Tag: Seven of Nine och mänskligheten

VOY: Author, author. Det där hololäkaren skriver ett holodrama och lyckas kränka hela Voyagerbesättningen.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Plötsligt händer det. Genom någon supersmart teknisk innovation så kan Voyager kommunicera med Jorden elva minuter varje dag. Genast dras ett stort lotteri igång där besättningen ordnas i en gigantisk telefonkö. Efter snart sju år i deltakvadranten är det äntligen dags att ringa hem.

Men de regelbundna kontakterna med Jorden får oväntade konsekvenser. Som när hololäkaren får för sig att använda den numera dagliga dataströmmen till Jorden för att sälja in sig själv och ett egenhändigt ihopsnickrat holoäventyr till en känd förläggare. Photons be free heter storyn och handlar om holofobi och förtryckta hologram. Huvudperson är en hololäkare som blir förtryckt av den ondskefulla och brutala besättningen ombord på rymdskeppet USS Voyeur, som planlöst far runt i deltakvadranten. Jo, nyckelromansförklädnaden är minst sagt genomskinlig.

Hololäkaren har använt Voyagers besättning som grund för alla sina figurer, men bytt ut detaljer på ett lite småkäckt vis, Paris heter exempelvis Marseille och har mustasch medan den Chakotayliknande holofiguren har en annan ansiktstatuering än sin förlaga. De där smådetaljerna hade säkert bara tagits som en rolig grej om inte hololäkaren också gjort brutala nidbilder av alla i sin närhet. Den kvinnliga kaptenen ombord på Voyeur är till exempel extremt hårdför, och drar sig inte för att döda medlemmar ur sin egen besättning när holodrama-hololäkaren inte vill låta besättningsmedlemmar från bryggan gå före i vårdkön.

När Paris får testköra holoäventyret blir han förstås upprörd och kränkt över hur hololäkaren beskrivit sin tid på Voyager, och tipsar därför de andra i ledningsgruppen om att ta sig en titt. I en rad komprimerade holodäcksäventyrklipp får vi får sedan se hur de en och en, med växande obehag, tar del av hololäkarens verk. När hololäkaren blir konfronterad med vad han gjort hävdar han sin konstnärliga frihet. Dags för Paris att träda in och skriva ett holodäcksäventyr där det är hololäkarens tur att utmålas som osympatisk och känslokall. Då trillar poletten ner, men för sent.

När hololäkaren kontaktar förlaget för att arbeta om äventyret (och göra sina kollegor mer sympatiska) så får han inget gehör. Tvärtom. Förlaget släpper äventyret som det är, utan att bry sig om varken hololäkaren eller Janeways protester. Förlagets argument är att hololäkaren inte skyddas av upphovsrätten eftersom han är…ett hologram. En händelse som ser ut som en tanke. Det är ju ganska svårt att avfärda holoäventyrets tes om att hologram är förtryckta, när till och med förlaget som ger ut äventyret behandlar hologrammet som skrivit det som skit.

Federationen är ungefär lika road av den här nidbilden av Voyagers besättning som personalen ombord, så ganska snabbt står det klart att ärendet måste redas ut i domstol. Här förvandlas alltså Author, author till en opretentiös coverversion av The Next Generation-avsnittet The Measure of a man. Då handlade det om Datas mänskliga rättigheter, nu är det dags att ompröva hologrammens livssituation. I alla fall i förhållande till upphovsrätten.

Den här intrigen varvas sedan med b-handlingen som består av ett antal samtal mellan Voyagers crew och Jorden. Eftersom Seven sköter tekniken under samtalen så tjuvlyssnar hon också på allas konversationer, i bland följt av en syrlig kommentar kring vad hon hört. Bland annat så får hon ta del av hur Kim utsätts för prestationsångestframkallande tjat av sina föräldrar. Lite har han väl sig själv att skylla, han har eventuellt målat upp sig själv som Voyagers mest hjältemodige besättningsman. B’Elanna Torres farsa hör också av sig, efter många år har han bestämt sig för att återupprätta kontakten med sin dotter (snygg upphämtning av hennes origin story för några avsnitt sedan). Till sist bestämmer sig Seven för att det kanske är dags att hon själv gör ett samtal, till en av de släktingar som hon har kvar på Jorden. En konversation där Seven hela tiden missförstår det som är menat som dråpliga barndomsminnen.

IRENE HANSON [on screen]: You can imagine my reaction when Starfleet told me to expect your call.
SEVEN: I experienced some apprehension myself.
IRENE HANSON [on screen]: You seem like a lovely young woman. But you were the most stubborn six-year-old I’ve ever met. Your parents left you with me for a weekend, and you were so angry you locked yourself in my guest room and refused to come out.
SEVEN: That must have been inconvenient for you.
IRENE HANSON [on screen]: Oh, I coaxed you out eventually with a strawberry tart.
SEVEN: I’m very fond of strawberries. I didn’t realise I’d eaten them as a child.
IRENE HANSON [on screen]: You couldn’t get enough of them. Of course, you didn’t hesitate to point out if they weren’t perfectly ripe.
SEVEN: I’m sorry if I insulted you. Perhaps I shouldn’t have called.
IRENE HANSON [on screen]: No, I’m very glad you did. It’s wonderful to see you again, Annika.

Author, author är ett smart sätt att följa upp säsongens minitema kring hologrammens mänskliga rättigheter. I avsnittets sista scen inser vi dessutom att den första versionen av hololäkarens äventyr redan börjat spridas bland hans hologramtvillingar nere i en gruva. Kanske kommer hans arbete att leda till en revolution så småningom, trots allt. Och för oss som inte lever i Voyager-universumet så blev det i varje fall riktigt bra tv. Author, author är ju lite som Voyagers tappning av ett spegeluniversum, fast lite mer underhållande eftersom allt är filtrerat genom hololäkarens självupptagna och självförhärligande filter.

Mitt enda problem med det här avsnittet är kanske att jag tycker mig se alldeles för lite självrannsakan hos besättningen på Voyager. Visst har hololäkaren överdrivit saker och ting i sitt holoäventyr, men han har inte fel i allt. Jag har rätt ofta reagerat på att folk är så taskiga mot hololäkaren, framför allt i inställningen till hans ambitioner kring att stiga i rang, utvecklas, få åka på konferenser eller knyta kontakter med andra civilisationer. Hololäkaren, Neelix och Seven of Nine är det alltid okej att skratta bakom ryggen på (ibland även Tuvok).

Jag framstår kanske som en totalt humorlös pk-riddare här, men ser ju att serieskaparna känt lite samma sak i och med det här avsnittet. Att det är dags för lite upprättelse för stackars Hololäkaren. Däremot får Janeway komma väldigt enkelt undan i det här avsnittet. Sättet hon elegant byter fot i diskussionerna är imponerande. Först är hon jättearg på hololäkaren för vad han skrivit, sedan vill hon framstå som hans ende vän i världen. Men oavsett taktik så är slutsyftet med bägge ställningstagandena att stoppa utgivningen av holoäventyret där hon framstår som en tyrann. Janeway skyr tydligen inga medel för att få det hon vill ha.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 656 tv-avsnitt.

VOY: Human Error. När Seven of Nine testar att vara mer mänsklig (och ligga med Chakotay).

