VOY: Imperfection. Det där Seven of Nine får tekniska problem – och upptäcker det här med tårar.

En helt ny typ av problematik öppnar sig i och med det här avsnittet. Hur gör man egentligen med reservdelar nu när Seven of Nine inte längre har någon kontakt med borgkollektivet? Frågan dyker upp i det här avsnittet där hennes allra viktigaste elektroniska implantat börjar fungera lite svajigt. Någon kopia klarar man inte av att göra. Inte ens när Janeway riskerar livet med lite likplundring för att hämta ett implantat från en död borgdrönare så fungerar det. Drönaren hade varit död för länge och implantatet är förbrukat.

Kvar finns då i praktiken bara en lösning. Icheb, det enda borgbarnet som är kvar på Voyager (de andra tre skeppas hem i början av avsnittet), erbjuder Seven sitt eget implantat. Han har räknat och kalkylerat och kommit fram till att han är så pass ung och enbart semi-assimilerad att han borde klara av att anpassa sig till ett liv utan just den här centrala manicken Seven vägrar, men då opererar han ut det på egen hand. Det blir en rätt så dramatisk scen av det hela:

SEVEN: You’re acting like a child. 
ICHEB: I’m trying to save your life. 
SEVEN: Only because you’ve grown too dependent on me. 
ICHEB: You think I need to learn to rely on other people? 
SEVEN: Yes. 
ICHEB: What about you? You’ve refused to rely on a single member of this crew. You hid your condition from the rest of us, you deactivated the Doctor, and now you’re rejecting my help. You’re the one who needs to rely on others. Isn’t that what people on this ship do? They help each other? 
JANEWAY: Whenever we can. 
ICHEB: If the Captain were dying, you’d risk your life to save her, wouldn’t you? And when you respond to a distress call, you’re risking the life of everyone on this ship to respond to the aid of strangers. 
JANEWAY: He’s right. 
SEVEN: Captain, he’s just a child. 
JANEWAY: I don’t think he is. Not anymore. 
 

Efter några dagars regenererande är Seven fit for fight igen, och Icheb verkar (förstås) också klara sig. Slutet gott, allting gott. Eller? För jag menar, det där implantatet skulle ju kunna gå sönder igen? Och betyder ingreppet som gjordes att Icheb nu blir lite mindre mekanik och lite mer människa? Dessa viktiga frågor får inget svar. I stället fokuserar man på Seven och hennes känsloliv. I början av avsnittet upptäckte man att han hade något fel på ett implantat när hon började gråta. Nu, i slutet, börjar hon gråta igen. Men den här gången kommer det från hjärtat. Hon är så glad över att Icheb är frisk och rörd över vad han gjort för hennes skull att hon inte kan låta bli att böla lite. Så mycket mänska ändå, verkar det vara meningen att man ska tycka.

Även om det känns en smula tjatigt att man följer upp säsongsinledningen med ytterligare en borgrelaterad historia så är det här en hyperdramatisk story. Ett tag verkar det faktiskt som om Seven skulle behöva skrivas ut ur serien redan i säsongens andra avsnitt, men som vanligt ordnar allt upp sig lagom till de avslutande scenerna. Är dock lite förvånad över hur mycket mekanik det verkar finnas där under Sevens hud. När hon hamnar i någon form av chocktillstånd första gången hennes implantat svajar till så öppnar det sig sår i huden med metall under. Läskigt.

Det är några små grejor som gör det här avsnittet lite bättre än genomsnittet. Som att Janeway anfalls av vrakletare när hon försöker hitta ett lämpligt implantat åt Seven. Ett våldsamt gäng som inte dyker upp senare i avsnittet, utan bara finns där för att visa hur farlig och våldsam världen omkring dem är. Annars brukar ju allting som etableras återkomma senare i avsnittet. Och så är väl också Ichebs utbrott en av avsnittets höjdpunkter. Manu Intiraymi som spelade Icheb har berättat hur Robert Picardo (skådespelaren som gör hololäkaren) gick fram till honom efteråt och lovprisade hans insats. Så gulligt citat från den här intervjun:

So after the scene I was huffing and puffing and crying and I had rehearsed my ass off and Robert Picardo took me aside and he said “well young man, every once in a while one of you recurring people come on and it is a pleasure to have you. You really wake us up. You have woken this cast up. You made us all remember why we are here. Thank you, young man.” And then he walked off and right now I am still getting emotional thinking about it. I was kid man, and Robert Picardo was like a stud to me. So getting that from him, I was like, “Oh my god, he thinks I can act.”

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 638 tv-avsnitt.

VOY: Unimatrix Zero, del 2. Upplösningen på kampen om drönarnas paradis.

Ni vet väl att det är något mycket speciellt i görningen i och med det här blogginlägget, va? Att det här är början på slutet, i varje fall när det gäller Voyager. Eller för att tala klarspråk, efter 636 blogginlägg är det nu dags för mig att ge mig in på den ALLRA SISTA SÄSONGEN AV VOYAGER. Den sista av de tre “stora” serierna– de som höll på i sju år vardera. På något sätt känns de knappt hundra avsnitten av Enterprise som återstår efter det här som rena rama barnleken. Men, jag säger till mig själv som så många gånger förr under det här projektet, jag är förstås inte riktigt där än. Först ska jag skriva mig igenom säsong sju .

Så hur står sig då det första avsnittet av den sista säsongen – den rafflande upplösningen på historien om Unimatrix Zero, drönarnas paradis. Och hur ska det gå för våra tvångsassimilerade vänner ombord på borgkuben? Kommer rentav Janeway, B’Elanna och Tuvok att få tillbringa resten av den här sista säsongen som borgdrönare om ingen lyckas rädda dem?

