Hej! Här kommer ett återkommande klag från mig i repris. Ja, jag har lite svårt för tidsresor och tidsparadoxer. Slut på klag. Ville bara förvissa mig om att ni uppfattat denna hållning. För nu kommer nämligen en hyllning till ett avsnitt som helt och hållet bygger på kommunikation genom tiden, och att man kan ändra historien genom att rätta till detaljer i det förgångna. Kanske jag har inspirerats av Janeway i denna nya, något mer avslappnade, hållning. Kan hon vara så här avslappnad kring sakernas tillstånd, så kan väl jag det också:
JANEWAY: The transmission had a temporal displacement. We believe it originated from the future. Ten, twenty years from now. We can’t be sure.
KIM: Wait a second. If I sent a message from the future and changed the past, then that future would no longer exist, right? So, how could I have sent the message in the first place? Am I making any sense?
JANEWAY: My advice in making sense of temporal paradoxes is simple. Don’t even try. To me, all that matters is that somewhere, somehow, sometime, you come through for us. And if you won’t take it from me, take it from you. Seven found a log entry encoded in the telemetry. From Harry Kim, to Harry Kim.
Visst får man en känsla av att de där replikerna kom till efter någon form av stormigt stormöte. Där man diskuterat hur tidsresor egentligen går till i flera timmar. För att kunna komma vidare så var man tvungen att skriva till de där raderna i manus. Ett slags uppgivet “nej, men vi vet att det här är helt ologiskt, men kan vi bara få ta helg”-statement. För givetvis är det här ett outsinligt ämne för diskussion, eftersom ingen har facit. Ni som sett sista Avengersfilmen vet ju att man där på ett väldigt tydligt sätt dissar hela Star Treks syn på tidslinjer och tidsresor, man kallar det för ett popkulturellt missförstånd av hur tiden fungerar. I Timeless fall tänker jag faktiskt inte låta tidsresebryderierna ta bort den glädje som jag känner inför det här avsnittet. För Timeless är en riktigt Star Trek-guldklimp. Även om till en början är en ganska djupfryst sådan.
Ta bara inledningen och dess häftiga scener. De där man kan se hur Voyager ligger nedfryst i vad som ser ut som ett polarlandskap, nätt och jämnt synlig genom isen. Så coolt. Två vinterklädda personer, som sedan visar sig vara lätt åldrade versioner av Chakotay och Kim, lyckas ta sig in på skeppet och börjar där leta efter Seven of Nine och hololäkaren. Det håller på att genomföra ett av de sista stegen på en plan där Voyager och dess besättning ska räddas retroaktivt från en katastrof som inträffade för femton år sedan.
Det var någon allmän eufori i kombination med en våldsam hemlängtan som gjorde att Janeway och de andra bestämde sig för att testa den nya “Quantum Slipstream Drive” för att ta Voyager ut ur deltakvadranten. Det fanns nämligen gott om varningssignaler som pekade på att saker och ting skulle kunna gå fel, men det kändes som om både hon och Chakotay var beredda att sätta allt på ett kort. Allt eller inget. Det blev inget. De enda som överlevde det här experimentet var Chakotay och Kim. De befann sig på ett skepp som färdades precis före Voyager för att löpande ge instruktioner kring olika korrigeringar för att resan skulle kunna genomföras. Det var då som Kim räknade fel kring en sån där korrigering, ett misstag som ledde till att Voyager störtade på den där isplaneten.
Nu, femton år senare, har Kim kommit på ett sätt att skicka nya instruktioner tillbaka i tiden, till Seven of Nine. På det sättet hoppas han kunna rädda Voyager och alla ombord. Men samtidigt som han försöker skicka iväg de korrekta värdena så jagas han och Chakotay av Federationen eftersom de stulit Delta-flyern för att hitta Voyager och den borgteknik som man behöver för att kommunicera med Seven. Ett sätt att addera lite nedräkningsfeber åt avsnittets upplösning. Lite extra kul förstås, att avsnittets regissör LeVar Burton (Geordi i The Next Generation) gör en cameo som befäl för det Stjärnflotteskepp som jagar Kim och Chakotay).
Det blir rätt rafflande, det här. Kim får till och med försöka två gånger innan han lyckas få stopp på Voyager i det förgångna. Men trots att han jobbar med blott sekunder i marginal innan hans eget skepp sprängs i luften, så lyckas han också smuggla med ett personligt meddelande till sig själv i det förflutna. Om varför han gjorde det han gjorde. Det blir en fin och gråtmild upplösning på hela avsnittet. Kim blir liksom Janeways hjälte, för något han gjorde i en framtid som nu aldrig kommer att inträffa.
Jag gillar verkligen den lite äldre, bittrare och sargade versionen av Kim, som vi får se i det här avsnittet. Den mörka energi som febrilt får honom att i femton år söka efter Voyagers vrak, allt för att göra sitt gamla misstag ogjort. Snyggt också att man lagt till en flickvän åt Chakotay i den här historien, som även hon är lika redo att offra sitt liv för Voyagers skull. Även om det betyder att hennes egen lycka och förhållande faktiskt aldrig har hänt.
Jag har tydligen hamnat på en lycklig plats i Star Trek-bloggandet just nu, med två toppavsnitt efter varandra. Så kul!
Betyg: 9/10.
Voyager. Säsong 5, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 572 tv-avsnitt.
