DS9: Statistical Probabilities. Det med Bashir och genimutanterna.

Tycker att det är bra att man här på nytt tar upp att Bashir är “genetiskt redigerad” (som det ju heter nuförtiden) i serien, och inte bara låter det glömmas bort som en utsliten storyline som gjort sitt. I Statistical Probabilities görs det genom att Bashir tillfälligt tar hand om ett gäng genetisk förbättrade genier som i vanliga fall förvaras och behandlas på någon form av institut. Deras överintelligens till trots, så uppvisar det här gänget en hel del brister när det gäller sociala förmågor. Vi har den stumma och interaktionsundvikande kvinnan, en äldre känslomässigt instabil man (han går mest runt och gråter), en sexuellt fixerad kvinna samt en hyperintelligent snubbe med tics som gärna vill hoppa upp och ner eller slå volter mellan sina verbala utfall. Helt enkelt en hel provkarta av extremt grovt tillyxade nidbilder kring överbegåvade kufar.

Men deras genialitet har förstås även sina fördelar. Mutantgenierna snappar upp saker där vanliga personer (även Bashir) inte uppfattar något alls. Givetvis helt orimliga saker, som att enbart med hörseln identifiera orsaken till ett knappt hörbart missljud på stationen. Eller att utifrån ett enda tv-sänt tal med Cardassiens nye befälhavare, Damar, dra slutsatsen att han dödat sin företrädares dotter. När genisärlingarna får information om det fredsfördrag som Dominon och Cardassien har föreslagit för Federationen så inser de på några ögonblick att fienden är ute efter en svamp som kan användas till att framställa Ketracel white, drogen som håller legosoldatsrasen Jem’Hadar lydiga.

Genierna är så pass skickliga på att ställa upp ekvationer på utgången av ett eventuellt krig mellan Federationen och Dominion att de efter lite arbete inser att det är lika bra för Stjärnflottan att ge upp. Man kommer ändå att förlora kriget, så varför ödsla så många människoliv? Framför allt eftersom de räknat sig fram till att en revolution kommer att starta på Jorden efter fem år av Dominionstyre (att Dominion har liknande föraningar och därför tänkt utplåna livet på Jorden finns däremot inte med i deras beräkningar). Mutantgänget är så uppfyllda av förträffligheten i sin uträkning att de på egen hand försöker kontakta Dominions förhandlingskommitté på Deep Space 9 för att överlämna Federationens krigshemligheter. De förhindras enbart genom att Bashir (som genigänget slagit ner och bundit fast i en stol) lyckas få kontakt med den tillbakadragna, stumma tjejen i mutantgänget. Hon som de andra lämnat kvar. Hon som de inte tagit med i sina egna ekvationer om sitt uppdrags framgång.

För Bashir verkar interaktionen med mutanterna till en början vara en arbetsuppgift han helst hade sluppit. Det är uppenbart att han är väldigt kluven kring det hela och att en rad obekväma frågor dyker upp i interaktionen med de här inspärrade genierna. Som till exempel vad är det som gör att de här människorna tvingas vistas på ett hem, medan han (tack vare att han höll sin bakgrund hemlig) arbetar inom en hög position inom stjärnflottan. På samma sätt undrar han förstås hur nära det egentligen var att han själv blev en särling utan social kompetens. Var det en fråga om att hans föräldrar kostade på sig en dyrare läkare, eller bara slumpen?

Men viljan att gestalta Bashirs ambivalens slutar i en lätt bipolär upplevelse i det här avsnittet. Skiftningarna i attityd och inställning rör sig verkligen blixtsnabbt från det ena till det andra. Först ansträngd och nästan lite äcklad inför de särbegåvade individerna han träffar. Sedan argt försvarstal å deras vägnar inför Worf, Varpå han övergår till att bli försiktigt imponerad, sedan helsåld på deras teorier om kriget mot Dominion. Detta följs sedan av att han verkar bli genomdeprimerad efter deras förutsägelser om kriget, och sedan skitarg på mutanternas uppförande och till slut helt knäckt. Så mycket känslor, och så lite tid att bygga upp dem trovärdigt.

Mitt genomgående intryck av det här avsnittet är just det där: Grovt tillyxat. Bitvis nästan farsartat i sina överdrivna karakteriseringar av de genredigerade rollfigurerna. Och trots att man på ett ytligt plan vill förmedla ett humanistiskt budskap om hur även särlingar har något att bidra med i samhället, så slutar man ju ändå i tropen kring galna genier som är beredda att förråda alla omkring dem. Det är egentligen bara några få saker som jag tar med mig från det här avsnittet. Det är Bashirs lycka när han för första gången i sitt liv hittar gemenskap i sitt utanförskap. Och sedan den rätt snygga bildlösningen där jag för ett ögonblick tror att man släppt in genierna i rummet där fredsförhandlingarna med Dominion pågår (det visar sig förstås vara en hologramprojektion av mötet).

