Star Trek VIII: First Contact. Det med tidsresan, borgdrottningen och mänsklighetens första kontakt med aliens.

Det känns verkligen som en högtidsstund varje gång jag får lite omväxling i min Star Trek-kosten, det vill säga får kolla på en av långfilmerna istället för ytterligare ett tv-serieavsnitt. Fast i samma andetag kanske jag också ska tillägga att den där festliga känslan brukar komma av sig ganska snabbt. Det är ofta problematiskt när tv-serier ska bli långfilm, och Star Trek är verkligen inget undantag från den regeln.

First Contact känns ändå som en av de första Star Trek-filmerna som lyckas kombinera de två formatens bästa sidor. Här finns både det lite större anslaget, med ny information som förändrar både kanon och historieskrivningen i hela Star Trek-universumet, kombinerat med en förhållandevis rak actionfylld intrig. Man har också skippat den där påfrestande självhögtidligheten som dyker upp i en del av filmerna, utan verkar bara fokusera på att vällustigt bjussa på allt det där som man inte brukar ha råd med att göra på en tv-budget.

Samtidigt är det ju extremt märkligt att First Contact på så många sätt påminner om Voyagers senaste dubbelavsnitt (som sändes i amerikansk tv bara någon vecka före biofilmspremiären). Det här alltså ytterligare ett tidsreseavsnitt där en stor del av handlingen utspelas på Jorden, precis som i Future’s End. Faktiskt känns det som att Future’s End på det sättet snodde en del av First Contacts thunder, om man så säger. Det är tur att den här filmen har ytterligare en usp: borgernas återkomst. För det var väl troligtvis de assimilerande människomaskinerna som var det största skälet till att många Star Trek-fans släpade sig till biograferna (First Contact drog totalt in mer pengar än någon annan Star Trek-film tidigare, räknat i intäkter från hela världen).  

Här introduceras också en helt ny figur – en borgdrottning. Inte ens borgerna, själva förkroppsligandet av kollektivism och platta organisationer, fick i längden vara ledarlösa i Star Trek-sagan. Någon kände behovet av att villainifiera borgkollektivet, och man kan ju förstå dem. I längden skulle det kanske bli lite tråkigt med en motståndare där varje enskild kugge inte hade så mycket att säga, göra eller tycka till om. Borgernas repliker, basala ordrar från den kollektiva bikupehjärnan, nådde ju sällan särskilt avancerade nivåer. Bättre då med en kvinnlig bov som kan vara både slemmig och sexig samtidigt. Men borger med en drottning är samtidigt inte riktiga borger för mig, de känns nu ännu mer som ett gäng förslavade arbetsmyror. Jag är till och med lite avig när det gäller arbetarborgernas nya look. Medan borgdrottningen enkelt slinker ut och in i olika robotkroppar så ser arbetarbina i kupan ut som illa ihoplappade hybridmänniskor med sina grova sladdar, tjocka plaströr och klumpiga accessoarer. Trots att deras outfits uppdaterades till den här filmen så känns de nu ännu mer som steampunk-lajvare snarare än representanter för galaxens tekniskt mest avancerade civilisation. 

Handlingen i First Contact kretsar en hel del kring att Picard fortfarande i viss mån är uppkopplad till Borgkollektivet, efter sin korta tid som medlem där. Han vaknar mitt i en dröm som handlar om borger, ett första varsel om att de är på väg tillbaka in i Federationens territorium. Och när de väl är där förutser han vissa av deras handlingar och strategier, vet till exempel var på den där borgkuben det är bäst att ösa in torpeder och annat skit. Vad Picard däremot inte har en aning om är att borgernas avgörande strid mot mänskligheten ska ske i det förflutna. De reser tillbaka i tiden till år 2063 med syftet att sabotera mänsklighetens första kontakt med varelser från andra planeter – för att senare på ett enkelt sätt kunna erövra planeten. Utan den första kontakten, ingen Jord som är medlem i Federationen. 

