VOY: Latent image. Det där hololäkaren upptäcker en minnesförlust.

Jag är inte helt säker på att det beror på det här avsnittets kvalitet, men jag var tvungen att se på Latent image tre gånger för att nå ända fram till slutet. De första två försöken slutade med att jag somnade. Det finns dock starka indicier på att det har mer att göra med någon form av sommarutmattning än en bristande verkshöjd.

Det känns för övrigt bara konstigare och konstigare att växelvis kolla på Deep Space Nine och Voyager just nu. De två serierna glider liksom allt längre ifrån varandra, i såväl utförande som innehåll. Så efter ett avsnitt om en mordgåta på New Sydney så kastas jag här direkt in i en episod som är en förklädd filosofisk diskussion om hololäkarens status: datorprogram eller tänkande och kännande individ? I och för sig ett ofta återkommande tematik i Star Trek-serierna, men den här gången med en lite annorlunda twist, och en lite mer lågmäld ton än det brukar vara.

Det är när hololäkaren är i färd med att ta ett slags genomskärningsbilder av besättningen som han upptäcker ett ärr i Kims nacke. Resterna av en operation utfärd på ett sätt så att hololäkaren inser att det måste vara han som opererat, för cirka 18 månader sedan. Problemet är att han inte minns något av det här, och Kim säger att han inte heller kommer ihåg någon operation. Mystiskt!

Seven of Nine tar hololäkarens oro på allvar (trots att han verkar glömma bort vad han bett henne om en timme tidigare) och hjälper till att leta fram filer som antingen raderats eller gömts undan i skeppets dator: Snapshots från en födelsedagsfest, ett uppdrag i en skyttel, en okänd alien med ett jättestort gevär, en fänrik som han inte heller minns (det här att man skriver ut rang på födelsedagstårtor på Voyager är för övrigt ett otyg). Läkaren pratar med Janeway några gånger, hon är “oroad”, men tycker att hololäkaren ska gå och stänga ner sitt program medan hon undersöker saker och ting. Det gör han, men gillrar först en fälla så att den som kommer in i sjukstugan och rensar i hans program blir smygfotograferad (hans kamera är dock väldigt indiskret när den tar bilderna, tur att det är så många andra blinkande lampor och knappar överallt i sjukstugan). Men en bild får han. På Janeway.

Hololäkaren blir extremt upprörd över att någon i besättningen, framför allt hans kapten, gått in och skrivit om hans program och raderat filer. Hon förklarar att det är för hans egen skull. Att hans program höll på att paja när det inte kunde hantera en konflikt inbyggd i hans programmering (mellan de etiska och kognitiva subrutinerna, tydligen) , då för 18 månader sedan. Och nu vågar hon inte berätta om vad som hände för honom, eftersom hela traumat riskerar att dra igång på nytt.

Allt görs klart för att radera hololäkarens minnen från de senaste dagarna. Men så bestämmer sig Seven of Nine för att gå till kaptenenens hytt klockan två på natten för att berätta för henne att hon fattat fel beslut. Janeway försöker förklara sitt tankesätt genom en ovanligt klumpig liknelse mellan hololäkaren och en replikator, med slutsatsen att hon och Seven är en hel annan form av varelse än hololäkaren. Men hon övertygar knappast Seven. Tvärtom.

JANEWAY: You’re a human being. He’s a hologram. 

SEVEN: And you allowed that hologram to evolve as well, to exceed his original programming. And yet now you choose to abandon him. 

JANEWAY: Objection noted. Good night. 

SEVEN: It is unsettling. You say that I am a human being and yet I am also Borg. Part of me not unlike your replicator. Not unlike the Doctor. Will you one day choose to abandon me as well? I have always looked to you as my example, my guide to humanity. Perhaps I’ve been mistaken. Good night.

Janeway som hittills uppträtt okarakteristiskt plumpt, falskt och auktoritärt, gör nu helt om. Hon inser att hon missbedömt situationen. En vanlig besättningsman som utsatts för ett trauma skulle hon ju inte bara radera minnet på, utan i stället stötta och vårda så att hen skulle kunna återgå i tjänst. Janeway bestämmer sig för att låta honom hololäkaren få sina minnen tillbaka, och när han på nytt går in i en loop av skuld, ilska och ångest så stannar hon hos honom och låter honom prata sig igenom krisen. Ja, då gånger hon inte somnar ifrån hans ältande.

Det mest otroliga i hela den här handlingen är väl just den situation som får läkarens program att gå i baklås. Att han, när han står inför valet att rädda en av två besättningsmän med liknande dödshotande skador, väljer den han känner bäst. Att han blir förtvivlad när han inte har någon logisk grund till vad som gjorde att han valde att rädda Kim. Jag menar, borde det inte finnas någon subrutin för Sophie’s Choice i alla läkarprogram? Fast tanken är väl egentligen att hololäkarens sammanbrott ska ses som en följd av att hans “mänskliga” sida fått allt mer utrymme på personligheten. Och med mänskligheten följer också skuld, ångest och vanmakt. Något som hololäkarens program däremot inte alls är förberett för.

