DS9: Homefront & Paradise lost. Dubbelavsnittet där Grundarna infiltrerar Federationen på Jorden.

ds9 paradise lost 2Om jag fattat allt rätt så var det alltså en variant av den här storyn som var tänkt som sista avsnittet i säsong tre och det första i säsong fyra. Men så kom visst beslutet om Worfs återkomst och förstörde hela det upplägget. Som tittare känns det däremot väldigt skönt att så här halvvägs in i säsongen få titta på några avsnitt som inte utspelas på den dystra rymdstationen, utan i stället mest tilldrar sig på Jorden. Intrigen som leder fram till det är däremot inte lika lustfylld. Grundarna/changelings/shapeshifters-varelserna har tagit sig till Jorden, och bland annat smällt av en bomb på en diplomatisk konferens. Odo och Sisko skickas till Jorden, eftersom känner till varelserna bäst, men hamnar mitt i vad som utvecklas till en maktkamp mellan Stjärnflottan och Federationen.

ds9 homefrontMen allt börjar precis om ett vanligt avsnitt. Maskhålet utanför Deep Space Nine öppnas stup i kvarten, och ingen vet varför. Dax busar med Odo genom att flytta hans möbler några centimeter medan han är i  regenereringsfasen i sin spann – ett helt meningslöst prank eftersom Odo vet att det är Dax som gör det, och hon måste komma dit efteråt och flytta tillbaka alla möblerna. O’Brien och Bashir står i baren efter att ha lekt flygare i holorummen, och får en insikt i Quarks själsliv som de kanske hade velat slippa:

O’BRIEN: It’s Earth. You probably wouldn’t understand this, Quark, but when you care about a place and it’s in trouble, and you want to do something about it and you can’t, it’s very frustrating.
QUARK: I know exactly what you mean. When the Great Monetary Collapse hit Ferenginar, I was hundreds of light years away, serving as a ship’s cook on a long haul freighter. I can’t tell you the heartbreak I suffered, knowing that rampant inflation and currency devaluation were burning like wildfires through the lush financial landscapes of my home. It still depresses me even today. I remember thinking my accounts needed me, and there was nothing I could do. I felt so, so helpless. So you see, I do understand.
O’BRIEN: Somehow, you telling me that doesn’t make me feel the least bit better.
QUARK: Humans. All you care about is yourselves.

ds9 paradise lost 3När Odo och Sisko kommer till Jorden går det undan snabbt. Sisko blir utsedd till Jordens säkerhetsansvarige av sitt gamla befäl, amiral Leyton. Skådespelaren som spelar honom var ett kul återseende. För mig kommer Robert Foxworth  alltid att vara Chase Gioberti från Falcon Crest – den snälle mannen som allting alltid gick åt helvete för – och ett av de få riktigt snygga skäggen i tv på 80-talet. Här, i Star Trek, spelar Foxworth snarare den helt motsatta typen av roll, även om skägget fortfarande hänger med.

ds9 homefront 2En viktig arbetsuppgift för Odo och Sisko är att få Federationens president Jaresh-Inyo att inse allvaret i situationen. Bland anat vill man införa blodprov som en del av säkerhetskontrollerna inom Federationen och Stjärnflottan, för att på det sättet hitta changelings som kan ha infiltrerat organisationerna. Att det krävs striktare säkerhet blir mer än tydligt när Odo upptäcker att Leyton för en stund ersatts av en changeling. Riktig kris blir det när hela Jorden samtidigt drabbas av ett strömavbrott efter ett sabotage, vid det laget inser även den defensive Jaresh-Inyo att man måste införa undantagstillstånd.

När jag läser om de här avsnitten i min Deep Space Nine-companion förklarar upphovspersonerna att de inte är nöjda med hur Jaresh-Inyo framstod i avsnittet. De hade tänkt sig något mer i stil med en antilop – en ras med rötterna i en pacifistisk växtätande kultur. Vilket genast fick mig att undra om Jaresh-Inyo i själva verket prototypen för Discoverys räddhågsne Saru?

