DS9: In the cards. Det med basebollkortet och de goda gärningarna.

Av det näst sista avsnittet av den femte säsongen av Deep Space Nine hade jag väntat mig en seriös uppladdning inför det ofrånkomliga. Det faktum att alfakvadranten står på tröskeln till ett avgörande och förgörande krig. Ödesmättat drama av det storslagna slaget, helt enkelt. I stället fick jag ett avsnitt som slutar med de här väl valda (?) orden…

Captain’s log, stardate 50929.4.:

‘Two days ago, this station felt like a tomb. I’d never seen so many of my crew depressed at the same time. But for some reason, it now seems as though a new spirit has swept through the station, as if someone had opened a door and let a gust of fresh air blow through a musty old house. Why this is happening, frankly, is a mystery to me. After all, nothing has really changed. The Dominion is still a threat, the Cardassians are still threatening to take the station, and I can still see the clouds of war gathering on the horizon. So why do I sense a new-found optimism in the air? But maybe I’m over-thinking this. Maybe the real explanation is as simple as something my father taught me a long time ago. Even in the darkest moments, you can always find something that’ll make you smile. 

De som står bakom den här injektionen av optimism och masspsykotiska leenden på rymdstationen är Jake och Nog. På ett nästan Karl-Bertil Jonssonskt sätt har de gått runt på Deep Space 9 för att fråga alla vad de egentligen längtar efter i livet. Och sedan levererat det till dem: O’Brien fick lite fritid så han kunde paddla kajak på holodäcket, Bashir fick björnen Kukalak som Leeta inte velat lämna tillbaka, Kira fick hjälp med att lätta upp sitt tal och Worf fick sina operainspelningar rensade från fula ljud och störningar (eller var det undertoner?)

Fast helt utan baktankar var ju inte Jake och Nog när de erbjöd sina tjänster. De var en del av en avancerad byteshandel för att komma över varor och råmaterial för att de i sin tur skulle kunna byta till sig ett antikt basebollkort från 1951 som en galen professor lagt beslag på. En vetenskapsman som hävdar att döden uppstår på grund av att ens celler blir uttråkade. Därför har han, i sitt rum på Deep Space 9, byggt ett underhållningscenter för celler som man kan ligga i för att sedan kunna leva för evigt. Basebollkortet skulle Jake sen ge i present till sin farsa, som just arrangerat den kanske mest genomdeprimerade middagen i rymdstationens historia. Svårt att undvika att varje större middag känns som sista nattvarden i det här läget, liksom.

När jag läser om det här avsnittet i Deep Space Nine Companion så verkar det varit ganska mycket lekstuga över hela processen. Det nästa sista avsnittet är inte, som jag trodde, en viktig plattform inför avslutningen, utan snarare något av en tummelplats där man kan hitta på lite vad man vill,. Ett avsnitt som existerar lite i skymundan inför den mycket mer hajpade säsongsavslutningen. Och med tanke på allt krig och bedrövelse som var på ingång så passade man på att ha lite kul.

Jag kan tänka mig att det här ett sånt där avsnitt som är en fanfavorit. Själv ser jag kanske saker och ting på ett annat sätt just nu. Jag har väntar rätt otåligt på att handlingen i Deep Space Nine ska ta sig framåt, och tycker egentligen bara att sånt här dödkött irriterar. Men så blev lite ovanligt kul på slutet. När Dominion-sändebudet Veoyoun provligger i den där regenereringsmaskinen var jag tvungen att kapitulera. Dessutom blev In the Cards till och med lite storslaget där på slutet. Trots att hela serien är på väg in i en gigantisk väpnad konflikt, så blev de där och då också enskilda personer som faktiskt bara försöker ta sig igenom ytterligare en arbetsdag. Och som läget är nu handlar det mycket om att hitta glädjen i det lilla.

Det finns även en lite mer seriös b-handling i In the Cards, faktiskt. Den handlar om hur Bajor håller på att förhandla om att sluta ett icke-aggressionsavtal med Dominion. Fast lite trams fanns det ändå plats för även här, att se Kai Winn dra i Weyouns öra innan hon dissar honom var lite av avsnittets höjdpunkt.

Så jag blev hemskt kluven här. Gick från att hata avsnittet till att tycka att det var hemskt charmigt. Snopet.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 486 tv-avsnitt.

