ENT: Cold Front. Det med tidsresenären, det portabla observatoriet och sulibanagenten.

Vad är dealen? 

Den oavslutade storylinen från pilotavsnittet dyker äntligen upp igen i Cold Front. Men det är inte som att vi får särskilt många frågor besvarade, snarare blir allting ytterligare mer komplicerat. Vem är till exempel den märklige figuren från framtiden, han som kommunicerar med genetiskt förbättrade sulibaner genom någon form av tidskammare. Vad handlar det kalla tidskriget egentligen om, och vem är egentligen onda eller goda i den här konflikten. Det enda jag är helt säker på efter Cold Front är att en fortsättning följer.

Archer och hans besättning är lika förvirrade som jag efter det här äventyret. Det blir ju extra svårt att förstå vem som är ond och vem som är god när det är en sulibanagent som förhindrar att Enterprise sprängs i bitar. Han som vi ju var ense om var en skurk. Eller så var räddningen av skeppet bara ett sätt att köpa tid för att sno utrustning och döda den där tidsresetjänstemannen, Daniels, som också plötsligt gav sig till känna i det här avsnittet.

Daniels har nämligen en bärbar mojäng som fungerar som ett slags tidsobservatorium. Genom det kan man observera andra tidsresenärer och olika händelser i tiden.Scenen där han presenterar sin manick för Archer är väl lite av det här avsnittets höjdpunkt. Daniels förklarar att han kommer från den organisation som försökt styra upp det här med tidsresandet i galaxen. Under Daniels tidsperiod får man bara resa i tiden som en del av forskningsarbete. Men alla är inte överens om att det där är en bra idé, så nu pågår det ett Temporal Cold War, ett kallt krig om tiden, med andra grupper från olika tidsåldrar som mer eller mindre skiter i regelverket.

Daniels hinner visa och berätta en del, men ganska snart dödas han av sulibanagenten, Silik, som tydligen arbetar för en av de där laglösa tidsresenärerna. Fast själv hävdar Silik att även Daniels kommer från en fraktionerna som slåss om kontrollen över tiden. Varken Archer eller Enterprise verkar däremot vara Siliks huvudmål under den här operationen. Det han egentligen är ute efter är Daniels observatoriemojäng. Men den lyckas Archer förstöra innan Silik drar iväg från Enterprise.

Några nya kontakter?  Här träffar man på borothanska pilgrimer som vallfärdar till platsen där de tror att universum föddes. Här ska man kolla på ett rymdfenomen som inträffar vart elfte år. Borothanerna är i varje fall enormt mycket trevligare än kaptenen på skeppet de färdas med, en man vid namn Fraddock (döpt efter Haddock?). På nytt möts Archers sällskaplighet och intresse att lära känna nya raser med kalla handen från andra:

Ordväxlat:

ARCHER: My name is Archer. I’m Captain of the starship Enterprise. We’re from Earth. We thought we’d introduce ourselves.
FRADDOCK [on viewscreen]: Pleased to meet you. What do you want?
ARCHER: Nothing. We’re new to this region and we’re eager to make contact with other species.
FRADDOCK [on viewscreen]: Oh.

Vårdslöst beteende? De där pilgrimerna var ju sällskapliga och mysiga, men det var under deras rundtur på Enterprise som den där sulibanen lyckades smyga sig in på skeppet. Tycker generellt att det är en dålig idé att ha för mycket oreglerade studiebesök på rymdskepp. Se bara vad som hände i Voyager när en massa ex-borger dök upp och stökade till det.

Personlig utveckling: Det hade ju varit lite snyggare om tidsresenären Daniels hade dykt upp lite tidigare i serien, att vi hade sett honom skymta förbi i mässen för några avsnitt sedan. Om han gjorde det är det i varje fall inget jag minns. Nu kommer han in i handlingen lite för hastigt, från ingenstans. Lite slaskigt och slarvigt, tycker jag.

Men det är antagligen inte det sista vi ser av Daniels. Efter att sulibanen dödat Daniels beslutar sig Archer för att försegla hans gamla rum på ett nästan lite övertydligt sätt. Visst känns det som en väldigt tydlig hint om en fortsättning? Tidsresenärer har ju en förmåga att resa i tiden just när de ska dö.

Matvanor: Pilgrimerna fastar egentligen under den här heliga perioden, men gör ett undantag för maten som serveras på Enterprise. De har också med sig någon form av dryck som tydligen gör rymdfenomenet man ska observera till en ännu starkare upplevelse.

Filmvetenskap: På Enterprise verkar i varje fall Jordens filmkonst fortfarande anses viktig och intressant. I det här avsnittet pratar man om en regelbundet återkommande filmkväll där mästerverket “Night of the Killer Androids” visats. En av 50 000 filmer som finns i skeppets databas. Var det holoäventyren som dödade filmkonsten på Federationens skepp?

Transportörtrubbel: Vem behöver en transportör när man bara kan kasta sig ut i rymden och landa på sitt eget skepp, som sulibanen Silik gör i det här avsnittet. Detta följs för övrigt av en av de minst övertygande scener jag sett i genren “oj, någon öppnade just en lucka i ett rymdskepp”. Kändes inte Archers kamp mot elementen en smula lam?

Det här kändes precis som… den tydligaste associationen jag gör är ju avsnittet när tidspoliserna griper in i Voyageravsnittet Relativity. Men är Daniels från samma organisation, eller ens samma tid?

Jag blev glad när jag insåg att Enterprise i och med det här avsnittet frångår principen om självständiga avsnitt. Däremot är Cold Front betydligt mindre tillfredsställande än seriens första avsnitt som det här ju är en fortsättning på. Det här är lite för mycket av ett typiskt upptaktsavsnitt, där egentligen varje svar på en fråga leder till hundra nya frågetecken. Jag antar också att det här är en storyline som bara kommer att återkomma då och då under seriens lopp, så frågan är när och om mina frågor får ett svar.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 673 tv-avsnitt.

ENT: Fortunate son. Det med den rebelliske fraktskeppsbossen.

Vad är dealen? 

Bråka inte med en boomer! En avskräckande historia om tuffa fraktskeppssnubbar, fast egentligen mest en första chans att bekanta oss ordentligt med besättningsman Travis.

Jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker om sättet som besättningen presenteras för oss tittare i den här serien, alltså deras backstorys, individuella hangups och personlighetsdrag. Precis som i många av de andra Star Trek-serierna har informationen varit ganska knapphändig kring huvudpersonerna. Man är liksom så himla fokuserad på äventyren att personerna som är med i dem nästan kommer i andra hand. Men så ibland inser jag att de där personliga fördjupningarna nästan görs i smyg i den här serien. Vävs in i berättelsen på mer eller mindre uppenbara sätt. I Fortunate son blir det snart rätt så uppenbart att det är den glade piloten Travis, han som är en “boomer” (det vill säga uppvuxen på ett rymdskepp), som får sin livshistoria speglad genom avsnittets intrig.