Nej, fullt så dramatiskt, eller utdraget, blir det förstås inte. Den andra delen av Unimatrix Zero är framför allt betydligt luftigare än den extremt späckade säsongsfinalen som föregick den. Så pass gles rent actionmässigt att jag hinner inse att jag inte riktigt förstått vad Unimatrix Zero är. Eller hur den fungerar. Utöver massor av frågor kring gemensamma icke-fysiska mötesplatser (vem designade den, hur drivs den, finns det en support att ta kontakt med om någon bär sig illa åt?) så undrar jag också över lite praktiska frågor. Som till exempel hur personer som befinner sig i olika delar av två olika kvadranter kan mötas och prata med varandra i realtid – om än i en virtuell verklighet. Jo, jag har ju förstått att borgerna verkar ha någon fantastisk teknik för att knyta samman alla sina drönare i galaxen – men varför har i så fall inte Voyager-crewen försökt kopiera den delen av tekniken. Då hade man sluppit att nöja sig med ett datapaket varje månad från Stjärnflottan. Det känns ju trots allt orimligt att Unimatrix Zero ska kunna kommunicera snabbare än alla andra kommunikationsmedel i hela galaxen.

Janeway lyckas i varje fall till sist sprida sitt nykonstruerade virus hos borgkollektivet, även om Tuvok under processens gång råkar bli assimilerad på riktigt. Viruset har dock oväntade effekter. Inte bara minns Unimatrix Zero-personerna vad de varit med om i den virtuella världen – de blir också frånkopplade från hela det gemensamma borgnätverket. Borgdrottningen märker alltså att det är röster som tystnar, och hennes högst radikala sätt att lösa det här på är att låta skepp med tysta drönare på självdestrueras. Hellre mista en hel kub än riskera att motståndarna tar över den. På det här sättet tänker hon sig att utpressa Janeway till samarbete, för inte vill väl Janeway att ens drönarliv ska gå till spillo (lite väl mycket glädjetänk kring den här lösningen, det var väl bara några avsnitt sedan Janeway själv gick till attack mot drönare utan några som helst betänkligheter – på det här sättet skulle ju Borgdrottningen rent teoretiskt kunna tvingas att förstöra hela sin flotta för att hitta alla avvikare).

När den första utpressningsmetoden inte fungerar så konstruerar Bordrottningen i stället ett virus som ska döda alla drönare som är uppkopplade till Unimatrixen, som viruset ska spridas genom. Så då får Janeway ta till samma metod som Borgdrottningen, fast tvärtom: utplåna Unimatrix Zero. Då finns det ingen plats att sprida viruset på – de andra unimatrixarna är ju inte ens uppkopplade till borgkollektivet längre så hon kan inte nå dem på det sättet. Janeway ger order om det här genom ett kryptiskt och ganska vagt formulerat holomeddelande till sin crew, som genast skrider till verk

Sedan hjälps Voyager och ett av de befriade borgskeppen åt så att Stjärnflottans tre assimilerade medlemmar kan transporteras därifrån – i sista minuten innan den kuben också självdestrueras. De räddas med samma mikroskopiska marginal som när de tre transporterades dit några millisekunder innan Delta Flyern sprängdes i bitar i förra avsnittet. Lite fattigt allt att köra greppet att vi ser ett skepp explodera innan vi vet att personerna ombord det har transporterats över till säker mark.

Seven of Nines kärlekshistoria med Axum är förresten på igen under det här avsnittet. Hon hånglar med honom, även om hon är skitledsen över att han befinner sig i andra änden av någon annan jävla kvadrant och chansen för att de ska få träffas på riktigt är minimal. De står och håller på och kysser varandra till Unimatrix bokstavligen håller på att falla i bitar, avsnittets kanske snyggaste bild.

Som vanligt är den avslutande delen av ett dubbelavsnitt inte lika spännande som det första, här tappar man framför allt en hel del av tempot från del 1. Man tar heller inte handlingen vidare så mycket, utan verkar liksom ha fullt upp med att lösa de problem och hot som uppkom under det förra avsnittet. Slutresultatet av hela det här upproret/virusspridningen/revolten blir i varje fall att ett antal drönare nu fungerar som rebellsoldater inom borgarmadan. Men hur många och hur framgångsrika de är vet ingen. Det verkar i varje fall definitivt inte vara den stora seger som både unimatrix-zero-borgerna och Janeway hoppats på.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 637 tv-avsnitt.

VOY: Unimatrix Zero, del 1. Det om borgdrönarnas virtuella paradis.

Det här är ju faktisktVoyagers sista chans att få till en riktigt maffig cliffhanger avslutning på säsongen, eftersom den kommande, sjunde, omgången av serien också är den sista. Så vilket ess är det som man slänger ut på det spelbordet för att uppnå den effekten? Jo, men självklart blir det borgfest. Igen. I ett avsnitt som egentligen mest av allt är Janeways egen cover på Picards assimilering till borg. Och för att det hela inte ska kännas som en upprepning så slutar avsnittet med Janeway, B’Elanna och Tuvok är förvandlade till borger. Tre huvudpersoner med implantat och allt. Ät det, Picard!

Vägen till assimileringen går via upptäckten av Unimatrix Zero, ett slags virtuellt paradis där vissa av drönarna (de som har en särskild genetisk avvikelse) tillbringar tiden då deras kropppar regenereras. Här har ingen implantat i ansiktet eller kroppen, utan alla är fullständigt fria att leva och vara som man vill. Men när man sedan vaknar upp som drönare igen så minns man inget av Unimatrix Zero. Det är liksom som en pågående dröm som du bara kan få access till när du sover. Och det är in i Unimatrix Zero som Seven glider en natt när hon regenereras. Hon minns inte något av några tidigare besök i unimatrixen när hon kommer dit, men så småningom börjar hon komma ihåg. Den där snubben som är så trevlig mot henne, är inte han kanske hennes unimatrix zero-pojkvän.

