ENT: Bound. Det där Enterprisemännen blir förhäxade av gröna kvinnor.

Har ni lagt märke till att jag typ….snart är i fatt? Har just nu fem tv-avsnitt och tre filmer kvar att skriva om – sedan är jag i fas med den aktuella Star Trek-produktionen. Så jag kan ju inte sitta och vänta på ett nytt Picard-avsnitt, utan måste beta av de sista Enterprise-episoderna. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Så mycket olika känslor kring det här avsnittet. Vid första anblick är det ju superlätt att bara avfärda Bound som gammal, hederlig, retrodoftande sexism. Plotten är ju som hämtad från ett 60-talsavsnitt av Star Trek: “det kom en massa snygga tjejer ombord på rymdskeppet och alla killarna blev jättekorkade och konstiga”. Samtidigt är ju det manliga fåneriet ganska väl skildrat här. Det borde inte vara något tvivel hos mig på vems bekostnad den här lustifikationen dras. Å tredje sidan är det ju ett välkänt faktum att Star Trek gärna använder sig av kvinnokroppar när tittarsiffrorna dalar. Att kombinera T’Pols tajta mysdress med lite lättklädda orion-tjejer är troligtvis mest av allt ett kommersiellt beslut. Precis som stereotypen kring den farliga och svekfulla sexuella kvinnan är cementerad i den här genren.

Handlingen börjar i varje fall med att Enterprise kontaktas av ett orionskt skepp. Man vill ha ett affärsmöte om ett gemensamt gruvprojekt. Som pausunderhållning under överläggningarna skickas tre lättklädda kvinnor in för att framföra en liten dans. Efter den upplevelsen går Archer med på att samarbeta om gruvan, och han tar även emot de tre kvinnorna som en personlig gåva. Omdömet börjar liksom svikta redan där.

De tre orionska kvinnorna väcker viss uppmärksamhet ombord, kanske främst för att de fortsätter att köra sin “exotic dancer”-stil trots att alla andra ombord bär unisexoveraller (ja, alla utom T’Pol i sin plyschdräkt). Man efter man tappar huvudet, något som till sist orsakar ett allvarligt bråk mellan Tucker och en maskinchef. Den sistnämnde tyckte att det var en bra idé att förklara allt om skeppets teknik och maskiner för en av de orionska kvinnorna genom en rundtur på maskindäck.

Doktor Phlox konstaterar till sist att den konstiga stämningen ombord beror på feromoner som de orionska kvinnorna ger ifrån sig. Det gör männen testosteronstinna, ger kvinnorna huvudvärk – Phlox själv blir mest sömnig. Men det finns två personer ombord som inte påverkas: T’Pol och Tucker. Tydligen har det skapats ett mentalt band mellan de två när de låg med varandra (därav Tuckers märkliga inhopp i T’Pols meditationer). Det har också gjort att T’Pols immunitet mot feromoner har smittat av sig på honom. Och det är ju en himla tur, eftersom de tre kvinnornas plan är att ta över skeppet och leverera Archer till Orionsyndikatet, som fortfarande är sura över att han hämtade tillbaka nio besättningsmedlemmar som skulle ha sålts på deras slavauktion.

Ja, det här är ett rätt fånigt avsnitt. Det mest märkliga för mig är att ett litet meningsutbyte mot slutet av avsnittet irriterar mig mer än något annat här. När hela det orionska dramat väl är överstökat så diskuterar ett gäng av männen i besättningen tillsammans med T’Pol det faktum att Orion verkar vara ett matriarkat. Kvinnorna, som vi tidigare trodde såldes bort av sina män som slavar, har visat sig vara de som styr och ställer inom syndikatet. Kvinnorna använder sig själva som agenter som sänds ut för att förföra och förvirra – innan själva attacken kommer. Och då konstaterar T’Pol lite torrt, att matriarkatet åtminstone är en förmildrande faktor med det annars så avskyvärda orionska samhället. Alla snubbarna dör nästan av skratt.

T’POL:At least we’ve learned something about the Orions.

REED: Yeah, the women are in charge.

T’POL: It proves that even the most disagreeable species have some positive attributes.

ARCHER: Was that my imagination?

REED: I don’t think so.

ARCHER: It almost sounded like you were making a joke.

TUCKER: At least, trying to make one.

T’POL: I assure you, if I ever decide to make a joke, you’ll know about it.

TUCKER: There it is again.

ARCHER: T’Pol, if I didn’t know better, I’d think you were picking up some of Trip’s bad habits.

Det där “skämtet” var då alltså ett bevis för att bandet mellan T’Pol och Trip nu gjort henne till en skämtare. Okej. För att ytterligare få lite rätsida på den patriarkala ordningen ombord så finns här också en scen där Trip och T’Pol reder ut sitt förhållande. Hittills har det ju varit Trip som gått runt och varit ledsen över att T’Pol inte bekräftat honom. Nu tvingar han henne att be honom om att han ska stanna på Enterprise och inte återvända till Columbia. Och han gör det trots att han redan tre dagar tidigare begärde att få sitt gamla jobb på Enterprise tillbaka. Stackars T’Pol – hon får aldrig vinna verkar det som. Hon får till och med springa tillbaka och attack-pussa honom i slutet av det här avsnittet för att han ska stanna kvar. Helt utan värdighet.

Bound är en bagatell med riktigt trista undertoner, tycker jag. Om jag ska vara välvilligt inställd så kan jag trots allt se en drift med manligheten här. Men den tillåts aldrig bli riktigt farlig. Och de orionska kvinnorna får aldrig bli mer än de där sexsymbolerna. Att de faktiskt är förslagna och bossiga hör vi bara män diskutera med varandra.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 17/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 760 tv-avsnitt.

PIC: Nepenthe. Det där Picard får hänga med Riker och Troi.

Det här var definitivt det varmaste, mest kärleksfulla och rollfigursfördjupande avsnittet hittills av Picard. Det känns nästan som en dröm när Picard tar med sig Soji för att gömma sig hos sina gamla polare Will Riker och Deanna Troi. Så paradisiskt fridfullt att det inte är särskilt underligt att Soji faktiskt börjar misstänka att hon hamnat i någon form av simulering. På några sekunder förflyttas hon från ett mordförsök på en ogästvänlig borgkub, till att befinna sig i ett hus på landet, beläget i en idyllisk miljö med en supermysig kärnfamilj som fixar nybakta pizzor på sin utomhusugn. Jag menar, att sitta med en inkännande och förstående Troi och diskutera som ett liv. En samtalspartner som nästan dryper av empati och medkänsla sittandes mitt i ett trädgårdsland där plantorna dignar av stora, mogna tomater – ja, ni hör ju själv. Det låter ju så överdrivet att det nästan skulle kunna vara fråga om ett holodäcksäventy.

Men även tillvaron i lustgården på Nepenthe plågas av mörka minnen. Riker och Troi sörjer sin döde son Thad. Han som hade kunnat räddas om syntetiska livsformer hade tillåtits, i det här fallet för läkemedelsproduktion (jag bara antar att det silikonbaserade viruset som dödade honom var en blinkning till det Enterprise-avsnitt jag just sett på samma tema). Men Will och Deanna har åtminstone fortfarande Thads lillasyster Kestra hos sig. Hon som fortfarande håller sin storebrors påhittade språk levande, och som nästan genast bestämmer sig för att Soji är hennes nya tf storasyster. Det är faktiskt också hon som är den första som faktiskt berättar för Soji om Data.

