ENT: Strange New World. Det med planeten med paranoiapollen.

Vad är dealen?

Strange new world är ett klassiskt old school-avsnitt! Man besöker en främmande planet, men bakom paradiskulissen finns något jättefarligt. Svårare än så är det inte att knåpa ihop ett genomsnittligt Star Trek-avsnitt tydligen.

 Det är givetvis Archer som inte kan motstå frestelsen att göra ett besök när Enterprise passerar en planet som verkar lik Jorden. Planeten framstår som obebodd, och när man väl landat är det som att komma till rena rama paradiset. Ja, tills en storm bryter ut och drar med sig någon form av pollen som gör att folk hallucinerar och blir paranoida. Det dröjer inte många minuter innan alla människor i patrullen på planeten tror att T’Pol hemlighåller något. Ja, att hon till och med har någon form av konspiration på gång tillsammans med de där mystiska varelserna som verkar bo inuti stenar och klippor.

Det blir Archer som på avstånd från Enterprise får prata ner den mest galne besättningsmannen, Tucker, och som tur är fungerar transportören trots att det är storm, så att man kan skicka ner lite medicin.

First contacts? Det såg ju lovande ut ett tag, men dessvärre visade sig de där klippmänniskorna bara finnas inuti Enterprisebesättningens huvuden.

Vårdslöst beteende? Att ta med sig en hund till en outforskad planet känns inte helt okej. Att inte ens ha den i koppel känns direkt SKANDALÖST. Har Archer aldrig sett den där filmen på Anslagstavlan om att man ska ha hunden kopplad när djur kanske har ungar i närheten.

Överhuvudtaget känns hela gruppen som landsätts på planeten helt naiva och oseriösa. Känns ju nästan barnsligt att tro att det inte finns farligheter på en okänd planet, vad som helst från spindlar till mygg skulle ju kunna ta kål på en alien som kom till Jorden för en snabb rökpaus. Vad kan det då inte finnas för otäckheter på en sånt här ställe? Dessutom är hela avsnittet fullt av irationellt beteende. Folk som går iväg ensamma ut på natten för att hämta proviant, trots att man är på ett ställe man inte riktigt har koll på. Har de aldrig sett en skräckfilm? Så där gör man inte! Det hade kanske varit bättre att kolla på lite skräckklassiker än att lära sig meningslösa spökhistorier?

Matvanor: Dumt att glömma kvar just mat- och vattenransonerna när man flyr från sitt basläger in i en gotta. Man skulle ju ändå kunna tänka sig att man var tränad för nödlägen och att det ingick lite proviantkontroll då?

Personlig utveckling: Tucker är tydligen den som snabbast blir knäpp efter lite centralstimulerande pollen. Och våldsam. Känns inte helt tryggt.

Sexytime:

Ordväxlat:

T’POL: I was wrong. There is something of interest here. I’ve learned a great deal about human behaviour.

TUCKER: Oh?

T’POL: Under stress, you become volatile. You’re a far more dangerous species than I previously believed.

TUCKER: Your people have been telling us that kind of crap for a hundred years. Looks like you finally found a way to put us back in our cage.

TRAVIS: Sir?

TUCKER: Imagine the news back home, Travis. Enterprise crew found dead. Six weeks into their historic voyage, the bodies of all eighty two crewmembers were located on an uninhabited world. A Vulcan ship made the unfortunate discovery. Cause of death remains a mystery. But what the Vulcans won’t say is they know exactly who attacked us. In fact, they arranged the whole thing. They lured us down here so they could sabotage our mission.

T’Pol vs Mänskligheten: 2-0. Det räcker med lite pollen för att människornas vulcanofobi ska komma till ytan. Den här gången höll en av dem till och med på att döda T’Pol innan hon lyckades oskadliggöra honon. Och tack vare att den vulcanska fysiologin stod emot det där nervgiftet så kunde hon också rädda resten av crewen genom att ge dem hyposprayinjektioner. Vad hade Enterprisebesättningen varit utan T’Pol? Döda! Kommer de att vara tacksamma över det där? Troligtvis inte.

Transportörtrubbel: Att transportera upp en person som befinner sig mitt i en storm innebär visst att löv och grenar också kommer med, inbäddade i huden på människan man försöker förflytta. Tur att grenarna inte hamnade mitt i ett inre organ, i varje fall.