DS9: Empok Nor. Det med reservdelshämtningen som blir till en psykopatthriller.

Att hämta lite reservdelar på en övergiven cardassisk rymdbas, det ska väl inte behöva bli så komplicerat? För det är ju inte som att den där basen kommer att vara inpyrd med psykotronisk mördarinstinktsförstärkande gas, och vaktad av två mordgalna soldater. Eller så är det faktiskt exakt vad man som tittare förstår är på gång efter att ha sett några lite nervösa besättningsmedlemmar småprata med varandra medan de bordar roundabouten som ska ta dem till Empok Nor. Repliker mellan birollsinnehavare är lite som en dödsdom inom Star Trek, även om det numera brukar ta några avsnitt från introduktion tills de möter sitt grymma öde. Men den här gången krävdes det inte några röda tröjor för att jag skulle förstå att ingen av dem skulle komma hem levande från det här uppdraget.

Bryan Fuller (medskapare till Star Trek: Discovery) kom med idén till Empok Nor, och redan här kan man märka att han är inne på en betydligt mörkare och brutalare version av Star Trek än sina kollegor. Det finns bland annat en hel del klaustrofobisk Alien-känsla över scenerna när den osäkra DS9-personalen irrar runt på den nedsläckta rymdstationen medan de cardassiska soldaterna ruvar i skuggorna. Det är tur för Federationssoldaterna att de har med sig skräddaren/spionen/hemlige agenten Garak som förstärkning. Fast efter att även Garak blivit utsatt för den där psykotroniska substansen så blir han sugen på att döda alla sorters inkräktare på basen. Även de han kallade sina vänner för ett tag sen. Och han gör det på ett väldigt lustfyllt sätt, dessutom.

Allt ska man kanske inte skylla på gasen, redan på väg till rymdstationen börjar Garak insinuera och kommentera O’Briens förflutna som soldat, och hans hjältemodiga insats vid Setlik Tre där han tydligen dödade en massa cardassier – väl medveten om att han river upp gamla sår hos både O’Brien och sig själv på det sättet. Men från att ha pratat om att vilja spela strategispel med O’Brien, så iscensätter Garak nu en duell mellan de två på rymdstationen i värsta psykopatstil. Bland annat hänger han upp döda kroppar på stationens promenad som en sorts morbida dekorationer. Nu ordnar förstås allt upp sig på slutet, O’Brien har riggat en bomb som oskadliggör Garak utan att döda honom. Men i avsnittets sista replikväxling på Deep Space 9:s sjukavdelning finns det inte direkt någon plats för gos. Även om O’Brien förstår att Garak var påverkad av en drog så måste han ändå markera för honom vad han faktiskt har gjort.

GARAK: I’d like you to express my deepest regrets to Amaro’s wife. I’d talk to her myself, but I’m not sure she’d welcome that. 
O’BRIEN: I’ll tell her. 
GARAK: I’d appreciate it. 
O’BRIEN: Julian tells me the blast broke a couple of your ribs. 
GARAK: Well, it could have been worse. If I’d been any closer to that phaser, it would have killed me. 
O’BRIEN: Don’t take this the wrong way, but that was the plan. 
GARAK: I understand. 
O’BRIEN: I’ll see you around.

Jag gillar verkligen den här vuxna och brutala versionen av Deep Space Nine, och tycker att man för en gångs skull nästan lyckas behärska berättarstilen i den genre man försöker efterlikna. Men emellanåt var det kanske lite väl mörkt i rutan, i varje fall för mig som försökte se det här avsnittet på min tv en solig vinterförmiddag. Fick dra ner alla persienner för att ha en chans att följa handlingen. Men även under de förutsättningarna så kände jag ju nästan genast att det här var ett riktigt bra äventyr. Även om man, så här i efterhand, nog kan tycka att Empok Nor egentligen är mer av ett Discovery-avsnitt än DS9-material.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 484 tv-avsnitt

DS9: Blaze of Glory. Slutet på berättelsen om Eddington och Maquisrebellerna.

Det här är ett rätt så svårt avsnitt att skriva om. Mest för att jag faktiskt inte riktigt förstår premissen.

