ENT: Harbinger. Det där vi skymtar sanningen om The Expanse och förintelsen av Jorden.

Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episod. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Till en början får jag intrycket av att det här avsnittet mest kommer att handla om de mellanmänskliga relationerna ombord på Enterprise. Som att T’Pol börjat drabbas av små attacker av svartsjuka. Tydligen är det inte okej att Tucker börjar arrangera egna massagestunder tillsammans med en av kvinnorna från MACO – de där soldaterna från Jordens armé som följde med som förstärkning när Enterprise skulle ge sig in i The Expanse. Det blir förstås inte bättre av att Tucker misslyckas med sin massage, så att T’Pol måste reparationsmassera den där tjejen.

Spänningarna mellan Tucker och T’Pol leder till en konfrontation som slutar med att de två (äntligen) ligger med varandra. Något förhållande är det däremot inte tal om, det signalerar T’Pol på sitt taskiga och emotionellt frånkopplade sätt när de två springer på varandra i mässen senare. Men kan det vara så att de enas om att vara KK:s i framtiden i slutet av nedanstående konversation? Den som börjar med att T’Pol tackar Tucker för att han velat vara med i hennes forskningsprojekt om mänsklig sexualitet (så himla tjaskigt).

T’POL: It’s one of the many aspects of your species which I’ve been meaning to explore since I left the High Command.
TUCKER: Sounds like you’re saying last night was some kind of experiment.
T’POL: I wouldn’t use that term.
TUCKER: But that’s the general idea.
T’POL: Are you getting emotional?
TUCKER: No, I’m not getting emotional. I just don’t like being compared to a lab rat.
T’POL: I’m sorry if I offended you.
TUCKER: Forget it. I’d appreciate it if we could keep this between us. In fact, we probably should forget it ever happened.
T’POL: Agreed.
TUCKER: Doesn’t mean we can’t keep doing the neuro-pressure though.

Minst lika mycket uppdämda känslor som mellan T’Pol och Tucker finns det också mellan Reed och befälet för MACO, major Hayes. Det råder viss konkurrens mellan dem om vem som har sista ordet kring säkerheten på och försvaret av Enterprise. Urladdningen mellan de här två snubbarna sker tyvärr inte genom sex, utan i ett långt och utdraget slagsmål. Men det verkar fungera som ett början till ömsesidig respekt mellan de två.

Men de här privata problemen är egentligen bara bihandlingar som får oss som tittar att missa avsnittets verkliga fokus. På ett lite smygande sätt dras nämligen en intrig igång här som verkar vara nyckeln och svaret på såväl xindiernas attack på Jorden som anomalierna och sfärerna i The Expanse.

På väg till xindiernas vapenanläggning stöter Enterprise på något som man inte sett tidigare. Ett fält av koncentrerade anomalier, en slags semitransparent moln eller bubbla som påminner om sättet om de religiösa fanatikerna från Triannon talat om The Expanse. Att sfärerna ska omvandla den här delen av galaxen till en plats för nytt liv. Inuti anomalibubblan ser man en liten ryndskyttel. Man bestämmer sig för att rädda den, bara för att själv nästan fastna i den där anomalimassan som liksom nästan attackerar Enterprise.

Ombord på skytteln finns en medvetslös varelse som verkar döende . När man väckt honom ur dvalan så blir han väldigt irriterad, och vill prompt kastas tillbaka in i den där anomalimassan med sin skyttel. Han ljuger först, och hävdar att han är något slags försöksdjur som skickats iväg av någon annan för att testa egenskaperna inuti anomalimolnet. Men till sist inser Archer att det här snarare är en representant för sfärernas skapare, nu på plats för att kolla hur långt förvandlingen av The Expanse fortlöpt.

Den hemlighetsfulla varelsen kan så småningom ta sig genom väggar, och försöker suga massor av kraft från Enterprises warpmotor innan han oskadliggörs. Men just innan han dör, eller rättare sagt försvinner upp i intet, så säger han de magiska orden. Den första verkliga ledtråden till varför hela den där fiendeskapen mellan xindierna och människorna ens startat:

ARCHER: You weren’t sent here against your will. You know exactly what your mission was. What were your people trying to do? You tried to destroy my ship. Why? Answer me!

ALIEN: When the Xindi destroy Earth, my people will prevail.

Enterprise producenter har gravt underskattat behovet av intriger och handlingstrådar som handlar om huvudpersonernas privatliv i den här serien. Det märker jag när jag nu äntligen får chansen att tjuvkika på deras liv igen. Det var alldeles för länge sedan den här typen av innehåll fick ta ordentligt med plats i serien. Jag gillar också hur intrigen kring försöksdjuret i anomalibubblan går från att vara ett generiskt “veckans alien”-inslag till att eventuellt vara en nyckel till hela säsongens stora gåta. Varför är Enterprise ens här, i The Expanse? Och hur Archer ytterligare en gång visar sin nya, tuffa ledarstil: “Jaså, varelsen är nästan död? Det struntar jag i, jag ska prata med honom”.

Harbinger är ytterligare ett avsnitt med ett förhållandevis högt tempo, och flera oväntade vändningar. Det känns skönt att vi äntligen börjar få veta lite mer om The Expanse. Vi har ju trots allt tagit oss igenom mer än halva säsongen, så det är hög tid att manusförfattarna ger några svar och inte bara fortsätter att dra igång nya, mystiska intrigtrådar. Jag är också extremt lättad över att T’Pol och Tucker äntligen fått det där med sexet överstökat. Hade inte klarat av ett avsnitt till med deras intensiva och kyska massagestunder.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 15/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 730 tv-avsnitt.

ENT: Stratagem. Det med simuleringen som ska avslöja xindiernas hemlighet.

Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Det här avsnittet känns som en direkt konsekvens av att manusförfattarna inte kan skriva några holodäcksäventyr för Enterprise (tekniken finns ju inte på Stjärnflottans skepp vid den här punkten i tidslinjen). All uppdämd lust till att skapa orimliga och osannolika intriger måste få sitt utlopp någonstans, så i Stratagem har man konstruerat ett manus där det skapas vad man väl kan kalla för ett analogt holodäck ombord på Enterprise. Ett avancerat jättelajv som kretsar kring en nybyggd rymdskeppssimulator. Tanken med den är att få en xindier, Degra, att tro att han 1, lider av minnesförlust (tydligen kan Phlox radera vissa delar av minnet hos varelser), att 2, insekts-xindierna attackerat både Jorden och de rivaliserande xindi-arterna och att 3, han och Archer suttit i tre år i samma cell på ett fängelse vilket lett till att de bondat och blivit polare. Tanken är att Degra, i chocken över allt som inträffat, ska röja en massa hemligheter om xindierna. Och eftersom Degra är hjärnan bakom xindiernas massförstörelsevapen så borde han sitta inne på en massa information. Som till exempel var det här vapnet byggs.

Stratagem börjar dessutom på sedvanligt holodäcksäventyrvis. Vi kastas rakt in i handlingen, utan att veta om det vi ser är på låtsas eller på riktigt. För saker och ting har definitivt förändrats sedan förra avsnittet. Archer har till exempel fått långt hår, och han befinner sig på en främmande rymdskyttel. Omsorgsfullt och detaljrikt förklarar han för sin medpassagerare, Degra – som även han mist sin välordnade frisyr – hur de hamnat där. Att de just flytt från ett insekts-xindifängelse. Hur de blivit polare där, efter att under en lång tid mest försökt döda varandra. Men Archers berättelse är lite för detaljerad och omsorgsfullt utformad, tänker man som tittare, och börjar förstås undra om det inte är något lurt på gång. Eller, det har vi förstås förstått hela tiden, men vid det här laget försöker i varje fall jag fundera ut om det här handlar om en tidsresa eller någon annan dramaturgisk lösnäsa.

En bit in i avsnittet avslöjas hur allt hänger ihop. Att man byggt upp den där främmande skytteln ombord på Enterprise. Och att allt som sker där inne är övervakat av kameror, att fönsterna i skytteln egentligen är tv-skärmar och att Archer löpande får instruktioner och information genom en öronsnäcka. Ja, man har till och med placerat en igel innanför Degras hud, så att man kan skylla minnesförlusten på den. Det är en enormt ambitiös simulering det här, där det till och med ingår attacker från insekts-xindi-skepp. Ju mer desperat och utsatt xindiern känner sig, resonerar man, desto större chans är det att han delar med sig av sina hemligheter. Vi får också, i några flashbackscener, se hur Degra fångades och hur han och de andra xindierna på samma skyttel vägrade att svara på frågor under förhören. Lösningen blev då den här, minst sagt, ambitiösa teaterföreställningen.

Trots alla ansträngningar så går det rätt långsamt för Archer att vinna den misstänksamme xindierns förtroende. Det går så långt att man (via en avancerad röstsimulator) framställer ett fejkat radiomeddelande om att Degras familj befinner sig i säkerhet för att han till sist ska kunna knappa in kursen hem. Men så får Enterprise problem med rumsanomalier som gör att systemen ombord fallerar. Degra upptäcker att det är en störning på bilden i ett av fönstren, fattar att allt är fejk och anfaller sedan Archer med en kniv.

Frågan för våra vänner på Enterprise är nu om uppgifterna som Degra gett är sanna eller falska. Vid vilken punkt av den här charaden förstod han att allt bara var en iscensättning för att lura honom? Man måste vara säkra, eftersom en omväg till fel planet skulle kunna riskera hela uppdraget om att rädda Jorden. Lösningen blir en ny lurifaxplan där man låtsas att man redan anlänt till de koordinater som Degra programmerade in i skeppsdatorn. När han då skriker något i stil med att “våra försvarssystem kommer att krossa er!”, så är saken biff. Och stackars Degra får finna sig i att ha blivit dubbelbluffad. Vilken tur att han inte kommer att minnas det. För Phlox swipar på nytt hans och de andra xindiernas minnen och sätter tillbaka dem i sin skyttel. På det sättet kan inte xindierna ana att Enterprise är dem på spåren.

Även om man inte tycker att Archers peruk är trovärdig ens en sekund i det här avsnittet, så är det här ändå en rätt underhållande historia. Och det säger jag trots att jag brukar vara kritisk till holodäckshistorier – som Stratagem definitivt är besläktad med. Det var något väldigt charmigt och lo-fi med att hela crewen stod runt den där fejk-kapseln och grupparbetade för att göra lajvet trovärdigt. På alla punkter, förutom Archers peruk.

Som självständig intrig känns däremot den här charaden väldigt bisarr. Vem har ens tid att iscensätta en sån här Heist-artad plan? Och vilka magiska möjligheter göms egentligen i Phlox laboratorium. För några avsnitt sedan producerade han en klon av Tucker, nu rensar han korttidsminnen med extrem exakthet. Ja, jag skulle till och med vilja ifrågasätta taktiken med att inte behålla Degra i fångenskap ombord på Enterprise. Det skulle väl ändå kunna sinka vapenprojektet med några viktiga månader?

Men oavsett invändningar, som helhet är det här ett kul och fartfyllt äventyr – och en intressant och ny variant på holodäcksäventyr.

Betyg: 7/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 14/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 729 tv-avsnitt.

ENT: Proving ground. Det där Archer och Andorierna snor Xindiernas massförstörelsevapen.

Serieskaparna bakom Enterprise fortsätter att spela in lite mer välkända motiv och företeelser från förr i den här tredje säsongen. Kanske är de rädda för att The Expanse ska kännas allt för främmande och avskräckande annars?

Så efter westernplaneten och ett besök på Jorden är det nu dags för Andorierna att göra comeback i serien. Givetvis med andoriern Shran i spetsen. Andorierna är på väg in i The Expanse för att leta upp Archer och Enterprise. De vill hjälpa till, hävdar Shran när Archer och han till slut träffas. Andoriern påstår att hans oväntade besök i The Expanse är drivet av solidaritet, och att han inte vill lämna Archer i sticket (på det sätt som vulcanerna gjort). Men givetvis är det inte hela sanningen.

