Category: Lower Decks

Lower Decks: Cupid’s Errant Arrow. Det där Boimler drabbas av en dejtingparasit.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Det är ändå något speciellt med en bästis som inte kan acceptera att man dejtar någon som är het. I Boimlers fall är denna bestie förstås Mariner, och eftersom hon både har livlig fantasi och ett överskott av handlingskraft så blir det ganska dramatiskt för Boimler att presentera henne för sin nya flickvän (som dessutom har högre rang än honom, det antyds i varje fall att det inte är något som brukar hända inom Stjärnflottan).

Mariners olika förklaringsmodeller till varför Boimler har en snygg tjej? Tja, första gången hon ser Barbara Brinson krama om Boimler så försöker hon avsluta det holodäcksprogram som hon eventuellt tror är igång. Sen gissar hon på att Brinson troligtvis är en alien, och berättar om en hemsk incident på Deep Space Nine där hennes kompis drömkille visar sig vara en harvongiansk shapeshifter. Som dessutom hann äta upp kompisen innan Mariner hann gripa in. Andra gissningar är att Barbara är en suliban, en omopererad cardassier eller kanske en klon? Ja, hon gör till och med en sån där anslagstavla full med snören som man i alla krimserier på tv för att presentera sina teorier för Boimler. Som kanske inte var helt överlycklig över hennes engagemang i den här frågan.

Men när Boimler får reda på att Brinson haft ihop det med Cerritos egna drömhunk Jet, så blir han däremot enormt svartsjuk, och gör bort sig ett flertal gånger när han försöker imponera/spionera på Barbara som förstås ska jobba supernära sitt ex ett tag. Men trots alla pinsamheter tappar Brinson ändå inte totalt intresset för Boimler. Och som om inte det räckte som bevis för att något skumt var på gång, så hittar Mariner ett urvuxet parasitskal på skeppet. Allt mynnar ut i att det är Boimler som är den som bär på parasiten – den sitter fast förankrad på hans bakhuvud. Och det är förstås den lilla gröna larvliknande saken som gör honom oemotståndlig för Brinson. När parasiten är borta nyktrar hon förstås till och dumpar honom. Några highlights på vägen till upplösningen: Mariner hinner se Boimler naken (det är tydligen något outsägligt hemskt, just sexualitet får alla ombord att uppföra sig som om de vore tonåringar?). Hon bondar också med Barbara medan Boimler är medvetslös, då de passar på att dela de värsta och mest pinsamma misstagen han gjort. Med en bästis som Mariner behöver Boimler inga fiender.

Det finns två helt okej bihandlingar här också. Kapten Freeman tvingas förhandla med NIMBY-aliens samtidigt som hon ska försöka rädda dem från en sönderfallande måne. Till sist inser hon att den som är mest besvärlig att göra till lags bor ensam med sin fru på en egen asteroid (eller var det en planet). Trots hans numerära underläge kräver han specialbehandling. Det får han förstås inte. Och så håller Rutherford och Tendi på att bli tvångsvärvade till systerskeppet Vancouver. Men alla tekniska innovationer till trots, så slåss de för att få vara kvar på sitt gamla risiga skepp. There’s no place like home, antar jag.

Ett betydligt fräsigare avsnitt än det förra, lite sega. Visst, det kanske var lite mer tufft och politiskt att driva med några av Star Trek-franchisens misslyckade flirtar med religiös och andlig tematik. Men Star Trek och parasiter har alltid varit en osedvanligt lyckad kombination. Så också den här gången.

Betyg: 8/10.

Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 791 tv-avsnitt. Och lite till…

Lower Decks: Moist Vessel. Om modersuppror och befälstortyr.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Mina delade känslor inför den ena av den här seriens två huvudpersoner fortsätter i det här avsnittet. Jag menar, att gäspa högljutt när någon håller på att genomföra en briefing på ett möte är faktiskt inte okej. Inte ens om man har en sårig relation med sin morsa (som i det här fallet är ens kapten).. Eller om den som tydligen ska vara outhärdligt långtråkig (kapten Durango, spelad av Haley Joel Osment!) inte ens hinner säga ett ord innan Mariner (för det är hon som jag stör mig på) börjar med sitt gäspande. Framför allt är det oförlåtligt när ämnet är så pass intressant som ett generationsskepp där hela besättningen dött, men där det finns ett slags livselixir som kan ge liv till icke-organiska material.

