Tag: Borger

ENT: Regeneration. Det med de infrysta borgerna.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Vad är dealen? 

Vad ska man ta sig till med en säsong som känns lite kackig och ojämn? Jo, men släng in ett avsnitt om borger, förstås. Lite ondskefulla cyborger på assimileringsjakt piggar alltid upp. Ja, faktum är att Regeneration nog är ett av säsong tvås bästa avsnitt. Betydligt mer rafflande och actionfylld än något annat som Enterprise har bjussat på under den senaste tiden.

Allt börjar på Jorden där man upptäckt djupfrysta varelser, som verkar ha legat där i hundra år. Eller, om man nu ska ta det ur Star Trek-publikens perspektiv, ända sedan 1996 och Star Trek: First Contact . Ni vet, filmen där borgerna reste tillbaka i tiden för att försöka förhindra Zefram Cochrane att genomföra sin första warp-flygning – den som i sin tur ledde till att mänskligheten fick kontakt med vulcanerna. Det där utvecklades ju till en fajt mellan Enterprises TNG-besättning och borgerna, och det är en rest från den som tydligen legat nedfryst i polarisen. Kunskapen om borgerna är däremot inte allmänt känd på Jorden vid den här tidpunkten. Tydligen hade Cochrane pratat om det någon gång, men alla verkar tycka att han var ett fyllo som man inte kan lita på.

Det innebär att de där forskarna som tinat upp de infrysta borgerna är helt oförberedda på att det är mänsklighetens fiende nr 1 som döljer sig bakom de stelfrusna människomaskinerna. Och det går förstås mycket illa. Borgerna assimilerar vilt så fort de blivit uppvärmda till rumstemperatur. Sedan drar sedan iväg hemåt med sina nya kompisar i ett rymdskepp som de samtidigt ständigt bygger om och förbättrar. På vägen bordar man ett tarkaleanskt fraktskepp och assimilerar lite till, men blir avbrutna av Enterprise.

Nästa twist på historien känns nästan som en vampyrhistoria. Phlox försöker bota två halvassimilerade tarkaleaner som man hittat på skeppet, men blir i stället själv attackerad av dem. Smittad med nano-sonder försöker han nu hitta ett botemedel åt sig själv, samtidigt som Archer bestämmer sig för att skippa det där med medmänskligheten och bara blåser ut de två ny_borgerna i rymden för att bli av med dem. Insikten om att borgerna är för tuffa motståndare för att bemöta med någon som helst form av nåd har landat rejält hos Archer, som avslutar hela historien med att lite senare spränga deras skepp i luften (men inte förrän han kollat att de assimilerade forskarna inte går att rädda).

Däremot konstaterar man att det där borgskeppet lyckats skicka iväg en signal till deltakvadranten. Ett förebådande om den invasion av Jorden som sker senare i serien.

Allting är verkligen toppen i det här avsnittet, tills jag börjar tänka lite mer på hur allt hänger ihop. Det är alltså ett borgskepp från 2063, som återfinns av 2160-talet och sedan skickar en signal till sitt moderskepp i deltakvadranten – enligt T’Pol något som tidigaste kan leda till en invasion mot Jorden omkring 200 år senare – vilket ju då stämmer med avsnittet där Borg faktiskt försöker sig på att inta vår planet. Mycket årtal och tidspussel att hålla reda på här.

På nytt är alltså Enterprise-upphovspersonerna inne och ändrar om i kanon och tidslinjer. Och även om Enterprise verkligen behöver lite konstgjord Borg-andning så känns det också rätt rörigt. Mina orsak/verkan-samband i förhållande till tidsparadoxer går liksom inte riktigt ihop. Det blir tidsresekaos i huvudet. Men för en gångs skull tänker jag inte låta det påverka mitt betyg. Kul är kul, ibland får man ha överseende med tidslinjeobstruktionerna.

Men trots att det här är ett lite nostalgiskt återanvändande av Star Treks favoritskurkar, alla kategorier, så tillför man ändå något nytt i det här avsnittet. Främst att borgassimileringen här beskrivs som något av en smitta, som kan vändas med rätt behandling – även om vi tidigare sett Seven of Nine i Voyager lyckas vara någon form av hybrid med starka mänskliga egenskaper trots att hennes blod är fullt av borgernas nanosonder. Det här är väl trots allt en av de första gångerna som vi fått se halvassimilerade borger som kämpar mot nanosondernas övertagande av deras kroppar?

Betyg: 9/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 710 tv-avsnitt.

VOY: Unimatrix Zero, del 2. Upplösningen på kampen om drönarnas paradis.

~ rogerwilson ~ 1 Comment

Ni vet väl att det är något mycket speciellt i görningen i och med det här blogginlägget, va? Att det här är början på slutet, i varje fall när det gäller Voyager. Eller för att tala klarspråk, efter 636 blogginlägg är det nu dags för mig att ge mig in på den ALLRA SISTA SÄSONGEN AV VOYAGER. Den sista av de tre “stora” serierna– de som höll på i sju år vardera. På något sätt känns de knappt hundra avsnitten av Enterprise som återstår efter det här som rena rama barnleken. Men, jag säger till mig själv som så många gånger förr under det här projektet, jag är förstås inte riktigt där än. Först ska jag skriva mig igenom säsong sju .

Så hur står sig då det första avsnittet av den sista säsongen – den rafflande upplösningen på historien om Unimatrix Zero, drönarnas paradis. Och hur ska det gå för våra tvångsassimilerade vänner ombord på borgkuben? Kommer rentav Janeway, B’Elanna och Tuvok att få tillbringa resten av den här sista säsongen som borgdrönare om ingen lyckas rädda dem?

Nej, fullt så dramatiskt, eller utdraget, blir det förstås inte. Den andra delen av Unimatrix Zero är framför allt betydligt luftigare än den extremt späckade säsongsfinalen som föregick den. Så pass gles rent actionmässigt att jag hinner inse att jag inte riktigt förstått vad Unimatrix Zero är. Eller hur den fungerar. Utöver massor av frågor kring gemensamma icke-fysiska mötesplatser (vem designade den, hur drivs den, finns det en support att ta kontakt med om någon bär sig illa åt?) så undrar jag också över lite praktiska frågor. Som till exempel hur personer som befinner sig i olika delar av två olika kvadranter kan mötas och prata med varandra i realtid – om än i en virtuell verklighet. Jo, jag har ju förstått att borgerna verkar ha någon fantastisk teknik för att knyta samman alla sina drönare i galaxen – men varför har i så fall inte Voyager-crewen försökt kopiera den delen av tekniken. Då hade man sluppit att nöja sig med ett datapaket varje månad från Stjärnflottan. Det känns ju trots allt orimligt att Unimatrix Zero ska kunna kommunicera snabbare än alla andra kommunikationsmedel i hela galaxen.