Sisko åker alltså på uppdrag med Maquisens numera fängslade ledare, Michael Eddington, för att försöka stoppa missiler som motståndsorganisationen har skickat mot Cardassien. Sisko är orolig att attacken, om han inte lyckas stoppa den, kommer att dra igång ett fullt krig mellan Jem’Hadar/Cardassien-alliansen och Federationen. Trots att jag uppskattar Siskos strävan efter att bevara freden i Alfakvadranten så länge som möjligt så blir jag ändå fundersam över vilken status som egentligen föreligger mellan Federationen och Cardassien. Jag menar, Grundarna skickade ju faktiskt en kopia på Bashir till rymdstationen för att få en sol att förvandlas till en supernova och utplåna Deep Space 9 och Bajor. Vad är det diplomatiska svaret på det, egentligen? Och hur svarar man militärt när man nätt och jämnt lyckas avvärja ett sådant extremt illasinnat attentat? Terrorbalansen mellan Jem’Hadar/Cardassien-alliansen och resten av alfakvadrantens befolkning verkar ju hänga på en så pass skör tråd att konflikten egentligen är oundviklig i det långa loppet. Så försöker Sisko skapa lite mer tid för att mobilisera, eller är han bara sjukligt besatt av att bekämpa Maquis-rebellerna– som han ju ser som förrädare?

Det här oklara läget gör på nytt det svårt att känna någon sympati för Sisko i det här avsnittet. Men även motståndsmannen Eddington framstår som mindre sympatisk i Blaze of Glory, än tidigare. Hans dramatiska och självupptagna drag verkar ha förstärkts under hans tid i fängelse. Till och med när han pratar om tomatodling så gör han det med lite för mycket emfas för att det ska kännas sunt. Replikväxlingarna mellan Sisko och Eddington, som någon jämför med Shakespeare i Deep Space Nine Companion, är mest pinsamma och påfrestande. Lite som riktigt dålig dialog i en superhjälte/superskurk-rulle.

EDDINGTON: Let’s get one thing straight, Captain. I’ll get you to the launch site and I’ll help you deactivate those missiles. But then you and I are going to have it out once and for all. 
SISKO: You want a fight, mister? I will give you one. 
EDDINGTON: I don’t intend to fight you, Captain. I intend to kill you. 

Att det här är ett avsnitt vars främsta syfte är att avsluta Eddingtons och Maquisrebellernas intrigtråd i Deep Space Nine framgår med önskvärd tydlighet i Blaze of Glorys avslutning. Den lilla spillra rebeller som finns kvar får åka hem med Sisko, medan Eddington dödas av Jem’Hadar när han heroiskt offrar sig själv för att rädda de andra. De där uppgifterna om ett missilanfall mot Cardassien som kom till Siskos vetskap var aldrig något annat än ett villospår, ett kodat meddelande om att rebellerna hade nått sin back up-bas och att Eddington skulle lura Sisko att ta honom dit.

Jag tyckte att Blaze of Glory var en ganska medioker och ointressant soppa. Förstod inte riktigt varför det här var intressant och tyckte på nytt att Sisko mest verkade oroväckande besatt av rebellerna. Nej, de intressanta sakerna jag tar med mig från det här avsnittet handlar om matlagning. Det har ju hintats om det tidigare, men när Eddington pratar om färska grönsaker i kontrast till replikatorernas maträtter så är det väl ändå det tydligaste påhoppet på matkulturen inom Federationen. Även Sisko har ju odlat saker och ting på sin rymdbas för att kunna bjuda på “riktig” mat. Det väcker ju en del frågor kring jordbruk, ekonomi och fördelningspolitik som aldrig blivit besvarade. Man kan ju förstås även se Eddingtons prat om tomater och andra grönsaker som ytterligare en allegori kring hur vardagen inom Federationen är ett andra klassens liv. En syntetisk kompromiss för att skapa ett imperium.

Parallellt med dödandet av Maquisintrigen i Deep Space Nine så lyckas man faktiskt också klämma in en torftig parallellhandling Blaze of Glory. Den handlar om Nog som försöker sätta sig i respekt hos rymdbasens klingoner, som mestadels struntar i de ordningsregler som finns på Deep Space 9. Den redan tunna handling som det här spåret består av hjälps inte upp av att det framstår som extremt trivialt jämfört med a-handlingens skeende som trots allt är på liv och död. Skämtet om Morns utbrott efter några förlupna ord från Quark hade kanske varit en bättre idé för en hel parallellintrig.