Oavsett upplösningen så känns det faktiskt lite skumt att Janeway plötsligt är en sån bitch i det här avsnittet. I början tänkte jag till och med att hon kanske var ersatt av en shapeshifter, så rude var hon. Jag fattar att Janeway kanske har dåliga dagar, men det var väl flera år sedan i serien som någon såg hololäkaren först och främst som ett datorprogram och inte som en individ? Det känns som om Latent Image kanske kom två, tre säsonger för sent i storylinens utveckling.

Jag läser att man höll på att mixtra en hel del med slutet i det här avsnittet. Tror nog att jag hade gillat manusförfattarens originalversion bättre. Nu blev det något av en alla-ska-hänga-med-kompromiss, som kanske blev svårare att förstå än den ursprungliga varianten. Men en del av tonen finns kvar, och det gillar jag. Vi går til eftertexter med hololäkaren lämnad ensam kvar i moralisk gråzon som han måste finna sig i att leva i. Den mer binära verklighetsuppfattning han haft tidigare går inte att återvända till.

Det finns fler minnesvärda scener än slutet, förstås. Känslan av paranoia som uppstår hos hololäkaren när han inser att alla på Voyager håller något hemligt för honom (alla utom Seven of Nine, hon hade tydligen inte kommit till Voyager när hololäkaren bröt ihop). Eller den ganska fåniga, men ändå på något vis ovanligt mörka scenen, där hololäkaren får ett utbrott i mässen och börjar kasta mat på folk. Bra hysterinivå där.

Det här avsnittet är en lite udda fågel även i Voyagers spektrum, tycker jag. Det tar ett tag innan man inser vad avsnittet egentligen handlar om (hela historien med en 18 månader försenad “veckans alien” är bara ett stickspår), och för en gångs skulle så knyter man inte ihop allt på ett käckt slut i sista scenen. Det här är den typen av avsnitt som faktiskt bara blir bättre och bättre ju mer man tänker på det. Eller ju fler gånger man försöker se det utan att somna.

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 580 tv-avsnitt.

VOY: Drone. Det med Sevens borgbaby.

Mmmm. Ett sånt där “en konstig sak hände när jag tog en tur med transportören”-avsnitt. Den här gången är det Sevens små borggrejor i blodet som parar sig med doktorns bärbara holoprojektor när det är lite vajsing med transportörsignalen. Med hjälp av lite dna från en snubbe ur besättningen (manusförfattarna verkar inte gå med på någon form av jungrufödsel alls här) blir resultatet en drönaravkomma, programmerad med de allra mest grundläggande borginstinkterna. Det är nu Sevens jobb att uppfostra sitt “barn” så att han blir en snäll, fredlig och assimileringsrestriktiv borgdrönare som vuxen.

Det är helt enkelt lite som en snabbrepris av hela Seven-problematiken. Kan man någonsin lita på en borg? Vad är viktigast. arv eller miljö? Dessutom är ju den nya borgen fortfarande ett foster i avsnittets början, vilket leder till någon form av bisarr abortproblematik för Janeway. Det vill säga, vore det bästa att bara göra sig av med hen innan hen vuxit sig tillräckligt stark för att bli ett verkligt hot mot Voyager och dess besättning.

Det visar sig att borgbiologin fortfarande är smartare än någon mänsklig hjärna. Det räcker liksom inte med att stänga av sändaren som kopplar upp en drönare till borgkollektivet på en sån här monsterbaby, för vips har det vuxit ut en ny sändare som helt autonomt kopplar upp sig till den stora borghubben i universum. Så det kvittar att Janeway och Seven lyckats uppfostra sin borgbaby, One, till en humanist. Till slut blir man ändå jagade av borger (om än sfärer i stället för kuber, första gången de dyker upp i Voyager och man måste slåss för sina liv .

Till sist räddar One både Voyager (han sabbar hela Borgskeppet med den härliga hypermoderna teknik han assimilerat från doktorns portabla holoprojektor) och sedan vägrar han ta emot läkarhjälp eftersom han vet att borgerna kommer att jaga honom så länge han är vid liv. Avsnittet slutar som det började. I starten stod Seven och speglade sig för att prova sig fram till ett leende. I den avslutande scenen står hon på nytt och speglar sig, men nu ser hon smärta och sorg i sitt eget ansikte. Hon har ju faktiskt mist sitt barn i striden mot borgerna.

Drone är lite som en mix av Datas försök att skaffa en avkomma i The Next Generation och, som jag skrev tidigare i det här inlägget, en snabbspolning genom stora delar av Sevens backstory i serien. Men framför allt innebär det här avsnittet en våldsam karaktärsutveckling av Seven, och ett jättesteg i hennes förmänskligande. Men trots det kan jag inte riktigt sluta grubbla över hololäkaren och hans portabla hologramprojektor. Missade jag något, eller är det så att han innerst inne är superglad över att One faktiskt dog, för nu kan han ju skära ut sin apparat ur liket och på nytt bli mobil och röra sig fritt på och utanför skeppet. Det känns för övrigt som om det här med trubbel med doktorns projektor är lite av den nya favorittropen bland Voyagers manusförfattare, den användes ju flitigt i förra säsongens rysare. Avsnittet som lustigt nog ju hette just One.

