En shapeshifter-agent utskickad av romulanerna och interplanetär kärlek –det är lite av innehållet när Star Trek för ett avsnitt förvandlas till en agentrulle i rymden.
Handling: Den här gången är det ovanligt rafflande intrig! Enterprise hittar ett skadat rymdskepp när man patrullerar på gränsen till den Romulanska zonen i rymden. På det finns industrialisten och filantropen Carter Winston som varit försvunnen i fem år. Ett ganska märkligt sammanträffande är att Winstons flickvän vid försvinnandet, Anne Nored, råkar jobba på Enterprise. Winston är inte helt road av återföreningen med sin älskade, och gör slut med henne ganska omgående. För det är förstås inte den verklige Carter Winston som hamnat på Enterprise, utan en shapeshifter från planeten Vendor på hemligt uppdrag för det romulanska imperiets räkning. En bit in i avsnittet får vi se hans ursprungliga form, han är egentligen en sorts bläckfiskliknande filur!
Bläckfiskmannen har också förmågan att söva ner människor med sina tentakler, bland annat kapten Kirk, som han också förvandlar sig. Sedan är det bara att stega upp på bryggan och ge order om en kursändring. Bläckfisk-Kirk vill att Enterprise ska flyga in i den neutrala zonen, och ingen kan ju sätta emot. En kapten är alltid en kapten. Men när vi nu ändå är inne på det här med den neutrala zonen så har jag massor av frågor. Enterprise får ju aldrig flyga in i den neutrala zonen, men jämnt när de trots allt gör det så kryllar rymden plötsligt av romulanska skepp. Betyder det att romulanerna får lov att flyga i den neutrala zonen, och borde den i så fall verkligen kallas neutral? Eller upptäcker romulanerna Enterprise från sin sida om den neutrala zonen och ger sig sedan in i den för att jaga federationsskeppet. Om någon vet kan ni väl dela med er av er kunskap i kommentarsfältet här nedan!
I alla fall, när den verklige Kirk så småningom kommer upp på bryggan förstår han vad som är i görningen, att personen som man trott var Carter Winston egentligen är en agent. Och precis enligt planen så ertappar romulanska skepp Enterprise ytterligare en gång. Givetvis vägrar Kirk att kapitulera, eftersom han hävdar att de också brutit alla fredsfördrag och regler när de skickade en agent till Enterprise.
Men det visar sig att den bläckfiskliknande varelsen från Vendor assimilerar delar av personligheten från den person som han imiterar. Ju mer han låtsats vara Carter Winston, desto mer har han blivit Carter Winson. Så när Romulanerna attackerar så förvandlar han sig till en deflektorsköld – för att reparera den skada han själv tidigare åsamkat genom ett sabotage i maskinrummet.
När Enterprise har undkommit romulanerna tyder allt på att Anne Nored och bläckfisken eventuellt har en romans på gång. Hon har trots allt att välja mellan ingen kille alla och en bläckfisk som åtminstone liknar hennes pojkvän. Det finns inte så mycket att välja på uta i rymden antar jag. Trots den flirtiga stämningen får Anne Nored Kirks förtroende att vakta bläckfisken tills dess han kan överlämnas till federationen. Skönt att det är fler än Kirk själv som får chansen att bära sig olämpligt åt för en gångs skull.
Det här är nytt: Har vi hört tidigare att McCoy har en dotter? Jag trodde att alla som arbetade på Enterprise var enslingar utan några som helst familjeband. De identitetsband som fungerar som en sorts digitala id-kort är också något som jag inte sett tidigare, men lite märkligt att de inte är kopplade till någon form av information om biodata som kan kontrolleras gentemot personen de identifierar. I denna värld av dubbelgångare och shape shifters kan man inte ta något för givet.
Och detta fantastiska, att bläckfiskvarelsen förvandlar sig till en deflektorsköld. Så underbart fint.
Det här har vi sett förut: Shapeshifters har förekommit i Star Trek redan sen det allra första sända avsnittet. Intrigen med romulaner och den där neutrala zonen är också ett ofta använt tema. Att McCoy inte följer föreskrifterna utan struntar i medicinska avvikelser kan väl dessutom läggas till den redan omfångsrika listan “idiotiska saker McCoy gör, säger, tycker och bråkar om”.