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Så kom det då äntligen. Avsnittet där Seven för första gången erkänner för sig själv att hon kanske skulle vilja vara lite mer människa än maskin. Och dessutom har ett sexuellt uppvaknande. Som vi har väntat.

Efter den kanske sämsta teasern hittills (Seven spelar piano, men när vi ser hennes ansikte i profil inser vi att hon saknar ett av sina implantat!) så använder serieskaparna sig av en kombination av de klassiska fejkstarts- och holodäcksstartsgreppen för att inleda avsnittet. Vi får se Seven, helt utan implantat, interagera socialt på B’Elannas baby shower. Seven håller till och med ett litet tal, och diskuterar möjligheterna att flytta från sitt lastdäck till en egen hytt med Janeway (det sjuka i att hon faktiskt tillbringat hela sin tid i serien boendes på det där lastdäcket ska vi inte uppehålla oss vid). Givetvis är den gemytliga stämningen bara en illusion, blott en simulering på holodäck. Seven har nämligen konstruerat ett program där hon kan träna lite på att vara som alla andra. Hänga avslappnat med resten av besättningen och kanske till och med ha några kompisar. I verkliga livet vågar hon däremot inte alls gå på någon babyshower., det är uppenbart att den där typen av sociala sammanhang mest bara stressar henne.

Det är dock mer än bara social interaktion som Seven vill träna sig i. Det inser vi när Chakotay dyker upp allt oftare i hennes simuleringar. Lite snicksnack leder till en middagsinbjudan och sen vaknar Seven visst i sin säng på holodäck, med holo-Chakotay intill sig. Hololivet verkar onekligen både intressantare och roligare än vardagen på Voyager, men inte ens Seven fixar att leva den här typen av dubbelliv i längden. Hon börjar försumma sitt arbete, och avsätter långt ifrån tillräckligt med regenereringstid under nätterna..

Efter en uppsträckning av kapten Janeway beslutar sig Seven för att det bästa sättet att återfå fokus på arbetet måste vara att göra slut med holo-Chakotay,. Enklare sagt än gjort, för han ifrågasätter hennes skäl till att dumpa honom, varpå situationen blir oväntat dramatiskt. Mitt i alla känslor börjar det blir en massa drama. men mitt i allt drama som det innebär så börjar Sevens implantat att krångla. Det visar sig vid närmare undersökning finnas en emotionell spärr i Sevens borginstrument, tanken är att de ska stänga ner varje drönare som börjar känna för mycket. Seven är alltså känslomässigt hämmad på ett rent elektroniskt sätt! Lite som strypreglaget på min moppe, ungefär, fast med känslor.

Hololäkaren erbjuder Seven att fixa de hämmande reglagen, men efter en stunds eftertanke så avböjer hon. A

SEVEN: Can you repair me?
EMH: Possibly. I’ve been thinking about a way to reconfigure the micro-circuitry. I won’t lie to you, Seven. It would entail multiple surgeries, and the recovery might be difficult. But I believe we could eventually succeed. I’ll prepare the surgical bay. We can begin tomorrow morning.
SEVEN: No.
EMH: Without the procedure, you won’t be able to continue your simulations.
SEVEN: I’ve experienced enough humanity for the time being. They were only holographic fantasies, Doctor. An inefficient use of my time.
EMH: You don’t really believe that.
SEVEN: The fail-safe device will insure that I’m no longer distracted.
EMH: That’s the Borg talking, not you. As your physician. As your friend, I’m asking you to let me proceed.
SEVEN: I need to regenerate.
EMH: Seven.
SEVEN: Goodnight, Doctor.

tt ens komma i närheten av den emotionella intensitet som den där göra slut-scenen innebar avskräckte henne tydligen från alla sorters mänskliga egenskaper för ett bra tag framöver.

Jag klagade på brist på finalsäsongskänsla i förra inlägget. Tar tillbaka allt jag skrev då, för nu har äntligen manusförfattarna och producenterna bestämt sig för att börja beta av sina huvudpersoners ångest och demoner. Visst, man kastar in några scener i det här avsnittet om att Voyager hamnat på vad som visar sig vara en interstellär skjutbana, men det är kring Sevens personliga utveckling som allt kretsar den här gången. Och det är väl utfört! Jag gillar att Sevens problematik handlar om allt från kärlek och vänskap till tankar om hårvård och frisyrer. Glad också, som vanligt, när någon i den här serien får ligga. Särskilt lycklig över att det var Seven som äntligen fick uppleva lite erotik. Tyckte att det var lite väl kyskt när Seven kom till slutsatsen att hon inte var kompatibel med någon ombord i Someone to watch over me.

Däremot undrar jag lite över etiken i det hela. Hamnade inte Reginald Barclay i trubbel för just den här typen av fantasier? Det vill säga, får man verkligen lov att ligga med holokopior av sina kollegor i program som man själv skapat? Det känns väldigt olämpligt ur ett hr-perspektiv. Borde inte hololäkaren anmäla Seven som ett personalärende, trots sin läkared? Dessa obesvarade frågor till trots, ett toppavsnitt!

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 654 tv-avsnitt.

VOY: Repentance. Det om den dödsdömde fången som får ett samvete.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

När Voyager hjälper ett skepp i nöd så drar det igång en rad oväntade händelser. Det blir till ett avsnitt fyllt av olika frågeställningar och val som måste göras, fast det inte känns helt hundra för någon. Väldigt mycket känns som tentafrågor i moralexamen, ungefär.

  • Som att bland de man räddat från skeppet finns ett helt gäng fångar som är dömda till döden. Ska verkligen Janeway vara den som hjälper de nygeanska myndigheterna att avrätta ett helt gäng personer, låta Voyager blir fångtransporten fram till elektriska stolen. Svaret är tydligen ja, det var något med prime directive här.
  • En av de mest brutala fångarna, Iko, försöker ta Seven och hololäkaren som gisslan. Efter att han misslyckas så misshandlas han nästan till döds av några av de nygeanska vakterna, och förs till sjukstugan där hololäkaren försöker rädda hans liv. Seven har en och annan synpunkt kring att hololäkaren lägger ner massor av kraft på en redan dödsdömd patient.
  • Iko tillfrisknar mycket tack vare att några av Sevens nanosonder förs in i hans kropp. Men behandlingen får en högst oväntad biverkning: Iko får ett samvete. Efter att ha studerat fallet lite noggrannare ser Seven och hololäkaren en helt ny aktivitet i Ikos hjärna. Tydligen har nanosonderna upprättat kontakt med de delar av hjärnan som förknippas med ett samvete. Eftersom Iko efter ingreppet är en person med ett neurologiskt fungerande samvete så tycker de två att hans dödsstraff borde omvärderas. Men Ikos initiala reaktion är den motsatta. Just för att han nu har ett samvete så tycker han inte att han förtjänar att leva.Ska man respektera hans inställning?
  • Tydligen lyckas Seven och hololäkaren att övertyga Iko om att söka benådning. Men inte ens att Iko räddar sin fångvaktare från att dö i ett fängelseuppror hjälper hans fall. I den nygeanska världen är det familjen till den dödade som mäter ut straffet. Och de vill se honom död. Oavsett om han börjat ångra det han gjort. Är det verkligen ett fungerande rättssystem?
  • Hela dramat kring Iko engagerar Seven extremt starkt. Hon börjar fundera på vad som vore ett lämpligt straff för henne, hon som tvångsassimilerat så många personer till borgkollektivet. Även hennes samvete verkar ha kvicknat till, så Seven börjar också ångra saker som hon gjort under sin tid som borg. Janeway tycker däremot att 20 år som borg är straff nog, och anser henne benådad. Har hon verkligen sonat sina brott?
  • Neelix blir polare med en annan av fångarna som kommer från ett folkslag som är överrepresenterade i kriminalstatistiken, benkarier. Enligt fången, Joleg, handlar det först och främst om rasism. Joleq utnyttjar dock Neelix godtrogenhet för att få ut ett meddelande till sin bror, som i sin tur attackerar Voyager och försöker transportera ut sin brorsa. Efter att planen misslyckats säger Joleg att han också vill ha samvetshöjande nanosonder inopererade, så att även han kan överklaga sitt dödsstraff. Men Neelix bara fnyser åt hans begäran. Borde inte alla fångarna ges en ny chans, om nu hololäkaren av misstag råkat konstruera en samvetsmedicin?