KIRA: I didn’t really do anything. I was in the Bajoran shrine, meditating, and he burst in stark naked, and fell to his knees crying out to the Prophets for protection. 
BASHIR: Morn, of all people. Who would have thought he’d just snap like that? 
ODO: Certainly not me. Which makes me wonder what could’ve pushed him over the edge? 
QUARK: Why are you looking at me? I’m the victim here. He hit me with a barstool. 

Jag kommer inte att sakna Maquisrebellerna särskilt mycket. Det har aldrig känts som om de fått en verklig chans att etablera sig i Deep Space Nine, utan mest varit ett irriterande fenomen någonstans i utkanten av serien ( i motsats till Voyager där organisationen faktiskt spelat en större roll). Därför var det kanske vettigt av författarna att avsluta just det här spåret. Man har ju en del annat på sitt bord. När jag försökte se Blaze of Glory med en Star Trek-novis så gav vi upp efter ungefär tre minuter. Det strategiska läget inför det (antar jag) stundande kriget med Jem’Hadar är verkligen extremt komplex. Game of Thrones känns nästan som en barnlek i jämförelse.

Förresten, kan någon ge Sisko en uniformsjacka i rätt storlek? Jag tror faktiskt att han genomför Picardmanövern mer frekvent i Blaze of Glory än vad Picard någonsin lyckades med i ett och samma avsnitt.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 482 tv-avsnitt.

DS9: Homefront & Paradise lost. Dubbelavsnittet där Grundarna infiltrerar Federationen på Jorden.

ds9 paradise lost 2Om jag fattat allt rätt så var det alltså en variant av den här storyn som var tänkt som sista avsnittet i säsong tre och det första i säsong fyra. Men så kom visst beslutet om Worfs återkomst och förstörde hela det upplägget. Som tittare känns det däremot väldigt skönt att så här halvvägs in i säsongen få titta på några avsnitt som inte utspelas på den dystra rymdstationen, utan i stället mest tilldrar sig på Jorden. Intrigen som leder fram till det är däremot inte lika lustfylld. Grundarna/changelings/shapeshifters-varelserna har tagit sig till Jorden, och bland annat smällt av en bomb på en diplomatisk konferens. Odo och Sisko skickas till Jorden, eftersom känner till varelserna bäst, men hamnar mitt i vad som utvecklas till en maktkamp mellan Stjärnflottan och Federationen.

ds9 homefrontMen allt börjar precis om ett vanligt avsnitt. Maskhålet utanför Deep Space Nine öppnas stup i kvarten, och ingen vet varför. Dax busar med Odo genom att flytta hans möbler några centimeter medan han är i  regenereringsfasen i sin spann – ett helt meningslöst prank eftersom Odo vet att det är Dax som gör det, och hon måste komma dit efteråt och flytta tillbaka alla möblerna. O’Brien och Bashir står i baren efter att ha lekt flygare i holorummen, och får en insikt i Quarks själsliv som de kanske hade velat slippa:

O’BRIEN: It’s Earth. You probably wouldn’t understand this, Quark, but when you care about a place and it’s in trouble, and you want to do something about it and you can’t, it’s very frustrating.
QUARK: I know exactly what you mean. When the Great Monetary Collapse hit Ferenginar, I was hundreds of light years away, serving as a ship’s cook on a long haul freighter. I can’t tell you the heartbreak I suffered, knowing that rampant inflation and currency devaluation were burning like wildfires through the lush financial landscapes of my home. It still depresses me even today. I remember thinking my accounts needed me, and there was nothing I could do. I felt so, so helpless. So you see, I do understand.
O’BRIEN: Somehow, you telling me that doesn’t make me feel the least bit better.
QUARK: Humans. All you care about is yourselves.