Andra hade kanske blivit glada av att återfinna sitt livs kärlek, men Seven freakar förstås. Blir oerhört stel. Hon kan tänka sig att slåss för att försvara unimatrixen, men bara om hon aldrig någonsin tvingas till att hångla med sin virtuella pojkvän. Samtidigt är borgdrottningen regenereringsdrömmarna på spåren. Det här är exakt den typen av verksamhet som hon inte tolererar. Och hon känns härligt medeltida när hon hugger huvudet av sina drönare och börjar rota i deras huvuden för att förstå hur man länkar upp sig till paradiset.

Så givetvis söker man hjälp hos Janeway, som genom lite tankeöverföringshjälp från Tuvok kan komma på besök i unimatrix-nollan. Men under hennes besök där så angrips platsen av borger. I brist på andra sätt att förstöra det virtuella paradiset, så skickar borgdrottningen sina krigare dit för att döda och sabba. Så nu är det plötsligt skarpt läge igen mellan Janeway och borgdrottningen. Drottningmöte! Och Janeway ser för sin egen del här en chans att för första gången på riktigt hota borgerna. Man konstruerar ett virus som får unimatrix zero-drönarna att minnas vad de varit med om, så att de kan bli en motståndsrörelse inom borgkollektivet. Och för att plantera viruset inuti borgernas kollektiva medvetande så låter Janeway, Tuvok och B’Elanna sig fångas och assimileras. Fast att det var ett medvetet val att bli tillfångatagna inser vi först i slutet av avsnittet.

Det här var ett späckat avsnitt, med många vändningar. Som jag hintat om tidigare så tycker jag att drivet i berättelserna blivit bättre den här säsongen, och man väver samman intrigtrådar och handling mycket elegantare än i det gamla systemet med en tydlig a- och b-handling som de andra upplagorna av Star Trek-serier ofta höll sig till. Jag tycker också att avsnitten ser bättre ut, som att man antingen fått en högre budget och/eller en bättre specialeffektsavdelning.

Borgernas kuber börjar också snart kännas som ett “home away from home” i Voyager. Deltakvadranten verkar krylla av borgskepp, samtidigt som de inte längre utmålas som den där helt oövervinneliga fienden som de var i The Next Generation. Så mitt helhetsintryck är nog ändå att man fick till en riktig rökare här. Att intrigen på många sätt är helt orimlig hann jag inte ens tänka på, så mycket hände det. Dessvärre fanns det rätt så mycket tid att fundera på den problematiken under del 2 av det här äventyret. Men det återkommer vi till i nästa blogginlägg, tänker jag.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 636 tv-avsnitt.

VOY: The Haunting of Deck Twelve. Det där Neelix berättar en spökhistoria.

The Haunting of Deck Twelve är en lekfull variation av den vanliga Voyager-dramaturgin Den här gången berättas intrigen i form av en spökhistoria som Neelix drar för borg-barnen. Vi får se en rad flashbacks som ska förklara varför Voyager kör rakt in i en nebulosa med warphärden och all elektronik avstängd. Det är under den här blackouten, i ett rum endast upplyst av en ensam lanterna, som den läskiga historien berättas för kidsen. Det handlar om en oönskad fripassagerare, en varelse som ser ut som ren energi, som tar över skeppet och dess dator, mixtrandes med Voyagers livsuppehållande system för att få besättningen att göra som hen vill.

Har ni hört den förut? Den om varelsen som är en energiform som lyckas ta över ett Federationsskepp? Mmm, det har blivit ett gäng sådana stories genom tiderna (nu senast i avsnittet om Janeways utfärd med skeppets losers). Men tack vare det här avsnittets ramberättelse/spökhistoria så känns den här tropen, den kanske mest slitna av alla Star Treks återkommande intriger, nästan som ny. Allt som sker känns en smula mer mystiskt än vad det brukar vara, skeppet aningen mer ogästvänligt och inkräktaren ombord ovanligt gåtfull (ibland har den till och med ett ansikte!)

Hela avsnittet är ju också lite av ett mysterium utan lösning. För det som till en början verkar vara en påhittad spökhistoria, känns så småningom mer och mer rimligt. Även om vi inte kan vara helt säkra på någonting i det här avsnittet. Det slutar som ett slags gåta. Kanske hände hela det här maktövertagandet, och kanske har den där energiformen fått bo på däck 12 ett tag, eller så är Janeway bara superintresserad av nebulosor.

I det här avsnittet får vi också träffa några av våra “nya” återkommande rollfigurer. Jag gillar till exempel att en ur losergänget dyker upp i en korridor och genast blir anklagad för att ha förorsakat en massa fel, trots att hon inte ens hunnit börja med sin reparation. Precis som att det är kul att borgbarnen skapar ramen till den här storyn, några av dem helt förskräckta när de lyssnar på spökhistorien. Andra av dem kommer med högst detaljerad vetenskaplig kritik mot hans utsagor.

Neelix borde däremot kanske jobba lite mer med slutet på spökhistorien. Den blir lite av ett antiklimax. Den mystiska varelsen har nämligen tagit över skeppsdatorn, och använder sig av den för att kommunicera med Janeway. Inkräktaren vill att alla ska lämna skeppet, medan Janeway pedagogiskt försöker förklara för varelsen att besättningen behövs, om så bara för att sköta underhållet på skeppet på färden till nästa nebulosa som varelsen kan bo i. Nog för att förhandlingar kan vara intressanta, men att börja en berättelse som en spökhistoria och avsluta den som en berättelse om en fackförhandling känns ju lite sådär.

