DIS: If memory serves. På återbesök på Talos IV.

Trekker-fanbait på en helt ny nivå blir det i If memory serves. En bra titel, kände mig träffad som ju fick gräva mig tillbaka i den här bloggen till mitt näst äldsta inlägg. Det om The Cage, pilotavsnittet av Star Trek som inte godkändes av tv-bossarna, men som istället fick fungera som ett slags skiss till det som sedan blev den färdiga serien. Det var här som Discoverys nuvarande kapten Pike gjorde sitt första (av två) framträdanden i Star Treks originalserie, i ett avsnitt som utspelades på Talos IV. Så gissa vart vi ska åka i det här nostalgimättade äventyret?

The Cage är verkligen Pikes moment-in-Star Trek-time, så det vore förstås ett rent tjänstefel att inte göra referenser till det i den här säsongen av Discovery. Och det är inga subtila kopplingar det är fråga om, utan man inleder faktiskt hela avsnittet med lite gamla klipp från originalserien. Det är snyggt, och lite historiskt. Vi återvänder, bokstavligen, till där serien började.

Den där nostalgin med allt vad det innebär i känslokapital för fansen är välplacerat i ett avsnitt som annars faktiskt är lite rörigt. För mig kändes det som ett lite stressat “vi är på väg”-avsnitt –som om det fanns en rad olika plotelement som skulle prickas av och rymmas i den här storyn. Eller, om man så vill, en rad relationer som når olika viktiga vändpunkter.

Om vi bara kort återgår till Talos IV, så är det alltså den där planeten med de utdöende illusionsskaparna. De som i The Cage försöker få Pike att stanna kvar på Talos IV och agera avelhingst för en ny befolkning. Man försöker snärja honom genom att skapa olika illusionsvärldar baserade på hans minnen och drömmar. Det främsta lockbetet är dock en vacker kvinna, Vina. Först mot slutet av The Cage får Pike reda på att hon blev svårt skadad i en olycka när hon landade på planeten, och att talosierna låter henne leva oskadad och snygg i sin värld av illusioner.

Pike stannade ju inte kvar på Talos IV, men de där två verkar fortfarande ha en connection visar det sig i If memory serves. Det är Vina som är budbäraren när talosierna agerar videosamtalstjänst mellan Spock/Burnham och Pike, och han är verkar känslomässigt berörd av henne. Scenen där Vina först gör entré känns också extremt välplacerad. Pike har liksom varit voice of reason och normalitet under den här säsongen. Men nu fick vi se även hans mörka hemlighet. För Vina är relationen dock i högsta grad levande. I det här avsnittet har det gått några år sedan Pikes besök på Talos IV, men sett ur hennes perspektiv så har han egentligen aldrig lämnat planeten. Tydligen har talosierna skapat en ny, påhittad värld åt Vina. En där hon kan leva hela sitt liv med Pike.

Spock var med på Talos redan i The Cage, och har med sina koordinater fått Burnham att ta honom dit. Spocks mål är att få intensivpsykvård av de supertelepatiska talasierna. Hans hjärna håller nämligen på att skära ihop. Spocks begrepp för tid har försvunnit, och med det hela den logiska struktur som han byggt upp sina tankar och sitt psyke kring. Talosierna hjälper Spock, men jag förstår faktiskt inte riktigt hur. Snabbt går det i varje fall. Lite för snabbt, nästan. På något sätt är det också viktigt att Burnham är där, och att hon får dela de visioner som den röda ängeln gett honom – de som handlar om hur en främmande makt utplånar allt liv i galaxen.

De voyeuristiska talosierna jobbar dock inte som psykakutläkare utan ersättning, och som lön för jobbet vill de kolla på Burnhams minnen från det när då det skar sig mellan henne och Spock. Och det betyder förstås att vi också får se hur det gick till. Hon är vid den här tidpunkten extremt orolig över att hennes närvaro på planeten ska göra de vulcanska logikseparatisterna så provocerade att de ska anfalla hennes nya adoptivfamilj. Därför vill hon dra därifrån. När Spock (som alltså är en liten pojke vid den här tiden) försöker hindra henne, och till och med visar henne sin kärlek, så måste hon såra honom för att få honom att sluta följa efter henne. En rätt dålig plan.

BURNHAM: Why can’t you get it through your head? I don’t want a freak like you as a brother.

SPOCK: But I love you.

BURNHAM: Love? You’re not capable of love.

SPOCK: I am.

BURNHAM: No, you are not. You are Vulcan, and you will always be cold and distant, like a moon somewhere. You’re not worth my effort.

SPOCK: But you promised you would teach me the ways of Earth. That maybe we could live there one day.

BURNHAM: Don’t you get it? I don’t want you in my life. Stop following me you weird little half-breed.

Hej, barndomstrauma som fick Spock att distansera sig från sin mänskliga sida i resten av sitt liv. Mot slutet av avsnittet verkar ändå de två har hittat tillbaka till varandra, men jag antar att det kommer att bli en del förvecklingar kring känsla v/s distanserad kyla mellan de två även framöver.