ds9 paradise lost 3När Odo och Sisko kommer till Jorden går det undan snabbt. Sisko blir utsedd till Jordens säkerhetsansvarige av sitt gamla befäl, amiral Leyton. Skådespelaren som spelar honom var ett kul återseende. För mig kommer Robert Foxworth  alltid att vara Chase Gioberti från Falcon Crest – den snälle mannen som allting alltid gick åt helvete för – och ett av de få riktigt snygga skäggen i tv på 80-talet. Här, i Star Trek, spelar Foxworth snarare den helt motsatta typen av roll, även om skägget fortfarande hänger med.

ds9 homefront 2En viktig arbetsuppgift för Odo och Sisko är att få Federationens president Jaresh-Inyo att inse allvaret i situationen. Bland anat vill man införa blodprov som en del av säkerhetskontrollerna inom Federationen och Stjärnflottan, för att på det sättet hitta changelings som kan ha infiltrerat organisationerna. Att det krävs striktare säkerhet blir mer än tydligt när Odo upptäcker att Leyton för en stund ersatts av en changeling. Riktig kris blir det när hela Jorden samtidigt drabbas av ett strömavbrott efter ett sabotage, vid det laget inser även den defensive Jaresh-Inyo att man måste införa undantagstillstånd.

När jag läser om de här avsnitten i min Deep Space Nine-companion förklarar upphovspersonerna att de inte är nöjda med hur Jaresh-Inyo framstod i avsnittet. De hade tänkt sig något mer i stil med en antilop – en ras med rötterna i en pacifistisk växtätande kultur. Vilket genast fick mig att undra om Jaresh-Inyo i själva verket prototypen för Discoverys räddhågsne Saru?

Homefront slutar i en rätt så bister ton. Efter att ha sett avsnittet sent på kvällen så gick jag och la mig med en massa tankar snurrande runt i huvudet. Vad var det egentligen för bild som det här avsnittet gav av demokrati? En feg folkvald ledare som inte inser farans allvar, och som tänker mer på att hålla folk lugna än vidta de nödvändiga åtgärderna inför en stundande katastrof ställs mot den handlingskraftiga militären som är de enda som förstår vad som måste göras. Och ett avslut där man för säkerhetens skull förvandlar Jorden till en tillfällig polisstat med soldater på gatorna, som tar blodprov på måfå på alla som kommer i deras väg. Hur Star Trek kändes det här, egentligen?

Man kan ju säga att jag svalde Homefronts bete, med flöte och allt. Fortsättningen i Paradise lost handlar ju om att det är paranoian och rädslan som är det stora hotet mot det öppna samhället. Det där stora elavbrottet var i själva verket iscensatt av amiral Leyton, och det första steget i ett militärt övertagande av Federationen. Vilket ju efter ett tag också får mig att inse hur dålig koll jag egentligen har på hur Federationen är uppbyggd – är det någon som vet hur man röstar fram de där presidenterna egentligen?

Överhuvudtaget är utvecklingen mellan avsnitt ett och två i den här historien smart på flera nivåer. Nogs problem i skolan visar sig till exempel ha med den militära komplotten att göra. Ett snyggt villospår som sedan vävs ihop med huvudintrigen. Men kanske tycker jag att det andra avsnittet blir lite segt. När man väl har förstått hur det hela hänger ihop så tar det ganska lång tid för Sisko att sätta stopp för militärens maktövertagande. Samtidigt sker det hela förhållandevis fredligt. Leyton går att resonera med in i det sista, de enda stridigheterna man får se sker i rymden mellan Defiant och ett federationsskepp.

Det är däremot obegripligt för mig varför en av Grundarna ska sätta sig ner med Sisko och förklara hur få de är på Jorden, (bara fyra) och att människornas panik och rädsla kommer att göra deras jobb åt dem. Jo, jag vet att det är ett vanligt grepp för att få in en massa information i en serie (hej, jag är en övermodig skurk som tänker berätta hur hela min plan var uppbyggd, varpå jag sedan misslyckas med slutförandet och hjälten segrar trots allt). men här kändes det ändå kanske lite väl onödigt – och kontraproduktivt från Grundarnas eget perspektiv.