Drone är ett stabilt och bra avsnitt, tycker jag. Men det är förstås alltid tråkigt när intressanta fenomen aldrig får överleva det avsnitt de introduceras i. Ones död hade ju eventuellt gjort lite mer känslomässig impact på mig som tittare om vi fått hänga med honom i några avsnitt till (ja, jag klagade precis på Star Trek-seriers fixering vid fristående och självständiga avsnitt för miljonte gången i den här bloggen). Fast när jag tänker efter lite till så kanske jag har helt fel när det gäller One. För visst hade han en enormt träig personlighet. Jag menar, att skådespelare ska behöva kämpa med den här typen av dialog i en dödsscen är eventuellt på gränsen till ett förnedrande uppdrag.

SEVEN: Allow the Doctor to proceed. Lower the forcefield! 
HOLOLÄKAREN: His synapses are failing. 
SEVEN: You must comply. 
ONE: I will not. 
SEVEN: You must comply. Please. You are hurting me. 
ONE: You will adapt.

Jepp. Det var deras sista ord till varandra.!

Betyg 7/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 563 tv-avsnitt.

VOY: Retrospect. Det där Seven of Nine har en Thomas Quick-upplevelse.

Från början var jag helt säker på att Retrospect var ett metoo-avsnitt. Kanske till och med en episod som man skulle kunna lyfta fram som en föregångare till dagens upprop, debatt och offentliga samtal på ämnet. Jag hade ju i förväg förstått att det skulle handla om att Seven på något sätt skulle känna sig attackerad av en vapenhandlare, Kovin, och att ord skulle stå mot ord kring vad som egentligen hänt mellan dem. När sedan den där vapenhandlaren i en av de första scenerna ställer sig extremt nära Seven när hon ska göra någon form av konfigurering i maskinrummet så blev ju inte de där vibbarna svagare, direkt. Inte heller när Sevens respons blir att ge honom en rak höger. Men kanske var det samtiden som styrde min läsning av scenen, för Retrospect är snarare en Thomas Quick-liknande historia i rymden. Det handlar om fejkade bortträngda minnen som lockas fram av en överentusiastisk psykolog.

Psykologen ifråga är hololäkaren, som på egen hand uppdaterat sig med lite grundläggande psykologiska verktyg och drivrutiner. När han ska undersöka Seven så är hon osedvanligt uppstressad. När han till exempel ska lägga henne på britsen för en behandling så utlöser det något så okarakteristiskt som en ångestattack. Hololäkaren blir sedan misstänksam när han upptäckter ett ämne som indikerar en minnesblockering hos Seven. Det är något lurt här, helt enkelt. Han använder sina nyvunna kunskaper om psyket för att lotsa Seven genom sina minnesfragment och får snart utdelning. Hon börjar berätta om när hon och Paris besökte Kovin för några dagar sedan, och hur hon blev drogad och fastspänd när Kovin och hans hejdukar utvann borgska nano-sonder ur hennes blod.

Det hela utvecklas snabbt till en officiell utredning, och när man hittar aktiva nanopartiklar i Kovins labb så börjar han skrika något om att utredningen är riggad, och flyr därifrån. Voyager försöker jaga ifatt Kovin, men en vapenhandlares privatplan är inte direkt hjälplöst i en eldstrid. Inte ens mot Voyager. Under tiden som man jagar Kovin så dubbelkollar man bevisen – som visar sig varken styrka eller motsäga Sevens historia – sonderna skulle lika gärna kunna komma från ett vådaskott, som Kovin hävdat. Man försöker anropa vapenhandlarens skepp för att förklara det, men det är ju inte som att han tror att det där är något annat än ett trick för att få honom att överlämna sig.

När Kovin på nytt försöker beskjuta Voyager blir hans skepp överbelastat, och sprängs i bitar. “Oj då”, tänker man på Voyager. Reagerade man för snabbt och ogenomtänkt när man började jaga Kovin? Drev man honom i döden, till och med? Genast verkar det som om alla nu dömer ut Sevens historia som rena fantasier. Medan hon själv blivit manipulerad av hololäkaren att känna ovanligt mycket ilska, kränkthet och revanschlystnad på grund av minnena – som nu alla säger inte är verkliga. Jag satt förgäves och väntade på en sista twist eller upplösning här. Den kom aldrig. Ingen ifrågasätter varför en oskyldig man hellre väljer döden än en rättegång. Seven bara måste ha fel – den här gången också. Är det bara jag, eller börjar hon bli Voyagers mobboffer?

När jag läser på om avsnittet efteråt så visar det väl ändå sig att mina metoo-associationer inte var helt ogrundade. Så här står det på Memory Alpha, till exempel:

I initially had my concerns,” Fuller explained, “because we were trying to distinguish it from a TV movie about date rape [….] We […] removed the sexual elements.” Fuller believed that the turning point for the story’s development was the addition of The Doctor to the plot.

(…)

Ultimately, Bryan Fuller believed that he and Lisa Klink had successfully differentiated this episode from a television movie about date rape, and that the decision to remove the sexual aspects from the script had been made “wisely”. He said, “I think it succeeded […] and I think it’s a solid episode.

Tanken var alltså att göra ett avsnitt som handlade om False Memory Syndrom, men då inte om sexuella övergrepp. Samtidigt som man i regin och själva upplägget nog ändå till en början velat spela lite på publikens förväntningar om att det skulle handla om sex. Resultatet blir hur som helst raka motsatsen till ett metoo-avsnitt. När man just nu pratar mycket om offrets utsatta situation och hur svårt det är att ens komma fram och berätta om saker som hänt – vare sig det gäller den nu aktuella Michael Jackson-dokumentären till andra vittnesmål – så är det här alltså raka motsatsen. Intressant att se hur tidsandan skiftar.