JANEWAY: You’re going to kill everyone on this ship. Do you understand what that means? 
COMPUTER: To deprive of life. Extinguish. 
JANEWAY: Yes, and if you extinguish us, you’ll be extinguishing yourself. You need this crew. 
COMPUTER: Clarify. 
JANEWAY: The technology you’re using needs to be maintained. Who do you think is going to do that when we are gone? Voyager’s secondary systems have already begun to fail. In a few weeks, primary systems will start to go offline. 
COMPUTER: Unable to confirm. 
JANEWAY: Access the internal sensors. Run a ship-wide diagnostic. See for yourself. 
COMPUTER: Abandon ship. 

Närkontakten med energiformsvarelsen blir tuff, alla besättningsmän lämnar skeppet och bara Janeway är kvar. Och hon måste bevisa för den främmande livsformen att hon är beredd att dö, snarare än att överlämna kontrollen av farkosten till henom. Å andra sidan är Neelix en lurig berättare. När han dragit hela storyn för barnen låter han dem tro att allt bara var en påhittad historia, även om vi som tittar inser att den nog var sann. Så dribblar man bort barn, och eventuellt några slökollande tv-tittare som inte fattar ett skvatt av vad det här avsnittet handlar om.

Jag gillade i varje fall tonen i berättelsen, och tyckte än en gång att man blivit bättre på att skapa mer action i serien. Trots att det är femtielfte gången jag sett ett avsnitt på det här temat så fanns det ändå så många olika spänningsmoment och dramaturgiska toppar i det att det kändes hyfsat fräscht

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 635 tv-avsnitt.

VOY: Life Line. Det där hololäkaren botar sin skapare.

Någon fick tydligen blodad tand kring det här med skådespelare som spelar mot sig själva efter avsnittet där Kes övermannar Kes och gömmer henne i en låda. Så i Life Line får Robert Picardo mycket att göra när hololäkaren vårdar sin skapare, en äldre och sjukare version av sig själv. Doktor Lewis Zimmerman skapade ju den första upplagan av hololäkaren med sig själv som förebild, så de är bägge lika vresiga, asociala och lättsårade. Upplagt för mysig, avslappnad och högfungerande stämning, helt enkelt. Eller inte.

En sak är säker, den som kom på att det skulle finnas med ett talande iguanahologram i det här avsnittet borde fått en Emmy. Eller kanske två. Det är det absolut bästa med hela Life Line, och att vi inte får lära känna Leonard (som iguanan heter) bättre är en stor sorg för mig. Leonard är bara ett av flera hologram som den folkilske doktor Zimmerman omger sig med. Det verkar bara vara den lika socialt handikappade Reg Barclay i Zimmermans umgängeskrets som är människa.

Samme Barclay som ju lyckades ta kontakt med Voyager tidigare under säsongen, och som nu lyckats upprätta månatliga datautbyten mellan Janeways skepp och Jorden. Och det är i det första av dessa datapaket som han skriver ett brev till hololäkaren för att berätta att hologrammets konstruktör, doktor Zimmerman, är sjuk. Varpå hololäkaren kräver att få åka med i nästa komprimerade datorpaketssvar för att försöka bota den person i hela galaxen som han eventuellt skulle kunna kalla…pappa.

Hololäkaren kommer fram, men möts inte direkt av en öppen famn. Tvärtom. Större delen av det här avsnittet upptas av hololäkarens och Zimmermans inkompatibla personligheter. Relationen mellan de två blir inte direkt enklare av att hololäkaren gärna vill ha sin skapares erkännande, att Zimmerman ska se hur mycket hololäkaren utvecklats bortom sin grundprogrammering. Ur Zimmermans synvinkel är hololäkaren däremot främst en påminnelse om hans kanske mest förödmjukande professionella nederlag. Efter att den första prototypen för ett medicinskt akuthologram testats, Mark One, ville Federationen ha en rad förbättringar och förändringar. Den första generationen av programvaror som producerats kasserades dock inte, utan fick nya, enklare arbetsuppgifter inom avfalls- och lokalvård.

ZIMMERMAN: Emergency Medical Hotheads. Extremely Marginal Housecalls. That’s what everyone used to call the Mark Ones until they were bounced out of the Medical Corps. I tried to have them decommissioned, but Starfleet in its infinite wisdom overruled me and reassigned them all to work waste transfer barges. That’s where you’d be too, if you hadn’t been lost in the Delta Quadrant. Do you know how humiliating it is to have six hundred and seventy five Mark Ones out there, scrubbing plasma conduits, all with my face? 

Eftersom det här på många sätt är en fristående fortsättning på Pathfinder så dyker Deanna Troi upp i en gästroll även här. Hon ska försöka medla mellan de två Zimmermanska tvillingssjälarna, och efter en del rätt jobbiga gräl kommer hon också på lösningen på problemet: ömsesidig svaghet ger ömsesidigt förtroende. Om hon ser till att hololäkaren håller på att paja så kommer Zimmerman att laga den, och då kanske även hololäkaren kan få komma till och försöka bota Zimmerman.

Life Line är en smula tjatigt i längden. En hololäkare eller en doktor Zimmerman i taget kan vara kul, men att höra två skitjobbiga gubbar stå och gnabbas i scen efter scen blir ganska jobbigt i längden. Deanna Trois andra appearance under en och samma säsong tydliggör också hur liten skillnaden är mellan ett exklusivt framträdande och en “jaha, är du här igen”-reaktion från mig som tittar. She overstayed her welcome, liksom.

En intressant grej, kanske det mest spännande i det här avsnittet: Janeway får ett meddelande från en av sina bossar där de vill bli uppdaterade kring läget för Maquismedlemmarna på hennes skepp. De forna rebellerna ser hon ju idag på som fullvärdiga medlemmar av besättningen, men om och när Voyager anländer jorden kanske de kommer att ses som skurkar och banditer av Federationen. Chakotay är dock inte lika chockerad över frågan från Federationen. De som varit medlemmar av Maquis har aldrig glömt det. Själv verkar han mest intresserad av att flirta med Janeway över en lunch.