Ja, det är mycket som händer i Repentance. Antagligen skulle man kunna göra en handfull avsnitt av den uppsjö av ämnen som tas upp. Den diskutabla delen om genetisk ingenjörskonst slarvas till exempel förbi väldigt snabbt. Att injicera nanosonder som förbättrar kontakten med den del av hjärnan som innehåller ett “samvete” i en person är ett väldigt enkelt sätt att rehabilitera en brottsling på, men också ett sätt att se på kriminalitet som något som finns i generna, och inte är en produkt av miljö, uppväxt eller social status. En väl enkel förklaringsmodell till brottslighet, va? Att börja operera in saker i folks hjärnor så att de blir anpassningsbara känns också lite som en modern variant av lobotomi.Även om resultatet i just det här fallet ju visade sig bli väldigt lyckat.

Ikos initialt intressanta reaktion, att han tycker att han är värd sitt dödsstraff, förbyts sedan på ett ögonblick till en vilja att begära nåd och leva vidare. Hur den processen gick till är jag inte helt säker på.

Jag har ju fått för mig att jag verkligen gillar när man gör den här typen av avsnitt, med hög densitet, som varvar tankegods och action, och där man ansträngt sig för att hitta på några extra dramatiska vändpunkter för att höja tempot i berättandet. Men när jag rannsakar mig själv så inser jag att ju mer komplicerat temat hos de här avsnitten är, desto oftare får jag känslan av att man gapar över för mycket. I en modernt berättad tv-serie hade de här olika frågeställningarna kunnat dryftas i flera stycken avsnitt med olika fokus. En nyanserad och komplex bild av frågeställningen hade kunnat växa fram. Men nu känns berättandet ytligt och lite forcerat. Framför allt känns det som att man gör de dödsdömda fångarna till någon form av rätt ointressanta bifigurer. Det egentliga fokuset för manusförfattarna i den här historien är på Seven, och att hon nu börjat bli så pass mänsklig att hon till och med börjat få samvetskval. Stackars Iko som nu skickas till sin avrättning är bara en förevändning för att kunna berätta ännu en story om Seven och hennes väg mot mänskligheten.

Betyg. 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 649 tv-avsnitt.

VOY: Imperfection. Det där Seven of Nine får tekniska problem – och upptäcker det här med tårar.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

En helt ny typ av problematik öppnar sig i och med det här avsnittet. Hur gör man egentligen med reservdelar nu när Seven of Nine inte längre har någon kontakt med borgkollektivet? Frågan dyker upp i det här avsnittet där hennes allra viktigaste elektroniska implantat börjar fungera lite svajigt. Någon kopia klarar man inte av att göra. Inte ens när Janeway riskerar livet med lite likplundring för att hämta ett implantat från en död borgdrönare så fungerar det. Drönaren hade varit död för länge och implantatet är förbrukat.

Kvar finns då i praktiken bara en lösning. Icheb, det enda borgbarnet som är kvar på Voyager (de andra tre skeppas hem i början av avsnittet), erbjuder Seven sitt eget implantat. Han har räknat och kalkylerat och kommit fram till att han är så pass ung och enbart semi-assimilerad att han borde klara av att anpassa sig till ett liv utan just den här centrala manicken Seven vägrar, men då opererar han ut det på egen hand. Det blir en rätt så dramatisk scen av det hela:

SEVEN: You’re acting like a child. 
ICHEB: I’m trying to save your life. 
SEVEN: Only because you’ve grown too dependent on me. 
ICHEB: You think I need to learn to rely on other people? 
SEVEN: Yes. 
ICHEB: What about you? You’ve refused to rely on a single member of this crew. You hid your condition from the rest of us, you deactivated the Doctor, and now you’re rejecting my help. You’re the one who needs to rely on others. Isn’t that what people on this ship do? They help each other? 
JANEWAY: Whenever we can. 
ICHEB: If the Captain were dying, you’d risk your life to save her, wouldn’t you? And when you respond to a distress call, you’re risking the life of everyone on this ship to respond to the aid of strangers. 
JANEWAY: He’s right. 
SEVEN: Captain, he’s just a child. 
JANEWAY: I don’t think he is. Not anymore. 
 

Efter några dagars regenererande är Seven fit for fight igen, och Icheb verkar (förstås) också klara sig. Slutet gott, allting gott. Eller? För jag menar, det där implantatet skulle ju kunna gå sönder igen? Och betyder ingreppet som gjordes att Icheb nu blir lite mindre mekanik och lite mer människa? Dessa viktiga frågor får inget svar. I stället fokuserar man på Seven och hennes känsloliv. I början av avsnittet upptäckte man att han hade något fel på ett implantat när hon började gråta. Nu, i slutet, börjar hon gråta igen. Men den här gången kommer det från hjärtat. Hon är så glad över att Icheb är frisk och rörd över vad han gjort för hennes skull att hon inte kan låta bli att böla lite. Så mycket mänska ändå, verkar det vara meningen att man ska tycka.

Även om det känns en smula tjatigt att man följer upp säsongsinledningen med ytterligare en borgrelaterad historia så är det här en hyperdramatisk story. Ett tag verkar det faktiskt som om Seven skulle behöva skrivas ut ur serien redan i säsongens andra avsnitt, men som vanligt ordnar allt upp sig lagom till de avslutande scenerna. Är dock lite förvånad över hur mycket mekanik det verkar finnas där under Sevens hud. När hon hamnar i någon form av chocktillstånd första gången hennes implantat svajar till så öppnar det sig sår i huden med metall under. Läskigt.

Det är några små grejor som gör det här avsnittet lite bättre än genomsnittet. Som att Janeway anfalls av vrakletare när hon försöker hitta ett lämpligt implantat åt Seven. Ett våldsamt gäng som inte dyker upp senare i avsnittet, utan bara finns där för att visa hur farlig och våldsam världen omkring dem är. Annars brukar ju allting som etableras återkomma senare i avsnittet. Och så är väl också Ichebs utbrott en av avsnittets höjdpunkter. Manu Intiraymi som spelade Icheb har berättat hur Robert Picardo (skådespelaren som gör hololäkaren) gick fram till honom efteråt och lovprisade hans insats. Så gulligt citat från den här intervjun:

So after the scene I was huffing and puffing and crying and I had rehearsed my ass off and Robert Picardo took me aside and he said “well young man, every once in a while one of you recurring people come on and it is a pleasure to have you. You really wake us up. You have woken this cast up. You made us all remember why we are here. Thank you, young man.” And then he walked off and right now I am still getting emotional thinking about it. I was kid man, and Robert Picardo was like a stud to me. So getting that from him, I was like, “Oh my god, he thinks I can act.”