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 519 tv-avsnitt.

DS9: Sacrifice of Angels (Part 2). Det om det snöpliga återtagandet av Deep Space 9.

Jag har jättesvårt att bestämma mig. Var det en dålig grej att den stora seger som det tog sex sammanhängande avsnitt av Deep Space Nine att leda fram till kändes…tja, snöplig? Eller var det otroligt schysst att inte Deep Space Nine urartade i en sån där klassisk hjältesaga där huvudpersonernas risker och chanstagande alltid betalar sig, och historien oavsett oddsen alltid slutar i en ärofull seger?

Visst, Sisko och de andra lyckas återta sin älskade rymdstation i Sacrifice of Angels, men inte av egen kraft. För alla våra hjältar var en aning för sena den här gången. Några minuter på fel sida om marginalerna, trots att de övervunnit svåra hinder och motgångar på vägen mot sina respektive mål. Alla uppoffringar och ansträngningar visade sig vara förgäves. Nästan.

Avsnittet börjar med att Sisko och hans ihopskrapade samling skepp möter Dominions övermäktiga flotta med en taktik som är så uppenbar att Gul Dukat sitter och skrockar framför sin datorskärm på Deep Space 9. Han är på ett kaxigt humör och bestämmer sig för att låtsas bli överlistad av Sisko, för att i sin tur lura honom i en fälla. Det hade antagligen varit slutet för våra glada kompisar i Federationen om inte Worf och ett gäng klingonskepp, likt kavalleriet, kommit till undsättning i sista minuten. Plötsligt har maktbalansen skiftat, och Defiant försöker nu ta sig till Deep Space Nine så fort det bara går.

På rymdstationen hjälper samtidigt Gul Dukats dotter Ziyal till när Quark fritar Kira, Jake, Leeta och Rom. Ziyals farsa tyckte att Rom och hans vänner var för farliga för att vara på fri fot på stationen i just det läge då både Siskos skepp och minfältet utanför maskhålet skulle förstöras. Men dottern Ziyal håller alltså inte med. Det gör inte Odo heller. Efter att han förstått att grundaren tänker döma Kira till döden så byter även han sida, och räddar Kira och Rom från fiendens trupper ombord på stationen. Rom försöker på nytt ta sig in i rymdstationens dator och stänga av dess försvarsfunktioner, men hinner inte bli klar i tid. Så när Sisko anländer till rymdstationen med Defiant så är minfältet vid maskhålets öppning borta och det är bara en fråga om minuter innan Dominions förstärkningar anländer till alfakvadranten och Federationens nederlag är ett faktum.

Ja, så hade det antagligen slutat i vilken annan Star Trek-serie som helst. Kanske hade man kunnat ta sig ur den här knipan med en tidsresa, eventuellt genom att använda någon slangbellefunktion runt en sol. Men här i Deep Space Nine, det andliga Star Trek-alternativet, så kan ju alltid gudarna inne i maskhålet (eller om det är nu är aliens de är) träda in och rädda liv. Rädda Bajor. Rädda Sisko. Deras beslut om att göra detta gestaltas med en bisarr drömscen. Sisko har åkt in i maskhålet för att bekämpa fienden där, men då tar plötsligt gudarna form som Siskos kollegor i en drömartad scen (praktiskt, då behöver man inte dra in några nya skådespelare för en sån här scen):

[Limbo]
SISKO: Why have you brought me here? Show yourselves. What do you want?
[Promenade]
ODO: The Sisko has returned to us.
[Quark’s]
JAKE: He arrives with questions.
[Ops]
KIRA: There are always questions. 
SISKO: I didn’t ask to come here.
[Captain’s office]
DUKAT: You desire to end the game. 
SISKO: What game? I don’t understand.
[Wardroom]
WEYOUN: You seek to shed your corporeal existence.
[Bridge]
DAMAR: That cannot be allowed.
[Promenade]
ODO: The game must not end. 
SISKO: The game? You mean my life? Is that what this is about? You don’t want me to die?
[Captain’s office]
DUKAT: The game must continue.

Ja, så där håller de på ett tag. Men efter att ha varit obegripliga ett tag så står det till slut klart att maskhålsvarelserna tänker ingripa för att rädda Bajor, men att Sisko som straff för att kräva en intervention inte kan förvänta sig att få avsluta sitt liv där (i något av de tidigare avsnitten berättar han för första gången att han tänker köpa ett hem på Bajor när han går i pension).