Homefront slutar i en rätt så bister ton. Efter att ha sett avsnittet sent på kvällen så gick jag och la mig med en massa tankar snurrande runt i huvudet. Vad var det egentligen för bild som det här avsnittet gav av demokrati? En feg folkvald ledare som inte inser farans allvar, och som tänker mer på att hålla folk lugna än vidta de nödvändiga åtgärderna inför en stundande katastrof ställs mot den handlingskraftiga militären som är de enda som förstår vad som måste göras. Och ett avslut där man för säkerhetens skull förvandlar Jorden till en tillfällig polisstat med soldater på gatorna, som tar blodprov på måfå på alla som kommer i deras väg. Hur Star Trek kändes det här, egentligen?

Man kan ju säga att jag svalde Homefronts bete, med flöte och allt. Fortsättningen i Paradise lost handlar ju om att det är paranoian och rädslan som är det stora hotet mot det öppna samhället. Det där stora elavbrottet var i själva verket iscensatt av amiral Leyton, och det första steget i ett militärt övertagande av Federationen. Vilket ju efter ett tag också får mig att inse hur dålig koll jag egentligen har på hur Federationen är uppbyggd – är det någon som vet hur man röstar fram de där presidenterna egentligen?

Överhuvudtaget är utvecklingen mellan avsnitt ett och två i den här historien smart på flera nivåer. Nogs problem i skolan visar sig till exempel ha med den militära komplotten att göra. Ett snyggt villospår som sedan vävs ihop med huvudintrigen. Men kanske tycker jag att det andra avsnittet blir lite segt. När man väl har förstått hur det hela hänger ihop så tar det ganska lång tid för Sisko att sätta stopp för militärens maktövertagande. Samtidigt sker det hela förhållandevis fredligt. Leyton går att resonera med in i det sista, de enda stridigheterna man får se sker i rymden mellan Defiant och ett federationsskepp.

Det är däremot obegripligt för mig varför en av Grundarna ska sätta sig ner med Sisko och förklara hur få de är på Jorden, (bara fyra) och att människornas panik och rädsla kommer att göra deras jobb åt dem. Jo, jag vet att det är ett vanligt grepp för att få in en massa information i en serie (hej, jag är en övermodig skurk som tänker berätta hur hela min plan var uppbyggd, varpå jag sedan misslyckas med slutförandet och hjälten segrar trots allt). men här kändes det ändå kanske lite väl onödigt – och kontraproduktivt från Grundarnas eget perspektiv.

ds9 homefront 3Sist, men inte minst fungerar de här två avsnitten också som ett sätt att ge en hel del bakgrundsinformation om Sisko. Vi får veta att han tjänstgjort under Lanley, och träffa hans envise far som har en restaurang i New Orleans. Framför allt papparelationen är nog tänkt att ge någon form av emotionellt djup till avsnitten, men för mig fungerade den bihandlingen inte alls på det sättet. Det är svårt att få till det där känslomässiga djupet när Avery Brooks ständigt gör sin Sisko med flera skopor överspel. Nä, men jisses vad han tar i, precis hela tiden. Oavsett om han är arg, glad eller road så är han konstant för mycket. Han spelstil känns väldigt mycket som teaterskådespeleri, den är liksom inte kalibrerad med de andra i serien. Och eftersom mycket av handlingen kretsar kring Sisko så gör Avery de här avsnitten rätt så svårtittadem – framför allt den andra delen.

ds9 paradise lostJag gillar verkligen ambitionerna med de här två avsnitten. Man är verkligen beredda att ta ut svängarna i manusen i den här säsongen, och driva handlingen om Grundarna och Dominion vidare. Det är underbart. Sedan har jag som sagt en hel del reservationer när det gäller Averys skådespeleri. Bihandlingarna känns inte heller riktigt bra. Varken scenerna från Siskos pappas restaurang eller eldstriden i rymden mellan Defiance och ett Federationsskepp känns helt och hållet genomförda. De hänger liksom lite löst, tycker jag. Även om det alltid är kul med lite pangpang och lite käk.