Fast till en början är Shran verkligen en räddande ängel, som undsätter Enterprise när de misslyckas med att försöka köra rakt igenom någon form av jätteanomali. Efter det hjälper Shran och hans besättning dessutom till med reparationerna ombord på Enterprise. Så himla gulligt och generöst, kan man tänka. Men under ytan finns hela tiden en massa misstänksamhet på lur. T’Pol varnar för att andorier aldrig är särskilt pålitliga, vis av erfarenhet efter de långa gränskonflikterna mellan Vulcan och Andoria. Men Archer verkar mer inriktad på att följa sin magkänsla, och den säger att han och Shran har bondat på ett bra och ärligt sätt. De dricker ju till och med andorisk ale tillsammans. Det kan väl inte bli bättre än så?

Enterprise har nu kommit så pass långt i sin jakt på Xindierna att man är redo att försöka stjäla den prototyp till massförstörelsevapen som de precis är i färd med att testa i ett obebott solsystem. Efter lite turer fram och tillbaka blir det en rätt fräck kupp, där man snor vapnet mitt framför ögonen på Xindierna. Man tar det andoriska skeppet till hjälp, eftersom deras lastrum står bättre emot vapnets strålning. Men då kommer avsnittets andra kupp, som ju handlar om andoriernas verkliga skäl till att dyka upp i The Expanse. De blåfärgade varelserna har avlyssnat kontakterna mellan Jorden och Vulcan, och bestämt sig för att det nog är bäst att de själva snor åt sig det där Xindiska supervapnet. Kanske till och med använda det mot de irriterande vulcanerna på sikt. Hellre det än tvärtom, liksom. Så när vapnet väl hamnat i andoriernas lastrum så säger de tack och hej. Dessutom har man passat på att sabotera lite på Enterprise när man höll på göra reparationer där, så att skeppet från Jorden inte ska kunna hämnas.

Archer, som befinner sig ombord på det andoriska skeppet när Shrans hemliga plan kommer i ljuset, blir rosenrasande på den andoriske kaptenen. Hans egoistiska planer riskerar ju Jordens överlevnad. Ja, Archer blir så pass förbannad att han till och med slår Shran på käften. Och helt utan effekt är inte Archers utbrott. Shran blir ordentligt bekymrad, förstår man. Han är ju trots allt en person som tycker att hedern är viktigare än nästan allt annat, så det här känns förstås inte riktigt bra.

Men det visar sig att saker och ting inte är över där. Det andoriska sabotaget har förstås de alerta herrarna ombord på Enterprise redan upptäckt och förhindrat. Precis som T’Pol lyckat dechiffrera avfyrningskoderna till det där Xindiska supervapnet. Så när Andorierna vill sticka med det så är man från Enterprises sida bara helt: “Oooookej, men då spränger vi den där jättebomben. Medan det finns i ert lastrum”. I sista minuten lyckas Andorierna kasta ut det gigantiska vapnet. Och avsnittet slutar med att Shran till sist ändå sträcker ut en olivkvist till Archer. Eller dövar sitt samvete, åtminstone. Enterprise får ett meddelande där han samlat resultaten av de skanningar som andorierna gjort av Xindiernas domedagsvapen. Sedan sätter andorierna kurs ut ur The Expanse.

Ett ovanligt actionfyllt avsnitt med många vändningar. Mitt bästa ögonblick i hela avsnittet är nog ändå när andoriern Shran seglar rakt in i Xindiernas vapentest och låtsas vara en representant för ett andoriskt gruvbolag. Och hur han sedan, i sin roll som gruvboss, blir djupt kränkt över Xindiernas överlägsna ton. Hans temperament, alltså. Inte att leka med.

SHRAN: There’s no need for threats. We’ll leave, but if this system does contain archerite, you just missed out your opportunity to collect a generous percentage. (till besättningen) Stop the scan. Take us out of the system, but not too quickly. The Andorian Mining Consortium runs from no one.

Betyg: 7/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 13/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 728 tv-avsnitt.

ENT: Chosen realm. Det med fanatikerna som tar över Enterprise.

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Chosen Realm är en variation på ett ganska vanligt Star Trek-tema. Besökare som kommer ombord på skeppet, och sedan försöker kapa det och använda det för sina egna syften och mål. Den där typen av historier som får en som tittare att göra facepalm på facepalm. “Har de inga säkerhetsrutiner alls på det där skeppet?” Det känns ju som om min telefon har ett mer avancerat säkerhetssystem än Enterprise. Den här gången kombinerar man dock det här temat med lite religiös fanatism, kryddat med självmordsbombare.

Äventyrets början känns också ganska bekant. Enterprise räddar ett rymdskepp i nöd, och låter besättningen komma ombord. Sedan fylls skeppet med pilgrimer från Triannon. De tillber de där gigantiska sfärerna som finns i The Expanse som gudar, och ser rumsanomalierna som de förorsakar som bevis för guds existens. Att få sin kropp deformerad av de där anomalierna är till exempel ett bevis på att man blivit berörd av gud.

Triannon-crowden verkar from och mysig, men har alltså en dold agenda redan från början. Till sin hjälp har de biologiska vapen inbyggda i sina kroppar, man sticker liksom in en skruv och vrider om och sen sprängs man. Så efter lite skönt häng på Enterprise kräver man plötsligt att få ta över skeppet, och låter en självmordsbombare spränga sig själv i luften för att visa att man menar allvar. Nästa gång, varnar man, ställer vi oss sidan om warpreaktorn. Archer har förstås inget val. Om Enterprise går under så finns det ju ingen möjlighet alls att spåra upp Xindierna och rädda jorden.

Triannonerna (eller hur man benämner det här folket) vill ha Enterprise för att kunna göra slut på det religionskrig som rasat på deras hemplanet hur länge som helst. Nu vill man använda Enterprise för att förinta den rivaliserande religiösa riktningen på Triannon. De som tror att Sfärerna skapade deras planet på tio dagar, i stället för de nio dagar som gänget på Enterprise bestämt sig för är den enda tolererbara åsikten. Men som om det inte var illa nog så upptäcker den religiösa ledaren Pri’Nam D’Jamat att Enterprise undersökt de, i hans tycke, heliga sfärerna på ett alldeles för påträngande sätt (både åkt in i en och landat på en annan). Han talar om att man vanhelgat sfärerna, och därför måste besättningen straffats. D’Jamat är på gott humör, så han nöjer sig med att Archer väljer ut en person i besättningen som ska avrättas. Dessutom, och detta verkar göra ännu mer ont i Archer än dödsdomen, så raderar D’Jamat all insamlad data om sfärerna i Enterprises databas.