Med Dominions förstärkningar försvunna i maskhålet och med rymdslaget förlorat mot Federationens och klingonernas förenade styrkor återstår det inget annat för Gul Dukat än att evakuera Deep Space 9. Stationen står helt utan försvar efter att Rom avaktiverat det, så helt utan poäng var inte hans insats. Men en läxa till vill ödet tydligen lära ut till Gul Dukat. Hans besättningsman Damar skjuter ihjäl hans dotter Ziyal mitt framför ögonen på honom just när han försöker övertala henne att följa med bort från Deep Space 9. Det är när Ziyal erkänner att hon hjälpt till att frita Kira och de andra som Damar tar på sig att på egen hand straffa henne för förräderiet. Gul Dukat är tröstlös inför åsynen av sin döda dotter. Ja, frågan är om han faktiskt kanske tappat förståndet av sorgen.

Mycket stod på spel inför det här avsnittet, men utan de märkliga varelserna i maskhålet så hade Federationen varit ett minne blott vid det här laget. Grundarnas plan var nämligen att vid tillfälle tämligen snabbt utplåna Jorden och dess befolkning. Ett enkelt och smidigt sätt att eliminera den plats där risken för uppror och motstånd ansågs som störst.

Så har jag nått slutet av det här blogginlägget, och jag är faktiskt fortfarande kluven kring det här avsnittet. Visst, jag gillar att det inte blev ett traditionellt hjälteslut, men tycker ju dessvärre illa om allt i den här serien som ens har en doft av andlighet eller övernaturliga krafter. Så det får väl bli ett slags kompromissbetyg.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 511 tv-avsnitt.

DS9: Favor the Bold (Part 1). Slaget om Deep Space 9 förbereds och Odo har solidsex med en grundare.

Inte nog med att manusförfattarna skrev sex sammanhängande avsnitt som skulle inleda den sjätte säsongen av Deep Space Nine, de sista två är dessutom ett dubbelavsnitt (de sex var från början tänkt att vara fyra, så projektet svällde både här och där). Favor the bold är alltså nummer fem i ordningen, en klassisk sista striden-upptakt. Minfältet vid maskhålet håller på att demonteras, federationsarmén får kanske ingen hjälp av klingonerna med att anfalla Deep Space 9 och Odo börjar visst sakna Kira igen. Dramatiken tätnar.

Allt börjar med en klassisk fejkstart, där en svårt skadad Defiant attackeras av Jem’Hadar-skepp. Men det visar sig snart att Defiant bara fungerar som lockbete, man arbetar i par med det klingonska skeppet Rotarran som ligger i bakhåll när Defiant attackeras. Men att beta av Dominion-armén med ett eller två skepp i taget lär ju knappast vinna något krig, så Sisko planerar nu något helt annat. En attack som både ska fungera symboliskt och strategiskt – alltså såväl höja Federationens och klingonernas stridsmoral, som säkra Federationens kontroll över maskhålet till deltakvadranten. Ja, han tänker alltså försöka ta tillbaka Deep Space 9 från cardassierna, och han får nog gärna skynda sig med att genomföra den där planen. Cardassierna har kommit på ett sätt att plocka ner det minfält framför maskhålets öppning som hittills stoppat förstärkningar från Dominion att anlända till alfakvadranten. Och det är bara dagar kvar tills minfältet är helt demonterat.

Men det är inte stridsförberedelserna jag minns starkast av det här avsnittet, utan den lite stela postcoitala stämning som uppstår mellan Odo och den kvinnliga shapeshiftern efter att de experimenterat sexuellt med att ha solidsex. Alltså, pinsamheten jag kände när jag insåg att någon faktiskt hade skrivit den här scenen. Helt underbart!

FOUNDER: So, that is how solids experience intimacy. 
ODO: Not all solids. Humans, Bajorans. 
FOUNDER: I really must thank you, Odo. 
ODO: For what? 
FOUNDER: For giving me new insight into the solids. 
ODO: And what have you learned? 
FOUNDER: That what they consider intimacy is only a shadow of what we experience in the Great Link. You don’t agree? 
ODO: I didn’t say that. 
FOUNDER: You’ve done this before? 
ODO: Not often. 
FOUNDER: But when you have, you enjoyed it? 
ODO: Yes. 
FOUNDER: And you regret not having experienced it with Major Kira. 
ODO: I’d rather not discuss Major Kira. 
FOUNDER: I don’t see why not. When we link, your feelings for her are made very clear. 
ODO: Then why do you insist that we talk about it? 
FOUNDER: Because talking is still very important to you. But one day it won’t be. One day, the Link will be all you need. And that day is coming soon. 