Det här kändes ju precis som… Grattis, där fick vi de första grottscenerna i ett Enterprise-avsnitt. Hoppas det tar ett tag innan vi återbesöker den kulissen.

Det finns ju många avsnitt som liknar det här, men det jag först associerar till är originalserieavsnittet This side of Paradise. Även här råkade besättningen ut för en pollenincident, men här blir man snarare världsfrånvänd och lite hög än paranoid och våldsam. Lite som i The Naked Time. Man kanske kan se Strange New World som en mix av de två.

Det är tydligt att Enterpriseskaparna tänker sig att det här ska vara som en gritty version av Star Treks originalserie. I förra avsnittet var det lik som tömdes på kemikalier, här är det en utdragen scen där en besättningsman hotar att döda en annan. Det där är jag ju helt för. Men på nytt är det Enterprisebesättningens fullkomliga inkompetens som gör mig så irriterad att det är svårt att ha kul när jag kollar. Hur gick uttagningen till den här besättningen egentligen till?

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 666 tv-avsnitt.

VOY: One. Det där Seven får hallisar av att vara ensam i en nebulosa.

Voyager närmar sig en nebulosa som visar sig vara fylld av någon form av ospecifik men extremt farlig strålning. De enda som inte får brännskador och huvudvärk av den är Hololäkaren (givetvis) och Seven of Nine (mer oklart varför). Så eftersom nebulosan är typ gigantisk och skulle ta massor av tid att åka runt så beslutar sig Janeway för att trotsa strålskadorna och köra rakt igenom den i stället. Besättningen skyddas genom att sövas ner i kryokammare och Seven och läkarhologrammet får ta över driften av skeppet. Janeway fattar det här beslutet väldigt lättvindigt, med ett undantag. Kommer Seven att klara av ensamheten ombord – hon som är uppvuxen som en del av ett jättelikt kollektiv?

Svaret är förstås nej, men det är lite oklart om Sevens krisande under isoleringen beror på psykologi eller teknik. Den där strålningen i nebulosan påverkar nämligen all utrustning ombord, även de implantat som Seven har. Så när läkarhologrammets mobila system slagits ut får hon springa runt ensam på ett skepp där allt håller på att paja, samtidigt som hon får sällskap av diverse hjärnspöken och hallucinationer, varav en del skapas av hennes hjärna och en del eventuellt kommer från implantaten. En mardröm är det i vilket fall som helst.

Jag gillar när Star Trek närmar sig skräckfilmsgenren, som här. Tycker också att man under manusarbetet fått till en bra spännvidd på de där hallisarna. Borgspöken, hörselvillor och så en slemmig snubbe från ett mötande rymdskepp som först vill byta varor, men sedan börjar leka en livsfarlig kurragömma med Seven ombord på Voyager. Ångest från borgtiden blandas med kraven och ansvaret som Janeway ålagt henne, det blir en enda fasansfull och ångestfylld röra i Sevens huvud. Till sist verkar hela Voyager på gränsen till paja. Seven måste, under de sista skälvande minuterna av färd genom nebulosan, välja mellan att stänga av kryokamrarna eller de livsuppehållande systemen på skeppet som håller henne vid liv för att Voyagers motorer ska föra dem framåt. Och hon fatta beslutet inför spökbilder av Janeway och de andra som hånar och stressar henne. Så hon väljer kollektivet, och svimmar själv av när syret och värmen stängs av på skeppet. Men hon räddas givetvis när skeppet tagit sig ut ur nebulosan.

One är en schysst genreövning som aldrig kändes sökt eller ansträngd när den översatts till rymdskeppskontexten. Tvärtom, bara tanken på att trava omkring ensam i flera veckor på det där stora skeppet. Brrr. Däremot undrade man ju lite varför flickebarnet inte kunde tända upp ljuset i de korridorer hon gick omkring i. Var det tvunget att vara nedsläckt och extra creepy?

Avsnittet slutar i uppbygglig anda. Seven, som tidigare dragit sig undan alla sociala sammanhang och föraktat sina besättningskollegor frågar om hon får sitta med de andra i mässen ett tag. Bara för att få lite sällskap. Naaah. Så rart.

Betyg: 9/10,

Voyager. Säsong 4, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 553 tv-avsnitt.