Vad gör man om man bor på en planet vars sol kommer att bli en supernova? Hur ska man rädda sin befolkning om man inte har tillgång till teknologin som gör rymdfärder möjliga? På planeten Sarpeidon kom man på en egen lösning. Man evakuerade sin befolkning tillbaka i historien. Hela planetens förflutna finns samlad på små laserdiscar som man sätter i en sorts spelare, sedan kan man hoppa in i valfri plats i historien.
Tyvärr förstår inte Kirk och hans grabbar mekanismen kring det här när de kommer till Sarpeideon, så när Kirk hör en kvinna ropa på hjälp hoppar han rakt in i 1600-talets England. Och när Spock och McCoy springer efter för att rädda honom så åker de istället 5 000 år tillbaka i tiden, till något slags sarpeidisk istid.
Det här avsnittet är ytterligare ett exempel på hur Spocks popularitet gav Leonard Nimoy allt mer utrymme i serien. Kirk hamnar visserligen i en fängelsehåla och är den som lyckas knäcka hur man ska ta sig tillbaka till framtiden igen, men det är Spocks istidsromans som är den bärande delen av handlingen i All our yesterdays. För där, mitt i snöstormen, träffar han Zarabeth. Hon har blivit skickad till istiden som ett straff för att hennes familj varit en del av en komplott, men Spock faller som en fura för henne.
Det händer fler saker med Spock där i istiden. Han blir mister humöret när McCoy häver ur sig ännu ett av sina rasistiska tillmälen till honom. Ja, till sist försöker han nästan döda honom. De här fullt normala beteendena (McCoy måste vara den jobbigaste person som finns) är tecken på att han håller på att bli personlighetsförändrad. Han börjar förvandlas till en invånare på vulcan som de var för 5 000 år sedan. McCoy förändras däremot inte alls – mänsklighetens förmåga att vara vidrig verkar vara konstant.
Till sist hittar alla inblandade öppningar till tidsportaler som kan ta dem tillbaka till nutiden igen. Men Spock tvekar. Länge. Och jag skulle nog vilja utnämna hans kärlekshistoria med Zarabeth som den enda i Star Treks orginalserie som är skildrad med någon som helst trovärdighet. Eller så är det bara som blir helt chockerad över att se Spock luta sig tillbaka, slappna av och bli sådär gosig, liksom. Och, förresten, det här med att han är vegetarian – har han sagt det tidigare? I det här avsnittet förvandlas han nämligen till så mycket av Vulcansk grottmänniska att han börjar äta kött.
Sammanfattning: Det känns som om manusförfattarna hade ambitionerna att göra det här till något i stil med ett systeravsnitt till The City on the Edge of Forever. Kanske hade det kunnat bli det också, om det inte var för en del tramsiga detaljer, som att det går att hojta till varandra mellan olika tidsdimensioner, Zarabeths minimala grottmänniskesoutfit eller det taffliga sätt som Kirk lyckas ta sig ur en bevakad fängelsecell på. Sedan, sen sista grej. Det här med att Spock och grabbarna har tid för en liten avslappnad pratstund när de återförenas i Sarpeidons bibliotek trots att det bara är några sekunder kvar till solen intill förvandlas till en supernova? Blir så stressad. Betyg: 7/10
Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 23/24. Avsnitt 79 i min Startrekathon
Ja, herrejisses. När jag såg bilderna från det här avsnittet förväntade jag mig det värsta. Abraham Lincoln i Star Trek. Det blev inte fullt så pinsamt som jag hade befarat. Bara mediokert på alla sätt och vis.
Det här är tredje eller fjärde gången som Star Trek-producenterna kör konceptet “en form av gladiatorspel på liv och död iscensätts av aliens för att testa mänsklighetens förmågor”. I The Savage Curtain är det märkliga stenvarelser på en ogästvänliga planeten Excalbia som försöker klargöra skillnaden mellan gott och ont genom att samla ihop två dream team som får slåss mot varandra. På ena sidan Kirk, Spock, samt något slags inkarnationer av Abraham Lincoln och den Vulcanske hjälten Surak. På den andra slåss brutala ledare och kända förbrytare. Från Star Treks eget universum kommer överste Green (opportunist och rasbiolog), Zora (en kriminell och ond vetenskapsman) och Kahless (klingonsernas historiska chefsideolog). De tre förstärks av Djingis Khan. Vilket gäng!