JANEWAY: I don’t think of you or B’Elanna or the others as Maquis. I think of you as part of my crew. 
CHAKOTAY: You may have forgotten, but we haven’t. You heard the Admiral. It’ll be years before we have to deal with those issues. Let’s worry about it then. 
JANEWAY: Do you have lunch plans? 
CHAKOTAY: Is that aninvitation? 
JANEWAY: I was hoping you’d help me compose a response. 
CHAKOTAY: You’re on.

Trots att jag har en rad invändningar mot det här avsnittet (som vanligt) så måste jag ändå betona hur bra och omväxlande den här säsongen varit så här långt. Nya berättargrepp och infallsvinklar i ovanligt många avsnitt, och nu till och med en bihandling som pågår i alfakvadranten. Sjätte säsongen av Voyager känns verkligen så långt ifrån slentrian-Star Trek man kan komma. Men det betyder inte att man lyckas med varje enskilt avsnitt eller storyline. Däremot att mina förväntningar på varje enskilt avsnitt är högre under den här säsongen än tidigare.

Det här avsnittet var, som jag mer än antytt tidigare, en smula påfrestande. Men allt som innehåller en talande iguana som heter Leonard är stor tv-serie-konst, om man frågar mig (även om han tyvärr säger alla sina repliker off camera).

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 634 tv-avsnitt.

VOY: Fury. Det där Kes kommer tillbaka. Och är skitförbannad.

Jag hade hört talas om det här avsnittet tidigare. Att Kes faktiskt skulle göra comeback i serien, om än bara för ett avsnitt. Ni har väl inte glömt henne? Den där väna lilla varelsen som följde med Voyager bort från sin hämmande hemplanet. En tid senare lämnade hon ju även Voyager för att fara i väg på egna äventyr i något upplöst läge, mer som en kraftfull telepatisk energi än en person.

Eftersom hennes folk bara lever i några år så har hon åldrats ordentligt nu när hon återvänder till Voyager nästan tre år senare. Dessvärre är hennes ärende inte att arrangera någon slags mysig reunion. Tvärtom, hon är där för att se till att Voyager och dess besättning går under, och för att radera deras gemensamma historia. Och hon dessutom ännu mäktigare än när hon lämnade Voyager.

Så här långt är jag absolut med på noterna. Makt gör ju dessvärre sällan folk trevligare, så jag tycker att det är ganska förväntat att Kes kraschar sitt skepp rakt in i Voyager samtidigt som hon transporterar sig själv ombord.Jag har till och med viss acceptans för att hon travar skitförbannad genom Voyagers korridorer som hon samtidigt sabbar och sliter i stycken med sina mentala krafter. Det är när hon dödar B’Elanna som jag kanske tycker att hon går en smula för långt. Men Kes stoppar inte ens där. Nej, den-ursinniga-varelsen-vi-känner-som-Kes är inte nöjd förrän hon sabbat det här avsnittet helt och hållet, och gjort det till ett TIDSRESEAVSNITT.

Med hjälp av energin från Voyagers warphärd så far den-ursinniga-varelsen-vi-känner-som- Kes tillbaka i tiden. Tanken är att kidnappa sig själv som lite yngre, och dra iväg med den yngre upplagan till deras gamla hemplanet. Livet som mäktigt telepatiskt väsen i rymden var tydligen inte lika kul som det verkade till en början, och nu vill Kes bara spola tillbaka bandet. Se till att hennes yngre jag aldrig får några idéer om att fara ut i rymden, utan nöjer sig med att hänga med familj och vänner. Den-ursinniga-varelsen-vi-känner-som-Kes drar sig inte heller för att skylla allt jobbigt som hänt på Janeway. Att det var hon som uppmuntrade Kes att utveckla sina telepatiska krafter, HUR KUNDE HON GÖRA EN SÅN SAK??? Så inte nog med att hon tänker kidnappa sig själv, den-ursinniga-varelsen-vi-känner-som-Kes tänker också ge Vidiierna information så att de kan ta kontroll Voyager. Janeway och de andra kommer helt enkelt att bli reservdelslager för den sjukdomsdrabbade rasen, så även om den yngre versionen av Kes inte vill stanna på sin gamla hemplanet så finns det ingen att få hjälp av.

Men där borta, på Voyager från det förgångna, får Tuvok märkliga déjà vu-upplevelser, eller ska man kanske kalla dem för föraningar. Visioner om framtiden, vilket i sin tur får Janeway att inse att någon form av tidsresor skett på skeppet. Vidden av eländet går dock inte upp för henne förrän vidiierna anfaller och hon konfronteras med den-ursinniga-varelsen-vi-känner-som-Kes. En duell som slutar med att Janeway tvingas döda Kes från framtiden.

Tuvoks föraningar gör dock att Janeway och Tuvok kan förändra det som händer i framtiden. Avsnittet hoppar framåt i tiden igen, så att vi är tillbaka i början av avsnittet, då den-ursinniga-varelsen-vi-känner-som-Kes är på väg mot Voyager. Men den här gången vet Tuvok och Janeway vad som väntar dem. Man har till och med spelat in ett holo-meddelande från den unga Kes som säger att allt måste ha varit ett missförstånd, någonstans.

HOLO-KES: Remember me? The innocent child you’re here to save? You blame Captain Janeway, but the choice was yours. You made the decision to leave Ocampa, and you made the decision to leave Voyager. If you’re watching me now, you’ve come back to take revenge on the people who cared about you. That’s not who you are, and that’s not who I am. Don’t do this. Find another way home. Captain Janeway will help you if you give her a chance. Try to remember who you were. Try to remember me. 