Janeway lyckas i varje fall till sist sprida sitt nykonstruerade virus hos borgkollektivet, även om Tuvok under processens gång råkar bli assimilerad på riktigt. Viruset har dock oväntade effekter. Inte bara minns Unimatrix Zero-personerna vad de varit med om i den virtuella världen – de blir också frånkopplade från hela det gemensamma borgnätverket. Borgdrottningen märker alltså att det är röster som tystnar, och hennes högst radikala sätt att lösa det här på är att låta skepp med tysta drönare på självdestrueras. Hellre mista en hel kub än riskera att motståndarna tar över den. På det här sättet tänker hon sig att utpressa Janeway till samarbete, för inte vill väl Janeway att ens drönarliv ska gå till spillo (lite väl mycket glädjetänk kring den här lösningen, det var väl bara några avsnitt sedan Janeway själv gick till attack mot drönare utan några som helst betänkligheter – på det här sättet skulle ju Borgdrottningen rent teoretiskt kunna tvingas att förstöra hela sin flotta för att hitta alla avvikare).

När den första utpressningsmetoden inte fungerar så konstruerar Bordrottningen i stället ett virus som ska döda alla drönare som är uppkopplade till Unimatrixen, som viruset ska spridas genom. Så då får Janeway ta till samma metod som Borgdrottningen, fast tvärtom: utplåna Unimatrix Zero. Då finns det ingen plats att sprida viruset på – de andra unimatrixarna är ju inte ens uppkopplade till borgkollektivet längre så hon kan inte nå dem på det sättet. Janeway ger order om det här genom ett kryptiskt och ganska vagt formulerat holomeddelande till sin crew, som genast skrider till verk

Sedan hjälps Voyager och ett av de befriade borgskeppen åt så att Stjärnflottans tre assimilerade medlemmar kan transporteras därifrån – i sista minuten innan den kuben också självdestrueras. De räddas med samma mikroskopiska marginal som när de tre transporterades dit några millisekunder innan Delta Flyern sprängdes i bitar i förra avsnittet. Lite fattigt allt att köra greppet att vi ser ett skepp explodera innan vi vet att personerna ombord det har transporterats över till säker mark.

Seven of Nines kärlekshistoria med Axum är förresten på igen under det här avsnittet. Hon hånglar med honom, även om hon är skitledsen över att han befinner sig i andra änden av någon annan jävla kvadrant och chansen för att de ska få träffas på riktigt är minimal. De står och håller på och kysser varandra till Unimatrix bokstavligen håller på att falla i bitar, avsnittets kanske snyggaste bild.

Som vanligt är den avslutande delen av ett dubbelavsnitt inte lika spännande som det första, här tappar man framför allt en hel del av tempot från del 1. Man tar heller inte handlingen vidare så mycket, utan verkar liksom ha fullt upp med att lösa de problem och hot som uppkom under det förra avsnittet. Slutresultatet av hela det här upproret/virusspridningen/revolten blir i varje fall att ett antal drönare nu fungerar som rebellsoldater inom borgarmadan. Men hur många och hur framgångsrika de är vet ingen. Det verkar i varje fall definitivt inte vara den stora seger som både unimatrix-zero-borgerna och Janeway hoppats på.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 637 tv-avsnitt.

VOY: Unimatrix Zero, del 1. Det om borgdrönarnas virtuella paradis.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Det här är ju faktisktVoyagers sista chans att få till en riktigt maffig cliffhanger avslutning på säsongen, eftersom den kommande, sjunde, omgången av serien också är den sista. Så vilket ess är det som man slänger ut på det spelbordet för att uppnå den effekten? Jo, men självklart blir det borgfest. Igen. I ett avsnitt som egentligen mest av allt är Janeways egen cover på Picards assimilering till borg. Och för att det hela inte ska kännas som en upprepning så slutar avsnittet med Janeway, B’Elanna och Tuvok är förvandlade till borger. Tre huvudpersoner med implantat och allt. Ät det, Picard!

Vägen till assimileringen går via upptäckten av Unimatrix Zero, ett slags virtuellt paradis där vissa av drönarna (de som har en särskild genetisk avvikelse) tillbringar tiden då deras kropppar regenereras. Här har ingen implantat i ansiktet eller kroppen, utan alla är fullständigt fria att leva och vara som man vill. Men när man sedan vaknar upp som drönare igen så minns man inget av Unimatrix Zero. Det är liksom som en pågående dröm som du bara kan få access till när du sover. Och det är in i Unimatrix Zero som Seven glider en natt när hon regenereras. Hon minns inte något av några tidigare besök i unimatrixen när hon kommer dit, men så småningom börjar hon komma ihåg. Den där snubben som är så trevlig mot henne, är inte han kanske hennes unimatrix zero-pojkvän.

Andra hade kanske blivit glada av att återfinna sitt livs kärlek, men Seven freakar förstås. Blir oerhört stel. Hon kan tänka sig att slåss för att försvara unimatrixen, men bara om hon aldrig någonsin tvingas till att hångla med sin virtuella pojkvän. Samtidigt är borgdrottningen regenereringsdrömmarna på spåren. Det här är exakt den typen av verksamhet som hon inte tolererar. Och hon känns härligt medeltida när hon hugger huvudet av sina drönare och börjar rota i deras huvuden för att förstå hur man länkar upp sig till paradiset.