Fenomenet med hur falska minnen och erkännanden kan manipuleras fram har stått i centrum för två stora rättsskandaler i Sverige de senaste åren – i såväl Thomas Quick-fallet som Fallet Kevin. Men det här avsnittet lyckas inte riktigt ge någon aha-upplevelse kring det komplexa system som är våra minnen. Kanske för att det är mer fokus på hololäkaren än Seven i den här storyn. Intrigen blir också extra oklar just i en tv-dramatisering där vi ju faktiskt får se Sevens minnen i bilder. Visst är de lite förvrängda och skumt ljussatta – men samtidigt så detaljerade att man som åskådare undrar mycket över deras ursprung, även efter att man fått veta att de antagligen inte var sanna. Något som bara i förbifarten förklaras med att “Seven sett så många assimileringar när hon var borg”

Även om vissa hyllar det här avsnittet för dess “öppna” slut, och att man inte vet vem som har rätt om vad – så tycker jag att det är ganska tydligt att intrigen handlar om att det är Seven som är manipulerad till att fabricera traumatiska minnen. Mina främsta invändningar är också hur Seven of Nine lämnas i sticket som rollfigur i det här avsnittet. Inte bara är hon någon som tidigare agerat självsvåldigt och bryter mot regler och direkta order, nu är hon också någon som fabulerar ihop historier om övergrepp. Någon förklaring till varför hon gav Kovin på käften får vi inte, och inte heller särskilt mycket i förmildrande omständigheter kring varifrån de där minnena egentligen kom. Kontentan med avsnittet blir istället att Seven of Nine ska lära sig den mänskliga känslan och egenskapen skuld. Men medan holodoktorn ändå peppas av Janeway för att fortsätta sin utveckling som individ så lämnas Seven bara i den där gropen av ångest. Tack och hej, liksom.

Betyg: 3/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 535 tv-avsnitt.

VOY: Prey. Det där hirogenerna jagar Art 8472.

Intrigen om hirogenerna fortsätter i Voyager, faktiskt för tredje avsnittet i rad! Och den här nye motståndaren framstår som allt mer morbid och blodtörstig ju mer vi får veta om artens preferenser. När en hirogen lystet smeker ett vapen när han är i färd med att välja vilket gevär han ska fälla sitt byte med i början av Prey, så är det ganska mycket seriemördarfeeling över honom. Och det där bytesdjurethan är ute efter är inte någon liten hare, direkt. Det visar sig vara inget mindre än en illa datoranimerad medlem av släktet Art 8472. Ni vet, de där extremt livsfarliga varelserna som inte ens borgerna kunde bekämpa på egen hand.

Det visar sig att just de här hirogenerna varit lite för kaxiga i sin inställning till just det här bytet. Voyager hittar de två jägarnas skepp drivande i rymden efter att deras bytesdjur plötsligt kvicknat till och gått bärsärkagång ombord. Janeway visar sig från sin humanistiska (och eventuellt lite fjäskiga sida) när hon transporterar över den ende överlevande hirogenen från skeppet för att ge honom vård.

“Några sådana insatser kanske kan rädda oss från att få våra tarmar utställda”, tänker hon kanske när hon fattar det här beslutet. Och det är ju rätt tänkt. En viktig del av hirogenkulturen, inser Voyagers besättning när man analyserat hirogenskeppets databaser, är nämligen att hitta sällsynta varelser som man dödar och sedan ställer ut på olika sätt (dock hellre som skelett och kranium på små plaketter än uppstoppade i dioraman verkar det som). Hirogenerna har ingen hemvärld, utan drar runt som nomader, ständigt på jakt efter nya sällsynta exemplar att döda. Och på tal om byten, gissa vem som klättrar på utsidan av Voyager, angelägen om att få komma in i stugvärmen. Jo men visst, en ganska pigg representant från släktet Art 8472.

När 8472-varelsen lyckas ta sig ombord på Voyager så leder det till en rad moraliska spörsmål för Janeway. Först verkar det ju självklart att den där 8472-representanten ska bekämpas, och efter lite tvekan bestämmer hon sig till och med för att ta hjälp av den extremt blodtörstige hirogenen som nu är färdigbehandlad. Men så lyckas 8472-varelsen ta telepatisk kontakt med Tuvok och hävda att den är skadad, och blev lämnad kvar av sin flock. Nu är den inte alls längre intresserad av att mörda och härja, utan vill bara återvända hem, menar den. Ja, men då blir genast varelsens överlevnad av högsta prioritet för Janeway. En rätt obekväm ståndpunkt, visar det sig, när Voyager omringas av hirogenfarkoster som hotar att spränga skeppet i luften om de inte får både sin besättningsmedlem OCH 8472-varelsen transporterade över till sig.

Till sist blir det Seven of Nine som helt självsvåldigt tar beslutet om att ge hirogenerna vad de vill ha. Hon är ju den som vet mest om hur extremt farliga 8472-pajsarna är, och har inte sådär supermycket sympati till övers för att rädda livet på en av deras flyktingar. Detta trots att Janeway berättat en sedelärande historia för henne om vad medmänsklighet är och hur den fungerar. Men så är det väl en blandning av hämndlystnad och realpolitik som får Seven att agera som hon gör. Den här varelsens krafter går inte att underskatta, menar hon.