Scenerna på Nepenthe ger också vår gamle kapten Picard ett nytt djup, som när Troi ser till att läxa upp honom kring hans fyrkantiga sätt att förhålla sig till Soji. Eller samtalen med Riker om förr och nu. Men några ytterst vilsamma och välgörande scener där på Nepenthe. Fyllda av små detaljer, som när Riker kommenterar hur Soji vrider på huvudet som ett sätt att bevisa släktskapet till Data. Det känns som om det här var avsnittet där Picard som tv-serie fick en egen själ och personlighet.

Lika idylliskt är det inte direkt på borgkuben, den som Soji och Picard nyss lämnade. Den nästan parodiskt onda romulanska agenten Narissa Rizzo kan inte avrätta Hugh på grund av något fredsfördrag. I stället försöker hon få honom att berätta vart Soji och Picard farit genom att avrätta ett gäng xB – exborger. När inte det fungerar lämnar Hugh i fred ett tag, varpå han återförenas med Elnor. Men sen attackerar hon de två på nytt. Hugh dör, men Elnor överlever. Hugh har gett honom i uppdrag att återbesöka kubens drottningkammare, och på allvar hämnas på romulanerna. Det sista Hugh säger innan han rosslar in i döden är att Elnor behöver en annan ex-borg för att kunna ta sig in i drottningkammaren. Som av ett MIRAKEL hittar en nyckelringsliknande grej. Var det inte den som Picard fick av Seven of Nine? Elnor trycker på sändaren. Om Seven dyker upp kan hon vara den som hjälper honom att öppna drottningcellen.

Ombord på La Sirena är man på väg bort från borgkuben för att återförenas med Picard, men upptäcker att man har ett efterhängset romulanskt skepp efter sig som inte går att finta bort. Det är Narek som skuggar dem, och han följer i sin tur ett slags spårsändare som doktor Jurati fått av kommendör Oh. Det ser vi i en flashback precis i början av avsnittet, där vi också får se vad det var för hemska visioner som Oh visade för henne – och som fick Jurati att mörda sin expojkvän Bruce Maddox. En inte helt sorterad upplevelse, tror jag. Men tillräckligt starkt för att Jurati skulle kräkas. Inte helt säker på om allt som sker i den där visionen verkligen har med syntetiska livsformer att göra.

Nu verkar i varje fall Jurati nästan sjuk av ånger, och när hon förstår att det är hon som är den sändare som romulanerna använder för att förfölja La Sirena så injicerar hon sig med något supergiftigt. Ska vi anta att det är ett ämne som kanske inte säkert dödar doktor Jurati, men åtminstone neutraliserar sändaren?

Ju mer jag tänker på det här avsnittet, desto bättre blir det. Att få återse Troi och Riker var verkligen mycket mer gripande än jag trodde – och betydligt starkare än när de dök upp i Star Trek Nemesis. De gjorde också ett helt annat intryck än när Seven of Nine gjorde sin comeback. Seven är en stentuff actionhjälte, Riker och Troi är däremot åldrade och eftertänksamma pensionärer. Precis som Picard. (Även om Riker tydligen tillhör någon form av Stjärnflottereserv – var det information som kommer att spela roll i fortsättningen?).

Ser spänt fram emot vad som händer när romulanerna och Picard tävlar om att komma först fram till den plats som Soji tror är hennes hemvärld.

PS: Amazons textningar är verkligen inte heller något vidare. Ändå märkligt att se Deanna Troi prata om hur hon brukade arbeta som skeppsadvokat.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 7/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 759 tv-avsnitt.

ENT: Affliction och Divergence. Det om det klingonska övermänniskoviruset.

Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episod. De tidigare Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Ändå alltid något visst med att se ett dubbelavsnitt om ett smittsamt, dödligt virus när det både pågår Coronapanik i omvärlden och man ligger hemma med förkylning.

I de här två avsnitten spinner man vidare på storyn kring augmenterade, genetiskt förbättrade individer. Man tänkte ju sig att berättelsen skulle nå ett naturligt slut när alla genetiskt förbättrade människor och embryon sprängdes i luften i The Augments. Men, inte då. Klingonerna ville också framställa egna överklingoner, och lyckades hitta lite dna i skeppsvraket. (Fast egentligen är det här ett avsnitt som ska förklara varför klingonerna bytte look mellan originalserien och den första spelfilmen. Det vill säga, varför man ibland har bucklor i pannan, och ibland inte. En ansträngning som ju känns lite förgäves, med tanke på klingonlooken i Discovery – där man ju inte ens kunde hålla sig till en konsekvent look mellan säsong ett och två).

Men, tilllbaka till handlingen i det här avsnittet igen. För klingonerna visade sig experimentet med mänskligt övermännisko-dna inte vara helt lyckat. Klingonerna fick släta pannor när de förvandlades till människolika varelser. Dessutom (och det här kanske är den mer allvarliga konsekvensen) blev de dödligt sjuka efter ett tag. Det inympade dna:t fungerade helt enkelt inte med den klingonska fysiologin. Någon i deras försöksgrupp råkade vara sjuk i influensa – och det skapade ett LUFTBURET DÖDLIGT ÖVERMÄNNISKOVIRUS, Det kvittar hur många coronavirusartiklar jag läst de senaste dagarna, bägge de här avsnitten kändes liksom lite för komplicerade för mig och min febriga hjärna. Subgenren medicinskt technobabble är också svår att uthärda, tydligen. Så många turer kring virus, vaccin, olika stammar och botemedel. Till sist blev jag faktiskt helt apatisk medan såg på hur en massa klingoner blev sjuka, eller hur klingonska skepp attackerade Enterprise medan Phlox framställde en virusbomb.

För att ytterligare komplicera allting så förekommer Sektion 31 i det här avsnittet, fast utan att organisationen kallas för Sektion 31. De har hur som helst en hållhake på Reed, som är deras agent sedan tidigare. Archer kommer på Reeds dubbelspel och kastar honom i finkan ett tag. Men det som är RIKTIGT förvirrande här är att Sektion 31-mannen i det andra och avslutande avsnittet verkar bli lurad av klingonerna. Fast sedan kommer det fram att han förutsett det luret redan från början, så trots att det verkar som om Sektion 31:s plan gick åt helvete så var det resultatet de strävat efter hela tiden. Dubbel- och trippel-lur. Ett så otroligt invecklat sätt att göra något faktiskt helt meningslöst. (Målet var i varje fall ett stabilt klingonskt imperium.)

Jag tänker ge mig själv lite lediga tyglar, så här mot slutet av den här säsongen och kortfattat sammanfatta det som händer i de här två avsnitten.

  • Phlox kidnappas av klingoner för att hjälpa dem att fixa till övermänniskoviruset så att det inte blir dödlig.
  • Phlox är mer intresserad av att se till att ta bort det övermänskliga ur ekvationen, i stället för att bara försöka hitta på ett botemedel.
  • Samtidigt saboterar övermännkskoklingonerna Enterprise, så att skeppet håller på att sprängas. För att motorn inte ska skära måste man köra i jättesnabb warp-fart.
  • Trip, som är på Stjärnflottans nylaunchade skepp Columbia kan hjälpa Enterprise, men eftersom de kör så fort så är det enda sättet han kan ta sig över till Archers skepp genom att dra sig över via en tjock kabel (just när vi trodde att den här serien inte kunde bli mer osannolik). Det gör han när skeppen kör mage mot mage – en liten återanvändning av konceptet som man använde sig av när Enterprise mötte en gammal version av sig själv i förra säsongen.
  • Det kommer klingonska skepp som vill spränga den smittade klingonska kolonin sönder och samman för att stoppa sjukdomen. Men där nere finns också den kidnappade Phlox. För att försvara sig gör han en odling av viruset på Archer som sedan resulterar i en virusbomb som transporteras över till ett av de attackerande klingonskaskeppen. Nu måste de sluta bomba planeten – annars kan de inte få något botemedel av Phlox.
  • Utöver detta: När T’Pol mediterar så drar hon plötsligt in Tucker i sitt mentala rum. Jättekonstigt. Och efter att Hoshi och T’Pol mindmeldat händer samma sak för Hoshi. Mystiskt!

