The Survivor. Det där en shapeshifter-bläckfisk blir kär.

st survivor 2

En shapeshifter-agent utskickad av romulanerna och interplanetär kärlek –det är lite av innehållet när Star Trek för ett avsnitt förvandlas till en agentrulle i rymden.

st survivor 5Handling: Den här gången är det ovanligt rafflande intrig! Enterprise hittar ett skadat rymdskepp när man patrullerar på gränsen till den Romulanska zonen i rymden. På det finns industrialisten och filantropen Carter Winston som varit försvunnen i fem år. Ett ganska märkligt sammanträffande är att Winstons flickvän vid försvinnandet, Anne Nored, råkar jobba på Enterprise. Winston är inte helt road av återföreningen med sin älskade, och gör slut med henne ganska omgående. För det är förstås inte den verklige Carter Winston som hamnat på Enterprise, utan en shapeshifter från planeten Vendor på hemligt uppdrag för det romulanska imperiets räkning. En bit in i avsnittet får vi se hans ursprungliga form, han är egentligen en sorts bläckfiskliknande filur!

st survivorBläckfiskmannen har också förmågan att söva ner människor med sina tentakler, bland annat kapten Kirk, som han också förvandlar sig. Sedan är det bara att stega upp på bryggan och ge order om en kursändring. Bläckfisk-Kirk vill att Enterprise ska flyga in i den neutrala zonen, och ingen kan ju sätta emot. En kapten är alltid en kapten. Men när vi nu ändå är inne på det här med den neutrala zonen så har jag massor av frågor. Enterprise får ju aldrig flyga in i den neutrala zonen, men jämnt när de trots allt gör det så kryllar rymden plötsligt av romulanska skepp. Betyder det att romulanerna får lov att flyga i den neutrala zonen, och borde den i så fall verkligen kallas neutral? Eller upptäcker romulanerna Enterprise från sin sida om den neutrala zonen och ger sig sedan in i den för att jaga federationsskeppet. Om någon vet kan ni väl dela med er av er kunskap i kommentarsfältet här nedan!

I alla fall, när den verklige Kirk så småningom kommer upp på bryggan förstår han vad som är i görningen, att personen som man trott var Carter Winston egentligen är en agent. Och precis enligt planen så ertappar romulanska skepp Enterprise ytterligare en gång. Givetvis vägrar Kirk att kapitulera, eftersom han hävdar att de också brutit alla fredsfördrag och regler när de skickade en agent till Enterprise.

st survivor 3Men det visar sig att den bläckfiskliknande varelsen från Vendor assimilerar delar av personligheten från den person som han imiterar. Ju mer han låtsats vara Carter Winston, desto mer har han blivit Carter Winson. Så när Romulanerna attackerar så förvandlar han sig till en deflektorsköld – för att reparera den skada han själv tidigare åsamkat genom ett sabotage i maskinrummet.

När Enterprise har undkommit romulanerna tyder allt på att Anne Nored och bläckfisken eventuellt har en romans på gång. Hon har trots allt att välja mellan ingen kille alla och en bläckfisk som åtminstone liknar hennes pojkvän. Det finns inte så mycket att välja på uta i rymden antar jag. Trots den flirtiga stämningen får Anne Nored Kirks förtroende att vakta bläckfisken tills dess han kan överlämnas till federationen. Skönt att det är fler än Kirk själv som får chansen att bära sig olämpligt åt för en gångs skull.

Det här är nytt: Har vi hört tidigare att McCoy har en dotter? Jag trodde att alla som arbetade på Enterprise var enslingar utan några som helst familjeband. De identitetsband som fungerar som en sorts digitala id-kort är också något som jag inte sett tidigare, men lite märkligt att de inte är kopplade till någon form av information om biodata som kan kontrolleras gentemot personen de identifierar. I denna värld av dubbelgångare och shape shifters kan man inte ta något för givet.

Och detta fantastiska, att bläckfiskvarelsen förvandlar sig till en deflektorsköld. Så underbart fint.

