med lite ren och skär Spock-mobbing. Den här gången för att Spock agerat mänskligt. Hela bryggan skrattar, och skadeglädjen tar liksom aldrig slut. Det känns så segt att jag undrar om producenten räknat fel på avsnittets speltid och nu varit tvungen att förlänga sista scenen för att få ihop rätt antal minuter (ser om det hela och ser att det rör sig om 20 sekunder och att eftertexterna ligger över skrattet – men skratten känns lik förbannat lika krystade). Illustrerar detta med ett meme från förra avsnittet, som också det slutade med ett “nu driver vi med Spock”-skämt. Sjukt onödigt, tänker jag. Händer det en gång till spelar jag in “LEAVE SPOCK ALONE!”. Min egen version av 
Det här är det första avsnittet där Star Trek på allvar tar itu med frågan om rasism. Eller kanske är vulcanofobi ett bättre ord i de här sammanhangen. Trots att ett fredsavtal upprätthållits med romulanerna i 100 år, så har man aldrig sett dem, inte ens en bild. Så när man lyckas kapa en bildöverföring från den främmande farkostens brygga är det en stor händelse. Dessvärre en händelse som genast skapar dålig stämning. Det visar sig att romulanerna ser ut precis som vulcaner, och genast börjar besättningsmän misstro Spock. Är han kanske till och med en spion? (Att jag hajade till och tänkte att det kanske var Spocks pappa som attackerade jordkolonierna visade sig vid lite efterforskning inte vara så fel av mig. Skådespelaren Mark Lenard spelar pappa Sarek i senare Star Trek-sammanhang.)
Det är så här jag vill ha det! Det här är äkta Star Trek-kvalitet! Hela tiden på gränsen till att vara helt över toppen pretentiös. Och som blandar det totala gravallvaret och Kirks eviga raggande på allt kjoltyg i galaxen. Och ändå lyckas få ihop alla bitarna till ett av säsongens bästa avsnitt.
För det är ju allvarligt. På riktigt. En guvernör som bestämde sig för att ta livet av 4 000 av sina undersåtar för 20 år sedan blir plötsligt igenkänd av en av de överlevande. Det är en av skådespelarna i ett resande teatersällskap som påminner om Kodos, mannen som när maten tog slut på Tarsus IV helt enkelt bestämde sig för att avrätta delar av kolonins befolkning för att de andra skulle få överleva. Först tror Kirk att det är ett misstag, att Kodos redan är död. men när de vittnen som skulle kunna identifiera Kodos börjar dö under mystiska omständigheter inser han att han måste undersöka den där skådespelaren noggrannare. Typ genom att bjuda in teatergruppen till Enterprise och stöta på hans dotter.
r ett avsnitt vars manus är garnerat med Shakespeare-referenser och citat. Redan i öppningsscenen, som är hämtad från Macbeth, inser man att det kommer att bli åka av. Morden och de nerblodade händerna. Sedan fortsätter det med lite Hamlet och Julius Caesar. Med inspiration från Shakespeare är förstås dramatiken, som sig bör, tyngre i det här avsnittet än vanligtvis i serien, med rollspel, bedrägeri och ond bråd död. Att ens VÅGA ha den här typen av högkulturella referenser i en serie som Star Trek säger också något om modet och ambitionsnivån hos teamet bakom serien. Och kom nu inte dragandes med Sons of Anarchy. Jag tänker mig att kulturföraktet kanske var mindre utbrett under den här delen av 60-talet. Att man fortfarande tyckte att det var lite fint med Shakespeare, istället för att förakta det som mossigt och förlegat kulturarv.
nberrys recyklingtrick var att konstruera en ny ramhandling som utspelades i seriens nutid och sedan använda The Cage till många och långa återblickar. I The Menageries första del får vi alltså reda på att Enterprises förra kapten, Pike, varit med om en olycka, och efter att ha agerat som en sann hjälte utsatts för deltastrålning. Han är nu bunden till en maskin som påminner lite om en Dalek från Doctor Who, och hans kommunikation med omvärlden sker genom att pipa/blinka en gång för ja och två gånger för nej. Eftersom skådespelaren som spelade Pike i originalavsnittet inte ville göra mer Star Trek, har man skrivit in att Pike strålskadats i ansiktet. Skådespelaren som spelar honom går alltså knappt att se bakom masken med skadorna.