När Archer ska välja ut en i besättningen som ska avrättas, så väljer han (förstås) sig själv. Men ber om tjänsten att han själv ska få välja hur han ska dödas. Han väljer transportören. Och blir givetvis bara transporterad till en annan del av skeppet, av T’Pol, troligtvis den där extrabryggan man byggde sidan om en av motorerna. Därifrån leder han motståndet ombord och lyckas till sist återta kontrollen över skeppet. En process som lyckas bli en aning långtråkig, trots allt skjutande fram och tillbaka. Eller kanske just på grund av allt skjutande fram och tillbaka. Det tar liksom aldrig slut.

Chosen Realm är inte så svårt att förstå sig på. Religiösa grupper som slåss mot varandra, trots att man egentligen tror på samma Gud. Extremister som tycker att oliktänkades liv inte är värda något. Och profetior om en framtid och ett paradis som bara de rättrogna kommer att få uppleva. Det är alltså dags för Enterprises mest religionskritiska och aggressivt ateistiska avsnitt hittills. Så pass aggressivt att bristen på nyanser gör det hela en smula enahanda.

Man använder sig också av en ganska beprövad lösning när det gäller hur Archer och de andra ska få tillbaka sitt skepp. Tvivlaren. Det verkar alltid finnas någon som är den svaga länken i en grupp, och på något sätt lyckas Archer eller någon av de andra alltid hitta hen, övertala hen och få hjälp av hen. Ja, ni hör. Jag tycker att hela det här avsnittet känns som en upprepning av tidigare teman och berättartekniska grepp. Till och med urtemat i avsnittet påminner väldigt mycket om originalseriens Let that be your last battlefield. Dessutom, om nu D’jamat nu är så pass smart att han kan gå igenom alla Archers loggar – hur kan han då inte förstå vad en transportör är, utan köpa historien om att det som sätts in där bara upplöses på något sätt. Världens dyraste och mest avancerade sophanteringssystem, liksom.

Allt slutar i alla fall i ett pacifistiskt budskap, via total destruktion. Först eldstrid med D’Jamats religiösa motståndare. Sedan visar Archer vad det egentligen finns kvar att slåss för. Planeten och civilisationen är i stort sett utplånad av alla stridigheter kring hur många dagar det tog för sfärerna att skapa universum. Ett dramatiskt och fint slut, även om det också påminner om berättelsen om hur Xindierna sabbade sin planet med ändlösa krig.

Chosen Realm är helt enkelt ett avsnitt som vill väl, men bara blir platt och fullt av upprepningar. Det enda, lite originella här, var att man hade en intrigtråd kring aborter. Men den slarvade man tyvärr bort.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 12/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 727 tv-avsnitt.

ENT: Carpenter Street. Det med Xindiernas giftfabrik på jorden.

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Det är nästan så att man börjar misstänka att manusförfattarna tröttnat på både rymden och The Expanse. Bara två avsnitt efter besöket på en westernfilmsplanet så är det dags att göra ett besök på Jorden. I Carpenter Street tar jakten på Xindierna våra hjältar tillbaka till Detroit 2004. För dit har Xindierna har rest för att framställa ett gift som ska utplåna mänskligheten.

Jo, det är alltså både dags för en tidsresa, samt tidsagenten Daniels comeback. Denne Daniels är verkligen en högst irriterande person, som alltid dyker upp och tycker att Archer ska lösa hans problem, men mer sällan lyckas återgälda tjänsten. Den här gången handlar Daniels oro alltså om Xindier som rest i tiden, och dykt upp på Jorden i mitten av 2010-talet. Hur det gick till vet han inte. Men följderna av deras oväntade besök har ännu inte slagit igenom i framtiden.

Det här är ytterligare ett avsnitt som vi kan räkna till de genrevariationer som Star Trek-upphovspersoner i alla tider varit förtjusta i. Den här gången ett besök i deckar/thriller-berättandet, där en anställd på ett sjukhus levererar personer med olika blodgrupper till Xindierna. De används sedan som tappningsstationer när rymdvarelserna ska ta fram sitt biologiska vapen.

Archer tar med sig T’Pol – som ju inte ens tror på tidsresor, till Jorden och det förflutna. Det blir remnt visuellt rätt snyggt när man gör en Star Trek-version av murrigt och mörkt kriminaldrama, med lite seriemördarvibbar i bakgrunden. Kanske lite pinsamt att jag på något sätt missförstod allt ett bra tag och tyckte att hela avsnittet utspelades på sjuttiotalet. Kanske var det bara skådespelaren Leland Orsers förtjänst – hela hans fejs känns så sjuttiottal.

Till sist lyckas i varje fall T’Pol och Archer med att stoppa Xindierna – bara någon sekund innan behållaren med deras nyframställda gift håller på att rulla ner i ett fläktssystem. Höjdpunkterna i avsnittet är däremot inte krimstoryn, utan väl snarare scenen där T’Pols äventyr på Jorden. Som när hon stjäl pengar ur en bankomat, samt när man beställer käk på en drive-through-resturang.

Problemet när en serie som den här ger sig in i genreterritorium är ju att det krävs vissa skills för att få den att fungera. Och just den här typen av halvavancerad action är inte Enterprises starkaste sida. Kriminalgåtorna är ofta för simpla, och bildberättandet lite såsigt och långsamt. Och då har jag inte börjat med att anmärka på det här med tidsagenten Daniels, och varför han inte själv kunde åka till Jorden och lösa det här problemet. Och hur otroligt frustrerande det måste vara för Archer att fortsätta att kämpa mot Xindierna på egen hand i The Expanse – en flink tidsagent hade ju kunnat hjälpa till lite på vägen. Daniels är liksom lite som en tråkigare version av Q. Och vem var det som hjälpte Xindierna att resa i tiden? Fortfarande väldigt oklart vem som är den verkliga fienden här, den som står bakom desinformationen till Xindierna.

Namnet på avsnittet är förresten en av många Halloween-referenser i det här avsnittet. Jo, jag förstår att det är en hyllning, men liknelsen blir nästan lite pinsam. Även om scenerna med människor som ligger medvetslösa i Xindiernas lagerlokal med viss välvilja kan tolkas som lite skräckiga. Hela avsnittet är väl rent generellt lite mer vuxet än Star Trek brukar vara – i det här utsnittet av verkligheten finns det både droger och prostitution (fast just sexarbetare såg vi faktiskt för bara något avsnitt sedan). Men tänk om man hade gjort det ännu mer lite creepy och skräckigt.