Lyckligtvis följer Enterprise med i svallvågorna av den här tidsresan, och gör sitt för att historien ska avlöpa på det sätt som det var tänkt. Det blir en strid som utkämpas på två fronter. Dels mot borgerna som lyckas transportera över sig själva till Enterprise, och där försöker ta över skeppet. Väl där lockar borgdrottningen Data till att samarbeta med löftet att göra honom mer mänsklig, bland annat genom att transplantera in mänsklig hud på honom. 

Den andra fronten är på Jorden, där det handlar om att få en försupen rymdtekniker, Zefram Cochrane (som även dyker upp i originalserieavsnittet Metamorphosis), att genomföra uppskjutningen av sin farkost – det är den som ska färdas i warphastighet, upptäckas av vulcaner och sedan leda till Jordens medlemskap i Federationen. Dessvärre pratar man lite för mycket med honom om hans framtida kändisskap, och håller på att ge honom så pass mycket prestationsångest att han försöker fly från sin egen rymdfärd. Men, hur var det nu med tidsparadoxer? Direktiv om tidsresor? Förorenade tidlinjer? Och var höll tidpolisen hus? Jo, jag fattar att det kanske inte fanns så många alternativ för Picard och de andra, men lite klädsam tvekan och tvivel hade kanske varit på sin plats. Dessutom, eftersom Enterprise ganska smärtfritt kunde ta sig tillbaka till rätt tid igen – betyder det här att Federationen i detta nu fick tillgång till tekniken för att resa i tiden?

Det finns mycket kul här: Worf, Picard (och en annan snubbe som dör) viktlösa i rymden, ett holodäckspartaj, Moby Dick-referenser och ett gräl som leder till riktigt jobbig stämning mellan Worf och Picard. Ja, man drar till och med ett Björn Borg-skämt (“Borg, that sounds swedish”). Äventyren på Jorden är däremot kanske inte fullt så spännande. Och trots att jag si början av blogginlägget skrev det där om att det var skönt att man inte var så självhögtidliga så hade det kanske behövt lite till av just det där episka för att jag skulle bli riktigt nöjd med den här filmen. Kanske hade det räckt med att man låtit bli att göra Zefram Cochrane till en komplett idiot?

Betyg: 8/10

Det här är den åttonde av 13 producerade Star Trek-filmer. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom sett 453 tv-avsnitt.

TNG: Descent del 2. Det med Lores hämnd och Crushers resa in i solen.

tng-descent-2-1I de två Descent-avsnitten syns för första gången en verklig svaghet hos borgerna. Detta kollektivistiska folk som – ständigt uppkopplade med varandra via högteknologiska implantat – tänker, fattar beslut och agerar som en enda organism. Hugh, den avprogrammerade borgen som Enterprise besättning skolat om till en enskild individ, har fört med sig individualismen som en smitta ombord på sitt borg-skepp och det har fått deras civilisation att ruttna inifrån. I en scen beskriver Hugh hur ingen längre kunde samarbeta ombord på borgernas skepp, inga beslut blev fattade och hur de bara drev genom rymden eftersom ingen visste vart de var på väg.

tng-descent-2-3Det är rätt enkelt att tolka det här som en kommentar till den förvirring och frustration som uppstod i östeuropa och Ryssland efter kommunismens fall – eller för den delen det som händer i vilket samhälle som helst där en stark centralmakt plötsligt faller och ett nytt system ska införas. Alltså är det också bekvämt att anta att borgerna i sig tidigare i serien har varit en lätt förklädd skräckvision av socialism. Kollektivismen som ett effektivt sätt att skapa en krigsmaskin på, där individen snabbt förvandlas till en viljelös slav som underkastar sig kollektivets vilja.

På den hyfsat marknadsliberala (understatment) sajten Foundation for Economic Education hittar jag en gammal artikel från 1997 av författaren och akademikern Stephen Yates där han bland annat tar upp borgernas assimileringstaktik. Det vill säga att Borgerna varje gång de möter en ny civilisation inkorporerar både individerna och dess teknik in i sin jättelika, kollektiva kunskapsbas. Jag tolkar honom som att det här är en ren överlevnadsstrategi för ett kollektivistiskt samhälle av det här slaget, eftersom civilisationer som förtrycker individens initiativförmåga har svårt att generera tekniska framsteg och utvecklas.

