Voyager närmar sig en nebulosa som visar sig vara fylld av någon form av ospecifik men extremt farlig strålning. De enda som inte får brännskador och huvudvärk av den är Hololäkaren (givetvis) och Seven of Nine (mer oklart varför). Så eftersom nebulosan är typ gigantisk och skulle ta massor av tid att åka runt så beslutar sig Janeway för att trotsa strålskadorna och köra rakt igenom den i stället. Besättningen skyddas genom att sövas ner i kryokammare och Seven och läkarhologrammet får ta över driften av skeppet. Janeway fattar det här beslutet väldigt lättvindigt, med ett undantag. Kommer Seven att klara av ensamheten ombord – hon som är uppvuxen som en del av ett jättelikt kollektiv?
Svaret är förstås nej, men det är lite oklart om Sevens krisande under isoleringen beror på psykologi eller teknik. Den där strålningen i nebulosan påverkar nämligen all utrustning ombord, även de implantat som Seven har. Så när läkarhologrammets mobila system slagits ut får hon springa runt ensam på ett skepp där allt håller på att paja, samtidigt som hon får sällskap av diverse hjärnspöken och hallucinationer, varav en del skapas av hennes hjärna och en del eventuellt kommer från implantaten. En mardröm är det i vilket fall som helst.
Jag gillar när Star Trek närmar sig skräckfilmsgenren, som här. Tycker också att man under manusarbetet fått till en bra spännvidd på de där hallisarna. Borgspöken, hörselvillor och så en slemmig snubbe från ett mötande rymdskepp som först vill byta varor, men sedan börjar leka en livsfarlig kurragömma med Seven ombord på Voyager. Ångest från borgtiden blandas med kraven och ansvaret som Janeway ålagt henne, det blir en enda fasansfull och ångestfylld röra i Sevens huvud. Till sist verkar hela Voyager på gränsen till paja. Seven måste, under de sista skälvande minuterna av färd genom nebulosan, välja mellan att stänga av kryokamrarna eller de livsuppehållande systemen på skeppet som håller henne vid liv för att Voyagers motorer ska föra dem framåt. Och hon fatta beslutet inför spökbilder av Janeway och de andra som hånar och stressar henne. Så hon väljer kollektivet, och svimmar själv av när syret och värmen stängs av på skeppet. Men hon räddas givetvis när skeppet tagit sig ut ur nebulosan.
One är en schysst genreövning som aldrig kändes sökt eller ansträngd när den översatts till rymdskeppskontexten. Tvärtom, bara tanken på att trava omkring ensam i flera veckor på det där stora skeppet. Brrr. Däremot undrade man ju lite varför flickebarnet inte kunde tända upp ljuset i de korridorer hon gick omkring i. Var det tvunget att vara nedsläckt och extra creepy?
Avsnittet slutar i uppbygglig anda. Seven, som tidigare dragit sig undan alla sociala sammanhang och föraktat sina besättningskollegor frågar om hon får sitta med de andra i mässen ett tag. Bara för att få lite sällskap. Naaah. Så rart.
Betyg: 9/10,
Voyager. Säsong 4, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 553 tv-avsnitt.