Betyg: Homefront: 8/10, Paradise Lost: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 11 & 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 407 tv-avsnitt.

DS9: Little green men. Det där Quark och de andra kraschlandar i Roswell. På 40-talet.

ds9 green men

I all sin enkelhet är faktiskt det här avsnittet smått genialiskt. Att koppla samman Deep Space Nine med myterna och konspirationsteorierna kring Roswellincidenten 1947 blir svinbra. Här får vi äntligen reda på hur allt hänger ihop. Att de små gröna männen som störtade i New Mexico i själva verket var ferengierna Quark, Rom och Nog som rest tillbaka i tiden efter att deras rymdskepp utsatts för sabotage.

ds9 green men 2De tre vaknar upp i ett undersökningsrum som fångar hos den amerikanska militären. Armébossarna vet inte riktigt vad man ska göra med utomjordingarna, och några trevande försök till kontakt uppstår (bland annat den famösa scenen där människorna härmar alla Quarks rörelser, som till exempel slå sig själv i pannan). Problemet är att ferengiernas universalöversättare strejkar. Jag visste faktiskt inte att de satt i öronen – fast alla andra platser vore ju i och för sig märkligare.Här uppstår ett av de få stunder i serien då vi för en gångs skull får vi faktiskt höra hur människor ofiltrerat uppfattar ferengiernas språk, och tvärtom. Sedan är det en annan sak att jag inte förstår en apparat i örat kan göra så att även människorna förstår ferengiernas snack. Jaja, jag släpper det.

ds9 green men 4När översättarna väl börjar fungera så reagerar våra ferengiska vänner ytterst olika på den prekära situation man hamnat i. Quark ser förstås genast möjligheter till affärer, och har redan planer på hur han ska göra sig en förmögenhet på att sälja modern teknik till 40-talets Jorden (och i ett senare skede också ta över ferengiernas territorium). Nog är den som har läst på om Jordens historia, och har redan blivit så pass Federationsindoktrinerad att han oroar sig för brott i tidslinjen (snygg passning när Nog upptäcker en rest från Siskos resa i tiden i sin guidebok om Jorden). Rom är den som kommer på de avancerade tekniska lösningarna som ligger bakom tidsresorna, för mest av allt vill han bara komma hem igen.

40-talets upplaga av mänskligheten må sakna en del tekniska landvinningar, men de känner igen en skitsnackare när de ser en. Quarks inte så diskreta försök att utnyttja sin situation gör att han snabbt hamnar i det föraktade bilförsäljarfacket. Att hota med att sälja sina idéer till ryssarna istället fungerar inte heller så bra, hade inte Odo varit fripassagerare på ferengiernas skepp så hade nog de tre antagligen slutat på obduktionsbordet. Men Odo dyker upp och hjälper till att fixa allt. Att han är så pass pepp på att sätta dit Quark för smuggling att han smyger sig ombord på hans skepp visar sig bli ferengiernas lycka. Liksom det faktum att de två människor som fått i uppdrag att ha kontakt med ferengierna visar sig vara fredsälskande typer som drömmer om en allians mellan planeter i framtiden. Sedan är det ju, trots allt, fortfarande lite märkligt att man alltid lyckas resa fram och tillbaka till exakt rätt plats i tiden i Star Trek –trots att själva resandet inte går att kalibrera. Men det får jag väl, eventuellt, också ha lite överseende med. Det skulle ju bli så enormt röriga storylines annars.

