Tag: Dominionkriget

DS9: What You Leave Behind. Det grå slutet på Deep Space Nine.

~ rogerwilson ~ 1 Comment

Den stora finalen. Slutet. Och där satt jag framför tv:n och tyckte att det här dubbelavsnittet mest var lite långtråkigt. Något som i och för sig skulle kunna vara ett slags överslagshandling från min sida, en reaktion skapad av min tendens till grov separationsångest. Att ta farväl är så jobbigt att jag kanske måste hata det, liksom.

För medan jag såg What you leave behind så funderade jag på hur många finalavsnitt av tv-serier jag egentligen minns, eller ens har sett. Game of Thrones? Jo, men så tråkigt det var. Amerikanska Queer as Folk? Nej, orkade nog aldrig dit. Eller började jag aldrig se sista säsongen när en kompis sagt att den handlade om att ta farväl på olika sätt. Vänner? Gav upp när huvudpersonerna började kännas lite för gamla för sin whimsical lifestyle. Eller var det för att behålla känslan av att serien höll på. Om jag aldrig såg sista avsnittet så hade väl serien heller aldrig tagit slut? This Life? Jorå, såg framför allt det genomvidriga återföreningsavsnittet som var som en medelålderskrismardröm. Ett slags reunion-isbad. En påminnelse om att inget någonsin kan bli som förut. (Har en känsla av att jag eventuellt skulle gilla det bättre idag, är nog mer lämpad för cyniska porträtt av livslögner nu när jag närmar mig femtioårsstrecket).

Det är faktiskt rätt vanlig att jag slutar se serier precis inför den sista säsongen. Kanske har det att göra med traumatiserande serieavslutningar från min barndom. Till exempel det nästan hysteriska tillstånd av sorg som jag hamnade i när sista avsnittet av Vi på Saltkråkan hade visats på tv en sommar. Jag var otröstlig i flera dagar, kanske veckor. Kanske fortfarande. Har kanske sett en scen från ett Saltkråkan-avsnitt sen dess.

När det gäller Star Trek har man ju ofta dragit ut på det där sista farvälet genom att addera långfilmer som fortsättning på tv-seriernas tidslinjer. Men Deep Space Nine var ett av de få Star Trek-koncept som faktiskt tog slut när det tog slut (om man nu inte räknar böcker och sånt). Jag var dock inte särskilt uppriven inför det här avsnittet. Deep Space Nine är är en serie som jag ofta irriterat mig på, även om den också innehåller några stycken avsnitt som jag ser som rena mästerverk. Förhoppningsvis framgår det nedan varför min besvikelse över What you leave behind trots allt är mer en rent känslomässig reaktion.

Jag kan väl börja med berömmet. Genom att ge de sista avsnitten en sammanhängande storyline har producenterna bakom Deep Space Nine verkligen skapat möjligheter för att ordna bra avslut och en hint om framtiden för nästan alla de stora rollfigurerna. Det är rätt ovanligt i tv-världen att det görs så genomarbetat och omsorgsfullt som här. Men samtidigt har man inte lyckats fullt ut med intrigbågarna under The Last Chapter. En del storylines har fått sättas på paus fram till det här slutavsnittet, och vissa centrala personer har förvisats till periferin av historien, till exempel Siskos son Jake. Och det sista stora slaget, som utgör ryggraden i What You Leave Behind, har i viss mån fått sitt värde devalverat av en lite svajig upptakt. Om friheten och livet i alfakvadranten verkligen stått på spel, så hade väl inte serieskaparna kunnat ägna ett helt avsnitt åt vem som ska bli Stornagus i framtiden?

Faktum är att hela starten på What you leave behind känns lite loj. Folk vaknar och gör sig i ordning för den sista striden, men det där gravallvaret som borde vara närvarande saknas. Eller så var det bara jag som tappade all feeling efter scenen där Bashir och Ezri morgonnojsar i sängen. TMI-mätaren gick liksom i botten här för mig. I horistonellt läge låter Alexander Siddig, som spelar Bashir, väldigt mycket som en sliskig dirty talker. Nästan oavsett vad han säger. Isch!

Förutom det där inledande hånglet så tonas ändå Bashirs nya förhållande med Ezri ned i det här avsnittet. Det är tydligt att manusförfattarna i stället ännu en gång vill ägna sig åt den intensiva vänskapsrelationen mellan Bashir och O’Brien. För nu dyker det helt plötsligt upp ett hinder för de tvås framtida vänskap. O’Brien har tackat ja till ett jobb på Jorden, och han drar sig in i det längsta för att berätta om det för Bashir. Han är ju fullt medveten om att bästa kompisen ska ta det som ett svek. Denna icke-fråga ägnas ett oproportionerligt stort utrymme i detta avslutningsavsnitt, framför allt eftersom det redan avhandlats, för bara två avsnitt sedan. Trots det får deras relation till och med ett eget montage i slutet av avsnittet, med highlights från deras vänskap till smäktande musik. Om Deep Space Nine ska ha en eloge för något så är det för att man tagit bromance-kulten till helt nya höjder.

Det stora slaget, till sist då. Det är faktiskt oväntat dramatiskt med flera olika vändpunkter. Bland annat för att Dominion tvingas att utkämpa ett tvåfrontskrig. I rymden slåss mot Federationsalliansen, medan man på hemmaplan måste tampas med den cardassiska frihetsfronten som ställer till med jävelskap. Till exempel ett sabotage som gör att Dominion mitt under slaget i rymden tappar kontakten med sina skepp.

Den kvinnliga befälhavargrundaren bestämmer sig för att slå tillbaka hårt och skoningslös. Som en kollektiv bestraffning för gerillakrigföringen utplånar Dominion en hel cardassisk stad med miljoner invånare. Ett beslut som straffar sig, då det får den cardassiska flottan att vända sig emot Dominion mitt under pågående slag. Grundaren, allt sjukare av den där sönderfallandepesten, ger då order om att man ska påbörja en systematisk utrotning av det cardassiska folket på hemplaneten. Extremt brutalt, framför allt när kriget ändå i stort sett förlorat.

Den seger Federationsalliansen till sist vinner över Dominion är inte direkt något som man kommer att sjunga sånger om i framtiden. Man intar ett Cardassia som är skövlat och nedbränt. En planet och civilisation i ruiner. Den kombinerade skräddaren/hemlige agenten Garak är modstulen när han återser spillrorna av sin hemplanet. Å andra sidan fick han, helt utan repressalier, skjuta ihjäl changelingmedhjälparen Weyoun. En ovanligt brutal avrättning för att vara Deep Space Nine, men som knappt ens noteras som något avvikande i det här avsnittet.

Skövlingen av Cardassien är ändå lite mindre blodig än vad den kunde ha blivit. I slagets slutskede länkar Odo samman sig med den kvinnliga grundaren och botar henne från den där upplösningssjukan. Det får henne att blåsa av striden och senare även skriva under ett fredsavtal. Men trots den segern är Odos värv inte slutfört med det. Han måste lämna Deep Space 9 för att gå upp i den Stora Länken med de andra grundarna. En Odo i på plats i grundarsörjan blir en garanti för att det är slut på attackerna mot alfakvadranten.

What you leave behind har en lite speciell dramaturgisk uppbyggnad. Den stora avslutningsscenen kommer när det är drygt 20 minuter kvar av avsnittet. Lite fest och jubel när alla huvudrollsinnehavarna (och en del andra personer som gör cameos) hänger på holosvitsklubben och lyssnar till Vic Fontaine som sjunger The way you look tonight.

