VOY: Timeless. Det med den djupfrysta Voyager och en retroaktiv räddningsaktion.

Hej! Här kommer ett återkommande klag från mig i repris. Ja, jag har lite svårt för tidsresor och tidsparadoxer. Slut på klag. Ville bara förvissa mig om att ni uppfattat denna hållning. För nu kommer nämligen en hyllning till ett avsnitt som helt och hållet bygger på kommunikation genom tiden, och att man kan ändra historien genom att rätta till detaljer i det förgångna. Kanske jag har inspirerats av Janeway i denna nya, något mer avslappnade, hållning. Kan hon vara så här avslappnad kring sakernas tillstånd, så kan väl jag det också:

JANEWAY: The transmission had a temporal displacement. We believe it originated from the future. Ten, twenty years from now. We can’t be sure. 
KIM: Wait a second. If I sent a message from the future and changed the past, then that future would no longer exist, right? So, how could I have sent the message in the first place? Am I making any sense? 
JANEWAY: My advice in making sense of temporal paradoxes is simple. Don’t even try. To me, all that matters is that somewhere, somehow, sometime, you come through for us. And if you won’t take it from me, take it from you. Seven found a log entry encoded in the telemetry. From Harry Kim, to Harry Kim.  

Visst får man en känsla av att de där replikerna kom till efter någon form av stormigt stormöte. Där man diskuterat hur tidsresor egentligen går till i flera timmar. För att kunna komma vidare så var man tvungen att skriva till de där raderna i manus. Ett slags uppgivet “nej, men vi vet att det här är helt ologiskt, men kan vi bara få ta helg”-statement. För givetvis är det här ett outsinligt ämne för diskussion, eftersom ingen har facit. Ni som sett sista Avengersfilmen vet ju att man där på ett väldigt tydligt sätt dissar hela Star Treks syn på tidslinjer och tidsresor, man kallar det för ett popkulturellt missförstånd av hur tiden fungerar. I Timeless fall tänker jag faktiskt inte låta tidsresebryderierna ta bort den glädje som jag känner inför det här avsnittet. För Timeless är en riktigt Star Trek-guldklimp. Även om till en början är en ganska djupfryst sådan.

Ta bara inledningen och dess häftiga scener. De där man kan se hur Voyager ligger nedfryst i vad som ser ut som ett polarlandskap, nätt och jämnt synlig genom isen. Så coolt. Två vinterklädda personer, som sedan visar sig vara lätt åldrade versioner av Chakotay och Kim, lyckas ta sig in på skeppet och börjar där leta efter Seven of Nine och hololäkaren. Det håller på att genomföra ett av de sista stegen på en plan där Voyager och dess besättning ska räddas retroaktivt från en katastrof som inträffade för femton år sedan.

Det var någon allmän eufori i kombination med en våldsam hemlängtan som gjorde att Janeway och de andra bestämde sig för att testa den nya “Quantum Slipstream Drive” för att ta Voyager ut ur deltakvadranten. Det fanns nämligen gott om varningssignaler som pekade på att saker och ting skulle kunna gå fel, men det kändes som om både hon och Chakotay var beredda att sätta allt på ett kort. Allt eller inget. Det blev inget. De enda som överlevde det här experimentet var Chakotay och Kim. De befann sig på ett skepp som färdades precis före Voyager för att löpande ge instruktioner kring olika korrigeringar för att resan skulle kunna genomföras. Det var då som Kim räknade fel kring en sån där korrigering, ett misstag som ledde till att Voyager störtade på den där isplaneten.

Nu, femton år senare, har Kim kommit på ett sätt att skicka nya instruktioner tillbaka i tiden, till Seven of Nine. På det sättet hoppas han kunna rädda Voyager och alla ombord. Men samtidigt som han försöker skicka iväg de korrekta värdena så jagas han och Chakotay av Federationen eftersom de stulit Delta-flyern för att hitta Voyager och den borgteknik som man behöver för att kommunicera med Seven. Ett sätt att addera lite nedräkningsfeber åt avsnittets upplösning. Lite extra kul förstås, att avsnittets regissör LeVar Burton (Geordi i The Next Generation) gör en cameo som befäl för det Stjärnflotteskepp som jagar Kim och Chakotay).

Det blir rätt rafflande, det här. Kim får till och med försöka två gånger innan han lyckas få stopp på Voyager i det förgångna. Men trots att han jobbar med blott sekunder i marginal innan hans eget skepp sprängs i luften, så lyckas han också smuggla med ett personligt meddelande till sig själv i det förflutna. Om varför han gjorde det han gjorde. Det blir en fin och gråtmild upplösning på hela avsnittet. Kim blir liksom Janeways hjälte, för något han gjorde i en framtid som nu aldrig kommer att inträffa.

Jag gillar verkligen den lite äldre, bittrare och sargade versionen av Kim, som vi får se i det här avsnittet. Den mörka energi som febrilt får honom att i femton år söka efter Voyagers vrak, allt för att göra sitt gamla misstag ogjort. Snyggt också att man lagt till en flickvän åt Chakotay i den här historien, som även hon är lika redo att offra sitt liv för Voyagers skull. Även om det betyder att hennes egen lycka och förhållande faktiskt aldrig har hänt.

Jag har tydligen hamnat på en lycklig plats i Star Trek-bloggandet just nu, med två toppavsnitt efter varandra. Så kul!

