A private little war. Det med Mugaton och den inte så diskreta Vietnamreferensen

Jag tror jag är kär. Kär i en Mugato. Finns det något gulligare djur i hela universum? Jo, jag vet att den är livsfarlig och kan döda med bara ett bett. Men. Det är något speciellt med enhörningsalbinogorillor (efter att avsnittet tog slut tog det cirka 30 sekunder innan jag började googla efter Mugatodockor).

A private little war är annars ytterligare ett avsnitt som bygger på konflikter kring generalorder ett – prime directive. Alltså federationens regel om att man inte får ingripa i eller skynda på utvecklingen på de planeter man besöker som har primitiva civiisationer. En regel som nu, i slutet av den andra säsongen, blivit en allt mer tacksam dramaturgisk ingrediens och dyker upp allt oftare.

Man kan säga att avsnitten som kretsar kring generalorder ett tillhör två huvudkategorier. Antingen så handlar de a) om vad som händer om man frångår principen – som i A piece of the action där en kvarglömd historiebok om gangsters gjorde att en planets civilisation utvecklades till ett enda stort maffiavälde.

Den andra huvudkategorin är b) avsnitt som handlar om hur jobbigt det är att följa generalordern och varför Kirk så ofta tvingas att bryta mot den. Det kan handla om att man hamnar mitt i ett krig på en planet, eller att besättningen svävar i livsfara. Våndan och den moraliska diskussionen kring beslutet är oftast det centrala i de här avsnitten. I exemplet A private little war så handlar det om hur federationens utsända ska agera när de upptäcker att ett mindre folkmord håller på att genomföras på planeten Neural.

Kirk har varit på Neural förr, och beskriver planeten som ytterst fredlig. Men ganska snart efter att han transporterats dit inser han att saker och ting har förändrats medan han var borta. Halva befolkningen har NU primitiva gevär, andra halvan – som Kirks gamle polare Tyree tillhör – kan inte försvara sig alls. Så småningom upptäcker Kirk att det är klingoner som ligger bakom den plötsliga upprustningen på planeten. De lär ut hur man tillverkar gevär, men försöker få det att se ut som om folket på planeten själva har kommit på alla innovationer, på så vis kan ingen anklaga dem för att bryta mot det rådande fredsavtalet, antar jag. Kirks dilemma består i det här avsnittet kring om han ska följa generalordern och låta sin väns folk förföljas och kanske utrotas, eller om ska han beväpna även den andra sidan så att jämvikt uppstår.

Det pågående Vietnamkriget har smugit sig in även i tidigare avsnitt av Star Trek, när det gäller motiv och bakomliggande teman i manus. Men här talar Kirk direkt om Vietnamkonlikten, ja han håller till och med ett sorts kort försvarstal för upprätthållandet av en terrorbalans, med just Vietnam som det goda exemplet att ta efter från jordens historia. Ovanligt klumpigt skrivet och faktiskt inte riktigt i linje med Star Treks vanliga ideologi, som jag uppfattat den (varför skulle man i så fall ens ha en generalorder i seriens universum, den måste ju ha skrivits in just för att serien inte skulle handla om att kolonisera andra folk eller agera som militära “rådgivare” i olika konflikter).

Annars är den egentliga stjärnan i det här avsnittet Nona, en häxa som är gift med Tyree. Hon är härligt ond, trolös och slampig. Till exempel använder hon någon sorts kvistar som hon gnider mot mäns hud för att göra dem förvirrade och pilska. Men bäst av allt är förstås den DRAMATISKA ritualen (som mest liknar någon sorts förtäckt samlag) när hon ska bota Kirk från det livsfarliga bettet han fått av en gullig mugato. Lägg märke till att Mahkoroten som hon använder ser ut ungefär som en bajskorv, och att skådespelaren måste skaka den lite för att det ska se ut som om den rör sig i hennes hand.

Sammanfattning: Alltså, det händer ju en del här. Utöver det jag nämnt ovan så lyckas Spock också bli skjuten, och går igenom en märklig procedur för att läka sig själv som innebär att skeppets sjuksköterska ge honom en massa örfilar. Men trots att avsnittet innehåller såväl häxritualer som sjukhusdramatik och en James Kirk som nästintill blir indragen i en otrohetsaffär, så känns det här hafsigt, ojämnt i tempot och plakatpolitiskt på ett ytterst osmidigt sätt. Betyg: 5/10 (men 10/10 till både mugaton och den där FANTASTISKA läkningsritualen!)