Alla mina drömmar om att jag skulle få uppleva ett lyckligt bögförhållande på Discovery gick också i kras i det här avsnittet. Stamets har ju gått där och längtat jättelänge efter att hans kille ska komma tillbaka från de döda, men precis som den där katten i Jurtjyrkogården så är Culber lite… annorlunda när han nu kommer tillbaka till livet. Culber är dels ptsd, dels verkar han resonera lite som en krigsveteran som inte känner att någon förstår vad han varit med om. All Stamets omsorg om honom gör bara Culber förbannad, så till sist gör han nog faktiskt slut på deras relation. Vid ett tradigt bord i mässen.

STAMETS: Look, just come home and…

CULBER: It’s not my home anymore, Paul. That version of me that called your quarters home, that version of me is dead. And I’m not going back.

STAMETS: But is it because you don’t want to or – because you don’t know how?

CULBER: What difference does it make? Would you please just move forward? And let me do the same.

STAMETS: I, uh Okay.

Det som händer här får mig faktiskt att tänka på en grej som bögförfattaren Armistead Maupin förklarade för mig en gång när jag intervjuade honom. Att när de första hiv-medicinerna kom som verkligen fungerade så ledde det till att många hiv-positiva män bröt upp från relationer, jobb och andra saker som de förknippade med sina gamla liv. De hade fått en ny chans och då ville de inte bara att allt skulle fortsätta som vanligt. Lite så känns Culber, tycker jag. Fast också extremt arg. En ilska som i det här avsnittet leder till ett nyttigt slagsmål och någon form av uppgörelse med Ash Tyler – det var ju han, fast med klingonen Voqs medvetande, som dödade Culber. Då får man ju, som Tyler, stå ut med en smäll på käften. Men på något sätt känner man att Tyler och Culber borde bonda med varandra istället för att bråka – känns som att de är de enda som kan komma in närheten att förstå varandras trauman. I stället är Tyler satt i rumsarrest, eftersom det finns någon ombord som saboterar skeppet och alla ledtrådar pekar mot honom. Men vi som tittar vet ju att det är Airiam med röda fläckar i ögonen som är den som sabbar grejor. Eller?

Ett späckat avsnitt som jag tyckte påminde lite mer om förra säsongen i sin berättarstruktur. Den stora grejen här är ju förstås nostalgisatsningen med Talos IV, och hur man genom den knutit ihop serien Discovery med Pikes bakgrundshistoria och originalserien. Känner mig som en dålig fanboy, men jag faller faktiskt inte riktigt i farstun för det här. Det kändes liksom lite som en nostalgi- och fandomrelaterad omväg i intrigen. Dessutom minuspoäng för att man tagit bort de pulserande blodkärlen på Talosiernas huvuden i den här nya versionen. Originalsminkningen var så mycket läskigare och roligare än den moderna versionen.

Jag känner mig lite bortskämd. När jag summerar avsnittet så inser jag ju att det hände massor. Men att det samtidigt kändes som saker som jag nästan gissat mig till redan tidigare. Och, en grej som jag ibland tycker att Discovery missar. Förhållandet mellan uppbyggnad och pay off. Att man liksom glömmer bort att gestalta effekten av det som händer. Någon form av emotionellt efterskalv. Som Spocks psykiska sjukdom. Plötsligt har den gått över, och i slutet av avsnittet står han nästan och flinar. Tydligen inte plågad av ångest över att han fått både Pike och Burnham att bryta mot order och att han är anklagad för flera mord.

En grej till bara. Är det bara jag som blir hemskt rastlös av det här och gärna vill se lite röda ängel-progress nu?

Betyg: 7/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 8/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 516 tv-avsnitt.

DS9: Resurrection. Det där Kira blir ihop med spegeluniversumsversionen av sitt ex.

Om jag tyckte att bröllopsavsnittet You are cordially invited… var såpigt, så känns det som att Resurrection tar det hela ännu närmre en bisarr telenovela-intrig. Här transporterar plötsligt spegeluniversumversionen av Kiras döda ex Vedek Bareil sig ombord på Deep Space 9. Trots att inkräktaren är beväpnad och försöker använda Kira som gisslan för att få tag i ett skepp att fly med, så uppstår det någon form av ljuv musik mellan de två (hans vapen var skadat – så något skepp att dra iväg med kom inte på fråga). Kira ser till att spegel-Bareil inte hamnar i finkan för sitt kapningsförsök, ligger med honom och tar med honom till kyrkan. Såväl sexet som sessionen med profeternas romb verkar vara personlighetsförändrande för spegel-Bareil. Han börjar tvivla på sig själv, och det uppdrag som fört honom hit.

För, givetvis, eftersom han är en spegeluniversumversion av den religiöse Vedek Bareil, så är han ganska långt ifrån att vara en snäll kille. Han och Kiras spegelkopia (ni vet, hon som gillar kinky-sex, orättvisor och dödsdomar), har planerat att komma till Deep Space 9 för att sno just en av de där heliga profetromberna. Romben ska i sin tur bli ett viktigt vapen i deras försök att bekämpa den klingon-cardassiska alliansen som styr och ställer i spegeluniversumet. Men det visar sig att vaniljsex med Kira slår kinkyversionen med hennes spegelupplaga. Och att den bajoranska religionen kan göra så att en tjuv och en lögnare förvandlas till en någotsånär hjältemodig gentleman.