Men efter den feel good-upplevelsen är det hög tid för det sista kapitlet av det sista kapitlet. Det var ju det här med Pah-vålnaderna, Dukat och Kain Winn som också måste avhandlas. Det hela visar sig vara mycket lättare än jag trodde. Tydligen räckte det med att Sisko puttade en farlig bok och Dukat in i en stor magisk eld för att sätta stopp för de onda demonerna. Sisko faller också ner i elden, men han hamnar bland Profeterna efter det (eller som jag föredrar att kalla dem: varelserna i maskhålet). Men särskilt mycket om vad han skulle göra där förstod jag inte. Hamnade han där eftersom han dog i elden? Eller har han fortfarande kvar en fysisk kropp?

Tydligen var det från början tänkt att Sisko skulle stanna bland profeterna i all framtid. Ett slut på historien som Sisko-skådespelaren Avery Brooks kände sig extremt obekväm med efter att scenen spelats in. Så pass obekväm att man fick göra om hela scenen där Sisko möter Kasidy i en vision. Brooks tyckte att det kändes fel att serien skulle sluta med en svart man som övergav sin gravida hustru. Så en ny version där han säger att han kommer tillbaka “kanske redan i går” fick spelas in.

Jag kan förstå Brooks synpunkter. Men den här mjukare versionen förstör verkligen en hel del av dramatiken i upplösningen, tycker jag. Profetiorna om den stora sorgen, som vi hört tidigare, verkar nu vara lite överdramatiska och onödiga. Det hände ju inget farligt, på riktigt.

Det nya slutet för Sisko känns precis som den kompromiss det är, lite mesigt i stället för episkt. Själv hade jag däremot hoppats på att den bajoranska religiösa ledaren Kai Opaka skulle dyka upp på ett hörn här i slutet. Hon var ju inblandad precis i inledningen av Siskos bana som budbärare, så jag trodde att hon skulle få vara med och avsluta den historien.

Bara några sista ord om de ganska ostiga minneskollagen som alltså visas när huvudpersonerna lämnar Deep Space 9 för sista gången. Rätt smetiga sekvenser, men visst grät jag en tår eller två. Av kontraktsskäl fick dock inte Jadzia Dax vara med i Worfs minnesfilm. Gissa om det blev JÄTTEKONSTIGT! Den stora tragedin i hans liv syns inte ens när han tänker tillbaka på sin tid på rymdstationen. Så märkligt att det inte gick att lösa.

Sammanfattningsvis. Jag tror att min trötthet inför det här avsnittet har sin grund i två saker. 1: Den stora segern blev inte ens stor seger. Det blev aldrig någon vifta med flaggorna och fest- och jubelscen på slutet. Att besegra Dominion blev mer bittert än ljuvt. Det är ju helt i linje med Deep Space Nines grundton, men ändå ett så otroligt deppigt avslut på en storyline som pågått i flera år. Jaha, allt blev skit ändå, ungefär.

Det var också 2: ganska lätt att bli underväldigad av andra delar av det här avsnittet. De flesta av de personliga avsluten var egentligen rätt sorgliga, men på ett lite urvattnat sätt. Sisko kommer antagligen tillbaka. Men ingen vet varför han måste vara borta. Odo lämnar Kira, men det verkar som om hon hanterar det rätt bra. O’Brien väljer fru och barn framför lekarna med Bashir. Men visst ska de två polarna åka på semester tillsammans i framtiden (så himla Brokeback Mountain). Helt rimliga avslut, men ingen riktig chock (Odos hemresa blev tyvärr spoilad för mig i ett av inläggen på Memory Alpha, det är väl annars det som hade potential att vara en skräll).

Skulle jag likna det här avsnittet vid en färg så skulle det bli mörkgrått med inslag av ljusgrått. Det sorgliga var helt enkelt inte tillräckligt sorgligt, medan lyckan och ljuset också var frånvarande. Och på sätt och vis är det en ganska rättvisande sammanfattning av en serie som aldrig riktigt bestämde sig för vad den ville vara. Och som blev lite av allt möjligt i stället.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 25 & 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 610 tv-avsnitt.

DS9: The Dogs of War. Det där Quark tror att han ska bli stornagus.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Det känns som om Deep Space Nine-skaparna verkligen förbereder sig på avslutet nu. Och så här på upploppet verkar man sikta på ett ordnat closure, där man säger farväl till sina favoritfigurer under ordnade former. Sist var det alltså bromancen mellan Bashir och O’Brien som skulle avhandlas, medan man nu – i det sista avsnittet innan den stora finalen – väljer att satsa allt krut på ett…ferengiavsnitt.

Usch! Var min första reaktion. Men när jag sedan insåg att The Dogs of War också är det sista steget i reformationen av ferengikulturen blev jag betydligt mer road. Successivt har ju Deep Space Nines skapare både gjort ferengierna som art mer sympatiska och deras samhälle mindre vidrigt. Ingen kan väl glömma kampen för att kvinnor skulle få ha rätt att bära kläder? Eller att de sedan också fick möjlighet att göra affärer och tjäna pengar? Aktivisten bakom den här utvecklingen är till stor del Roms och Quarks mamma, och hon är också inblandad i det här avsnittets händelseutveckling. Som stornagusens fru har hon en del inflytande, tydligen.

I början av Dogs of War får Quark reda på att stornagusen tänker abdikera, och att han själv kommer att bli utsedd till ersättare. Men när Quark börjar researcha sitt blivande ämbete så inser han hur mycket det politiska livet på hemplaneten förändrats. Stornagusen är till exempel inte längre envåldshärskare, utan måste samsas med ett parlament om de politiska besluten. Monopol är numera förbjudna, trots att de ger stora inkomster och alltså borde vara den råa kapitalismens ideal. Ja, man har till och med börjat driva in skatter från sin befolkning (även om mutor tydligen är avdragsgilla).

Ingenting är längre som förut, alla gamla sanningar är slut, verkar Quark tänka. Och bestämmer sig för att vägra bli stornagus om inte han får makten att återställa ferengi-imperiet till det gamla systemet. “Make Ferenginar Great Again”, liksom. Men hans ultimatum faller platt när det står klart att det aldrig var meningen att Quark skulle bli stornagus. Det var hela tiden hans bror Rom som skulle få titeln (lite aldrig på en stornagus på en dålig Skype-uppkoppling – störningarna kan göra att han tror att han pratar med fel bror) I och med rekryteringen av Rom så verkar den progressiva utvecklingen av ferengi-imperiet fortsätta. Hans politiska åsikter framgick tydligt när han tidigare i avsnittet försökte få Quark att sälja sin bar till honom.

QUARK: Did you know this Congress of Economic Meddlers actually passed legislation making monopolies illegal? What’s the point of being in business if you can’t corner the market and gouge your customers? 

ROM: There’s something to be said for keeping prices down by ensuring healthy competition. So what are you going to do with the bar? 

QUARK: You can’t even dump industrial waste anymore because it might harm the natural habitat. I’m supposed to start worrying about animals now? Look how they live, wallowing in dirt, sleeping in trees. That’s not natural. 

ROM: I suppose you could argue that Ferenginar’s biodiversity is a precious resource that belongs to everyone. So, what are you going to do with the bar? 

QUARK: And don’t even get me started about this whole labour rights thing. What have we come to if you can’t demand sexual favors from people in your employ? 

ROM: Unharassed workers are productive workers. So, what are you going to do with the bar?