Ja, så pass rude är Mariner att man i det här avsnittet börjar fundera på om skälet till att hon väljer att arbeta på morsans skepp är att hon hade fått sparken från alla andra posteringar inom Stjärnflottan. Den egotrippade “hjälten” i den här serien, Jack Ransom, verkar tycka samma sak. Men planen som han och kapten Freeman till sist enas om är ett lära Mariner en läxa genom att ge henne de värsta jobben ombord, gång på gång på gång. Tanken är att hon då frivilligt ska be om förflyttning. Men eftersom Mariner lyckas göra även skitjobb lustfyllda, så kommer den ömma modern snart på vad som verkligen skulle kunna få Mariner att säga upp sig: en befordran. Att vara ett befäl är hennes verkliga mardröm. Av någon anledning gillar hon inte att sitta på meningslösa ledningsgruppsmöten, eller pliktskyldigt tvingas att närvara på diverse uppträdanden ombord.

Några nya insikter om livet ombord får vi trots allt också oss till livs. Som varför det är så läskigt att rengöra filter till holodäcket (jag fattade i alla fall det som att folk använde det för att ha sex?).

I B-handlingen får vi följa den kanske mest irriterande rollfiguren i hela den här serien. Tendi, när hon sabbar en ceremoni där en besättningsman ska upphöjas till en annan dimension. Men det blir inte något av det kroppslösa medvetandet när Tendi råkat ramla rakt in i någon form av sandmönster på golvet. Hon kan förstås inte komma över den här fadäsen utan försöker “hjälpa” den där besättningsmannen med sina metafysiska bryderier. Otroligt irriterande, faktiskt. Boimler får också vara med på ett litet hörn. Han missförstår hela upplägget med Mariners befordran, och försöker själv imponera på befälen genom att vara en mer ondskefull och anarkistisk version av sig själv. Det vill säga, spilla kaffe i Ransoms skrev. Det är verkligen tur att det så här dags i avsnittet äntligen är dags för den där livsskapande sörjan att börja läcka ut ur generationsskeppet och ta sig in i och börja terraforma Stjärnflottans skepp. Det här avsnittet var inte på väg mot något kul ställe.

Allt slutar förstås ändå ganska bra. Mariner räddar allas liv och bondar med morsan, bara för att sedan göra bort sig igen och återgår till marktjänst igen. Mannen som Tendi sabbat upphöjningen av erkänner att allt egentligen var fejk, och att han skyllde på henne när han inte själv lyckades uppgå i världsalltet. Bara för att, efter att han räddat Tendis liv, faktiskt genomgår någon form av transformation till en högre dimension. Det verkar däremot mest vara en enormt plågsam process. I avsnittets repliker refererar man till Wesley Crushers och Amanda Rogers upplevelser. Ändå tänker jag mest på Kes. Får se om den här olycklige dimensionsresenären gör en Fury och återvänder för att hämnas.

Så det här var alltså avsnittet som skulle förklara och fördjupa konflikten mellan Mariner och hennes morsa. Bra tänkt att lägga det här i serien, tycker jag. Däremot var det också ett avsnitt som jag inte tyckte var så…kul. Kanske för att jag tycker att både Mariner och Tendi bägge är rätt jobbiga, om än på helt olika sätt. Fast frågan är väl om jag gillar någon av de där undre däcks-typerna över huvud taget. Det känns fortfarande som att parodierna på de med högre rang i Stjärnflottan är mycket mer underhållande än de lite lama knegarna i botten av hierarkin.

Betyg: 5/10.