Så givetvis söker man hjälp hos Janeway, som genom lite tankeöverföringshjälp från Tuvok kan komma på besök i unimatrix-nollan. Men under hennes besök där så angrips platsen av borger. I brist på andra sätt att förstöra det virtuella paradiset, så skickar borgdrottningen sina krigare dit för att döda och sabba. Så nu är det plötsligt skarpt läge igen mellan Janeway och borgdrottningen. Drottningmöte! Och Janeway ser för sin egen del här en chans att för första gången på riktigt hota borgerna. Man konstruerar ett virus som får unimatrix zero-drönarna att minnas vad de varit med om, så att de kan bli en motståndsrörelse inom borgkollektivet. Och för att plantera viruset inuti borgernas kollektiva medvetande så låter Janeway, Tuvok och B’Elanna sig fångas och assimileras. Fast att det var ett medvetet val att bli tillfångatagna inser vi först i slutet av avsnittet.

Det här var ett späckat avsnitt, med många vändningar. Som jag hintat om tidigare så tycker jag att drivet i berättelserna blivit bättre den här säsongen, och man väver samman intrigtrådar och handling mycket elegantare än i det gamla systemet med en tydlig a- och b-handling som de andra upplagorna av Star Trek-serier ofta höll sig till. Jag tycker också att avsnitten ser bättre ut, som att man antingen fått en högre budget och/eller en bättre specialeffektsavdelning.

Borgernas kuber börjar också snart kännas som ett “home away from home” i Voyager. Deltakvadranten verkar krylla av borgskepp, samtidigt som de inte längre utmålas som den där helt oövervinneliga fienden som de var i The Next Generation. Så mitt helhetsintryck är nog ändå att man fick till en riktig rökare här. Att intrigen på många sätt är helt orimlig hann jag inte ens tänka på, så mycket hände det. Dessvärre fanns det rätt så mycket tid att fundera på den problematiken under del 2 av det här äventyret. Men det återkommer vi till i nästa blogginlägg, tänker jag.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 636 tv-avsnitt.

VOY: Child’s Play. Det där ett av borgbarnen lämnas tillbaka till sina föräldrar.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Borgbarnen är tillbaka ! Men i Child’s Play verkar det som om de fyras gäng med junior-ex-borger redan ska splittras. Den äldste killen, Icheb, ska lämnas tillbaka till sina föräldrar, som personalen på Voyager på något sätt lyckats spåra upp. Men beskedet om återföreningen tas inte emot med särskilt stor glädje av varken Seven of Nine eller Icheb själv.

För Sevens del innebär beskedet om Ichabs föräldrar att hennes moders- och beskyddarinstinkter börjar gå på på högvarv, och hon är öppet fientlig och lite aggressiv mot Ichebs morsa och farsa när de besöker Voyager. Dessutom minns inte Icheb något av sina föräldrar, och vill till en början mest av allt vara kvar på Voyager och ägna sig åt forskning. Men det visar sig att Ichebs morsa känner till det allra bästa sättet att få en bortrövad son att älska sina föräldrar på nytt. Hon bjuder helt enkelt honom på hans gamla favoriträtt, och redan vid första eller andra tuggan så börjar han tina upp. Att få hänga med morsan och farsan på deras semimoderna planet kanske inte är så dumt, trots allt.

Dessvärre stämmer Sevens intuition och onda aningar kring Ichebs föräldrar. Nästan direkt efter att Ichebs mor och far återfått vårdnaden av Ichebs så söver de ner honom. Pojken vet inte det själv, men han är egentligen uppfödd till att vara ett biologiskt vapen. Ichebs föräldrar bor på en planet som upprepade gånger utsatts för attacker från borgerna. Att avla fram barn som genetiska vapen är det enda sättet som de kan försvara sig på, och Icheb är ett av dem. I sin genuppsättning har han det virus som smittade ner och dödade alla drönarna på den Borgkub där Seven hittade honom. Därför är han för värdefull och unik för att bara få stanna kvar på hemplaneten och växa upp som en vanlig pojke. Så nu vill föräldrarna göra om tricket igen. Skicka ut honom i ett skepp och hoppas att Borgerna assimilerar honom.

När jag skriver det här så kan man ju lätt få intrycket att det här avsnittet handlar om Icheb och/eller hans föräldrar. Men avsnittets huvudperson är på nytt Seven of Nine. Det är hennes inre drama som står i centrum, för hon vet verkligen inte hur hon ska hantera de nya moderskänslor som rasar i hennes kropp. Hon går runt och är rasande och arg över att Icheb ska tas ifrån henne, och tycker att det är djupt orättvist att föräldrar som redan slarvat bort sitt barn en gång ska få ytterligare en chans.

Men det här fokuset på Seven och hennes modersinstinkt gör att man också missar en del dramatisk potential i det här avsnittet. Icheb och hans föräldrars svek slarvas kanske inte över, men utvecklas inte heller till maximal smärtpunkts- och dramakaliber. Säga vad man vill om Seven, men särskilt mycket Sturm und Drang blir det inte kring henne. Inte om man jämför med andra, mer normala rollfigurer, och särskilt mer utlevande blir det inte när avsnittets andra person, Icheb, är ytterligare en något emotionellt borghämmad person.

Däremot blev i varje fall jag helt amazed över att det i en scen ser ut som om Sevens ögon nästan tåras. Så ledsen tror jag aldrig att jag sett henne tidigare, Sevens känslor brukar ju främst uttryckas som antingen förakt eller ilska. Men ett fuktigt öga känns trots allt kanske inte heller som maximal känslomässig utväxling av det här här avsnittet. Man tar helt enkelt inte vara på potentialen här, i en story om barn som föds som vapen och föräldrarna som sviker dem. Jag får trösta mig med att det trots allt blev lite action i det här avsnittet, när Voyager med nöd och näppe undviker att bli insugen i en borgkub när man ska rädda Icheb.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 629 tv-avsnitt

VOY: Survival Instinct. Det där Sevens gamla borgkollegor vill få tyst på rösterna i huvudet.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Inledningen av den sjätte säsongen av Star Trek: Voyager cementerar verkligen Seven of Nines ställning som seriens verkliga stjärna. Hon, jämte Janeway, är den överlägset mest fascinerande rollfiguren i serien. Men där Janeway är lite låst i rollen som kapten så gör Sevens backstory henne till ett ypperligt ämne för massor av udda storylines. På sistone har vi till exempel fått se hur borgerna ville ha henne tillbaka i sitt kollektiv, och hur såväl en think tank som kapten Ransom försökt värva henne till sina team. I Survival instinct är det några avhoppade medlemmar från den borgska familjebildningen som hör av sig. Tre ex-borger som behöver Sevens hjälp för att separera sina medvetanden. De har fastnat i ett litet mininätverk där de ständigt är uppkopplade till varandras hjärnor.