Men innan fajten kommer igång har vi först fått vara med om de märkliga scenerna när Abraham Lincoln besöker Enterprise. Han tas vördnadsfullt emot och får göra en rundvandring på skeppet. När han träffar Uhura råkar han använda n-ordet, något hon inte har något emot. “But why should I object to that term, sir? You see, in our century we’ve learned not to fear words.” Hmmm. Har svårt att tro att den repliken hade funkat i dagens debattklimat.
Inte heller Excalbias invånare får ut något av det här. Kanske hade Kirk trots allt kunnat få ur sig några ord om solidaritet, att kämpa för annat än sin egen vinning eller åtminstone betona lagarbete kontra individualism. Men han verkar mest förbannad över att ytterligare en gång behöva slåss i en märklig där någon fått bestämma reglerna.
Till en början ser det här ut att vara The Original Series första (och enda) socialistiska avsnitt. Klassperspektivet är inte bara närvarande, utan snarare övertydligt. På planeten Ardana bor överklassen i en stad bland molnen, medan underklassen kämpar i gruvor på planeten nedanför – i gruvgångar fyllda av en gas som gör att de blir korkade.
Men alla accepterar inte sakernas tillstånd. När Kirk och Spock anländer till Ardana blir de nästan tagna som gisslan av den gerillaarmé som gruvarbetarna startat för att få sin beskärda del av överskottet uppe bland molnen. De besuttna svarar med att använda sig av tortyr när de tillfångatar gerillasoldater – trots att de i nästa andetag hävdar att våld är helt utrotat i deras civilisation.
Intrigen fortsätter inte med att peka på möjligheten till en rättvisare fördelning av planetens resurser eller ojämlikheter när det gäller tillgång till utbildning. I stället har man uppfunnit en gas som frigörs vid gruvbrytningen, och som helt enkelt förhindrar en intellektuell utveckling hos Troglyterna. Något som ska bevisas genom att Kirk stänger inne Stratos ledare, en gerillakvinna och sig själv i en grotta utan syretillförsel. Eftersom de alla tre blir knäppa så har man bevisat existensen av gasen och dess konsekvenser. Själv tyckte jag att Kirk betedde sig mer eller mindre som vanligt.
3. Det andningsfilter som skyddar människor från den fördummande gasen är det kanske mest otäta jag någonsin sett. Däremot är hattarna hos Stratossoldaterna en intressant hybrid av duschmössa och skoskydd.
Från hippiesarna yttras det också för första gången i serien kritik mot hela livsstilen ombord Enterprise, ja faktiskt mot hela Federationens koloniala projekt – hur man skapar atmosfären på koloniserade planeter genom artificiella processer, hur maten på Enterprise är syntetisk och hur livet ombord helt styrs av olika datorprogram. Plötsligt framstår Kirk och de andra som slavar under en opersonlig teknologisk diktatur. I varje fall för ett ögonblick – tills jag fick reda på att hippieledaren dessvärre var galen.
Det har funnits musikinslag då och då i Star Trek, redan i första säsongen framförde till exempel Uhura en liten sång om Spocks sataniska öron och oemotståndliga charm. Men aldrig tidigare har det varit flera sånger på rad i ett och samma avsnitt, framförda ungefär som om Hair hade flyttat ut i rymden. Det är chockerande kackigt, men också helt oemotståndligt camp. Precis som när hippiesarna ombord på Enterprise skriker “Herbert, Herbert, Herbert” till alla som de tycker är för fyrkantiga och stela. Eller när de iscensätter en sittdemonstration utanför sjukavdelningen där deras ledare hålls kvar för undersökning.
För även om The Way to Eden är en kärleksfull drift med hippierörelsen så handlar det också om hur goda avsikter och idealism kan utnyttjas av onda krafter. I det här fallet är det mannen med blomkålsöronen, Dr Sevrin, som är besatt att till varje pris hitta planeten Eden, där han vill leva på ett primitivt sätt – trots att hans egen överlevnad hänger på att han kan hålla en kronisk sjukdom under kontroll genom kontinuerlig medicinering. Och att han riskerar att smitta ner en eventuell urbefolkning i Eden med sin sjukdom. Jepp, Sevrin är en inbiten vaccinförnekare, trots att hans agerande kan få galaktiska konsekvenser.