The Borg conform well to the notion that collectivism is essentially parasitic. The Borg subsist by assimilating other cultures, adding new technologies to their own. The Borg are the ultimate users, Q had explained to Captain Picard in the earlier episode. They’re not interested in humans. They just want your technology. They’ve identified it as something they can consume.

Längre fram i Star Trek ska jag tydligen få reda på hur manusförfattarna får ihop det kollektiva tänkandet och associationerna med socialism med att borgerna rent formellt verkar vara en monarki. Det ska bli spännande. Yates menar i alla fall att Star Treks borger är bland de mest skrämmande skildringarna av hur ett kollektivistiskt pk-samhälle skulle se ut.

Anyone who finds collectivism tempting ought to seek out those Next Generation episodes featuring the Borg. Thanks to Star Trek, it is no longer impossible to imagine what a society controlled by an actual collective mind would be like. It isn’t pretty.

Å andra sidan finns det stora möjligheter att läsa in vad man vill i borgerna och deras kubformade rymdskepp. På den här sajten hävdar en ateist till exempel att himmelriket är som borgernas skepp. Dessvärre verkar hen inte superinsatt i Star Trek (det finns ju kvinnliga borger).

Än en gång går jag händelserna lite i förväg men argumentationen går lite i den här stilen:

In explaining the purpose within the collective, the Borg Queen replies to Lt. Commander Data:

“I am the beginning. The end. The one who is many. I am the Borg… I am the Collective. I bring order to chaos.”

Note how similar this is to Jesus in Revelation 21:6:

“I am Alpha and Omega, the beginning and the end. I will give unto him that is athirst of the fountain of the water of life freely.”

tng-descent-2-4Jag fortsätter jakten på fler Borgtolkningar framöver. Men om det numera individualistiska borgskeppet är en tolkning av post-kommunismen i öststaterna så kan man se Datas onde tvillingbror Lore som den starke och visionäre ledare som använder förvirringen för att få makt. Kanske en oligark. Eller en populistisk politiker. De viljelösa borgerna vill i vilket fall bli styrda och hyllar sin nya ledare som viljelösa får. Men det finns några borger där individualismen utvecklats så pass att de inte vill tjänstgöra som legosoldater för en ny härskare. Deras ledare är förstås Hugh, som bland annat visar upp de borger som skadats när Lore gjort medicinska experiment i sin strävan att skapa en ny, icke-biologisk livsform. Den slutgiltiga vision som Lore har för borgerna i framtiden.

tng-descent-2-5Den andra delen av Descent innehåller ovanligt mycket action, åtminstone i Star Trek mått mätt. Läskigast är väl när Geordis hjärna ska ersättas med en artificiell version av hans personlighetsförändrade ex-bff Data. Mest pinsamt är det att Picard lyckas med det gamla “locka vakten till cellen genom att låtsas att någon är sjuk”-tricket (de lättlurade borgvakterna verkar varken ha läst Musse Piggs deckaräventyr eller kollat på originalserien av Star Trek).  Däremot gillade jag doktor Crushers sammanbitna ledarstil när hon är inne och vikarierar som kapten. Även om hon kör skeppet rakt in i en sol grundat på ditintills oprövade teorier. Kul dock med den feministiska blinkningen där den manlige besättningsmedlemmen mycket motvilligt tvingas ta sin yngre, kvinnliga kollega på allvar.

Det var väldigt mycket olika strålar en bit in i avsnittet, som liksom skulle skickas ut mot Data för att tvinga honom till en omstart, samtidigt som Lore hade fräcka saker dolda under naglarna som också påverkade Datas känsloliv. Att Data slutligen skulle ta sitt förnuft till fånga var väl ingen överraskning för någon, däremot gillade jag att den individualistiske borgen Hugh gick vara hjälte för en gångs skull.

Etng-descent-2-6xakt hur långt individualismen nått i det stora borgmedvetandet stod inte riktigt klart efter det här avsnittet. Kommer jag att vara tvungen att vänta på långfilmen för att få reda på det, tro?