Den fjärde, lite roligare, säsongen fortsätter alltså med ytterligare ett smart och underhållande avsnitt. Det känns verkligen som om Deep Space Nine-skaparna släpper loss nu. Flera rätt så flippade manusidéer har blivit verklighet och experimentlustan verkar vara stor. Dock lite svårt för mig att avgöra om det här handlar om extremt gott självförtroende eller att serien befann sig under så pass mycket nedläggningshot att man bestämt sig för att förverkliga alla kul grejor man kommer på – må det bära eller brista.

Gillar också att man äntligen lyckats karaktärsutveckla ferengierna i serien nu. Quark har ju sedan länge fått nyanser och personlighetsdrag, men sedan det där jobbiga familjeavsnittet i slutet av säsong tre, så har även hans bror Rom blivit något annat än en korkad kliché. Han tar fajterna med sin bror allt oftare, framför allt när det gäller Nogs karriär inom stjärnflottan. Något avgörande har också hänt med Roms intelligens, en utveckling som gått så snabbt att man till och med kommenterar den i manus i det här avsnittet:

QUARK: When did you get so smart?
ROM: I’ve always been smart, brother. I’ve just lacked self-confidence.

Sista scenen i Little Green Men, där Odo drar iväg med Quark till arresten säger också något om Roms utveckling. Rom njuter av det där, och jag får känslan av att om han fick bestämma så skulle Quark aldrig komma tillbaka.

Är lite konfunderad när det är dags för betyg. Jag trodde att jag egentligen inte gillade tidsreseavsnitt, men det visar ju sig att det bara är dåliga tidsreseavsnitt jag har svårt för. Och just Deep Space Nine har lyckats väldigt bra med sina. Så även den här gången.

Betyg: 9/10

PS: Små, små delmål är viktiga för att hålla uppe discipinen i det här projektet. Så när jag nu kommit igång med skrivandet igen, kan det ju vara på sin plats att uppmärksamma mig själv och er om att jag I och med det här blogginlägget passerar jag 400-avsnittsgränsen (enligt min räkning åtminstone). Nästa mål som är inom räckhåll, är att ha mindre än hälften av Deep Space Nine kvar att skriva om.. Bara några avsnitt till så är jag där.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 400 tv-avsnitt.

DS9: Facets. Det där Jadzia får träffa resten av Dax trillvärdar.

ds9 facets 4

Ytterligare ett avsnitt i Star Trek-subgenren Trill/Symbiont-äventyr. Den här med en utförlig introduktion till Dax hyfsat omfångsrika Trill-släktträd. Möjligheten ges genom att man hittat på något som kallas för en Zhian’tara-rit, där det nu är meningen att  Jadzia (och vi tv-tittare) ska få träffa alla andra triller som gått och burit runt på symbionten Dax i magen. (jo, Trill/symbiont-konceptet är ett av de mer originella i Star Trek-universumet, men väldigt tacksamt för desperata manusförfattare på jakt efter uppslag).

ds9 facets 2Hur det går till? Jo, de tidigare Dax-värdarnas personligheter och minnen finns liksom lagrade i symbiontens hjärna. Genom en ritual kan de på något magiskt sätt överföras till en tredje individ, som under några timmar alltså får vara värd åt en död varelses personlighet (lite som i Exorcisten, fast utan kräkandet och obsceniteterna). Jadzia har valt ut de hon känner bäst på rymdstationen för att vara med i det här värdkroppslajvet, lite förvånande är också Quark och nykomlingen Leeta med i gänget (den senare har ju verkligen bara skymtat förbi i ett avsnitt tidigare, men tydligen var det en sådan brist på kvinnliga rollfigurer i serien att man var tvungna att utnämna henne till en av Jadzias bästisar här).

ds9 facetsMest stirrig är Jadzia över att träffa Curzon, trillen som hon avlöste som Daxvärd. Som vi tidigare sett i serien så sparkade han ju ut Jadzia som kandidat från  symbiontprogrammet en gång i tiden. Mot alla odds lyckades hon göra comeback, men är nu inte riktigt säker på om pallar ta det där snacket med honom om vad som ledde fram till hans beslut en gång i tiden. Curzon själv verkar inte heller supersugen på att lösa den där gamla surdegen. Tvärtom. När han överförs till sin värdkropp, Odo, så trivs de så bra tillsammans att Curzon inte vill återvända in i Dax medvetande. Odo känner likadant. Ett väldigt utanför boxen-förslag.