Betyg: 5/10
Star Trek The Animated Series, säsong 1, avsnitt 6/16. Avsnitt 86 i min Startrekathon.
Just nu pågår en 
Adam Nimoy gör redan på bokens första sidor klart att det han inte skrivit den för Star Trek-fans. Att han själv tänker vara huvudpersonen i sin egen självbiografi. Men visst finns det en hel del tillbakablickar på en barndom med en pappa som var en stjärna. Men familjelivet var inte särskilt härligt. Bland annat beskriver Adam Nimoy den inte helt härliga känslan när man tog bilden här ovan – ett sanningsenligt porträtt av en dysfunktionell familj enligt författaren. Men boken tar också upp bråken mellan far och son som vuxna, som till exempel det brev som Leonard Nimoy skrev till Adam där han listat 20 år av oförätter som han gärna ville ha förklaringar till av sonen (hela boken är för övrigt godkänd av pappan, som enligt Adam Nimoy inte ska ha velat ändra en mening i den).
Om jag ska tro min testpublik, som såg det här avsnittet tillsammans med mig, så är det här ett avsnitt som är nästan helt obegripligt om man inte sett 
Handling: Det var alltså i ett numera 
Det här har vi sett förut: Det här är ett rätt underligt avsnitt. Egentligen är det nästan exakt samma intrig som i det första avsnittet om tribblar i originalserien. Samtidigt som man inte riktigt bryr sig om att förklara vem någon är eller varför de är i konflikt med varandra för nytillkomna tittare, som till exempel tribbelexportören Cyrano Jones som här framstår som ännu mer gåtfull än sist han var med i serien. Att man sedan plockat in några direkta bildcitat från det första tribbelavsnittet förstärker känslan av att det här är ett renodlat tributavsnitt till The Trouble with Tribbles.
Det här är nytt: Tribblarna i det här avsnittet är framavlade för att inte föröka sig. Istället blir de jättetjocka. Sedan visar det sig att deras sätt att föröka sig på numera liknar spindlar som bär sina ägg med sig. För efter ett tag spricker de tjocka, stora hårbollarna och förvandlas till hundratals små tribblar.
Handling: Så himla typiskt. Här landsätts man på en planet där det bara bor snygga blondiner (ja, så extremt blonda att de typ är vithåriga), man hamnar på en skön fest, dricker en drink eller två. Sen vaknar man upp nästa dag med ett fult pannband runt skallen och har blivit minst tio år äldre sen dagen innan. Så himla ovärt! Och när man sen försöker ta sig bort från det där stället så är man tvungen att gömma sig i en gigantisk urna. Ja, men vad händer då tror ni? Jo, det börjar förstås regna. Så att man nästan drunknar. Alltså kan man ha mer oflyt?
Ja, ungefär så skulle det kunna låta om männen från Enterprise sammanfattade The Lorelei Signal. Ett avsnitt om rymdsirener som lockar till sig manliga besättningar på rymdskepp 
Betyg: 8/10. Älska Uhura som alfahona! Att det skulle krävas en animerad serie för att hon skulle få sitt moment in time. Överhuvudtaget känns The Lorelei Signal som en given klassiker. Den absurda handlingen och de bisarra vithåriga sexbombskvinnorna. Gillar också de animerade gubbversionerna av besättningsmedlemmarna och den där konstiga drunkningsscenen i den gigantiska urnan. Allt är konstigt och märkligt, men ändå logiskt och genomtänkt. Ja, förutom det faktum att det är en fullständigt heterosexuell premiss som ställs, och att man inte kunde gå in på några detaljer kring exakt vad det var hos kvinnorna som besättningsmännen drogs till. Det var ju trots allt en serie som gick på barntid på tv det här.
försöker undersöka molnet dras skeppet in i det istället, och måste beskydda med vapen mot olika organismer som attackerar. Snart inser man att molnet är som en enkel, men gigantisk organism (själv är jag fortfarande osäker på om man hamnat typ i magen, eller om de vita popcornen som attackerar är något i stil med vita blodkroppar) Kirk vill försöka döda organismen för att stoppa blodbadet på Mantilles genom att spränga hela Enterprise i luften, men Spock gör en 
Det här känner vi igen: Man skulle kunna säga att One of our planets… är som en mix av 
Betyg: 6/10. Ett helt okej avsnitt, men personligen blir jag lite uttråkad när Enterprise befinner sig inuti ett gasmoln/amöba större delen av ett avsnitt. Även en mashup av gamla idéer känns som en upprepning.