Enterprise får order hemifrån om att undsätta fraktskeppet Fortunate, som blivit attackerat av rymdpirater. Men Matthew Ryan, skeppets försteofficer och högst i rang tills kaptenen återfått sitt medvetande (han har blivit skadad i piratattacken), är inte superentusiastisk över att få hjälp av Stjärnflottan. Det beror på att han 1. håller en nauisicaansk pirat fången på ett av lastdäcken, 2. har tänkt sig att på egen hand ta ut en gruvlig hämnd på resten av nausicaanerna som attackerat hans skepp, samt 3. är sin egen lyckas smed och inte gillar representanter för centralmakten. Archer mer eller mindre tvingar sig ombord, och så tar en historia fart där det är oklart vem som är farligast för Enterprise-besättningen: är det Ryan och hans mannar eller de onda nausicaanska piraterna?

Man lyckas klämma in ännu mer action än vanligt i det här avsnittet. Mest gillar jag scenen där Ryan stänger in delar av Enterprisecrewen i en lastcontainer, skjuter hål i en av väggarna så att syret pyser ut, och sedan lossar hela containern från skeppet så att den flyter iväg ut i rymden. Allt för att inte Archer och de andra ska kunna förhindra hans attack på nausicaanerna. Det visar sig, förstås, att Ryan och hans gamla skorv inte har en chans mot rymdpiraterna (de sköldfrekvenser som Ryan och hans mannar misshandlat fram ur den tillfångatagna nausicaanern var förstås inte de rätta). Så då får Enterprise komma in i rädda Fortunate, försöka mäkla fred och återinsätta den skadade kaptenen som befäl.

Men det som egentligen är det intressanta med avsnittet är ju att vi får reda på lite mer om “boomers”. Lite av enstöringar som är vana att sköta sig själv och göra som man vill. Ja, vissa av dem ser till och med den nya, förbättrade warpdriften hos skeppen från Jorden som något av ett hot mot sin egen särart och livstil. Stackars Travis framstår i stort sett som en förrädare i Ryans ögon. Någon som gått till Stjärnflottan istället för att stanna kvar och hjälpa till för att få den utrotningshotade fraktskeppslivsstilen att överleva.

Ordväxlat:

TRAVIS: You ever think about doing something else?

RYAN: You mean join Starfleet?

TRAVIS: The food’s not bad.

RYAN: Was this premeditated? Buy me lunch and give me the recruiting pitch?

TRAVIS: No, but you’ve spent more time in space than most Starfleet Captains. There are three more NX class ships on the drawing boards. They’re going to need experienced people.

RYAN: If Starfleet gets all the good crews, who does that leave to run the freighters?

TRAVIS: Don’t worry, not everybody’s going to go.

RYAN: You did.

TRAVIS: You think leaving the Horizon was easy for me? That I just took off because I got tired of the food? That ship was my home.

RYAN: So why’d you leave it? Why did you abandon your family.

TRAVIS: Being in Starfleet is the best thing that ever happened to me. My parents weren’t happy I left, but they respected my decision.

RYAN: Did they? Or were they just saying what you wanted to hear so you wouldn’t feel guilty.

Personlig utveckling:  Här är det alltså Travis som vi får lära känna. Men egentligen mest genom det bråk som han har med Ryan över lunch i mässen. Och, förstås, precis mot slutet av konflikten då det är han som övertalar Ryan om att släppa gisslan.

Matvanor: Jag har fortfarande inte riktigt förstått hur köket och käket på Enterprise fungerar. Ibland är det någon form av återvunnen, resequenced, mat. Men i det här avsnittet så säger Travis att steken är äkta vara. Hur många stekar, kött och skit har man i så fall egentligen med sig på det där rymdskeppet? Jag känner att en Enterprise Cook Book är det som verkligen skulle behövas i floran av Star Trek-litteratur. Maten ÄR verkligen i fokus i den här serien, inte bara i det här avsnittet.

Några nya kontakter? Archer har inte träffat på nausicaanerna förr. Det har däremot fraktskeppets personal gjort. Lite för många gånger.

Vårdslöst beteende? Det är väl Ryan som är galen i det här avsnittet. Och Archer är en smula naiv som inte förstår att han är galen.

Sexytime:  Det här att Travis lite tvångsmässigt måste berätta att det pippas en del på fraktskeppen, eftersom det inte finns något annat att göra? Och varför minns jag i så fall inte några kvinnor på Fortunate? Hur roligt har de på det där skeppet, egentligen? Och vad är det för livsstil som man är rädd ska dö ut??? För visst är det något med kapten Keenes sätt att fråga Archer flera gånger om han inte ska följa med upp på hans rum och dricka whisky?

Det här kändes precis som… Faktiskt inget alls, nästan. Jag tror jag precis fick en inblick i en helt ny del av Star Trek-universumet. Fraktskepp och boomers känns som väldigt outforskad rymd för mig.

Det är alltid lite uppfriskande när det är andra människor som är skurkarna i den här typen av serier. Man blir ju till sist lite trött på att det alltid är någon skum alien som intrigerar och luras. Men fortfarande lider jag av action-fatigue-syndromet. Det här att jag automatiskt tappar intresset så fort någon drar fram vapen och börjar skjuta på varandra. Jag tycker fortfarande att det känns som att många av “spänningsscenerna” går i ultrarapid. Däremot tyckte jag att själva fraktskeppet var assnyggt.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 672 tv-avsnitt.

ENT: Civilization. Det med apotekaren och mysteriet med antimateriereaktorn.

Vad är dealen? 

Det finns uppenbarligen fler aliens som kryssar runt i galaxen, och långt ifrån alla är snälla. Vissa drar sig inte för att i smyg kolonisera andra planeter, och sno deras naturtillgångar, även om det innebär att man förgiftar grundvattnet så att folk dör i sjukdomar.

Jon Archer framstår mer och mer som ett litet barn i sitt förhållande till galaxen och allt som finns att upptäcka där. Ja, han blir nästan lite gulligt storögd och uppspelt så fort det kommer något nytt i hans väg. Då väljer han också alltid att avfärda T’Pols rimliga invändningar kring hur man ska genomföra det där utforskandet, och bara kör på istället. Sprickfärdig av entusiasm inför möjligheten att introducera MÄNSKLIGHETEN för galaxens alla invånare. Vare sig de vill det eller ej.

Det här tillvägagångssättet har i det närmaste blivit en fast procedur i avsnitten så här långt, oavsett om det handlar om ett övergivet skepp eller en komet. Allt ska utforskas! Den här gången är det en bebodd planet som kommer i Archers och Enterprises väg. Archer tänker sig först att han ska skicka ner en person för att undersöka civilisationen på planeten, men när man upptäcker spår av andra aliens på där så förändras uppdraget. Det blir ett mysterium som måste undersökas.