ds9 facets 3För många av skådespelarna är avsnitt av den här typen ett tacksamt avbrott från deras vanliga rollfigurer. Nana Visitor (Kira) spelar förstås över när hon ska gestalta trillen Lela. Bäst i den här skådespelarövningen är, till min stora förvåning, Avery Brooks. Men så är också Siskos trillvärd en psykopat, och det är ju alltid lite mer tacksamt att spela Knäppisen i fråga är Joran, som vi tidigare fått möta i Equilibrium. Egentligen hade nog en lite längre story om just Joran, som är både våldsam och manipulativ, varit tillräckligt för ett helt avsnitt, men författarna avslutar ganska snabbt hans intrig. De vill hellre fokusera på Curzon och hans ansträngda förhållande till Jadzia.

En konflikt som mynnar ut i en, i mitt tycke, rätt kackig scen där Curzon erkänner det verkliga skälet till varför han kickat ut Jadzia ur symbiontvärdsprogrammet: han var kär i henne. Kan det bli taskigare? Och ruttnare? Gubben blir alltså kåt på sin praktikant, och bestämmer sig därför att ge henne sparken. De hade verkligen behövt ett #metoo-upprop i symbiontvärdprogrammet. Curzon går i alla fall med på att sluta hänga med Odo och låta sitt medvetande återvända in i Dax (i Jadzias mage) igen. Om han nu är så kär i Jadzia är väl det ett alldeles utmärkt ställe att vara på, tänker jag.

ds9 facets 5B-handlingen i det här avsnittet är inte direkt någon höjdare. Man plockar i och för sig på nytt upp tråden kring Nog, Quarks brorson, och hans planer på att söka sig vidare till Stjärnflottan. Det första steget för honom är att klara av antagningsprovet till en sex veckor lång förberedande kurs. Alla på Deep Space Nine är positivt inställda till det här, utom Nogs farbror Quark. Han är så äcklad inför tanken på en ferengier i Stjärnflottan att han saboterar Nogs ansökningsprov. Det kommer förstås fram, och allt slutar lyckligt. Värt att notera är väl att Nogs farsa Rom, som vanligtvis är undergiven och förtryckt, blir ursinnig på Quark i det här avsnittet. Maktbalansen mellan honom och Quark verkar rubbad ända sedan Family Business.

För övrigt så kan jag verkligen rekommendera boken Star Trek Deep Space Nine Companion. Där kan man till exempel läsa om den komplicerade backstoryn bakom det här avsnittet. Konstigast av allt: den allra första idén var att göra en Star Trek-version av personlighetsklyvningsklassikern Sybil, med Jadzia som huvudperson. Ganska lättad över att man fortsatte att bolla idéer tills man kom fram till Facets.

Jag gillar ju egentligen sådan här avsnitt, där luckorna i historien och kanon fylls igen.  Trots att det tagits upp flera gånger tidigare, så känns det ju faktiskt också som att  hela det märkliga symbiont/trill-fenomenet får en lite bättre och utförligare bakgrund i Facets än någonsin tidigare. Men om vi ska vara riktigt ärliga så är väl tyvärr varken Jadzias värdrit eller Nogs intagningsprov till Stjärnflottans förberedande kurs det stoff som legendariska Star Trek-avsnitt skapas av. Istället känns allt sådär ljummet igen. Tror faktiskt att man gick miste om ett höjdaravsnitt när man inte lät Avery få utveckla sin psykopatrolltolkning ytterligare. Då hade det i varje fall blivit lite mer….spännande! Men kanske skulle det krocka alldeles för mycket med intrigen i nästa avsnitt.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 382 tv-avsnitt.