När avsnittet går mot sitt slut är det helt uppenbart att Seven of Nines handlande räddade Voyager och dess besättning, men Janeway är förstås extremt förbannad över att någon brutit mot hennes order. Och så inser man som tittare att all den här yttre actionfyllda handlingen till trots, så handlar Prey egentligen främst om relationen mellan Janeway och Seven of Nine. Avsnittet avslutas med en rätt tung replikväxling där Seven ytterligare en gång lyckas sätta fingret på den bristande logiken bakom den militära beslutsgången ombord på Voyager. Är det, till exempel, verkligen okej att Janeway ska få leda skeppet mot en säker undergång, utan att personalen ombord ens ska kunna ha en åsikt om det hela? Nu är ju bara frågan hur länge Janeway kommer att insistera på att Seven ska sitta i skamvrån för det här tilltaget.

SEVEN: It is puzzling. 
JANEWAY: What’s that? 
SEVEN: You made me into an individual. You encouraged me to stop thinking like a member of the Collective, to cultivate my independence and my humanity. But when I try to assert that independence I am punished. 
JANEWAY: Individuality has its limits, especially on a starship where there’s a command structure. 
SEVEN: I believe that you are punishing me because I do not think the way you do. Because I am not becoming more like you. You claim to respect my individuality, but in fact you are frightened by it.

(paus)
JANEWAY: As you were.

Förresten. Hirogenernas skepp kändes mycket mera high tech nu än i förra avsnittet. Men så är väl säkert standarden inom deras flotta extremt skiftande när det gäller utrustning och standard. Dock fortfarande lite oklart vilken uppbyggnad detta nomadfolks civilisation har. När jag tänker på det så påminner Prey en smula om Captive Pursuit från Deep Space Nine. Där var dock jägarfolket och bytet mera överens om jakten och dess regler. Men samma tanke finns ju i grunden till bägge avsnitten, som ju handlar om en kultur som helt bygger på jakt.

Betyg: 8/10

Voyager. Säsong 4, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 532 tv-avsnitt.

VOY: The Raven. Det där Seven of Nine återvänder till platsen för sin assimilering.

Säga vad man vill om Neelix mat, men den sätter verkligen sina spår hos Seven of Nine. Det är när hon ska inta sitt historiska första lagade mål mat sedan sin assimilering till borg som det händer. Två tuggor av Neelix matlagning räcker för att hennes kropp ska gå in i försvarsläge, reaktivera vilande implantat och göra henne till borg på nytt. Den där reaktionen kan i och för sig också handla om att borglämningarna i hennes kropp snappat upp en signal från en borgsändare, men det känns lite roligare att skylla på Neelix gastronomiska kreationer, eller hur?

Nyborgska Seven of Nine är dessvärre ännu mer oövervinnelig än hon var i sin tidigare Borg-inkarnation. Inget och ingen på Voyager kan stoppa henne när hon först skaffar sig vapen och sedan snor en skyttel. Först när Janeway snokat lite i Sevens sjukjournaler får hon en aning om vad som är på gång och vart nyborgen åkt. Som ett led i Seven of Nines förmänskligandeprocess verkar hennes undermedvetna ha kickat igång. Det plågar henne med drömmar och hallucinationer som hon inte kan tolka, om hotfulla borger och en stor fågel. Bara Janeway förstår vad korpen i Sevens drömmar innebär. The Raven är nämligen namnet på Sevens föräldrars skepp. Det som de åkte till deltakvadranten med, där de så småningom blev upptäckta och assimilerade av borger.

Sökandet efter och jakten på Seven of Nine försvåras av att hon åkt rakt in i B’omar-territorium. Ett område som styrs av ett ganska nervöst folk som är ytterst tveksamma till Voyager och hennes personal. Janeway vill ta en genväg genom deras hörn av rymden, men under förhandlingarna visar det sig att de har enormt många förbehåll och villkor för detta. Till exempel vill de att Voyager ska färdas genom deras territorium på en rutt med så många kringelikrokar att det nästan tar lika lång tid som att åka omvägen runt deras område. Men trots B’omarernas hotfulla attityd och avancerade vapensystem så lyckas såväl Seven of Nines som Paris och Tuvoks skyttlar ta sig igenom deras frontlinje. Ja, till och med Voyager kör så småningom rakt in i deras välde för att rädda Seven och de andra.

Målet för Seven of Nines resa är mycket riktigt föräldrarnas skepp. Numera ett fallfärdigt vrak, men som fortfarande härbärgerar en sändare som skickar ut en Borgsignal. Seven förväntar sig att det ska finnas borger på plats, och att hon ska kunna reassimileras in i deras gemenskap när hon kommer fram till skeppet, men det visar sig att borgerna lämnat den här platsen för länge sedan. I stället blir det här till ett rent terapeutiskt besök för Seven, där de förträngda minnena från hur hon blev tillfångatagen på The Raven väcks till liv. Hur hennes föräldrar skrikande fördes bort och hennes egen panik när hon förgäves försökte gömma sig för borgerna. Med de där återerövrade minnena kanske vi kan hoppas på att Seven inte fortsätter att psyka alla omkring sig genom att rabbla vilket nummer deras ras borgernas rasexcelark, eller hur många av deras sort Borgerna assimilerat. Ett första steg till social kompetens blir liksom en eventuell bonusvinst med resan till platsen för barndomstraumat för Annika (som hon ju Seven hette när hon var människa).