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 638 tv-avsnitt.

VOY: Child’s Play. Det där ett av borgbarnen lämnas tillbaka till sina föräldrar.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Borgbarnen är tillbaka ! Men i Child’s Play verkar det som om de fyras gäng med junior-ex-borger redan ska splittras. Den äldste killen, Icheb, ska lämnas tillbaka till sina föräldrar, som personalen på Voyager på något sätt lyckats spåra upp. Men beskedet om återföreningen tas inte emot med särskilt stor glädje av varken Seven of Nine eller Icheb själv.

För Sevens del innebär beskedet om Ichabs föräldrar att hennes moders- och beskyddarinstinkter börjar gå på på högvarv, och hon är öppet fientlig och lite aggressiv mot Ichebs morsa och farsa när de besöker Voyager. Dessutom minns inte Icheb något av sina föräldrar, och vill till en början mest av allt vara kvar på Voyager och ägna sig åt forskning. Men det visar sig att Ichebs morsa känner till det allra bästa sättet att få en bortrövad son att älska sina föräldrar på nytt. Hon bjuder helt enkelt honom på hans gamla favoriträtt, och redan vid första eller andra tuggan så börjar han tina upp. Att få hänga med morsan och farsan på deras semimoderna planet kanske inte är så dumt, trots allt.

Dessvärre stämmer Sevens intuition och onda aningar kring Ichebs föräldrar. Nästan direkt efter att Ichebs mor och far återfått vårdnaden av Ichebs så söver de ner honom. Pojken vet inte det själv, men han är egentligen uppfödd till att vara ett biologiskt vapen. Ichebs föräldrar bor på en planet som upprepade gånger utsatts för attacker från borgerna. Att avla fram barn som genetiska vapen är det enda sättet som de kan försvara sig på, och Icheb är ett av dem. I sin genuppsättning har han det virus som smittade ner och dödade alla drönarna på den Borgkub där Seven hittade honom. Därför är han för värdefull och unik för att bara få stanna kvar på hemplaneten och växa upp som en vanlig pojke. Så nu vill föräldrarna göra om tricket igen. Skicka ut honom i ett skepp och hoppas att Borgerna assimilerar honom.

När jag skriver det här så kan man ju lätt få intrycket att det här avsnittet handlar om Icheb och/eller hans föräldrar. Men avsnittets huvudperson är på nytt Seven of Nine. Det är hennes inre drama som står i centrum, för hon vet verkligen inte hur hon ska hantera de nya moderskänslor som rasar i hennes kropp. Hon går runt och är rasande och arg över att Icheb ska tas ifrån henne, och tycker att det är djupt orättvist att föräldrar som redan slarvat bort sitt barn en gång ska få ytterligare en chans.

Men det här fokuset på Seven och hennes modersinstinkt gör att man också missar en del dramatisk potential i det här avsnittet. Icheb och hans föräldrars svek slarvas kanske inte över, men utvecklas inte heller till maximal smärtpunkts- och dramakaliber. Säga vad man vill om Seven, men särskilt mycket Sturm und Drang blir det inte kring henne. Inte om man jämför med andra, mer normala rollfigurer, och särskilt mer utlevande blir det inte när avsnittets andra person, Icheb, är ytterligare en något emotionellt borghämmad person.

Däremot blev i varje fall jag helt amazed över att det i en scen ser ut som om Sevens ögon nästan tåras. Så ledsen tror jag aldrig att jag sett henne tidigare, Sevens känslor brukar ju främst uttryckas som antingen förakt eller ilska. Men ett fuktigt öga känns trots allt kanske inte heller som maximal känslomässig utväxling av det här här avsnittet. Man tar helt enkelt inte vara på potentialen här, i en story om barn som föds som vapen och föräldrarna som sviker dem. Jag får trösta mig med att det trots allt blev lite action i det här avsnittet, när Voyager med nöd och näppe undviker att bli insugen i en borgkub när man ska rädda Icheb.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 629 tv-avsnitt

VOY: Tsunkatse. Det där Seven hamnar i ett gladiatorspel.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Sällan har väl en teaser i ett Star Trek-avsnitt fått mig att bli mig så osugen som den här (jag pratar alltså om den där första scenen innan förtexterna). Här kastas man in i en match i någon form av brutalt och tekniskt uppgraderad fribrottning. Runt ringen jublande folkmassor, bland annat Chakotay och Torres, medan en brutal kamp utkämpas nere på golvet. Den går ut på att man försöker träffa olika plattor på varandras kroppar – lyckas man utsätts motståndaren för någon form av kraftig energiurladdning. Det ser rätt så jobbigt ut, och min första association är att jag hamnat i någon konstig uppgraderad version av orginalseriens Bread and circuses-avsnitt, eller kanske bara Gladiator i rymden. (Först en bit in i avsnittet inser man att det snarare är In Purgatory’s Shadow och By Inferno’s Light som också är uppenbara paralleller.) Det verkar hur som helst stentrist.

Men Tsunkatse visar sig var ett ganska listigt uppbyggt avsnitt, där man i flera steg trappar upp dramat. För givetvis är det där moderna gladiatorspelet precis lika smutsigt och omänskligt som den gamla romartidens spektakel. De tävlande verkar till största delen vara resultatet av en massa kidnappningar. De genomförs av ett kraftigt bestyckat rymdskepp, därifrån sänds också själva matcherna till flera olika arenor. Och ett av Tsunkatse-spelens nyförvärv är alltså Seven of Nine. Hon tas tillfånga tillsammans med Tuvok när de är ute för att kolla på en nebulosa under några semesterndagar. Väl på plats i sin cell i det stora Tsunkatsus-skeppet utpressas hon för att ställa upp i en match. Om hon vill att den svårt skadade Tuvok ska få läkarvård så måste hon ställa upp och slåss.

Eftersom Deltakvadrantens invånare hatar borger mer än något annat så blir matchen en succé. Ett erfaret och biffigt Tsunkatse-proffs (spelad av The Rock) spöar Seven of Nine. Hon blir snabbt bokad till en ny match, den här gången i den röda klassen. Den där man slåss på liv och död. Det kommer publiken att gilla, myser matchpromotorn Penk.