Men alla dessa besvär visar sig vara förgäves. Tyvärr visar sig Edens lustgård vara allt annat än ett paradis. Växtlivet innehåller syra, och när gitarristen (symboliskt döpt till) Adam tar ett bett av ett päron i Lustgården faller han död till marken.
Kirk, Spock och McCoy landar på denna långlivade mans planet för att försöka få tag på Ryetalyn, en ämne som ska bota ett utbrott av en dödlig febersjukdom ombord på skeppet. Till en början är Flint inte så sugen på kontakt med jordmänniskorna och dess mörka drifter. Men Flint ändrar sig när han inser att han kan använda sig av Kirk som ett slags passionskatalysator hos den kvinnliga android han lever med. Förgäves har Flint försökt programmera in kärlek i roboten Rayna operativsystem, men Kirk lyckas väcka upp både det ena och det andra hos henne efter bara ett parti biljard och en smäktande vals. Fast han förstår förstås inte att hon är en android. Ett triangeldrama är snart ett faktum.
Betyg: De sista 30 sekunderna innan eftertexteran: 10/10, resten av avsnittet 2/10. Förutom scenen när Flint krymper ner Star Trek till bordsmotellstorlek, och Kirk gluttar in på sin paralyserade besättning genom ett fönster (kanske är det i den scenen som hans självkänsla får sig en verklig törn). Den är nämligen 9/10.
Precis som förra avsnittet så har The Lights of Zetar en ganska enkelt konstruerad intrig, fylld av en hel del logiska luckor. Som till exempel varför Zetarerna far vidare och dödar en massa människor på biblioteksplaneten Memory Alpha när man redan tagit sig in i Miras huvud? Och hur man kan få ut dem genom en tryckkammare? Jag har tidigare klagat en del över okarismatiska fiender i den här serien. Här har vi på nytt en billig ljuseffekt som far runt, först i rymden och sen på skeppet, ungefär som i 
Sammanfattning: Ett ganska snällt och utslätat avsnitt. Vi har träffat på så många konstiga existenser ute i rymden så här långt att en discoboll liksom inte fungerar längre. Även om Zetarernas jakt på ett värddjur känns helt rimlig till en början så kan jag ändå inte riktigt förstå mig på hur deras tanke med att alla trängas i en enda person skulle fungera. Vem skulle bestämma? Vad händer om man inte kan enas kring vilken tv-serie man vill följa? Och vem av de hundra får bestämma vad man ska äta till middag.
Handlingen kretsar den här gången kring en märklig planet som uppvisar ovanliga och motsägelsefulla värden. Här dyker också en mystisk kvinna upp som känner sina offer vid namn, och sedan dödar dem genom handpåläggning. Lägg till det en märklig förflyttning av Enterprise, som kastas långt bort från den mystiska planeten just medan Kirk och hans mannar håller på att utforska den. Och så blir det ett fel på Enterprise motorer så de börjar rusa okontrollerat, och kanske inte går att stoppa innan skeppet sprängs av påfrestningarna.
Jag är förtjust i några smådetaljer i det här avsnittet. Den våldsamma kackigheten när man ska försöka iscensätta en jordbävning bland klipporna av papier-maché. Eller mannen i gul tröja som ska fejka en skakning på Enterprise och liksom ligger och vaggar lite fram och tillbaka på golvet (bägge någonstans runt 2.20-2.40 in i avsnittet). Jag gillar också det lilla ljud som hörs varje gång rymdkvinnan Losira försvinner (med lite antydan till sång till och med).
Vad händer med en värld utan sjukdomar? Ska man tro The Mark of Gideon blir resultatet en värld som lider av en massiv överbefolkning. En planet täckt av människor. Överallt! Ett folk som till sist är så desperata i sin längtan efter döden att de kidnappar kapten Kirk för att få tag i resterna av en sjukdom som simmar runt i hans blodomlopp – vegan choriomeningitis. Veganska sjukdomar, alltid så mycket mer hardcore än alla andra.
Så småningom visar det sig att Gideons regering har försökt lura Kirk att tro att han fastnat i en annan dimension, när de egentligen bara byggt upp en exakt kopia av Enterprise på sin planet. Som en sorts kaninbur för rymdfarare. I den hade de tänkt hålla Kirk som ett försöksdjur, för att med jämna mellanrum ta lite blodprover och hämta hem några omgångar av veganskt virus. En sjukdom som de tror skulle kunna ta livet av ett antal frivilliga. Ett sorts frivilligt självmord för att lösa planetens problem med överbefolkningen.