Ja, vi börjar närma oss de riktigt krystade intrigernas land här. Man ska fan vara ytterst försiktig med de där spegeluniversumsintrigerna, för bara några snäpp fel så blir det en konsekvent cringefest. I Resurrection bryr man sig faktiskt inte ens om att försöka dölja att det här dessutom är som ett slags remake av Siskos upplevelser med sin spegel-fru i förra säsongen. Det är trots allt hedrande för upphovspersonerna att de faktiskt erkänner sin lathet i en scen:

SISKO: I know what you’re going through, Major. When I met the other Jennifer Sisko it was very confusing, to say the least. I knew she wasn’t my wife, but sometimes she would smile at me a certain way and then the light would hit her eyes, and it was my Jennifer. At least, that’s what I wanted to believe.
KIRA: Captain, I know this man is not Vedek Bareil. He doesn’t talk like him, he doesn’t act like him. He’s a totally different person. 
SISKO: But you still feel this connection with him that you can’t explain, don’t you? 
KIRA: It’s not a problem. 
SISKO: Good. Just make sure it doesn’t become one.

Oavsett hur kärlekstörstande Kira nu är, så känns det ju som om det borde ha ringt någon varningsklocka innan hon kastade sig in i ett förhållande med en helt främmande person, som råkar se ut som hennes ex. Men inte då. I stället är det ytterligare en gång Quark som saves the day, genom att observera och tjalla om spegel-Bareils snokande runt det bajoranska templet.

Helt utan behållning är trots allt inte Resurrection. Att skådespelarna mäktar med att åtminstone bitvis ge denna fnoskiga intrig trovärdighet gör mig faktiskt riktigt imponerad. Antingen är de enormt begåvade, eller så saknar de helt självrespekt. Kanske handlar det om en kombination. Och på tal om självrespekt, jag hoppas verkligen att det hädanefter införs ett nytt moment i utbildningen av Odos säkerhetsvakter. Något i stil med “gå inte med på att massera axlarna på folk som inte kan uppge sin säkerhetskod till dig”. Det verkar som om det funnits en lucka i kursplanen just där. Lite jobbigt eftersom man faktiskt ligger i krig med ett gäng shapeshifters.

Dessutom. Vad hände med kriget? Varför lägger man inte ut nya minor vid maskhålets öppning? Varför förhåller sig Federationen på nytt passiv i konflikten med Dominion, och liksom sitter och väntar på nästa attack utan att ha någon plan? Det känns ju mest som att det här var ett avsnitt som blev till medan resten av personalen var upptagna med något annat.

Betyg: 3/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 515 tv-avsnitt.

Lägesrapport: Fyra år med Star Trek.

Den första mars så fyllde den här bloggen år. Fyra år. Det hade jag verkligen inte tänkt mig från början..

Jag trodde att det här skulle vara ett koncentrerat och enkelt projekt. Korta, snabba blogginlägg om en tv-serie som jag alltid velat fördjupa mig i. Men, som det ofta är i livet, ju mer man lär sig om något ju större är också insikten om hur lite man kan. Star Trek är ett av de äldsta och mest vildvuxna franchises som existerar, och riktigt hur stort det är håller jag fortfarande på att förstå. Det är ett expanderande universum helt enkelt, som bara fortsätter att växa. Nu senast med Discovery, men med flera nya serier på gång.

Men allt det där vet ju antagligen de flesta som har sökt sig till denna spoilerfyllda blogg. Mer oklart, även för mig själv, är vad de här fyra åren har betytt för mig. Ett nytt intresse, ett nytt samtalsämne att kasta fram på fester och sociala tillställningar, en nördcommunity som jag fascinerat iakttar, och så förstås otroligt många timmar i tv-soffan och framför datorn. Men också ett ständigt närvarande dåligt samvete, en lågfrekvent stress och ett sånt där projekt som får folk att lägga huvudet på sned och se på en med medlidande. Ibland oro.

I perioder har jag också tröttnat, och varit tvungen att helt sluta titta på och skriva om Star Trek. Andra perioder har jag blivit manisk och skrivit, tittat och läst sekundärlitteratur parallellt. Men fortfarande är jag djupt missnöjd med mig själv över hur lång tid det är tar. Och varför jag envisas med att skriva allt längre inlägg ju längre fram jag kommer i serien. Men samtidigt som jag bannar mig själv för att jag överhuvudtaget kom på den här idén, så har det också blivit en central punkt i mitt liv. En konstant grej i ett annars rätt så kaosartat och stressat liv. Min egen lilla bloggträdgårdstäppa.

Så, det här är inget gnäll-bloggande, inget jag skriver för att jag vill ha medlidande av någon. Utan mer bara en lägesrapport. Från någon som gillar maratonprojekt, och inte riktigt tycker att något är kul förrän det gör lite ont. Mentalt i varje fall.