Och precis så töntigt är det här avsnittet att det där räcker med det där meddelandet för att förvandla den-ursinniga-varelsen-vi-känner-som-Kes till bara en åldrad upplaga av henne. Tre minuters terapi, det var allt som behövdes för att hon skulle bli normal igen, och dra iväg till Ocampafolket på egen hand.

Jag är enormt splittrad efter att ha sett det här avsnittet, som både känns actionfyllt och råtöntigt.

Om vi bara börjar med det här med tidsresan, så känns den lite extra wobbly den här gången. Tuvoks föraningar, var kom det där ifrån? Och hur kan det komma sig att den-ursinniga-varelsen-vi-känner-som-Kes död där borta i det förgångna inte har några som helst konsekvenser för tidslinjen? Jag är inte heller nöjd med att det där holomeddelandet genast får Kes att minnas vem hon brukade vara. På ett ögonblick är hon därmed förlöst från all gammal ilska och ångest.

Två roliga saker finns det ändå i det här avsnittet. Dels att den den-ursinniga-varelsen-vi-känner-som-Kes väljer att hålla sin drogade yngre upplaga gömd i en låda. Jag vet inte, det såg bara så absurt ut. Hon drar ut en låda och där ligger det en kropp. Hennes egen kropp! Det andra är det där med att Tuvok springer på Naomi Wildman i en av sina visioner från framtiden. Ändå lite fnissigt att hennes mors graviditet blir beviset för att Tuvok inte bara hallucinerar (fast i ett annat avsnitt hade man säkert lika gärna kunnat komma till slutsatsen att Tuvok på ett undermedvetet plan snappat upp att Samantha Wildman var gravid).

Men de där två (ganska små) roligheterna hjälper inte upp ett avsnitt som känns hemskt rörigt. Jag tror inte att det bara är en arbetstopp som gjort att det tagit flera dagar för mig att skriva klart det här blogginlägget. Snarare så har det här avsnittet trilskats med mig när jag försökt sammanfatta det. En ovanlig kombination av en ytterst komplicerad, delvis ologisk och (på sina ställen) rätt tunn handling. Samtidigt är den fylld av så pass mycket action och parallella skeenden och tidslinjer att man verkligen aldrig har det tråkigt (jag har ju inte ens nämnt Tuvoks födelsedagstårta eller Vidiianernas hemska krokarmar som de fångar Voyager med).

Kan ändå inte låta bli att surna till över att man grävt upp Kes från seriens elefantkyrkogård för ett sådant här luftslott. Och för att man nu lät rollfiguren gå till historien som en smått galen figur som misslyckats i sitt värv att bli en varelse med kosmiska krafter. De kunde väl ha låtit henne sluta, som det heter, på topp.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 633 tv-avsnitt

VOY: Muse. Det om när B’Elanna blir skeppsbruten och möter en dramatiker som har idétorka.

Men vad är det som händer under den här säsongen? Det är liksom den ena mysiga manusidén efter den andra. Här i Muse dessutom med ett härligt metaperspektiv,: storyn kretsar kring en ung dramatiker som hittar inspiration i skeppsloggarna efter att B’Elanna kraschat med Delta Flyern på hans planet. Resultatet blir att han skriver en följetong, varje vecka en ny del om äventyren på Rymdskeppet Voyager, som sedan framförs på en liten amfiteater. Det vill säga, han har i stort sett samma jobb som manusförfattarna till den här serien som jag bloggar om har. Även om just den här dramatikern/regissören valt att framföra verket ungefär som ett grekiskt drama, och skildra personalen på Voyager som någon form av gudar.

Alltså. Gillade det här så himla mycket. Fnissade för mig själv varenda gång som det kändes lite extra meta. Som när Den Unge Dramatikern inser att han kanske kan påverka sin härskare i en mer pacifistisk riktning genom sina pjäser.(har vi sett några sådana Star Trek-avsnitt, eller?). Samt när han och B’Elanna diskuterar vilka beståndsdelar som krävs för att göra ett riktigt bra drama:

KELIS: The Rescue of B’Elanna Torres. We begin with Harry Kim reaching Voyager in the escape pod. He tells Captain Janeway that B’Elanna Torres is lost. We continue to the point where they discover a piece of the Delta Flyer. After that 
TORRES: It’s simple. They search for B’Elanna Torres. B’Elanna Torres is found. 
KELIS: Or not found. 
TORRES: Or not found. The end. It sounds pretty straightforward to me.
KELIS: That’s exactly the problem. Where is the mistaken identity, the discovery, the sudden reversal? Mistaken identity, a character who is someone else. Discovery, the moment when that identity is revealed. Reversal, a situation that turns from good to bad in a blink of an eye. 
ACTOR: Find the truth of your story and you won’t need all those tricks. I don’t know how things are done across the Eastern Sea, but here poets have become lazy. They rely on manipulation to move their audience. It wasn’t always that way. 

Det här skulle eventuellt kunna vara ett replikskifte skrivet av någon som tröttnat på allt prat om dramaturgiska vändpunkter och den uppsjö av manusdoktorer och handböcker som alla predikar om hur man skriver ett bra manus.

Lite pliktskyldigast pågår också lite andra saker vid sidan av den här alternativa iscensättningen av Voyager. Janeway och de andra försöker hitta Torres och Kim. Kim, som for iväg i en räddningsskyttel när Delta Flyern fick problem, hittar Torres och hennes kraschade farkost efter att ha promenerat i 200 kilometer. Torres och Kim försöker, och lyckas till sist med, att laga Delta Flyern och få iväg en nödsignal.