Det visar sig att de där andra rymdvarelserna inte är några snälla typer. Under en antikvitetsaffär har de i smyg dragit igång en avancerad gruvdrift, och föroreningarna från den förgiftar folket som bor runt omkring. En natt när Archer och Tucker bryter sig in i butiken stöter man på en lokal kvinnlig apotekare, som också är misstänksam kring vad som händer i den där antikaffären. Man teamar upp med henne (på fler sätt än ett) och tillsammans med Enterprise transportör så lyckas man till sist överlista fienden.

Vårdslöst beteende? Trots att T’Pol tålmodigt försöker förklara vitsen med regler som liknar det som sedan blev Prime Directive så lyssnar Archer inte. Alls.

First contacts? Två för samma pris som en! Både närkontakt med de fredliga och pre-industriella akaalierna och de stygga malurierna.  

Transportörtrubbel: Ett klassiskt transportör/deus-ex-machina-slut. Man lyckas transportera de onda maluriernas reaktor ut i rymden, och sedan spränga den. På det sättet sätts sköldarna på maluriernas skepp ur spel.

Personlig utveckling: Det här är väl det avsnitt som varit mest fokuserat på Jon Archer, så här långt. Han får till och med vara med om en alienromans! Men förutom de där bilderna när han flög radiostyrt rymdskepp med farsan så har vi faktiskt aldrig fått veta så mycket backstory till vår kapten.

Sexytime: Det här är den mysiga apotekarkvinnan som Jon hånglar med. Även om han gör den där ganska töntiga grejen där han först kysser henne och sedan säger att han var tvungen till det eftersom någon gick förbi på gatan och det skulle se misstänkt ut med två personer som satt och spejade på en antikvitetsbutik mitt i natten.

Ordväxlat:

T’Pol, kvinnan med galaxens största tålamod?

TUCKER: I cannot wait to get down there.

T’POL: I’d advise against that. It’s standard protocol to wait until a society develops warp drive before initiating first contact.

TUCKER: Those are Vulcan protocols, not human.

T’POL: Starfleet would be wise to adopt them. There’s no way to know how our arrival would affect the evolution of their society.

TUCKER: So what are you suggesting we do?

T’POL: Our sensors can gather a great deal of data from orbit.

ARCHER: Give me a tighter view of the city, Hoshi.

(She zooms in to show people in a narrow street.)

ARCHER: Can you get tight enough to see their faces?

(A couple talking, a woman turns her head.)

ARCHER: Freeze that. They don’t look so different. What do you think, Trip?

TUCKER: I think you’re right, Captain.

T’POL: You’d be recognised immediately as outsiders.

ARCHER: Not if we look like them. Starfleet could’ve sent a probe out here to make maps and take pictures, but they didn’t. They sent us so we could explore with our own senses

Matvanor : Inte så mycket spektakulärt käk i det här avsnittet, vad jag minns. Men apotekaren brygger te på ett sätt som får alla omkring henne att tro att det är ett vetenskapligt experiment som hon håller på med.

T’Pol vs Mänskligheten: Visst, Archer fick leka hjälte ett tag. Men för att freden ska bestå på akaaliernas planet så är det tydligen plötsligt vulcanernas jobb att se till att malurierna håller sig borta i framtiden. Ett jobb de inte ansökt om. Tveksamt till hur de känner för det, med tanke på att akaalierna inte har warpteknik och alltså inte borde ha kontaktats från första början. Jag säger 5-1 till vulcanerna.

Det här kändes precis som…  Hmmm…hemliga verksamheter som genomförs i gigantiska underjordiska rum. Ungefär som vulcanernas avlyssningsbas i The Andorian incident, alltså. Upphovspersonerna bakom Enterprise är verkligen inte rädda för att återvinna idéer snabbt.alltså. Det där hände ju för bara för två avsnitt sedan.

En hyfsat intressant intrig den här gången. Bättre än mycket annat som vi sett i Enterprise så här långt. Men varför känns allt så långsamt och såsigt? Är det så paradoxalt att det är actionscenerna som saktar ner flödet i historien? Ska jag nu faktiskt behöva sitta och längta efter en riktigt lång technobabble-scen mitt i allt pang-pang?

För det är redan tydligt att det inte bara är rollfigurerna som är lite mer macho i den här serien, jämfört med tidigare Star Trek-upplagor. Man verkar också ha kvoterat in minst en jaktscen eller skottlossning i nästan varenda avsnitt. Ändå är jag märkligt oberörd inför detta plötsliga överflöd av actionscener. Kanske för att det är så himla dåligt musiklagt? Har märkt att jag reagerar extremt negativt på den där typen av musikmattor som bara ligger bakom och pumpar i vissa typer av filmer och tv-serier. Så är det lite här. Det blir liksom ingen explosivitet när musiken bara ligger och mal i bakgrunden. Mest sövande, faktiskt.

För övrigt är det här väl första gången som Enterprisebesättningen använder sig av kosmetisk kirurgi för att infiltrera en främmande civilisation. En härlig tradition som upprätthålls i och med det här avsnittet!

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 671 tv-avsnitt.

ENT: Breaking the ice. Det med kometen, T’Pols breakup och vulcanernas räddningsaktion.

Vad är dealen?

Ett avsnitt. Så länge fick vulcanerna bära hundhuvudet som skurkaktiga figurer i Enterprise. För efter avslöjandet om den gömda avlyssningsutrustningen i förra avsnittet så tvingas vi redan i här inse att vulcancer faktiskt också kan vara snälla (om än på ett lite distanserat och kyligt sätt). Dessutom låter de snobbiga Vulcanerna oss förstå att de verkar se det som sin uppgift att vara lite av mänsklighetens barnvakter när homo sapiens ger sig ut på långresa i galaxen.

I Breaking the Ice kretsar handlingen kring en komet. En isklump som far genom rymden kan Jon Archer förstås inte motstå. Han bestämmer sig för att skicka två besättningsmän för att landa på kometen och ta lite prover. Samtidigt dyker det upp ett vulcanskt skepp som lite i bakgrunden övervakar vad som händer.

Och det var väl tur, eftersom människorna givetvis ställer till det för sig. När de spränger lite på kometen så börjar den rotera på ett nytt sätt. Sen skadar en besättningsman sitt knä. Ja, helt plötsligt så har isen börjat smälta och Enterprise-skytteln rasat genom istäcket och fastnat nio meter under ytskiktet. Motvilligt måste Archer äta humble pie och be vulcanerna att svepa in med sin starka dragstråle och rädda besättningsmännen.

Det finns ett tillstymmelse till b-handling i det här avsnittet. T’Pol får hemliga meddelanden skickade till sig från det vulcanska skeppet. Archer och Tucker tror givetvis att det hela handlar om spionage. Men när Tucker läser breven så inser han att det är personliga grejor på gång. T’Pol håller på att missa sitt eget bröllop. Och, ännu mer fascinerande, det verkar som om hon prioriterar vistelsen på Enterprise framför att ingå i det äkta ståndet. I avsnittets kanske märkligaste scen försöker T’Pol prata känslor med Tucker. Det är alltså en totalhämmad person som försöker prata allvar med en vuxen man vars känslomässiga utveckling ligger på ett barns nivå. Det går inte superbra, alltså, men T’Pol bestämmer sig trots allt för att stanna kvar på Enterprise. Hon har ju ett fritt val, som Tucker säger till henne. Den lilla biten av samtalet verkar i varje fall ha fastnat hos vulcanen.