Men jag måste, trots allt, framåt. Framför allt på grund av de nya Star Trek-spinoffs som verkar hägra i horisonten. Det skulle, helt ärligt, vara en mardröm om jag slirade bakåt i mitt bloggande och antalet osedda avsnitt växte. Ett minimum är ju att åtminstone hålla jämna steg med det som produceras (ja, jag är jätteglad över att den nuvarande Discovery-säsongen bara är 14 avsnitt).

Så för att motivera mig i mitt fortsatta bloggande har jag satt upp ett stort kalenderark på kylskåpet, där jag fyller i varenda avsnittsinlägg jag skriver, och jag har satt upp mål för både veckor, månad och år (planen brast förstås redan under februari, jag skyller på Berlins filmfestival). Men, kanske viktigast av allt, jag har skaffat mig ett googledokument där jag räknar neråt. Ett avsnitt i taget (just nu när jag skriver det här har jag 250 avsnitt kvar att kolla på). Så slutet närmar sig (andra skulle kanske se det som att jag har en tredjedel av avsnitten kvar att skriva om). Fast, de första tio månaderna med den här bloggen skrev jag ju faktiskt 219 inlägg. Det ska jag väl kunna göra om på nytt? Och lite till…

Skriver den ständige tidsoptimisten som givetvis redan har börjat fundera på nästa maratonprojekt. Alla existerande avsnitt av Doctor Who, kanske? Har redan köpt in några dvd-boxar för att testköra lite.

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 514 tv-avsnitt, nu kör vi!

DS9: You are cordially invited… Det där Worf och Dax gifter sig.

Jag tror att jag främst kommer att minnas det här avsnittet som det exakta ögonblick då Deep Space Nine omfamnade sin såpighet fullt ut. Inte för att det i sig måste vara något negativt. Tvärtom, de flesta framgångsrika amerikanska tv-serier innehåller åtminstone några av såpans drag i berättarstruktur eller dramaturgi. Serier som till exempel Empire, Days of our Lives eller Vänner hanterar de där såpiga ingredienserna på olika sätt (nu kanske en del undrar över vad jag menar med att Friends är en såpa, här är en rolig artikel från Slate som förklarar). Men i You are cordially invited… slutar liksom Deep Space Nine att bara flirta med såpigheten utan går all in i stället.

Vad menar jag då med såpighet? Min egen hemmasnickrade definition är väl ungefär det som inträffar när handlingen i en serie som Deep Space Nine allt mer börjar drivas av relationer, snarare än mer action- eller äventyrsdrivna intriger. I dessa relationsskildringar blir intriger kring sex och kärlek allt viktigare, precis som användandet av starka melodramatiska inslag i berättandet. Ett visst mått av orimlighet är också viktigt för att ge den rätta känslan av såpighet, det kan hända riktigt vrickade saker – och ingen i seriens universum ska tycka att de händelserna är det minsta konstiga. Weird är det normala, vilket i och för sig inte är helt ovanligt inom SF-genren heller.

Av Star Trek-serierna har Deep Space Nine definitivt varit den som drivit den här såpiga utvecklingen längst. Det här är ju egentligen en serie om ett slags storfamilj i rymden, där huvudpersonernas personliga utveckling och relationer fått fylla allt mer speltid ju längre serien hållit på. Samtidigt har de mer kantiga relationerna i livet på rymdstationen filats ner en hel del. Ingen av huvudpersonerna är längre riktigt ondskefull. Det var till exempel länge sedan Quark gjorde något verkligt reglementsvidrigt, och den mystiske Garak har ju allt mer blivit en tillgång för Sisko och de andra, snarare än det hot han var tidigare. Det gör att det nu finns plats för en annan typ av relationer mellan huvudpersonerna i serien. Mer pussande och kramande, helt enkelt.

Men det här avsnittet bjussar på mer än så. I You are cordially invited.. har vi nu kommit fram till det som väl är såpans motsvarighet till ett storslaget rymdslag med hundratals skepp inblandade – nämligen ett… bröllopsavsnitt. Och man kan ju liksom fatta att det var svårt att motstå en sådan här idé när man väl kläckt den. Jag menar, så otroligt pårökt stämning producenter och författare måste ha upplevt när de fick fundera ut hur ett generiskt bröllopsavsnitt skulle se ut i en Deep Space Nine-version? (Exakt samma, det är bara formen för svärmorsångest och genomlidande av svensexor som är annorlunda.) Vilka vedermödor skulle bruden vara tvungen att stå ut med om den ställföreträdande svärmodern är en matriark i ett klingonskt hus? (Ganska mycket som i de flesta Hollywoodskildringar, förutom att Dax måste kvalificera sig till att bli invald i Worfs hus genom att göra saker som att recitera klingonska texter samtidigt som hon bär på tunga saker.) Hur ofestlig och fylld av lidande är en klingonsk svensexa? (Tja, jag tror att det handlade om fyra dagars fasta och kul aktiviteter som hänga i armarna från en pinne placerad ovanför en eld.) Eller, hur icke-romantiskt är det som sägs i en klingonsk bröllopsceremoni? (Den går alltså ut på att de första klingonerna, deras motsvarighet till Adam och Eva, dödade gudarna som skapat dem.)

