Lägesrapport: Fyra år med Star Trek.

Den första mars så fyllde den här bloggen år. Fyra år. Det hade jag verkligen inte tänkt mig från början..

Jag trodde att det här skulle vara ett koncentrerat och enkelt projekt. Korta, snabba blogginlägg om en tv-serie som jag alltid velat fördjupa mig i. Men, som det ofta är i livet, ju mer man lär sig om något ju större är också insikten om hur lite man kan. Star Trek är ett av de äldsta och mest vildvuxna franchises som existerar, och riktigt hur stort det är håller jag fortfarande på att förstå. Det är ett expanderande universum helt enkelt, som bara fortsätter att växa. Nu senast med Discovery, men med flera nya serier på gång.

Men allt det där vet ju antagligen de flesta som har sökt sig till denna spoilerfyllda blogg. Mer oklart, även för mig själv, är vad de här fyra åren har betytt för mig. Ett nytt intresse, ett nytt samtalsämne att kasta fram på fester och sociala tillställningar, en nördcommunity som jag fascinerat iakttar, och så förstås otroligt många timmar i tv-soffan och framför datorn. Men också ett ständigt närvarande dåligt samvete, en lågfrekvent stress och ett sånt där projekt som får folk att lägga huvudet på sned och se på en med medlidande. Ibland oro.

I perioder har jag också tröttnat, och varit tvungen att helt sluta titta på och skriva om Star Trek. Andra perioder har jag blivit manisk och skrivit, tittat och läst sekundärlitteratur parallellt. Men fortfarande är jag djupt missnöjd med mig själv över hur lång tid det är tar. Och varför jag envisas med att skriva allt längre inlägg ju längre fram jag kommer i serien. Men samtidigt som jag bannar mig själv för att jag överhuvudtaget kom på den här idén, så har det också blivit en central punkt i mitt liv. En konstant grej i ett annars rätt så kaosartat och stressat liv. Min egen lilla bloggträdgårdstäppa.

Så, det här är inget gnäll-bloggande, inget jag skriver för att jag vill ha medlidande av någon. Utan mer bara en lägesrapport. Från någon som gillar maratonprojekt, och inte riktigt tycker att något är kul förrän det gör lite ont. Mentalt i varje fall.

Men jag måste, trots allt, framåt. Framför allt på grund av de nya Star Trek-spinoffs som verkar hägra i horisonten. Det skulle, helt ärligt, vara en mardröm om jag slirade bakåt i mitt bloggande och antalet osedda avsnitt växte. Ett minimum är ju att åtminstone hålla jämna steg med det som produceras (ja, jag är jätteglad över att den nuvarande Discovery-säsongen bara är 14 avsnitt).

Så för att motivera mig i mitt fortsatta bloggande har jag satt upp ett stort kalenderark på kylskåpet, där jag fyller i varenda avsnittsinlägg jag skriver, och jag har satt upp mål för både veckor, månad och år (planen brast förstås redan under februari, jag skyller på Berlins filmfestival). Men, kanske viktigast av allt, jag har skaffat mig ett googledokument där jag räknar neråt. Ett avsnitt i taget (just nu när jag skriver det här har jag 250 avsnitt kvar att kolla på). Så slutet närmar sig (andra skulle kanske se det som att jag har en tredjedel av avsnitten kvar att skriva om). Fast, de första tio månaderna med den här bloggen skrev jag ju faktiskt 219 inlägg. Det ska jag väl kunna göra om på nytt? Och lite till…

Skriver den ständige tidsoptimisten som givetvis redan har börjat fundera på nästa maratonprojekt. Alla existerande avsnitt av Doctor Who, kanske? Har redan köpt in några dvd-boxar för att testköra lite.

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 514 tv-avsnitt, nu kör vi!