Det här har vi sett förut: Shapeshifters har förekommit i Star Trek redan sen det allra första sända avsnittet. Intrigen med romulaner och den där neutrala zonen är också ett ofta använt tema. Att McCoy inte följer föreskrifterna utan struntar i medicinska avvikelser kan väl dessutom läggas till den redan omfångsrika listan “idiotiska saker McCoy gör, säger, tycker och bråkar om”.

Betyg: 5/10

Star Trek The Animated Series, säsong 1, avsnitt 6/16. Avsnitt 86 i min Startrekathon.

Star Trek-memoarer. Del 1: My Incredibly Wonderful, Miserable Life: An Anti-Memoir av Adam Nimoy.

adam nimoy bokJust nu pågår en kickstarterkampanj för dokumentärfilmen For the Love of Spock (55 timmar kvar när jag skriver det här, för att vara exakt). Det är Adam Nimoy, Leonard Nimoys son, som försöker få ihop pengar för att kunna färdigställa en dokumentär om pappa Leonard och hans rollfigur Mr Spock lagom till Star Treks 50-årsjubileum nästa höst.

Arbetet med dokumentären inleddes redan före Leonard Nimoys död i våras, men var kanske ändå ett inte helt väntat samarbete för de som läst Adam Nimoys självbiografi My Incredibly Wonderful, Miserable Life. Här återkommer han flera gånger till den trassliga och struliga relationen till pappan. Visst slutar det hyfsat harmoniskt, men ett gemensamt filmprojekt var ändå inte en självklarhet.

Adam Nimoy, som regisserat avsnitt av NYPD Blue, Star Trek: The Next Generation, Babylon 5 och Gilmore Girls, lyckades nämligen köra sin karriär i botten med hjälp av ett långvarit drogmissbruk. Större delen av självbiografin handlar just om vägen tillbaka – via en sårig skilsmässa och en rad AA-möten.

nimoy_family_aAdam Nimoy gör redan på bokens första sidor klart att det han inte skrivit den för Star Trek-fans. Att han själv tänker vara huvudpersonen i sin egen självbiografi. Men visst finns det en hel del tillbakablickar på en barndom med en pappa som var en stjärna. Men familjelivet var inte särskilt härligt. Bland annat beskriver Adam Nimoy den inte helt härliga känslan när man tog bilden här ovan – ett sanningsenligt porträtt av en dysfunktionell familj enligt författaren. Men boken tar också upp bråken mellan far och son som vuxna, som till exempel det brev som Leonard Nimoy skrev till Adam där han listat 20 år av oförätter som han gärna ville ha förklaringar till av sonen (hela boken är för övrigt godkänd av pappan, som enligt Adam Nimoy inte ska ha velat ändra en mening i den).
Men trots en allmän frispråkighet dröjer det till sidan 247 innan det bränner till på allvar, tycker jag. Då kommer några meningar där Adam Nimoy försöker beskriva hur det egentligen känns att vara son till en stjärna. Att det är okej när man är liten, då omges man liksom av glöden, värmen, kändisskapet. Men när man blir äldre blir det snabbt kallt. Förälderns kändisskap har inget att göra med barnet, egentligen. Trots det jämförs allt man gör ständigt med förälderns framgångar, skriver han – i det här fallet både av omvärlden och av Adam Nimoy själv.

Från början var också tanken att dokumentären skulle handla om Spock, och inte så mycket om Leonard Nimoy. Men efter Nimoy Seniors bortgång har planerna förändrats, och nu ska Adam Nimoy också få in sin pappas liv i filmen. Lite ironiskt, trots allt. Men åtminstone verkar ju hans terapi ha fungerat.

Som helhet är My Incredibly Wonderful, Miserable Life underhållande läsning. Adam Nimoy är en effektiv och rolig skribent. Men jag blev en smula uttråkad över alla dessa passager om hans relation till sina barn. Visst, jag förstår att den röda tråden i berättelsen är just faderskap, och att han gärna vill skriva om hur han försöker vara en annan sorts pappa än Leonard Nimoy var. Men om Adam Nimoy nu ska göra sig själv till huvudperson i sitt eget livs historia, så hade jag kanske läst lite mer om hans yrkesliv och lite mindre om hur han skjutsar sin tonårsdotter över hela stan, fram och tillbaka, vareviga dag.