Blir lite förvirrad när jag kollar in den här ordväxlingen, eftersom det får mig att undra om bajoraner har sex på något annat sätt än människor. Men jag antar att det där antagligen bara är en fråga om ordval. Det kan ju vara viktigt för manusförfattarna att återknyta starkt till bajoraner, eftersom det är i den här scenen som vi ska förstå att Odo trots allt inte släppt sin hang-up på Kira. Det känns ju lite smutsigt av manusförfattarna att göra Odos känslor för henne till en fråga om SOLIDSEX, men det verkar finnas någon form av uppdämt behov hos Star Trek-koncepten att bli lite vuxnare kring hur man hanterar det här med sex. Som det pinsamma skämtet om Dax och Worfs våldsamma sex för några avsnitt sedan, eller alla scener vi fått se de två stå och hångla i. Men allt handlar inte om sex här. Det är i samband med det här lilla samtalet på sängkanten som Odo inser att hans häng med grundarkvinnan varat i tre dagar – och att han eventuellt håller på att bli förd bakom ljuset av henne. En känsla som blir ännu starkare när de pratar om solida på promenaden, och Odo tycker lite synd om dem som är fångade i en fast form, i ett enda perspektiv på livet.

FOUNDER: They need our guidance, Odo, not our pity. 
ODO: They cherish their freedom. 
FOUNDER: We’ll have to break them of that. 
ODO: Break them? 
FOUNDER: In a manner of speaking. Oh, this language of the solids. It’s so imprecise. 
ODO: What exactly do you plan to do? 
FOUNDER: The solids are no longer your concern, Odo. What must be done, will be done. It’s as simple as that. 

Motståndsrörelsen på Deep Space 9 kan eventuellt behöva lite hjälp från Odo, om han nu skulle tröttna på att länka ihop sig med grundaren. Rom sitter ju i fängelse och kommer troligtvis att dömas till döden för sitt försök att sabotera stationens tekniska utrustning. Kira och de andra ödslar sin tid med att försöka vädja för hans liv, varför nu Dominion eller cardassierna skulle vilja vara så gosiga mot någon som de ser som en terrorist. Det lönlösa i den här typen av vädjanden inser även Ziyal när hon försöker övertala sin farsa att släppa Rom – vilket i sin tur leder till en brytning mellan dem.

Jag är överhuvudtaget väldigt underväldigad av den så kallade motståndsrörelsen. De är den mest ohemliga hemliga organisation jag hört talas om, de har sina möten runt ett bord på Quarks ställe där alla kan höra dem och har faktiskt inte lyckats med något annat än att provocera fram ett barslagsmål mellan Jem’hadar-soldater och cardassier. Har Kira helt glömt bort sina gamla rebell-takter? Är det den här typen av inkompetens som gjorde att det tog så lång tid för bajoranerna att bi av med cardassierna förra gången? Själva slutet på avsnittet är däremot en klassisk och saftig cliffhanger. Federationens skepp mot dubbelt så många, 1 254 för att vara exakt, dominionskepp. Hur ska det här gå? Kommer Sisko någonsin att komma fram till Deep Space 9 igen?

Tycker att det här var ett bra och omväxlande “upptaktsavsnitt”. Det händer saker på flera fronter. Sisko planerar, domedagsklockan tickar vidare, Odo har solidsex med en annan changeling (tycker ni att jag kanske tjatar lite för mycket om detta – jag tror inte ens jag börjat haka upp mig). Nu är ju frågan bara om avslutningen kommer att leverera eller – vilket hänt några gånger – mest bjuda på antiklimax.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 508 tv-avsnitt.

DS9: A time to stand. Det där Sisko ska spränga Jem’Hadars knarkmack.

Lägesrapport: Tillbaka från filmfestivalerna i Göteborg och Berlin och med influensan under kontroll är det nu dags för några Star Trek-intensiva dagar. Återkommer snart med några rapporter om vad jag tyckte om Discoverys senaste avsnitt, men först langar vi ut den här texten om sstarten på den nästs sista säsongen av Star Trek: Deep Space Nine.

A time to stand tar vid tre mänader efter Siskos storslagna nederlag vid Deep Space 9. Och stridslyckan har inte direkt vänt sedan dess. Tvärtom, kriget går asdåligt, och det trots att cardassierna fortfarande inte lyckats knäcka minfältet som proppar igen maskhålet bort till gammakvadranten – där det troligtvis väntar förstärkningar från Dominion.