Inte helt illa, inte helt amazing heller. Ett avsnitt som jobbar på och gör så gott det kan.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 11/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 726 tv-avsnitt.

ENT: Similitude. Det där Tucker blir klonad.

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Jag blir alltid lite betänksam när jag börjar gråta under ett Star Trek-avsnitt. Är det verkligen ett bevis på att jag nått en ny nivå av fandom, eller bara ett tecken på att jag är jag på in i en utmattningsdepression? För Similitude var ett avsnitt där känslorna verkligen for iväg åt en massa olika håll: technobabbleuttråkning, chocken över brutaliteten i Archers ton, och så – till sist – tårarna. Men just det sistnämnda kanske man ändå ska vänta sig av ett avsnitt där teasern utspelas på en begravning.

Tucker blir allvarligt skadad under ett maskintest, och hamnar i koma. Den enda utvägen för att rädda honom är att skapa en klon, som man sedan kan hämta biologiska reservdelar från. Klonteknik är inte något som är allmänt vedertaget, men Phlox tanke är att använda en lysarisk ökenlarv som förhållandevis snabbt kan producera en kortlivad kopia av de gener den kommer i kontakt med. Tillväxttakten är dessutom extremt hög, men klonen kommer inte att leva längre än 15 dagar.

När Archer väl gett klartecken för att klona Tucker, så visar det sig att den där larven är mer avancerad än man kunnat tänka sig. Klonen delar även sin förlagas minnen – och får tillgång till dem successivt ju mer kroppen mognar och växer. Alltså, först barndomsminnena, sedan tonårsminnena och så vidare. Det här blir till sist lite förvirrat för klonen – som man väljer att döpa till Sim – som då och då blir lite osäker på vilka som är hans egna minnen och känslor, och vad som är Tuckers.

Tydligast blir det här i Sims relation till T’Pol. Visst fick vi se en halvnaken Tucker massera T’Pols fötter i början av avsnittet, men någon riktig gnista mellan de två har inte riktigt uppstått. Sim, däremot, är mer än öppen med att han är upp över öronen förälskad i T’Pol. Det gör också honom mindre förstående när Phlox förklarar att förutsättningarna för transplantationen av hans dna förändrats. Sim kommer inte att kunna överleva operationen, och en redan kort livstid är nu ännu mer begränsad. I samma veva har Sim själv grävt fram forskning kring hur man kan förlänga livstiden för kloner. Han har helt enkelt ingen lust att offra sig själv för att återuppliva Tucker. Framför allt inte eftersom han nyss räddat Enterprise från att gå under i ett fält av magnetiska partiklar, som förhindrade skeppet att förflytta sig. Sim borde kunna vara en fullgod ersättning för Tucker, om han bara får leva lite längre.

Och det är då det händer. Archer förklarar för Sim att det inte finns något val här. Archers uppdrag att förhindra Jordens utplånande alltid måste gå först – och för att ha en rimlig chans att klara av det så behövs Tucker. Det går inte att sätta sina förhoppningar till en experimentell metod som kanske kan förlänga Sims liv. Och att framställa det enzym som behövs skulle dessutom ta en hel dag, och under de timmarna skulle Sim hinna åldras så mycket att hans DNA inte kan hjälpa Tucker.

SIM: So what are you going to do? Drag me down to Sickbay, force me onto a biobed at gunpoint?

ARCHER: If you truly have all of Trip’s memories, you know the answer to that. I don’t have to tell you what’s at stake. I must complete this mission, and to do that I need Trip. Trip! I’ll take whatever step’s necessary to save him.

SIM: Even if it means killing me.

ARCHER: Even if it means killing you.

SIM: You’re not a murderer.

ARCHER: Don’t make me one.

I praktiken dömer Archer Sim till döden här. Även om det bara handlar om några dagar i de andra människornas liv, så är det en stor del av Sims liv som han aldrig kommer att uppleva. Jag är riktigt chockerad över både Archers beslut och sättet han resonerar kring det. Och, framför allt, att man inte skildrar lite mer vånda kring hur han fattar det. Detta bistra beslut mildrar man i alla fall med en gnutta feelgood. Sim lyckas i varje fall sticka hål på T’Pols känslomässiga bubbla. Hon ger till och med Sim en kyss innan han ska dö. Så generöst, eller hur?

I grunden finns det ju en intressant fråga här. Möjligheten att framställa kloner för att använda som reservdelslager är ju inte helt ointressant, och har ju tagits upp i annan SF. Men här får jag känslan att den övergripande handlingen kommer i första rummet för berättandet, inte filosofiska bryderier. Dessutom tror jag att upphovspersonerna verkligen inte önskade sig en serie där det finns två Tucker som slåss om utrymmet.

Men trots mina invändningar är jag rätt nöjd med valen man gjort. Allt måste kanske inte diskuteras och ältas. Och det må vara ett tidig tecken på utbrändhet, men det här avsnittet gjorde mig rörd på riktigt.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 10/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 725 tv-avsnitt.

Picard: The End is the Beginning. Det där Picard äntligen samlat ihop sin crew.

“Så, nu är vi äntligen igång!”, hann jag tänka. Men då var avsnittet slut.

Att personerna bakom Picard tar gott om tid på sig för att förflytta oss framåt i den här berättelsen kan vi väl konstatera nu. En berättarteknik som nog inte hade gått för sig om inte varumärket varit så starkt, och om inte Patrick Stewart varit så universellt omtyckt och älskad.

I och med det här avsnittet verkar veteranen Picard i alla fall fått ihop kärnan i sin nya crew. Nu ska han äntligen ge sig iväg ut i galaxen för att hitta Maddox, den där forskaren som eventuellt har skapat Datas två döttrar, Dahj och Soji. Men helt säker kan man ju inte vara på att uppstartsperioden är helt över. Med tanke på att vi redan sett trailerklipp där flera andra gamla TNG-profiler syns, så känns det som om vi nog har en rätt krokig väg fram till dramats kärna (och med tanke på att säsong två redan fått grönt ljus så kan vi kanske till och med befara att mysteriet inte ens blir ordentligt löst i den här säsongen?).

