Star Trek-litteratur: Tie in-content – en ocean av Trekking att drunkna i.

Det börjar bli dags för nästa steg i mitt Star Trekkande, så jag har tillbringat den senaste veckan åt att tänka på det bästa sättet att gå vidare.

Kanske är det Star Trek-romaner? Jag har redan tillbringat flera kvällar med att sitta och scrolla igenom listor på olika Star Trek-publikationer, och har sedan länge haft den 700 sidor tjocka samlingen av gamla Star Trek-noveller i min hylla. Just den tegelstenen är kanske inte världens mest lättuggade start på en färd genom Trek-liten, men någon gång är det väl dags att gå till botten med de klassiska avsnitten i nedskriven form. Men vilken röra det är kring utgivningen, nästan omedelbart. Olika förlag, och sedan ett antal bokserier som på varierande sätt hänger samman med Star Treks olika tv-serier (jag har redan hittat två bloggar där man försökt sig på att läsa allt som getts ut om Star Trek, och bägge ebbar ut en bit in i den nästan oändligt långa litteraturlistan). Men jag hittade också den här artikeln av den fantastiska Charlie Jane Anders och gick förstås genast igång. En del guldklimpar verkar dölja sig i oceanen av Star Trek-publikationer.

Samtidigt har jag börjat kolla på hur det egentligen ser ut med de tecknade serierna genom åren, och det var som att tuta i ytterligare ett ymnighetshorn av nyutgåvor. Olika förlag som gett ut olika serier, ompublicerade i nyutgåvoar där man kunnat göra egna böcker av till exempel brittiska serier och seriestrippssamlingar. Så mycket seriearkeologi att ta sig an…och så kul allt ser ut. I alla fall det riktigt gamla.

Men det är väl det här myllret som också gör det här så lockande. Även om produkterna ofta drivits fram genom ett råbarkat kommersiellt tänkande, så är det ändå något fascinerande med hela företeelsen som brukar kallas tie in-material. Det kvittar liksom att kvaliteten varierar och de inte godkänns som kanon –böckerna och serierna har utvecklats till en enormt viktig del av fandomen. Produkter för dem som inte riktigt kan få nog av sin älskade franchise – framför allt inte på den tiden då det varken fanns dvd-boxar eller streamingtjänster. Visst, jag har försökt hänga med när det gäller det som publicerats kring Discovery och Picard – men det är ju bara toppen på isberget. Charlie Jane Anders har förstås skrivit en artikel om tie in–romanernas historia också, även för andra koncept än Star Trek.

Så vad har jag kommit fram till? Att mjukstarta lite. Jag började helt enkelt med en samlingsutgåva med gamla serier som jag kunde läsa digitalt. Och det var faktiskt bland det roligaste Star Trek-relaterade jag gjort på länge. En mer detaljerad rapport kommer inom kort.

Star Trek-litteratur: Star Trek Picard – The Last Best Hope.

Allt är lite annorlunda i den här franchisen, det märker man redan när man håller i den första Picard-boken. För det verkar som om man förväntar sig att de potentiella Picard-läsarna har lite mer pengar att röra sig med än andra Star Trek-fans. Riktig hardback ska det vara. Det här är Star Trek-kultur som riktar sig till en mogen målgrupp.

Författare är Una McCormack, som jag först bekantade mig med när hon skrev Discovery-romanen The Way to the Stars. Den var rätt så YA i tonen, nu är det snarare det rakt motsatta hon ska skriva om. Det som blev slutet på karriären för en äldre man.

Och vet ni, det där sorgliga som ligger till grund för tv-serien Picard, det är faktiskt ännu värre när man läser om det här. Det är väl en sak att i efterhand inse att Picard dragit sig undan världen efter något som utvecklades till en gigantisk flopp. Det är lite värre att läsa om hur det egentligen inträffade. Hur han gick in i arbetet för att rädda romulanerna undan deras exploderande sol – fylld av höga ideal och föreställningar om att han verkligen kunde göra skillnad. Och sedan få följa honom när det enda som återstår är nederlaget.

Misslyckandet finns redan inbyggt i bokens struktur. Den första tredjedelen har döpts till The Hope 2381-2382. Sedan kommer The Best 2383-2384, varpå boken avslutas med The Last 2385. Fem års spann, från den största humanitära insatsen i Federationens historia, till ett skamligt avslut. Men kanske inte helt oväntat. Varken Federationen eller Stjärnflottan är nu längre de idealistiska organisationer som de framstod som i gamla Star Trek-inkarnationer.

Lite skamfullt måste jag nog också erkänna att jag tyckte att skildringarna av Federationen som en politiskt splittrad sammanslutning var bland det mest underhållande i den här boken. Som när vi får lära känna Olivia Quest, den karriärinriktade representanten från planeten Estelen, som utnyttjar missnöjet som existerar bland de mindre medlemmarna inom Federationen. Hennes hemplanet och flera andra småsystem känner sig undanskuffade, och tycker att de fyra stora styr och ställer som de vill – det vill säga Jorden, Vulcan, Andor och Tellar.

Picard framstår som ett idealistisk fossil jämfört med de politiska aktörerna inom Federationen. Oförmögen att tänka på annat än moral, rätt och fel och galaxens framtid. Medan politikerstjärnan Quests starkaste argument kring hela den romulanska räddningsaktionen är en slogan: “Romulan Space is Better for Romulans”. Okej, inte superklatschig, tycker jag, men tydligen funkar den för nyhetssändningarna inom Federationen. Här följer alltså McCormack upp det mediekritiska (medieföraktande?) spår som även fanns i Picard-serien. Till och med de tillbakadragna romulanerna verkar ha ett utbyggt utbud av verklighetsfrånvänd underhållnings-tv. Man undrar ju bara hur man rekryterar programledare och medverkande från ett sånt här superhemligt folk?

