Här kommer ett verkligt budskaps-avsnitt. Den pacifistiska och antirasistiska episoden, komplett med lite atombombsångest som undertext. Men ännu mer omskakande: på nytt ser vi här ytterligare en stark pantomiminfluens i Star Treks tredjes säsong. Eller hur ska man annars förklara sminkningen av rymdvarelserna från Cheron?
Fast i avsnittet handlar det förstås inte om mim, utan den där ansiktssminkningen är ett ganska övertydligt sätt att förklara rasismens meningslöshet.
På planeten Cheron är befolkningen uppdelade i två folkslag som slåss om makten. Bägge har ansikten som är till hälften vita och till hälften svarta. Det enda som skiljer de två folken åt är vilken sida som har vilken färg. De är helt enkelt varandras spegelbilder, och den skillnaden räcker för att det ska dras långt dragna slutsatser kring de andras intelligens, moral och människovärde. Och för att de två folken ska försöka förgöra varandra.
Det hela börjar med att Lokai från Cheron plockas upp i en rymdskyttel han stulit från en av federationens rymdbaser, och ganska snart visar det sig att Lokai ser sig själv som en revolutionär kämpe. En sån som slåss mot orättvisor och som nästan genast börjar hålla brandtal för besättningen i fikarummet. Han söker politisk asyl på Enterprise, och hävdar att han är förföljd på hemplaneten efter att han försökt befria sitt folk från förtryck och slaveri.
Efter en kort tid anländer så Bele till skeppet. Han är utskickad från Cherons myndigheter, säger att han jagat Lokai runt galaxen i 50 000 år och att han nu vill ha honom utlämnad för att ställas inför rätta och bestraffas på Cheron.
När Federationen vägrar att lämna ut en fånge så lättvindigt tar Bele över kontrollen av Enterprise med sina telepatiska krafter. Kapningsförsök genom tankekraft är ju ett grepp som manusförfattarna använt flera gånger genom serien, men det nya är i det här avsnittet är att Kirk lärt sig något av alla dessa fientliga övertaganden av skeppet. Han sätter hårt mot hårt och aktiverar en nedräkning för att spränga hela Enterprise i luften om inte Bele ger upp kontrollen över skeppet. Bele backar, men tar senare på nytt över rodret på Enterprise och sätter kurs mot Cheron.
Men när rymdskeppet anländer till Cheron hittar de bara en död planet. Under de 50 000 år som Lokai och Bele varit bort har de två folken lyckats förinta allt liv på planeten. Tyvärr räcker inte ens ett Cheron i ruiner för att få Lokai och Bele att sluta fred. De använder transportören på Enterprise för att ta sig ner till planetens yta, där de fortsätter sin konflikt. Ingen av dem verkar nöjd förrän det bara finns en enda levande invånare kvar på Cheron – vem det nu blir av de två.
Sammanfattning: Under det här avsnittet satt jag flera gånger och funderade på om manuset kanske varit lite för…kort. Här finns flera scener som känns utdragna. Många och långa närbilder på ansikten. Tre personer som ska aktivera en datorfunktion med sina personliga koder. En återkommande scen där Lokai och Bele springer längs korridorer, först dubbelexponerade tillsammans med bilder på brinnande hus och senare även utbrända hus.
Det är förstås däremot inget fel på budskapet i det här avsnittet, även om leveransen är långt ifrån subtil. Rasism framstår precis lika korkad här som i verkligheten. Dessvärre går min final frontier vid mimsmink. Betyg: 5/10
Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 15/24
Handling…Välkommen till Elba II, en fängelseplanet med giftig atmosfär där Federationens rättspykiatriska klinik är placerad. Det här är spelplatsen för Whom Gods Destroy, där patienterna lyckats ta kontrollen över hela bygget. Deras ledare är Garth of Izar, som förresten passar på att utnämna sig själv till härskare av hela universum när han nu äntligen lyckats ta sig ut ur sin cell. Han är en före detta stjärnflottekapten som nu hoppas att hans förmåga till shapeshifting, det vill säga han kan anta andra personers utseende, ska hjälpa honom att lämna Elba II. Ett besök av kapten Kirk kan bli den chans han väntat på. Det första steget i hans strävan att erövra hela galaxen.
Filosofisk tyngd…Det är ganska märkligt att avsnittsförfattaren inte mjölkar det här avsnittet på mer filosofiska inslag. Som till exempel i scenen där Spock ska försöka komma på vem av två upplagorna av Kirk som är den verkliga kaptenen och vem som är en förklädd Garth. Hade jag skrivit den scenen hade jag åtminstone försökt smyga in någon aspekt kring att Garth och Kirk har fler likheter än Kirk vill veta av. Helt olika är de inte, tycker jag.
Just när du inte trodde att kostymerna kunde bli mindre och Star Trek mer sexistiskt så kommer Elaan of Troyius. Avsnittet där Kirk bland annat hotar en kvinna med smisk, när 
han får en örfil av henne svarar han med att ge en tillbaka, och när hon försöker förklara sin ångest och ilska över att giftas bort till en annan planet i ett arrangerat äktenskap så visar han noll förståelse. Det är också ovanligt, även för Star Trek, att introducera en rollfigur med att kameran går från fot till ansikte – och på vägen bjussar på en närbild på både paljettklädd trosa och en futuristiskt minimal topp. Nya topp-poäng i gubbighet.
Mycket står dock på spel i och med det här äktenskapet. Inte bara när det gäller freden mellan de bägge planeterna, utan även Federationen har stort intresse av att allt går i lås – eftersom de tävlar med Klingonerna om vem som ska ha inflytande över de bägge planeterna. Kirk verkar för första gången rädd för att mista sitt jobb och går på den hårda linjen. Tycker att man får skylla sig själv om man är Dohlman, det går alltid att hoppa av om det inte passar, säger han. Och uppför sig lite grand som om avsnittsnamnet istället vore Så tuktas en argbigga. Bland annat är Elaan inte tillräckligt kvinnlig, och äter för slaskigt. Och så var det där med smisket som han hotade med också. Och örfilen han ger. Så f räscht.