Rom köper Quarks bar i den här scenen, men när han senare blir stornagus låter han brorsan få den tillbaka. Gratis! Så långt har alltså förskingringen av de ferengiska idealen gått! Men i sin bar tänker Quark fortsätta att vara en old school-ferengi. Här, i hans privata lilla kungadöme, ska de gamla idealen leva vidare. Med trix, fix, mygel och fusk kommer Quark alltid att kunna maximera sina vinster.

Även om ferengistoryn får mycket utrymme, så sker det även annat i det här avsnittet. Som att den Cardassiska Frihetsfronten nästan går under innan den ens kommit igång på allvar. Kira, Damar och Garak undviker med en hårsmån ett bakhåll när de försöker värva fler revoltörer. Samtidigt attackerar och utplånar Dominon alla de baser som Frihetsfronten byggt upp. Men när Dominion hävdar i nyhetssändningar att Damar är död, så har myten om honom redan börjat leva sitt eget liv. Ingen tror på riktigt att Damar har dött, utan att det bara är propaganda. Så för den lätt desperata trion, strandade i Cardassien, återstår nu bara hederligt gammalt gerillakrig. Som att spränga en militärbas i luften och tala uppviglande till massorna.

I övrigt: Sisko får reda på att han ska bli pappa (tydligen har han glömt att ta sin p-spruta), men Kasidy är orolig över maskhålsvarelsernas mörka profetior. Vilken framtid kommer deras barn att få? I andra änden av parförhållandespektrat kommer Bashir och Ezri äntligen kommer till skott och börjar hångla. Och så bestämmer sig Federationsalliansen för att attackera Dominion. Motståndarna har i och för sig dragit sig tillbaka till cardassiskt område, men alla inser ju att det bara är för att kunna bygga upp sina styrkor på nytt. Så varför vänta på att de blir övermäktiga? Bättre att slå till nu, tycker Sisko. Och de andra håller med honom. Så jag antar att det är det slaget vi får följa i nästa dubbelavsnitt. Den allra sista striden för Deep Space Nines del. Då lär vi få se Sisko i ett nytt rymdskepp som heter Defiant, som ser precis likadant ut som det förra han hade. Och visst såg han mycket mer lycklig över det än att han skulle bli pappa igen?

Jag blev ändå en smula förvånad över att man väljer att göra det näst sista avsnittet av Deep Space Nine som en komedi. Jag var faktiskt helt övertygad om att man skulle vara koknsekventa i att låta The Last Chapter vara genommörkt och deppigt rakt igenom. I stället fick vi alltså ett typiskt ferengiavsnitt med vissa inslag av allvar. Visst, det var fint att få reda på vad som kommer att hända på Ferenginar i framtiden. Rart att se Rom få sin slutliga revansch på brorsan Quark. Men jag hoppas verkligen på att det där sista avsnittet är helt och hållet humorbefriad. Vi är värda det!

Betyg: 6/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 607 tv-avsnitt.

DS9: Strange Bedfellows. Ezri och Worf flyr, Damar nyktrar till och Kai Winn väljer mörkret.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Ytterligare ett avsnitt där det känns som om Kai Winn och Dukats ondskefulla romans/koalition/satanistkult får lite väl mycket utrymme. I det här avsnittet så får Winn i alla fall ett nytt meddelande från gudavärlden och inser till sist att det inte är Profeterna som kontaktat henne utan Pah-vålnaderna. Hon blir förtvivlad och hoppas förgäves på ett meddelande från Profeterna genom en av de där orberna, något som kan rädda henne och säga vad hon ska ta sig till. I vanlig ordning så snackar inte profeterna med henne, och i samma veva berättar Dukat att han egentligen är ett sändebud från Pah-vålnaderna. Ett ögonblick verkar Winn vackla lite, men till sist lackar hon ur på att Profeterna aldrig vill tala med henne och bestämmer sig för att gå över till den mörka sidan med Dukat. Att göra som Kira rådde henne, att helt hoppa av politiken och religionen är tydligen otänkbart. Hon ville liksom ha gudarnas förlåtelse utan att egentligen offra något särskilt.

Att Kai Winn till sist skulle välja mörkret var väl inte direkt någon överraskning, men samtidigt börjar jag också bli lite trött på Profeterna i maskhålet och deras förmåga att vara tysta när de verkligen borde kommunicera. Nu ligger det väl i hela rollen som Gud att man hör av sig lite när man själv vill, men just de här verkar så nyckfulla och otydliga i sin kommunikation att jag börjar tvivla på om de ens är goda? Vad har de egentligen uträttat, förutom att öppna ett maskhål som en livsfarlig fiende som hotar hela alfakvadranten lyckats ta sig igenom? Det hade varit en hyfsat rolig twist i slutet av den här säsongen om alla till sist tvingades inse att Pah-vålnaderna är de goda gudarna, och de där krypen i maskhålet ett slags debila tossor.

Och på tal om kommunicerande gudar. Sisko har inte ännu fått möta den stora prövningen som Profeterna varnat för, i stället är han fullt upptagen med någon fjantig intrig som handlar om att äktenskapet är ett krig och att männen alltid förlorar det mot sina fruar. Znark.

På Dominionsidan inser cardassiern Damar att alliansen med Breen innebär att han och hans imperium åker ner ett snäpp i hackordningen. Det är tydligt att det är Breenernas befälhavare Thot Gor som är det stora hoppet för Dominion. Hen verkar också vara en smula mer handlingskraftig än sin cardassiska motsvarighet. Och super mindre.

Jag är egentligen ganska förtjust i Breenerna som figurer i den här serien. De mystiska varelserna som ingen egentligen vet något säkert om, och som bara störtar in så här i slutet av ett krig och sätter all balans ur spel. Tycker också om att man valt att inte översätta det mekaniskt distade läte som kommer ut genom deras hjälmar. Det blir lite R2-D2-effekt av det hela, när alla förstår deras språk utom vi som sitter och tittar på serien.

Damar däremot är så irriterad över alla förändringar att han till och med slutar att supa, ett första steg emot att ta sig samman och kunna revoltera mot Dominion.

Han börjar genom att hjälpa Ezri och Worf att rymma från sin avrättning. Kanske är det ett slags tack till Worf för att han i sin cell vred nacken av Damars främsta hatobjekt, vortan Weidun. Men främst är det nog en symbolisk gest för att kanske kunna be Federationen om hjälp när han så småningom ska sätta sig upp emot Dominion. Worf och Ezri är i vilket fall tacksamma för all hjälp de kan få, och resan hem blir förhoppningsvis lugn. De två har ju faktiskt hunnit tala ut när de varit inspärrade tillsammans, och kommit överens om att det där sexet var ett misstag och att de inte ska vara ihop i framtiden. Ezri är däremot en smula förvirrad över det där med att hon pratar om Bashir i sömnen. Hon hade ingen riktig aning om att hon var kär i honom.

Avsnitten i det sista kapitlet flyter på, som gjorda för att bingetitta på. Stämningen är mestadels mörk och olycksbådande, medan tempot däremot börjat sakta av lite för varje avsnitt i slutkapitlet Nu måste det nog hända något riktigt spännande och spektakulärt för att jag inte ska krokna helt så här på slutspurten på Deep Space Nine.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 597 tv-avsnitt.

DS9: ’Til Death Do Us Part. Sisko gifter sig och Kai Winn får (äntligen) en profetisk vision.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Det blir en smula annorlunda blogginlägg nu, när Deep Space Nine byter karaktär och blir en sammanhängande historia för återstoden av säsongen. Mycket är ju sig likt från avsnitt till avsnitt numera. Från och med förra avsnittet är vi ju inne i The Last Chapter, en enda sammanhängande berättelse fram till slutet på hela serien. Men en del av de intriger som drog igång i förra avsnittet förändras en del redan här.