Matvanor: Man bjuder in den vulcanske befälhavaren på middag, men han rör inte ens sin Pok Tar, det visar sig att ha käkat innan han gick på middag (säkert något som har med människostanken att göra). Jon Archer blir jätteupprörd över det här, och vulcanens generella oförmåga till trevligt kallprat.

Några nya kontakter? Nej. Bara med en komet. Och det gick ju sådär.

Vårdslöst beteende? Spränga lite dynamitklabbar på en komet, och sedan bli förvånad över att den börjar rotera. Genier!

Personlig utveckling: Det är väl kapten Archer som lär sig lite folkvett i det här avsnittet. T’Pol som sätter honom ganska elegant på plats när han inte vill ta emot hjälp från vulcanerna eftersom han tycker att de är dryga.

Och så var det grejen med T’Pol och kärleken. Mer om det nedan.

Sexytime:  T’Pol får alltså lära sig lite om individualism och kärlek av Tucker. En så himla dålig källa till kunskap. Om det som händer i det här avsnittet ska vara början på en flirt mellan de där två så var det faktiskt den värsta inledning på en romans jag någonsin sett. Alltså verkligen. Det var som att se två döda fiskar flirta med varandra, samtidigt som de var fullt upptagna med att förolämpa varandra. Okej, döda fiskar kanske inte kan förolämpa någon (vet inte ens om levande kan det), men exakt så orimligt var det.

Det här med att T’Pol börjat äta paj är eventuellt dock ett tecken på att hon nu tänker slå sig fri och ta för sig på allvar av livet. Är det rentav en symbol för köttsliga lustar och sex vi har att göra med här

Transportörtrubbel: Vet inte riktigt varför de inte testade den när skytteln fastnade i isen?

Ordväxlat:
Så får man en kapten att nappa på att få hjälp från retsamma vulcaner:

T’POL: They’ve fallen another nine metres.

ARCHER: Let’s try it again.

T’POL: Captain, they’re moving out of the sunlight. The surface ice is recrystallising.

TUCKER: In less than an hour that chasm will be sealed up again.

ARCHER: Then we’d better hurry.

T’POL: There is another option. Captain Vanik.

ARCHER: I’d rather leave him out of this.

T’POL: His ship has a tractor beam that won’t be affected by the eisilium.

ARCHER: Reset the grappler.

T’POL: Vanik offered to assist us. There’s no shame in accepting.

ARCHER: We can do this on our own.

TUCKER: I don’t like him any more than you do, Captain, but a tractor beam sounds like a pretty good idea right now.

T’POL: Vanik expects you to refuse his offer. He sees humans as arrogant, prideful. Why not prove him wrong? You can save them, or you can let your pride stand in the way. You’re human. You’re free to choose.

T’Pol vs Mänskligheten: Revansch! Vulcanernas taktik att först vara sjukt nonchalanta och allmänt störiga mot Archer och de andra, och sedan rädda dem är verkligen förnedrande på ett sådär grundligt sätt. Och en rättvis hämnd för att de där två snubbarna på kometen gjorde en snögubbe med vulcanska öron. Poäng till de spetsörade. 4-1.

Det här kändes precis som…  Det var ju så sent som i förra avsnittet som en skyttel rasade ner i en grotta i marken! Och nu händer samma sak bland isen på en komet. Ska man börja upprepa sig redan i avsnitt åtta?

Här har upphovspersonerna i varje fall äntligen testat det där med b-handling. Men nej, den är inte jätteimponerande. Att T’Pol väljer att vara kvar på Enterprise istället för att gifta sig känns inte extremt actionfyllt. Och ska vi vara ärliga så är besöket på kometen inte jätteinspirerat heller. Det enda som egentligen är kul i det här avsnittet är det där med att vulcanerna fungerar som barnvakter för Enterprise. Och att de inte försöker smyga med det, som för att verkligen betona för mänskligheten hur bortkomna de är ute i rymden.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 670 tv-avsnitt.

PSA! Star Trek: The Motion Picture på Cinemateket i Stockholm i december. Och jag är visst också inblandad på ett hörn.

Den fjärde december, klockan 18, blir det Star Trek på stor duk på Cinemateket i Stockholm. Star Trek: The Motion Picture visas som en del av Cinematekets rymdtema. Det syns inte på nätet, men i programtidningen så finns i varje fall uppgiften med om att jag ska hålla en liten introduktion innan filmvisningen. Det ska bli kul. Hoppas någon bloggläsare kommer förbi och säger hej! Själv ser jag mycket fram emot att se den här filmen på stor duk. Har en känsla att det är lättare att ha överseende med filmens lite långsamma tempo när bildupplevelsen blir riktigt mäktig.

Ses där!

ENT: The Andorian Incident. Det med arga andorier och falska vulcaner.

Vad är dealen? 

Ska man kalla det för riddare i skinande rustning-syndromet? Det här att kapten Archer efter bara några sekunders övervägande går till attack för att rädda ett gäng vulcaner som hålls fångna av andorier. Ingen har bett honom att spela hjälte, utan han tyckte helt enkelt bara att det bara “kändes rätt” i stunden. Så snopet att hans gut feeling ytterligare en gång ledde honom helt fel.

Hela besöket på vulcanernas anrika helgedom P’Jem är i och för sig ett resultat av samma magkänsla. Lite turistande som han insisterar på trots att T’Pol verkligen inte tycker att det är en bra idé. Det är inte utan att man förstår henne, komma dragandes med de där barbarerna från Enterprise på en helig plats.

Men ganska snart förstår vi att det där templet nog redan är så pass vanhelgat som det går. Ett gäng arga andorier är där, och har intagit stället och håller de som bor i templet fångna. Andorierna är nästan helt säkra på att klostret bara är en täckmantel för en avlyssningsanläggning, men trots flera dagar av terror i templet så har man inte hittat något som bevisar den där misstanken. Läget har tydligen varit spänt mellan vulcaner och andorier i många år, men trots att man för tillfället har ett fredsavtal så kommer det tydligen andorier till P’Jem hela tiden med olika anklagelser om spionage och andra dåligheter.

Vulcanerna är märkligt stoiska inför andoriernas övergrepp, som är både psykiska och fysiska. Och kapten Archers försök att rädda dem slutar med att han och några till också hamnar i Andoriernas fångenskap. Mot vulcanernas vilja drar Archer igång en räddningsaktion från Enterprise som slutar i vulcanernas jätteheliga och superhemliga grottor under templet. Och där, mitt bland de förmodat heliga artefakterna, visar det sig finnas just vad andorierna trodde: en gigantisk avlyssningsanläggning. Vulcanerna var inte offer i den här historien, utan de egentliga skurkarna. Det var väl snopet!