Worfs uppenbara bridezillatendenser hamnar däremot lite i bakgrunden, eftersom det är Dax vedermödor som är det centrala i storyn. För att få gifta sig med Worf så måste hon godkännas av Martoks fru, Sirella, som alltså leder huset Martok. Hon är inte särskilt förtjust i Worf, och definitivt inte road av att få in en trill i sin släkt med kejserligt påbrå.

Den något extrema taken på tropen “svärmor gillar inte mig”, kulminerar när Sirella stormar in på Worfs möhippeparty. Ordväxlingen övergår snart i att Sirella drar krig och Dax knockar henne. Det blir Sisko som får övertala Dax att gå och be Sirella om ursäkt så att det bröllopet med Worf kan bli av. Just den intressanta konversationen mellan de två damerna får vi däremot inte se. Men bröllop blir det till sist, hur som helst.

Man kan förstås landa i åsikten att You are cordially invited… är lite underhållande, nästan som om serien testade att göra en parodi på sig själv. Eller så kan man tycka att serien ungefär urartar här. Jag tillhör det senare, tämligen humorlösa, lägret kring detta. Jag tyckte nog att det här var metadels vidrigt. Det var väl mest Dax möhippeparty som eventuellt stack ut. Ska man hitta något positivt med det här avsnittet är det väl att det var tänkt som en upprättelse för de klingonska kvinnorna. Här fick vi, för första gången på länge, se en bossig klingon-kvinna sprida bitchigheter och skräck omkring sig. Detta efter att man skrivit in att kvinnor inte fick sitta i klingonernas högsta råd så långt tillbaka som i avsnittet Redemption. Det här var då ett bevis på att de åtminstone var bossen hemma, om inte i rådet.

Men det finns fler besvikelser i det här avsnittet, förutom själva huvudhandlingen:

Worfs son Alexander blir ju uppenbarligen utskriven ur serien här, när vi får reda på att han blivit förflyttad till ett annat skepp. Det kanske var lika bra. Det kändes ju inte som om man gjort honom till en särskilt rolig typ i den här vändan. Lite synd på en rollfigur som ju ändå går ända tillbaka till The Next Generation.

Det är också verkligen jättekonstigt att det enda som egentligen är intressant i hela det här avsnittet, försoningen mellan Kira och Odo, sker i en städskrubb under festen. Och att vi inte ens får reda på vad de pratade om. Extremt dålig hantering av en relationsproblematik som ändå pågått hur länge som helst.

Sedan kan man ju ÄNDÅ, blödig som man är, inte låta bli att tycka att “naaaah, vad gulligt att de fann varandra”.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 514 tv-avsnitt.

VOY: Year of hell, del 1 och 2. Det med skeppet med tidsvapnet och Voyagers undergång.

Ändå rätt smart, det här. Att bygga vidare på en av de möjliga framtiderna i avsnittet Before and after (det där Kes färdade baklänges i tiden), och låta Voyager och dess personal möta sin kanske största kris hittills. För det är verkligen inte mycket mer än spillror kvar av både skeppet och besättningen i slutet av det här dubbelavsnittet.

Själva förutsättningen för den dystra intrigen handlar just om flera olika möjliga framtider, för i det här avsnittet skiftar de olika versionerna av nuet ovanligt ofta. Den oturligt döpte krenimske vetenskapsmannen Anorax (varför kör han inte en skoter i stället?) har byggt ett vapen där han kan gå in och ändra historien genom att utplåna skepp, kometer, hela livsformer. När han tryckt på sin avtryckarknapp har dessa saker aldrig existerat, och en helt ny version av universum har skapats utifrån de nya förutsättningarna.

För någon (jag) som inte riktigt gillar när man håller på för mycket med tidsresor och manipulationer av tidslinjen så borde det här avsnittet vara rena mardrömmen. Men i stället är det riktigt underhållande. Antagligen för att manusförfattarna och producenterna för en gångs skull känt friheten att bara flippa ur och låta allt gå åt helvete. För i Year of hell går nästan inget Janeways väg, och för att göra allt ännu lite jävligare för henne låter man konsekvenserna av dåliga beslut och misslyckade chansningar pågå i ett helt år, och två hela avsnitt. Under den tiden går Voyager från blänkande hel och ren, till något som mest verkar höra hemma på ett skrotupplag.

Det går, ärligt talat, inte särskilt bra för Anorax heller. Varje manipulation han gör av tidslinjerna visar sig ha nya, oförutsägbara konsekvenser. Det var till exempel så han miste sin fru. När han med sitt tidsvapen utrotade krenimernas värsta fiendefolk så tog han visst också bort motståndskraften mot en sjukdom av misstag. Frun dog, och Anorax påbörjade sin fåfänga kamp att försöka hitta ett sätt att reparera skadan han åstadkommit. Men det verkar kvitta hur många raser eller planeter han utplånar, inget hjälper. Den där frun är borta för alltid.