Det finns ett embryo till något intressant här, en historia om bortträngda minnen och falska minnesbilder. I avsnittets början hävdar ju Seven of Nine bestämt att det inte alls var traumatiserande för henne att bli assimilerad av Borgerna, medan minnesbilderna som bubblar upp i hennes hjärna ju skvallrade om något helt annat. Men man fördjupar sig inte så mycket i det där, utan The Raven känns mest som ett backstoryavsnitt där man gestaltar ett sårigt förflutet på ett lite överslätande sätt. Eller så är det bara det att Tuvok inte är världens mest lämpliga person att berätta om jobbiga berättelser ur livet för.

SEVEN: It happened here. This is where it began. This is where I was assimilated. 
(She finds the ship’s plaque – The Raven.) 
SEVEN: This was our ship. We lived here. We lived here for a long time. My father did experiments. They were very important, and we had to travel a long way. I had my birthday here. My cake had six candles on it, and one more to grow on. And then the men came. Papa tried to fight them but they were too strong. I tried to hide. Maybe they wouldn’t find me because I was little, but they did. And Papa said we were going to crash and the big man picked me up, and then suddenly we weren’t on the ship anymore. We were somewhere else. And then I became Borg. 
TUVOK: Fascinating. This resonance signal must have been active since the ship was assimilated, and Voyager passed within range.

Börja prata om sändaren precis efter att en kollega har berättat om den mest traumatiska händelsen i sitt liv. That’s caring for you! Sen blir skeppet beskjutet och det finns inte mer tid att snacka känslor!

Kanske beror känslan av ytlighet också på att Seven of Nine är ovanligt korkad i det här avsnittet. Som när hon, som är proppfull med information om alla världens folkslag och raser, inte ens kan ta till sig konceptet kring mat eller hur man äter. Man skulle välvilligt kunna tolka hennes uppförande genom hela det här avsnittet som att hon går lite i barndom nu när minnena från den tiden gör sig påminda. Men snarare skulle jag säga att sättet hon skildras på i The Raven känns ungefär som Data på en dålig dag (även Data drömde förresten en massa om korpar). Det är som att en person med stor okunskap om mänskliga relationer och Jordens kultur alltid framstår som lite rubbade och korkade i den här serien.

Visst är Seven of Nines utforskande av sina mänskliga sidor en bitvis plågsam process. Känslomässigt är hon ju fortfarande ett slags analfabet, den sidan av personligheten har ju hon inte fått uttrycka sedan hon var barn. Men ändå är det något som inte riktigt faller på plats för mig i The Raven. Som om man gått igång på idén till det här avsnittet, men inte riktigt vet vart man vill komma med Seven of Nines rollfigur med det. Mer än att hon tydligen blivit jätteintresserad av att skulptera i keramik, då.

Betyg: 6/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 505 tv-avsnitt.

VOY: Revulsion. Det med den mordiska isomorfen.

Det känns verkligen som om Seven of Nine gett den här säsongen av Voyager den stabilitet som serien behövde. Den där sammanhängande handlingen över flera avsnitt som det känns som om jag efterlyst på ett gnälligt sätt i typ vartannat blogginlägg under förra säsongen. För om Sevens storyline bara finns och är närvarande så behöver det inte hända så stora eller avgörande saker i den för att skapa en känsla av kontinuitet. Som här i Revulsion, där man uppenbart anpassat Seven of Nines intrig till den tittardemograf som man hoppats locka med bland annat det extremt avslöjande silverfodral som hon använder som uniform.

Den här gången ska Kim och Seven of Nine jobba ihop, och han går från att vara lite rädd för henne (sist de var arbetskamrater, i The Gift, så slog hon ju ner honom) till att bli extremt attraherad. Något som hon förstås märker, och försöker lösa på ett rationellt och effektivt sätt.

SEVEN: Are you in love with me, Ensign? 

KIM: Well, no. 

SEVEN: Then you wish to copulate? 

KIM: No! I mean. I, I don’t know what I mean. 

SEVEN: All of these elaborate rituals of deception. I didn’t realise becoming human again would be such a challenge. Sexuality is particularly complex. As Borg we had no need for seduction, no time for single cell fertilisation. We saw a species we wanted and we assimilated it. Nevertheless, I am willing to explore my humanity. Take off your clothes. 

Kim blir förstås rädd för Seven of Nine på nytt efter den här lite brutala responsen från hennes sida. Kanske måste hon gå in i någon databas och söka på information om den sköra manliga självkänslan för att inse att kvinnor – inte ens i framtiden, långt ute i rymden – får ta initiativ till sex. Den vanligtvis så dominanta B’Elanna verkar däremot äntligen ha lärt sig spela det här spelet på rätt sätt, att vara lite svag och osäker så att mannen får ta initiativet. Som när Paris nu tycker att det är dags att följa upp den där kärleksbetygelsen som hon gav honom när de två höll på att dö utan syre ute i rymden.

PARIS: About what you said. I mean, the part about being in love with me. I realise you were suffering from oxygen deprivation and we were literally seconds away from death, so I know you probably didn’t mean it. 