Några nya kontakter? Andorier är veckans alien för den oerfarna Enterprise-besättningen. Vi som har följt serien ett tag har däremot sett dem förut, även om de ofta haft en rätt tillbakadragen plats i de olika äventyren. Kanske för att det blåa sminket är svårt att bli heltäckande (det är det i varje fall i det här avsnittet).

Andorierna är på sätt och vis den kanske mest stereotypa Star Trek-rymdvarelsen, de har ju faktiskt antenner. Här visar de sig också vara en av de mest ilskna och våldsamma figurerna i galaxen (ja, förutom klingoner och kardassier då). Jättearga, våldsamma, obehagliga. Och blå. Som arga smurfar ungefär.

Ett annat skäl till att andorierna känns bekanta är att deras ledare den här gången spelas av Jeffrey Combs – han som vi tidigare sett dubblera roller i Deep Space Nine, som ferengin Brunt och vortan Weyoun. Nu kan man även njuta av honom insmetad i blå färg.

Vårdslöst beteende? I stort sett allt som Archer gör och beslutar sig för i det här avsnittet faller under den här rubriken. Både på ett lokalt och storpolitiskt plan. “Ge dig in i slagsmålet först, och tänk efter senare” verkar vara hans devis.

Personlig utveckling: Ska vi kalla det personlig avveckling i stället? I det här avsnittet går T’Pol in i ett nästan katatoniskt tillstånd. Visst, skådespelaren Jolene Blalock gör ju rollen på ett nästan nollställt sätt redan tidigare. Men här lägger hon till lite “ont i magen”-vibbar som får henne att verka ännu mera inåtvänd. Man undrar ju lite på slutet om hon kände till det här med avlyssningsanläggningen hela tiden. Men det är svårt att veta om hon indikerat det genom sitt skådespeleri, eller om hon bara hade en dålig dag. Så marginell är skillnaden i skådespeleriet.

Sexytime: Jag trodde att det kanske skulle bli lite flirtigt när T’Pol och kapten Archer skulle dela filt en natt i fångenskap det vulcanska templet. Det visar sig att han luktar så illa att hon inte vet vart hon ska ta vägen.

En rätt rolig grej i det här avsnittet är faktiskt just det där pratet om hur illa vulcaner tycker att människor luktar. Ja, de säger ju faktiskt rent ut att de tycker att vi stinker. Inte visste vi att T’Pol till och med får näsbedövningar för att uthärda sin vistelse på Enterprise. Det här ger en helt ny insikt kring vad som egentligen döljer sig bakom Spocks stundtals plågade ansikte i originalserien.

Transportörtrubbel: Den här gången använder man transportören lite mer frimodigt. Men fortfarande låter den så mycket och tar sån tid på sig att man inte riktigt kan använda den för ett överraskningsanfall.

Ordväxlat: Det här är avsnittet där T’Pol till sist får nog av allt tjat och gliringar om vulcaners uppförande och hennes dubbla lojaliteter:

T’POL: We don’t believe in responding to violence with violence.
ARCHER: I admire your ethics, but right now a little violence might help.
T’POL: You’re beginning to sound like an Andorian.
ARCHER: You know, I came here hoping to gain a little insight into the Vulcan mind. It looks like I’m getting it. You people think you’re so damned enlightened.
(To the rest of the monks listening.)
ARCHER: Problem? I’d like to find a peaceful solution too, but I don’t think that’s going to happen. However we end up dealing with this, I need to know I can count on you.
T’POL: Are you questioning my loyalty?
ARCHER: I just want to know where we stand.
T’POL: I have never disobeyed your orders.

T’Pol vs Mänskligheten:

Det här är avsnittet utgör T’Pols första verkliga nederlag. Hon tvingas medge att vulcanerna inte är helt ärliga mot andra folk och raser som de har kontakt med. Och faktum är att T’Pol ser ut att må så illa ut under hela avsnittet att jag misstänker att hon kanske visste sanningen om vulcanernas underjordiska avlyssningscentral hela tiden. Så….3-1. Kvittering för mänskligheten.

Det här kändes precis som…  ja GROTTORNA kändes i varje fall bekanta!

Har de aldrig hört talas om en b-story i Enterprise? För här blir berättandet verkligen utdraget och skittråkigt. Trots att intrigen innehåller gisslantagning, misshandel, förhör, en explosion, fritagande av gisslan och spring i grottor (ja, just den sistnämnda grejen kanske inte är så spännande) så blir det inte riktigt någon fart på det här avsnittet. Det känns segt och oinspirerat. Mest minnesvärt är kanske hur extremt dålig Scott Bakula är på att spela misshandlad. He huffs and he puffs, men det känns inte så method.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 669 tv-avsnitt.

ENT: Terra Nova. Det med jordkolonisterna som blivit primitiva människohatare.

Vad är dealen? 

Sjukvård är bästa fredshandlingen. Det finns få fientligt sinnade civilisationer som kan motstå en lyckad cancerbehandling eller ett spädbarn som räddas från en säker död. Så även i detta avsnitt där Enterprise-crewen träffar avlägsna släktingar som förnekar att de är människor.

I det här avsnittet åker Enterprise till en gammal jordkoloni som ingen hört något ifrån på 70 år. I och för sig var det sista som utväxlades mellan Jorden och Terra Nova rätt arga meddelanden. Kolonisterna på Terra Nova var inte förtjusta i att det kom ett nytt skepp från Jorden med ännu fler kolonister, utan ville ha sin planet för sig själv. Efter det bråket: tystnad.

När Enterprise väl anländer till den avlägset belägna Terra Nova så hittar de ättlingarna till de gamla kolonisterna nere i ett stort grottsystem (jepp, det är dags att grotta ner sig lite igen i Enterprise). Där är man hyfsat skyddad från den livsfarliga strålning som ett asteroidnedslag orsakat på planeten. Fast de där kolonistättlingarna tror att strålningen kommer från bomber som ett skepp från Jorden har fällt. Själva har de till och med glömt bort att de ens är människor. På bara sjuttio år har hela civilisationen regredierat så att de mest ser ut att tillhöra någon primitiv stam. Tydligen var det bara barnen i civilisationen som överlevde strålningen, så det är ett folk som mist mycket av sin historia. Spela flöjt kan man i alla fall, det får vi uppleva i en jättebisarr exotifierande scen.

Det blir en massa förvecklingar med gisslantagande och vård av cancersjuk gammal tant från grottfolket. Det visar sig så småningom att även vattnet nere i grottorna är förgiftat. Om inte den här människospillran ska dö ut så måste de i varje fall flytta. Archer tänker först att han måste övertyga befolkningen om att följa med honom till Jorden. T’Pol får honom på bättre tankar, men det tar ett bra tag innan Archer lyckas övertala stammens ledare om att flytta till den strålningsfria södra halvan av planeten. Det är den gamla tanten som får sista ordet, när hon bestämmer sig för att helt och hållet lite på Archer och de andra från Enterprise.

Några nya kontakter? 