Man är ju inte helt dum som tittare, ganska snart listar man ju ut hur det här avsnittet ska sluta. Man inser att Anorax på något sätt borde börja med att utplåna existensen av sitt skepp för att göra allt det han gjort ogjort. Men just den slutsatsen verkar inte Anorax ha kommit fram till under de tvåhundra år han hållit på med det här (skeppet är inneslutet i någon form av tidsbubbla där han och hans besättning inte åldras). Vilket ju förstås leder mig till nästa undran. Kan Anorax resa i tiden? Om han lyckas återskapa sin fru, kommer han då att leva i samma tid som henne? Detta är lite oklart, trots att det är en bärande del av intrigen. Eller så är jag bara väldigt dålig på det här med manipulation av tidslinjer.

Ganska snart framgår det ju också som mer eller mindre uppenbart att det här avsnittet kommer att sluta med att allt återställs till hur det var i början av Year of hell. Och där faller också en del av dramaturgin. I första avsnittet är jag extremt road av allt som händer, och njuter faktiskt över alla olyckor och skador. I andra avsnittet börjar saker och ting bli jobbiga på allvar ombord på Voyager, samtidigt som jag börjar bli otålig över att vänta på att det förväntade slutet ska uppenbara sig.

Kanske är jag för blödig här. Jag tycker att det är rätt deppigt att se Tuvok förlora synen (tydligen hade de tänkt att han skulle mista ett ben också) och Janeway nästan dö efter att hon åsamkat sig brännskador efter ytterligare en heroisk insats för att rädda skeppet. Men det jobbigaste är väl egentligen att följa hur Janeway verkligen håller på att tappa det. I slutet av det här dubbelavsnittet förvandlas hennes envishet till något som mer och mer liknar galenskap, något som hololäkaren inser vidden av när han av just den orsaken försöker entlediga henne från posten som kapten. Dessvärre inser han också att han inte har något sätt att stoppa Janeway på. Hon får fortsätta att styra sitt skepp mot undergången (bokstavligt talat). Men det är just vägen mot undergången som till sist leder till en ny början.



Year of hell är ju ett intressant experiment. En nödvändig omväg in i ett mörker av nederlag och motgångar i en serie där annars nästan varje avsnitt slutar hyfsat lyckligt. Det gör det ju i och för sig även här, det är bara det att det tar dubbelt så lång tid att komma dit. Slutet är dock så pass käckt att jag ändå börjar längta efter att se om Battlestar Galactica, och den ständiga närvaron av undergångskänsla som finns där. Hela den tv-serien hade ju ungefär samma ton som det här dubbelavsnittet, men med betydligt färre lyckliga avslut.

Men när jag läser på om vägen fram till det här avsnittet så inser jag också att det där “förväntade” avslutet kanske inte var så självklart som jag trodde. Det fanns planer på att fortsätta i den här tidslinjen under resten av säsongen, eller att åtminstone låta några i besättningen minnas något lite av det som hänt. Under hela dubbelavsnittet satt jag förresten och tänkte på Ursula K. Le Guins bok The Lathe of Heaven. En annan berättelse som handlar om hur det kan uppstå nya, oförutsägbara, förändringar när man försöker fixa till problem genom radikala ingrepp i verkligheten och tidslinjen.

Just det. Ytterligare några saker bara. I mina efterforskningar kring filmens status i framtidens kultur så verkar ju exempelvis To Catch a Thief existera i en holoversion. Den har nämligen B’elanna sett, det får vi reda på när hon och Kim har en liten quiz med varandra när de blivit instängda någonstans på skeppet efter en attack. Problemet är ju bara att eftersom ingen har facit till frågan om vem som spelade den manliga huvudrollen i filmen så är det rätt godtyckligt om hon svarar rätt på frågan eller inte (hon har fel, det är Cary Grant förstås). Och på tal om film, kul att se veteranen Kurtwood Smith som Anorax i det här avsnittet (han har varit med i flera Star Trek-avsnitt och i That 70’s Show, men också i filmen Robo-Cop). Det här dubbelavsnittet innebär också debuten för Janeways nya, korta frisyr.

Betyg; 9/10 och 8/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 8 & 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 513 tv-avsnitt.

DS9: Sacrifice of Angels (Part 2). Det om det snöpliga återtagandet av Deep Space 9.

Jag har jättesvårt att bestämma mig. Var det en dålig grej att den stora seger som det tog sex sammanhängande avsnitt av Deep Space Nine att leda fram till kändes…tja, snöplig? Eller var det otroligt schysst att inte Deep Space Nine urartade i en sån där klassisk hjältesaga där huvudpersonernas risker och chanstagande alltid betalar sig, och historien oavsett oddsen alltid slutar i en ärofull seger?

Visst, Sisko och de andra lyckas återta sin älskade rymdstation i Sacrifice of Angels, men inte av egen kraft. För alla våra hjältar var en aning för sena den här gången. Några minuter på fel sida om marginalerna, trots att de övervunnit svåra hinder och motgångar på vägen mot sina respektive mål. Alla uppoffringar och ansträngningar visade sig vara förgäves. Nästan.