Den politiska likgiltigheten inom Federationen inför Romulus öde verkar återspeglas inom andra delar av organisationen. På skeppsvarvet på Mars är alla forskare till en början mest sura för att de måste fokusera på att bygga räddningsskepp tänkta åt före detta fiender, i stället för att arbeta med sina egna projekt. Samma reaktion har förstås Bruce Maddox, som är den som tar fram de där arbetsrobotarna som vi får se i tv-serien, samtidigt som han drömmer om att kunna skapa intelligent syntetiskt liv (han och Agnes Duratis förhållande får också en ordentlig genomgång här).

Bokens författare, Una McCormack, bor i Storbritannien, och det känns som om hon skrivit in en hel del Brexitångest i skildringen av den sönderfallande Federationen. Ja, frågan är om hon inte vävt in varenda stor zeitgeistföreteelse i samtiden i den här boken. Här finns ekona från de senaste årens flyktingkris i Syrien och Europa. Jag sitter och tänker på miljöfrågan när Romulus ledande skikt ignorerar stora klimatförändringar, och folket liksom köper deras version om att allt nog är lugnt, “annars hade väl någon gjort någonting”. Katastrofen på skeppsvarvet vid Mars känns som ett terrordåd. Och så blotta existensen av politiker, som Quest, som kommunicerar genom slogans och hårt vinklade nyhetsinslag, snarare än utifrån ideologi och ansvarskännande. Det pågår ett rätt så uppenbart samtidsrally i bakgrunden av den här storyn.

Men ju mer man läser, desto mer orimligt verkar hela idén bakom det stora räddningsuppdraget. Är det verkligen rimligt, eller framför allt troligt, att Stjärnflottan och Federationen skulle sätta allting (och då menar jag allting) på hold för att undsätta ett imperium som vägrar acceptera att de behöver hjälp? Som tvärtom motarbetar räddningsinsatser, tystar forskare och desinformerar hela sin befolkning. Alltså, jag tycker ju förstås att det är jättefint hela grejen, men Picard och de andras situation är verkligen i det närmaste ohållbar från början till slut. Deras handlingsfrihet är helt och hållet beroende på en regim som i praktiken genomför ett stillsamt folkmord. Och de räddningsinsatser man får lov att genomföra verkar helt slumpartat utvalda.

Däremot tycker jag att McCormacks fantasiser om hur romulanerna lever är rätt kul. Att man är ett så hemligt folk att hemmen byggs så att inte ens medlemmarna i en och samma familj vet var de andra befinner sig. För att inte tala om att man måste ta sig igenom en labyrint och hitta lönndörrar för att kunna ta sig in en av deras herrgårdar. Det låter också otroligt ineffektivt och tidsödande, och utan någon som helst genomförbarhet i praktiken.

Det huvudsakliga syftet med Last Best Hope fixar McCormack med bravur, nämligen att skapa ett trovärdigt bakgrundsmaterial till tv-serien Picard. Hon knyter upp och förklarar de flesta av de lösa trådar som man aldrig fick svar på i tv-serien, allt från Musikers skilsmässa till kaoset på Vashti blir utrett. Och sedan antyds det också, på inte mindre än två olika ställen, att supernovan som inträffar i Romulus sol inte beror på naturliga orsaker. Är det här fakta som jag missat tidigare, eller är det en ny ledtråd till vad som förorsakade Romulus öde?

Men mest av allt var Last Best Hope extremt ojämn. Jag gick verkligen från att läsa intresserat till att hålla på att somna av uttråkning (och tillbaka igen) hur många gånger som helst. Så, ett nyttigt tillskott till Picard-franchisen, men med så många uppgifter att bocka av att det aldrig blev någon vidare berättarglädje i slutresultatet.

Betyg: 6/10.

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, bloggat om sju Star Trek-romaner och fyra seriealbum. Och lite till.

Star Trek-fandom: Gaaays in Spaaace i sajberspejs.

Mitt i allt elände som vi är inne i just nu, så får man liksom leta efter och ta vara på ljuspunkterna. Som att en del Star Trek-events blir virtuella i pandemitider. Så att även jag, hemma i Sverige, kan vara med på Gaaays in Spaaace-eventet på lördag.

Gäster på detta hbtq-inriktade Star Trek-häng är alltså Armin Shimerman (Quark) samt Kitty Swink (som spelade Luaran och minster Rozahn i Deep Space Nine). En ganska bekväm dubbelbokning, antar jag, eftersom de två är ett par i verkligheten. Ett event som jag aldrig hade kunnat vara med på om det arrangerats irl (att jag missade Kate Mulgrew förra veckan försöker jag förtränga så gott jag kan). Nu ska jag bara försöka hålla mig vaken till 02:00 (min tid) natten till söndag, då hela eventet drar igång.

Star Trek i populärkulturen. Drag Trek! Extravaganza!!

Äntligen har jag hittat en drag queen i RuPaul’s Drag Race som jag kan gilla fullt ut. Den extremt framgångsrika tv-drugtävlingen är ju inne på sin tolfte säsong, men trots att min favoritdragqueen inte gick vidare så känner jag mig ändå lite som en vinnare. “Varför skriver du om det på den här bloggen?”, undrar kanske någon. Jo, för inte bara var min nya idol Jackie Cox smart, rolig och politisk – hon gillar Star Trek också! Vilket förstås gav en extra dimension till nervositeten när Whoopi Goldberg skulle vara gästdomare i tävlingen:

Det ena ledde till det andra, och på Jackie Cox twitterkonto finns det fler bevis på hennes fandom:

Jackie Cox sångnummer med Star Trek-tema är å andra sidan väldigt gulligt!