Man får väl kalla det för nygammal kontakt. Ättlingarna till kolonisterna på Terra Nova tror att de är en helt egen ras, och verkar befinna sig i ständigt krig med mänskligheten, trots att man inte sett till några på 70 år. Dock intressant att Terra Nova-grottmänniskorna gått all in på postapokalyptiskt mode, helt utan inspiration från science fiction-filmer eller Mad Max. Det har liksom anammat hela konceptet med ansiktsbemålning, cornrows och en extrem misstro mot alla främlingar.

Vårdslöst beteende? 

Hela första kontakten med de där grottmänniskorna blir lite fel. Man följer efter dem och går sen rakt in i deras grottsystem, utan att knacka på dörren först. Ganska rude, tycker jag. Kanske hade man kunnat ge grottfolket lite tid att vänja sig vid mänskligheten, och hittat ett lite mindre påträngande sätt att ta kontakt på.

Personlig utveckling:  Reed får här sin första sammanhängande stund i fokus, när han blir kidnappad och hålls fången. Men han lyckas dessvärre inte göra något jättestort intryck hos mig. Men börjar nu i varje fall kunna skilja honom från de andra.

Matvanor: Men Reed får i alla fall vara med om avsnittets kulinariska höjdpunkt. Han blir erbjuden rå “digger”, ett slags bältdjursliknande djur som verkar vara huvudfödan på Terra Nova.

Sexytime:

Ordväxlat:

ARCHER: We have to convince them that returning to Earth is the right thing. We can’t take them by force.
T’POL: Are you certain it is the right thing?
ARCHER: What are you talking about?
T’POL: When you get them back to Earth, what will you do? Send them to school, teach them to read and write, wear human clothing, eat human food, teach them to live on the surface, enjoy the sunshine?
ARCHER: You’re damn straight. They’re human beings. It’s their birthright. It might take a little while, but they’ll adapt. It’s a hell of a lot better than dying down in those tunnels.
T’POL: They’ve lived in those tunnels for three generations. You can’t just pluck them up and bring them to a strange world and hope they’ll learn to conform. You’d be destroying their identity, destroying the Novan culture.

T’Pol vs Mänskligheten: Det är hennes förslag att man ska låta novanerna stanna på sin planet, men bara flytta dem till det södra halvklotet. Tack vare att Archer, T’Pol och de andra hade en hel massa grottmänniskor att hålla reda på så var det inte så mycket interna konflikter. Kanske börjar man till och med fungera som ett team? Så jag tänker att det blir 0-0 här. T’Pol ligger kvar på 3-0 alltså.

Det här kändes precis som… 

Det här avsnittet är nästan en exakt kopia av Voyageravsnittet Friendship One. Strålskador, folk som bor i grottor, misstroende mot människosläktet och en envis gubbe till ledare som vägrar att omvärdera sina åsikter. Och så till sist, en kvinna som säger emot och ändrar allt – mycket på grund av sina goda erfarenheter av människorymdskeppets sjukhusvård.

Det känns ju lite deppigt när man känner igen nästan hela intrigen från ett hyfsat nyproducerat Voyageravsnitt. De eventuella spänningsmoment som man lagt till här (skytteln trillar ner i rasande grottor, Archer räddar en man som fått benet fångat under ett träd) kändes mest som rätt förutsägbar utfyllnad. Nästan lite matinégodis. För första gången har jag också på allvar utvecklat en ordentlig grott-allergi. Jag pallar bara inte med mer springande och hukande i grottor. Så otroligt tråkigt, fantasilöst och budgetkänsla.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 668 tv-avsnitt.

ENT: Unexpected. Det där Tucker blir på tjocken med en alienbebis.

Vad är dealen? 

Att man verkligen måste vara försiktig med varenda liten skitgrej när man träffar aliens. Det kan faktiskt räcka att man sticker ner fingrarna i en skål med telepatiska kuber för att bli på smällen. Unexpected är alltså något av en sedelärande historia om vikten av att hålla på sig, men med ombytta könsroller mot hur det brukar vara. Den här gången är det alltså en karl som blir gravid efter en förhållandevis stillsam dejt. I en grabbig serie som den här får man vara glad för det lilla. och faktum är att det här är det första Enterprise-avsnitt hittills som jag blivit riktigt entusiastisk över (det är i och för sig också bara det fjärde eller femte så här långt i serien, beroende på hur man räknar, så det finns förhoppningsvis många avsnitt till framöver som kan göra mig lite glad).

Allt börjar med att maskinchefen Tucker lånas ut till ett xyrillianskt rymdskepp för att fixa deras krånglande warp-motor, Det här är första gången han är på ett alien-rymdskepp, och upplevelsen är minst sagt förvirrande för honom. Jag blev lite imponerad över hur bra den känslan gestaltades här: Förvirringen, ljuden, röken, lamporna. För första gången i Star Treks historia lyckas man skildra en first contact som känns sjukt konstig, och där allt är så annorlunda att den primitiva människohjärnan inte riktigt pallar med att ta in allting.

Men Tucker pillar inte bara på maskiner under sin tid på skeppet, utan lyckas också hinna med att flirta med en kvinna ur besättningen. De roar sig bland annat med vad hon kallar en telepatisk sällskapslek. Kort efter hemkomsten till Enterprise får Tucker utslag på handleden. Det är bröstvårtor! Och efter en närmare undersökning hittar läkaren en alienbaby som börjat växa precis under Tuckers hjärta.

Vad göra? Skeppet där barnets mor finns har redan dragit iväg ut i världsrymden, och hon verkar inte ens ha lämnat ett mobilnummer efter sig! Efter att ha letat ett bra tag lyckas Enterprise spåra upp xyrillianernas skepp. Det ligger och gömmer sig i eftersvallet till ett klingonskt skepp som de på det sättet snor energi från. För att komma åt xyrillianerna tvingas Archer att tjalla på dem för den klingonska kaptenen, men resultatet blir inte riktigt som han tänkt. Klingonens första reaktion är att avrätta alla på det xyrillianska skeppet utom kaptenen, men Archer lyckas efter idogt medlande fixa till en fredlig lösning: Klingonerna får ta del av xyrillianernas holodäcksteknik mot att de får…överleva. Och Tuckers babymama fixar så att det lilla xyrillianska fostret kan transplanteras in på en annan värdkropp.

Några nya kontakter? 

Xyrillianer heter alltså arten som drar över sina partners genom att stoppa fingrarna i en skål. I det här avsnittet introduceras också deras holodäcksteknik, jag antar att det här är origin storyn till det som senare blir Federationens holodäck.

I det här avsnittet tvingas Archer också inse hur svårt det är att ha ett rimligt samtal med en klingon. Det är bara att glömma allt man lärde sig på diplomatikursen i plugget.

Vårdslöst beteende? Jag tycker inte att man ska slutshamea Tucker här, det är ju faktiskt Ah’len som utnyttjar en oskyldig människohane för sina egna behov.