Som sagt, jag kanske var lite febertrött, men hängde faktiskt inte med på allt infektions- och virussnack, utan fick spola tillbaka och se om vissa scener. Och inte ens då blev det superspännande eller helt begripligt. Känns som att kombinationen influensavirus och supermännisko-dna var en komponent för mycket för mig. Att klingonerna dessutom blev mänskliga av den där dna-infusionen var ytterligare en variabel som kanske blockerade viktig information från min hjärna. Det var helt enkelt lite feberdröm över hela avsnittet (överspelet som skedde när Archer blev injicerad med viruset var däremot inte okej ens när jag var sjuk).

Affliction Betyg: 6
Divergence Betyg: 4

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 15 & 16/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 758 tv-avsnitt.

ENT: Babel One, United och The Aenar. Berättelsen om hur Romulanerna typ skapar Federationen av misstag.

Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episod. De tidigare Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

En ny triptyk. Den här gången om hur romulanerna försöker skapa kaos i sitt närområde genom att bussa de olika folken och raserna på varandra. Till sin hjälp har man ett fjärrstyrt skepp som man kan kan förklä på olika sätt. Först ser det ut som om det är ett tellaritiskt skepp, sen ett andoriskt – och till sist imiterar man till och med Enterprise på ett övertygande sätt.

Eftersom jag parallellt med den här serien kollar på Picard, så är det lite extra intressant att se hur bilden av romulanerna som någon form av extremondska befästs i de här avsnitten av Enterprise. Det eviga målet för romulanerna är att ständigt expandera sitt territorium, och helt utan några moraliska betänkligheter kidnappar man en telepatisk varelse och använder honom för att genomföra sin ondskefulla plan. Väldigt cardassiskt, liksom. Grymheterna genomförs bara med betydligt mindre njutning.

Här återförenas också på nytt med den hetlevrade andoriern Shran. Faktum är att Shran och Archers vänskap känns som den mest utvecklade relationen i hela serien, vilket känns ganska talande för hur den här serien konsekvent fokuserat mer på action och macho-bonding än personlig utveckling och nära relationer. Samtidigt märker man, bara av att skumma igenom sammanfattningarna av avsnittens handlingar, att intrigenb berättas i ett betydligt högre nu än i början. Man hoppar mer obekymrat mellan olika bihandlingar, och är inte på något sätt besvärad av att hålla liv i en story i tre avsnitt i rad. Samtidigt känner jag mig ändå ganska distanserad till det som händer. Det kan ju bero på en viss “slutet på serien”-fatigue för min del, men jag känner mig faktiskt sällan riktigt överraskad eller berörd av det som avsnitten tar upp.

Dessa tre avsnitt känns till viss del också som ett slags pliktskyldig storstädning i tidslinjen. Man skapar här förutsättningarna för det som sedan kommer att bli Federationen – som man ju ett flertal gånger förebådat genom den där tjatige tidsagenten från framtiden som aldrig vill att Archer ska ta några risker. Inte ens Federationens tillkomst kommer alltså som någon direkt överraskning, inte ens när den – som här skapas av som en oväntad konsekvens av att romulanerna försöker få alla att misstro alla.

I Babel One anfaller ett tellaritiskt skepp sin andoriska motsvarighet, mitt under förberedelserna för det som skulle bli ett stort fredssamtal mellan de två imperierna. Vår blåe kompis Shran, vars skepp var det som förstördes, är givetvis rasande. Han blir inte mindre förbannad när hans räddningspod blir bärgad av Enterprise, som har den tellaritiske ambassadören som passagerare – han var också på väg till Babel One för de där samtalen. Inte ens när Enterprise attackeras av ett andoriskt skepp, som verkar lite mystiskt och inte svarar på anrop, så släpper hans ilska. Så upprörd är Shran att han på egen hand bestämmer sig för att reda ut hur det här med Tellariterna och hans skepp hänger ihop. Så han bestämmer sig för att tillsammans med sin flickvän Talas genomföra ett eget förhör av tellariterna. Med sina vapen i hand. Det slutar i en enda röra, och en av tellariterna skjuter Talas – som för övrigt är Shrans nya flickvän.

Samtidigt lyckas Enterprise snoka upp ett spår från skeppet som attackerade dem. Men när man kommer fram till det så ser det helt annorlunda ut än tidigare. Man transporterar över Tucker och Reed till den mystiska farkosten, som inte lyckas hitta någon besättning ombord. Vi som tittar vet däremot att allt är fjärrstyrt från Romulus, av en märklig pilot som sitter med vad som liknar en omfattande vr-utrustning och styr skeppet. Så småningom lurar man väl också ut att det här skeppet är försett med hologramliknande utrustning, som gör att man kan låtsas vara vilket skepp som helst.

United

Det känns som om en orimligt stor del av det här avsnittet ägnas åt den duell som Shran och Archer utkämpar. Shrans flickvän Talas dör nämligen, och han vill hämnas. Så han utmanar den skyldige terraliten på duell. Archer kommer då fram till att den enda diplomatiskt konstruktiva utgången av en sådan duell är att han tar tellaritens plats, och förlorar. Genom att intensivplugga andoriska texter hittar till sist Mayweather och Hoshi en mindre tragiskt utgång av tvekampen. Om Archer skär av Shrans ena antenn så kan han vinna duellen utan att någon behöver dö (tydligen växer antennen ut av sig själv efter några månader). Han lyckas med sitt uppsåt, och skapar tillfällig vapenvila på sitt skepp.

Det romulanska maskeradskeppet toppar sin form genom att maskera sig till Enterprise och skjuta ner ett rigelliskt skepp. Awkward för Archer.Det blir alltså nu ÄNNU viktigare att hitta den där otroligt avancerade drönaren. T’Pol kommer då på ett system där en mängd skepp från olika planeter skulle kunna skapa ett nät för att hitta drönaren. Men hur hittar man 128 skepp som kan samarbeta? Dags för Archers diplomatiska trevare till sina grannar, för att försöka få ihop allierade. Och han får börja på sitt eget skepp. Inte den lättaste av uppgifter.

Ombord på den romulanska drönaren utspelas det också en fajt, om kontrollen över skeppet. Tucker och Reed drar ut en massa sladdar och trycker på en mängd knappar för att ta över kommandot. Men den romulanske befälhavaren lyckas fånga Tucker i ett litet rum där han utsätts för stark radioaktiv strålning. Reed förhandlar via någon form av högtalarsystem med romulanerna för att få ut Tucker. Men lurar dem. Han har fixat så att hans faserpistol kortsluts, vilket spränger en massa en massa skit i luften ombord. Tur att det är ett självreparerande skepp! Jag tror att det är här, eller i förra avsnittet som de två också hinner avhandla T’Pols rumpa och dess sexighet.

Drönaren fastnar i the amazing nätverk av skepp från ett helt gäng planeter. Men när Enterprise väl kommer fram till skeppet har T’Pol svårt att transportera ut Reed ocdgh Tucker. Så i en lösning som påminner om den som vi såg Archer uppfinna i The Augments, så hoppar helt enkelt Tucker och Reed ut i rymden och hoppas att Enterprise hittar dem. Det var roligare första gången, även om det är lite snyggt när de två liksom driver igenom ett vulcanskt sklepp med en sån där ring runt fartygskroppen.

Avsnittet slutar med att vi får se vem det är som fjärrstyrt skeppen, vad som ser ut som en albino-andorier.