Och det bästa med det här var väl att jag också fick lite koll på andra queers inom Star Trek-fandomen, som The Lambda Quadrant och Gaaays in Spaaace. Mer om vad de pysslar med skriver jag om lite senare här i bloggen. Nu ska jag fortsätta att läsa den där Picardromanen som jag tydligen aldrig blir klar med.

Star Trek-serier. Discovery: Aftermath. Det om varför Spock rakade av sig skägget.

Visst är det helt okej att läsa serier digitalt, men det går inte upp mot känslan att få sätta de första fettiga fingeravtrycken på ett fysiskt albums glossiga omslag. Jepp, jag är tillbaka i serie-träsket nu, och har köpt albumet där man samlat de tre delarna av Aftermath – historien om vad som hände efter det sista avsnittet av Discoverys andra säsong. Eller närmare bestämt, ett äventyr som liksom går att skjuta in någonstans under det sista avsnittets avslutande minuter. För såväl det här albumet som avsnittet avslutas ju med att Spock rakar av sig sitt skägg och på nytt tar plats på bryggan på Enterprise.

När jag skriver det här så har beskedet kommit om att kapten Pike och de andra på Enterprise ska få en egen spinoff-serie. Ett rätt så väntat beslut, med tanke på hur mycket fokus som Pike och Spock fick i Discoverys andra säsong, och i de efterföljande Short Treks-historierna. Att bara släppa de karaktärerna hade man väl kunnat se som ren kapitalförstöring av IP.

Tony Shasteen har ritat Aftermath och det är väl lite ojämnt överlag. Här finns till exempel en hel sida som bara består av olika inzoomningar på en och samma bild. Lazy. Samtidigt tycker jag att han oftast fått till porträttlikheten på till exempel Pike, och här finns också några levande scener som kändes lite roligare än det ofta rätt ödesmättade tilltalet i de här seriealbumen. Rent generellt håller Aftermath ändå lite högre klass än till exempel det allra första Discovery-albumet. Men så har väl också tecknarna lite fler tv-avsnitt och stillbilder att använda som förlagor när de ska göra sina teckningar nu.

I albumet finns även ett bonusäventyr. Saru leder Discovery på en räddningsaktion när Tilly och hennes farsas skepp försvunnit. Det visar sig att det är skurkarna från Orionsyndikatet som kidnappat dem. En helt okej story, men kanske inte så mycket mer. Även om jag i och för sig gillar i stort sett allt som har med Saru att göra. För mig som nu börjar bli mer och mer fascinerad över hur Kirsten Beyer bygger upp det här utökade universumet, så är det kanske mest intressanta hur hon lyckas få in referenser till två romaner här – både Fear Itself och The Way to The Stars.

Lite av en intetsägande besvikelse det här albumet. En typiskt “glöm inte att vi finns”-utgåva som i och med beskedet om den nya Star Trek-serien känns ännu mer intetsägande. Inte tillräckligt med nu information, helt enkelt. Lite mer måste man våga om det ska bli någon substans av det hela.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Discovery – Aftermath är skriven av Kirsten Beyer och Mike Johnson, och tecknad av Tony Shasteen och Angel Hernandez. Finns dels som fysisk utgåva, men kan även köpas digitalt – till exempel på Amazon-sajten Comixology.

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, bloggat om sex Star Trek-romaner och fyra seriealbum. Och lite till.

Star Trek-dokumentärer. The Captain’s summit (2009). Gaggiga gubbar och en förvirrad Whoopi Goldberg.

Det är Trek-dokumentärpåsk här hemma i karantänen, som ni kanske märkt. Jag hade tänkt att jag skulle beta av en hel del av det producerats kring Star Trek i dokumentärväg, när jag nu är färdig med allt som producerats inom fiktionen. Det gick sådär halvbra. Det visade sig att många av titlarna inte var så lättåtkomliga som jag trodde (Hej, Netflix! Vart tog The Captains vägen?), men medan jag väntar på att mina dvd-beställningar ska levereras (om det ens skickas någon post av det här slaget i Corona-tider) så försöker jag kolla på det som finns åtkomligt på annat håll.

På YouTube dök till exempel The Captain’s Summit plötsligt upp. Ett rundabordssamtal mellan William Shatner, Leonard Nimoy, Patrick Stewart och Jonathan Frakes, lett av Whoopi Goldberg. Ursprungligen tänkt som extramaterial till en dvd-utgåva, vilket kanske också skvallrar en del om ambitionsnivån. De flesta av de medverkande verkar nämligen inte ha förberett sig särskilt mycket, utan har bara sett till att dyka upp i tid till inspelningen. Å andra sidan har ju flera av de inblandade stor erfarenhet av att lägga ut texten om sig själva och Star Trek efter alla de konvent och paneler som de suttit i genom åren. De tänkte väl att de skulle klara sig på det tugget, även här.

Ett filmat samtal är dessvärre inte riktigt samma sak som att sitta och vara skön inför fansen på ett stort kongresscenter. Det som är lite skönt och mysigt live blir rätt så störigt och irriterande när man – som jag – sitter och kollar koncentrerat på min dator. Som när folk pratar i mun, avbryter eller inte lyssnar på varandra – ibland pågår det till och med parallella samtal inom gruppen. Det känns heller inte supercharmigt när gubbsen lite tvångsmässigt ska dra skämt med oklara poänger. Och gaggigheten är alltså inte något som uppstår en bit in i samtalet, det spårar faktiskt redan från början när alla på ett omständligt sätt ska skoja om vem i gruppen som hängt med vem.