Intrigen utspelas på ett Voyager där stämningen är ovanligt festlig. Man har anlagt en rymdstation och arrangerar öppet hus på sitt rymdskeppet. Janeway, som i förra avsnittet verkade på väg att tappa förståndet, är nu en mysig lektant som till och med har överseende med ett visst antal stölder ombord. En bieffekt av den stora mängden nyfikna besökare som strömmar genom skeppet. Vem bryr sig om sånt när man har fullt upp med att upprepade gånger fastna i en växt som man fått i gåva av någon främmande civilisation, eller försöka ta reda på hur man använder ett enormt skrymmande religiöst redskap från en religion man inte känner till? Inte ens när Kim och Paris hamnat i slagsmål på en bar tappar hon humöret, utan delar ut bestraffningen med glimten i ögat och en “boys will be boys”-attityd.

Men bland gästerna som besöker Voyager finns tre före detta borger. Från början smyger de mest runt och diskuterar sin hemliga plan på telepatisk väg. Men vi förstår att det är något som inbegriper Seven of Nine. Men det är också lite konstigt att ingen reagerar på de tres närvaro. De har ju ändå stora ärr i ansiktet, och på i alla fall en av dem ser man ju nästan att det är från borgpryttlar som opererats bort. I varje fall borde väl Seven ha reagerat när en av männen erbjuder henne att köpa sina egna gamla borg-reglage i en snabb affär. Genom flera flashbacks får vi som tittar i alla fall reda på att de här individerna en gång tiden, tillsammans med Seven of Nine, tillhörde borgernas Unimatrix 1. Ja, man skulle nästan kunna kalla dem för hennes familj, för det här är Two, Three och Four of Nine.

Skälet till att de söker upp Seven of Nine är att trions telepatiska kontakt uppstod under ett av deras gemensamma uppdrag som borgdrönare. Och nu försöker de komma på ett sätt att stänga ner nätverket. De står nämligen inte längre ut med att ha varandras tankar babblande på en gemensam kanal i medvetandet. Det är en sak, får vi veta, att ha ett gigantiskt borgkollektiv som surrar i bakgrunden av ens medvetande. Men att ha några få röster där är mycket mer intimt och påträngande.

När alla fyra fogar samman sina respektive minnesfragment uppenbaras sanningen. Att det var Seven som tvingade på de tre andra det där nätverket. Det var ett sätt för henne att förhindra myteri när gruppen hade kraschlandat på en ogästvänlig planet och tappat kontakten med den borgska modermatrisen. Då bubblade minnena från deras tidigare liv upp till ytan, precis som hatet mot borgerna. Men genom att få igång det där mini-nätverket kunde Seven göra dem alla till lydiga borgdrönare på nytt. Men det ingrepp som Seven gjorde på sina drönarkollegor har skadat dem för livet, och den telepatiska kontakten har visat sig vara omöjlig att bli av med.

Avsnittets upplösning är ett slags sjukhyttens Sophie’s Choice. De tre ex-borgerna är medvetslösa efter en neurologisk chock och hololäkarens diagnos är inte särskilt positiv. Ett ingrepp som skulle bryta kontakten mellan de tre skulle förkorta deras liv avsevärt. Kanske skulle de leva i en månad till bara. Hololäkaren verkar tycka att det skulle vara bättre att lämna tillbaka de tre rymlingarna till borgerna. Om de återintegrerades i deras system skulle de säkert kunna leva sin fulla livstid där. Men det är upp till Seven att bestämma hur han ska göra, tycker hololäkaren. Hon är ju den enda som vet hur det är att vara borg.

Mot slutet av avsnittet får vi reda på att Seven fattade rätt beslut. Lättnaden hos de tre ex-borgerna är enorm. Och de ser fram emot att själv få bestämma hur och var de få dagarna i frihet ska tillbringas. I någon form av ensamhet, till sist.

Det som är unikt för det här avsnittet är framför allt återblickarna, där vi för en gångs skull får se Seven of Nine i full action som borg. Det var också intressant att få reda på att det finns fler ex-borger än Seven och de där som Chakotay hängde med för några säsonger sedan. I just det här fallet lyckades de tre tydligen fly från kollektivet tack vare att man kunde kommunicera med varandra telepatiskt på en “egen kanal”. Precis den gåva som de nu ville bli av med.

Det här är den typen av avsnitt som berättar en ganska enkel historia på ett rätt så komplicerat sätt. Man gör den helt enkelt lite bättre med alla flashbacks och olika vändpunkter. Och trots att man på nytt återvände till Sevens förhållande till borgerna så lyckades man göra en helt ny story av ämnet. Här finns också en något krystad bihandling/utveckling kring Seven och familjebegreppet som jag däremot inte riktigt köper. Det här att hyperintelligenta Seven ska lära sig de viktiga delarna om att vara människa från ett litet barn, Naomi Wildman, som väl på något sätt symboliserar Seven vid den ålder då hon blev assimilerad, känns lite förminskande. Som att man hela tiden måste tona ner och underdriva denna fantastiska rollfigurs kapacitet och smartness.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 612 tv-avsnitt.

VOY: Dark Frontier, part I & II. Det där borgerna vill hämta hem Seven of Nine.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Den här säsongen förädlar Voyager-teamet ytterligare konceptet med att satsa på dubbelavsnitt under den så kallade sweeps-säsongen, och det märks att ambitionsnivån har höjts sedan förra säsongens The Killing game. Bland annat så satsar man nu på att lansera dubbelavsnittet som en långfilm (även om avsnittet senare delades upp i två separata delar för repriseringar och syndikering), och rent tematiskt är det här faktiskt också en form av fristående fortsättning på biofilmen Star Trek – First Contact. Främst eftersom Borg-drottningen från First Contact dyker upp på nytt här (fast om man vara fullständigt korrekt är det faktiskt en annan skådespelare som spelar Borg-drottningen, men ändå).