Alliansen mellan klingoner och federationen kämpar alltså i motvind, och det är en sorglig kolonn med skepp som vi får se i avsnittets början. Skadade och slitna har man tvingats retirera varje gång man mött Jem’Hadar-trupperna. Bland skeppen finns Defiant, och där är det nog bara Dax som håller humöret uppe. Hon har liksom fullt upp med att planera sitt bröllop med Worf, och när de någon gång befinner sig på samma skepp blir det tydligen dessutom lite ligga av. Skeppet är så pass litet att alla vet vad det betyder när de två älskande springer iväg för att få lite egentid, så Sisko kan liksom inte hålla sig utan måste bara ropa “bryt inga ben” efter dem. Ew.

Men kanske måste man ta tillvara alla möjligheter till att dra ett skämt när allt bara är deppigt och .team Federationen verkar vara på en all time low-nivå. Alla de territorier och imperier som skrivit på fredsavtal med Dominion sitter nog och nickar nöjt för sig själva vid det här laget, belåtna med att ha gjort rätt val i konflikten. Ja, en del av dem intalar sig kanske till och med att Dominion kanske inte är så hemska, trots allt. Cardassierna har ju till exempel inte tillåtits att attackera Bajor under den här konflikten. Kan Dominion rentav bli ett slags garant för fred i alfakvadranten i framtiden?

För det cardassiska återtagandet av rymdstationen Deep Space 9 – eller Terok Nor som stationen ju heter på cardassiska – har ju inte blivit fullt så sadistiskt och ondskefullt som man kunnat befara. Dominionrepresentanten Weyoun håller Gul Dukat i stramt koppel, även om en komplicerad maktkamp mellan de två om vem som har sista ordet om den där gamla rymdstationen inte verkar helt och hållet avgjord. För Dominion är det tydligen viktigt att framstå som goda despoter, medan Gul Dukat har andra mål. Som att sextrakassera Kira till exempel. Weyoun och Dominions välvilja har däremot vissa gränser. Stackars unge herr Sisko, Jake alltså, får en snabbkurs i den fria pressens villkor i en diktatur. Hans artiklar är för Dominion-kritiska och har fastnat i Weyouns censurfilter – och aldrig skickats vidare till federationens nyhetsservice. Antar att Jake får samla material till en reportagebok som kan komma ut efter att konflikten är över. Ja, om det då finns någon i alfakvadranten som vågar ge ut den då. Det beror väl på utgången av det här kriget.

Huvudäventyret i det här avsnittet kommer igång när Sisko & Co får i uppdrag att förstöra Dominions förråd av ketracel white i alfakvadranten, den drog som kontrollerar Jem’Hadar och gör dem till lydiga soldater. Det gör man genom att ta sig in på cardassiskt område i det skepp som Sisko lyckades komma över i The Ship. Men att åka omkring i ett Jem’Hadar-skepp kan förstås få vissa konsekvenser, som till exempel huvudvärk när man har på sig deras navigationsglasögon (det finns ingen skärm som visar rymden omkring dem på Jem’Hadars brygga), eller när man stöter på ett Federationsskepp med en triggerhappy kapten.

Sisko och de andra lyckas med sitt uppdrag, men med vissa komplikationer. På grund av säkerhetssystemet på den bas som man ska bomba så kommer man inte undan innan allting exploderar. Warpdriften på det stulna Jem’Hadar-skeppet går sönder, och den numera öppet överintelligente skeppsläkaren Bashir lyckas snabbt räkna ut att det kommer att ta 17 år att färdas tillbaka in på federationens territorium. Det här upplägget känns ju väldigt Voyagereskt. Vi får väl bara hoppas att de sista två säsongerna av Deep Space Nine inte ska ägnas åt den långa vägen hem.

Det här var en ganska svag start på säsongen, tycker jag. Habil men också lite ointressant, trots att man försöker liva upp det hela med en eldstrid med ett federationsskepp och en ball explosion så känns A time to stand väldigt mycket som ett slags preludium. Och det irriterar ju lite, eftersom det känns som om Deep Space Nine är en serie som ständigt håller på att ladda upp inför något stort. I det här fallet, flera säsongers uppladdning inför ett krig som sedan råkar dra igång under seriens sommaruppehåll. Snålt.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 498 tv-avsnitt.

DS9: Call to arms. Det där Sisko överger Deep Space 9.

Säsongsavslutning! Dags att skriva ner de sista raderna om det allra sista avsnittet i den femte säsongen av Deep Space Nine. Efter det blir det åtminstone en vecka av bara Discoverytjat på den här bloggen, i skrivande stund är det ju faktiskt bara några dagar till den andra säsongen av den serien. Men innan vi kommer dit – lite tankar kring slutet som är en början på kriget.