Avsnittet börjar med att Sisko och hans ihopskrapade samling skepp möter Dominions övermäktiga flotta med en taktik som är så uppenbar att Gul Dukat sitter och skrockar framför sin datorskärm på Deep Space 9. Han är på ett kaxigt humör och bestämmer sig för att låtsas bli överlistad av Sisko, för att i sin tur lura honom i en fälla. Det hade antagligen varit slutet för våra glada kompisar i Federationen om inte Worf och ett gäng klingonskepp, likt kavalleriet, kommit till undsättning i sista minuten. Plötsligt har maktbalansen skiftat, och Defiant försöker nu ta sig till Deep Space Nine så fort det bara går.

På rymdstationen hjälper samtidigt Gul Dukats dotter Ziyal till när Quark fritar Kira, Jake, Leeta och Rom. Ziyals farsa tyckte att Rom och hans vänner var för farliga för att vara på fri fot på stationen i just det läge då både Siskos skepp och minfältet utanför maskhålet skulle förstöras. Men dottern Ziyal håller alltså inte med. Det gör inte Odo heller. Efter att han förstått att grundaren tänker döma Kira till döden så byter även han sida, och räddar Kira och Rom från fiendens trupper ombord på stationen. Rom försöker på nytt ta sig in i rymdstationens dator och stänga av dess försvarsfunktioner, men hinner inte bli klar i tid. Så när Sisko anländer till rymdstationen med Defiant så är minfältet vid maskhålets öppning borta och det är bara en fråga om minuter innan Dominions förstärkningar anländer till alfakvadranten och Federationens nederlag är ett faktum.

Ja, så hade det antagligen slutat i vilken annan Star Trek-serie som helst. Kanske hade man kunnat ta sig ur den här knipan med en tidsresa, eventuellt genom att använda någon slangbellefunktion runt en sol. Men här i Deep Space Nine, det andliga Star Trek-alternativet, så kan ju alltid gudarna inne i maskhålet (eller om det är nu är aliens de är) träda in och rädda liv. Rädda Bajor. Rädda Sisko. Deras beslut om att göra detta gestaltas med en bisarr drömscen. Sisko har åkt in i maskhålet för att bekämpa fienden där, men då tar plötsligt gudarna form som Siskos kollegor i en drömartad scen (praktiskt, då behöver man inte dra in några nya skådespelare för en sån här scen):

[Limbo]
SISKO: Why have you brought me here? Show yourselves. What do you want?
[Promenade]
ODO: The Sisko has returned to us.
[Quark’s]
JAKE: He arrives with questions.
[Ops]
KIRA: There are always questions. 
SISKO: I didn’t ask to come here.
[Captain’s office]
DUKAT: You desire to end the game. 
SISKO: What game? I don’t understand.
[Wardroom]
WEYOUN: You seek to shed your corporeal existence.
[Bridge]
DAMAR: That cannot be allowed.
[Promenade]
ODO: The game must not end. 
SISKO: The game? You mean my life? Is that what this is about? You don’t want me to die?
[Captain’s office]
DUKAT: The game must continue.

Ja, så där håller de på ett tag. Men efter att ha varit obegripliga ett tag så står det till slut klart att maskhålsvarelserna tänker ingripa för att rädda Bajor, men att Sisko som straff för att kräva en intervention inte kan förvänta sig att få avsluta sitt liv där (i något av de tidigare avsnitten berättar han för första gången att han tänker köpa ett hem på Bajor när han går i pension).

Med Dominions förstärkningar försvunna i maskhålet och med rymdslaget förlorat mot Federationens och klingonernas förenade styrkor återstår det inget annat för Gul Dukat än att evakuera Deep Space 9. Stationen står helt utan försvar efter att Rom avaktiverat det, så helt utan poäng var inte hans insats. Men en läxa till vill ödet tydligen lära ut till Gul Dukat. Hans besättningsman Damar skjuter ihjäl hans dotter Ziyal mitt framför ögonen på honom just när han försöker övertala henne att följa med bort från Deep Space 9. Det är när Ziyal erkänner att hon hjälpt till att frita Kira och de andra som Damar tar på sig att på egen hand straffa henne för förräderiet. Gul Dukat är tröstlös inför åsynen av sin döda dotter. Ja, frågan är om han faktiskt kanske tappat förståndet av sorgen.

Mycket stod på spel inför det här avsnittet, men utan de märkliga varelserna i maskhålet så hade Federationen varit ett minne blott vid det här laget. Grundarnas plan var nämligen att vid tillfälle tämligen snabbt utplåna Jorden och dess befolkning. Ett enkelt och smidigt sätt att eliminera den plats där risken för uppror och motstånd ansågs som störst.

Så har jag nått slutet av det här blogginlägget, och jag är faktiskt fortfarande kluven kring det här avsnittet. Visst, jag gillar att det inte blev ett traditionellt hjälteslut, men tycker ju dessvärre illa om allt i den här serien som ens har en doft av andlighet eller övernaturliga krafter. Så det får väl bli ett slags kompromissbetyg.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 511 tv-avsnitt.

DIS: Lights and Shadows. Det där Burnham hittar Spock, och kapten Pike hittar den där revan i tid och rum.