Profeterna hör av sig, även till Kai Winn

Bajors religiösa ledare Kai Winn slår sig in i handlingen i det här avsnittet. En av seriens mest osympatiska rollfigurer ges här ännu en chans att blanda samman sina personliga ambitioner och drömmar med den religion hon är en ledargestalt för. Winn är på Deep Space Nine när hon plötsligt får sitt livs första vision från Profeterna i maskhålet. De verkar inte nöjda med hur saker och ting utvecklas utan säger att Sisko har veknat och att de nu behöver just Winns hjälp. Men de här profeterna är lite… konstiga, känns det som. Även om de kommunicerar på samma fragmentariska och kollektivt framförda sätt som vanligt så känns det som att något inte är helt som det ska. Misstankarna besannas när Dukat, med sitt nya bajoranska fejs och kropp, söker upp Winn. Han låtsas vara en enkel bonde, men stämmer förstås också exakt in på den beskrivning som profeterna i Winns vision gett henne om vilken bakgrund en blivande vägvisare skulle ha. Så det var förstås de onda Pah-vålnaderna som kommunicerade med Kai Winn i den där visionen. Winn själv däremot anar ingen som helt oråd, hon tror ju att hon äntligen fått sitt stora erkännande från profeterna. Så till sig är hon över det här att hon tillåter sig själv att släppa ut håret, berätta för Dukat vad hon heter i förnamn och avsluta det hela med lite myzkramande med den som hon tror är en profetclearad bajoransk bonde.

Sisko gifter sig

Winn var egentligen på Deep Space 9 i ett helt annat ärende. Hon hade hört att någon annan präst blivit bokad för att viga Sisko och Kasidy, och ville nu se till att manövrera ut alla medtävlare för att själv få ta över det prestigefyllda bröllopsuppdraget. När hon träffade Sisko för att diskutera frågan var hon så uppe i sitt eget maktspel att hon inte ens märkte att han var helt deprimerad och konstig. Definitivt inte en glad, blivande brudgum. Sisko var nämligen just då i valet och kvalet kring hur han skulle göra med bröllopet. Profeterna i maskhålet har ju avrått honom å det bestämdaste, men när Sisko försökte förklara situationen för Kasidy blev hon tvärarg och gjorde typ slut.

Till sist bestämmer Sisko för att skita i profeterna och välja lyckan i stället. Man rafsar ihop en enkel, snabb bröllopsceremoni för de allra närmaste. Men in i det sista blir Sisko hemsökt av profeten som ser ut som Siskos morsa. Precis när Sisko ska trä ringen på Kasidys finger så får han en ny avskräckande vision. Sisko driver dock tesen att profeterna inte fattar hur kärlek funkar, och att allt kommer att gå jättebra med det här äktenskapet. Vi får väl se hur det går med det.

Worf och Ezri får en fnurra på tråden, medan Dominion och Breen gillar varandra jättemycket

Det är också fortsatt romantiska förvecklingar mellan Worf och Ezri. De låg ju med varandra lite oplanerat i förra avsnittet, men när de två nu är fångar hos Breen-folket så är det fortfarande lite otajt stämning. Att Ezri drömmer och yrar om doktor Bashir flera gånger är till exempel något som Worf inte direkt uppskattar. Inte när han precis har förklarat Ezri sin kärlek. De två utsätts för brutal behandling och olika minnesskanningar, men ett redan dåligt läge blir extremt uselt när Ezri och Worf inser att de ska ges bort som presenter till Dominion. Breen och Dominion är nämligen i full färd med att bilda en gemensam front mot Federationen och deras allierade, och de två utgör tydligen bröllopspresenten.

Men hur mår grundaren?

Dominion ligger dock lite risigt till på vissa sätt. Den kvinnliga Grundaren som leder Dominionstyrkorna i alfakvadranten börjar nämligen se riktigt risig ut. Hon flagnar liksom.

Bra tempo på allt i det här avsnittet, utom en del av scenerna med Dukat och Kai Winn. Dukat håller fortfarande på att locka Winn i sin fälla, och det tar en massa tid och ombesörjer såväl fjäsk som hångel. Den segaste bihandlingen, som tyvärr också får ta mest plats. Som jag har nämnt tidigare så är ju inte Dukat en av mina favoritkaraktärer i serien, så det är lite som tv-dramatikens motsvarighet till naglar mot svarta tavlan att behöva se de här två bli nojsiga med varandra.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 596 tv-avsnitt.

DS9: Penumbra. Början på slutet för DS9, men återkomsten för rymdsåpan.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

De sista tio timmarna av Deep Space Nine är en sammanhängande berättelse, kallad The Final Chapter när man skulle marknadsföra serien. Och visst märks det nya berättarperspektivet direkt när man ser det första avsnittet av det sista kapitlet. Det är mer fokus på rollfigurernas utveckling och privatliv, och fler handlingar och intriger som löper parallellt. Samtidigt som det i Penumbra också innebär mindre pang-pang och definitivt ingen avslutad historia. Det här är snarare avsnittet där man ska sätta igång de intriger som ska hålla oss och manusförfattarna sysselsatta säsongen ut.

Så vad fick jag då för känsla av vad den resten av Deep Space Nine ska handla om?

Ja, en viktig sak är förstås Siskos framtida roll som profeternas budbärare. Han själv har på något sätt inbillat sig att hans Budbärarpensum är fyllt, och därför börjat drömma om livet som pensionär. Han har köpt ett stycke mark på Bajor och byggt världens fulaste husmodell av en papplåda i sin hytt. Tydligen är frågan om han ska ha en vägg till köket eller inte en av hans stora bryderier. Konstigt att det här vidriga med öppna planlösningar alltså inte har dött ut ens i framtiden.

Konsekvensen av allt detta planerande resulterar också i ett frieri till flickvännen Kasidy. Men när det stundande äktenskapet blir allmänt känt så reagerar profeterna i maskhålet, närmare bestämt den alien som tog kontroll över hans morsa och alltså såg till att Sisko föddes. I en vision får vår kapten reda på att ett äktenskap inte är någon bra grej, men Siskon reagerar inte helt moget när han inser att jobbet som profeternas budbärare också får konsekvenser för privatlivet:

SARAH: You must walk the path alone. 

SISKO: You’re not listening to me. I want to spend my life with her. 

SARAH: If you do, you will know nothing but sorrow. 

SISKO: You don’t care about how I feel. All that matters to you is that I do what you want.

SARAH: You are the Sisko. You are part of me. 

SISKO: If that’s true, if you really do care about me, if you consider me your son, then let me have this. 

SARAH: It is not for you to have. There are many tasks still ahead of you. Accept your fate. Your greatest trial is about to begin. Don’t be afraid. 

Mycket Siskodramatik att se fram emot framöver, alltså. Men även om Worf inte får gifta sig, så är det ändå viss romantik på gång. Banden mellan Worf och Ezra/Dax är tydligen starkare än någon av de trott. När Worf försvinner efter att hans skepp blivit nedskjutet ger sig Ezra in i The Badlands för att hitta honom. Hon lyckas med det alla andra misslyckats med, men när hon väl bärgat Worf blir de jagade av Jem’Hadar-skepp och måste söka tillflykt till en liten planet. Väl där blir det som det brukar bli i riktigt kackiga romkoms. Ni vet, en sån där de en tjej och en kille bråkar jättemycket med varandra för att sedan plötsligt bara börja hångla och sedan ligga med varandra.