Det här är avsnitt 4/10 av den första säsongen av Lower Decks. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 790 tv-avsnitt. Och lite till…

Lower Decks: Temporal Edict. Det om bufferttid och Boimlereffekten.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Det här blir bara bättre och bättre för varje avsnitt. Och lite extra nöjd är jag med det här äventyret, eftersom det faktiskt förklarar ett av, Star Treks största mysterier för mig. En grej som irriterat mig ända sedan originalserien, faktiskt. Det här med att kaptener och andra befäl i den här serien så ofta struntar i den tekniska personalens uppskattningar av hur lång tid det ska ta att till exempel fixa warpmotorn eller laga vapensystemen i olika krissituationer. Jag vet till exempel inte hur många gånger jag sett stackars Scotty sättas på plats av Kirk. Vad Scotty än säger så verkar Kirk kunna förhandla ner budet. Halva tiden, har jag för mig att det till och med var en gång. Och som Kirk säger blir det oftast också. Scotty och hans personal levererar mot alla odds. Vilket i och för sig inte stärker Scottys förhandlingssituation vid nästa kris. Som tittare undrar man mest om Scotty är mytoman, eller bara har väldigt dålig tidsuppfattning.

Förklaringen, enligt det här avsnittet, skulle kunna vara Buffer time. Principen att man alltid ska ta till i överkant när man uppskattar hur lång tid en arbetsuppgift ska ta. Ingen av de överordnade har ändå en aning om hur tidskrävande jobbet är, och den lediga tiden kan användas till att dricka drinkar, eller bara hänga lite.

Fast i det här avsnittet får kapten Freeman till sist reda på Bufferttidsprincipen och drar igång ett effektivitetsprogram som ger hennes besättning arbetsvillkor i klass med folk som arbetar inom hemtjänsten. På deras paddor räknas den uppskattade tiden för varje moment och arbetsuppgift ner, sekund för sekund, och alla springer runt som yra höns för att inte misslyckas med sitt ackord. Och för kapten Freemans del, så verkar hon gå in i rollen som tidsstudieman med sällan skådad passion. Ja, så viktig är den här effektivitetsreformen för henna att Freeman är i färd med att låta en främmande makt ta över hela skeppet snarare än att låta folk överskrida några deadlines. .

Den främmande makten i det här fallet är för övrigt Gelrak V. Befolkningen där är ursinnig efter att Cerritos stressade representanter tog med sig fel artefakt dit för en sån där högtidlig hälsningsceremoni. Och det vart ingen vidare succé att ta med sig en bit trä från Mavok Prime till Gelrak. Tvärtom, situationen blir direkt farlig efter att Gelrakerna hojtat något i stil med “You got wood” några gånger. Det visar sig att träbiten är en oerhörd förolämpning mot gelrakierna och det uppstår blodvite. Ransom och Mariner hamnar i samma cell, och får reda på att en av dem måste slåss mot en monsterliknande best för att rädda livet på resten av besättningen. Fast först fajtas de med varandra i cellen om att få bli utvald till gladiatorspelet. Givetvis finns det en erotisk underton här. När Ransom beter sig som en buffel mot Mariner (och lyckas besegra den där monstervarelsen utan tröja) så blir Mariner lite….svag i knäna. Ransom reagerar på ett liknande sätt när Mariner beter sig riktigt illa mot honom. De två är alltså ett slags perfekt kombo. Hoppas de aldrig blir ihop.

Det blir den stackars konflikträdde Brad Boimler som får lösa alla problem ombord på Cerritos. Och det kanske inte är mer än rätt, han var ju faktiskt den som först skvallrade om bufferttiden för kapten Freeman. När skeppet håller på att gå under lyckas han till sist få henne att släppa sin effektivitetsfixering. Som “tack” döps den nya slackerattityden ombord efter honom, till Boimlereffekten. Han som ju faktiskt var den ende ombord som faktiskt gillade det där vidriga sättet att jobba på. Och när avsnittet slutar får vi se hur man fortfarande lär ut hur lat han var långt in i framtiden.