The Aenar

Och det är just de vita andorierna, eller aenar som folket heter, som står i fokus för det avslutande avsnittet. Genom “telepatiska signaturer” slår man nämligen fast att det är någon med det ursprunget som styr den mystiska drönaren. Man kan väl likna dem vid andoriernas telepatiska och blinda släktingar, som lever i någon form av islandskap på samma planet. Archer och Shran tar sig dit, men får – efter lite förhandlingar och samtal –ingen hjälp. Man lyckas däremot slå fast att det är den försvunne aenaren Gareb, som är den som antagligen styr skeppet – men att allt är lite märkligt eftersom aenarerna är inbitna pacifister. Men allt är inte förlorat – Garebs syster Jhamel trotsar sitt folks vilja och följer med till Enterprise. Det är också hon som, genom telepatisk kontakt, övertalar Gareb att lägga ned vapnen. Det visar sig att han blivit manipulerad – romulanerna har sagt att alla aenarer är utrotade, och det är för att hämnas dem som han gått med på att styra deras farkost. Eller, i det här skedet av avsnittet, deras bägge farkoster. Han låter nu dem skjuta ner varandra, men som straff mister han livet. Ouch,

Sedan försöker också Trip få klarhet i sitt förhållande till T’Pol i det här avsnittet. Det går så dåligt att han begär förflyttning till nästa stora rymdskepp som Jorden bygger, Columbia. Och det kanske man kan förstå efter det här meningsutbytet där han är ute med håven efter lite ömsesidig betuttning

TUCKER: You know, when I was on that ship with Malcolm I was convinced I was going to die. You ever been there?

T’POL: Since Enterprise was launched, we’ve all been near death on more than one occasion.

TUCKER: I’m not talking close scrapes. I mean when you’re in a bad situation, and you know this is it, there’s no way out, and you have time to think about it.

T’POL: In the Expanse, when we were attempting to destroy Sphere forty one, I didn’t believe we’d survive.

TUCKER: What went through your mind?

T’POL: Whether or not to transfer auxiliary power to the deflector array. Why do you ask?

TUCKER: Just curious.

Tre saker jag gillade med det här avsnittet.

  1. Tellariternas masker (se överst i detta inlägg).
    Visst har vi väl sett dem förut i den här serien, men den här gången var jag helt fascinerad över deras hundliknande uppsyn. Plus att jag verkligen kunde identifiera mig med deras extremt gnälliga, burdusa och otrevliga attityd till omvärlden. Om jag skulle vara någon i Star Trek-universumet, så skulle det förmodligen vara en tellarit. Framför allt efter den här serien, då looken ju gått från det mer grislika till en arg, ful hund.
  2. Brian Thompsons fyrkantiga ansikte. Bara så fantastiskt kvadratiskt. Det har ju synts tidigare i Star Trek – men aldrig så här länge utan jättemycket mask utanpå.
  3. Aenarnas isvärld. Skön omväxling mot alla grottor. Isgrottor rules.

Den här gången kan jag inte ens sätta separata betyg på varje avsnitt. det känns som att de höll ungefär samma nivå, och hängde så pass mycket samman. Så det får bli ett genomsnitt. Den där sjuan som vissa läsare (Jerry, om han fortfarande följer med i bloggen) brukar mobba mig för att överanvända.

Babel One Betyg; 7/10
United Betyg: 7/10
The Aenar Betyg 7/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 12, 13 och 14/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 756 tv-avsnitt.

ENT: Observer Effect. Det med organierna och det livsfarliga viruset.

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Skäms lite nu. Har ju hållit på att gnälla över bristen på sammanhängande avsnitt inom Star Trek-franchisen under nästan hela den här bloggens livslängd. Och när jag nu, i och med Enterprise, fått en serie som verkligen satsar på det…ja, då faller jag förstås i farstun över ett fristående avsnitt och tycker att det är helt fantastiskt vad man kan uträtta när man inte behöver jobba med sammanhängande storylines. Aldrig är man nöjd, liksom.

Men det här är också en renodlad bottle episode, där det inte dyker upp en endaste liten gästskådis eller nybyggd scenografi. Det blir ju så när veckans alien är en livsform utan kropp. I det här fallet organier, kända från avsnittet Errand of Mercy. Ett gäng filurer med höga krav på de existenser de skulle kunna tänka sig utbyte med. I det här avsnittet får vi vara med om det som de räknar som ett slags antagningsprov: ett komplicerat och silikonbaserat virus som finns på en planet som organierna övervakar. På 10 000 år har ingen lyckats hitta ett botemedel mot viruset, och därmed har heller inte organierna hittat några nya polare. Men de fortsätter att följa varje misslyckande som sker. Intresserat, uppmärksamt – om än en smula distanserade.

I det här avsnittet hoppar två organier mellan olika kroppar, men av det de säger förstår vi att den ene är en avtrubbad veteran som hängt med och sett många besättningar duka under av viruset, medan den andre är frågvis och inte verkar tycka att det är fullt lika kul att se folk dö, utan att kunna göra något för att rädda dem.

Det är Hoshi och Tucker som blir smittade först, efter en spaningstur nere på planeten. Och för en gångs skull i Enterprise är det en sjukdom som inte går att avfärda eller bota genom att Phlox vispar ihop något nytt dunderbotemedel. De två sjuka tynar verkligen bort framför våra ögon. Ja, vi får följa med dem ända fram till dödsbädden – om än avbrutet av vissa incidenter. Som när Hoshi börjar prata på en massa språk på en gång, samtidigt som hon använder sin mönsterkänsla för att komma på låskoden till det isoleringsrum där hon och Tucker sitter inspärrade. (Lite halvmysig tittning när jag skriver det här, och hela världen verkar ha Coronaångest.)

Berättelsen kantas också av kommentarer från organoiderna, mer eller mindre absurda och olycksbådande konversationer. Samt mer eller mindre stela interaktioner med resten av besättningen. Av samtalen att döma verkar scenariot antingen sluta i att alla ombord på skeppen blir sjuka, eller att man dödar de infekterade redan innan de tagit sig sill skeppet. Att man, som här, försöker ta hand om sina sjuka är något ganska unikt.

Man försöker verkligen in i det sista testa olika botemedel, och Archer bestämmer sig för att antagligen offra sitt liv medan man håller på (han tar av sig handskarna på skyddsdräkten för att kunna fixa en inställning inför en strålning av de sjuka). När Hoshi till sist dör så får den ene av de två rymdvarelserna nog. Han tycker att man måste göra ett undantag från organiernas hårda måttstockar. Visserligen har inte människorna lyckats komma på ett sätt att knäcka det där viruset – men de har visat medmänsklighet. En nog så unik och ovanlig egenskap ute i galaxen. Och i ett litet brandtal övertalar Archer de två om att de i alla fall inte behöver låta varelser dö för att göra sitt lilla antagningstest till den helt medlemslösa föreningen för organiernas vänner – och att deras attityd och känslokyla är helt…wait for it…omänsklig!. (En lite extra rolig detalj här är att när de två organierna faktiskt bestämmer sig att prata, gör det genom de nyss avlidnas kroppar – någon som skrev det här hade i alla fall lite humor.)

Förutom det där människoförhärligande slutet så kvalar faktiskt Observer Effect in som ett av de starkaste som gjorts under Enterprise. Underfundigt, och en blandning av humor och stor dramatik. Man bryter också av mot det vanliga scenariot när det gäller den här typen av intriger. Den här gången försöker inte mänskligheten spåra upp vem som är besatt av utomjordingen, och de främmande varelserna är inte i första hand ute efter att förstöra för människorna. Men även passivitet kan ju ha ödesdigra följder.