En post-coital Worf är däremot ingen bra soldat, så medan han legat och sovit med Ezra så blir de omringade av några Breensoldater. Worf och Ezra tas tillgånga och sätts på ett rymdskepp. (Breen-arna var alltså de där som dök upp i serien i säsong 4-avsnittet Indiscretion där de höll bland annat Gul Dukats dotter fången). Frågan är ju nu, vad vill Breen med våra vänner, och vilken roll ska de ha i upplösningen av kriget med Dominion.

Våra sista två plot-trådar finns just hos Dominion och deras allierade, Cardassierna. Grundarna har inte lyckats hitta något botemedel mot den sjukdom som de alla lider av, och använder sig av drastiska metoder för att komma vidare i forskningen. Som att låta alla nuvarande forskarvortor avlivas för att ersättas av sina kloner för att se om det kan leda till några nya idéer kring hur man ska kunna hejda sjukdomen.

Den cardassiske befälhavaren Damar har å andra sidan börjar supa allt tidigare på morgnarna, och trivs allt sämre med alliansen med Dominion. Så när Dukat dyker upp från ingenstans så hjälper han honom med att fixa en plastikoperation. När Dukat är färdigopererad ser han ut som en bajoran. Jodå, det verkar som om Dukat kommer att vara med oss och ställa till med jävelskap ända in i upplösningen av den här serien. Försöker fortfarande bestämma mig för om operationen får honom att se mer ondskefull ut, eller om han helt plötsligt blev lite sexig med sin nya look. Återkommer i ärendet.

Det är en skön omväxling att se ett Deep Space Nine-avsnitt som är lite mer modernt och såpigt i sin berättarstruktur. Det känns som om man drar igång ett gäng intressanta intriger här, men en sak är lite konstigt ändå. Alla är bara indirekt relaterade till själva Dominion-kriget. Jag undrar nämligen helt ärligt hur det går med det? Kriget alltså? Är det i stort sett vapenstillestånd med enstaka strider? Vad är Federationens plan? Laddar alla upp inför en sista strid? Eller har alla fullt upp med att planera sina äldreboenden och läkemedelsforskning? Visst finns det några bisatser här och där om sakernas tillstånd, men väldigt lite som ändå fördjupar läget i denna flera säsonger långa konflikt. Men jag antar att jag säkert får reda på mer om detta ganska snart, va? Men försiktigt positiv till den här utvecklingen av serien!

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 595 tv-avsnitt.

DS9: The Siege of AR-558. Den nattsvarta historien om belägringen på en stenbumling i rymden.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

För att vara en serie som utspelas i en del av galaxen som är involverad i en våldsam och skoningslös konflikt, så har förvånansvärt få av avsnitten av den här säsongen av Deep Space Nine utspelats på slagfältet. Men nu är det dags. Trots att The Siege of AR-558 inleds med att Rom sjunger The Lady is a Tramp för Vic Fontaine i ett holosvitprogram, så är det här faktiskt ett av de allra mörkaste krigsavsnitten i hela serien. Ett av dem som försöker skildra krigets meningslöshet och höga pris.

Sisko och Defiant levererar förnödenheter till en av de mest utsatta posteringarna vid fronten mot Dominion. Federationen har lyckats erövra en av fiendens kommunikationsstationer, men den försvaras nu av en liten, sliten grupp som attackeras av våg efter våg av Jem’Hadar-soldater. Bara 43 av de 150 federationssoldater som ursprungligen satts att försvara planeten finns kvar i livet, och de har varit på plats i fem månader i stället för de max 90 dagar som reglementet förordar.

Så när beskedet om att ytterligare Jem’Hadar-trupper landat kommer under slutet av Siskos besök så kan han inte riktigt med att lämna den lilla spillran av soldater i sticket. Han stannar kvar, precis som Ezri. Bashir, Nog och Quark. Manusförfattarna valde tydligen medvetet ut de rollfigurer som förekommit minst i strider i serien, för att på det sättet göra det här avsnittets fajt lite mer laddad och ödesmättad. Och de har en del att tampas med. Inte bara Jem’Hadar-soldater, utan också deras så kallade “Houdini-minor”. De som ligger gömda i subrymden, så att man inte kan förutse var de plötsligt materialiseras.

Det komiska inslaget (som man ju envisas att ha med i snart sagt alla avsnitt av DS9) består här, som så många gånger förr, av Quark. Han är, av någon outgrundlig anledning, utskickad av Stornagusen för att rapportera om läget vid fronten mot Dominion. Quark är inte så sugen på att åka dit, kan man ju säga, och citerar två av sina heliga bud som inte alltid går att kombinera: Nummer 34 (“War is good for business”) och nummer 125 (“You can’t make a deal if you’re dead”). Profiten minskar också alltid ju närmre man kommer det verkliga kriget, förklarar han för Nog på vägen till fronten. Men även den svarta humorn sinar så småningom för Quark. Framför allt efter att Nog blivit allvarligt sårad och mist ett av sina ben. Då grips till och med Quark av stundens allvar, även om han av inte för ett ögonblick verkar överväga att faktiskt ställa upp och hjälpa till att försvara federationsposteringen. Inte förrän en av Jem’Hadar-soldaterna lyckats ta sig ända fram till Nogs sjuksäng så tar han fram sitt vapen.

Egentligen har allt som händer i det här avsnittet redan förebådats av Quark, när han bestämmer sig för att säga några sanningens ord till Nog om mänsklighetens verkliga natur.

QUARK: Let me tell you something about humans, nephew. They’re a wonderful, friendly people as long as their bellies are full and their holosuites are working. But take away their creature comforts, deprive them of food, sleep, sonic showers, put their lives in jeopardy over an extended period of time, and those same friendly, intelligent, wonderful people will become as nasty and as violent as the most bloodthirsty Klingon. You don’t believe me? Look at those faces. Look in their eyes. You know I’m right, don’t you? Well? Aren’t you going to say something? 
NOG: I feel sorry for the Jem’Hadar.

Ezri Dax och en tekniker ur Stjärnflottan lyckas omdirigera Dominions minor och ser till att de drabbar Jem’Hadar i stället (ett moraliskt komplicerat beslut som också kommenteras). Sedan börjar det dra ihop sig till det stora slaget. Bashir har tagit med sig lite musik av Vic Fontaine som han spelar kort innan det stora slaget äger rum, I’ll Be Seeing You. Och det är också till melankolisk och sorgsen musik som det sista slaget utkämpas. Väldigt stiligt, och lite ovanligt konstnärligt för att vara Star Trek, när den stora fajten förvandlas från actionscener till en betraktelse över krigets verkliga ansikte.

Jag tyckte mycket om det här avsnittet, det fogar sig till ett gäng andra som försöker göra något annat av Deep Space Nine än en ordinär actionhistoria förlagd till rymden. Kanske är det bara för att jag vet att det regisserats av en Vietnamveteran, men jag tycker att finns en annan anspänning och ett annat allvar här än i så många andra avsnitt med liknande tematik.

Jag kan också gilla att upphovspersonerna “lurar” oss tittare med en start som i alla fall i några minuter signalerar ett betydligt mer lättsamt avsnitt än det vi senare får. Att Nog mister ett ben ger också ett extra allvar till intrigen (Det är väl det nästa bästa när det gäller realism, jämfört med att låta en rollfigur dö i den här striden). Om jag har någon invändning så tror jag att det är det här med listorna på döda som samlas ihop på Deep Space 9. Det greppet för att försöka fånga krigets pris har man ju använt tidigare. Upprepningen är säkert medveten här, jag kanske bara tycker att den är en smula fantasilös och en smula administrativt sätt att se på saken. Men det är verkligen en hemskt liten invändning mot ett avsnitt som i det hela stora är väldigt bra.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 571 tv-avsnitt.