Drottningen är ute efter Seven of Nine, som hon vill återbörda till Borgkollektivet. Seven anses som en viktig nyckel till hur borgerna ska kunna besegra den trilskande och oförutsett motståndskraftiga människorasen. Med sina dubbla identiteter, både Borg och människa, antas hon ha massor av kunskap om människorasens svagheter. Det här är tydligen inte någon grej som drottningen kommit på nu i efterhand, utan det här ska ha varit en långsiktig plan. Seven ska ha varit medvetet utplacerad på Voyager för borgernas räkning. Och fram till nu har hon varit den perfekta borg-spionen utan att ens själv ha en aning om sitt uppdrag – nu är det dags att lämna rapport.

Om man vill så kan man förenkla storyn i det här avsnittet till att det handlar om två modersfigurer som slåss om Seven of Nine. Dels Borgdrottningen, som både vill inkludera Seven i kollektivet, men samtidigt låta henne behålla vissa mänskliga drag för att kunna använda henne som ett studieobjekt. Samtidigt verkar drottningen vara rätt okänslig för Sevens nya inställning till en del moralfrågor efter något år på Voyager. Att genast skicka iväg henne för att bevittna hur varelser assimileras till borger kanske inte är det mest pedagogiska sättet att återbörda Seven till flocken. Hon pallar i varje fall inte att se på när det görs, utan försöker faktiskt hjälpa några av borgernas nya fångar att rymma.

Den andra modersfiguren är förstås Janeway. Hon som vägrar att ge upp Seven, trots att det till en början ser ut som om den före detta drönaren hoppat av till sitt gamla lag mitt under ett viktigt uppdrag på ett borgskepp (i själva verket har hon blivit utpressad till avhoppet för att på det sättet rädda Janeway och de andra på Voyager undan borgerna).

Dark Frontier är utan tvekan ett stiligt avsnitt. Satsningen på en riktig tv-film verkar ha lett till ett tillskott i budgeten, så vi får här hänga mycket tid i borgmiljöer och bland annat se en ny typ av borgskepp – ja, till och med ett slags borgstad i rymden, där flera olika skepp klumpats samman till ett slags huvudstad. Jämfört med andra dubbelavsnitt eller tudelade historier som Star Trek producerat genom åren så är Dark Frontier dessutom betydligt bättre uppbyggd rent dramaturgiskt.

Men. Det är något som inte klaffar. Det är liksom inte tillräckligt spännande. Precis som jag skrev om i samband med Latent Image, så känns det här en story som kommer för sent i serien. Den här intrigen hade ju varit riktigt spännande om vi som åskådare hade tvivlat över var Sevens egna sympatier fanns – vilken av sina modersfigurer som hon skulle välja. Men det var faktiskt ett tag sedan Seven på allvar övervägde att hoppa av till borgerna. Att hela Dark Frontier dessutom inleds med att Seven spränger en borgskyttel i tusen bitar indikerar ju också att hon inte direkt längtar hem.

Vad det här avsnittet däremot innehåller är den stora backstoryn om Sevens förflutna. Genom flashbacks får vi här faktiskt se hur Sevens föräldrar var smått besatta forskare som under en lång tid följde och studerade borger. Men också hur de faktiskt också var rätt risiga föräldrar. Inte bara drog de med sin lilla dotter (Annika som hon hette då) på ett livsfarligt uppdrag, när jakten på Borgerna blev riktigt spännande så skickade de sin dotter i säng för att kunna fortsätta att jobba.

Ganska länge trodde jag faktiskt att avsnittets upplösning skulle visa sig vara att Borgdrottningens var Seven/Annikas morsa. Det skulle nämligen förklara det enorma tålamod med Seven som drottningen har. Men i stället var det borgversionen av hennes farsa som vi fick se – och han såg inte jätteglad ut över återseendet. Hos den drönaren fanns inga personliga minnen kvar.

Måste också säga att Janeway var osedvanligt mycket på hugget i det här avsnittet. Ja, nästan lite mordisk. Hon jagar borgskepp för att sno transwarpspolar, säger saker som “I think it’s time to do a little assimilating of our own” och förbereder själva kuppen där man ska sno spolarna genom simuleringar på holodäcket som om hon vore med i Ocean’s Eleven. En annan undring efter ett dubbelavsnitt där ganska många scener utspelas i borgmiljöer. Varför gillar de grönt ljus så mycket? =ch varför måste det hela tiden blinka en massa lampor på deras däck? Tacksam för svar!

Som helhet, ett ambitiöst och välgjort avsnitt som dessutom på allvar försöker popularisera heistgenren i Star Trek-universumet. Men mycket väsen för något som ändå kändes mer duktigt än spännande.

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 15 & 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 588 tv-avsnitt.

VOY: Infinite Regress. Det där Seven of Nine får multipla personligheter.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Jeri Ryan får en riktigt klurig uppgift i det här avsnittet: att spela en handfull olika karaktärer i samma avsnitt – ibland hoppandes mellan dem flera gånger i en och samma scen. Att spela en rollfigur med en dissociativ identitetsstörning är en tuff utmaning, framför allt i en serie med så pass hög produktionstakt som Voyager (jag tror till exempel att James McAvoy hade eoner av tid för förberedelser när han gjorde samma grej i Split och Glass). För Jeri Ryan var det hela dessutom lite extra jobbigt eftersom hon hade ytterst begränsad koll på andra Star Trek-serier. Så att spela en ferengier eller en klingon här var i sig en utmaning.

Nu tycker jag väl att Ryan fixar det hela utan att behöva skämmas. Jag kan också tänka mig att hon tog sig an uppgiften med stor entusiasm – det måste vara rätt enahanda att vecka efter vecka gestalta Seven of Nines begränsade spektrum av känslouttryck. Tanken i Infinite Regress är alltså att Seven drabbas av ett neurologiskt virus som frigör massor av de individer som borgerna assimilerat genom i hennes hjärna. Plötsligt är det som om hon har ett myller av skrikande röster inuti huvudet – alla är de personer som fångats och genom åren blivit en del av borgernas kollektiva medvetande. Så det är knappast några glada och harmoniska personligheter som kommer till tals.