Temporal Edict frossar verkligen i Star Trek-referenser och tropes redan från första scenen (där vi får se Boimler göra ett hemskt scenframträdande på fiol) till “The Great Bird of the Galaxy”-referensen på slutet. Och…har inte både referenserna och skämten blivit en smula skojigare? Även om jag inte förstår det roliga med att Miles O’Brien skulle anses som en av de viktigaste personerna i Stjärnflottans historia i framtiden.. Ursäkta, men den mannen räddade fan i stort sett dagligen alla skepp och rymdstationer han arbetade på. Och om det var ett skämt som pågick här och som jag inte förstod får ni väl som vanligt förklara i kommentarsfältet.

Betyg: 6/10.

Det här är avsnitt 3/10 av den första säsongen av Lower Decks. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 789 tv-avsnitt. Och lite mer.

Lower Decks: Envoys. Det något bättre andra avsnittet.

~ rogerwilson ~ 1 Comment

Jag tro att hur man reagerar på en ny Star Trek-serie handlar oerhört mycket om vilka förväntningar och förhoppningar man har. på den Ja, rätt ofta kanske enbart det. Vad är det man nostalgiskt längtar efter? Hur internt och nördigt vill man att det ska vara? Och vilken av alla Star Treks inkarnationer är det egentligen som man tycker bäst om? Är det kanske till och med en enda titel som definierar hela franchisen för dig?

Själv brukar jag drabbas av en lite speciell panik inför varenda säsongsstart, ett slags företagsekonomisk angst. Jag är liksom lite för medveten om att det bara krävs några få floppar för att hela Star Trek-universumet på nytt blir begravt på populärkulturens elefantkyrkogård och tittar ofta på de första avsnitten ur ett rent överlevnadsperspektiv. Att Trekiversumet för tillfället tillåts yngla av sig som aldrig tidigare handlar tyvärr mindre om seriernas kvalitet utan även om rent företagsekonomiska orsaker. När mängden tv-dramatik som producerats ökat de senaste åren (i alla fall tills covid-pandemin slog till) har värdet av etablerade och starka varumärken blivit allt större. Alla som har en IP i sin ägo försöker utnyttja den så mycket som möjligt – därav alla remakes, prequels, sequels och spin off-serier som produceras just nu (den planerade remaken av Vi på Saltkråkan på SVT är alltså helt i linje med vad som händer inom resten av tv-världen).

I Star Treks fall beror det höga produktionstempot också på att Viacom/CBS just håller på att lansera sin egna streamingtjänst, Paramount +. Och, precis som vid lanseringen av tv-kanalen UPN, litar man på att Star Trek och dess trogna publik ska utgöra en av grundstenarna i det nya streamingbygget.

Jag har tidigare skrivit om att ett av målen med Star Trek-franchisens expansion varit att diversifiera varumärket, och skapa nya serier i olika genrer och riktade mot olika publiksegment. Det inbitna Star Trek-fanset behöver inte nödvändigtvis gilla allt, utan det finns tvärtom ett värde i att nå ut till en ny publik. Kanske är Lower Decks det tydligaste exemplet på det här, så här långt. Den är definitivt den svåraste Trek-serien hittills att placera in i Star Treks egna kanon. Trots att den är tecknad, så påminner den ju inte särskilt mycket om originalseriens animerade variant – även om vi äntligen får se en caitian i serien igen. TAS var ju en serie som från början var tänkt för en barnpublik (även om man lyckades få in lite “riktigt” TOS-material i mixen). Lower Decks är snarare en rätt vuxen, självmedveten och ganska ironisk version av Trekiversumet. Ja, hade det inte varit för att The Orville hann före så hade man kanske till och med kunnat säga att Lower Decks bröt ny mark som den första renodlade Star Trek-komedin (eller i alla fall komedi-ish). Trots att The Orville seglar under falsk flagg räknar jag ändå den som en viktigt del av Trekiversumet.