TORRES: No, no, I meant it. But I don’t expect you to reciprocate. Really, you can just pretend that I didn’t say it. In fact let’s just pretend that I didn’t 

PARIS: Shut up. 
(Paris kisses Torres and she reciprocates, long and hard.)

B’Elanna är också en av huvudpersonerna i det här avsnittets “alien of the week”-intrig. Det rör det sig om den gamla vanliga “nödsignal som leder till trubbel”-tropen. Den nya twisten är att nödropet kommer från en hologrambaserad livsform, Dejaren, som är den ende överlevande på sitt skepp. Lite för sent inser B’Elanna och Hololäkaren – som är de som åkt till varelsens skepp för att hjälpa honom – att det beror på att han tagit livet av alla “riktiga” människor ombord. Dejaren visar sig vara fylld av en oresonlig avsky och hat till allt det som han kallar för “organiskt” liv. Ja, om det inte handlar om akvariefiskar, då. När B’Elanna äter lunch, till exempel, så triggar det igång Dejarens äckel så att han inte längre kan hålla tillbaka sitt förakt.

DEJAREN: I exist as pure energy, but you depend on food and water to survive. Frankly, I find it disgusting. Look at you, Look at you. Grinding up bits of plants and animals with your teeth. Secreting saliva to force it down your oesophagus into a pit of digestive acids. You can’t even stand to think about it yourself. What a repulsive creature you are! Constantly shedding your skin and hair, leaving your oily sweat on everything you touch. You think that you are the height of intellect in the universe, but you are no better than any filthy animal and I am ashamed to be made in your image!

Ja, till sist går han alldeles bonkers, och försöker ta kål på såväl Torres som hololäkaren. Det är klurigt med en fiende som är ett hologram, inser man, i alla fall om man inte hittar hans av-knapp. Ibland är han solid, för att sedan vara helt genomsläpplig. Svårt att slå ner någon då. Men lätt att bli nedslagen.

Supernöjd med det här avsnittet, en känsla som jag har allt oftare. Det känns ju som om både Voyager och Deep Space Nine är mogna franchiser vid det här laget. De håller sig på en jämn och hög nivå, dipparna har blivit allt mer sällsynta. Här är jag förstås extra nöjd eftersom både Seven of Nine och Torres/Paris-romansen får lov att utvecklas. Samtidigt som jag tycker att man lyckades skapa en rätt najs psykopat/skräckkänsla i äventyret med det mordiska hologrammet, en story som man också återkopplade till hololäkarens syn på sig själv och sin roll på Voyager. Utan att göra så mycket väsen av sig är Revulsion ett synnerligen välkonstruerat och snyggt utfört bruksavsnitt.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 502 tv-avsnitt.

VOY: Day of Honor. Det med de ondskefulla tiggarna. Samt Torres och Paris romantiska syrebrist.

Alltså, om du befinner dig flytande runt i rymden i en läckande dräkt, och varje andetag känns som det sista eftersom det inte finns något syre kvar i tanken, räkna då inte med att du står högst upp på Kapten Janeways Attt göra-lista. Nej, innan hon och crewen ens börjar fundera på vad den där nödsignalen som du skickade iväg skulle kunna innebära så ska det först genomföras lite otrevliga samtal med Seven of Nine om hennes eventuella skuld till att warphärden höll på att fara i luften, och så ska man utpressas av caatatierna och förhandla om hur mycket teknik, vapen och mat som man ska lämna ifrån sig till dem, och så ska det byggas matriser och omförhandlas med caatatierna. När allt det är klart så kanske, om du har tur, någon svarar på signalen som du skickade när döden började slå sina lovar runt dig. Alltså, jag vet att de här avsnitten inte är dokumentära skildringar, men hur 30 minuters syre i B’Elannas syrgastuber kunde räcka för två personer under den timme som personalen på Voyager säger att det skulle ta att återställa deras impulsmotorer är en gåta som någon Star Trek-forskare får reda ut för mig.

Tom och B’Elannas syrgasbrist i rymden, ett slags interstellär motsvarighet till den där scenen på flotten i Titanic, kanske åtminstone kan leda till någon slags genombrott i deras extremt trevande kärleksrelation. För det är när det bara återstår några munfullar av syret de delar på som B’Elanna äntligen lyckas få ur sig att hon gillar Paris. Hans respons är den enda rimliga:

TORRES: I’ve been a coward about everything. Everything that really matters. 
PARIS: Now you’re being a little hard on yourself. 
TORRES: No. I’m going to die without a shred of honour. And for the first time in my life that really bothers me. So I have to tell you something. I 
COMPUTER: Warning. Oxygen level at seventy one millibars. 
TORRES: I have to tell you the truth. 
PARIS: The truth about what? 
TORRES: I love you. Say something. 
PARIS: You picked a great time to tell me. 

Det här med att berätta för killen man gillar att man gillar honom medan bägge håller på att omkomma ute i rymden, är något av peak-misslyckad på en i övrigt väldigt dålig dag för Torres. Allt går liksom fel för henne. Hon försover sig,sen fungerar inte duschen och två på hennes avdelning är sjuka och hon måste jobba hårdare och mer för att ersätta dem.. Hon hade bokat upp en tid på holodäck för att fira den klingonska “Day of Honor”, men väl där blir hon förbannad, slår ner alla klingoner omkring henne och drar från programmet innan det väldigt plågsamma firandet ens hunnit komma igång. Sen är hon tvungen att skjuta ut warphärden på grund av ett misslyckat försök att använda sig av borgernas transwarpteknik. Och, som grädde på moset, avslutas alltså allt med att hon och Paris driver omkring ute i rymden i sina läckande rymddräkter.