Det är symptomatiskt att det är Jonathan Frakes som ställer programmets egentligen första riktiga fråga till de egentliga samtalsledaren Whoopi Goldberg: “varför betydde Star Trek så mycket för dig?”. Goldbergs ingång? Det fanns aldrig några svarta i framtiden, varken i filmer eller tv-serier. Inte förrän Star Trek. Och Nichelle Nichols var inte bara en ytterst kompetent kommunikationsofficer utan också sjukt snygg. Ändå ett av de mer intressanta svaren under samtalet, men dessvärre var det ju inte Whoopi som skulle svara, hon skulle ju bara ställa frågor.

Mest skärpt i panelen känns hur som helst Lenard Nimoy. Varje gång han pratar lyssnar jag med spetsade öron (pun intended). Som när han är den ende som reagerar på att Jonathan Frakes och Patrick Stewart ska hålla på och sjåpa sig och säga saker som att “science fiction was not our first love”. Eller när han pratar om hur SF-genren utvecklats, och tar sin egen science fiction-debut Zombies from the Stratosphere som ett avskräckande exempel på äldre SF (delar av den finns faktiskt också att se på YouTube). Genom hela samtalet är han nykter, intelligent och stringent. Han tystar också ner William Shatner när han inte låter andra prata klart eller när han blir så upphetsad av att Stewart och Frakes sitter och fnissar åt honom så att han börjar spela över.

Några chockerande avslöjanden? Ja, kanske att William Shatner aldrig sett ett enda avsnitt av The Next Generation (vilket bra tillfälle att droppa den informationen, eller hur?). Och så hade Whoopi Goldberg visst aldrig blivit tillfrågad om att vara med på ett Star Trek-konvent. Och så mimar Shatner hur han kände när han fick reda på att Leonard Nimoy skulle regissera en Star Trek-film (en gammal avundsjukegrej som tydigen både han och Nimoy hade en sund distans till). En ny detalj för mig var att man tydligen bytte ut lycrauniformerna på The Next Generation eftersom de gav Stewart ryggont. Kostymerna skulle ju, på ett futuristisk sätt, alltid vara släta och utan veck. Därför fick alla skådisar uniformer som var en storlek för liten, så kroppen fick liksom hela tiden kämpa mot materialet för att hålla sig rak och uttänjd.

Whoopi Goldberg använder sig av en väldigt informell samtalsledarstil under det här snacket. Så avslappnad att hennes frågeställningar som bäst är oklara och otydliga, men ibland rentav okunniga (kanske borde hon ändå memorerat hur många Star Trek-filmer som gjorts innan hon gick in i studion?). Eventuellt var hon innerst inne lite kränkt över att hon skulle vara samtalsledare istället för intervjuperson? Å andra sidan tar William Shatner över samtalet så småningom, kanske lika bra det om den som ska leda det ändå bara sitter och hummar och vecklar in sig i långa, vaga frågeställningar.

För oss som inte varit på tusentals Star Trek-konvent var det här ändå någon form av substitut. Lite babbel med fem Star Trek-stjärnor som trots allt var ovanligt (om än lite väl) avslappnade framför kamerorna. Men inget för dig som gillar högoktanig fakta-tv. Det här är mer som att se ett gäng lomhörda gamlingar försöka, men ständigt misslyckas med, att föra en sammanhängande konversation.

Betyg: 4/10.

Star Trek-dokumentärer: Love, Antoscha – dokumentären om Anton Yelchins korta liv.

Det var Kristina Johansson som tipsade om den här dokumentären i kommentarerna till ett av blogginläggen. Hon skrev:

Chris Pine & John Cho är med, och det är en del Star Trek Beyond i sista halvan. Jag har redan sett den två gånger, men Chekov och McCoy är å andra sidan mina favoritkaraktärer i Kelvin-tidslinjen…

Och det här visade sig ju vara ett toppentips, en film som jag inte visste existerade. Tack, Kristina!

Anton Yelchin var ju skådespelaren som spelade Chekov i Kelvin-tidslinjen, och som dog i en olycka en dryg månad före premiären av den tredje filmen i serien, Star Trek: Beyond. Det finns många orsaker till att det aldrig blivit en fjärde film i det där universumet, men jag tror inte att man ska underskatta hur Yelchins bortgång påverkat projektet. Hur luften måste ha gått ur många av dem som arbetade med filmerna när den yngsta av skådespelarna plötsligt var borta. Dessutom någon som ju helt uppenbart spelade filmernas mest sympatiska rollfigurer – en Chekov som med stor entusiasm och enorm charm kunde lösa även de mest komplicerade av problem.

Jag kan ibland ha svårt för dödsrunor och den här typen av “talking heads”-dominerade minnesdokumentärer. Tycka att det finns något tillrättalagt och förljuget när alla ska stapla berömmande ord på varandra om den bortgångne. Så jag skruvade lite på mig under den första halvan av dokumentären som handlade mycket om hans barndom. Den var späckad med klipp från hemvideor och gulliga bilder från karriären som barnskådespelare. Visst, det var enormt intressant att hans föräldrar drog från Ryssland när antisemitismen frodades där, och att de var proffskonståkare. Men de flesta barn är charmiga och gulliga på film som barn, har enorm fantasi och påhittighet. Det är de som lyckas behålla de där karaktärsdragen upp i åldrarna som är exceptionella.

En bit in på dokumentären utkristalliseras ändå en bild av en person som är just det. Avvikande på ett positivt sätt. Yelchin verkar ha varit smått besatt av alla former av kultur. Hans filmintresse var enormt, han var passionerad i sitt förhållande till musik, och spelade och sjöng i band. Han plåtade så pass mycket och bra att han ställde ut sina foton på galleri, och i pauserna under en filminspelning försökte han sig på att översätta en bok från ryska. Love, Antosha trycker dessutom bara lite lagom hårt på det eventuella sambandet mellan Yelchins glupska livslust och det faktum att han led av cystisk fibros. Att medvetenheten om kroppens skröplighet skapade en känsla av att leva fullt ut, och uppleva så mycket som möjligt. Sjukdomen var däremot en hemlighet i det offentliga livet, och blev egentligen först känd för allmänheten efter hans död.