Betyg: 6/10

More Tribbles, More Troubles. Tribblarnas återkomst.

st more tribbles 1Om jag ska tro min testpublik, som såg det här avsnittet tillsammans med mig, så är det här ett avsnitt som är nästan helt obegripligt om man inte sett The Trouble With Tribbles. Eller i alla fall ointressant. Själv blev jag nog mest lite ledsen, eftersom jag älskade tribblarnas första framträdande i Star Trek-universumet. Det här blev mest som en trist repris.

st more-tribbles 2Handling: Det var alltså i ett numera kultförklarat avsnitt i The Original Series som vi först fick möta hårbollarna som kallas för tribblar på svenska och tribbles på engelska. Deras enda kända funktioner är att äta, föröka sig och göra olika ljud. Att just det här avsnittet fick en kultstatus trr jag hängde mycket ihop med en sorts gullighetschock i just det avsnittet, något som kändes väldigt ovanlig i Star Trek. Det var också ett avsnitt som lyckades mjölka all tänkbar komik kring kombinationen av hårbollsvarelser och livet på ett rymdskepp.

Tyvärr måste jag härmed meddela att tribblar är helt ocharmiga när de är tecknade. Hela gosigheten försvinner, liksom. Och av den där chockeffekten märktes heller inget. De passar dessutom in lite för väl i en animerad serie, man förväntar sig liksom lite att det ska komma en rund, hårig varelse rullande när det är tecknat. Sedan undrar jag förstås vem som beslutade att göra tribblarna rosa i det här avsnittet? Och vart tog deras klingonska varningslätet vägen? Det är ju det hjärtskärande varningslätet som gör att klingonerna avskyr de små pälspuffarna.

st more tribbles 4Det här har vi sett förut: Det här är ett rätt underligt avsnitt. Egentligen är det nästan exakt samma intrig som i det första avsnittet om tribblar i originalserien. Samtidigt som man inte riktigt bryr sig om att förklara vem någon är eller varför de är i konflikt med varandra för nytillkomna tittare, som till exempel tribbelexportören Cyrano Jones som här framstår som ännu mer gåtfull än sist han var med i serien. Att man sedan plockat in några direkta bildcitat från det första tribbelavsnittet förstärker känslan av att det här är ett renodlat tributavsnitt till The Trouble with Tribbles.

st more tribbles 3Det här är nytt: Tribblarna i det här avsnittet är framavlade för att inte föröka sig. Istället blir de jättetjocka. Sedan visar det sig att deras sätt att föröka sig på numera liknar spindlar som bär sina ägg med sig. För efter ett tag spricker de tjocka, stora hårbollarna och förvandlas till hundratals små tribblar.

I det här avsnittet introduceras också en tribbeldödare, som Klingonerna avlat fram. Men den står sig förstås slätt mot de där jättetribblarna.

Betyg: 4/10. Jag hade höga förväntningar på det här avsnittet, men blev grymt besviken. Däremot kan man väl se blotta existensen av det här avsnittet som ett bevis på kultstatusen för The Trouble with Tribbles, eftersom man redan 1973 tycker att det är läge att göra ett hyllningsavsnitt på samma tema för fansen. Eller var tanken att barnpubliken, som ju var tänkt som målgrupp för den animerade serien, skulle gilla tribblarna som de gosedjur? Idag skulle jag förstås självklart ha vägt in en merchandisemöjlighet som orsaken bakom att göra ett tribbelavsnitt för barn, men är inte säker på att den sidan av affärsverksamheten var fullt utbyggd på den tiden.

Star Trek The Animated Series, säsong 1, avsnitt 5/16. Avsnitt 85 i min Startrekathon.