Fast egentligen tycker jag att det där med Torres och Paris är b-handlingen i Day of Honor. För precis som i förra avsnittet så är det Seven of Nines assimilering till människa som är mest intressant. Och inte heller Seven of Nine har kanske sin bästa stund i livet den här dagen. Det börjar med att hon känner att hon vill ha ett jobb. Att bara sitta för sig själv känns tråkigt, ensamt och till och med lite skrämmande för en ex-borg. Janeway ger henne en plats i maskinrummet – utan att fråga B’Elanna först. Så det är inte precis mysstämning första dagen på jobbet. Och arbetsklimatet blir inte bättre när hennes implementering av transwarptekniken slutar i att man måste skjuta ut warphärden. På det följer sedan i rask takt nöjet av att bli misstänkt för att ha sabbat warphärden med vilje, att emotta en rätt så intensiv aggression från de besökande caatatierna för att sedan bli begärd utlämnad av samma folk. Caatatierna assimilerades av borgerna, och de som överlevde vill hämnas på Seven of NIne.

Caatatierna framstår i avsnittets början som galaxens hjälplösa stackare. En liten spillra flyktingar från en tidigare framstående civilisation som nu är hänvisade till att tigga allmosor från passerande rymdskepp. Trots att det gått ett år sedan borgerna krossade deras värld har ingen planet de besökt velat ta emot dem. Deltakvadranten verkar vara ett kallt och kyligt ställe med väldigt lite utrymme för medmänsklighet. För att läsa situationer som den här verkar Voyager ha formulerat någon form av allmose-standard. Hur mycket av sitt överskott man kan skänka bort åt gången. För Caatatierna, som svälter och knappt kan hitta drivmedel till sina skepp, så är det ofattbart att Voyager och hennes besättning inte kan hjälpa dem med ordentliga ransoner och teknisk undsättning.


LUMAS: There are over two hundred people on our three ships alone. Everyone of them suffers from malnourishment, but it’s been hardest on the children. Every parent sacrifices for their child, but even so, there’s not enough food. If you could hear the crying of the babies, you would have as much trouble sleeping at night as I do. 
TUVOK: Have you considered relocation to a planet where you could grow your own food? 
LUMAS: Of course, but we haven’t been welcomed anywhere. Because we have no resources everyone treats us like vagrants, even criminals. 
CHAKOTAY: We’re not unsympathetic, but we have limited supplies. We can’t possibly provide enough for all your people. 
LUMAS: Forgive me but, from my perspective you live in luxury. You don’t suffer from debilitating diseases. You have many sources of energy. Replicators. Your crew is very well fed. Apparently, keeping your bellies full is more important to you than helping those less fortunate. 
NEELIX: That’s unfair. These are the most generous people you could hope to meet. But if we gave supplies to everyone who asked, we wouldn’t have anything left. 

Här finns ju en alldeles utmärkt frågeställning att ta upp i ett Star Trek-avsnitt. Bistånd, allmosor och moral. Hur mycket är för mycket att ge? Hur bevarar man sitt eget välstånd med moralen i behåll. I stället hänger man sig åt en annan och mycket oftare utforskad trope. Caatatierna kommer nöjer sig helt enkelt inte med allmosor, utan förvandlas snabbt till ett slags rymdpirater. De snor warphärden som Voyager skjutit ut, och begär en lösensumma i proviant för den. Och man omringa Voyager med en massa av sina skepp, så att det annars så kraftfulla federationsskeppet (som nu är utan warpmotor) hamnar i ett extremt underläge. Och så kräver de ju Seven of Nine utlämnad, något hon också erbjuder sig att gå med på. Men Janeway blockerar det förslaget.

Däremot blir det Seven of Nine som löser den här knipan. Efter assimileringen av caatatierna så vet hon allt om deras teknik. Så hon kan, ur minnet, bygga en replikator som ger Caatatierna möjlighet att skapa just det ämne som deras teknologi bygger på. När caatatierna får de här byggsatserna från Voyager så stillar sig hämndbegäret något och de låter Voyager åka iväg i lugn och ro. Janeway myser lite extra mycket över den här upplösningen, eftersom Seven of Nines vilja att dela med sig av teknologi är det mest o-borgska man kan göra. Seven of Nine håller alltså på att bli en människa, precis som Janeway hoppats och trott.

Jag tycker att alla scenerna med Torres och Paris i rymden är ovanligt bra för att vara Star Trek. Precis som jag tycker att hela sättet man tar sig an caatatierna känns slitet och tradigt. Avsnittet saknar helt enkelt den där humanistiska touchen som brukar vara standard i Star Trek i skildringen av de här flyktingarna.

En sak som Voyager däremot inte skulle kunna skänka bort till någon är skyttlar. Ytterligare en gick alltså åt helvete i det här avsnittet. Hur står det egentligen till på Voyagers skyttelfront. Kan det verkligen finnas några kvar? Hälsningar: Nu orolig på riktigt.

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 496 tv-avsnitt.