Spock måste nu resa tillbaka i tiden för att rädda livet på sig själv som sjuåring. Men uppdraget utvecklas till mer än så – Spock blir ett slags andlig vägledare till sitt yngre jag. Spock den äldre förklarar till exempel för sitt yngre jag om hur han ska förhålla sig till sina känslor – gärna känna men alltid behålla kontrollen.
å att man på Vulcan har stora, hund/björn-liknande husdjur som heter sehlat (det kan eventuellt ha nämnts i ett tidigare avsnitt ser jag när jag researchar). Vi får se att en av historikerna från Federationen är en fågelliknande varelse med vingar. Sedan läser jag mig till att det här avsnittet dessutom introducerar vildmarken The Forge och staden ShiKahr på Vulcan. Och visst är det mobbningsscenen från det här avsnittet som citeras i den första filmen i den rebootade Star Trek-serien.
Handling: Enterprise dras in i omloppsbana kring en död stjärna. Här finns också ett annat fångat skepp, men det ser inte ut som en “vanlig” rymdfarkost, utan mer som ett rymdskepp som liksom är organiskt uppbyggt. Som en jättestor, (verkligen jättestor) rymdskeppsplanta. Kirk och några till tar sig dit, men skeppet är övergivet, och otroligt gammalt – man beräknar att det är 300 000 år.
Ett inspelat varningsmeddelande går igång där en insektsliknande varelse säger något oförståeligt. När Spock lyckas översätta framgår det att det finns någon form av ond kraft på skeppet, något som Enterprise-besättningen märkar när den börjar jaga dem ombord på skeppet. Kirk & Co flyr genom transportören, men kraften följer med till Enterprise. Snart har den tagit över skeppet, men Kirk lyckas skrämma bort den genom ett chickenrace. Genom att få det mystiska energifältet att tro att Enterprise ska krascha in i den döda stjärnan så hoppar den av självmant. Plötsligt är det inte så kaxigt längre, utan börjar skrika att den känner sig ensam medan Enterprise stävar vidare ut i världsrymden. Det kanske den skulle tänkt på innan den häll på att ta livet av Kirk och de andra i besättningen?
Det här är nytt: Här introduceras en smått revolutionerande uppfinning: life support-bälten. Lite väl simpla för att fungera någon annanstans än i en animerad serie, men ändå. Men ett sånt på sig behöver man inte ha någon dräkt på sig ute i rymden. Den skyddar också mot olika vapenstrålar. Lägger man det på ett kontrollbord så skyddar det kontrollbordet också.
Det här känner vi igen: Beyond the Farthes Star påminner om flera avsnitt från originalserien, TOS, men framför allt Wolf in the Fold – där ju en alien tar över skeppet, snackar i högtalarsystemet och hotar att ta livet av hela besättningen om hen inte får som hen vill – precis som här.
Gene Roddenberry kallade själv The Animated Series, eller TAS som den förkortas, för den första animerade tv-serien för vuxna*. Man skulle nästan kunna lägga till “för vuxna Star Trek-fans”, för det ges inte särskilt mycket rekapitulering när serien drar igång. Det är som om vi ger oss rakt in i en fjärde säsong av Star Trek, och den eventuellt nytillkomna publiken får försöka hänga med bäst dom vill. På samma sätt har vi att göra med extremt kompakta avsnitt. För trots att varje episod är ungefär hälften så långa som i originalserien, så känns det som om avsnittsförfattarna försöker klämma in intrigen till ett fullängdsavsnitt varje gång. Det är inte många sekunder i varje avsnitt där det inte pratas eller händer något dramatiskt.