Chakotay och ett gäng andra ur Voyagerbesättningen är faktiskt på Sevens första match. Det de tyckte var en kul och spännande sport visar sig vara något mycket grymmare (hur de inte gjort den kopplingen tidigare verkar väldigt underligt). Alla försök från Voyager-crewens sida att rädda Seven misslyckas. Torres upptäcker att matchen är direktsänd från någon annan plats, och det tar ett tag innan man inser att det är från ett rymdskepp. Och när man väl hittar Tsunkatsu-skeppet så är det, för att uttrycka det hela i idrottstermer, i en helt annan viktklass än Voyager

Seven of Nine får trots allt en hel del hjälp inför vad som skulle kunna bli hennes sista Tsunkatse-framträdande. En hirog som fajtats i Tsunkatseringen i nio år lär upp henne, och mellan de två uppstår någon form av vänskap. Och det är här som nästa twist kommer. Det är givetvis sin egen mentor som Seven ska möta i matchen på liv och död. Efter nio år är han mer än redo att dö i ringen, och han hoppas att Seven kan bli en värdig motståndare.

På något sätt lyckas till sist Voyager och Delta Flyern (med Janeway vid rodret) tillsammans överlista Tsunkatse-skeppet, och i sista minuten – när Seven of Nine är redo att utdela det dödande slaget mot sin hirogiske vän – transporteras bägge ombord på Voyager. Hirogen kan nu dra iväg och försöka hitta sin försvunne son. Seven lämnas däremot ensam med ånger och tvivel. Höll hon på att mista sin mänsklighet där i Tsunkatse-ringen, när hon var redo att döda sin vän? Tuvok, av alla personer, ger henne några tröstande ord på vägen.

SEVEN: I’ve spent the last three years struggling to regain my humanity. I’m afraid I may have lost it again in that arena. 
TUVOK: You’re experiencing difficult emotions. 
SEVEN: Guilt, shame, remorse. 
TUVOK: Then you haven’t lost your humanity. You have reaffirmed it.

En något deppig definition av mänsklighet, kanske, men också en replik som är lite typisk för ett avsnitt som hela tiden visar sig ha nya bottnar. Och vetefan om man ändå inte fick till de där fajtingscenerna på ett i varje fall hyggligt lyckat sätt. Just slagsmåls- och stridsscener tycker jag ofta känns lite taffliga i Star Trek-avsnitten. Här kan man i och för sig skylla en viss tafflighet på att Seven ju faktiskt inte är någon som inte är helt nere med kampsport.

Några skönhetsfläckar finns det väl. Som det helt meningslösa i att Voyager-crewen står och skriker till Seven när de ser henne gå in på Tsunkatse-arenan. Inte bara för att det hela visar sig vara en hologramsföreställning, utan också för att jag inte är helt säker på vad Seven skulle göra med kunskapen om att hennes kollegor står och ser på när hon får stryk. Det är ju inte som att de springer ner på arenan för att rädda henne.

Jag är väl också en smula…fundersam kring castingen av Jeffrey Combs i rollen som Tsunkatsupromotern Penk. Mest för att han spelade den Peni i stort sett exakt som han gjorde Weyoun i Deep Space Nine. The Rock var väl däremot ett lyckokast, och kanske också orsaken till att det här var det avsnitt under säsongen med högst tittarsiffror. Hela avsnittet är egentligen ett enormt lyckat exempel på crosspromotion av olika program som sänds på samma kanal. UPN, som sände Voyager, var också hemvisten för flera olika wrestlingprogram.

Men det där är randanmärkningar i ett avsnitt som lyckades intresserad mig, fast att det handlade om fribrottning – om än på liv och död.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 625 tv-avsnitt.

VOY: One Small Step. NASA-glorifierande om människan och utforskardriften.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

På nytt ett första anslag i det här avsnittet som inte är kopplat direkt till Voyager (och inte utspelas på ett holodäck). Året är 2032, och vi får se hur ett rymdskepp från Jorden som befinner sig i omloppsbana runt Mars slukas av ett gigantiskt energifält. En händelse som senare blivit ett av de stora mysterierna inom mänsklighetens utforskande av rymden. En sån där gåta som Chakotay och Paris tydligen legat hemma på pojkrummen och grubblat över. Vilken tur att de (och vi) i det här avsnittet äntligen får reda på hur det gick för den försvunne astronauten John Kelly.

Trots att Voyager är väldigt mycket av en rymdserie, så är ändå de mest ohämmade hyllningarna till rymdfart och äventyrslusta rätt sällsynta. Visst har rymdhistorien berörts i avsnitt som 11.59, och visst har Seven of Nine även tidigare kritiserat Janeway för hur minsta möjlighet till nya upptäckter och äventyr får henne att tillåta extrema omvägar och dröjsmål på vägen hem till Jorden. Men här fokuserar man mycket mer koncentrerat på sambandet mellan utforskandet av rymden och människans inneboende lust att upptäcka, studera och erövra. Kanske inte en jättestor överraskning, med tanke på namnet på avsnittet.

De där instinkterna drar nämligen igång när Voyager själva möter den där stora eldkulan från förr. Man undkommer att bli uppätna av elden och energierna tack vare att Seven of Nine har gammal Borgkunskap kring detta fenomen gömt i ett minneskort (ett tips som hon som vanligt inte ens får ett tack för). Men nära döden-chocken sitter inte i så länge. Chakotay inser att det här måste vara samma sorts eldklot som slukade Ares IV år 2032, och föreslår att man ska undersöka det närmare. Janeway håller med, medan Seven vill förstöra det. Här får hon då första uppläxningen kring det här med Stjärnflottans uppdrag att upptäcka och utforska, den här gången från Tuvok. Men det följs ganska snart av en liknande visa när hon försöker prata med Janeway. Seven of Nine tycker att det är vansinne att lägga energi på att försöka hitta Ares IV-modulen inuti det stora energiklotet.

SEVEN: Searching for the command module seems more sentimental than scientific. 
JANEWAY: I can’t argue with that. If scientific knowledge was all we were after, then the Federation would have built a fleet of probes, not starships. Exploration is about seeing things with your own eyes. In this case, we’re exploring the past. 
SEVEN: How will retrieving this artefact enhance your appreciation of history? 
JANEWAY: By making us part of it. In the same way that excavating the obelisks of ancient Vulcan, or finding the shroud of Kahless made those explorers a part of their history. Here’s the crux of it. As a Borg, you didn’t study the past, you ingested it. You’ve never really developed an appreciation for humanity’s history. Maybe this is an opportunity to do some exploring of your own. 
SEVEN: Are you ordering me to join this mission? 
JANEWAY: Let’s just say I’m encouraging you to volunteer.

Sedan följer Delta Flyerns resa till eldklotets centrum, där man finner ett helt stilla område, stormens öga. Här finns också Ares IV, nästan helt intakt. Trots en extrem tidsbrist så vill Chakotay att man ska bogsera ut hela det gamla rymdskeppet genom eldklotet. Det går åt helvete, dessutom pajar Delta Flyerns motorer. Varpå Seven blir mer eller mindre vansinnig på alla dumheter hon tvingats utstå. Först blir hon i stort sett medtvingad på ett uppdrag hon inte ens gillar, för att sedan bli fångad i eldklotets kärna på grund av Chakotays vurm för rymdfartsreliker.

Givetvis förändras allt under avsnittets gång. Seven transporteras över till Ares-farkosten för att hämta en reservdel. Väl där så lyssnar hon på loggrapporterna som astronauten i skytteln spelade in innan han dog. Hon blir väldigt distraherad, lite som när jag försöker skriva blogginlägg och kolla på tv samtidigt. Och när tiden även börjar ta slut för hennes uppdrag (den där eldbollen är tydligen på väg tillbaka in i subrymden), så tycker hon ändå sig ha tillräckligt mycket marginal för att ladda ner Ares IV:s loggar och se till att John Kellys lik följer med henne ombord på Delta Flyern. Även Seven har omvänts och uppskattar det här med äventyret och hjältemodet som är huvudingredienserna av erövrandet av rymden.