DS9. Inquisition. Första avsnittet med Sektion 31!

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Bashir har verkligen en urusel dag i Inquisition. Först så är han jättejättejättetrött när väckarklockan ringer tidigt, sen måste han ställa in resan till en läkarkonferens eftersom en sur Federationsgubbe tror att någon ombord på Deep Space 9 spionerar åt Dominion. När alla befälen sätts i husarrest så får han fel frukost till rummet (maskar istället för pannkakor) och sedan, till sist, on top of everything else, så inser han vem det är som är misstänkt för det här spionaget. Han själv.

Som om inte det var illa nog så tror alla Bashirs bästa kompisar också att han spionerat (fast att han kanske inte fattat det själv utan eventuellt varit under någon form av psykisk blockering under själva spionjobbet). Sedan, mitt i natten (Bashir får aldrig sova ut i det här avsnittet), så kommer den onde internutredaren för att i smyg föra iväg doktorn till en annan rymdbas där han ska sättas i isoleringscell. Fast då transporteras Bashir helt plötsligt iväg till ett Dominionskepp där en Vorta säger att han faktiskt ÄR en Dominionspion. Vilka MARDRÖMSLIKA DYGN, eller hur?

Men så var det ju inte heller på riktigt, utan någon form av extremt sadistiskt holodäckstest som den sure Stjärnflottegubben, Luther Sloan, satt samman för att kolla om Bashir är spion eller inte. Egentligen hade de tänkt plåga Bashir ytterligare några dygn, men så hade de gjort en miss och glömt lägga in i programmet att O’Brien vridit axeln ur led nyligen. Det räckte för att den klipske Bashir skulle förstå att allt var fejk (O’Brien skrek inte när Bashir tog honom på axeln, och sedan gav han fel svar på var han vridit den ur led).

Helt och hållet förvånad blev jag kanske inte över den här vändningen i intrigen. Några ledtrådar till bluffen fanns det ju invävda i handlingen. Jag reagerade nog ändå starkast på att alla var så tjaskiga mot Bashir, och det utan att några egentliga bevis mot honom presenterats. I övrigt var jag fullt upptagen med att njuta av den krypande mardrömslika stämning som man skapat i Inquisition. Där liksom saker och ting först sakta blir värre och värre, för att sedan accelerera mot allt mer kafkaeska situationer.

Från början tänker både jag som tittar och Bashir själv att anklagelserna mot honom måste vara någon form av missförstånd, något som måste gå att reda ut på någon timme eller så. Men mot avsnittets slut så finns det inte längre någon alls som tror på Bashirs oskuld, utan alla verkar tycka att det räcker med indicier för att fängsla honom. Att han ljög om att vara genetiskt modifierad en gång i tiden verkar diskvalificera allt han säger till sitt försvar.

När Bashir avslöjat Sloans lilla teaterstycke får han veta att det hela är en operation iscensatt av den hemliga, autonoma underrättelsetjänsten Sektion 31. Och när man nu clearat Bashir från spionmisstankarna så erbjuder man istället honom jobb som spion för Sektion 31. Feltajmat är väl ett understatement. Hur ska Bashir kunna vara säker på att det här inte bara är ytterligare någon form av konstigt test, som sedan kommer att användas mot honom? Men faktum är att Bashir verkar skita i det där med rädslan, han är framför allt moraliskt upprörd över blotta tanken på att det finns verksamheter som Sektion 31 inom Stjärnflottan.


SLOAN: Section thirty one was part of the original Starfleet charter. 
BASHIR: But that was two hundred years ago. Are you telling me you’ve been working on your own ever since? Without specific orders? Accountable to nobody but yourselves? 
SLOAN: You make it sound so ominous. 
BASHIR: Isn’t it? Because if what you say to me is true, you function as judge, jury and executioner, and I think that’s too much power for anyone.

Det är inte så konstigt att Bashir aldrig hört talas om organisationen tidigare, eftersom de uppfanns till just det här avsnittet. Ett faktum som jag antar att de som är showrunners för Discoverys andra säsong är ganska tacksamma över (vad skulle den säsongen annars ha handlat om?). Vi kan också notera att den där lite kinkyklubb-aktiga dresscoden var i bruk inom Sektionen redan här. En betydligt tuffare stil än de konstfiberpyjamaser som resten av Stjärnflottans medlemmar tvingas bära, både i Deep Space Nine och i Discovery.

Det här ett ganska raffinerat avsnitt. Jag gillar den där lite overkliga känslan kring Bashir, när alla successivt börjar ta avstånd och se på honom med misstro. Hade jag inte vetat hur stor roll Sektion 31 har i Discovery, så hade jag nog sett introduktionen av dem här som något av ett fuskslut. Hmm, vi vet inte hur det här avsnittet ska sluta, så vi HITTAR HELT ENKELT PÅ EN HELT NY HEMLIG ORGANISATION SOM FÅR GÖRA VAD DE VILL. DET GJORDE VI JU MED CARDASSIERNA OCH DET BLEV JU COOLT.

Betyg: 8/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 543 tv-avsnitt.

DS9: Statistical Probabilities. Det med Bashir och genimutanterna.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Tycker att det är bra att man här på nytt tar upp att Bashir är “genetiskt redigerad” (som det ju heter nuförtiden) i serien, och inte bara låter det glömmas bort som en utsliten storyline som gjort sitt. I Statistical Probabilities görs det genom att Bashir tillfälligt tar hand om ett gäng genetisk förbättrade genier som i vanliga fall förvaras och behandlas på någon form av institut. Deras överintelligens till trots, så uppvisar det här gänget en hel del brister när det gäller sociala förmågor. Vi har den stumma och interaktionsundvikande kvinnan, en äldre känslomässigt instabil man (han går mest runt och gråter), en sexuellt fixerad kvinna samt en hyperintelligent snubbe med tics som gärna vill hoppa upp och ner eller slå volter mellan sina verbala utfall. Helt enkelt en hel provkarta av extremt grovt tillyxade nidbilder kring överbegåvade kufar.

Men deras genialitet har förstås även sina fördelar. Mutantgenierna snappar upp saker där vanliga personer (även Bashir) inte uppfattar något alls. Givetvis helt orimliga saker, som att enbart med hörseln identifiera orsaken till ett knappt hörbart missljud på stationen. Eller att utifrån ett enda tv-sänt tal med Cardassiens nye befälhavare, Damar, dra slutsatsen att han dödat sin företrädares dotter. När genisärlingarna får information om det fredsfördrag som Dominon och Cardassien har föreslagit för Federationen så inser de på några ögonblick att fienden är ute efter en svamp som kan användas till att framställa Ketracel white, drogen som håller legosoldatsrasen Jem’Hadar lydiga.

Genierna är så pass skickliga på att ställa upp ekvationer på utgången av ett eventuellt krig mellan Federationen och Dominion att de efter lite arbete inser att det är lika bra för Stjärnflottan att ge upp. Man kommer ändå att förlora kriget, så varför ödsla så många människoliv? Framför allt eftersom de räknat sig fram till att en revolution kommer att starta på Jorden efter fem år av Dominionstyre (att Dominion har liknande föraningar och därför tänkt utplåna livet på Jorden finns däremot inte med i deras beräkningar). Mutantgänget är så uppfyllda av förträffligheten i sin uträkning att de på egen hand försöker kontakta Dominions förhandlingskommitté på Deep Space 9 för att överlämna Federationens krigshemligheter. De förhindras enbart genom att Bashir (som genigänget slagit ner och bundit fast i en stol) lyckas få kontakt med den tillbakadragna, stumma tjejen i mutantgänget. Hon som de andra lämnat kvar. Hon som de inte tagit med i sina egna ekvationer om sitt uppdrags framgång.