Descent 2 är  däremot ett välgjort avsnitt, snäppet bättre men når inte riktigt upp till en nia tycker jag (har velat fram ocj tillbaka tre gånger). Visserligen känns avsnittet påkostat och innehåller fler statister , utomhusscener och en resa ini en sol, men också med en något mer fabriksproducerad känsla. Twisten på slutet, där Data ger upp drömmen om att få ett känslochip inopererat i sig eftersom känslor fick honom att nästan döda Geordi känns lite ofärdigt tycker jag.

Betyg: 8/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 275 tv-avsnitt. 

TNG: Descent, del 1. Det där Data blir arg, borgerna mordiska och Stephen Hawkins spelar poker.

Stephen Hawking TV Show 1993

Varför förändra ett vinnande koncept? Ännu en gång avslutas en säsong av The Next Generation med första delen av ett dubbelavsnitt. Och varför inte köra borgerna i repris när man ändå håller på och återvinner lyckade säsongsavslutningar?

tng descent 1 5Fast. Något har hänt med borgerna. När besättningsmedlemmarna från Enterprise hamnar i eldstrid med dem så är de hämndlystna istället för känslokalla, de använder pronomet “jag” och har namn på varandra. Riktiga namn. Som Bosus, till exempel. Okej, det kanske inte låter som ett “riktig” namn, men är betydligt bättre än typ “third of five” som borger brukar heta. Men även borgernas beteende i stort har förändrats. De är inte längre intresserade av att assimilera främmande civilisationer, utan vill istället utrota alla lägre stående samhällen och raser. Federationen och mänskligheten ingår där.

När hjärntrusten ombord på Enterprise spekulerar kring det som hänt pekar alla indicier åt ett och samma håll. Borgen Hugh som vi fick möta i avsnittet I, Borg. Det där Enterprisegänget hittar en skadad borg som de nästan blir lite kompis med. Tanken från början var att använda honom som en trojansk häst, ett sätt att infektera Borgernas kollektiva medvetande med ett datorvirus. Men när Picard och de andra hängt lite med Hugh (som de så småningom döpte honom till) så kunde inte Picard med att använda honom som en smittbärare. Picard lät honom återvända i stället återvända som individen Hugh – någonstans med baktanken att det i sig skulle fungera som ett slags virus för borgernas civilisation. Nu verkar det som om individualismen har spritt sig, men att det bara lett till att borgerna är ännu mer blodtörstiga och aggressiva än förut.

tng descent 1 2Borgerna i alla ära, men det stora mysteriet i det här avsnittet är att deras närvaro gör Data förbannad. Alltså, jättearg. På riktigt. Det är faktiskt första gången som Data känner en riktig känsla, och det är ett trauma som han har svårt att komma över. Inga genomgångar av hans mekanik eller databaser kan förklara hur känslorna uppstod, och trots att Data lägger ner en massa timmar på holodäck för att rekonstruera situationen som gjorde honom superarg så går det inte att framkalla känslan på nytt.

tng descent 1 3Svaret på alla frågor stavas Lore. Datas onde androidtvilling, som manusförfattarna nu plockar in i serien igen – sist han var med var i början av säsong fyra. Och den här gången verkar Lore ha kommit på ett sätt att få sin snälle bror att också välja ondskan. Kicken av att kunna känna något verkar sätta allt förnuft hos Data ur spel.

Hur det går? Ja, det får vi se i nästa säsong! Ska Lore, Data och borgerna tillsammans försöka ta över galaxen, eller har Picard och gänget något att sätta emot? Som helhet ett väl genomfört avsnitt. Och när jag nu ska sätta betyg så är det framför allt avsnittets inledande parti poker med Data, Albert Einstein, Stephen Hawkins och Isaac Newton tillsammans på holodäck som gör att det här blir en definitiv åtta, snudd på nio!

Betyg: 8/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 274 tv-avsnitt. 

