Jag är inte helt säker på att det beror på det här avsnittets kvalitet, men jag var tvungen att se på Latent image tre gånger för att nå ända fram till slutet. De första två försöken slutade med att jag somnade. Det finns dock starka indicier på att det har mer att göra med någon form av sommarutmattning än en bristande verkshöjd.
Det känns för övrigt bara konstigare och konstigare att växelvis kolla på Deep Space Nine och Voyager just nu. De två serierna glider liksom allt längre ifrån varandra, i såväl utförande som innehåll. Så efter ett avsnitt om en mordgåta på New Sydney så kastas jag här direkt in i en episod som är en förklädd filosofisk diskussion om hololäkarens status: datorprogram eller tänkande och kännande individ? I och för sig ett ofta återkommande tematik i Star Trek-serierna, men den här gången med en lite annorlunda twist, och en lite mer lågmäld ton än det brukar vara.
Det är när hololäkaren är i färd med att ta ett slags genomskärningsbilder av besättningen som han upptäcker ett ärr i Kims nacke. Resterna av en operation utfärd på ett sätt så att hololäkaren inser att det måste vara han som opererat, för cirka 18 månader sedan. Problemet är att han inte minns något av det här, och Kim säger att han inte heller kommer ihåg någon operation. Mystiskt!
Seven of Nine tar hololäkarens oro på allvar (trots att han verkar glömma bort vad han bett henne om en timme tidigare) och hjälper till att leta fram filer som antingen raderats eller gömts undan i skeppets dator: Snapshots från en födelsedagsfest, ett uppdrag i en skyttel, en okänd alien med ett jättestort gevär, en fänrik som han inte heller minns (det här att man skriver ut rang på födelsedagstårtor på Voyager är för övrigt ett otyg). Läkaren pratar med Janeway några gånger, hon är “oroad”, men tycker att hololäkaren ska gå och stänga ner sitt program medan hon undersöker saker och ting. Det gör han, men gillrar först en fälla så att den som kommer in i sjukstugan och rensar i hans program blir smygfotograferad (hans kamera är dock väldigt indiskret när den tar bilderna, tur att det är så många andra blinkande lampor och knappar överallt i sjukstugan). Men en bild får han. På Janeway.
Hololäkaren blir extremt upprörd över att någon i besättningen, framför allt hans kapten, gått in och skrivit om hans program och raderat filer. Hon förklarar att det är för hans egen skull. Att hans program höll på att paja när det inte kunde hantera en konflikt inbyggd i hans programmering (mellan de etiska och kognitiva subrutinerna, tydligen) , då för 18 månader sedan. Och nu vågar hon inte berätta om vad som hände för honom, eftersom hela traumat riskerar att dra igång på nytt.
Allt görs klart för att radera hololäkarens minnen från de senaste dagarna. Men så bestämmer sig Seven of Nine för att gå till kaptenenens hytt klockan två på natten för att berätta för henne att hon fattat fel beslut. Janeway försöker förklara sitt tankesätt genom en ovanligt klumpig liknelse mellan hololäkaren och en replikator, med slutsatsen att hon och Seven är en hel annan form av varelse än hololäkaren. Men hon övertygar knappast Seven. Tvärtom.
JANEWAY: You’re a human being. He’s a hologram.
SEVEN: And you allowed that hologram to evolve as well, to exceed his original programming. And yet now you choose to abandon him.
JANEWAY: Objection noted. Good night.
SEVEN: It is unsettling. You say that I am a human being and yet I am also Borg. Part of me not unlike your replicator. Not unlike the Doctor. Will you one day choose to abandon me as well? I have always looked to you as my example, my guide to humanity. Perhaps I’ve been mistaken. Good night.
Janeway som hittills uppträtt okarakteristiskt plumpt, falskt och auktoritärt, gör nu helt om. Hon inser att hon missbedömt situationen. En vanlig besättningsman som utsatts för ett trauma skulle hon ju inte bara radera minnet på, utan i stället stötta och vårda så att hen skulle kunna återgå i tjänst. Janeway bestämmer sig för att låta honom hololäkaren få sina minnen tillbaka, och när han på nytt går in i en loop av skuld, ilska och ångest så stannar hon hos honom och låter honom prata sig igenom krisen. Ja, då gånger hon inte somnar ifrån hans ältande.
Det mest otroliga i hela den här handlingen är väl just den situation som får läkarens program att gå i baklås. Att han, när han står inför valet att rädda en av två besättningsmän med liknande dödshotande skador, väljer den han känner bäst. Att han blir förtvivlad när han inte har någon logisk grund till vad som gjorde att han valde att rädda Kim. Jag menar, borde det inte finnas någon subrutin för Sophie’s Choice i alla läkarprogram? Fast tanken är väl egentligen att hololäkarens sammanbrott ska ses som en följd av att hans “mänskliga” sida fått allt mer utrymme på personligheten. Och med mänskligheten följer också skuld, ångest och vanmakt. Något som hololäkarens program däremot inte alls är förberett för.
Oavsett upplösningen så känns det faktiskt lite skumt att Janeway plötsligt är en sån bitch i det här avsnittet. I början tänkte jag till och med att hon kanske var ersatt av en shapeshifter, så rude var hon. Jag fattar att Janeway kanske har dåliga dagar, men det var väl flera år sedan i serien som någon såg hololäkaren först och främst som ett datorprogram och inte som en individ? Det känns som om Latent Image kanske kom två, tre säsonger för sent i storylinens utveckling.
Jag läser att man höll på att mixtra en hel del med slutet i det här avsnittet. Tror nog att jag hade gillat manusförfattarens originalversion bättre. Nu blev det något av en alla-ska-hänga-med-kompromiss, som kanske blev svårare att förstå än den ursprungliga varianten. Men en del av tonen finns kvar, och det gillar jag. Vi går til eftertexter med hololäkaren lämnad ensam kvar i moralisk gråzon som han måste finna sig i att leva i. Den mer binära verklighetsuppfattning han haft tidigare går inte att återvända till.
Det finns fler minnesvärda scener än slutet, förstås. Känslan av paranoia som uppstår hos hololäkaren när han inser att alla på Voyager håller något hemligt för honom (alla utom Seven of Nine, hon hade tydligen inte kommit till Voyager när hololäkaren bröt ihop). Eller den ganska fåniga, men ändå på något vis ovanligt mörka scenen, där hololäkaren får ett utbrott i mässen och börjar kasta mat på folk. Bra hysterinivå där.
Det här avsnittet är en lite udda fågel även i Voyagers spektrum, tycker jag. Det tar ett tag innan man inser vad avsnittet egentligen handlar om (hela historien med en 18 månader försenad “veckans alien” är bara ett stickspår), och för en gångs skulle så knyter man inte ihop allt på ett käckt slut i sista scenen. Det här är den typen av avsnitt som faktiskt bara blir bättre och bättre ju mer man tänker på det. Eller ju fler gånger man försöker se det utan att somna.
Betyg: 7/10.
Voyager. Säsong 5, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 580 tv-avsnitt.