ds9 homefront 3Sist, men inte minst fungerar de här två avsnitten också som ett sätt att ge en hel del bakgrundsinformation om Sisko. Vi får veta att han tjänstgjort under Lanley, och träffa hans envise far som har en restaurang i New Orleans. Framför allt papparelationen är nog tänkt att ge någon form av emotionellt djup till avsnitten, men för mig fungerade den bihandlingen inte alls på det sättet. Det är svårt att få till det där känslomässiga djupet när Avery Brooks ständigt gör sin Sisko med flera skopor överspel. Nä, men jisses vad han tar i, precis hela tiden. Oavsett om han är arg, glad eller road så är han konstant för mycket. Han spelstil känns väldigt mycket som teaterskådespeleri, den är liksom inte kalibrerad med de andra i serien. Och eftersom mycket av handlingen kretsar kring Sisko så gör Avery de här avsnitten rätt så svårtittadem – framför allt den andra delen.

ds9 paradise lostJag gillar verkligen ambitionerna med de här två avsnitten. Man är verkligen beredda att ta ut svängarna i manusen i den här säsongen, och driva handlingen om Grundarna och Dominion vidare. Det är underbart. Sedan har jag som sagt en hel del reservationer när det gäller Averys skådespeleri. Bihandlingarna känns inte heller riktigt bra. Varken scenerna från Siskos pappas restaurang eller eldstriden i rymden mellan Defiance och ett Federationsskepp känns helt och hållet genomförda. De hänger liksom lite löst, tycker jag. Även om det alltid är kul med lite pangpang och lite käk.

Betyg: Homefront: 8/10, Paradise Lost: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 11 & 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 407 tv-avsnitt.

DS9: Little green men. Det där Quark och de andra kraschlandar i Roswell. På 40-talet.

ds9 green men

I all sin enkelhet är faktiskt det här avsnittet smått genialiskt. Att koppla samman Deep Space Nine med myterna och konspirationsteorierna kring Roswellincidenten 1947 blir svinbra. Här får vi äntligen reda på hur allt hänger ihop. Att de små gröna männen som störtade i New Mexico i själva verket var ferengierna Quark, Rom och Nog som rest tillbaka i tiden efter att deras rymdskepp utsatts för sabotage.

ds9 green men 2De tre vaknar upp i ett undersökningsrum som fångar hos den amerikanska militären. Armébossarna vet inte riktigt vad man ska göra med utomjordingarna, och några trevande försök till kontakt uppstår (bland annat den famösa scenen där människorna härmar alla Quarks rörelser, som till exempel slå sig själv i pannan). Problemet är att ferengiernas universalöversättare strejkar. Jag visste faktiskt inte att de satt i öronen – fast alla andra platser vore ju i och för sig märkligare.Här uppstår ett av de få stunder i serien då vi för en gångs skull får vi faktiskt höra hur människor ofiltrerat uppfattar ferengiernas språk, och tvärtom. Sedan är det en annan sak att jag inte förstår en apparat i örat kan göra så att även människorna förstår ferengiernas snack. Jaja, jag släpper det.

ds9 green men 4När översättarna väl börjar fungera så reagerar våra ferengiska vänner ytterst olika på den prekära situation man hamnat i. Quark ser förstås genast möjligheter till affärer, och har redan planer på hur han ska göra sig en förmögenhet på att sälja modern teknik till 40-talets Jorden (och i ett senare skede också ta över ferengiernas territorium). Nog är den som har läst på om Jordens historia, och har redan blivit så pass Federationsindoktrinerad att han oroar sig för brott i tidslinjen (snygg passning när Nog upptäcker en rest från Siskos resa i tiden i sin guidebok om Jorden). Rom är den som kommer på de avancerade tekniska lösningarna som ligger bakom tidsresorna, för mest av allt vill han bara komma hem igen.

40-talets upplaga av mänskligheten må sakna en del tekniska landvinningar, men de känner igen en skitsnackare när de ser en. Quarks inte så diskreta försök att utnyttja sin situation gör att han snabbt hamnar i det föraktade bilförsäljarfacket. Att hota med att sälja sina idéer till ryssarna istället fungerar inte heller så bra, hade inte Odo varit fripassagerare på ferengiernas skepp så hade nog de tre antagligen slutat på obduktionsbordet. Men Odo dyker upp och hjälper till att fixa allt. Att han är så pass pepp på att sätta dit Quark för smuggling att han smyger sig ombord på hans skepp visar sig bli ferengiernas lycka. Liksom det faktum att de två människor som fått i uppdrag att ha kontakt med ferengierna visar sig vara fredsälskande typer som drömmer om en allians mellan planeter i framtiden. Sedan är det ju, trots allt, fortfarande lite märkligt att man alltid lyckas resa fram och tillbaka till exakt rätt plats i tiden i Star Trek –trots att själva resandet inte går att kalibrera. Men det får jag väl, eventuellt, också ha lite överseende med. Det skulle ju bli så enormt röriga storylines annars.