Det är en namnkunnig samling personer som berättar om Yelchin i den här filmen, och de flesta känns också väldigt uppriktiga och ärliga. Som när Kristen Stewart först berättar om hur Anton krossade hennes hjärta när hon var typ 14, och att han sedan – flera år senare – ringde upp och bad om ursäkt när han själv själv var heartbroken för första gången. Jennifer Lawrence torkar sig lite diskret i ögonvrån när hon, väldigt generöst, säger att det var en ung Anton Yelchin som först fick henne att förstå hur man lekte med och varierade sitt uttryck som skådis.

Jodie Foster, som både regisserade och spelade mot Anton Yelchin i filmen The Beaver, tsa att Anton ibland tänkte och analyserade lite för mycket – och att det ibland höll på att komma i vägen för skådespeleriet. Medan det är lite oklart varför Willem Dafoe berättade att Yelchin oroade sig över sitt flyende hårfäste – eventuellt en giltig spaning kring en skådespelare som både ville vara verksam i Hollywood och inom indiefilmen – han kombinerade ju faktiskt Jarmusch och Smurfarna, liksom. Och så har producenterna fått Nicolas Cage att läsa in Yelchins egna brev, anteckningar och meddelanden. Inte illa.

Men det är när filmen kommer in på Yelchins mindre präktiga sidor som det blir intressant på riktigt. Jennifer Lawrence som berättar om hur långe han runkade till minnet av ett möte med Cindy Crawford på ett flyg, eller kompisen som förklarar vilka enorma framgångarna Anton hade hos kvinnorna. Mamman som fnissande berättar att hon hittade två kondomer i Antons jeansjacka, den som hon numera bär för jämnan, och att hon nu låter dem ligga kvar där. Eller utsagorna om hur han sprang runt och fotograferade på nätterna, bland annat på Los Angeles sexklubbar.

Här finns också, som Kristina skrev, en del om Star Trek. Hur skådespelarens ryska brytning är extrem – inte modellerad efter sin ryskfödda mammas sätt att tala på, utan snarare inspirerad av morfaderns brytning, and then some. Chris Pine berättar om en sökande skådespelare som käkade en hel del svamp och kanske var lite väl intensiv för en del under inspelningen av Star Trek: Beyond. Samtidigt som Pine är väldigt kärleksfull i tonen när han pratar om sin yngre kollega.

Det är alltså generöst, bjussigt och inte så högtidligt. Jag får en tydlig känsla för en person som kastar sig in i arbetet med stor energi, men som då och då blir frustrerad över hur branschen fungerar. Ett konkret exempel är några klipp där en ung Anton Yelchin super sig full hemma på pojkrummet i researchsyfte. Han skulle spela berusad i en scen i en film, men hade själv aldrig varit så pass påverkad. Så då snodde han lite sprit från föräldrarnas barskåp och spelade sedan in sig själv för att se hur han uppträdde berusad, hela tiden kommenterandes vad han kände och upplevde som ett slags minnesanteckningar. Man hade ju önskat att en del av hans kollegor varit lika fokuserade och målinriktade innan de spelat in sina fyllescener.

Love, Antosha slutar, precis som Anton Yelchins liv, när han precis stod inför att ta nästa steg i sitt professionella liv – han skulle själv regissera en film. Men så kvävdes han till döds när hans jeep rullade baklänges och pressade honom mot grinden/grindpelaren till hans hus. En tragedi, givetvis. Samtidigt finns det ett slags efterklok undergångskänsla genom stora delar av filmen, även i övrigt. Man får intrycket av att Yelchin själv verkar ha vetat att han levde på utmätt tid. Därav ivern att uppleva och göra så mycket som möjligt, innan cystisk fibros satte stopp för honom.

69 film- och tv-projekt hann Anton Yelchin genomföra under sina 27 år i livet. Ändå var han en skådespelare som jag inte kände till så mycket om innan jag såg Love, Antosha. Men dokumentären lyckas verkligen med att skapa ett komplext och intressant porträtt av honom. Ja, faktiskt rentav inspirerande.

Betyg: 8/10.

Love, Antosha finns att se på flera svenska streamingtjänster just nu. På Vodeville.se kan man se var!

Star Trek-litteratur: Little Golden Book-utgåvorna. Indoktrinering för blivande trekkers.

Jag har ju tidigare skrivit om “barnböcker” med Star Trek-innehåll, parodier som egentligen vänder sig till vuxna Trekkers. Men utgåvorna från Little Golden Books är faktiskt äkta vara. Böcker för dig som vill låta dina barn (eller andra minderåriga i din bekantskapskrets) lära känna den rätta läran så tidigt som möjligt.

Little Golden Books är ett amerikanskt koncept för barnböcker som funnits sedan 40-talet. Tydligen är en av deras bästsäljare genom tiderna The Poky Little Puppy – berättelsen om en liten valp som får lära sig att man kanske missar desserten om man dar iväg på osanktionerade upptäcksfärder. Eller Scuffy The Tugboat, som lär sig på det hårda sättet att det ändå kan vara ganska coolt att var en leksaksbåt i ett badkar. Snälla sagor, gärna med en sensmoral i en medelstor bok med hårda pärmar.

Samtiden har däremot inte gått förlaget helt förbi, utan populära koncept har dykt upp i deras utgivning. Det finns alltså böcker om såväl Sesam och Barbie som Star Wars. Och sedan förra året även Star Trek. Tre böcker, för att vara exakt.