För Bashir verkar interaktionen med mutanterna till en början vara en arbetsuppgift han helst hade sluppit. Det är uppenbart att han är väldigt kluven kring det hela och att en rad obekväma frågor dyker upp i interaktionen med de här inspärrade genierna. Som till exempel vad är det som gör att de här människorna tvingas vistas på ett hem, medan han (tack vare att han höll sin bakgrund hemlig) arbetar inom en hög position inom stjärnflottan. På samma sätt undrar han förstås hur nära det egentligen var att han själv blev en särling utan social kompetens. Var det en fråga om att hans föräldrar kostade på sig en dyrare läkare, eller bara slumpen?

Men viljan att gestalta Bashirs ambivalens slutar i en lätt bipolär upplevelse i det här avsnittet. Skiftningarna i attityd och inställning rör sig verkligen blixtsnabbt från det ena till det andra. Först ansträngd och nästan lite äcklad inför de särbegåvade individerna han träffar. Sedan argt försvarstal å deras vägnar inför Worf, Varpå han övergår till att bli försiktigt imponerad, sedan helsåld på deras teorier om kriget mot Dominion. Detta följs sedan av att han verkar bli genomdeprimerad efter deras förutsägelser om kriget, och sedan skitarg på mutanternas uppförande och till slut helt knäckt. Så mycket känslor, och så lite tid att bygga upp dem trovärdigt.

Mitt genomgående intryck av det här avsnittet är just det där: Grovt tillyxat. Bitvis nästan farsartat i sina överdrivna karakteriseringar av de genredigerade rollfigurerna. Och trots att man på ett ytligt plan vill förmedla ett humanistiskt budskap om hur även särlingar har något att bidra med i samhället, så slutar man ju ändå i tropen kring galna genier som är beredda att förråda alla omkring dem. Det är egentligen bara några få saker som jag tar med mig från det här avsnittet. Det är Bashirs lycka när han för första gången i sitt liv hittar gemenskap i sitt utanförskap. Och sedan den rätt snygga bildlösningen där jag för ett ögonblick tror att man släppt in genierna i rummet där fredsförhandlingarna med Dominion pågår (det visar sig förstås vara en hologramprojektion av mötet).

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 519 tv-avsnitt.

DS9: Sacrifice of Angels (Part 2). Det om det snöpliga återtagandet av Deep Space 9.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Jag har jättesvårt att bestämma mig. Var det en dålig grej att den stora seger som det tog sex sammanhängande avsnitt av Deep Space Nine att leda fram till kändes…tja, snöplig? Eller var det otroligt schysst att inte Deep Space Nine urartade i en sån där klassisk hjältesaga där huvudpersonernas risker och chanstagande alltid betalar sig, och historien oavsett oddsen alltid slutar i en ärofull seger?

Visst, Sisko och de andra lyckas återta sin älskade rymdstation i Sacrifice of Angels, men inte av egen kraft. För alla våra hjältar var en aning för sena den här gången. Några minuter på fel sida om marginalerna, trots att de övervunnit svåra hinder och motgångar på vägen mot sina respektive mål. Alla uppoffringar och ansträngningar visade sig vara förgäves. Nästan.

Avsnittet börjar med att Sisko och hans ihopskrapade samling skepp möter Dominions övermäktiga flotta med en taktik som är så uppenbar att Gul Dukat sitter och skrockar framför sin datorskärm på Deep Space 9. Han är på ett kaxigt humör och bestämmer sig för att låtsas bli överlistad av Sisko, för att i sin tur lura honom i en fälla. Det hade antagligen varit slutet för våra glada kompisar i Federationen om inte Worf och ett gäng klingonskepp, likt kavalleriet, kommit till undsättning i sista minuten. Plötsligt har maktbalansen skiftat, och Defiant försöker nu ta sig till Deep Space Nine så fort det bara går.

På rymdstationen hjälper samtidigt Gul Dukats dotter Ziyal till när Quark fritar Kira, Jake, Leeta och Rom. Ziyals farsa tyckte att Rom och hans vänner var för farliga för att vara på fri fot på stationen i just det läge då både Siskos skepp och minfältet utanför maskhålet skulle förstöras. Men dottern Ziyal håller alltså inte med. Det gör inte Odo heller. Efter att han förstått att grundaren tänker döma Kira till döden så byter även han sida, och räddar Kira och Rom från fiendens trupper ombord på stationen. Rom försöker på nytt ta sig in i rymdstationens dator och stänga av dess försvarsfunktioner, men hinner inte bli klar i tid. Så när Sisko anländer till rymdstationen med Defiant så är minfältet vid maskhålets öppning borta och det är bara en fråga om minuter innan Dominions förstärkningar anländer till alfakvadranten och Federationens nederlag är ett faktum.

Ja, så hade det antagligen slutat i vilken annan Star Trek-serie som helst. Kanske hade man kunnat ta sig ur den här knipan med en tidsresa, eventuellt genom att använda någon slangbellefunktion runt en sol. Men här i Deep Space Nine, det andliga Star Trek-alternativet, så kan ju alltid gudarna inne i maskhålet (eller om det är nu är aliens de är) träda in och rädda liv. Rädda Bajor. Rädda Sisko. Deras beslut om att göra detta gestaltas med en bisarr drömscen. Sisko har åkt in i maskhålet för att bekämpa fienden där, men då tar plötsligt gudarna form som Siskos kollegor i en drömartad scen (praktiskt, då behöver man inte dra in några nya skådespelare för en sån här scen):

[Limbo]
SISKO: Why have you brought me here? Show yourselves. What do you want?
[Promenade]
ODO: The Sisko has returned to us.
[Quark’s]
JAKE: He arrives with questions.
[Ops]
KIRA: There are always questions. 
SISKO: I didn’t ask to come here.
[Captain’s office]
DUKAT: You desire to end the game. 
SISKO: What game? I don’t understand.
[Wardroom]
WEYOUN: You seek to shed your corporeal existence.
[Bridge]
DAMAR: That cannot be allowed.
[Promenade]
ODO: The game must not end. 
SISKO: The game? You mean my life? Is that what this is about? You don’t want me to die?
[Captain’s office]
DUKAT: The game must continue.

Ja, så där håller de på ett tag. Men efter att ha varit obegripliga ett tag så står det till slut klart att maskhålsvarelserna tänker ingripa för att rädda Bajor, men att Sisko som straff för att kräva en intervention inte kan förvänta sig att få avsluta sitt liv där (i något av de tidigare avsnitten berättar han för första gången att han tänker köpa ett hem på Bajor när han går i pension).

Med Dominions förstärkningar försvunna i maskhålet och med rymdslaget förlorat mot Federationens och klingonernas förenade styrkor återstår det inget annat för Gul Dukat än att evakuera Deep Space 9. Stationen står helt utan försvar efter att Rom avaktiverat det, så helt utan poäng var inte hans insats. Men en läxa till vill ödet tydligen lära ut till Gul Dukat. Hans besättningsman Damar skjuter ihjäl hans dotter Ziyal mitt framför ögonen på honom just när han försöker övertala henne att följa med bort från Deep Space 9. Det är när Ziyal erkänner att hon hjälpt till att frita Kira och de andra som Damar tar på sig att på egen hand straffa henne för förräderiet. Gul Dukat är tröstlös inför åsynen av sin döda dotter. Ja, frågan är om han faktiskt kanske tappat förståndet av sorgen.