Men innan hon drar från planeten vill B’Elanna trots allt bjussa Den Unge Dramatikern på något alldeles extra. Hon går upp på scen under hans föreställning och låter sig sedan transporteras därifrån. Att hon försvinner i tomma intet är den bästa specialeffekt som någonsin visats på en teaterscen i den där stan. Synd att det kommer att bli skitjobbigt för Den Unge Dramatikern nästa vecka när hans härskare och finansiär vill se det där coola hända igen.

Jag gillade verkligen greek drama-versionen av Voyager. Och blev faktiskt helt rörd av B’Elannas farväl på scen. Men visst kan jag hitta på några invändningar. Som det märkliga att Den Unge Poeten, eller Kelis som han då egentligen heter, kan skriva en lapp med ett meddelande åt B’Elanna. Kan hon läsa hans språk? Och hur förstod Kelis loggarna när han hittade Delta Flyern. Sådana där skitproblem har de manusförfattaren bara lämnat därhän. De tror antagligen att vi som tittar är så universal translator-avtrubbade att vi helt slutat tänka på det här med språkförbistringar.

Om det inte framgått ovan så är jag alltså helt betagen i det här avsnittet. Det känns som en kärleksfull hyllning till både Star Trek: Voyager som koncept, och de stackars manusförfattarnas våndor. Och jag ser fram emot Voyager-avsnittet där det kommer fram att Seven of Nine egentligen är Borg-drottningen. Det kändes som en bra twist när den gjordes som grekiskt drama i det här avsnittet. Det känns som om Voyager-producenterna måste skärpa sig så att de inte blir frånsprungna av sin egen skapelse, det vill säga Kelis i det här avsnittet.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 632 tv-avsnitt

Star Trek-parodier: Redshirt’s Little Book of Doom. En bilderbok om en rödskjortas sorgliga öde.

Jag fortsätter att tråla mig igenom böcker som har mer eller mindre stark Star Trek-anknytning, och råkade visst köpa ytterligare en bok av Robb Pearlman – trots att jag inte gillade Fun with Kirk and Spock som jag skrev om här på bloggen för någon månad sedan. Jag kände att jag var tvungen att kolla upp Pearlman lite, och han verkar ju vara en otroligt produktiv person som verkar i gränslandet mellan popkulturs- och presentboksmarknaden. Det är till exempel han som är mannen bakom böcker som What would Skeletor do? och 101 ways to use a unicorn. Man kan tycka vad man vill om det där, men det verkar ju som om han har ganska kul på jobbet i varje fall.

Star Trek verkar trots allt vara hans favoritintresse, och han har försökt exploatera det på en rad olika sätt. Han har skrivit allt från Star Trek: Body by Starfleet: A Fitness Guide, och The Wit and Wisdom of Star Trek. Jag kommer säkert att återkomma till de där böckerna och andra Star Trek-relaterade grejor som han håller på med, men nu ska det handla om Redshirt’s little book of Doom. En bilderbok för vuxna om en rödskjortas misslyckade liv. Här är en liten promovideo:

Boken är fylld av massor med in-jokes för den Trek-kunnige (mixat med även en och annan referens till andra rörliga bilder) genom illustrationer signerade Anna-Maria Jung. Men den produktive unge herr Pearlman kanske skulle ha filat på en del av idéerna ytterligare några varv innan lämning till tryckeriet – här finns en del rätt lågt hängande frukter (man skulle i och för sig kunna hävda att bara att göra en bok om rödskjortor är en lågt hängande frukt i sig. Gulligheten i illustrationerna kompenserar dock upp de där svagheterna i stor utsträckning. Ja, faktum är att jag under en andra läsning av boken går från att ha varit superkritisk till ändå lite mosigt positiv. Kanske var tredje teckning ändå är ganska kul.

Jag antar att böcker som den här är den perfekta presenten till en trekkie som har allt. Men den fyller också en funktion om man – som jag – sitter lite ensam med sin fandom. Jag kan bläddra i den här boken och skrocka för mig själv – lycklig över att det någonstans där ute i världen finns åtminstone några personer till som tycker att det är kul med skämteckningart som kombinerar enhörningshundar och kobayashi maru.

Betyg: 6/10.

Redshirt’s little book of Doom. Skriven av Robb Pearlman med illustrationer av Anna-Maria Jung. Michael O’Mara Books Ltd. .

VOY: Live Fast and Prosper. Det med skurkarna som är Voyager-imitatörer.

Ytterligare ett avsnitt som bygger på en väldigt rolig grundidé. I Live fast and prosper snor ett gäng bedragare Janeways, Tuvoks och Chakotays identiteter och drar runt och stjäl pengar och varor i deras namn. Men med en jättefiffig plan lyckas Janeway fånga skurkarna.

Redan teasern gör det här avsnittet värt att kolla på. Det blir en lätt surrealistisk känsla när några som kallar sig Tuvok och Janeway, men inte riktigt ser ut som dem, förhandlar med två gruvarbetare om byteshandel. Gruvpersonalen är i akut behov av Dilithium, och de två fejk-federationsrepresentanterna ger dem en jätteförmånlig deal i utbyte mot en massa bolomit. Men när varan är levererad och det är dags för betalning så blir det tyvärr jättesnabbt jättemycket störningar på linan mellan rymdskepp och gruvplanet. Janeway-kopian skyller på en storm och drar iväg utan att betala för sig. Det är först när den ilskne gruvägaren spårat upp det riktiga Voyagerskeppet som den verkliga Janeway blir medveten om att hon har en dubbelgångare som lovar guld och gröna skogar runt om i deltakvadranten. Det kan hon förstås inte acceptera. Jakten är påbörjad, om så bara för att bli av med den där jobbige gruvägaren.