The Lorelei Signal. Det med sjöjungfrusången i rymden.

st lorelei 2

Sjöjungfrur finns i rymden också. Väna sirener som lockar intet ont anande rymdfarare till sin planet, varpå de blir bestulna på sin livskraft. Men när männen faller som furor för skönsången, då stegar kvinnorna på Enterprise fram och tar kommandot, Uhura är det här avsnittets stora hjälte – äntligen!

st lorelei 7Handling: Så himla typiskt. Här landsätts man på en planet där det bara bor snygga blondiner (ja, så extremt blonda att de typ är vithåriga), man hamnar på en skön fest, dricker en drink eller två. Sen vaknar man upp nästa dag med ett fult pannband runt skallen och har blivit minst tio år äldre sen dagen innan. Så himla ovärt! Och när man sen försöker ta sig bort från det där stället så är man tvungen att gömma sig i en gigantisk urna. Ja, men vad händer då tror ni? Jo, det börjar förstås regna. Så att man nästan drunknar. Alltså kan man ha mer oflyt?

st lorelei 5Ja, ungefär så skulle det kunna låta om männen från Enterprise sammanfattade The Lorelei Signal. Ett avsnitt om rymdsirener som lockar till sig manliga besättningar på rymdskepp genom förtrollande radiosignaler. När männen kommer till de digitala sjöjungfrurnas planet dräneras de på sin livskraft genom energiband som sätts på deras huvuden. Energistölden är enda sättet som kvinnorna kan överleva på – eftersom själva planeten de bor på suger i sig energi.

Men trots användningen av den trötta gamla myten om undersköna och försåtliga kvinnor som först frestar och sedan dödar män, så är det här också ett av de mer feministiska avsnitten av Star Trek. För när hjärnorna på alla män på Enterprise förvandlas till gröt så är det Uhura och hennes kvinnliga kollegor som får gå in och styra upp situationen, rädda männen och ta kontroll över kvinnorna på planeten. Men trots att kvinnorna på planeten i många år lockat rymdskepp till sig och förbrukat män som AA-batterier, så får de inget straff. I stället skickas de till en ny planet, där de kan överleva utan att behöva döda män. Det är de nämligen sjukt trötta på.

st lorelei

Det här är nytt: Så här långt in i Star Trek så är det fortfarande revolutionerande att en kvinna tar befälet över Enterprise. Kvinnan är i det här fallet Uhura, och det här avsnittet är dessutom det som hon får mest utrymme i någonsin!

Annars är jag också väldigt förtjust i den lilla sång som man måste framföra för att fråga den allvetande opto-auden om saker och ting.

Och så etableras det faktum att kropparna rekonstrueras genom att det görs en säkerhetskopia i transportören. En mycket praktiskt uppfinning av manusförfattarna.


st lorelei 4Betyg: 8/10.
 Älska Uhura som alfahona! Att det skulle krävas en animerad serie för att hon skulle få sitt moment in time. Överhuvudtaget känns The Lorelei Signal som en given klassiker.  Den absurda handlingen och de bisarra vithåriga sexbombskvinnorna. Gillar också de animerade gubbversionerna av besättningsmedlemmarna och den där konstiga drunkningsscenen i den gigantiska urnan. Allt är konstigt och märkligt, men ändå logiskt och genomtänkt. Ja, förutom det faktum att det är en fullständigt heterosexuell premiss som ställs, och att man inte kunde gå in på några detaljer kring exakt vad det var hos kvinnorna som besättningsmännen drogs till. Det var ju trots allt en serie som gick på barntid på tv det här.

Star Trek The Animated Series, säsong 1, avsnitt 4/16. Avsnitt 84 i min Startrekathon.

One of Our Planets is Missing. Det där Enterprise åker in i en planetätande amöba.

st missing 3

Ett jättestort planetätande moln med kvinnoröst, ja det är fienden i One of Our Planets is Missing, där vi äntligen får svar på frågan om hur man kommunicerar med ett gigantiskt moln av gas och materia.