 

I, Borg. Det om Borgen Hugh och individualismen som ett datavirus.

tng i, borg

Det känns som staben bakom The Next Generation drabbats av ett slags kollektiv attack av välvilja och optimism under den här säsongen. Det här avsnittet handlar ju om ganska förskräckliga saker – om hur man hittar en skadad borg som man sedan under fångenskap planerar att infektera med ett datorvirus, som sedan ska spridas till alla borger och sprida död och förstörelse. Trots doktor Mengele-feelingen på den intrigen så är känslan genom hela det här avsnittet den totalt motsatta. Det känns mest som att jag tittar på en historia om hur en övergiven och skadad hundvalp hjälps tillrätta i livet. Borgen Hugh är helt enkelt den gulligaste borgen i universum, och hans hundögon, förlåt hundöga, får till och med den hämndlystne Picard att smälta.

tng i, borg 4Fast ytterst är det förstås mest en berättelse om att alla ombord på Enterprise är så fantastiska och urmysiga individer att de inte kan tycka illa ens om en borg. Och att deras och federationens individualistiska livsstil är så förförisk och lockande att man till och med kan omvända en borg till den. Hugh, som Geordi döper borgen till,  är förbluffad över att det är så tyst ombord på Enterprise. Att inga röster talar inuti hans huvud på nätterna. Till slut återvänder han till sitt folk enbart för att skydda personalen ombord på Enterprise. Framför allt Geordi som han uppenbarligen utvecklat en man-crush på. Om inte Hugh återvänder till borgerna, så kommer de att leta efter honom. Om han återvänder självmant kan Enterprise skonas. Picard hoppas att blotta minnet av ett liv som en individ nu ska spridas som ett virus bland borgerna.

tng i, borg 3Avsnittet slutar med att doktor Crushers genomhumanistiska retorik vinner över de onda och antihumanistiska krafterna ombord. Lite oväntat med tanke på att jag åtminstone befarade att hon drabbats av minnesförlust i avsnittets början. Att säga nej till en potentiell lösning att utplåna borgerna på känns väldigt verklighetsfrånvänt, med tanke på hur nära borgerna var att assimilera hela mänskligheten. Annars är väl det mest minnesvärda i det här avsnittet när Picard går in i sin borg-persona när han ska prata med Hugh. Hur mycket borg finns det kvar inuti Picard egentligen? Och varför hade han ett personnamn som borg, när stackars Hugh bara hette tredje av fem?

För att vara en huvudfiende till Federationen så har borgerna varit högst frånvarande under nästan två säsonger. Så det blir nästan lite trevligt att på nytt se en steampunkare ombord på Enterprise. Också lite av en lättnad med ett avsnitt som åtminstone är okej, efter den senaste tidens bottennapp.

Betyg: 6/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 225 tv-avsnitt. Det här är också mitt femtionde inlägg i årets #blogg100-utmaning.

The Best of Both Worlds – pt 2. Hacker-romantik och upplösningen på dramat.

tng both worlds 2 3

(För att hänga med på vad som händer i det här avsnittet rekommenderas läsning av blogginlägget om den första delen av detta dubbelsavsnitt)

Jag såg förstås del 1 och del 2  i följd av The Best of Both Worlds. Trodde, lite naivt, att de spelats in back to back, vid samma tillfälle. Men så enkelt går det förstås inte att göra saker och ting på TNG-kontoret. Man måste ta lite semester mellan del ett och två. Och kanske vänta på att serien förnyades ytterligare en säsong. Men trots att upplösningen inte var skriven när del ett spelades in, så känns avsnitten väl sammanhållna. Picard har lite mer svart smink i ansiktet, det är väl den största skillnaden.

Mest i det här avsnittet gillade jag det faktum att borgerna assimilerat Picard och fått tillgång till hans minnen och erfarenheter. Rikers utmaning blir alltså att göra en attack och en manöver som Picard inte skulle kunna förutse. För nu är det dags för Den Stora Upplösningen. Mänsklighetens hela överlevnad står på spel, och stämningen ombord på Enterprise har väl aldrig påmint mer om den i Battlestar Galactica  –  det vill säga folk är fullt medvetna om att det kommande slaget mot borgerna kan bli det sista de gör i livet. Vad ägnar sig manusförfattarna då åt? Tja, de skriver en scen med ett lite halvformellt möte, till exempel. Där Riker utser sin efterträdare som försteofficer ombord på Enterprise. Ibland blir jag bara sjukt trött på hela det här militäriska systemet ombord på Enterprise. Det känns som att det viktigaste budskapet i det här avsnittet är vikten av formalia och rangordning ombord. Att den här hypermilitära organisationen går humanismens ärenden är egentligen det mest osannolika med hela The Next Generation.