Åh, älskade 
När Kirk anländer till planeten Camus II (ett så bra planetnamn!) i avsnittets början ser det annars ut som om det är ett sista farväl han ska ta av sitt ex Janice Lester. Hon ligger döende i sjuksängen och verkar bara ha timmar kvar att leva. Men det hela visar sig vara en noggrant gillrad fälla. Lester har hittat en maskin som kan få själar att byta kroppar med varandra. När Kirk väl övertygats om att hon är döende så övermannar Lester honom och spänner fast honom i maskinen. Och bytet av kroppar sker. Men så misslyckas hon med nästa steg i sin plan. Janice i Kirks kropp hinner inte mörda Kirk i Janices kropp (strypning med scarf) innan hon blir avbruten. Lyckligtvis är Kirk fortfarande medvetslös i Janice drogade kropp, men vad ska hända när hen vaknar?
Orsaken till dramat är Janice Lesters dröm om att få bli kapten på ett Federationsskepp, en dröm hon anser att hon blivit fråntagen på grund av sitt kön. Alltså är ett kroppsbyte hennes sista och enda chans för att kunna förverkliga sin högsta önskan. Kan hon dessutom i samma veva hämnas på Kirk, Federationsflottans kanske störste manschauvinist, så är det förstås bonus på jackpoten. Och övertagandet av Enterprise har föregåtts av noggranna förberedelser. Hon vet vad alla på skeppet heter, hur rutinerna fungerar och hur kommandona ges.
Just med tanke på alla dessa förberedelser verkar det ju vara lite slarvigt att hon inte tänker på att undvika feminina rörelser och gester när hon nu är en man. Eller att det kanske framstår som lite underligt att kapten Kirk filar naglarna när han pratar med sina underordnade i besättningen. Och framför allt verkar hon oförmögen att behärska sin hämndlystnad och makthunger. Hon tar helt enkelt i för mycket och för snabbt när hon anklagar delar av besättningen för myteri, iscensätter en krigsdomstol och försöker döma Kirk till döden. Den verklige Kirk, däremot, tappar inte för ett ögonblick fattningen trots att han vaknar upp fången i Janice Longs kropp på sjukan på Enterprise.
Till sist visar det sig att det där själsbytet bara var temporärt – själarna hoppar tillbaka till rätt kroppar igen efter en stund. Janice Lesters plan faller isär, och hon kommer nu att bestraffas för sitt högmod och ärelystnad. Värst av allt, hon är tillbaka i sin kvinnokropp, som hon hatar. Eller som hon själv uttrycker det tidigare i avsnittet: “Believe me, it’s better to be dead than to live alone in the body of a woman. It’s better to be dead.” 
Många tycker att det här avsnittet är ovanligt sexistiskt – även för att vara Star Trek (bland annat Leonard Nimoy) och enligt Wikipedia ska det också vara det avsnitt som fansen tycker är originalseriens näst sämsta. Själv ser jag Turnabout Intruder mer som en av Star Treks stora camp-upplevelser. Shatner spelar frejdigt över när han ska gestalta en maktgalen kvinna, det syns att han har roligt (trots att det är det sista avsnittet av serien någonsin) och jag tycker att hela spektaklet är oerhört underhållande (Kirk är inte riktigt i klass med Jamie Lee Curtis i Freaky Friday, men nästan – bara så ni inser nivån på ett ungefär).
Men jag läser också avsnittet som att Janice Long nog inte är en galen hysterika, trots allt. Jag tänker att hennes analyser kring mansväldet inom Federationen antagligen stämmer. Och även om Janice Lester och hennes teorier avfärdas av samtliga andra rollfigurer i det här avsnittet, så är det ändå det första jag sett som trots allt försöker ha någon form av diskussion kring feminism, och ett av de få som trots allt antyder att det finns svagheter och fel inom Roddenberrys älskade Federation. Själv tycker jag att de mest sexistiska avsnitten av originalserien snarare är de där kvinnor saknar vilja eller personlighet och där Kirk och de andras gubbighet ges fritt spelrum. Så avsnittet som så många andra tydligen hatade, blev visst en av mina favoriter. Jag hade helt enkelt ovanligt kul när jag såg det. Betyg: 9/10