ENT: Dear Doctor. Det där Phlox inte vill bota sjuka aliens. För det naturliga urvalets skull.

Vad är dealen?

Archer får en kraschkurs i varför det behövs regelverk som Prime Directive när man har kontakt med varelser från andra planeter. Han ställs här inför frågan om det är moraliskt rätt att bota ett folk som håller på att dö ut på grund av en genetisk åkomma, om det samtidigt finns en annan ras på samma planet som skulle kunna utvecklas och ta deras plats? Eftersom Stjärnflottan vid den här tidpunkten inte har några regler kring den här typen av problem så uppstår det en viss osäkerhet kring vad man ska göra. Doktor Phlox vågar knappt ens berätta för Archer att han kommit på ett botemedel, orolig över att han inte kommer att fatta ett korrekt beslut.

Huvuddelen av intrigen handlar dock om Phlox nästan hopplösa arbete med att hitta ett botemedel mot en epidemi som håller på att utrota valakierna. De är ett tekniskt högstående folk som skickat ut bemannade raketer i rymden för att hitta någon längre framskriden civilisation som kan hjälpa dem. De är inte uppe i warp-nivå ännu, men har redan haft besök av bland annat ferengier (ett folk som vid den här tidpunkten är helt okända för både människor och vulcaner). Men ingen har kunnat hjälpa dem. Och nu tycker Phlox att det rätta kanske är att inte rädda dem.

Några nya kontakter?  Valakierna samsas alltså på sin planet med Menkerna. Ett lägre stående folk som Valakierna givetvis förtrycker och utnyttjar, men med en jämförelsevis mild hand. De får mat och förnödenheter, men får inte välja själv var de vill bo (inte där den bördigaste jorden finns, till exempel). Men hos Menkerna ser Phlox en stor utvecklingspotential.Så stor att han inte vill ge valakierna botemedlet mot deras genetiska åkomma.

Ordväxlat: Lite långt citat, igen, men tycker att det här meningsutbytet förklarar avsnittets kärna ganska bra.

PHLOX: We’d be interfering with an evolutionary process that has been going on for thousands of years.
ARCHER: Every time you treat an illness, you’re interfering. That’s what doctors do.
PHLOX: You’re forgetting about the Menk.
ARCHER: What about the Menk?
PHLOX: I’ve been studying their genome as well, and I’ve seen evidence of increasing intelligence. Motor skills, linguistic abilities. Unlike the Valakians they appear to be in the process of an evolutionary awakening. It may take millennia, but the Menk have the potential to become the dominant species on this planet.
ARCHER: And that won’t happen as long as the Valakians are around.
PHLOX: If the Menk are to flourish, they need an opportunity to survive on their own.
ARCHER: Well, what are you suggesting? We choose one species over the other?
PHLOX: All I’m saying is that we let nature make the choice.
ARCHER: The hell with nature. You’re a doctor. You have a moral obligation to help people who are suffering.
PHLOX: I’m also a scientist, and I’m obligated to consider the larger issues. Thirty five thousand years ago, your species co-existed with other humanoids. Isn’t that correct?
ARCHER: Go ahead.

Vårdslöst beteende? Ja, det är ju frågan som ställs i det här avsnittet. Vari består det vårdslösa beteendet. Att hjälpa valakierna, eller att inte göra det. Inte ens warptekniken känner Archer att man kan ge valakierna, även om de vill ha den för att söka efter andra raser som kan hjälpa dem med ett botemedel. Utan stor erfarenhet av antimateria kan den kunskapen snabbt förstöra mer än den hjälper.

Till sist bestämmer sig Archer för att ge Phlox rätt. Valakierna får en medicin som botar symptomen, men inte det egentliga botemedlet.

T’Pol vs Mänskligheten: Det här är inte bara avsnittet som förklarar prime directive för Archer. Det är också det avsnitt som faktiskt förklarar varför Vulcanerna varit så försiktiga med att dela med sig av information och kunskap till människorna. De var helt enkelt inte redo för det stora språnget tidigare. Knappt ens nu.