Nej, Lower Decks ska nog definieras utifrån helt andra serier. Den känns framför allt som ett försök att konkurrera i den numera extremt framgångsrika tv-genren med animerade tv-produktioner för vuxna. Men det är något med Star Treks inneboende humanism som gör att man inte riktigt kan göra en Rick & Morty av sitt råmaterial. För att inte stöta sig med en erkänt lättprovocerad fanbase nöjer man sig oftast med att ge några tjuvnyp då och då till moderfranchisen. Och rätt så ofta känns det kanske snarare lite lamt än vågat. Jag menar, man tyckte alltså på riktigt att det var…lite tufft att skämta om Klingonska namn i det här avsnittet? För de verkliga fansens skull pepprar man förstås även in referenser så ofta man kan. Fördelen med en animerad serie är ju att man bara kan rita in vad man vill, och inte behöver oroa sig över timmar i sminket eller kostsamma proteser och masker.

Det här var en ganska långdragen reflektion för att förklara hur jag redan nu, efter seriens andra avsnitt, känner mig något mer försonligt inställd till Lower Decks-konceptet än i det förra, rätt griniga, blogginlägget. Serien börjar växa in i sin kostym, och jag börjar samtidigt begripa lite mer av vad det är man försöker göra här. Kanske handlar min något mer postiva attityd på att vi i Envoys får en lite mer sympatisk bild av huvudpersonen Becket Mariner. Hon må vara bossig, impulsdriven och ha noll respekt för regler och reglementen. Men hon är också så pass godhjärtad att hon iscensätter ett fejkat intermezzo med en ferengier för att få den tvivlande Braid Boimler att få tillbaka lite av sitt självförtroende. Annars var han faktiskt redo att kasta in handduken och lämna in sin avskedsansökan efter bara en kort tid på uppdrag med den betydligt mer erfarna Becket och hennes bästis från förr, klingonen K’Orin. Inte bara för att de var sjukt störiga, utan för att Boimler helt enkelt inte fixade att jobba i skarpt läge. Teoretiska kunskaper räcker inte så långt när K’Orin och Mariner skapar kaos omkring sig hela tiden. Eller när man håller på att bli förförd av en livsfarlig anabaj, och hamnar i ett barbråk med arga andorier.

Mariner börjar i det här avsnittet allt mer påminna om Jadzia Dax, tycker jag. Inte bara för att hon kan supa omkull en klingon, utan hon verkar också ha hunnit med flera livstider av upplevelser och erfarenheter trots sin ringa ålder. När vi nu har förstått att bägge hennes föräldrar är verksamma inom Stjärnflottan så kan det eventuellt förklara lite av kunskapskapitalet, hon lär ju ha befunnit sig på ombord olika rymdskepp under större delen av sitt liv. Men någon gräns för hur mycket hon kan ha koll på borde det ju ändå finnas.

Manusförfattarna bakom Lower Decks testar här, i seriens andra avsnitt, ett lite mer pedagogiskt anslag. Rriktat mot den del av publiken som kanske inte är helt och hållet ingrodda i Trek-kunskap. När Sam Rutherford testar olika jobb ombord på skeppet får vi tittare också bekanta oss med de olika yrkeskategorierna ombord på USS Cerritos, och presenteras även lite mer utförligt för några av de mer högrankade birollsinnehavarna. Att Rutherfords simuleringar på bryggan leder till den ena katastrofen värre än den andra är ett av avsnittets höjdpunkter. Däremot är kanske inte Rutherfords orsak till den här prao-rundan helt logisk. Om han nu vill gå på en dejt tillsammans med den nya besättningsmedlemmen Tendi för att se på ett kosmiskt fenomen tillsammans med henne, är det då inte lättare att bara ta några timmar ledigt, snarare än att byta jobb?

Ett lite snällare betyg den här gången. Men känner mig fortfarande i otakt med själva humorn.

Betyg: 5/10.

Det här är avsnitt 2/10 av den första säsongen av Lower Decks. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 788 tv-avsnitt. Och lite mer.