Det är verkligen en hel del för Sisko att fixa i det här avsnittet. Det känns lite som en gigantisk flyttstädning när han försöker arrangera en kontrollerad sorti bort från Deep Space 9. En Deexit som förstås ska bli så dålig som möjligt för nästa hyresvärd på rymdstationen – cardassierna och dominion.

Som det där minfältet som Defiant lägger ut vid maskhålets mynning, till exempel. Ett fiffigt sätt att stoppa ytterligare Dominion-förstärkningar från Gammakvadranten. Eller att Sisko, när han lämnar Deep Space 9, ordnar så att hela stationens datorsystem kortsluts nästa gång någon försöker använda det. Och så, förstås, en ordentlig sista strid mot Dominions skepp. I alla fall en tillräckligt lång strid så man hinner lägga ut hela det där minfältet.

Sisko är också den som avgör hur förhandlingarna mellan Bajor och Dominion slutar. Inför beskedet om att flera olika stater i alfakvadranten slutit icke angrepps-pakter med Dominion, så ser han ingen annan utväg än att Bajor gör samma sak. Federationen kan inte skydda varken Deep Space 9 eller Bajor, förklarar han. Först mot slutet av Call to arms får vi reda på att det beror på att Stjärnflottan är fullt upptagna med att förstöra ett stort skeppsvarv

Det finns flera fina twists and turns i det här avsnittet. Små, men viktiga och välformulerade replikskiften. Som när Garak pratar om att han faktiskt hade chansen att döda Gul Dukat på stationen en gång:

GARAK: It’s ironic. When the Klingons attacked the station, Gul Dukat and I were fighting side by side. At one point he turned his back to me, and I must to admit that, for a moment, he made a very tempting target. 
ODO: You’d shoot a man in the back? 
GARAK: Well, it’s the safest way, isn’t it? But then I thought, ‘oh, no, I can’t fight all these Klingons by myself.’ So I let him live. 
ODO: And now you regret it. 
GARAK: Ah, my dear Constable, before this day is over everyone on this station is going to regret it.

Eller när sköldarna på Deep Space 9 håller mycket längre än Cardassierna och Dominion hade väntat sig:

DAMAR: Sir, the station’s shields are holding. 
WEYOUN: Impossible. Federation shields have always proven useless against our weapons. 
DUKAT: I’ve found it wise to never underestimate the Federation’s technical skill or Captain Sisko’s resourcefulness. Damar, bring us around for another pass.

En bra scen är också den där Weyoun står och smilar, fjäskar och ljuger Sisko rakt upp i ansiktet. Men han förstår exakt vad som är på gång:

SISKO: They’re going to attack. 
BASHIR: Are you sure? 
SISKO: I am positive. The moment I mentioned that we weren’t going to remove the mines, we both knew there’d be war. Everything else was just words, a feeble attempt to lull the other side into a false sense of security. I didn’t buy it, and I’m sure Weyoun didn’t either. 

Redovisar också i punktform statusen för några viktiga och avgörande händelser på rymdstationen:

Relationsstatus: Här händer det en del. Rom och Leeta gifter sig, Dax lovar att gifta sig med Worf på andra sidan kriget, medan Odo och Kira bestämmer sig för att inte låtsas om att hon vet att han gillar henne förrän allt är lite lugnare.

Vem är kvar på stationen? Kira och Odo är välkomstkommitté när Gul Dukat återvänder till sin gamla kära rymdstation. Quark finns också där för att serva sina nya herrar. Och så har unge herr Jake Sisko gripits av korrespondentsjukan och beslutat sig för att stanna kvar på stationen för att rapportera för Federationens nyhetsservice. Vi får väl se vad Gul Dukat tycker om den fria pressen.

Vad är Gul Dukats första ord när han möts av välkomstkommittén på Deep Space 9?

KIRA: Gentlemen. On behalf of the Bajoran government 
QUARK: And the Promenade Merchants’ Association 
KIRA: I officially welcome you to Deep Space Nine. 
DUKAT: You mean Terok Nor, don’t you?

Det här är ett avsnitt som bjuder på rymdstrider, bröllop, nyhetsrapportering, minläggning, frierier och diplomatiska förhandlingar. Kanske är det därför det känns lite…splittrat. Och på nytt ett rymdslag som egentligen mest ebbar ut i ett stillsamt maktskifte på stationen.