Bjärta färger och korta texter är konceptet i I am captain Kirk, I am Mr. Spock och Two Many Tribbles. De två första böckerna är mer en introduktion till Star Trek-universumet. I I am Captain Kirk får vi veta vem alla ombord på Enterprise är och vad de gör. I I am Mr Spock får vi lära oss en massa intressanta fakta om Spock (som till exempel vad en mind meld är). Den enda boken med ett egentligt äventyr är Too many tribbles, där man (väldigt förenklat) återberättar originalserieavsnittet The Trouble with Tribbles.

Det är förstås bilderna som är den stora behållningen av de här böckerna. Det optimistiska schwunget i bilderna, den naiva och härliga stilen i illustrationerna gör att berättelserna om Spock, Kirk och de andra blir ljuvligt sagolika – utan att det känns mossigt.

Ur I am Captain Kirk.
Ur I Am Captain Kirk.
Ur Too Many Tribbles.

Indoktrinering – på ett bra sätt. Det är ungefär det som dyker upp i mitt huvud när jag bläddrar lite noggrannare genom de här böckerna. De två första fungerar egentligen mest som teasers, en första smak av en främmande och fantastisk värld för läsare mellan 2 och 5 år. Medan Tribblesboken är det självklara Star Trek-äventyret att börja med när det är dags för lite fördjupning (man har gått in och korrigerat lite i handlingen – tribblarna dör förstås inte här, utan blir bara lite sjuka i den barnvänliga utgåvan). Och Spock bekämpar virus med logik.

De här tre böckerna kom 2019, men tydligen är inte Star Trek-behoven hos den allra yngsta målgruppen helt mättade. Redan i sommar var det i varje fall planerat att det skulle komma ut en abc-bok på Star Trek-tema – men exakt om det blir så vet väl ingen just nu. Bilderna här nedanför är dessvärre inte från några böcker som finns på riktigt, utan bara bilder som finns till salu på nätet. Synd, för det där hade ju blivit intressanta barnböcker på riktigt.

I am Captain Kirk och Too Many Tribbles är skrivna av Frank Berrios och illustrerade av Ethen Beavers. I am Mr. Spock är skriven av Elizabeth Schaefer och illustrerad av Ethen Beavers. Parodierna sist i blogginlägget är gjorda av Joey Spiotto.

PIC: Et in Arcadia Ergo. Part 2. Slutet, döden och pånyttfödelsen.

En sak är ju skönt med den här nya karantäntillvaron. Man kan utan att skämmas sitta hemma en fredagkväll och gråta till säsongsavslutningen av Star Trek: Picard. Ett avslutande avsnitt som för en gångs skull är just det. Ett slut. Här finns en del frågetecken, men ingen egentlig cliffhanger eller teaser som leder in i ett givet förnyande av kontraktet med tv-bolaget. Det känns ju nästan revolutionerande som grepp i dessa tider då även miniserier ofta ynglar av sig och förvandlas till multipla säsonger.

Fast slutet här kan förstås också ses som en början. Picard och hans nya crew är nu komplett och äntligen redo för nästa äventyr. Utan att detdär med galaxens förestående undergång hänger över dem. För jag skulle gärna se att en andra säsong av serien (som ju faktiskt är på gång) handlade om något annat än hotet från artificiella intelligenser. Lämna det åt Discovery, vetja.

Det är så mycket som är bra med det här sista avsnittet, att man liksom gärna blundar för det som inte är det. Portalen till en annan dimension som fylls av digitala tentakler, till exempel. Kan det bli mer “gammeltestamentligt möter hi-tech”? Jag har också väldigt svårt för det här med rymdslag där skeppen liksom grupperas på två sidor, som vore det ett slagfält i Game of Thrones eller någon annan riddarhistoria. Jag menar, det går ju att röra sig på fler sätt i rymden än jorden, när man inte måste ta ställning till tyngdlagar och sådär. Vore det inte vettigare för romulanerna att omringa den planet de vill attackera, än att gå in i fajten som en linjärt organiserad skvadron?

Men nu går jag liksom händelserna i förväg. Kanske ska göra en snabb recap av vad som händer i själva avsnittet också…

Förra avsnittet slutade alltså med att Picard blev satt i husarrest, och inte längre kunde påverka hur dramat utanför hans husarrest fortlöper. Det vill säga att Soji håller på att bygga en stor sändare som ska be de mäktiga artificiella livsformerna om hjälp, de som lämnat det där meddelandet om kriget mot organiska livsformer på den där mystiska planeten. Men givetvis räddas han av doktor Jurati, (Som verkligen är den här seriens mest…ombytliga rollfigur. Finns det någon som hon inte lurat eller förrått?) Hon använder sig av den döda synten Sagas öga för att överlista ögonskanningslåset till Picards rum, och sedan drar de två till till La Sirena. Fast när de kommer dit har gänget där redan dragit vidare mot syntarnas hemby.

Narek har nämligen plötsligt fått en roll som informell ledare för en ny tillfällig allians. Han får Rios, Musiker och Elnor att följa med honom till Coppeliusbasen för att förhindra byggandet av den där antennen som ska kontakta syntarnas befrielsefront. Han får över dem på sin sida genom att berätta den romulanska myten om världens undergång, en berättelse som han snarare ser som en återberättelse av en historisk händelse än en profetia. Eller, kanske både och eftersom han anser att historien har en tendens att upprepa sig.

Altan Soong inser till sist att det var Sutra som dödade Saga i förra avsnittet. Att mordet var en del av hennes plan för att få de andra syntarna att gå med på att kalla på hjälp från den okända syntetiska supermakten. Det är till sist Soji som själv måste fatta beslutet om hur det ska bli med sändaren. Altan tycker hon ska avbryta, hennes kompisar fårn La Sirena med, och så försöker Picard genom olika videosamtal från La Sirena också få henne på rätt väg. Men en del av en portal till syntarnas rike hinner öppna sig innan Soji till sist lägger på luren och avbryter kontakten.