Ungefär allt jag skrev om i blogginlägget för förra veckans avsnitt om vart Discovery var på väg som serie visade sig alltså vara kvalificerade felgissningar nästan direkt. Spock gjorde entré här, i avsnitt 7 av 14, man drog inte ut på det ytterligare som jag spekulerade kring. Sedan är ju frågan om det är kroppsligen eller själsligen han är med i serien. Han är ju ordentligt sinnesförvirrad genom hela avsnittet och upprepar mest bara olika Alice i Underlandet-formuleringar, samt en sifferkombination som sedan visade sig vara koordinater i spegelvänd ordning (Det känns mer och mer som att mitt allt för hastiga läsande av Alice i underlandet som barn är en populärkulturell miss av gigantiska mått. Och att jag aldrig kom mig för att läsa Alice i spegellandet. Den första av de två böckerna ältas dock fram och tillbaka i den här aktuella bokcirkeln i P1).

Efter att ha flängt galaxen runt på jakt efter brorsan så hittar alltså Michael Burnham sin försvunne bror Spock på Vulcan, gömd där av deras morsa Amanda. Mamman lyckades alltså med det som varken Stjärnflottan eller Section 31 klarade av. Hur Amanda hittade Spock, och var, förtäljer dock inte historien. Däremot görs det en väldigt stor affär av att Spock led av inlärningssvårigheter som barn, L’tak Terai som det tydligen heter på Vulcan. Det skulle, enligt Amanda, vara något han ärvt från henne. I serien verkar diagnosen användas som en symbol för Spocks kluvenhet kring sitt mänskliga och vulcanska arv. Det tjatades så pass mycket om L’tak Terai att jag bara antar att det kommer att spela någon form av roll senare. Lite ansträngd grej, tyckte jag nog mest. Det lät också lite misstänkt planterat. Som att man var tvungen att klämma in en funktionsvariation någonstans i serien för att var riktigt samtida.

Lights and shadows var inte heller likt de närmaste avsnitten, rent dramaturgiskt. I förra avsnittet trodde jag att jag knäckt säsongens formula, men inte då. I det här avsnittet fick den sammanhängande intrigen kring Spock svälla ut och ta större plats än tidigare, samtidigt som jakten på den röda ängeln höll på att föra hela Discovery rakt in i en reva i tid/rum-kontinuiteten i ett klassiskt “veckans äventyr”. De två var som två parallella och likvärdiga parallella handlingar.

Den mest dramatiska av de två var väl ändå den med tidsrevan. Att nästan ha kört in i en sådan avskräckte inte Kapten Pike, som snarare bestämde sig för att utmana ödet på allvar, och bege sig nära den där tidsanomalin tillsammans med Ash Tyler. Där fick de bland annat tampas med en av Discoverys undersökningssonder som kom farande tillbaka från framtiden i en ny, förbättrad version, exempelvis försedd med bläckfiskarmar och en enorm hunger efter att hitta saker i Discoverys databas. Dramatiken vid tidsrevan skapade dock fler frågor än svar. Förutom den gamla funderingen om den röda ängeln är god eller ond, så öppnas det ju upp för att det kan finnas andra saker där borta i framtiden som vill skada våra hjältar. Själv undrar jag i så fall var tidsresepolisen håller hus!

Kapten Pike framstår som allt mer genomsympatisk ju längre serien pågår. Själv tycker jag fortfarande att det verkar som om om han har ett gäng mörka hemligheter i bagaget, men hittar inte riktigt något stöd för det i seriens intrig. Tvärtom, han verkar vara en ödmjuk ledare, beredd att erkänna fel och be om ursäkt när han begått misstag. I det här avsnittet är det Ash Tyler som får ta emot en ursäkt, vilket inte gjorde mig särskilt glad. Jag tycker att Pikes bitchande mot Tyler har varit ett av de mest underhållande inslagen i de senaste avsnitten.

Någon som däremot inte tar det försiktigt på sitt nya jobb är Spegel- Georgiou. Hon har redan snokat rätt på saker som hon kan använda för att få fördelar. Som här, där hon öppet hotar Leland med att berätta om hans hemligheter. En av dem verkar vara att det är hans fel att Michael Burnhams föräldrar dog. Kommer ni ihåg att jag skrev att universum liksom krymper när allt i hela galaxen handlar om en och samma familj. Tja, det verkar som om jag får börja vänja mig vid det. Georgiou iscensätter också att Burnham kidnappar Spock från Section 31 (dit hon just överlämnat honom). Men inte förrän de låtsas ha ett slagsmål, för syns skull, så att fritagandet verkar vara på riktigt. Det verkar vissa av slagen också vara. Varför spegel-georgiou faktiskt gör det här återstår att se. För övrigt, hur underutnyttjad är Leland? Seriens enda manliga rollfigur med sexsymbolspotential får knappt synas i serien! Skandal!!

Lights and Shadows öser på. För fullt Det känns som om serien helt plötsligt lagt in en annan, högre, växel i berättandet. Kan inte minnas när jag senast satt så här fast i ett Discovery-avsnitt. De brukar alltid sega till sig någonstans. Inte den här gången.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 7/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 510 tv-avsnitt.