Visst, det är mycket som ska hinnas med, men det känns mer sammanbitet än ödesmättat. Jag efterfrågar som vanligt en liten smula mer melodrama. Eller i alla fall någon jättesorglig scen. Tänk Casablanca, eller något i den stilen. Nu känns det mer som om alla ska ta sommarlov, men vet att resten av gänget är tillbaka i plugget nästa höst. Det mest imponerande med Call to arms är faktiskt hur många olika saker man lyckades klämma in i ett enda avsnitt, och det kan ju inte ha varit meningen.

Betyg:7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 487 tv-avsnitt.

DS9: By Inferno’s Light (Part 2). Det om slaget mot Jem’Hadar som inte blir av.

Nej, den där stora fajten får jag tydligen vänta på ett tag till. Istället introduceras en ny koalition och en ny allierad i det här avsnittet. Pjäserna flyttas om lite grand på brädet, men ingen satsar på schack matt riktigt än. 

En ganska stor del av By Infernos Light utspelas i Jem’Hadars fängelse, där Bashir, Garak, Worf och några till desperat försöker fixa till en radiosändare så att de alla kan fly från sin fångenskap. I rymden kan man ju inte riktigt gräva tunnlar under fängelsemurarna, så i det här fallet är den enda flyktmöjligheten att man får iväg en signal till Worf och Garaks skepp, som sedan automatiskt transporterar bort dem alla bort från fängelset. Men vägen till frihet ska visa sig vara dramatisk – bland annat får vi reda på att Garak lider av svår klaustrofobi och att Worf är superbra på att slåss (det sistnämnda anade vi i och för sig). Garak är alltså den som fixar radiosändaren inne i ett trångt utrymme inne i en vägg i cellen. Timmar av arbete som utförs på gränsen till ett nervöst sammanbrott, samtidigt som Worf fajtas med en rad Jem’Hadar-krigare i deras fribrottningsring. Av någon anledning tycker Jem’Hadar att det är en rättvis fajt när någon får trötta ut sig med en rad matcher innan det är dags för final mot högsta hönset, som bara stått sidan om och kollat. Så himla osportsligt, faktiskt. Å andra sidan vägrar den bossiga krigaren att avrätta Worf efteråt. En ny tolkning av fair play.

Samtidigt, på Deep Space 9, så inser Sisko och de andra att det inte är fråga om någon omedelbar attack från Jem’Hadars skepp. Fiendeskeppen far till Cardassien istället, tillsammans med rebellen Gul Dukat. Där hjälper Jem’Hadar Gul Dukat att få makten i Cardassien i utbyte mot en koalition. Det här utgör ett så mäktigt hot mot alla andra i kvadranten att klingonerna och Federationen bildar gemensam sak på nytt – ja, till och med romulanska skepp ansluter sig för att slåss mot Jem’Hadar vid Deep Space 9.

Här hade jag då förväntat mig att Den Stora Striden skulle utkämpas. Massor med action, explosioner och andra specialeffekter. Men Jem’Hadar är inte alls intresserade av att slåss på vanligt vis. Deras plan är att Bashirdubbelgångaren ska fixa en explosion i Bajors sol – och på det viset utradera stora delar av fiendens samlade styrkor. Givetvis lyckas man stoppa det där i sista minuten, men Gul Dukat är på hugget och hotar med en riktig fajt framöver.

Lite snopet ändå. Kände mig lite lurad och blåst på konfekten av upplösningen på By Infernos Light. Här hade jag laddat upp för ett storslagen strid i rymden, och så visade det sig att allt var ett noga uttänkt bakhåll. Får en ju att förstå att även Dominion verkar lite avvaktande inför att dra igång ett storskaligt krig. Eller så är det bara producenterna som inser att man gärna vill fylla några fler säsonger med den här konflikten. Men trots den lite mesiga avslutningen känns det här som ett väl genomfört avsnitt i sin helhet. Stickspår, oväntade vändningar och avgörande förändringar i maktbalansen i alfakvadranten. Det räcker en bra bit.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 467 tv-avsnitt. 

DS9: In Purgatory’s Shadow (Part 1). Det där Garak och Worf hamnar i Jem’hadars fångläger tillsammans med den riktige Bashir.

Nu är julledigheten över för min del – åtminstone när det gäller Star Trek, och jag ska försöka årsslutsspurta lite här på bloggen för att putsa till årsstatistiken när det gäller publicerade inlägg. Och vad är bättre att sätta tänderna i än första delen av ett ambitiöst dubbelavsnitt i Deep Space Nine-universumet med upprustning, fängelsedrama och en ondskefull dubbelgångare.

Efter att ha tillbringat ganska mycket tid i ett allt mer såpaliknande tillstånd så återvänder Deep Space Nine här till kärnverksamheten. Det vill säga hotet från Dominion, Grundarna och Jem’hadar. Jag har i varje fall väntat ett bra tag på att invasionen från gammakvadranten ska ta sin början. Och nu händer det. Nästan.