Handling: Ett stort moln av ett obestämt ämne far genom rymden och käkar upp planeter. Och nu är det på väg mot den bebodda planeten Mantilles. När Enterprisest missing 4 försöker undersöka molnet dras skeppet in i det istället, och måste beskydda med vapen mot olika organismer som attackerar. Snart inser man att molnet är som en enkel, men gigantisk organism (själv är jag fortfarande osäker på om man hamnat typ i magen, eller om de vita popcornen som attackerar är något i stil med vita blodkroppar) Kirk vill försöka döda organismen för att stoppa blodbadet på Mantilles genom att spränga hela Enterprise i luften, men Spock gör en Mind Meld istället. Han lyckas förklara för molnet (som förresten har en kvinnoröst) att det bor människor på planeten och visar bilder på bland annat lekande barn. Molnet vill inte käka barn och människor, och blir istället övertalad att fara tillbaka dit det kom från. “Ett Star Trek-avsnitt om varför man ska bli vegetarian”, hävdade min vegokompis när vi sett det.

st missingDet här känner vi igen: Man skulle kunna säga att One of our planets… är som en mix av The Immunity Syndrome och The Doomsday Machine. Precis som i Doomsday… har vi att göra med en planetätare – men den här gången en organisk istället för en maskin, dvs det går att snacka det tillrätta. Och precis som i Immunity… så får vi se insidan av en gigantisk rymdorganism. Det här avsnittet är också ett återseende med Robert Wesley från The Ultimate Computer – nu jobbar han inte på USS Lexington utan bossar på kolonin Mantilles istället.

st missing 2Betyg: 6/10. Ett helt okej avsnitt, men personligen blir jag lite uttråkad när Enterprise befinner sig inuti ett gasmoln/amöba större delen av ett avsnitt. Även en mashup av gamla idéer känns som en upprepning.

Star Trek The Animated Series, säsong 1, avsnitt 3/16. Avsnitt 83 i min Startrekathon.

Yesteryear. Den där Spock räddar livet på sig själv som sjuåring.

st yesteryear 2

“Vad skulle du ha sagt till dig själv som liten pojke, om du fick chansen att som vuxen få träffa dig själv som barn”. Det var en av min terapeuts favoritfrågor, tror jag. Hon brukade ställa den i lite lagom ledsen ton, och med ett lite inkännande ansiktsuttryck. Jag tror att hon skulle ha gillat Yesteryear, för i det här avsnittet får faktiskt Spock chansen att resa tillbaka i tiden och träffa sig sjäv som sjuåring. Och det visar sig att han har massor att säga till sitt yngre jag, om den krångliga relationen med pappan och om hur man ska hantera sitt känsloliv när man är hälften kontrollerad vulcan och hälften impulsiv människa. Resultatet blir ett riktigt fint avsnitt i The Animated Series.

st yesteryear 3

Handling: Enterprise återvänder till tidsportalen från The City on the Edge of Forever tillsammans med Federationens historiker för att spana på vad som hände förr i tiden. När Spock hoppar ut ur tidsportalen efter sitt uppdrag i det förflutna händer något oväntat. Ingen känner igen honom, förutom kapten Kirk som själv varit ute och rest i tiden. Alla andra undrar vem den stele mannen från Vulcan är, varför han har Enterprise-uniform på sig och hur det kan komma sig att han envisas med att låtsas vara bekant med personer som uppenbarligen inte ens vet vad han heter. Spocks nästa chock inträffar när han anländer till Enterprise, för där har en man från Andoria hans jobb. Något har hänt på någon av resorna i det förflutna som ändrat framtiden. I den verklighet han befinner sig nu så dog Spock redan som barn.

st yesteryearSpock måste nu resa tillbaka i tiden för att rädda livet på sig själv som sjuåring. Men uppdraget utvecklas till mer än så – Spock blir ett slags andlig vägledare till sitt yngre jag. Spock den äldre förklarar till exempel för sitt yngre jag om hur han ska förhålla sig till sina känslor – gärna känna men alltid behålla kontrollen.

Det här är nytt: Att man vågar sig tillbaka i tiden igen efter hur det gick i The City on the Edge of Forever är ganska anmärkningsvärt. Lika imponerande är det att Enterprise-besättningen nu lyckats komma så pass överens med tidsportalens väktare att man smärtfritt kan fara fram och tillbaka i tiden. som man vill. Men viktigare än så: det här avsnittet innehåller den första flashbacken tillbaka till Enterprise-besättningens barndom. Tänk om man hade satsat på en hel serie av det – The Kids from Enterprise. Jag hade definitivt kollat.