Nu blir det ingen fortsatt kontakt mellan organierna och människorna, i stället suddar man bort lite närminne från de som man varit i kontakt med, samtidigt som man räddar Hoshi och Tucker till livet. Archer, däremot, gör det enda rätta innan han lämnar planeten med det dödliga viruset – sätter upp en varningsboj, så inte fler ska bli smittade.

Betyg: 9/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 11/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 753 tv-avsnitt.

ENT: Daedalus. Det om forskaren som vill transportera tillbaka sin son från de döda.

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Det är idolbesök på Enterprise. Emory Erickson, mannen som uppfann transportören, ska tillbringa lite tid hos Archer och de andra för att testa en ny och förbättrad version av sin gamla uppfinning. För Tucker är det här en enormt stor grej, Erickson var en av hans förebilder redan när han var liten. För Archer innebär besöket att han får träffa en gammal vän till familjen – Erickson och Archers farsa hängde en hel del.

Eftersom Erickson sitter i rullstol och inte är helt frisk, så följer också hans dotter Danica med. Och det är när far och dotter snackar med varandra i enrum som vi inser att det är något skumt i görningen. Precis som det är något konstigt med Emorys rygg. Och varför låter inte Erickson Tucker titta på hans tekniska utrustning inför experimentet? Jo, för att hela grejen med transportörexperimentet är egentligen en bluff. I stället är Emory på Enterprise för att försöka få tillbaka sin son från de döda. Han försvann ut i intet under en transportörolycka, och nu tror Erickson att han kommit på ett sätt att återmaterialisera honom. Helt riskfritt är det däremot inte, resterna av sonen som liksom delvis materialiserats dödar en besättningsman som kommer i vägen för honom.

När Tucker och Archer till sist listat ut vad det egentligen är som Erickson håller på med så låter Archer honom fortsätta. Ja, faktum är att han blir sådär lite tokigt arg på Tucker när han har invändningar. Tydligen går det här med familjens vänner före gott omdöme och reglemente. Och givetvis är alla Ericksons ansträngningar förgäves. Visst, han får faktiskt sin son tillbaka. Men cellerna i hans kropp har redan brutits ner för mycket för att han ska kunna överleva. Han dör i sin fars armar.

Jo, en sak till hände, T’Pol sa till Tucker att hon inte pallar ha en relation just nu.

Efter de senaste avsnitten, fyllda med maktspel och hyfsat mycket action, känns det extremt skönt med ett lite mer stillsamt avsnitt av den lite mindre skalan. Och, faktum är ju, att Daedalus är ett avsnitt som känns mer troget det egentliga Star Trek-konceptet än det mesta vi sett i Enterprise. Ett avsnitt som handlar om förhållandet mellan teknik och människa, framsteg och förluster, moral och känslor. Sedan kanske jag inte direkt föll helt för det här. Tycker att det är så pass irriterande med Archers ojämna humör och inkonsekvens. Och tycker aldrig riktigt att han fått en ordentlig näsbränna för sin självupptagenhet. Men en fin historia på Daidalostemat.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 10/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 752 tv-avsnitt.

ENT: The Forge, Awakening och Kir’Shara. Mysteriet med bombningen av Jordens ambassad på Vulcan, förföljelsen av syrranniterna och anfallet på andorierna.

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Ytterligare en tredelad story, och ytterligare ett jättelångt blogginlägg om alla tre på en gång. Handlingen kretsar här från början kring mysteriet om vem som egentligen sprängde Jordens ambassad på Vulcan, och varför. Men deckargåtan blir snart en nyckel till det korrupta politiska livet på Vulcan, och sedan någon form av märklig saga om hur Archer blir en profet mitt i en vulcansk öken. Eller kanske ska man snarare likna honom vid ett kärl åt en riktig profet och läromästare.

Och det är inte bara Archer som genomgår en stor personlig förändring under det här avsnittet. Den vulcanske ambassadören Soval, han som alltid varit så irriterande överlägsen, mästrande och osympatisk, gör en helomvändning redan i det första av de här avsnitten. Alltså, en total personlighetsförändring. Nu agerar han plötsligt som mänsklighetens förtrogne, och läcker så småningom viktig information till både Archer och den andoriska flottan. Det kanske gick lite väl snabbt för att vara riktigt trovärdigt, men någon allierad var man väl tvungen att hitta på inom den vulcanska eliten. Han får i alla fall några repliker som ska förklara både att han gillar mänskligheten, och varför vulcaner samtidigt känner sig hemskt oroliga över dess framsteg.

SOVAL: We had our wars, Admiral, just as humans did. Our planet was devastated, our civilisation nearly destroyed. Logic saved us. But it took almost fifteen hundred years for us to rebuild our world and travel to the stars. You humans did the same in less than a century. There are those on the High Command who wonder what humans would achieve in the century to come, and they don’t like the answer.

De här tre avsnitten ser också till att städa upp lite i historieskrivningen och kanon, nu när den här serien faktiskt närmar sig sitt slut. I och med de här episoderna får vi förklarat för oss hur mind meld gått från att vara en föraktad och i stort sett förbjuden praktik, till den standardprocedur den är senare i tidslinjen. Man ser också till att bota T’Pol från hennes neurologiska sjukdom och upplöser hennes äktenskap. Och så ser man till att det faktiskt finns en grogrund för att bilda en federation lite längre fram i tiden. En organisation där både vulcaner och människor är viktiga grundare och medlemmar. Den här historien innebär troligtvis slutet på humanofobin hos vulcanerna.

The Forge:

Här sätts allt igång. Bomben brakar av och dödar en massa folk inne på Jordens ambassad, bland annat amiral Forrest som ju varit Archers chef i en massa avsnitt. Forrest dör i alla fal som en hjälte, han offrar sig själv för att rädda vulcanen Soval – tanken är väl att det kan vara en av orsakerna till att han är en människokramare i de närmsta avsnitten.

När Reed och Mayweather rotar runt i ruinerna hittar de en odetonerad bomb full med vulcanskt DNA. Allt tyder på att en person kallad T’Pau, som vulcanska högsta rådet klassar som en religiös extremist, har lagt bomben där. Hon är en av syrranniterna, en konservativ grupp som tycker att det moderna Vulcan har börjat avvika för mycket från de läror som en gång nedtecknades av den store läromästaren Surak. (Denna T’Pau är alltså en yngre upplaga av personen med samma namn som sedan dyker upp i originalserien.) Problemet är att de där ursprungliga texterna inte finns kvar någonstans. Därför avfärdas gruppen som en skruvad sekt av många – bland annat de nuvarande ledarna på Vulcan.

Archer och T’Pol ger sig ut på jakt efter T’Pau och de andra skyldiga, som ska finnas någonstans i en ogästvänlig vulcansk öken. Dit hittar de genom en dold karta i en Idic som T’Pol fått av sin morsa, som förresten gått under jorden hon också eftersom hon är en syrranit. Samtidigt övertalas Soval att mindmelda med en medvetslös vakt från ambassaden som kanske sett den skyldige bombaren (och då ska vi ju veta att det där med mindmelding fortfarande inte är accepterat av den politiska eliten på Vulcan så här långt in i storyn). Soval lyckas identifierar bombmannen genom den medvetslöse mannens minnen. Han visar sig vara en av den vulcanske ledaren V’Las hejdukar. Han var visst också syrrannit, drar V’Las snabbt till med, och klarar sig ur den knipan. Samtidigt som det betyder att Archer alltså är på jakt efter fel person i den där öknen. Och det finns inget sätt som Enterprise kan nå honom på.

