Mudd’s Women. Det med de intergalaktiska postorderfruarna.

Mitt ute i världsrymden stöter Enterprise på ett litet rymdskepp som inte vill ge sig till känna. Kirk anar oråd och sätter efter skeppet som till sist, under dramatiska former, måste teleportera över hela sitt manskap. På skeppet finns Mudd, en rundlagd pirat med ett stort örhänge, samt tre postorderfruar som ska matchas med förmögna ungkarlar på andra sidan galaxen. De tre skönheterna får den manliga delen av besättningen på Enterprise att bli fullkomligt knäsvaga. Ja, deras exakta medicinska tillstånd registreras till och med av en förhörsrobot som undrar vad det egentligen är som pågår när alla männen i rummet sitter och svettas och skelar av tillbakahållna lustar.

Givetvis är det något skumt med denna oemotståndliga skönhet. I en dramatisk scen får vi se hur kvinnorna egentligen är gamla och rynkiga (d v s någon har sminkat av dem och rufsat till deras hår). För att bibehålla sin skönhet får kvinnorna en sorts venusdrog av Mudd. Ett preparat som tydligen förstärker deras feminina egenskaper (det innebär bland annat att rynkorna försvinner). När Enterprise måste byta ut sina lithiumkristaller befinner de sig så småningom i ett utpressningsläge. Det är iscensatt av den godmodige men sluge Mudd som försöker undvika att hamna i finkan. Om Enterprise ska få sina kristaller vill gruvarbetarna kunna gå på speed-dejting med postorderfruarna. Något kvinnorna inte har något emot. Ett liv på en öde gruvplanet tillsammans med en man som de känt i fem minuter är fortfarande bättre än livet på deras trista hemplaneter.

Mudd’s Women är ett rätt svajigt avsnitt. Man kan inte riktigt bestämma sig för om man ska vara gubbsjuka  och dreglande eller ironisera över det gubbsjuka och dreglande. Det skulle vara intressant att låta till exempel någon som Ulrika Dahl göra en analys av femme-perspektivet i avsnittet (är man snygg och välfriserad är man tydligen per automatik också lat och självupptagen). När manusförfattaren i slutet av avsnittet försöker landa i någon sorts “skönheten kommer inifrån”-sensmoral så känns det extremt påklistrat och fånigt (kan verkligen en frisyr förändras på tio sekunder genom viljestyrka?).  Nej, det jag tar med mig av det här avsnittet är den sjukt irriterande förhörsdatorn som med ett enerverande “INCORRECT” rättar den som ljuger. Det är det mest futuristiska i det här märkliga avsnittet.