One Small Step är ett lite udda Voyager-avsnitt, med sitt programmatiska innehåll. Lite lustigt är det väl också att det här från början var tänkt som ett Chakotay-avsnitt, men som under skrivprocessens gång ändrade karaktär för att sluta som ytterligare ett avsnitt om Seven of Nine. Tror nog ändå att det var ett bra beslut. Hennes skepsis behövs som motvikt för avsnittets annars ohejdat nostalgiska budskap. Även om omvändandet av henne mot slutet av One Small Step på inget sätt förtar styrkan i förkunnelsen. Om inte Nasa var med och finansierade det här avsnittet, så borde de ha varit det.

För John Kelly, mannen på Ares IV, är nästan parodiskt pliktmedveten. Som när han tar bort kraften från de livsuppehållande systemen för att kunna fortsätta att samla in data några ögonblick till. Det där är kanske ett lite väl modigt sätt att möta döden på för att vara riktigt trovärdigt, eller ens dramatiskt intressant. Men Kelly fungerar förstås också som ett slags spegelbild för vad Voyager sysslar med. Långt borta från sin hemplanet fortsätter man att följa protokollet och samla in information. Trots att ingen ombord, varken på Voyager eller Ares IV, vet om de någonsin kommer hem igen.

Det här avsnittet är som gjort för att väcka starka känslor för oss som gillar rymdfilm, och man lyckas ganska bra. Men som vanligt blir jag lite irriterad över att ingen lyssnar på Seven. Hennes ifrågasättanden här är faktiskt helt motiverade, och hon borde snart få slippa att hela tiden få en klapp på huvudet och få höra att hon skulle förstå det där om hon var lite mer “mänsklig”. Däremot väldigt nöjd med att man här ansträngt sig för att hitta ett nytt sätt att strukturera storyn på här. Även om det finns vissa likheter med Equinox, i bägge avsnitten är ju veckans alien en människa, även om han den här gången kommer från det förflutna.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 618 tv-avsnitt.

VOY: Someone to Watch Over Me. Det där Seven går i kärleksskola i rymdversionen av Pygmalion.

~ rogerwilson ~ 4 Comments

Så korsade jag då äntligen 600-avsnittsgränsen! Det kanske låter mycket, men dessvärre innebär det att jag fortfarande har lite drygt 20% av den totala Star Trek-produktionen kvar att skriva om (och då har jag inte ens räknat med höstens tio Picard-avsnitt). Never Ending Franchise, detta.

Uppenbarligen har jag lite svårt att leva i nuet, så jag har förstås redan börjat göra lite research kring nästa spinoff-serie i raden. Eller, framför allt är det faktiskt andra människor som tagit upp Enterprise med mig. Oftast har det yttrat sig genom att de sett bekymrat på mig och förklarat hur mycket jag troligtvis kommer att hata serien. Och dess signaturmelodi. (Den var jag tvungen att leta fram och lyssna på, och det var ju verkligen det vidrigaste jag hört i Star Trek-väg, till och med sämre än den otroligt sega Deep Space Nine-vinjetten.) Men nu ska jag inte gå saker i förväg, jag har ju trots allt drygt 50 avsnitt av Voyager att kolla på innan jag är framme vid Enterprise. Someone to watch over me, till exempel. Något av en My Fair Lady förflyttad rymden. Hololäkaren har nämligen bestämt sig för att lära Seven of Nine allt hon skulle vilja veta om kärlek (men varit för skraj att fråga om). Men det slutar givetvis med att han själv blir kär i sin elev.

Det är ganska lätt att bli helt vansinnig på Someone to watch over me. Här framställer man Voyagers mest kompetenta kvinnliga besättningsmedlem som en idiot, samtidigt som man låter henne mästras av en man som ska lära upp henne i konsten att vara mer välvilligt inställd till att bli raggad. Hon ska alltså göras om för att bli mer salongfähig. Ja, ni hör, det här är kanske inte den mest progressiva eller feministiska plotten man hört talas om. Man drar sig inte ens för att göra den klassiska grejen med att låta en kvinna släppa ner sitt hår, och då framstå som otroligt mycket mer attraktiv än tidigare (det här är alltså en rollfigur som ständigt går klädd i en supertajt kroppsstrumpa, det är inte som att hennes totala foxyness kan komma som en överraskning för någon). Man kan förstås också välja att se det här avsnittet som en variant av den typen av intriger som AI:n Data ständigt utsattes för i The Next Generation. Det finns dock avgörande skillnader mellan Seven och Data: Han drömde om och längtade ständigt efter att bli em “riktig” människa, medan hon ser ner på och delvis föraktar jordbor. Det gör också Seven of Nine till mycket mer av ett hot mot samtliga normer ombord. Hon är inte gullig, som Data, utan snarare en person som gör personer omkring henne osäkra.

Så hur ska man då neutralisera detta hot? Ja, men kanske genom att skämta till det kring hennes totala oförmåga till mellanmänskliga relationer. Sevens färd mot intensivkursen i kärlek startar med ett bråk i Voyagers matsal. B’Elanna får för sig att Seven of Nine spionerar på henne och Paris, misstankar som visar sig vara helt korrekta. Seven förklarar att hon håller på med ett forskningsprojekt om människors parningsritualer, en upplysning som inte gör Torres mindre irriterad. Och ännu argare blir hon när hon läser vad Seven skrivit om henne i sin padda:

TORRES: “Stardate 52647, fourteen hundred hours. Subjects quarrel in corridor outside female’s quarters. Male returns with twelve flowering plant stems, species rosa rubifolia, effecting a cessation of hostilities. Stardate 52648, oh three hundred hours. Intimate relations resume”. How the hell do you know when we’re having intimate relations? 

SEVEN: There is no one on deck nine section twelve who doesn’t know when you’re having intimate relations. 

NEELIX: Is there a problem? 

TORRES: I want all the data you’ve collected. 

SEVEN: I haven’t completed the study. 

TORRES: Then study this. Borg provokes Klingon, Klingon breaks Borg nose. 

Den här incidenten får hololäkaren att inleda en grundkurs i romantik med Seven. Det hela utvecklas ganska snart till ett vad mellan Paris och läkaren. Om Seven kan gå på en diplomatisk mottagning med en dejt, och vara på kalaset utan att ha blivit osams med snubben eller skapa en diplomatisk incident innan hon går hem så har läkaren vunnit. När Seven får reda på vadet under festen (som hon går på tillsammans med hololäkaren) så blir hon förstås besviken, ledsen och arg. Så pass arg att läkaren förlorar sitt vad på bägge punkterna.

Det är en hel del cringe på vägen mot den här finalen. Olika övningar och en träningsdejt där Seven drar sönder sin partners arm när de dansar (hon förstår förstås inte hur det går till när man låter en man leda en när man dansar tryckare). Själv sitter jag lite och funderar på varför Seven inte riktigt har någon sexualitet i den här serien. Hon har ju uppenbarligen tillgång till känslor som ilska, men inte förmågan att älska? Eller ens bli lite kåt? Kanske är hennes kontrollbehov så stora att hon inte ens vill kännas vid den typen av känslor. Eller så är det logiska beslutet kring sex helt enkelt att det är mer effektivt med sexleksaker än med en korkad snubbe i sängen.