tng both worlds 2 5Resten av de smått märkliga valen i del två av The Best of Both Worlds förklaras med de budgetramar som finns för serien och som vi då och då blir plågsamt medvetna om. Till att börja med så får vi ju aldrig se det stora slaget mellan Stjärnflottan och borgerna under kubens färd mot Jorden. Bara vara med om efterspelet. Färdas genom de brinnande vraken av fler av flottans skepp än vi någonsin sett samtidigt i serien. Visst, det är en magnifikt sorglig och ödslig scen,  men det är ju trots allt inte som att vi är extremt bortskämda med storslagna rymdslag i Star Trek. Kunde vi inte fått se lite pang-pang åtminstone?

Andra lösningar känns mest lite enklare än de borde. Borgernas märkligt slappa inställning till säkerhet ombord på sin kub (det vill säga att de uppfattar Enterprise besättning som ett så obetydligt icke-hot att de långa stunder fått spatsera omkring nästan ostörda ombord på borgskeppet) har i och för sig skärpts något. Men det verkar ändå lite för enkelt för Worf och Data att kidnappa tillbaka Picard, nästan lika simpelt som det var när borgerna snodde honom från Enterprise i förra avsnittet.

tng Best of Both Worlds 2 2Så hur ska då Enterprise kunna lyckas med det Stjärnflottan misslyckats med. Ett enda skepp mot borgernas kub. Förstärkt av att man assimilerat Picards hjärna till sitt kollektiva medvetande. Jo, då är det dags för seriens största släng av hackerromantik hittills. Data lyckas via Picards borg-hjärna ta sig in i motståndarsidans interna kommunikationsnätverk och programmera in kommandot för att alla ska gå och lägga sig. Geek-extravaganza! En tydligare eftergift till den förväntat nördiga kärnpubliken av serien har jag inte varit med om sedan Wesley Crusher skrevs in i serien.

Men min största invändning är nog trots allt det egentliga slutet där borgerna SPRÄNGER SIG SJÄLVA I LUFTEN. Inte ens det smutsiga arbetet måste Enterprise-crewen besvära sig med ta itu med. Otroligt….bekvämt för alla inblandade. Framför allt med tanke på hur vida överlägsna borgerna varit jämfört med Federationen så här långt. Nå, faran är väl inte helt och hållet över, jag antar att vi lär ju se mer av borgerna framöver. Eller vänta, det vet jag helt säkert. För jag hann ju inte inte stänga av trailern för säsong fem tillräckligt snabbt när jag påbörjade säsong fyra.

Okej, så jag raljerar lite. Men trots gnället ovan så är det här ett helt okej The Next Generation-avsnitt. Man är åtminstone konsekventa i den anti-estetik som jag skrev om i förra inlägget. Det här är inte en serie som andra. Här är det hjärnkapacitet som ska imponera på tittaren, snarare än action. Och en scen där skeppets ledningsgrupp har möte smäller alltid högre än smetigt känslotjafs.

Förresten, blev helt lycklig när jag häromdagen lyssnade på den nya podcasten Saturday Morning Trek och de drog ett skämt om det futtiga ingripandet mot borgerna i  The Mars defence perimeter (det hela var över på cirka tio sekunder) och….jag förstod det. Det hade jag inte gjort för bara en vecka sedan. Ibland tror jag att det här projektet är värt att genomföra bara för lyckan av att förstå ytterligare ett internt Star Trek-skämt i en podcast.

Betyg: (en svag) 8/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 177 tv-avsnitt.