Själva avsnittet kickar igång med krypterade cardassiska radiosignaler som kommer från deltakvadranten. Garak kallas in som konsult och efter lite krånglande (och ett försök från Garaks sida att ensam dra iväg till deltakvadranten) berättar han till slut att meddelandet kommer från Enebran Tain – hans gamla mentor från den obsidiska orden, den cardassiska säkerhetstjänsten. Tain var en av dem som försvann under den misslyckade cardassiska attacken på Grundarnas hemvärld i säsong tre. Meddelandet inger visst hopp om att fler av de som försvann då kanske fortfarande är kvar i livet. Sisko bestämmer att Worf och Garak tillsammans ska dra iväg till fientlig rymd och undersöka signalen – bägge hade nog hellre gjort trippen på egen hand.

Även om det här är ett mer actionintriktat avsnitt så finns det förstås ett och annat såpainslag även i In Purgatorys Shadow. Det är tydligen något med modiga män som ska ut på farligt uppdrag som triggar lite trist pardynamik. Dax blir till exempel rätt sur på det där trista flickvänssättet när hon på omvägar får reda på att Worf ska ut på uppdrag. Och Gul Dukats dotter Ziyal blir också väldig orolig över att Garak ska ge sig ut på samma resa. Precis som Gul Dukat blir vansinnig när han inser att dottern tillbringat mycket av sin tid på Deep Space 9 tillsammans med Garak. Starka och dramatiska känslor hör förstås till när vi nu befinner oss i förspelet till ett krig, men det brukar inte hanteras fullt så här daytime soap-igt i DS). Framför allt hade jag gärna velat slippa Dax tröttsamma flickvänsrutin. Den är inte riktigt värdig henne. Eller Worf. Eller mig. 

Worf och Garak kommer inte så långt på sin resa in i gammakvadranten förrän de träffar på en stor mängd av Jem’Hadar-skepp, en uppenbar kraftsamling inför en invasion. Efter att de skickat ett varningsmeddelande hem till rymdstationen tas de till fånga och sätts i vad som visar sig vara Jem’Hadars elitanstalt. Här är det lite som Valhalla, försvunna och döda vänner och fiender återuppstår liksom från de döda. Här finns den verklige klingonen Martok, han som var ersatt av en Grundare i ett tidigare äventyr. Han är också favoritmotståndaren i vad som verkar vara Jem’Hadars enda nöje i fängelset – någon slags MMA-fajter där klingonger är särskilt attraktiva motståndare. Gissa om de blev glada när de råkade på Worf.

Martok har sällskap av Bashir, som vi nu förstår är ersatt av en changelingdubbelgångare på rymdstationen genom vad som måste vara den tristaste kidnappningsstoryn i tv-historien: “I was attending a burn treatment conference on Meezan Four. I went to bed one night and woke up here”. Till sist får också Garak någon form av closure med Tain – och ett mycket komprimerat och forcerat erkännande av deras far-son-relation. Att man väntade i 30 avsnitt för att knyta ihop den tråden var kanske lite väl saktmodigt för min del. Och själva erkännandet, “jag var stolt över dig en dag när du var fyra år”, ändå rätt klen tröst för vad som väl ändå är Garaks livstrauma.

Det hela slutar i varje fall med en bra cliffhanger. Massor av Jem’Hadar-skepp är på inkommande genom maskhålet och Siskos plan för att stänga det misslyckas. Trots att man gått och väntat på den här invasionen hur länge som helst så finns det inte ett enda Federationsskepp i närheten. Trodde de att Dominion skulle skicka ett brev och förvarna om invasionen? Federationen borde verkligen se över sina beredskapsplaner, det här måste ju vara det största hotet sedan borgerna.

Det här är ett bra avsnitt med vissa skönhetsfel. Garaks fadersdrama slarvas över och blir nästan obegripligt, och jag tycker att man även missar att göra något mer dramatiskt kring det här med att Bashir har en dubbelgångare på Deep Space 9 – kopian framstår faktiskt som lite för mesig för att vara obehaglig på riktigt. Men för att tillhöra kategorin “uppladdning för nästa veckas upplösning” är det här väldigt underhållande. Det känns äntligen som om Dominionkonflikten börjar närma sig skarpt läge, och att saker och ting ska drivas till sin spets. Eller…så kanske man bestämmer sig för att dra ut på det hela lite till? Vi får väl se i nästa avsnitt. Det här gav i varje fall mersmak.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 465 tv-avsnitt.