På vägen till kärleksexamen blir hololäkaren alltså kär i sin elev. Det finns en fin scen här, när de bägge dansar med varandra, som jag tycker mycket om. Men sedan blir det som vanligt i Star Trek: ingenting. Hololäkaren vågar inte berätta att han är kär för Seven. Medan hon, efter att ha gjort en objektiv genomgång av alla potentiella partners ombord på Voyager, dragit slutsatsen att det inte finns någon man ombord på skeppet som hon är kompatibel med. Trååååkig upplösning!

Den där diplomatiska konflikten som jag antydde tidigare i texten har att göra med ambassadör Tomin från Kadifolket. Han kommer från ett samhälle som verkar vara djupt puritanskt, och där man inte hänger sig åt några njutningar eller nöjen. Till och med deras mat är tydligen extremt okryddad, så att man inte riskerar att sätta fart på några livsandar. När ambassadör Tomin kommer på besök på Voyager är dock alla former av renlärighet som bortblåsta. Han tycker tydligen att det bästa sättet att lära känna en ny kultur på är genom mat, sprit och kvinnor. Att tokfull försöka stöta på Seven of Nine är dock en av hans riktigt dåliga idéer.

I rollen som Tomin finns en av de gästskådespelare i serien som jag blivit mest glad över att se: Scott Thompson. Han var en i gänget i det amerikanska sketchprogrammet Kids in the Hall, och en av Thompsons återkommande figurer där var Buddy Cole. En extremt homosexuell man som berättar om sitt liv:

Buddy Cole lever för övrigt fortfarande. Thompson har återupplivat honom och uppträder just nu (juli 2019) med The Buddy Cole Monologues. Det skulle inte förvåna mig om det just var Buddy som gjorde att Thompson fick den här rollen.

Scott Thompson är själv bög, och det var förstås lite extra roligt att se honom här som en kjolstygsjagande man med dåligt ölsinne. Men slutet på den här b-intrigen var något av en besvikelse. När Tomyn försöker dölja sin grova bakfylla så visar det sig att Tomins överordnade, den på ytan stränge Abbot, har en hel del förståelse för att man testar på både det ena och det andra.

ABBOT: There are many distractions aboard this vessel. You didn’t indulge in any of their more colourful traditions? 

TOMIN: Of course not. 

NEELIX: We followed the itinerary that you approved, to the last detail. 

ABBOT: Oh, shame. 

TOMIN: Your Holiness? 

ABBOT: It isn’t a violation to explore new experiences, as long as you don’t make a habit of it. 

TOMIN: I see your point. 

Är extremt kluven inför detta äventyr. Delvis en ursunkig historia om kärleksskola för överintelligent kvinna, men också ett av de mer lekfulla avsnitten under den här säsongen. Och skämten är inte bara på Seven of Nines bekostnad.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 5, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 600 tv-avsnitt.

VOY: Latent image. Det där hololäkaren upptäcker en minnesförlust.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Jag är inte helt säker på att det beror på det här avsnittets kvalitet, men jag var tvungen att se på Latent image tre gånger för att nå ända fram till slutet. De första två försöken slutade med att jag somnade. Det finns dock starka indicier på att det har mer att göra med någon form av sommarutmattning än en bristande verkshöjd.

Det känns för övrigt bara konstigare och konstigare att växelvis kolla på Deep Space Nine och Voyager just nu. De två serierna glider liksom allt längre ifrån varandra, i såväl utförande som innehåll. Så efter ett avsnitt om en mordgåta på New Sydney så kastas jag här direkt in i en episod som är en förklädd filosofisk diskussion om hololäkarens status: datorprogram eller tänkande och kännande individ? I och för sig ett ofta återkommande tematik i Star Trek-serierna, men den här gången med en lite annorlunda twist, och en lite mer lågmäld ton än det brukar vara.

Det är när hololäkaren är i färd med att ta ett slags genomskärningsbilder av besättningen som han upptäcker ett ärr i Kims nacke. Resterna av en operation utfärd på ett sätt så att hololäkaren inser att det måste vara han som opererat, för cirka 18 månader sedan. Problemet är att han inte minns något av det här, och Kim säger att han inte heller kommer ihåg någon operation. Mystiskt!

Seven of Nine tar hololäkarens oro på allvar (trots att han verkar glömma bort vad han bett henne om en timme tidigare) och hjälper till att leta fram filer som antingen raderats eller gömts undan i skeppets dator: Snapshots från en födelsedagsfest, ett uppdrag i en skyttel, en okänd alien med ett jättestort gevär, en fänrik som han inte heller minns (det här att man skriver ut rang på födelsedagstårtor på Voyager är för övrigt ett otyg). Läkaren pratar med Janeway några gånger, hon är “oroad”, men tycker att hololäkaren ska gå och stänga ner sitt program medan hon undersöker saker och ting. Det gör han, men gillrar först en fälla så att den som kommer in i sjukstugan och rensar i hans program blir smygfotograferad (hans kamera är dock väldigt indiskret när den tar bilderna, tur att det är så många andra blinkande lampor och knappar överallt i sjukstugan). Men en bild får han. På Janeway.

Hololäkaren blir extremt upprörd över att någon i besättningen, framför allt hans kapten, gått in och skrivit om hans program och raderat filer. Hon förklarar att det är för hans egen skull. Att hans program höll på att paja när det inte kunde hantera en konflikt inbyggd i hans programmering (mellan de etiska och kognitiva subrutinerna, tydligen) , då för 18 månader sedan. Och nu vågar hon inte berätta om vad som hände för honom, eftersom hela traumat riskerar att dra igång på nytt.

Allt görs klart för att radera hololäkarens minnen från de senaste dagarna. Men så bestämmer sig Seven of Nine för att gå till kaptenenens hytt klockan två på natten för att berätta för henne att hon fattat fel beslut. Janeway försöker förklara sitt tankesätt genom en ovanligt klumpig liknelse mellan hololäkaren och en replikator, med slutsatsen att hon och Seven är en hel annan form av varelse än hololäkaren. Men hon övertygar knappast Seven. Tvärtom.

JANEWAY: You’re a human being. He’s a hologram. 

SEVEN: And you allowed that hologram to evolve as well, to exceed his original programming. And yet now you choose to abandon him. 

JANEWAY: Objection noted. Good night. 

SEVEN: It is unsettling. You say that I am a human being and yet I am also Borg. Part of me not unlike your replicator. Not unlike the Doctor. Will you one day choose to abandon me as well? I have always looked to you as my example, my guide to humanity. Perhaps I’ve been mistaken. Good night.

Janeway som hittills uppträtt okarakteristiskt plumpt, falskt och auktoritärt, gör nu helt om. Hon inser att hon missbedömt situationen. En vanlig besättningsman som utsatts för ett trauma skulle hon ju inte bara radera minnet på, utan i stället stötta och vårda så att hen skulle kunna återgå i tjänst. Janeway bestämmer sig för att låta honom hololäkaren få sina minnen tillbaka, och när han på nytt går in i en loop av skuld, ilska och ångest så stannar hon hos honom och låter honom prata sig igenom krisen. Ja, då gånger hon inte somnar ifrån hans ältande.