Viruset får Seven bara genom att vara i närheten av resterna av en smittad borgkub. Kuben har i sin tur gått under som en följd av viruset, som planterades där av ett folk som i serien kallas för Art 6339. En av många arter som nästan utraderats av borgerna, men ett av de få som lyckats konstruera ett vapen mot sina fiender. Problemet för Art 6339 är nu att Janeway håller på att sabotera hela deras plan. Viruset sprids genom borgkubens kärna – en så kallad vinculum – och den enda smittade borgkärnan finns just nu ombord på Voyager, där man använder den för att hitta ett sätt att bota Seven.

Det hela summeras i en avsnittsupplösning som blivit allt vanligare i Voyager, med flera lager av konflikter som parallellt trappas upp fram till det dramatiska slutet. I det här fallet har dels Tuvok gjort en mindmeld och försöker nå fram till Sevens personlighet i den trängsel av personligheter som försöker få plats i hennes huvud (bland annat gråtande barn). Detta visualiseras genom några rätt jobbiga folkmassescener filmade med funky objektiv. Dels försöker B’Elanna få den där vinculumgrejen att sakta trappa ner sin effekt för att släppa taget om Seven. På det läggs sedan att de sista individerna från rasen 6339 attackerar Voyager för att komma över vinculum-kärnan. De vill placera den i den smittade borgkubens vrakdelar för att på det sättet få sjukdomen att spridas vidare.

Allt löser sig till slut. Som vanligt. Trots att det ett tag såg ut som om Sevens identitet skulle komma bort i den neurologiska röran inuti hennes huvud, så lyckas man på ett mirakulöst sätt återställa hennes soliga personlighet igen. Kanske kan det här avsnittets händelser ändå betyda en viss personlighetsutveckling för Seven. Hon har flera gånger visat en totalt empatilös sida när det handlar om personer eller arter som assimilerats. Men nu är det som att hon faktiskt se skeendet sett ur assimilerades ögon. Hoppas manusförfattarna tar tillvara det här traumat och låter henne bli en smula mjukare kring den här frågeställningen i fortsättningen. Kanske är hon rentav redan där. Jag tänker framför allt på en replik i det här avsnittet som liksom yttrades i förbifarten, men som jag kände var betydelsefull.

JANEWAY: I understand what you’re going through, and I want to help you in every way I can, but the safety of this crew is my first responsibility. We haven’t had the best of luck with the Borg. 

SEVEN: Nor have I.

Betyder det här att Seven nu är helt de-assimilerad?

Ett extra plus för att det irriterande barnet Naomi Wildman dyker upp även i det här avsnittet, och på det sättet skapar en viss kontinuitet i serien. En av mina favoritgrejor med Naomi är att hon känner något slags skräckblandad förtjusning inför Seven, och jobbar upp någon form av egen hysteri kring henne. Fantasier om att bli assimilerad, till exempel. Men den leken verkar lite överspelad efter det här avsnittet – eftersom det slutar med att Seven blir Naomis mentor istället.

Det här avsnittet kändes långt, på ett väldigt innehållsrikt sätt. Man är liksom van vid att ett ordinärt Star Trek-avsnitt innehåller ett visst antal komponenter och moment. På sistone verkar producenterna ha kommit på ett sätt att mixtra med den formulan, på ett bra sätt, bland annat genom att bygga flera lager i historien. Gärna med tre parallellhandlingar som ska lösas på en och samma gång.

Ett extra plus förresten, för idén att låta Seven bita B’elanna i kinden som en del av en klingonsk parningsritual när en av hennes klingonska personligheter plötsligt tagit över hennes medvetande.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 573 tv-avsnitt.

VOY: Drone. Det med Sevens borgbaby.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Mmmm. Ett sånt där “en konstig sak hände när jag tog en tur med transportören”-avsnitt. Den här gången är det Sevens små borggrejor i blodet som parar sig med doktorns bärbara holoprojektor när det är lite vajsing med transportörsignalen. Med hjälp av lite dna från en snubbe ur besättningen (manusförfattarna verkar inte gå med på någon form av jungrufödsel alls här) blir resultatet en drönaravkomma, programmerad med de allra mest grundläggande borginstinkterna. Det är nu Sevens jobb att uppfostra sitt “barn” så att han blir en snäll, fredlig och assimileringsrestriktiv borgdrönare som vuxen.

Det är helt enkelt lite som en snabbrepris av hela Seven-problematiken. Kan man någonsin lita på en borg? Vad är viktigast. arv eller miljö? Dessutom är ju den nya borgen fortfarande ett foster i avsnittets början, vilket leder till någon form av bisarr abortproblematik för Janeway. Det vill säga, vore det bästa att bara göra sig av med hen innan hen vuxit sig tillräckligt stark för att bli ett verkligt hot mot Voyager och dess besättning.

Det visar sig att borgbiologin fortfarande är smartare än någon mänsklig hjärna. Det räcker liksom inte med att stänga av sändaren som kopplar upp en drönare till borgkollektivet på en sån här monsterbaby, för vips har det vuxit ut en ny sändare som helt autonomt kopplar upp sig till den stora borghubben i universum. Så det kvittar att Janeway och Seven lyckats uppfostra sin borgbaby, One, till en humanist. Till slut blir man ändå jagade av borger (om än sfärer i stället för kuber, första gången de dyker upp i Voyager och man måste slåss för sina liv .

Till sist räddar One både Voyager (han sabbar hela Borgskeppet med den härliga hypermoderna teknik han assimilerat från doktorns portabla holoprojektor) och sedan vägrar han ta emot läkarhjälp eftersom han vet att borgerna kommer att jaga honom så länge han är vid liv. Avsnittet slutar som det började. I starten stod Seven och speglade sig för att prova sig fram till ett leende. I den avslutande scenen står hon på nytt och speglar sig, men nu ser hon smärta och sorg i sitt eget ansikte. Hon har ju faktiskt mist sitt barn i striden mot borgerna.

Drone är lite som en mix av Datas försök att skaffa en avkomma i The Next Generation och, som jag skrev tidigare i det här inlägget, en snabbspolning genom stora delar av Sevens backstory i serien. Men framför allt innebär det här avsnittet en våldsam karaktärsutveckling av Seven, och ett jättesteg i hennes förmänskligande. Men trots det kan jag inte riktigt sluta grubbla över hololäkaren och hans portabla hologramprojektor. Missade jag något, eller är det så att han innerst inne är superglad över att One faktiskt dog, för nu kan han ju skära ut sin apparat ur liket och på nytt bli mobil och röra sig fritt på och utanför skeppet. Det känns för övrigt som om det här med trubbel med doktorns projektor är lite av den nya favorittropen bland Voyagers manusförfattare, den användes ju flitigt i förra säsongens rysare. Avsnittet som lustigt nog ju hette just One.