T’Pol och Archer får hjälp av en syrranitisk pilgrim när en elektrisk sandstorm bryter ut. När pilgrimen får en elchock av en av blixtarna använder han sina sista krafter för att mindmelda med Archer. Den där mannen var visst syrranniternas ledare, och det kan ha varit den store Suraks katra som han överfört till vår käre kapten. Archer är i alla fall förändrad efter den där mindmelden, och hittar plötsligt på ett intiutivt sätt till det läger där syrranniterna håller hus.

Awakening

Mycket action i en storyline som inte rör sig så himla mycket framåt. Soval får sparken från högsta rådet. T’Pau försöker få ut Suraks katra från Archers huvud, men han vill stanna kvar där inne. T’Pol fortsätter envist att förhålla sig mycket kritiskt till både Archers katrabärande och sin morsas religiösa övertygelse.

V’Las, som nu verkar ha full kontroll över det högsta rådet, jagar bort Enterprise från Vulcan. Det gör Soval väldigt orolig, och han – som är ombord på Enterprise – berättar då för Tucker att V’Las nästa steg är att anfalla andorierna genom en överraskningsattack. V’Las har övertygat rådet om att andorierna har utrustat sina skepp med teknik från xindiernas massförstörelsevapen, något som ju inte stämmer. Tucker sätter kurs mot Andoria för att varna sina blå kompisar.

V’Las, som är en flitig despot i det här avsnittet, ger också order om att bomba syrranniternas tillhåll. Han vet inte att det redan är evakuerat. Bara T’Pol och Archer är kvar, de håller på att leta upp det mytomspunna föremålet Kir’Shara – där alla Suraks originaltexter finns. Man hittar den, men när man kommer upp från tunneln hittar man T’Pols morsa döende. Hon har återvänt till lägret eftersom hon var orolig för T’Pol, men skadats under bombningarna. Hon hinner i alla fall säga att hon är stolt över sin dotter innan hon dör.

Kir’Shara

Dags för upplösningen. Tucker och Soval försöker varna andorierna. Och som vanligt när det handlar om andorier så är det Shran som är kontaktperson. Andoriernas tack för varningen är att kidnappa Soval och utsätta honom för tortyr – man tycker att det här låter som en så uppenbar fälla att man är övertygad om att det finns en annan hemlig plan att tvinga ur vulcanenl. Men det går ju inte. Det hela utvecklar sig till ett slag mellan andorierna och vulcanerna – med Enterprise i mitten. Men till sist blåser vulcanerna av sitt anfall. En av de suraste ministrarna har tagit över makten. Allt efter att ha sett en viss helig artefakt.

För Archer har ju satt sig för att ta sig till högsta rådet på Vulcan med sin pyramidliknande textbehållare. På vägen dit hinner T’Pau bota T’Pols neurologiska sjukdom med lite mindmelding. Och när Archer till sist får träffa vulcanernas högsta råd, så är det bara att sätta igång Kir’Shara-pyramidens hologramshow. När V’Las försöker förstöra Kir’Shara får den där ensamme kritiske ministern, Kuvak, till sist nog. Han skjuter ner V’Las och tar kontroll över rådet. Och en tid senare lyckas man få ut Suraks katra ur Archers huvud.

Och i den allra sista scenen får vi reda på vem som står bakom V’Las ondskefulla planer. I alla fall vi som vet att romulaner älskar axelvaddar och rutiga mönster på sina kläder.

Tre actionfyllda avsnitt, där slagsmål, rymdstrider och en och annan sandstorm gör att tempot är rätt högt. Blev ändå lite bekymrad när Archer plötsligt skulle föreställa någon sorts andlig ledare för den vulcanska sekten. Det där greppet fick jag liksom lite nog av under Deep Space Nine när Sisko skulle vara bajoranernas budbärare. Lyckligtvis försvinner den helige profeten ur Archers huvud ganska snabbt.

Tyckte också att det var kul att återse den gamle Falcon Crest-farsan Robert Foxworth, som ju tidigare även varit med i några avsnitt av Deep Space Nine. Men la samtidigt märke till att man använde sig av exakt samma grepp som vanligt när man ska hitta en lösning på en svår knipa – den svagaste länken. För det finns alltid en i varenda skurkgäng som inte gillar sin chef. Och det är alltid hen som ser till att våra hjältar går hela och rena ur varenda avsnitt. Den här gången hette han Kuvak.

Men jag är rätt så nöjd med den här trilogin. Berättandet känns inte lika katastrofalt som vid säsongens början. Och man har ett tydligt fokus på de konflikter och spänningar som finns mellan gamla kända planeter och regimer. Inte så mycket uptäckande och veckans alien, alltså.

Betyg:
The Forge: 7/10.
Awakening: 7/10
Kir’Shara
: 6/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 7, 8 & 9/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 751 tv-avsnitt.

PIC: The impossible box. Det där Picard äntligen träffar Soji. Och Hugh.

Det här var den där typen av avsnitt där en massa saker hände som man bara suttit och väntat på. Men infriade förväntningar kan ibland också kännas lite som att bli lurad på konfekten. Var är chockeffekten, liksom?

Det minst överraskande av alla dessa förväntade händelser är väl att doktor Jurati ligger med Rios, kaptenen för La Sirena. Eftersom hon inte gjort någonting tidigare utan baktankar så tror jag att det kommer att gå rätt dåligt för honom framöver. Hamna inte ensam med henne på sjukavdelningen, liksom. Raffi Musiker raglar numera runt onykter på skeppet – även om det inte hindrar henne från att på ett helt fantastiskt sätt se till att Picard får ett landningstillstånd på Artefakten, den övergivna borgkuben som Romulanerna tagit över. Hon är fortfarande helt knäckt över mötet med sin son, och i stort sett otröstlig.

Picard är väl inte otröstlig, men däremot extremt kluven till att åka till den där Borgkuben. Minnen från när han själv var en assimilerad Borg kommer upp till ytan, och avsnittet är fullt av referenser tillbaka till den där tiden. Bland annat den extremt snygga bilden där han sitter och tittar på sig själv som Borg, samtidigt som vi ser hans eget åldrade ansikte genom projiceringen. Men det finns också en del trevliga saker som inträffar. Han får återförenas med Hugh, inspektera rehabiliteringsprogrammet för xB – ex-borger – och även få hintat för sig att borgerna inte är världens bästa arbetsgivare. Sedan börjar Picard och Hugh tillsammans leta efter Soji.

Hon, i sin tur, har genom olika manipulativa manövrar från den romulanske agenten Nareks sida börjat ifrågasätta sin egen historia och bakgrund. Narek har ju hintat om att hela hennes backstory på olika sätt är fejkad. När hon till sist börjar skanna alla gamla föremål som hon har i sin hytt visar det sig att inget är äldre än 37 månade. Narek genomför sedan någon form av hypnos med Soji där han vägleder henne genom en återkommande dröm hon har som utspelas under hennes barndom och där hon går in i sin pappas laboratorium. Medan hon är inne i drömmen får han henne att vrida på huvudet och se ut genom ett fönster i taket. Med den informationen han får då – två röda månar och åska – hoppas han och hans syster Narissa att kunna lokalisera den plats där syntetiska människor som Soji framställs. Sedan berättar Narek för Soji att hon är en android, och planterar han en bomb i rummet dr hon finns och skyndar ut. Men då aktiveras Sojis överlevnadsfunktioner, och hon börjar bokstavligt talat gräva sig ur ur rummet genom golvet.

Det är på andra sidan av den utgrävningen som Hugh och Picard hittar henne, men de jagas nu alla av säkerhetsvakterna på kuben. Picards personlige krigare Elnor dyker också upp för att hjälpa till. Hugh tar alla till drottningcellen i kuben. Där finns en sikariansk portal som kan transportera folk långa avstånd. Innan Picard och Soji går in i den där portalen så anropar Picard La Sirena och säger till hans crew att de ska möta honom på Nepenthe. Vad det är har jag ingen aning om.