Här är i alla fall några av det här avsnittets höjdpunkter och viktigaste slutsatser:

Vad är problemet med Raffi Musiker?
Här får vi äntligen reda på hur det egentligen gick till när Picard lämnade Stjärnflottan (han ställde ett ultimatum: antingen får jag en massa skepp för att rädda Romulanerna, eller så slutar jag). Det här ställde till det även för Raffi – hans försteofficer. inte för att jag egentligen riktigt förstår varför hon måste få sparken på grund av att Picard säger upp sig, men så verkar det ha fungerat. Kanske ansågs hon som en säkerhetsrisk eftersom hon var så nära Picard?
Det är ändå extremt märkligt att Picard och hon inte haft någon kontakt sedan dess, inte ens ett julkort verkar Picard ha postat under de senaste 14 åren. Jag hade gärna sett lite mer förklaringar till det här. Det blir inte lättare att förstå sammanhangen av att det känns som om Michelle Hurd spelar över hela tiden. Och vad är det där Freecloud som hon och Picard ska leta efter Maddox i?

Kommer ni ihåg Hugh?
Borgen som Geordi, Picard och de andra lyckades avborgifiera i avsnittet I, Borg. Nu är han tillbaka! Han jobbar på den där avaktiverade borgkuben som romulanerna tagit över. Och han visar ett stort intresse för Soji. Han låter henne till och med följa med in på avdelningen för inte helt återställda romulanska ex-borger. Soji vill prata med Ramdha, som var en expert på romulansk mytologi. Men Ramdha flippar ut, identifierar Soji som en av “tvillingarna” i mytologin. Och fortsätter med något i stil med: “Är du den som dör eller den som överlever?”. Men det är det sista som är riktigt intressant: “I know who you are … You are the destroyer!” Destroyer är också vad en av de romulanska agenterna kallar Soji när Picard och de andra försöker förhöra honom. Soji själv verkar inte riktigt ha någon aning om vad hon pysslar med. I bland är det som hennes dolda identitet kickar in, tar över och har kommandot en stund. Soji själv är tydligen inte medveten om de krafter som hon egentligen har.

Attacken på Picard
Att Picard och hans personliga romulanska livvakter/bästa vänner kan förhöra en agent beror på att de blir attackerade av ett helt gäng svartklädda sådana en kväll på vingården. Det visar sig att de tre är ganska förberedda på att något sådant kan hända – det finns vapen gömda under i stort sett varenda bordsskiva. Den siste romulanen i truppen hade eventuellt kunnat döda alla våra tre kompisar, om inte doktor Jurati hade dykt upp. Hon är den där syntrobotforskaren som först berättade om Maddox forskning för Picard. Nu har hon blivit utfrågad av den ondskefulla romulanska undercoveragenten Oh, och det var tydligen så läskigt att hon genast anslöt sig till Picard och hans glada gäng. Eller är hon också en agent nu? Vågar man lita på någon vid det här laget?

Rios gör entre.
Okej, så här har vi seriens skäggiga sexbomb, antar jag. En person som är så pass förtjust i sig själv att han designat både sitt sjukvårdshologram och navigatörshologrammet efter sig själv. Fast, det kan eventuellt också vara något han ångrat i det långa loppet, för han beter sig inte supertrevligt mot dem – eller sig själv då. Han är i alla fall kaptenen för skutan som ska ta Picard ut i rymden igen. Det är väl nästan lite för bra för att vara sant att han och hans skepp liksom bara ligger där och väntar på att få hjälpa till? Och ja, vi får ännu en gång höra Patrick Stewart ge kommandot: Engage! Inte ett öga torrt, eller hur? Skönt också att se att hologrammen inte verkar beröras av det allmänna syntförbudet inom Federationen.

Det är de små detaljerna som verkar trigga Star Trek-fansen mest. I förra avsnittet var alla jättearga på att någon svor. Den här veckan irriterar fansen sig på att det både röks en cigarr och vejpas någon form av narkotika i det här avsnittet. Det känns liksom inte utopiskt. Sedan verkar folk antingen förtjusta eller förbannade på att den onda romulanen Oh har solglasögon på sig i en scen. Själv tycker jag att Hughs återkomst är det verkligt stora i det här avsnittet. Visst, vi har vetat det ett tag – men jag tycker att hans comeback är den snyggaste och smartaste återkopplingen till Star Trek-historien hittills. Däremot är det ganska oförklarligt varför han är intresserad av Soji, och vad det egentligen är han vill hjälpa henne med.

Picard blir stadigt bättre, som serie. Efter en trög inledning börjar handlingen ta fart, och jag börjar förstår vad handlingen egentligen går ut på. Är fortfarande helt övertygad om att säsongen borde ha inletts med ett dubbelsavsnitt för att ge oss en lite snabbare skjuts in i seriens handling. För det här ju här, i avsnitt tre, som allt börjar komma igång. Samtidigt som egentligen inget har hänt ännu.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 3/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 724 tv-avsnitt.

ENT: North Star. Äventyr på westernplaneten.

Att man råkar på civilisationer ute i rymden som påminner om Jorden är inget ovanligt i Star Trek. Så när Archer och de andra landar på en westernfilmsplanet i North Star så får det förstås mig att associera till ett gäng gamla avsnitt – kanske framför allt western-hyllningen Spectre of The Gun i originalserien (fast det finns förvisso fler rymdwesterns i Star Treks gömmor, tydligen var skrivarstugans skräckexempel den här gången The Next Generation-avsnittet A fistful of Datas).

I North Star är däremot westernmiljön inte resultatet av något magiskt eller påhittat vetenskapligt sammanträffande som lett till en identisk kulturell utveckling i olika delar av galaxen. Människorna på den här westernplaneten är ättlingar till bortrövade jordbor. De fördes bort från jorden på 1860-talet för att användas som slavarbetskraft på den här planeten. Men slavarna revolterade så småningom mot sina herrar, och nu är det ombytta roller som gäller. De forna härskarna, skagarerna, verkar närmast fredlösa i det nya samhällsbygget. I avsnittets teaser får vi till exempel se hur några cowboys lynchar en “skag”, som de kallas. Och under avsnittets förlopp får vi veta andra detaljer i förtrycket, som att skag-barnen förvägras skolgång och att vuxna skagarer inte får gifta sig.