Drone är ett stabilt och bra avsnitt, tycker jag. Men det är förstås alltid tråkigt när intressanta fenomen aldrig får överleva det avsnitt de introduceras i. Ones död hade ju eventuellt gjort lite mer känslomässig impact på mig som tittare om vi fått hänga med honom i några avsnitt till (ja, jag klagade precis på Star Trek-seriers fixering vid fristående och självständiga avsnitt för miljonte gången i den här bloggen). Fast när jag tänker efter lite till så kanske jag har helt fel när det gäller One. För visst hade han en enormt träig personlighet. Jag menar, att skådespelare ska behöva kämpa med den här typen av dialog i en dödsscen är eventuellt på gränsen till ett förnedrande uppdrag.

SEVEN: Allow the Doctor to proceed. Lower the forcefield! 
HOLOLÄKAREN: His synapses are failing. 
SEVEN: You must comply. 
ONE: I will not. 
SEVEN: You must comply. Please. You are hurting me. 
ONE: You will adapt.

Jepp. Det var deras sista ord till varandra.!

Betyg 7/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 563 tv-avsnitt.

VOY: Hope and fear. Det med bedragaren som vill att borgerna ska assimilera Voyagers besättning.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Dags för avslutning på Voyagers fjärde säsong! Men i stället för en sedvanlig cliffhanger, som blickar framåt mot höstsäsongen, så verkar det faktiskt ett tag som om hela serien skulle kunna ta slut här. Möjligheten till en lätt och snabb väg hem öppnar sig plötsligt, och hoppet väcks på nytt ombord på skeppet. Men Janeways gut feeling säger henne att allt inte står rätt till. Att det är något skumt med den här genvägen tillbaka till Jorden. Det är faktiskt just intuition som är veckans tema i Star Trek – eller, om man så vill, veckans delmoment i Seven of Nines utbildning till att bli en “riktig människa”. En fenomen som hon får möta både när det gäller kaptenens ledarskap och hennes teknik i Velocity-matcher.

Allt börjar med att en tillfällig passagerare ombord, Arturis, lyckas knäcka chiffret och rekonstruera den skadade meddelandefil som Stjärnflottan skickade över i Hunters. Janeway har låtit honom jobba med filmen eftersom han har ett enormt välutvecklat språksinne och påstår sig kunna se mönster där andra ser kaos.

Bland fragmenten i filen hittar man en positionsangivelse som verkar viktig, och ligger precis i närheten. Där visar det sig vänta en helt ny typ av Stjärnflotteskepp, utrustat med en revolutionerande teknisk framdrivningslösning som gjort det möjligt för skeppet att ta sig till deltakvadranten på bara tre månader. Det är dock helt obemannat, och det finns inga meddelanden till Janway och de andra på det. Men lagom till upptäckten av skeppet lyckas Arturis sätta samman ytterligare en del av meddelandet från Stjärnflottan. Där förklaras skeppets teknik och förhoppningen om att det ska kunna ta Voyagers besättning hem, snabbt och enkelt.

När en eventuell hemkomst nu närmar sig är det vissa i besättningen som tvingas tänka igenom saker ordentligt. Framför allt är det Seven of Nine som verkar oroa sig över att komma “hem” till en plats som hon inte uppfattar som sitt hem. Hon probar lite försiktigt med andra som skulle kunna dela hennes farhågor – Torres, till exempel, som ju faktiskt är Maquis och kanske skulle kunna möta rättsliga konsekvenser av det när hon återvänder till Jorden. Efter lite funderande ger Seven sitt besked till Janeway: att hon inte tänker följa med till Jorden. Hon stannar hellre kvar i deltakvadranten på egen hand. Kanske låter hon sig till och med återassimileras till borgerna. Och som vanligt lindar hon inte in sina åsikter när hon ska förklara varför.

SEVEN: I may have come a long way, but not in the direction you think. You’ve attempted to influence my development. You exposed me to your culture, you ideals. You hoped to shape me in your own image. But you have failed. You may have noticed our tendency to disagree.
JANEWAY: Oh, I’ve noticed. 
SEVEN: Then you must also recognise that I do not share your values. Your desire to explore space is inefficient. Your need for familial connections is a weakness. Your infatuation with this planet is irrational. 
JANEWAY: I won’t argue that you’ve turned out differently than I expected, and that we often have conflicting points of view. But right now, the stakes are higher. This crew needs your expertise. Abandon them and you diminish their chances of getting home. 
SEVEN: Irrelevant. 
JANEWAY: No, it’s not. We’ve given you a lot, Seven. It’s time you gave something in return. 
SEVEN: I have, on many occasions. Now I refuse. 
JANEWAY: What would you do, go back to the Collective? 
SEVEN: I don’t know. 
JANEWAY: Then what exactly do you have in mind? 
SEVEN: I don’t know. 
JANEWAY: That’s my point. You’re asking me to cast you adrift in the Delta Quadrant alone and without support. I wouldn’t grant that request to any member of this crew because it’s too dangerous.

Som vanligt på sistone så är det en hätsk och sårig ton mellan Janeway och Seven. Janeway vägrar dock godkänna Sevens begäran. Hon är helt säker på att det är Sevens rädsla som talar, och att hon och besättningen faktiskt lyckats väcka mänskligheten till liv hos henne – mer så än Seven vill erkänna. Det visar sig, förstås, lite senare i avsnittet, att Janeways intuition stämmer. Det gör den också kring det nya skeppet och Arturis. Janeway lyckas på egen hand sätta samman resterna av meddelandet från Stjärnflottan, och det innehåller helt annan information än den som Arturis tagit fram. Nämligen att Stjärnflottan inte har någon aning om vad de ska göra för att hjälpa Voyager hem, men skickar över lite kartor just in case.

