I det här avsnittet fortsätter Star Treks manusförfattare sitt grävande i fenomen kring en människas undertryckta och mörka sidor. I stället för ett märkligt virus som får människor att mista sin självkontroll, som i förra avsnittet, så kretsar det här avsnittets handling kring ett tekniskt fel med filosofiska konsekvenser.
När kapten Kirk ska strålas upp från en planet inträffar en bisarr transportörolycka. Han kommer upp i två versioner, en ond och en god. Eftersom de båda versionerna av Kirk inte materialiserar sig i transportörrummet samtidigt kan den onda upplagan ouptäckt springa runt och skapa kaos på skeppet innan någon märker något. Bland annat försöker han våldta stackars Yanice Rand, som är det ständiga offret för alla creepy män i den här serien (först shapeshiftern, sedan spolingen med de fantastiska krafterna, och så nu den onde kapten Kirk på det).
Det märks att William Shatner inte tänkte låta den här chansen till överspel gå honom förbi. I den Star Trek-litteratur jag kollat i lägger man ofta stor vikt vid hur het Shatner var som skådespelare vid tiden för tv-seriens början. I det här avsnittet får han äntligen möjlighet att visa upp sina skådespelarskills då han ömsom ska spela förvirrad och vek, ömsom driftsstyrd och aggressiv. Lite hjälp får Shatner förstås, genom Star Treks bitvis expressionistiska ljussättning samt lite extra mycket mascara på ögonfransarna på den onde Kirk.
En bit in i avsnittet visar det sig att de bägge upplagorna av Kirk är bitvis defekta. Den gode Kirk tappar så småningom helt omdömet och kan inte fatta beslut, den onde Kirk är känslostyrd, förbannad men också fysiskt svag. Kontentan är förstås att Kirk varken fungerar som alltigenom god eller ond – utan att det är kombinationen av personlighetsdrag som behövs för att bli en komplett människa och en god ledare.
Men det är egentligen inte Kirk som är det här avsnittets huvudperson. Givetvis är det enhörningshunden som stjäl hela showen. En stackars vovve inslagen i en dräkt försedd med både horn och antenner. Och som dessutom går igenom samma personlighetsklyvning som Kirk. För lite äkta enhörningshundkärlek kan man till exempel kolla in Tumblr-bloggen Fuck Yeah Unicorn Dog.
Ytterligare ett höglevererande avsnitt av Star Trek! . Dubbelgångarproblematik, överspel, filosofiskt budskap och en enhörningshund. Vad mer finns det att önska sig?
3 thoughts on “The Enemy Within. Enhörningshunden och personlighetsklyvningen!”