Till den här planeten kommer Archer och hans crew. Den där märkliga kombinationen av westernkultur och människor mitt i The Expanse – många ljusår från Jorden – kunde man liksom inte motstå att undersöka närmare. Men ganska snart kommer Archer på kollisionskurs med civilisationen på planeten. Han har förstås noll förståelse för förtrycket av skags. Men inser också så småningom att han och Enterprise har ett ansvar här – man borde hämta hem de tvångsförflyttade människorna till Jorden igen.

Äventyret slutar med en rejäl shoot-out – det är ju trots allt ett westernavsnitt. Alla onda rasister oskadliggörs, och den tidigare något ambivalente sheriffen i staden som avsnittet utspelas i bestämmer sig för att lyssna på Archer och avskaffa den orättvisa apartheidpolitiken. Det är dags för människorna som stannat kvar i 1800-talskulturen att bli en del av den moderna mänskligheten, i alla fall om de någon gång ska kunna återintegreras på Jorden, menar Archer. Men det kommer att ta lite tid. För den här gången är Enterprise för liten för att kunna ta med sig de 6 000 människorna hem. Och så har de ju ett annat uppdrag att slutföra först. Det där med Xindierna och deras massförstörelsevapen. Men Archer lovar att man ska komma tillbaka. Någon gång. Snart.

Teman kring slaveri, cowboys och rasism blandas här i ett och samma avsnitt. Fast mest av allt känns det som om skådespelarna och regissören tycker att det är lite lajbans att kunna frossa i kulisser och kläder från westernfilmer – framför allt Scott Bakula verkar verkligen NJUTA av att få vara skitsnygg när han lajvar cowboy. Men jag är inte lika förtjust. Kanske hade velat höra lite mer från de förtryckta skagarerna? Hade tyckt att det var soft om de var mer än bara livrädda offer? I stället är det Enterprise som får komma in och återupprätta humanismen, med hjälp av en godhjärtat skollärarinna (som tydligen är 1/4 “skag”, visar det sig).

Däremot är det lite roligt att avsnittet avslutas med att vi får se lärarinnan hålla i en lektion där hon berättar om bröderna Wright och flygplan – händelser i mänsklighetens historia som inträffade efter att hennes förfäder förts bort från Jorden. Och när det gäller filmhistoria noterar jag också att Trip/Tucker tydligen sett Henry Fords alla gamla westerns (även om det förstås inte riktigt betyder att han vet exakt hur man rider på en häst). En annan fiffighet i det här avsnittet var ju situationen där en av de onda cowboysen använder T’Pol som mänsklig sköld. Eftersom planetens 1800-talsbefokning inte känner till bedövningsläget på Enterprises vapen, så väljer Reed helt enkelt att först skjuta T’Pol och sedan den helt förvirrade skurken.

Men små ljuspunkter räcker ändå inte riktigt till. Star Trek har gjort smartare och starkare statements kring rasism än det här. Min kvarvarande känsla är…mest lite ljummen. Som om manusförfattarna och regissören var mer intresserade av att få leka med westernschabloner än att på allvar utforska avsnittets ämne.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 9/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 723 tv-avsnitt.

ENT: Twilight. Det där Archer får tidsparasiter i hjärnan.

Det hade ju varit skönt att kunna fokusera på enbart tv-serien Picard nu, men dessvärre är det också hög tid för mig att avverka Enterprise tredje säsong. Så här kommer några postningar om den, i väntan på mer om Jean-Luc.

Kommer ni ihåg 50 first dates, den där romantiska komedin med Adam Sandler och Drew Barrymoore där hennes korttidsminne hade försvunnit? Men där han ändå lyckades få henne att gifta sig med honom, även om han på slutet fick inleda varje dag med att han visade en liten film som förklarade att de var gifta med varandra även om hon inte kom ihåg att de ens träffats? Här har kapten Archer drabbats av samma syndrom, fast den här gången är det förorsakat av ryndparasiter i hjärnan. De hoppade på honom under någon av de där konstiga rumsanomalierna som verkar hända för jämnan i The Expanse.

Allt börjar med en teaser där vi inser att Xindierna håller på att utplåna Jorden, och att Archer blivit avsatt som en kapten. Resten av avsnittet går däremot ut på att låta T’Pol långsamt och pedagogiskt berätta för Archer vad som hänt de senaste tolv åren. Hur hon fick ta över jobbet som kapten efter att hans närminne försvunnit, och hur Enterprise misslyckat med att stoppa Xindierna. Och hur Archer och t’Pol nu lever i den sista kvarvarande människokolonin. Alla andra har xindierna utplånat.

Hmm. Så allt gick åt helvete, alltså. Men hur ska man då göra med resten av säsongen? Ska Archer gå runt med gråfärgat hår då också? Så många frågor dyker förstås upp i i huvudet under det här avsnittet, men inte de där två. Utan snarare “hur ska de klara sig ur det här då”. Vilken typ av tidsanomali kan rädda manusförfattarna och återbörda Archer till den plats i tidslinjen som vi såg honom på i förra avsnittet.

Jo, men det fiffiga svaret är att parasiterna i hjärnan också har någon form av koppling till tidens gång. När Phlox, efter typ 12 års forskande, nu hittat en metod att bli av med parasiterna så lämnar det spår även i det förflutna. De parasiter som Phlox tar bort har försvinner också från gamla röntgenbilder. Varpå han alltså drar slutsatsen att om han tar bort allihopa så nollställs tiden igen. Allt det hemska som hänt när kapten Archer tvingats lämna kaptensstolen kanske då kommer att vara ogjort. Allt är klart för ett lyckligt slut, om inte xindierna hunnit emellan med en stor attack mot kolonin som Archer befinner sig i. Och Tucker, som numera är kapten på Enterprise, prioriterar att försvara den framför att låta Archer genomgå hjärnterapi.

Lyckligtvis hinner Archer fixa en subrymdsexplosion precis innan han dör. Så från att vi fått se honom duka under i en eldstrid med Xindier, så klipper serien till att Archer ligger i sjukstugan och försöker hämta sig från ett slag mot huvudet. Tillbaka i samma tid där avsnittet började, men utan några minnen från den alternativa framtiden.