Det är Arturis som legat bakom bedrägeriet, och förfalskat meddelandena för att locka Voyager och hennes besättning i en fälla. Så fort skeppet var fyllt med besättning så var det meningen att det skulle dra iväg till borgernas område av rymden, med assimilering som följd. En hämnd för Janeways beslut att alliera sig med borgerna för att kriga mot Art 8472. Den segern gjorde att borgerna senare kunde koncentrera sig på att invadera och assimilera Arturis hemvärld. Så nu vill han ge tillbaka. Han lyckas ta kontrollen över sitt skeppet, och sätter kursen mot borgerna – men kvar på skeppet från Voyagers crew finns bara Janeway och Seven. Resten har man hunnit evakuera.

För några blogginlägg sedan skrev jag lite om historieskrivning sedd ur olika perspektiv. Det här avsnittet var väl ett alldeles utmärkt exempel på ett beslut som Janeway ser som ett av sina bästa, men som fick förödande konsekvenser för andra. Janeway menar nog att hon räddat galaxen från förstörelse, medan hon knappast skulle framstå som en hjälte i Arturis folks historiska museum i framtiden. Om de nu skulle ha några sådana. I och med Janeways allians med borgerna så blev ju nästan hela hans ras assimilerad.

Voyager lyckas i varje fall förfölja Arturis skepp och transportera över Janeway och Seven innan han når borgernas territorium. För, precis som Janeway trodde, så är ju egentligen inte Seven supersugen på att bli en borgdrönare på nytt. Arturo, däremot, får se sig själv falla offer för den fälla han gillrat. Han välkomnas hem av ett gäng borgkuber som genast attackerar hans skepp. Men kan man tänka sig att Arturos hat mot Janeway nu går in i kollektivet? Kommer Borgerna på nytt att sätta efter Voyager? Och mänskligheten??

Ett stabilt avsnitt det här. Kanske inte så storslaget som man skulle önska sig av en säsongsavslutning, men helt okej. Det är ju lustigt att det jag minns mest av hela Hope and Fear är att Arturis har en spak som på en sekund helt förändrar utseende på brygga – från Stjärnflottegränssnitt till originalutseende. Arkiverar den under fliken Ytterst osannolika alienuppfinningar.

Janeways och Sevens relation står på nytt i centrum i Hope and Fear. Det är tydligt att manusförfattare och producenter är ytterst intresserade av deras dysfunktionella mor-dotter-relation. Själv blir jag oftast otroligt irriterad på Janeway i de här scenerna. Jag tycker att hon är helt oresonlig gentemot Seven och aldrig ger henne rätt eller medhåll. Jag menar, Janeway har i praktiken kidnappat en borg, isolerat henne från sitt kollektiv och mer eller mindre tvingat henne till att bli människa – allt mot hennes vilja. Och ändå har hon mage att stå och säga att hon har gett en massa saker till Seven, som borde vara tacksam och nu betala tillbaka. Jag är inte helt övertygad om att det är den objektivt sett korrekta beskrivningen av det som hänt, oavsett vad man tycker om borgerna. Känns ju snarare som gammal kolonialistiskt tänkande. Ni vet, när man som en “gåva” tvingar på andra kulturer sin egen civilisation.

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 555 tv-avsnitt.

VOY: One. Det där Seven får hallisar av att vara ensam i en nebulosa.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Voyager närmar sig en nebulosa som visar sig vara fylld av någon form av ospecifik men extremt farlig strålning. De enda som inte får brännskador och huvudvärk av den är Hololäkaren (givetvis) och Seven of Nine (mer oklart varför). Så eftersom nebulosan är typ gigantisk och skulle ta massor av tid att åka runt så beslutar sig Janeway för att trotsa strålskadorna och köra rakt igenom den i stället. Besättningen skyddas genom att sövas ner i kryokammare och Seven och läkarhologrammet får ta över driften av skeppet. Janeway fattar det här beslutet väldigt lättvindigt, med ett undantag. Kommer Seven att klara av ensamheten ombord – hon som är uppvuxen som en del av ett jättelikt kollektiv?

Svaret är förstås nej, men det är lite oklart om Sevens krisande under isoleringen beror på psykologi eller teknik. Den där strålningen i nebulosan påverkar nämligen all utrustning ombord, även de implantat som Seven har. Så när läkarhologrammets mobila system slagits ut får hon springa runt ensam på ett skepp där allt håller på att paja, samtidigt som hon får sällskap av diverse hjärnspöken och hallucinationer, varav en del skapas av hennes hjärna och en del eventuellt kommer från implantaten. En mardröm är det i vilket fall som helst.

Jag gillar när Star Trek närmar sig skräckfilmsgenren, som här. Tycker också att man under manusarbetet fått till en bra spännvidd på de där hallisarna. Borgspöken, hörselvillor och så en slemmig snubbe från ett mötande rymdskepp som först vill byta varor, men sedan börjar leka en livsfarlig kurragömma med Seven ombord på Voyager. Ångest från borgtiden blandas med kraven och ansvaret som Janeway ålagt henne, det blir en enda fasansfull och ångestfylld röra i Sevens huvud. Till sist verkar hela Voyager på gränsen till paja. Seven måste, under de sista skälvande minuterna av färd genom nebulosan, välja mellan att stänga av kryokamrarna eller de livsuppehållande systemen på skeppet som håller henne vid liv för att Voyagers motorer ska föra dem framåt. Och hon fatta beslutet inför spökbilder av Janeway och de andra som hånar och stressar henne. Så hon väljer kollektivet, och svimmar själv av när syret och värmen stängs av på skeppet. Men hon räddas givetvis när skeppet tagit sig ut ur nebulosan.

One är en schysst genreövning som aldrig kändes sökt eller ansträngd när den översatts till rymdskeppskontexten. Tvärtom, bara tanken på att trava omkring ensam i flera veckor på det där stora skeppet. Brrr. Däremot undrade man ju lite varför flickebarnet inte kunde tända upp ljuset i de korridorer hon gick omkring i. Var det tvunget att vara nedsläckt och extra creepy?

Avsnittet slutar i uppbygglig anda. Seven, som tidigare dragit sig undan alla sociala sammanhang och föraktat sina besättningskollegor frågar om hon får sitta med de andra i mässen ett tag. Bara för att få lite sällskap. Naaah. Så rart.

Betyg: 9/10,

Voyager. Säsong 4, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 553 tv-avsnitt.