Jo, Picard har ju en hel del att styra upp i det här avsnittet. Förutom att chatta med Soji, så försöker han först uppehålla romulanernas attack. Sedan, när hans efterlängtade förstärkning från Federationen faktiskt anländer (ledda av vår gamla kompis Riker) så måste han också se till så att romulanerna inte drar igång värsta kriget. Vilket de inte gör. Oh och hennes styrkor drar sig tillbaka. I alla fall för den här gången.

Allt går verkligen finfint, utom för Picard själv som verkar få en hjärnblödning mitt i stressen. Han hinner transporteras ner till planeten innan han går bort. Alla hinner sörja ett tag, innan vi tittare får reda att man lyckats föra över Picards medvetande till den där Golemgrejen (vilket vi i och för sig redan listat ut skulle hända, men ändå). Men innan vi kan glädjas åt en återuppstånden Picard är det dags för den här seriens stora farväl. Inuti en virtuell värld finns nämligen också Datas medvetande sparat. Och nu vill han ta ytterligare ett steg vidare i sin strävan efter att få bli mänsklig. Att få veta att hans liv är ändligt, och känna hur själva döden infinner sig.

Och med det farvälet sätter väl slutavsnittet av säsongen en del av seriens frågeställningar på sin spets. Picard är själv nu en syntetisk varelse, där man genom den nya tekniken lyckats skjuta upp hans död. Medan den syntetiska varelsen Data vill bli mänsklig på det mest slutgiltiga av sätt. Genom att dö. Och Picard landar i något som gör serien till mer än en tekniskt uppfräschad uppföljare till The Next Generation.

Vi har ju gissat lite om upplösningen här i bloggens kommentarsfält. Men jag tror inte att det riktigt blev som någon av oss trodde. Inget jätteslag mellan romulaner och federationen. Seven förvandlades inte heller till någon borgdrottning. Lore återuppstod inte från de döda. Men man skulle också kunna se det här avsnittet som ett sätt att skjuta slutstriden framför sig. Och plötsligt inser jag att det där slutet som jag nyss hyllade serien för, kanske bara var en chimär. Man sköt ju bara upp slutet.

För visst finns det massor av trådar som liksom inte knutits ihop. Vad hände med romulanen Narek, och hur hanterar han att syrran Narissa är död? (Jag blev för övrigt mycket förvånad när Narissa dök upp på borgkuben. Trodde att hon hade transporterat sig själv över till något skepp.) En del av de dödsfall i den här serien som borde vara viktiga, som Narissas och Hughs, slarvades över lite väl snabbt. Och då blir jag liksom lite misstänksam. Finns det en risk/chans att de dyker på på något sätt framöver? Kan man räkna med att någon är död i en serie där självaste huvudpersonen återuppstår från de döda? Eller har jag bara separationsångest? Men jag hoppas verkligen att Narissa är död och begraven. Hon var fett jobbig och skådespelaren som gjorde rollen verkade ha fått för sig att hon spelade med i Game of Thrones, inte i en Star Trek-serie. Ja, det mesta med Narissa kändes liksom GoT, inklusive det incestuösa förhållandet hon hade med sin brorsa.

Det känns ju också ytterst oklart om romulanerna och deras ledare Oh verkligen kommer att nöja sig med att ha blivit avspisade av Federationen på ett sånt här snöpligt sätt. Kommer de inte bara att vara ute efter revansch, både på Federationen och de syntetiska livsformerna. Och de där tentaklerna från en annan dimension? Hur reagerar de på att nästan ha fått komma syntetiska livsformer till räddning, men sedan fått hela anfallet avblåst? Nöjer de sig med det? Och vad hände med borgkuben, nu när Seven lämnar alla x-borger i sticket.

Fast. Egentligen vill jag nog att Picard säsong två (om den nu blir av i dessa coronatider) handlar om något helt annat. Att författarna faktiskt utnyttjar sin kreativa frihet och ger sig in i en helt annan historia, en som också hinner med att utforska det framtida universum som Picard faktiskt utspelas i. Det har vi faktiskt fått sett lite för lite av, tycker jag. Och varför håller Musiker och Seven handen i en av de sista bilderna. Åh, vad den här serien, och de där två, hade behövt en lesbisk kärlekshistoria just nu.

Betyg: 9/10. Men en svag nia, det här avsnittet är definitivt bäst att gråta till, innan man börjat fundera på alla tappade trådar.

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 10/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt.

Star Trek-litteratur: Star Trek Discovery: Dead Endless. Culber, Stamets, sporer och ett talande björndjur.

I väntan på säsongsavslutningen av Star Trek: Picard betar jag av lite andra grejor. Som den senaste Discovery-romanen, till exempel! Picard-texterna hittar du utspritt i flödet här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Dead Endless är en väldigt klurig bok att blogga om. Det går nästan inte att formulera mer än några meningar utan att spoila huvudtwisten i berättelsen. Man är hänvisad till att klämma ur sig något luddigt om att den här boken har en ytterst skruvad premiss. Vilket i och för sig inte betyder så mycket i ett franchise där både spegeluniversum och tidsresor är flitigt förekommande. Det som är lite speciellt den här gången är väl också egentligen att grundidén här är presenterad på ett ovanligt sneaky sätt. Först trodde jag till exempel att det här var den första av Discovery-böckerna som bestod av ett mer expanderat återberättande av en del av handlingen i säsong två, men en bit in i berättelsen så inser man att Dead Endless är mer än så. Mycket mer än så.

SPOILERVARNING, NEDAN AVSLÖJAR JAG JÄTTEMYCKET.

SP

OI

LE

RA

LE

RT!