Den fjärde, lite roligare, säsongen fortsätter alltså med ytterligare ett smart och underhållande avsnitt. Det känns verkligen som om Deep Space Nine-skaparna släpper loss nu. Flera rätt så flippade manusidéer har blivit verklighet och experimentlustan verkar vara stor. Dock lite svårt för mig att avgöra om det här handlar om extremt gott självförtroende eller att serien befann sig under så pass mycket nedläggningshot att man bestämt sig för att förverkliga alla kul grejor man kommer på – må det bära eller brista.

Gillar också att man äntligen lyckats karaktärsutveckla ferengierna i serien nu. Quark har ju sedan länge fått nyanser och personlighetsdrag, men sedan det där jobbiga familjeavsnittet i slutet av säsong tre, så har även hans bror Rom blivit något annat än en korkad kliché. Han tar fajterna med sin bror allt oftare, framför allt när det gäller Nogs karriär inom stjärnflottan. Något avgörande har också hänt med Roms intelligens, en utveckling som gått så snabbt att man till och med kommenterar den i manus i det här avsnittet:

QUARK: When did you get so smart?
ROM: I’ve always been smart, brother. I’ve just lacked self-confidence.

Sista scenen i Little Green Men, där Odo drar iväg med Quark till arresten säger också något om Roms utveckling. Rom njuter av det där, och jag får känslan av att om han fick bestämma så skulle Quark aldrig komma tillbaka.

Är lite konfunderad när det är dags för betyg. Jag trodde att jag egentligen inte gillade tidsreseavsnitt, men det visar ju sig att det bara är dåliga tidsreseavsnitt jag har svårt för. Och just Deep Space Nine har lyckats väldigt bra med sina. Så även den här gången.

Betyg: 9/10

PS: Små, små delmål är viktiga för att hålla uppe discipinen i det här projektet. Så när jag nu kommit igång med skrivandet igen, kan det ju vara på sin plats att uppmärksamma mig själv och er om att jag I och med det här blogginlägget passerar jag 400-avsnittsgränsen (enligt min räkning åtminstone). Nästa mål som är inom räckhåll, är att ha mindre än hälften av Deep Space Nine kvar att skriva om.. Bara några avsnitt till så är jag där.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 400 tv-avsnitt.

DS9: Facets. Det där Jadzia får träffa resten av Dax trillvärdar.

ds9 facets 4

Ytterligare ett avsnitt i Star Trek-subgenren Trill/Symbiont-äventyr. Den här med en utförlig introduktion till Dax hyfsat omfångsrika Trill-släktträd. Möjligheten ges genom att man hittat på något som kallas för en Zhian’tara-rit, där det nu är meningen att  Jadzia (och vi tv-tittare) ska få träffa alla andra triller som gått och burit runt på symbionten Dax i magen. (jo, Trill/symbiont-konceptet är ett av de mer originella i Star Trek-universumet, men väldigt tacksamt för desperata manusförfattare på jakt efter uppslag).

ds9 facets 2Hur det går till? Jo, de tidigare Dax-värdarnas personligheter och minnen finns liksom lagrade i symbiontens hjärna. Genom en ritual kan de på något magiskt sätt överföras till en tredje individ, som under några timmar alltså får vara värd åt en död varelses personlighet (lite som i Exorcisten, fast utan kräkandet och obsceniteterna). Jadzia har valt ut de hon känner bäst på rymdstationen för att vara med i det här värdkroppslajvet, lite förvånande är också Quark och nykomlingen Leeta med i gänget (den senare har ju verkligen bara skymtat förbi i ett avsnitt tidigare, men tydligen var det en sådan brist på kvinnliga rollfigurer i serien att man var tvungna att utnämna henne till en av Jadzias bästisar här).