Mycket stod på spel inför det här avsnittet, men utan de märkliga varelserna i maskhålet så hade Federationen varit ett minne blott vid det här laget. Grundarnas plan var nämligen att vid tillfälle tämligen snabbt utplåna Jorden och dess befolkning. Ett enkelt och smidigt sätt att eliminera den plats där risken för uppror och motstånd ansågs som störst.

Så har jag nått slutet av det här blogginlägget, och jag är faktiskt fortfarande kluven kring det här avsnittet. Visst, jag gillar att det inte blev ett traditionellt hjälteslut, men tycker ju dessvärre illa om allt i den här serien som ens har en doft av andlighet eller övernaturliga krafter. Så det får väl bli ett slags kompromissbetyg.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 511 tv-avsnitt.

DS9: Favor the Bold (Part 1). Slaget om Deep Space 9 förbereds och Odo har solidsex med en grundare.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Inte nog med att manusförfattarna skrev sex sammanhängande avsnitt som skulle inleda den sjätte säsongen av Deep Space Nine, de sista två är dessutom ett dubbelavsnitt (de sex var från början tänkt att vara fyra, så projektet svällde både här och där). Favor the bold är alltså nummer fem i ordningen, en klassisk sista striden-upptakt. Minfältet vid maskhålet håller på att demonteras, federationsarmén får kanske ingen hjälp av klingonerna med att anfalla Deep Space 9 och Odo börjar visst sakna Kira igen. Dramatiken tätnar.

Allt börjar med en klassisk fejkstart, där en svårt skadad Defiant attackeras av Jem’Hadar-skepp. Men det visar sig snart att Defiant bara fungerar som lockbete, man arbetar i par med det klingonska skeppet Rotarran som ligger i bakhåll när Defiant attackeras. Men att beta av Dominion-armén med ett eller två skepp i taget lär ju knappast vinna något krig, så Sisko planerar nu något helt annat. En attack som både ska fungera symboliskt och strategiskt – alltså såväl höja Federationens och klingonernas stridsmoral, som säkra Federationens kontroll över maskhålet till deltakvadranten. Ja, han tänker alltså försöka ta tillbaka Deep Space 9 från cardassierna, och han får nog gärna skynda sig med att genomföra den där planen. Cardassierna har kommit på ett sätt att plocka ner det minfält framför maskhålets öppning som hittills stoppat förstärkningar från Dominion att anlända till alfakvadranten. Och det är bara dagar kvar tills minfältet är helt demonterat.

Men det är inte stridsförberedelserna jag minns starkast av det här avsnittet, utan den lite stela postcoitala stämning som uppstår mellan Odo och den kvinnliga shapeshiftern efter att de experimenterat sexuellt med att ha solidsex. Alltså, pinsamheten jag kände när jag insåg att någon faktiskt hade skrivit den här scenen. Helt underbart!

FOUNDER: So, that is how solids experience intimacy. 
ODO: Not all solids. Humans, Bajorans. 
FOUNDER: I really must thank you, Odo. 
ODO: For what? 
FOUNDER: For giving me new insight into the solids. 
ODO: And what have you learned? 
FOUNDER: That what they consider intimacy is only a shadow of what we experience in the Great Link. You don’t agree? 
ODO: I didn’t say that. 
FOUNDER: You’ve done this before? 
ODO: Not often. 
FOUNDER: But when you have, you enjoyed it? 
ODO: Yes. 
FOUNDER: And you regret not having experienced it with Major Kira. 
ODO: I’d rather not discuss Major Kira. 
FOUNDER: I don’t see why not. When we link, your feelings for her are made very clear. 
ODO: Then why do you insist that we talk about it? 
FOUNDER: Because talking is still very important to you. But one day it won’t be. One day, the Link will be all you need. And that day is coming soon. 

Blir lite förvirrad när jag kollar in den här ordväxlingen, eftersom det får mig att undra om bajoraner har sex på något annat sätt än människor. Men jag antar att det där antagligen bara är en fråga om ordval. Det kan ju vara viktigt för manusförfattarna att återknyta starkt till bajoraner, eftersom det är i den här scenen som vi ska förstå att Odo trots allt inte släppt sin hang-up på Kira. Det känns ju lite smutsigt av manusförfattarna att göra Odos känslor för henne till en fråga om SOLIDSEX, men det verkar finnas någon form av uppdämt behov hos Star Trek-koncepten att bli lite vuxnare kring hur man hanterar det här med sex. Som det pinsamma skämtet om Dax och Worfs våldsamma sex för några avsnitt sedan, eller alla scener vi fått se de två stå och hångla i. Men allt handlar inte om sex här. Det är i samband med det här lilla samtalet på sängkanten som Odo inser att hans häng med grundarkvinnan varat i tre dagar – och att han eventuellt håller på att bli förd bakom ljuset av henne. En känsla som blir ännu starkare när de pratar om solida på promenaden, och Odo tycker lite synd om dem som är fångade i en fast form, i ett enda perspektiv på livet.

FOUNDER: They need our guidance, Odo, not our pity. 
ODO: They cherish their freedom. 
FOUNDER: We’ll have to break them of that. 
ODO: Break them? 
FOUNDER: In a manner of speaking. Oh, this language of the solids. It’s so imprecise. 
ODO: What exactly do you plan to do? 
FOUNDER: The solids are no longer your concern, Odo. What must be done, will be done. It’s as simple as that. 

Motståndsrörelsen på Deep Space 9 kan eventuellt behöva lite hjälp från Odo, om han nu skulle tröttna på att länka ihop sig med grundaren. Rom sitter ju i fängelse och kommer troligtvis att dömas till döden för sitt försök att sabotera stationens tekniska utrustning. Kira och de andra ödslar sin tid med att försöka vädja för hans liv, varför nu Dominion eller cardassierna skulle vilja vara så gosiga mot någon som de ser som en terrorist. Det lönlösa i den här typen av vädjanden inser även Ziyal när hon försöker övertala sin farsa att släppa Rom – vilket i sin tur leder till en brytning mellan dem.

Jag är överhuvudtaget väldigt underväldigad av den så kallade motståndsrörelsen. De är den mest ohemliga hemliga organisation jag hört talas om, de har sina möten runt ett bord på Quarks ställe där alla kan höra dem och har faktiskt inte lyckats med något annat än att provocera fram ett barslagsmål mellan Jem’hadar-soldater och cardassier. Har Kira helt glömt bort sina gamla rebell-takter? Är det den här typen av inkompetens som gjorde att det tog så lång tid för bajoranerna att bi av med cardassierna förra gången? Själva slutet på avsnittet är däremot en klassisk och saftig cliffhanger. Federationens skepp mot dubbelt så många, 1 254 för att vara exakt, dominionskepp. Hur ska det här gå? Kommer Sisko någonsin att komma fram till Deep Space 9 igen?

Tycker att det här var ett bra och omväxlande “upptaktsavsnitt”. Det händer saker på flera fronter. Sisko planerar, domedagsklockan tickar vidare, Odo har solidsex med en annan changeling (tycker ni att jag kanske tjatar lite för mycket om detta – jag tror inte ens jag börjat haka upp mig). Nu är ju frågan bara om avslutningen kommer att leverera eller – vilket hänt några gånger – mest bjuda på antiklimax.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 508 tv-avsnitt.