The Best of Both Worlds – pt 1. Det där Picard blir en borg, och Star Trek lyckas åstadkomma sin första cliffhangersäsongsavslutning någonsin.

tng the best of both 4

Det här avsnittet har jag sett fram emot i ungefär 32 avsnitt (för att vara exakt). Så länge är det alltså sen borgerna senast var med i serien. Och vilken väntan det varit. På många sätt känns det som om hela den här säsongen bara gått åt att vänta på borgerna. Men under mina bildsökningar och genom bluray-boxens egen försorg har jag ju redan av misstag sett de chockerande bilderna: Picard som BORG! (det skulle vara intressant att höra hur den som satte samman bluray-boxen tänkte när varje ny säsong inleds med en trailer för…NÄSTA SÄSONG. Människor som är mer spoilerkänsliga än jag riskerar liksom att avlida).
tng the best of bothBorgerna är alltså äntligen här, men får uppriktigt sagt inte så mycket utrymme – åtminstone inte i den form vi känner dem. De kidnappar nämligen tämligen omgående Picard, som får ett nytt namn  i sin nya inkarnation och sedan hanterar det mesta av kommunikationen mellan borg-kuben och Enterprise. Slås ännu en gång hur borgerna ser ut som tokroliga variationer på figurerna i De förlorade barnens stad. Gillar att man för en gångs skulle också ansträngt sig med en ordentlig b-handling i det här avsnittet. Det är Riker som blivit erbjuden ytterligare ett kaptensjobb, men som inte är särskilt sugen på att lämna Enterprise. Samtidigt dyker en sassy utmanare upp på bryggan, karriärkåta Shelby, som redan bestämt sig för att efterträda Riker innan han ens själv bestämt sig för att ta det nya jobbet. Hon är skitstörig, medan Riker verkar vilja sätta henne på plats mer för att han känner sig hotad än för att hon egentligen gör något fel. Äntligen lite drama! Och på nytt påminns vi om hur det mjäkiga samtalsklimatet ombord på Enterprise saboterar alla försök till melodramatiska såpaintriger. Technobabble, däremot, gillar man så mycket mer och en hel del sådant blir det. Mycket spektrumvariationer eller frekvensvariationer eller vad det nu var.
tng the best of both 3Det här är ju ett avsnitt som till exempel bredvidläsningsboken The Star Trek: The Next Generation Companion går ner i brygga inför. Jag gillade det, men om vi ska vara riktigt ärliga – och det ska vi ju – så saknas en viktig ingrediens. Spänning. En sak jag tänkt på även tidigare är hur dåliga man är i The Next Generation på att fylla sina intriger med både action och riktig suspense. Till och med originalserien lyckades bättre. Där klippte man åtminstone in lite bilder då och då på random besättning som sprang runt och hade panik och ramlade i skeppets korridorer. Här kan det dö det ett tjugotal personer av en söndertrasad vägg i skrovet, och vi får inte se en enda bild förutom exteriören och läget på bryggan (oklart om det är i det här avsnittet eller del två, och hur många som dog, men ni förstår vad jag menar).

tng the best of 5Och, jo. Jag förstår att det måste vara budgetskäl som ligger bakom bristen på inklippta scener med konsekvenserna av olika väpnade konflikter, men det förändrar inte att det faktiskt är rätt illa genomfört. Framför allt eftersom i stort sett ingen på bryggan någonsin ger efter för stress, förtvivlan eller panik. I avsnitt som det här skulle man rentav kunna säga att serien följer något slags antidramaturgi. Det är helt enkelt lite oengagerande att sitta och se på ett avsnitt där i stort sett alla ständigt är tappra, modiga och kontrollerade. Det här att hela mänskligheten faktiskt är hotad får man lägga till själv. Det är också symptomatiskt att när man nu äntligen skapat en ny superskurk i Star Trek-universumet, så är det en ras som till hälften är maskiner. Helt utan känslor. Över. Huvud. Taket. Star Trek: The Next Generation kan helt enkelt beskrivas som serien som HATAR känslor. Det är så att man nästan längtar efter McCoy och några av hans svavelosande utbrott.

Så vad blir det för betyg då? Tja, jag håller mig försiktigt avvaktande. Det här var kul, men mina högt uppskruvad nördförväntningar infriades inte riktigt.

Betyg: (en stark) 8/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 176 tv-avsnitt.