Personlig utveckling: 

Men i och med det här avsnittet blir Tucker också den första i Enterprisebesättningen som börjar bli tydlig som individ. Från att främst ha framstått som en irriterande provinsiell mansgris så får han i och med Unexpected lite mer nyanser.

Han visar till exempel en ovanligt känslig och fåfäng sida när han sitter och flirtar med xyrillianen Ah’len. Visst är det lite Don Juan-takter hos Tucker, men också en öppenhet som vi inte sett tidigare. Sedan kan manusförfattarna förstås inte undvika lite grabbig humor kring hela mansgraviditeten. Men jag tycker trots allt att det ändå görs med viss känslighet. Som att alla i den här besättningen är medvetna om att de måste kunna acceptera att vad som helst kan hända på deras resa.

Matvanor: Vatten i kubform var en rätt soft innovation. Lite som de där planerna som finns nuförtiden på att göra förpackningslösa vattenpåsar som är ätbara.

Sexytime: Tja, hela avsnittet inleds med Jon Archer tyngdlös i duschen. Nu vet vi i alla fall att han inte hoppat över träningen på sistone.

Och sen är det ju Tuckers flirt som slutar med att han faktiskt blir daterapead – utan att ens märka det.

För övrigt tog det bara några minuter efter att folk på Enterprise hört om holodäckskonceptet inan de började fundera på om man kunde skapa sexsimulationer där.

Transportörtrubbel:

Ordväxlat: (i sjukstugan)

PHLOX: Once the child is born, it may well rely on you in some way to care for it.
TUCKER: I’m the Chief Engineer. I spent years earning that position. I never had any intention of becoming a working mother.
ARCHER: You know, the Doctor was saying that the gestation period will only last another five weeks, six at the most.
PHLOX: You should expect to begin experiencing some unusual symptoms. Hormonal changes mostly, mood swings, heightened emotions.
ARCHER: I suggest you stick with the civilian clothes. Seems to help hide the bulge.
TUCKER: How much bigger is this thing going to get? I’m already the laughing stock of the ship.
(—)
ARCHER: I’d like you to start seeing the Doctor every eight hours. As your delivery date gets closer, he should be able to start figuring out what your postnatal responsibilities might be.
TUCKER: Postnatal responsibilities?
PHLOX: You may very well be putting those nipples to work before you know it.

T’Pol vs Mänskligheten: 3-0. Gissa vem det är som får gå in och rädda Archer och Enterprise när han försöker föra ett diplomatiskt samtal med klingonerna. Jorå. Det var T’Pol som vanligt. När får hon löneförhöjning?

Det här kändes precis som… 

…när Deanna Troi blir gravid i The Child. Där var det ett litet ljusbloss som gör henne på tjocken. Det är dock ett betydligt mer normativt avsnitt än det här.

Jag gillar det lite queera anslaget i det här avsnittet, precis som en lite mer skruvad first contact-skildring än vi är vana vid. Tänk om alla Enterprise-avsnitt hade kunnat vara så här lekfulla, roliga och icke-normativa.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 667 tv-avsnitt.

Extramaterial: Efter att jag sett det här avsnittet drömde jag att jag hade fått magbråck. Sedan drömde jag att jag vaknade och log åt vilka konstiga saker man kan få för sig när man drömmer. Sedan drömde jag att jag gick ut och tittade mig i spegeln. Inte hade jag magbråck, däremot bröstvårtor över hela magen, som på en gris. Har en viss känsla av att det här avsnittet och Tuckers bröstvårtor på armen kan ha lite att göra med den där drömmen.

ENT: Strange New World. Det med planeten med paranoiapollen.

Vad är dealen?

Strange new world är ett klassiskt old school-avsnitt! Man besöker en främmande planet, men bakom paradiskulissen finns något jättefarligt. Svårare än så är det inte att knåpa ihop ett genomsnittligt Star Trek-avsnitt tydligen.

 Det är givetvis Archer som inte kan motstå frestelsen att göra ett besök när Enterprise passerar en planet som verkar lik Jorden. Planeten framstår som obebodd, och när man väl landat är det som att komma till rena rama paradiset. Ja, tills en storm bryter ut och drar med sig någon form av pollen som gör att folk hallucinerar och blir paranoida. Det dröjer inte många minuter innan alla människor i patrullen på planeten tror att T’Pol hemlighåller något. Ja, att hon till och med har någon form av konspiration på gång tillsammans med de där mystiska varelserna som verkar bo inuti stenar och klippor.

Det blir Archer som på avstånd från Enterprise får prata ner den mest galne besättningsmannen, Tucker, och som tur är fungerar transportören trots att det är storm, så att man kan skicka ner lite medicin.

First contacts? Det såg ju lovande ut ett tag, men dessvärre visade sig de där klippmänniskorna bara finnas inuti Enterprisebesättningens huvuden.

Vårdslöst beteende? Att ta med sig en hund till en outforskad planet känns inte helt okej. Att inte ens ha den i koppel känns direkt SKANDALÖST. Har Archer aldrig sett den där filmen på Anslagstavlan om att man ska ha hunden kopplad när djur kanske har ungar i närheten.

Överhuvudtaget känns hela gruppen som landsätts på planeten helt naiva och oseriösa. Känns ju nästan barnsligt att tro att det inte finns farligheter på en okänd planet, vad som helst från spindlar till mygg skulle ju kunna ta kål på en alien som kom till Jorden för en snabb rökpaus. Vad kan det då inte finnas för otäckheter på en sånt här ställe? Dessutom är hela avsnittet fullt av irationellt beteende. Folk som går iväg ensamma ut på natten för att hämta proviant, trots att man är på ett ställe man inte riktigt har koll på. Har de aldrig sett en skräckfilm? Så där gör man inte! Det hade kanske varit bättre att kolla på lite skräckklassiker än att lära sig meningslösa spökhistorier?

Matvanor: Dumt att glömma kvar just mat- och vattenransonerna när man flyr från sitt basläger in i en gotta. Man skulle ju ändå kunna tänka sig att man var tränad för nödlägen och att det ingick lite proviantkontroll då?

Personlig utveckling: Tucker är tydligen den som snabbast blir knäpp efter lite centralstimulerande pollen. Och våldsam. Känns inte helt tryggt.

Sexytime:

Ordväxlat:

T’POL: I was wrong. There is something of interest here. I’ve learned a great deal about human behaviour.

TUCKER: Oh?

T’POL: Under stress, you become volatile. You’re a far more dangerous species than I previously believed.

TUCKER: Your people have been telling us that kind of crap for a hundred years. Looks like you finally found a way to put us back in our cage.

TRAVIS: Sir?

TUCKER: Imagine the news back home, Travis. Enterprise crew found dead. Six weeks into their historic voyage, the bodies of all eighty two crewmembers were located on an uninhabited world. A Vulcan ship made the unfortunate discovery. Cause of death remains a mystery. But what the Vulcans won’t say is they know exactly who attacked us. In fact, they arranged the whole thing. They lured us down here so they could sabotage our mission.