Inte ens i Star Trek, som ju är en serie som inte drar sig från att ösa på med tidsresor och märkliga konsekvenser av tidsanomalier, så känns det här riktigt okej. Jag menar, tänker jag fem minuter på den här lösningen så får jag tidresepanik. Varför nollställs tiden, istället för att vi hamnar i en alternativ tidslinjes verklighet i framtiden? Och vart tar alla parasiter vägen om de försvinner när deras värdvarelser dör? Och hur ska man orka se sådana här Bobby kom ut ur duschen-äventyr när man lite stressat försöker komma till slutet på ett bloggprojekt innan femårsdeadlinen är överskriden?

Ska jag vara lite generös så kan jag ju tänka mig att det här avsnittet ändå fyller en viss funktion när det gäller att förstärka storylinen i de kommande episoderna. När vi nu sett hur illa det skulle kunna gå, så kanske vi på ett annat sätt greppar allvaret i Archers uppdrag, och hur avgörande hans kamp för att oskadliggöra Xindierna är för Jorden och mänsklighetens framtid. Och för oss som fortfarande undrar om T’Pol kommer att bli ihop med Archer eller Tucker så är det här avsnittet en tydlig indikation om att Archer nog är viktigast för T’Pol. Sedan är jag i och för sig lite förtjust i hur T’Pol och Archers samtal om vad som hänt de senaste tolv åren först ser ut att utspelas i en lugn och mysig förortsmiljö. Först när vi ser byggnaden från utsidan inser vi att mänsklighetens sista utpost är en kåkstad.

Å andra sidan har vi ju det där problemet med tidslnjer och orsak/verkan. Alla andra serier som producerats av Star Trek utspelas efter den här serien. Om Archer skulle misslyckas, så borde rimligtvis alla de andra 600 +-avsnitten av Star Trek också bli betydelselösa. Jag är alltså tämligen övetygad om att upphovspersonerna kommer att se till att den här storyn får ett lyckligt slut, snarare än att döda hela franchisen.

Betyg: 3/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 8/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 722 tv-avsnitt.

ENT: The Shipment. Det med kemocite-fabriken och Tuckers misslyckade vapentest.

Det hade ju varit skönt att kunna fokusera på enbart tv-serien Picard nu, men dessvärre är det hög tid för mig att avverka Enterprise tredje säsong. Så här kommer några postningar om den, i väntan på mer om Jean-Luc.

Och nu blev det riktigt sömnigt, tyckte jag. På pappret är det här hyfsat intressant, men genomförandet känns helt utan tempo. Det seeeeegar så att jag nätt och jämnt lyckades hålla mig vaken igenom hela avsnittet.

Kanske beror det halvkassa genomförandet på att det här främst är ett informationsavsnitt. Producenterna tyckte väl att det var hög tid att återvända till Xindierna och deras planer på att utrota mänskligheten. Det innebär förstås nya möten med Xindi-rådet där de enas om att de nog ändå är lite oense. Men det där bio-vapnet man jobbat på ett tag verkar åtminstone redo att testköra.

Tack vare Hoshis telepatiske vän från Exile så är inte våra vänner på Enterprise helt borta i fajten. Man lyckas spåra upp en fabrik där Xindierna framställer kemocite, en viktig ingrediens i deras människoutrotande vapen. För att ta reda på mer åker Archer, Reed och en av de där militärsnubbarna ner till fabriken och kollar in produktionen. Det följer man sedan upp med ett oannonserat hembesök hos en av fabriksbossarna, Gralik. Men oavsett hur mycket man viftar med sina vapen så verkar han inte veta något om massförstörelsevapen eller människor.

Däremot kan han Gralik ge lite bakgrund och sammanhang när det gäller Xindierna och deras historia. Som till exempel att de olika folken där krigade mot varandra i nästan hundra år, och att planetens slutgiltiga destruktion var insekts- och reptilxindiernas fel (de hade lagt en massa sprängämnen på en av planetens seismiska knutpunkter). Det fanns också en sjätte variant av Xindier, en fågelliknande ras, som inte hann fly från planeten i tid. Gralik förklarar också att xindierna numera bor utspridda på olika håll i The Expanse, som till exempel hans egen avlägset belägna hemplanet.

I och med Graliks berättelse blev hela den där motsättningen mellan människor och Xindier mycket mer komplicerad än tidigare för mig. Beskedet Xindierna fått från tidsresenärer, om att människorna skulle utrota dem, handlar alltså i praktiken om att jaga fem olika folkslag på en rad olika bosättningar runt om i The Expanse. Låter ju som en rätt så omfattande uppgift.

Av någon anledning bestämmer sig Gralik för att lita mer på de beväpnade männen som brutit sig in i hans hem, än sina forna fiender från Xindi-planeten. Så han sabbar i smyg hela lasten med kemocite som reptil- och insektsxindierna lämnar fabriken med. Dessutom lyckas Archer smuggla ombord en behållare på Xindiernas skepp, som gör lasten spårbar. Även om Enterprise tydligen tappar bort skeppet ändå, efter typ bara några minuter.

Hela den här fabrikshistorien känns verkligen superointressant, och jag tröttnar rätt så snabbt. Då är det betydligt mer intressant att följa Phlox och Tuckers dekonstruktion av ett av Xindiernas handvapen som lämnats kvar på Enterprise. När de plockar isär geväret upptäcker de bland annat att de innehåller organiska, levande delar som energikällor. Dessvärre har gevären också ett ganska avancerat och farligt användarlås. Om någon som inte är xindier försöker använda det, så sprängs det efter en kort nedräkning. Lyckligtvis hinner Tucker transportera ut Xindivapnet i tomma rymden innan det händer.

Svårt att hålla uppe intresset för det här avsnittet, även om John Cothran Jr kämpar på där, bakom Graliks apmask. Hela avsnittet känns som en transport- och informationssträcka som lätt kunde ha varit hälften så långt. Eller kanske rentav bara tio minuter, om man berättat riktigt effektivt. Vi rörde oss inte många millimeter mot lösningen i det här avsnittet. Gralik kanske var bra på historia, men väldigt oinsatt kring xindiernas planer just nu.

Betyg: 4/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 7/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 721 tv-avsnitt.