Vi har nu kommit in på andra halvan av den här säsongen, och the time of utdragen teasing verkar alltså vara över. Nu börjar handlingen ta fart på riktigt. Men lite besviken blev jag, trots allt, över bristen på överraskningar i det här avsnittet.

Mest orolig i det här läget är jag över Elnor. Jag vill bara att han ska vara med hela tiden, på bara några avsnitt har han blivit min absoluta favoritfigur i den här serien. Och så hoppas jag ju att Data ska dyka upp någonstans i fortsättningen av den här serien. På något sätt. Är det för mycket begärt?

Betyg: 7/10.

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 6/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 748 tv-avsnitt.

ENT: Borderland, Cold Station 12 och The Augments. Tre avsnitt om doktor Soong och hans genetiskt förbättrade barn.

Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episod. De lite äldre Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Det verkar som om den nye showrunnern för Enterprise verkligen gillar det här med sammanhängande avsnitt. Efter att han inlett säsongen med ett dubbelavsnitt, så kommer nu en trippelstory. Tre avsnitt om doktor Arik Soong, pappan till Noonian Soong (han som i framtiden kommer att konstruera androiden Data). Och tydligen var den där farsan någon form av blandning mellan knäppgök och hyperintelligent geni. Men var han egentligen en ond brottsling? Det är väl det som de här avsnitten försöker ta reda på.

När avsnittet tar sin början sitter Arik Soong inspärrad i en cell, där han med hjälp av enbart penna och papper arbetar med nya vetenskapliga projekt (om han får tillgång till en dator så hackar han tydligen genast in sig i något system och försöker fly). Om jag förstått allt rätt så sitter han i fängelse eftersom han stulit ett gäng befruktade och genetiskt förbättrade embryon för att starta en egen klan av superbarn. Embryona är en rest av The Eugenics War – det rasbiologiska kriget som höll på att utplåna mänskligheten (och som är en del av förspelet till långfilmen The Wrath of Khan.

Hela det där gamla projektet med att skapa övermänniskor har, bokstavligt talat, hamnat i frysboxen under det nya styret på Jorden och det Soong gjorde något som ses som ett allvarligt brott. Barnen som blev resultatet av hans stölden är däremot nu helt försvunna, och doktor Soong själv har inte sett dem sedan de var tio – nu är de typ vuxna.

Och superkidsen har bestämt sig för att det är inte längre är någon mening att gömma sig. Archer söker upp Soong efter att hans genetiskt förbättrade provrörsbarn, som tydligen kallas för the augments, kapat ett klingonskt rymdskepp. Nu behöver han Soongs hjälp för att hitta dem, innan den här incidenten utvecklas till en konflikt mellan Jorden och det klingonska imperiet. Den där attacken på det klingonska skeppet fick vi som tittar se redan i det första avsnittets teaser. En lite speciell upplevelse, eftersom alla som spelar de här augmenterade unga männen och kvinnorna verkar ha detaljstuderat Ricardo Montalbáns skådespeleri när han gör Khan, och tagit efter hans manér. Det fungerar väl inte sådär jättebra för dem, i alla fall inte till en början. Jag kan heller inte förstå varför alla de augmenterade har kläder med hål i. Det ser ut lite som om någon som brukat designa konståkingsdräkter fått i uppdrag att skapa kläder som är så slitna att de går sönder av sig själv. Inte en estetik som direkt förstärker realismen kring de augmenterade underbarnen. För att det där skulle föreställa deras gamla urväxta paltor köper jag inte.

Berättelsen som Soong och hans barn är alltså uppdelad i tre avsnitt:

I Borderland hamnar Archer och de andra på en slavmarknad under sin jakt på de augmenterade. Det är orionerna som helt fräckt transporterar över besättningsmedlemmar från Enterprise till sitt eget skepp, och sedan säljer dem till högstbjudande. Den här slavmarknaden är ytterligare ett exempel på hur Enterprises syn på världen håller på att bli allt mer grotesk och deprimerande. På Jorden är folk xenofober, och så fort man lämnar solsystemet så hamnar man på en slavmarknad som styrs av gröna muskelberg. Som till och med säljer sina egna kvinnor på auktion. Mden kvällen storsäljare verkar vara T’Pol som tydligen dra in massor av pengar, med tanke på hur länge folk håller på och bjuder på henne.

Att Enterprise-besättningen ens hamnar på den här auktionen visar sig däremot vara en del av doktor Soongs plan. Han vill ju inte hjälpa Stjärnflottan att hitta kidsen, utan längtar snarare efter att återförenas med sina barn. För att kunna rädda sina kollegor från slavmarknaden måste nämligen Archer avaktivera alla de elektroniska manicker som sitter fast i halsen på slavarna och håller dem lydiga. Kaos utbryter när Archer gjort det, och Soong passar på att försöka rymma, men överlistas av Archer .

Det är också maktkamp bland de där augmenterade unga personerna på deras klingonskepp. Malik tar över efter Raakin – givetvis genom att döda honom. Inte så snyggt. De där övermänniskorna verkar eventuellt sakna ett överjag, framför allt gäller det för Malik som är den som styr och ställer när de augmenterade bordar Enterprise och tar med Soong därifrån.

Det andra avsnittet av de tre, Cold Station 12, utspelas till stor del på forskningstationen med samma namn. Förutom en massa hemska virus så förvarar man där massor av genetiskt förbättrade foster från tiden för det rashygieniska kriget – men exakt hur de är förbättrade fattade jag nog aldrig. Doktor Soong och hans augmenterade barnaskara är dock på väg dit för att befria sina ofödda “syskon”.

Medan Archer letar efter dem hittar han den plats där kidsen vuxit upp. Där finns också en augmenterad kille som inte visar upp några fantastiska krafter. Honom lämnade de visst åt sitt öde eftersom han skulle sinka de andra med sin normalitet. Men Archer tar med honom därifrån.

Det blir sedan rätt så mycket fram-och-tillbaka-scener på forskningsstationen, där Malik visar sig vara betydligt mer brutal än Soong. Som när han låser in en forskare i ett plastskåp och dödar honom med en skitäcklig sjukdom, allt för att få fram koderna så man kan ta sig in i embryorummet. Archer gör ett misslyckat försök att attackera de augmenterade ombord på stationen, men det leder bara till att Phlox utses som nästa offer för viruskammaren. Det är då Phloxs gamla brevkompis Jeremy Lucas (som bossar på stationen) ger efter och lämnar ifrån sig alla koder. Malik avslutar med att döda sitt ickeförbättrade syskon. Ytterligare ett bevis på hans grymhet, och att Soong inte kan kontrollera honom. Dessutom lämnar han stationen med en liten avskedspresent. En tidsinställd grej som sprider alla de lagrade sjukdomarna på stationen och är tänkt att döda alla ombord. Archer är den ende som kan stoppa detta! Och som han springer för livet!

I The Augments, slutligen, får vi följa upplösningen på maktkampen mellan Soong och Malik. Den augmenterade unge mannen har börjat förakta sin gamle läromästare. Han är trots allt bara en “vanlig” människa, och alldeles för blödig i Maliks ögon. Soong försöker hela tiden minimera antalet döda vid gängets olika operationer, medan Malik tvärtom nästan försöker maximera antalet.