T’Pol vs Mänskligheten: 2-0. Det räcker med lite pollen för att människornas vulcanofobi ska komma till ytan. Den här gången höll en av dem till och med på att döda T’Pol innan hon lyckades oskadliggöra honon. Och tack vare att den vulcanska fysiologin stod emot det där nervgiftet så kunde hon också rädda resten av crewen genom att ge dem hyposprayinjektioner. Vad hade Enterprisebesättningen varit utan T’Pol? Döda! Kommer de att vara tacksamma över det där? Troligtvis inte.

Transportörtrubbel: Att transportera upp en person som befinner sig mitt i en storm innebär visst att löv och grenar också kommer med, inbäddade i huden på människan man försöker förflytta. Tur att grenarna inte hamnade mitt i ett inre organ, i varje fall.

Det här kändes ju precis som… Grattis, där fick vi de första grottscenerna i ett Enterprise-avsnitt. Hoppas det tar ett tag innan vi återbesöker den kulissen.

Det finns ju många avsnitt som liknar det här, men det jag först associerar till är originalserieavsnittet This side of Paradise. Även här råkade besättningen ut för en pollenincident, men här blir man snarare världsfrånvänd och lite hög än paranoid och våldsam. Lite som i The Naked Time. Man kanske kan se Strange New World som en mix av de två.

Det är tydligt att Enterpriseskaparna tänker sig att det här ska vara som en gritty version av Star Treks originalserie. I förra avsnittet var det lik som tömdes på kemikalier, här är det en utdragen scen där en besättningsman hotar att döda en annan. Det där är jag ju helt för. Men på nytt är det Enterprisebesättningens fullkomliga inkompetens som gör mig så irriterad att det är svårt att ha kul när jag kollar. Hur gick uttagningen till den här besättningen egentligen till?

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 666 tv-avsnitt.

ENT: Fight or Flight. Det med skeppet fyllt med lik.

Testar en lite annorlunda uppställning på Enterprise-blogginläggen. Tänker som T’Pol och tror att struktur är viktigt.

Vad är dealen? Hur ska Enterprise klara sig där ute i den stora tomma rymden, fylld av mysterier och livsformer som besättningen inte har en aning om. Ska man vara strategisk eller gå på känsla? Följa logiska argument och i förväg uppsatta regelverk eller rätta sig efter en vag uppfattning om vad som är det “rätta att göra”. Jag antar att det här kommer att bli ett återkommande tema i den här serien, och här konkretiseras frågeställningen när man hittar ett skepp drivande i rymden. Man registrerar att det finns livsformer ombord, men får inga svar på sina anrop.

T’Pol är försiktig och tycker att man i största möjliga utsträckning ska hålla sig på avstånd från främmande livsformer som inte tydligt kommunicerar att de vill ha kontakt. Kapten Archer däremot är så sugen på en första kontakt med en främmande art att han är beredd att ta vilka risker som helst.

Frågeställningen blir inte mindre akut när man ombord hittar ett gäng döda kroppar, upphängda i taket och försedda med plastslangar för att utvinna ett kemiskt ämne från dem. T’Pols logiska råd är att dra därifrån så fort som möjligt, den som arrangerat den här makabra konstruktionen lär snart komma tillbaka för att skörda kemikalierna. Archer följer först hennes råd, men ändrar sig sedan.

Det må vara en god tanke med det, att man ska försöka kontakta anhöriga för att berätta vad som hänt. Men när Enterprise sedan blir attackerat av det stora krabbliknande skeppet som dödade alla varelserna på det drivande skeppet så är det uppenbart att Archer och hans besättningsmän inte har en chans. Framför allt när Enterprises vapensystem inte fungerar ordentligt.

Som tur är kommer ett skepp från Axanar, som tur är lyckas man i sista sekunden få dem att förstå att det är skeppet som håller på att borda Enterprise som dödat besättningen på det andra Axanarskeppet. Som tur är har Axanarskeppet feta vapen som slår ut det där krabbliknande skeppet direkt.

First contacts? Efter många om och men (och några översättningsmissar) blir man till sist polare med Axanar-crewen. Vi får inte reda på så mycket om dem, förutom att de är hermafroditer och lever i 400 år.

Vårdslöst beteende? Jag blir mycket irriterad över snigelhanteringen i det här avsnittet. Jag menar, man kan väl inte först ta en snigel från en planet, och sedan släppa den fri på en annan! Har besättningen på Enterprise aldrig hört talas om invasive species? Känner ett enormt behov av lite prime directive-diskussioner i det här manuset, även när det gäller sniglar.

Personlig utveckling: Språkexperten Hoshi visar sig vara ett ännu större våp i det här avsnittet än i förra. Hon skriker i panik när hon ser de där döda kropparna som hänger från taket, hon längtar extremt mycket hem till Jorden och håller på att stressa sönder när det är skarpt läge och hennes översättarskills är det enda som kan rädda Enterprise och dess besättning. Givetvis slutar hela det dramat med att Hoshi blir pushad av kapten Archer så att hon hittar sin inre styrka.

Matvanor: Archer äter cheddarost på rummet,. och matar sin hund med den fast vovven tydligen blir dålig i magen av den. Förresten, vem rastar den där hundjäveln och var?

Ordväxlat::

ARCHER: So we should avoid confrontation cost, is that what you’re saying? Is that what you Vulcans do? Bury your heads in the sand and then just fly on by?
T’POL: We Vulcans would have never gone on board that ship in the first place
ARCHER: You got an answer for everything, don’t you.
T’POL: We have a code of behaviour, and we try to obey it.
ARCHER: You may not believe this, but humans have a code of behaviour too. It took a few thousand years, but I think we’re starting to get it right. I can’t believe I almost ignored it.

T’Pol vs Mänskligheten: 1-0. Archer kan komma dragandes med sin mänsklighet, men besättningen var en hårsmån från att bli lymfkörtelvätskeodlingar. Enterprise var ingen match för det främmande skeppet, och rent generellt är det kanske inte jättesmart att utmana en okänd makt när ens eget vapensystem inte fungerar?

Tanken är ju säkert att man ska känna att ett gott och kristet beteende alltid lönar sig i längden, även i rymden. Men jag känner nog snarare att T’Pols logik trumfar Archers emotionella sätt att föra befäl på. Han verkar inte ens ha haft en nödplan för vad han skulle göra om det där kemlabbfolkets skepp skulle dyka upp. Och är det inte väldigt ovärdigt att gå till sin hytt och göra gnälliga loggar, som den här magsura kommentaren: “When I used to dream about this mission, the last thing I envisioned was having a Vulcan on board who continuously sucked the air out of the room“. Eh, det var du som BAD T’Pol att följa med i förra avsnittet, har du redan glömt det?

Det är en bra blandning mellan lite makabert innehåll, översättningsdramatik och action i det här avsnittet. Hade jag inte blivit så otroligt irriterad på den här seriens kapten så hade det säkert kunnat få ett högre betyg.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 665 tv-avsnitt.