Men det är som att man inte riktigt vet vad man ska göra av den här roliga intrigen. Visst, det är kul att se hur mannen som låtsas vara Tuvok går in i sin rolltolkning lite för serieöst och börjar strula till olika förhandlingar genom att säga saker som den verklige Tuvok skulle säga. Men storyn om hur bedragarna fick all sin information om Voyager och Federationen är dessvärre rätt kackig. Det är Tom Paris och Neelix som går på en helt uppenbar lögn om något samfund som samlar in mat till svältande barn och bjuder in två skenheliga skurkar invirade i vita tyger till Delta Flyern. Medan besättningsmännen blundar under en bön så laddas all information ner från deras databas (är den inte ens lösenordsskyddad?).

Äventyret slutar med en hyfsat komplicerad upplösning. Efter att man kastat en av bedragarna – Janeway-imitatören Dala – i finkan så når man också något av en återvändsgränd i fallet. Hon vägrar att berätta någonting om sina kumpaner eller var deras byte är gömt. Men Janeway vet att det enda sättet man kan överlista en sofistikerad bedragare på är genom att själv luras.. Planen omfattar bland annat att Neelix ska spela extra godtrogen och bli övermannad i en av cellerna, varpå man sedan följer efter Dala när hon flyr från Voyager. På hennes skepp gömmer sig Tom Paris och hololäkaren, och den sistnämnde antar Dalas fysiska utseende för att lura hennes kumpaner att säga var bytet befinner sig. Ett trick som hade kunnat läsa så många besvärliga och komplicerade intriger tidigare i serien – varför fick vi se det först nu?

Det här är ett avsnitt med en otroligt bra grundidé, som sedan tar sig i mål på ett ytterst svajigt och ojämnt sätt. Vi får trösta oss med en minnesvärd scen där Janeway får huvudvärk av en alltför högljudd ljuddusch. Eller “den soniska skuren” som den urusle Netflix-översättaren till det här avsnittet kallar den.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 631 tv-avsnitt

VOY: Good Shepherd. Det där Janeway åker på uppdrag med besättningens losers.

Good Shepherd är väl lite av Voyagers motsvarighet till TNG-avsnittet Lower Decks. Precis som i det avsnittet får vi här följa några av besättningsmedlemmar med lite lägre rank. De som inte ständigt jobbar på skeppets brygga eller alltid får åka ut på olika spännande uppdrag. Nej, i Good Shepherd är det till och med de som tillhör besättningens riktiga losers som är i fokus: Tal, vars jobb alltid måste dubbelkollas eftersom hon jämt gör fel. Telfer, en hypokondriker som alltid sjukskriver sig så fort han får en lite mer krävande arbetsuppgift. Och så till sist Harren, den asociale enstöringen som sitter i en skrubb nere på femtonde våningsplanet och hatar sitt jobb – han vill bara jobba med sin avhandling och är otroligt bitter över att den korta tjänstgöringsperiod som krävdes för vidare studier nu blivit sex år lång.

Det är under en extremt petig effektivitetsgenomgång som Seven håller i som Janeway plötsligt inser att hon försummat de här tre personerna. Nästan lite hög på sin egen självgodhet så bestämmer hon sig för att ta med de här tre hopplösa fallen på ett spaningsuppdrag – hon går till och med så långt att hon kallar sig själv för Den Gode Herden som vågar sitt eget liv för att hitta ett får som kommit bort från flocken när hon ska förklara sitt val av manskap.

De där orden får hon flera tillfällen att äta upp, för de här fåren inser exakt vad det är för välgörenhetsarbete som hon sysslar med, och är också fullt medvetna om att de alla hade blivit utbytta mot någon mer kompetent person om skeppet hade befunnit sig i alfakvadranten. Upplösningen på avsnittet är förstås given, en farlig situation uppstår och alla de där underpresterande personerna visar sig vara hjältar på sitt eget sätt. Men jag tycker att det här avsnittet är otroligt underhållande fram till att den där vändpunkten kommer. Det inträffar ganska många och långa stunder av obekväm stämning ombord på vägen mot upplösningen. Framför allt är det den överintelligente Mortimer Harren som stretar emot varje gång Janeway försöker starta ett samtal eller uppfostra sina tre problembarn. Janeway blir extremt trött på honom, och sitter mest och grimaserar uppgivet för sig själv till svar..

Jag tycker också att de märkliga aliens som man stöter på känns fräscha. Tillräckligt mystiska och farliga för att få mig att känna att varken Janeway eller de andra har någon som helst koll på vad som händer. Ett extra plus när hypokondrikern plötsligt har en främmande organism inuti sig, som sedan borrar sig ut ur kroppen. Det blir till en liten komprimerad version av filmen Alien där mitt i avsnittet.

Det är efter avsnitt som det här som de vanliga Voyager-episoderna börjar kännas lite märkliga. Ja, nästan bisarra. För det mesta känns det ju som att det typ bara jobbar tolv personer på hela skeppet. Lite klaustrofobiskt i längden, och enformigt. Det gör man bot på i det här avsnittet, samtidigt som man sticker hål på den självgoda myten om att alla i Stjärnflottan är övermänniskor och perfekta arbetsmyror.

Rent generellt har några av de senaste avsnitten ändå testat att föra in nya element i serien, som till exempel Borgbarnen. Och det har i sin tur också lett till lite nya takes på intrigerna och avsnitten. Ett extra plus också till öppningsscenen där vi får följa en padds resa genom Voyagers befälsgång, uppifrån och ner. Men inget gott som inte för något ont med sig. Det här är ett avsnitt som är riktigt ruttet översatt på Netflix. Jag har inte riktigt tyckt att det varit lika undermåligt som det här tidigare. Om någon säger till Paris: ” I imagine it gets tedious up at the helm” så har det faktiskt inget med hjälmar att göra.

Extra bonusinfo: Michael Reisz som spelar den nervöse hypokondrikern var en av manusförfattarna bakom Boston Legal.

Betyg: 8/10

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 630 tv-avsnitt