Lower Decks: Second Contact. En osympatisk början…

~ rogerwilson ~ 7 Comments

När jag först hörde om Lower Decks blev jag VÄLDIGT exalterad. Jag hade ju läst serieskaparen Mike McMahans ytterst sympatiska bok Warped, som utgörs av en rad avsnittssammanfattningar om en påhittad åttonde säsong av The Next Generation. Den där boken (som hade sitt ursprung i en Twitter-feed) gjorde det tydligt att McMahan kunde sina Trek-konventioner både fram- och baklänges, och dessutom visste hur man gör nördhumor bortom torr referensonani. Det i kombination med perspektivet från de lägre däcken på rymdskeppet (som i The Next Generation-avsnittet med samma namn) öppnade upp för en rätt radikal omtolkning av livet i Stjärnflottan.

Men att göra några roliga Twitter-observationer och att skapa en ny tv-serie är förstås inte riktigt samma sak. Och en liten bit in i det första avsnittet av den här serien inser jag att det här inte riktigt är den gag-fest jag väntat mig – inte riktigt Star Treks all in-svar på Rick & Morty eller Family Guy – utan snarare en lite snällare variant. Här har man faktiskt tänkt sig att bygga riktiga karaktärer, samtidigt som skämten med Star Trek-historien känns rätt artiga. Okej, zombie-epidemin i det här avsnittet var i och för sig ganska gränslös. Men den enda av rollfigurerna jag egentligen brydde mig om var skeppsläkaren, T’Ana. Ändå rätt rart att man åtminstone följer den inofficiella regeln om att skeppsläkaren ska vara en av seriens mest fascinerande figurer.

Den största (och första) besvikelsen med den här serien var nog ändå vinjetten. En lätt parodi på de tråkigaste av Star Trek-öppningar, med halvroliga lustifikationer om ett skepp som tar sig ur problematiska situationer på ett rätt ovärdigt sätt. Men kanske ändå en miss att den nästan är lika trist som en del av sina föregångare?

Sedan blev jag lite förvirrad av huvudpersonerna. Den rebelliska Becket Mariner var en rätt irriterande bekantskap, tyckte jag. Skrikig, jobbig, manipulativ och med ett omotiverat gott självförtroende. Den andra huvudpersonen, Brad Boimler, är hennes motsats. En mesig paragrafryttare som verkar helt humorlös. Det blir lite enahanda när samtliga på bryggan också är rätt dryga, även om deras ointresse för fotfolket förstås ligger i linje med den här seriens röda tråd.

Jag blev också lite förvirrad av själva anslaget i serien. Det var liksom varken tillräckligt Star Trek-nördigt eller särskilt generöst och inbjudande för Trek-noobs. (Ett tredje alternativ kan eventuellt vara att det var så nördig att jag inte riktigt förstod allt). Och, eftersom jag tydligen är på ett riktigt en-nots-surt humör just nu, så tyckte jag till och med att det var lite för MYCKET action i det här avsnittet för att det skulle vara riktigt Trekkigt. Både ett zombieutbrott och en växtätande jättespindel som försöker suga ut näring ur Boimler? Alldeles för häftigt för att vara besläktat med old school-versionen av det här konceptet. Å andra sidan ger förstås animationen en större möjlighet att bara ösa på med effekter, monster och dramatik. Gud, försökte jag nyss alltså driva tesen att Lower Decks är en dålig serie på grund av att b-handlingen inte var tillräckligt tråkig? Det finns tydligen ingen måtta på min magsurhet idag.

Fast. Om jag ska vara riktigt ärlig så har jag förstås redan fräst igenom hela den första säsongen av den här serien. Jag VET att det blir bättre så småningom, och att många av de saker jag retade mig på när jag såg premiäravsnittet utvecklas till seriens styrkor. Så småningom. Men som startavsnitt är det här en rätt jobbig upplevelse. Och när jag sett det första gången var jag mer eller mindre övertygad om att det här med att Star Trek ska yngla av sig till en miljard nya tv-serier var en helt igenom urusel idé.

Betyg: 4/10.

Det här är avsnitt 1/10 av den första säsongen av Lower Decks. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 787 tv-avsnitt. Och lite mer.