Betyg: 9/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 572 tv-avsnitt.

DS9: Rules of Engagement. Det där Worf står inför rätta.

ds9 rules of engagement 4

Så var det dags för ett rättegångsavsnitt igen. Senast det hände i Deep Space Nine var väl när Dax var anklagad för mord i säsong ett. Den här gången är det Worf som anklagas för att ha skjutit ner ett klingonskt fraktskepp. I och för sig i samband med att klingonerna attackerade Defiant och en konvoj med flyktingar som de skulle skydda – men likväl ett civilt skepp med massor av vanligt folk på.  Själva rättegångsmomentet handlar om Worfs motiv – var det ett misstag i stridens hetta, eller ett utslag av att han är en del av den klingonska krigarkulturen?

ds9 rules of engagement 2Det är lite skevt, det här avsnittet. Redan från början är det ju uppenbart att klingonerna egentligen inte är ute efter att Worf ska bli utlämnad till dem, utan istället vill använda det som hänt för att vinna stragetiska fördelar i deras pågående annektering av cardassiskt territorium. En avsikt som inte går att missa, eftersom man på ett väldigt klumpigt sätt skrivit in det i den klingonske åklagarens Ch’Poks repliker. Ingen undertext här inte.

CH’POK: When Worf is extradited, the Federation will be forced to admit that one of its officers committed a massacre. That will put you on the defensive throughout the quadrant. And while you’re busy trying to repair a badly damaged reputation, we’ll find ourselves with certain opportunities.
SISKO: An opportunity to annex more Cardassian space and set up additional military bases in this sector?
CH’POK: Possibly. But in any case, Worf is about to present us with something we never could have won in battle. Sympathy. Any move we make against you will be seen as a legitimate response to an outrageous slaughter.

Worf är alltså blott en bricka i ett större spel. Så långt är jag med. För mig är det snarare själva premissen för rättegångsförhandlingarna som känns lite…märkliga. Worf har ju tjänstgjort en massa år i Starfleet, men först nu är det alltså dags att avgöra om han kan göra sitt jobb trots att han är klingon? Själva frågeställningen känns lite väl rasistisk för att fungera inom Federationen, även om det nu är klingonerna själva som försöker väcka misstro mot Worf:

CH’POK: What matters to us is what was in Worf’s heart when he gave the order to fire. Was he just a Starfleet officer doing his duty or was he a Klingon warrior revelling in the battle? That is why I am here. Because if he was a Klingon lost in the bloodlust of combat, only we can judge him, not you.
SISKO: We can’t put a man’s heart on trial. It’s a subjective issue that cannot be reasoned in a court of law. I ask that the advocate be limited to arguing the evidence in this case.
CH’POK: Someone told me this was a search for the truth. Should we not follow that search wherever it takes us?

ds9 rules of engagementSen piffar ju avsnittsregissören LeVar Burton (aka Geordi i TNG) upp den här anrättningen genom att dramatisera vittnesmålen på ett lite annorlunda sätt. Vi får inte bara se flashbacks som bygger på var och ens berättelse, utan i slutet av varje sån scen bryter huvudpersonen illusionen och börjar prata rakt in i kameran – som om det vore ett avsnitt av House of Cards, ungefär. Greppet är förstås extra effektivt första gången det används, för då var jag helt säker på att Rules of Engagement skulle visa sig vara en clip show med återanvändning av klipp från gamla avsnitt. Det var scenerna där Dax kampsportar med Worf i Sons of Mogh i en urringad top som gick i repris, trodde jag. Men kände mig lurad när Dax började ge sitt vittnesmål mitt i scenen. Snyggt.

Ron Canade är också en tillgång för det här avsnittet, han är grymt bra som Ch’Pok – den klingonske åklagaren. Men det hjälper liksom inte. Jag tycker att hela grundförutsättningen för avsnittet känns onödig. Sen blir jag sådär tv-rättegångsirriterad när Ch’Pok får komma undan med att prata om Worfs son Alexanders heder under ett förhör. En provokation som sedan leder till att Worf slår ner Ch’Pok.

ds9 rules of engagement 3Allt det där kvittar, eftersom Odo på okänt vis lyckats ta reda på att det klingonska fraktskeppet var obemannat och att hela passagerarlistan kom från ett annat rymdskepp som gått under. Klingonerna hade hela tiden tänkt använda sig av fraktskeppet som en provokation och ett lockbete. Igen en sån där lösning på en gåta som bara kommer som en blixt från klar himmel. Inget vidare snyggt manusarbete, tycker jag. Men troligtvis är twisten som manusförfattarna tänkt sig själva avslutningen på avsnittet, där Sisko först skäller ut Worf och sedan förklarar för honom att han någon gång i framtiden kommer att bli en bra kapten. Det här självpåtagna mentorskapet som Sisko håller på med gentemot Worf börjar snart likna trakasserier på arbetsplatsen.

Måttligt imponerande avsnitt, som framför allt hålls vid liv av LeVar Burtons regi och Ron Canadas creepighet. Worf själv sitter mest och ser stel ut, sådär som han mest fått göra hela sin tid i Deep Space Nine. Är faktiskt riktigt irriterad på det där, tycker att man slarvar bort en rollfigur som jag faktiskt gillade i The Next Generation.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 423 tv-avsnitt.