Vi får också reda pst yesteryear 5å att man på Vulcan har stora, hund/björn-liknande husdjur som heter sehlat (det kan eventuellt ha nämnts i ett tidigare avsnitt ser jag när jag researchar). Vi får se att en av historikerna från Federationen är en fågelliknande varelse med vingar. Sedan läser jag mig till att det här avsnittet dessutom introducerar vildmarken The Forge och staden ShiKahr på Vulcan. Och visst är det mobbningsscenen från det här avsnittet som citeras i den första filmen i den rebootade Star Trek-serien.

Den konstigaste informationen om Spock som barn. Att han gillar practical jokes. Inte en egenskap som vi sett hos Spock som vuxen, direkt.

Betyg: 8/10. Det här avsnittet är exakt vad jag hoppades att The Animated Series skulle innhålla. En möjlighet att brodera ut Star Trek-universumet  utan att behöva bry sig om budgetar, skådespelare och kulissser. Sedan blir jag alltid fullständigt förvirrad av intriger kring tidsresor, och jag har nog fortfarande inte riktigt greppat hur det hänger ihop när Spock i seriens nutid egentligen redan är en produkt av att han senare far tillbaka till sitt yngre jag. Eller hur jag ska uttrycka det.

Star Trek The Animated Series, säsong 1, avsnitt 2/16. Avsnitt 82 i min Startrekathon.

Det första animerade avsnittet: Beyond the Farthest Star. Det med den döda stjärnan och insektsrymdskeppet.

st beyond skeppetHandling: Enterprise dras in i omloppsbana kring en död stjärna. Här finns också ett annat fångat skepp, men det ser inte ut som en “vanlig” rymdfarkost, utan mer som ett rymdskepp som liksom är organiskt uppbyggt. Som en jättestor, (verkligen jättestor) rymdskeppsplanta. Kirk och några till tar sig dit, men skeppet är övergivet, och otroligt gammalt – man beräknar att det är 300 000 år.

st beyondEtt inspelat varningsmeddelande går igång där en insektsliknande varelse säger något oförståeligt. När Spock lyckas översätta framgår det att det finns någon form av ond kraft på skeppet, något som Enterprise-besättningen märkar när den börjar jaga dem ombord på skeppet. Kirk & Co flyr genom transportören, men kraften följer med till Enterprise. Snart har den tagit över skeppet, men Kirk lyckas skrämma bort den genom ett chickenrace. Genom att få det mystiska energifältet att tro att Enterprise ska krascha in i den döda stjärnan så hoppar den av självmant. Plötsligt är det inte så kaxigt längre, utan börjar skrika att den känner sig ensam medan Enterprise stävar vidare ut i världsrymden. Det kanske den skulle tänkt på innan den häll på att ta livet av Kirk och de andra i besättningen?

st beyond 3Det här är nytt: Här introduceras en smått revolutionerande uppfinning: life support-bälten. Lite väl simpla för att fungera någon annanstans än i en animerad serie, men ändå. Men ett sånt på sig behöver man inte ha någon dräkt på sig ute i rymden. Den skyddar också mot olika vapenstrålar. Lägger man det på ett kontrollbord så skyddar det kontrollbordet också.

Har dock en viss känsla av att de där bältena också kom till av produktionstekniska skäl. På det här sättet slapp man ju göra helt nya teckningar där figurerna har rymddräkter på sig – mycket lättare att bara lägga till ett skärp, liksom.

st beyond 4Det här känner vi igen: Beyond the Farthes Star påminner om flera avsnitt från originalserien, TOS, men framför allt Wolf in the Fold – där ju en alien tar över skeppet, snackar i högtalarsystemet och hotar att ta livet av hela besättningen om hen inte får som hen vill – precis som här.

Betyg: 4/10. Bäst är det där insektsrymdskeppet, men annars inte så fantasifullt som man kunde vänta sig av Gene Roddenberrys utfästelser om fantasins fria spelrum. Och varför presenterar man inte de nya besättningsmedlemmarna när man drar igång en ny säsong? Men eftersom jag såg avsnitten i en klump så vet jag ju att det blir bättre. Redan i nästa avsnitt.

Star Trek The Animated Series, säsong 1, avsnitt 1/16. Avsnitt 81 i min Startrekathon.