ds9 facetsMest stirrig är Jadzia över att träffa Curzon, trillen som hon avlöste som Daxvärd. Som vi tidigare sett i serien så sparkade han ju ut Jadzia som kandidat från  symbiontprogrammet en gång i tiden. Mot alla odds lyckades hon göra comeback, men är nu inte riktigt säker på om pallar ta det där snacket med honom om vad som ledde fram till hans beslut en gång i tiden. Curzon själv verkar inte heller supersugen på att lösa den där gamla surdegen. Tvärtom. När han överförs till sin värdkropp, Odo, så trivs de så bra tillsammans att Curzon inte vill återvända in i Dax medvetande. Odo känner likadant. Ett väldigt utanför boxen-förslag.

ds9 facets 3För många av skådespelarna är avsnitt av den här typen ett tacksamt avbrott från deras vanliga rollfigurer. Nana Visitor (Kira) spelar förstås över när hon ska gestalta trillen Lela. Bäst i den här skådespelarövningen är, till min stora förvåning, Avery Brooks. Men så är också Siskos trillvärd en psykopat, och det är ju alltid lite mer tacksamt att spela Knäppisen i fråga är Joran, som vi tidigare fått möta i Equilibrium. Egentligen hade nog en lite längre story om just Joran, som är både våldsam och manipulativ, varit tillräckligt för ett helt avsnitt, men författarna avslutar ganska snabbt hans intrig. De vill hellre fokusera på Curzon och hans ansträngda förhållande till Jadzia.

En konflikt som mynnar ut i en, i mitt tycke, rätt kackig scen där Curzon erkänner det verkliga skälet till varför han kickat ut Jadzia ur symbiontvärdsprogrammet: han var kär i henne. Kan det bli taskigare? Och ruttnare? Gubben blir alltså kåt på sin praktikant, och bestämmer sig därför att ge henne sparken. De hade verkligen behövt ett #metoo-upprop i symbiontvärdprogrammet. Curzon går i alla fall med på att sluta hänga med Odo och låta sitt medvetande återvända in i Dax (i Jadzias mage) igen. Om han nu är så kär i Jadzia är väl det ett alldeles utmärkt ställe att vara på, tänker jag.

ds9 facets 5B-handlingen i det här avsnittet är inte direkt någon höjdare. Man plockar i och för sig på nytt upp tråden kring Nog, Quarks brorson, och hans planer på att söka sig vidare till Stjärnflottan. Det första steget för honom är att klara av antagningsprovet till en sex veckor lång förberedande kurs. Alla på Deep Space Nine är positivt inställda till det här, utom Nogs farbror Quark. Han är så äcklad inför tanken på en ferengier i Stjärnflottan att han saboterar Nogs ansökningsprov. Det kommer förstås fram, och allt slutar lyckligt. Värt att notera är väl att Nogs farsa Rom, som vanligtvis är undergiven och förtryckt, blir ursinnig på Quark i det här avsnittet. Maktbalansen mellan honom och Quark verkar rubbad ända sedan Family Business.

För övrigt så kan jag verkligen rekommendera boken Star Trek Deep Space Nine Companion. Där kan man till exempel läsa om den komplicerade backstoryn bakom det här avsnittet. Konstigast av allt: den allra första idén var att göra en Star Trek-version av personlighetsklyvningsklassikern Sybil, med Jadzia som huvudperson. Ganska lättad över att man fortsatte att bolla idéer tills man kom fram till Facets.

Jag gillar ju egentligen sådan här avsnitt, där luckorna i historien och kanon fylls igen.  Trots att det tagits upp flera gånger tidigare, så känns det ju faktiskt också som att  hela det märkliga symbiont/trill-fenomenet får en lite bättre och utförligare bakgrund i Facets än någonsin tidigare. Men om vi ska vara riktigt ärliga så är väl tyvärr varken Jadzias värdrit eller Nogs intagningsprov till Stjärnflottans förberedande kurs det stoff som legendariska Star Trek-avsnitt skapas av. Istället känns allt sådär ljummet igen. Tror faktiskt att man gick miste om ett höjdaravsnitt när man inte lät Avery få utveckla sin psykopatrolltolkning ytterligare. Då hade det i varje fall blivit lite mer….spännande! Men kanske skulle det krocka alldeles för mycket med intrigen i nästa avsnitt.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 382 tv-avsnitt.