Så vad ska en flicka göra när ingen lyssnar? Svaret är att använda sig av sin kvinnliga list, och de magiska tårar som kvinnorna på Elas är utrustade med. Varje man som rör vid en tår från en kvinna från Elas är bunden till henne för resten av sitt liv. Alla, utom Kirk. Inte ens Elaans tårar kan komma mellan honom och hans kärlek till Enterprise.
Plötsligt händer det. Idag fick jag träffa Fred Bronson, amerikansk musikjournalist på Sverigebesök, och en av pusselbitarna i Star Treks gigantiska historia Han har bland annat varit med och skrivit manusen till The Counter Clock Incident (Star Trek The Animated Series) och Ménage à Troi (Star Trek Next Generation).
Jo, men det här var kanske det konstigaste avsnittet hittills. Härmed lägger jag pantomin-extravaganza till min långa lista på “saker jag inte hade förväntat mig skulle platsa i ett Star Trek-avsnitt”.
Det är skådespelaren Kathryn Hays som står för det pantomimartade. Hon spelar en stum kvinna av en ras som har förmågan att bota sjukdomar och skador genom att ta över smärtan och skadorna för en stund, och sedan på något sätt absorbera det hela. Hays gör ett jättejobb med att se empatisk ut, gråta, känna smärta, vara rädd, orolig, rörd, döende – utan att få säga ett ord. Ibland känns det nästan koreograferat. Framför allt balanserar det hela tiden på gränsen mellan sirlighet och att vara råtöntigt.
Det hela är en sorts audition iscensatt av två vianer – ett planeträddningens Idol. En sol ska bli supernova och av alla bebodda planeter i systemet kan vianerna bara rädda befolkningen från en enda. Kvinnan med den helande kraften är, utan att veta om det, den som kan rädda sin planets befolkning. Men för att vianerna ska vara säkra på att de ska rädda just hennes planets invånare och ingen annans, så vill de vara säkra på att befolkningen där kan vara till nytta i universum i stort. Tanken med experimentet är att se om hon visa att hennes känsla för självuppoffring är starkare än självbevarelsedriften. Då vinner hennes planet högsta vinsten i Idol och vianerna räddar alla med blixtens hastighet.
Men innan man inser det är det är lätt att låta sig förföras av det här avsnittet. Den coola retrokänslan av tv-teater, i ett avsnitt som mestadels utspelas i ett scenrum av upplysta delar i helt mörklagda rum. Och trots att själva upplägget är lite fjantigt så blir det konstiga till sist till en positiv egenskap i sig. Det är liksom flippat och märkligt, även jämfört med de andra avsnitten som jag sett i säsong tre.
Infertilitet är ett återkommande tema inom science fiction. Och då menar jag alltså inte ett enskilt par som har problem med att skaffa barn, utan infertilitet i ett globalt perspektiv, när en hel planet drabbas. Ibland är det själva fortplantningsfunktionerna som slutat fungera, ibland mister en planet alla kvinnor, i andra historier är det männen som försvinner. Som till exempel i den polska filmklassikern Seksmisja, en satir där världen styrs av kvinnor efter att alla män dött ut på grund av någon sorts strålning. Kvinnorna fortplantar sig själva, men enbart flickor föds. Ett annat exempel är P D James roman Children of Men (som också blivit film), i den föds inga nya barn på Jorden. En annan variant är den tecknade serien Y – the last man där alla manliga däggdjur dör, förutom seriens huvudperson och hans tama apa
Givetvis var också Star Trek tidigt inne på den här problematiken. I Wink of an Eye är det manlig sterilitet som är grejen. Enterprise kapas nämligen av humanoider från planeten Scalos, där alla män blivit sterila. För att inte släktet ska dö ut lockar Scalosierna förbipasserande rymdskepp till planeten med ett nödmeddelande. Sedan hjärntvättar de männen ombord till att bli fogliga sexslavar och spermadonatorer. Att manligheten är i kris på Scalos accentueras av Star Treks kostymörer som valt att klä männen därifrån i någon sorts glittriga toppar med tantiga sömmar och en skärning runt halsen som jag skulle beskriva som rar. Inget ont med lite genderbending, men man får intrycket av att det klassiska herrmodet dog ut på Scalos ungefär samtidigt som spermierna hos snubbarna.
Men hur kan folket från Scalos ta över ett helt rymdskepp då? Jo, genom sin fantastiska snabbhet. De lever liksom snabbt. Jättesnabbt. Så snabbt att det enda Kirk och de andra märker av dem är genom ljudvågorna. Det låter ungefär som en irriterande mygga när Scalosierna lever sitt hypersnabba liv i ens närhet. Så fort rör de sig att de nästan hinner att ta över ett helt skepp på samma tid som det tar för Spock och de andra att typ…blinka (därav avsnittstiteln).
Men, och det här är det konstiga, Kirk och de andra skickar tillbaka Scalosierna utan någon som helst hjälp med deras fertilitetsproblem. Ingen spermabank med Kirks små grabbar, och inget serum som saktar upp dem, så att de kan ragga på rymdskeppsbesättningar på vanlig väg. Istället dömer Kirk planetens befolkning till att dö ut. Visst var det tjaskigt att försöka kapa Enterprise, men ändå!
Det här var ju faktiskt jättekonstigt. På så många olika sätt. Enormt jättekonstigt.
Sammanfattning: Det här avsnittet påminner lite om