Dead Endless handlar om en av de krångligare delarna av intrigen i Discoverys andra säsong (och då finns det ju trots allt en del att välja mellan). I det här fallet menar jag alltså det här med att doktor Culber först dör, sedan återuppstår i svampnätverket och sedan återvänder till Discovery – sliten, utmattad och på något sätt emotionellt skadad. Den här boken förklarar lite kring hur alltsammans gick till, och varför det inte var helt enkelt för Culber att återvända till sitt eget gamla liv ombord på Discovery. Som vänskapen med ett talande björndjur, till exempel, som vuxit fram under hans tid i sporvärlden.

Personligen skämdes jag en del när jag kom på grejen i boken. Kände mig lite trög eftersom jag hann läsa flera kapitel innan jag helt och hållet förstod att Dead Endless utspelas i ett annat, alternativt universum än det vanliga primär-Discovery-universumet. För saker och ting tycks till en början var nästan exakt likadant, men sen börjar fler och fler av både stora och små detaljer kännas fel.

För Dead Endless utspelas i en tidslinje där Burnham inte förorsakade ett krig mot klingonerna, och kapten Georgiou därmed inte dog. Men det är också ett universum där Stamets och Culber aldrig blev ett par. Men för att förvirra (och kanske irritera) läsaren lite så väntar författaren ett bra tag innan det här med det alternativa universumet sägs rakt ut. Kanske för att Culber själv upplever samma förvirring som i alla fall jag gjorde när allt större detaljer började avvika från det jag sett i tv-serien, och jag inte längre kunde förklara dem med att jag “säkert kom ihåg allt fel”.

Kanske hade jag bara fullt upp med att ta in det här med att en förvirrad Culber sprang runt i mycelium-universumet och pratade med det där björndjuret som man använde på Discovery för att kunna navigera genom svampsporerna. Som om inte det var mycket nog att ta in så är Culbers hela person i upplösning. Bitvis verkar han glömma bort vem han egentligen är och var han hör hemma, när han vacklar runt i ett mycelumuniversum som är fientligt inställt till honom på en rent biologisk nivå. Saker blir ju inte heller direkt klarare för stackars Culber när björndjuret besvarar nästan exakt varenda fråga med ett svar i stil med “You do. And have, and will again, and also won’t”. Men det är också så exakt ett svar kanske kan bli om man är ett björndjur som har tillgång till alla de olika dimensioner och alternativa verkligheter som finns. Mycelnätverket verkar förena dem alla.

Och det där björndjuret, som av någon anledning heter Ephraim, finns vid Culbers sida för att hjälpa honom att hitta hem igen. Han sammanför Stamets och Culber, men ganska snart förstår Culber att han inte kommit hem på riktigt, utan till en dimension där Stamets vet vem han är, men de två aldrig blev ett par (tänk Sliding Doors, ungefär). Även om de två genast har en “connection”, som det ju heter på utrikiska, även i denna dimension. Jobbiga omständigheter för en första dejt, bara. Eftersom Discovery krashlandar i spornätverket och inte kan komma därifrån. Och är Culber kanske rentav otrogen om han hånglar med en Culber i ett parallellt universum?

Nu är ju det här med Stamets och Culber mer ett slags ramhandling för en “first contact”-historia där besättningen på Discovery kommer i kontakt med en tekniskt mer högstående civilisation, som på något vis lever sina liv i ett annat frekvensomfång än människor. Discovery-crewen upptäcker dem eftersom de tallar på Discoverys sporförråd efter att skeppet kraschat. Efter en knölig start börjar man till sist kommunicera med varandra, och inser att man kanske inte är så olika ändå. Min höjdpunkt i den här delen av boken är nog när Tilly försöker lära aliens att sjunga genom att stå på en arbetsbänk och sjunga “Old McDonald had a farm” tillsammans med dem. Men det tar ett tag att komma dit – för en gångs skull så är den där översättningsmackapären rätt så knagglig, och tar lång tid på sig att komma igång.

Det är tur att den här historien utspelas i ett alternativt universum, för annars hade Dave Galanter kanske kunna utsättas för lite skit när han låter Discovery bli bästisar med ett folk som helt klart befinner sig på en högre teknisk nivå än mänskligheten. Men det är förstås det som är friheten med att låta en berättelse utspelas i en alternativ verklighet. Allt är som vanligt, men man kan samtidigt hitta på exakt vad som helst utan att det får några konsekvenser för primärtidslinjen.

Eftersom Stamets och Culber är det första bögparet i Star Trek, så antar jag att det här också är den första bögromansromanen i franchisen. Även om det verkligen är en kärlekshistoria med komplikationer. Jag uppskattar också att författaren, Dave Galanter, försökt få med så mycket detaljer och personliga kännetecken hos tv-seriens rollfigurer som det bara går. Jag antar att det är fördelen med att skriva den sjätte boken i en serie. Men jag tycker också att Galanter håller en bra ton genom nästan hela berättelsen. Jo, det går lite tomgång här och där, men jag får aldrig den där känslan av utfyllnad som jag ibland uppstått i de andra av romanerna om franchisen. Tvärtom, en bra blandning av action och humor. Och en gnutta bögromans – när jag läst den klart har jag faktiskt en hel del rimliga förklaringar kring varför det tog sådan tid för Stamets och Culber att bli tillsammans igen i säsong två.

Jag brukar ju skriva en del om mitt kluvna förhållande till tidsresor här, så jag blev ganska glad när även rollfigurer i den här boken kommunicerade liknande åsikter:

“I hate time travel,” Underwood grumbled

“Everyone does,” Straal said.

Betyg: 8/10 (men jag tycker nog egentligen att den här är bättre än The Enterprise War, som fick samma betyg).

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer, 766 tv-avsnitt, bloggat om sex Star Trek-romaner och tre seriealbum. Och lite till.