Det mest otroliga i hela den här handlingen är väl just den situation som får läkarens program att gå i baklås. Att han, när han står inför valet att rädda en av två besättningsmän med liknande dödshotande skador, väljer den han känner bäst. Att han blir förtvivlad när han inte har någon logisk grund till vad som gjorde att han valde att rädda Kim. Jag menar, borde det inte finnas någon subrutin för Sophie’s Choice i alla läkarprogram? Fast tanken är väl egentligen att hololäkarens sammanbrott ska ses som en följd av att hans “mänskliga” sida fått allt mer utrymme på personligheten. Och med mänskligheten följer också skuld, ångest och vanmakt. Något som hololäkarens program däremot inte alls är förberett för.

Oavsett upplösningen så känns det faktiskt lite skumt att Janeway plötsligt är en sån bitch i det här avsnittet. I början tänkte jag till och med att hon kanske var ersatt av en shapeshifter, så rude var hon. Jag fattar att Janeway kanske har dåliga dagar, men det var väl flera år sedan i serien som någon såg hololäkaren först och främst som ett datorprogram och inte som en individ? Det känns som om Latent Image kanske kom två, tre säsonger för sent i storylinens utveckling.

Jag läser att man höll på att mixtra en hel del med slutet i det här avsnittet. Tror nog att jag hade gillat manusförfattarens originalversion bättre. Nu blev det något av en alla-ska-hänga-med-kompromiss, som kanske blev svårare att förstå än den ursprungliga varianten. Men en del av tonen finns kvar, och det gillar jag. Vi går til eftertexter med hololäkaren lämnad ensam kvar i moralisk gråzon som han måste finna sig i att leva i. Den mer binära verklighetsuppfattning han haft tidigare går inte att återvända till.

Det finns fler minnesvärda scener än slutet, förstås. Känslan av paranoia som uppstår hos hololäkaren när han inser att alla på Voyager håller något hemligt för honom (alla utom Seven of Nine, hon hade tydligen inte kommit till Voyager när hololäkaren bröt ihop). Eller den ganska fåniga, men ändå på något vis ovanligt mörka scenen, där hololäkaren får ett utbrott i mässen och börjar kasta mat på folk. Bra hysterinivå där.

Det här avsnittet är en lite udda fågel även i Voyagers spektrum, tycker jag. Det tar ett tag innan man inser vad avsnittet egentligen handlar om (hela historien med en 18 månader försenad “veckans alien” är bara ett stickspår), och för en gångs skulle så knyter man inte ihop allt på ett käckt slut i sista scenen. Det här är den typen av avsnitt som faktiskt bara blir bättre och bättre ju mer man tänker på det. Eller ju fler gånger man försöker se det utan att somna.

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 580 tv-avsnitt.

VOY: Drone. Det med Sevens borgbaby.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Mmmm. Ett sånt där “en konstig sak hände när jag tog en tur med transportören”-avsnitt. Den här gången är det Sevens små borggrejor i blodet som parar sig med doktorns bärbara holoprojektor när det är lite vajsing med transportörsignalen. Med hjälp av lite dna från en snubbe ur besättningen (manusförfattarna verkar inte gå med på någon form av jungrufödsel alls här) blir resultatet en drönaravkomma, programmerad med de allra mest grundläggande borginstinkterna. Det är nu Sevens jobb att uppfostra sitt “barn” så att han blir en snäll, fredlig och assimileringsrestriktiv borgdrönare som vuxen.

Det är helt enkelt lite som en snabbrepris av hela Seven-problematiken. Kan man någonsin lita på en borg? Vad är viktigast. arv eller miljö? Dessutom är ju den nya borgen fortfarande ett foster i avsnittets början, vilket leder till någon form av bisarr abortproblematik för Janeway. Det vill säga, vore det bästa att bara göra sig av med hen innan hen vuxit sig tillräckligt stark för att bli ett verkligt hot mot Voyager och dess besättning.

Det visar sig att borgbiologin fortfarande är smartare än någon mänsklig hjärna. Det räcker liksom inte med att stänga av sändaren som kopplar upp en drönare till borgkollektivet på en sån här monsterbaby, för vips har det vuxit ut en ny sändare som helt autonomt kopplar upp sig till den stora borghubben i universum. Så det kvittar att Janeway och Seven lyckats uppfostra sin borgbaby, One, till en humanist. Till slut blir man ändå jagade av borger (om än sfärer i stället för kuber, första gången de dyker upp i Voyager och man måste slåss för sina liv .

Till sist räddar One både Voyager (han sabbar hela Borgskeppet med den härliga hypermoderna teknik han assimilerat från doktorns portabla holoprojektor) och sedan vägrar han ta emot läkarhjälp eftersom han vet att borgerna kommer att jaga honom så länge han är vid liv. Avsnittet slutar som det började. I starten stod Seven och speglade sig för att prova sig fram till ett leende. I den avslutande scenen står hon på nytt och speglar sig, men nu ser hon smärta och sorg i sitt eget ansikte. Hon har ju faktiskt mist sitt barn i striden mot borgerna.

Drone är lite som en mix av Datas försök att skaffa en avkomma i The Next Generation och, som jag skrev tidigare i det här inlägget, en snabbspolning genom stora delar av Sevens backstory i serien. Men framför allt innebär det här avsnittet en våldsam karaktärsutveckling av Seven, och ett jättesteg i hennes förmänskligande. Men trots det kan jag inte riktigt sluta grubbla över hololäkaren och hans portabla hologramprojektor. Missade jag något, eller är det så att han innerst inne är superglad över att One faktiskt dog, för nu kan han ju skära ut sin apparat ur liket och på nytt bli mobil och röra sig fritt på och utanför skeppet. Det känns för övrigt som om det här med trubbel med doktorns projektor är lite av den nya favorittropen bland Voyagers manusförfattare, den användes ju flitigt i förra säsongens rysare. Avsnittet som lustigt nog ju hette just One.

Drone är ett stabilt och bra avsnitt, tycker jag. Men det är förstås alltid tråkigt när intressanta fenomen aldrig får överleva det avsnitt de introduceras i. Ones död hade ju eventuellt gjort lite mer känslomässig impact på mig som tittare om vi fått hänga med honom i några avsnitt till (ja, jag klagade precis på Star Trek-seriers fixering vid fristående och självständiga avsnitt för miljonte gången i den här bloggen). Fast när jag tänker efter lite till så kanske jag har helt fel när det gäller One. För visst hade han en enormt träig personlighet. Jag menar, att skådespelare ska behöva kämpa med den här typen av dialog i en dödsscen är eventuellt på gränsen till ett förnedrande uppdrag.

SEVEN: Allow the Doctor to proceed. Lower the forcefield! 
HOLOLÄKAREN: His synapses are failing. 
SEVEN: You must comply. 
ONE: I will not. 
SEVEN: You must comply. Please. You are hurting me. 
ONE: You will adapt.

Jepp. Det var deras sista ord till varandra.!

Betyg 7/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 563 tv-avsnitt.