Q Who. Det där borgerna dyker upp för första gången!

tng q who
Resten av avsnitten i den här säsongen av The Next Generation bleknar i jämförelse med Q Who. Men inte på grund av att den enerverande Q dyker upp på nytt, vilket ju uppmärksammas i avsnittstitetng q who 4ln. Han är precis lika jobbig som vanligt – den här gången söker han jobb på Enterprise, uppenbarligen fortfarande persona non grata inom det Q-kollektiv han tidigare var en del av (eller ska man kalla det enitet non grata?). När Picard tackar nej till hans erbjudande blir han förbannad, och på ett ögonblick kastas Enterprise två års restid bort i galaxen. Och det är där det händer. Första mötet med borgerna – de ultimata maskinmänniskorna.

tng q who 5Borgerna verkar gå genom galaxen som en gräshoppssvärm, där de assimilerar både livsformer och teknik och bara lämnar rester av krossade civilisationer efter sig. Genom att kombinera teknik och biologia, och genom att använda sig av kollektivt tänkande är de en helt annan typ av fiende än vi sett tidigare i Star Trek. Mäktigare, farligare och med mycket mer stilrena estetiska preferenser än tidigare motståndare (tänk lite De förlorade barnens stad och en uppsjö av andra cyberestetiska upplevelser). I det här avsnittet får vi bland annat se den serverhall-liknande insidan av deras skepp, och deras barnkammare – där bebisarna föds helt mänskliga, men mycket tidigt får implantat inopererade.

tng q who 2Borgerna är coola, men i det här avsnittet får vi också en helt ny bakgrund kring vem Whoopi Goldbergs rollfigur Guinan egentligen är. Hon går från att i stort sett ha varit en mysig bartender, till att nu framstå som en uråldrig och mystisk person med en extremt intressant historia – hon och Q känner varandra sedan 200 år tillbaka, och ett tag ser det till och med ut som om de två ska mäta sina krafter i något slags uppgörelse. Här finns alltså mer än bara schyssta drinkrecept att hämta. Eftersom Guinan är den enda som har någon tidigare erfarenhet av borgerna, hennes folk fördrevs från sin hemplanet av dem, så avancerar hon snabbt i graderna – från barchef till rådgivare i Enterprise verkställande utskott. Delaktig i besluten när man försöker välja taktik mot borgernas och deras kubformade rymdskepp. Men några egentliga förklaringar till hur hon hamnat på skeppet, om Picard och de andra var underrättade om hennes historia på anställningsintervjun och varför hon egentligen jobbar som bartender ges egentligen inte.

tng q who 3Det känns verkligen som om Star Trek: The Next Generation tar ett jättekliv framåt i och med det här avsnittet. Men visst finns det anmärkningar i marginalen. Q är till exempel ännu mer irrationell och neurotisk än någonsin tidigare Samtidigt är jag ändå tvingad att erkänna att hans närvaro tillför något som gör Q Who till mer än bara “Enterprise stöter på en mäktig fiende”-avsnitt. Hans kall är att på något sätt kuva mänskligheten. Få dem att inse att de mitt uppe i all sin självgoda upptäckarglädje kan stöta på faror som de inte ens är beredda på. Och den här gången visar han konkret vad det är han menar. Visst har Enterprise stött på mäktiga varelser tidigare, men de har främst varit välvilligt inställda. Verkar ha sett på människorna och federationen som en trevlig insekt med utvecklingspotential –harmlösa, och inte värd att lägga någon energi på. Borgerna, däremot, spelar på samma spelplan, och extremt intresserade av att assimilera även mänskligheten in i sin bikupa av hjärnor.

Och om vi ska dra några slutsatser efter första mötet mellan federationen och borgerna så ser det rätt mörkt ut för mänskligheten, klingonerna och de andra i framtiden.

Betyg: 9/10 (Jag gav först det här avsnittet en åtta, men sen ändrade jag mig. Det känns trots allt legendariskt med borgernas inträde i serien. Jag kan inte ens skylla på att Q ska dra ner avsnittens betyg. Även om grundplotten är något i stil med “Q söker jobb på Enterprise”. Vad ska Picard säga? “Jag ser fram emot att anställa en ny besättningsman som har större makt och styrka än allt som finns på Enterprise och inom federationen”. De kunde väl ha filat lite mer på de där första minuterna av avsnittet?).

Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 16/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 144 tv-avsnitt.