Archer lyckas i varje fall undvika katastrofen på forskningsstationen, om än genom att riskera sitt eget liv. Ett extra plus för scenen där Enterprise spränger en ventil så att Archer ska kastas ut i rymden, så att de sedan kan transportera över honom till skeppet. En lite fiffig variant på den klassiska transportörräddningen, tycker jag. Intressant överhuvudtaget att transportören, som nästan inte användes alls under första säsongen, nu brukas titt som tätt. Och ofta i den där klassiska “vi håller på att dö här, transportera bort oss”-situationen.

Malik upptäcker att Soong fortsätter sina genetiska förbättringar på de embryon man tagit från forskningsstationen – han försöker ta bort våldsamma och aggressiva anlag – något Malik förstås blir extremt arg och upprörd över. Soong blir däremot lika förbannad när han får reda på att Malik tagit med sig några av de värsta sjukdomarna från lagret på forskningsstationen Cold Station 12. Maliks plan är att sprida dem på en klingonsk koloni och på det sättet tvinga fram ett krig mellan klingoner och människor. Doktor Soong säger nej. Det utlöser ett myteri, och Soong hamnar i finkan på det klingonska skeppet man använder sig av. Men då bestämmer sig Maliks flickvän, Persis, att hjälpa till att sätta Soong i en nödfarkost så att han kan fly. När Malik får reda på det dödar han Persis också. Det går undan här!

Enterprise har också lite att fixa med på sitt håll. Man lyckas ta sig ur lite trubbel med ett klingonskt skepp på ett rätt originellt sätt – man drar helt enkelt loss en del av fiendeskeppet med hjälp av sina griparmar. Sedan blir det eldstrid med de augmenterade kidsens skepp. Man lyckas neutralisera den där virusbomben, men Malik väljer att hellre spränga sitt skepp och alla sina syskon i luften än att bli tagen tillfånga av Archer och Co. Tror vi, i alla fall, för lite senare dyker han upp på Enterprise för att döda Soong. Archer skjuter ett hål genom Maliks mage (alltså bokstavligt talat, ett jättestort hål), och så var slutet på historien om den unge augmenten tillända. Soong bestämmer sig efter det här för att byta bana, och satsa på artificiella intelligenser i stället för genetiska förbättringar av människor – även om han konstaterar att det kan ta mer än en generation att komma i mål med den typen av forskning (hint, hint).

Så. Om jag ska sammanfatta intrycken av den här trilogin:

Det är förstås alltid ett nöje att återse Brent Spiner igen (är det något som är lite dåligt med nya Picard-serien så är det väl att vi fått se alldeles för lite av honom där – i alla fall i de sex avsnitt som visats av serien när det här skrivs.) Sedan kanske jag inte tycker att Spiner riktigt kommer till sin rätt här. Soong är en hal karaktär att komma under huden på. Man försöker liksom både skildra honom som en riktig skurk, samtidigt som han har samvete och hatar våld. Och det ges inte särskilt mycket utrymme till reflektion kring konflikten mellan dessa två lägen.

Sedan tycker jag samtidigt att hela den här Soong-trilogin successivt blir bättre och bättre. Det är lite hackigt i början, men i tredje avsnittet så tänker jag knappt ens på de där konstiga hålen i kläderna, eller Maliks överspel. Det blir trots allt en ganska bra prequel att lägga till det vi redan sett av Soongs familjehistoria.

Betyg
Avsnitt 4: 5/10
Avsnitt 5: 6/10
Avsnitt 6: 6/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 4, 5 & 6/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 747 tv-avsnitt.

ENT: Home. Enterprise-crewen tar lite semester – gifter sig, slåss på barer och klättrar i berg.

Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episod. De lite äldre Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Enterprise måste repareras efter mer än en säsong av vilda äventyr, och besättningen får lite permis. Det ger chansen till lite mindre pang pang och mer utveckling av rollfigurerna i berättande. Lite lugnande, efter den här säsongens extremt svaga inledning. Såpan Enterprise är ju också spånnande. Men även om Jorden tackar besättningen på Enterprise för sin räddning med en fin ceremoni, så visar det sig att en av följderna av hotet från xindierna blivit en allt starkare främlingsfientlighet bland de som bor där. Och att Enterprise för många blivit en symbol för hur man kanske utsätter Jorden för fara när man utforskar galaxen.

Den mest intressanta intrigen för mig i Home är den som handlar om T’Pol och Tucker. Han följer med henne hem till Vulcan, och får för första gången uppleva de extremt stela hemförhållanden som T’Pol vuxit upp under, här främst gestaltat av T’Pols morsa T’Les (spelad av Joanna Cassidy med bland annat Blade Runner på CV:t). Hon har dessutom blivit av med jobbet efter att T’Pol och Enterprise setts som ansvariga för att det där gamla vulcanska templet totalförstördes någon gång under första säsongen. Och på något konstigt sätt blir lösningen på det här problemet att T’Pol måste ge sig in i ett arrangerat äktenskap för att mamman ska kunna fortsätta sin yrkeskarriär. Tucker tar förstås inte det här på något bra sätt, och istället för att berätta för T’Pol att han älskar henne, så surar han. Moget.

Archer blir lite stalkad av sitt ex Erika Hernandez. Hon dyker först upp på en bar, och visar sedan honom runt på Jordens nästa rymdkryssare, Columbia, som hon ska vara kapten för. Och när han senare ska klättra lite i berg så överraskar hon honom med att stå där, redo för hajk. Något frieri lyckas hon inte pressa honom till, men lite ligga blir det allt där uppe i bergen.

Å andra sidan verkar Archer verkligen ha en massa PTSD, frågan är om det är så klokt att skicka ut honom i rymden igen. Inte bara har han mardrömmar om att xindierna anfaller honom på Jorden, han är dessutom helt bitter över att galaxen han skulle utforska visat sig vara en farlig och våldsam plats. Här finns också någon helt meningslöst utförd intrigförgrening där Archer först ifrågasätts under förhör kring varför han inte gjorde mer för att rädda zombievulcanerna i The Expanse, och sedan ändå lite senare tackas av den sure vulcanambassadören Soval– som då PLÖTSLIGT insett att de där sfärbyggarnas ondskefulla plan under förra säsongen även kunde ha drabbat Vulcan.

Och det är fler som blir ifrågasatta. Phlox kan inte följa med sina kompisar i besättningen på en barrunda utan att han blir uppmanad att sticka hem där han kom ifrån, med ett stort barslagsmål som resultat. Phlox klarar sig undan stryk bara genom att blåsa upp sitt ansikte. En grej som tydligen är superavskräckande även på rasistiska jordbor. När han sedan väljer att stanna på skeppet, för att undvika bråk, är hans kollegors lösning klockren: vi tar med take-away. Det är så solidaritet ser ut.

Men viktigaste av allt, för mig i alla fall, i det här avsnittet. Det verkar som om filmindustrin fortfarande är alive and kicking under den här tidsåldern (tydligen med en massa WW3-filmer). Det får vi reda på när Archer och hans fjälla diskuterar om det kommit ut några bra filmer på sistone. Och så tycker vi väl att Archers bittra replik  “you’ll spend a lot of your time boldly going into battle” kändes som en gullig anti-hommage till den gamla Star Trek-taglinen.

Ett rätt så splittrat avsnitt, med alla olika handlingar som skulle hängas med och tryckas in på dryga 40 minuter. Även om jag gillade alla de här personliga historierna, så kändes de alla lite rumphuggna. Som om de inte riktigt fick spela ut ordentligt på grund av ett lite för kompakt avsnitt. Lite sloppy hantverk, helt enkelt. Jag menar, hade till exempel gärna sett ytterligare konsekvenser i det här avsnittet av T’Pols bröllop – det är som att Tucker fogar sig lite för snabbt i sitt öde och vi som tittare bara blir lämnade där inför fullbordat faktum.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 3/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 744 tv-avsnitt.