Personlig utveckling: 

Förutom det rent etiska tankegodset i det här avsnittet, så innebär Dear Doctor också ett efterlängtat avsteg från formulär 1A-berättandet i Enterprise.Här är det ett ljudbrev som utgör ramberättelsen i avsnittet. Det är Enterprises läkare, doktor Phlox, som brevväxlar med en utbytesläkare, Jeremy Lucas, som tjänstgör på hans hemplanet.

Det gör Dear Doctor till Phlox stora show. Här lär vi känna doktorn lite bättre, och han framstår faktiskt bara som ännu mer sympatisk än tidigare. Eftertänksam, försiktig och storögt observerande mänskligheten. Han och Hoshi står också för avsnittets humoristiska inslag där hon försöker konversera på Phlox språk. Med oväntade felsägningar.

Matvanor: Ja, Phlox är så trevlig att han till och med kommer undan med att käka samma mat som djuren han håller vid liv i sitt laboratorium.

Sexytime:  Genom Lucas brev får vi lite indirekt veta lite mer om Phlox ursprungsmiljö. Som att hans folks parningsritualer är intensiva och våldsamma. Kanske är det därför som Phlox inte riktigt förstår att Elisabeth Cutler flirtar med honom. Hennes uppvaktning måste framstår som väldigt trevande och långsam jämfört med vad han är van vid. Och, kanske viktigast av allt, de går och ser film tillsammans på Enterprise filmstudio. Men det hela går aldrig längre än en puss på kinden. I alla fall inte i det här avsnittet.

Filmhistorien: Man tittar på For Whom The Bell Tolls från 1943, med Gary Cooper och Ingrid Bergman. Och Phlox är synnerligen fascinerad av människornas reaktion på en snyftare: ” It’s remarkable, Doctor. Even fictional characters seem to elicit human compassion. My shipmates have calmly faced any number of dangers, and yet a simple movie can bring tears to their eyes.”

Det här kändes precis som… Ett avsnitt som successivt blev bättre och bättre ju mer jag skrev om det. Det har en mer komplicerad berättarstruktur än tidigare, ett mer avancerat tankegods och en utveckling av flera olika karaktärer samtidigt. Sedan kanske Archers slutgiltiga beslut är lite hårdare och brutalare än vi är vana vid. Det känns som att någon kapten i någon annan serie hade hittat på en briljant och gyllene kompromiss. Men sådana verkar inte finnas i Enterprise.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 675 tv-avsnitt.

VOY: Natural law. Det om urbefolkningen bakom energiskölden.

Precis som Friendship One är det här ett avsnitt om first contact-problematik. Men lite smartare och mindre generiskt än vad det blev i förra avsnittet – så märkligt att man lägger de här efter varandra i serien.

Det börjar i varje fall med vackra vyer över en grönskande planet. Seven och Chakotay är på väg till en konferens, men Chakotay insisterar på en omväg för att njuta av utsikten. Tyvärr kör man rakt in i en osynlig energisköld, och det är verkligen med minsta möjliga marginal man lyckas ta sig igenom den levande.

På andra sidan döljer sig en urbefolkning. En primitiv civilisation, men välvilligt inställda så länge de inte behöver konfronteras med talande kommandobrickor. De tar hand om den skadade Chakotay, samtidigt som Seven oroar sig extremt mycket för det brott mot Generalorder 1 som de gör sig skyldiga till när de fraterniserar med den primitiva stammen. För Stjärnflottebesättningens närvaro på den här annars så isolerade platsen gör stort intryck på de bofasta. Spillror från deras skyttel finns överallt, och snart börjar de medlemmarna i stammen smycka sig med vrakdelar i ansiktet för att se ut som Seven och måla mönster i ansiktet för att se ut som Chakotay. Det är tydligt att det här är ett folk som fått leva utan modeimpulser alldeles för länge.

När Janeway letar efter Seven och Chakotay så upptäcks den stora energibarriären. Den utgör ett mysterium även för resten av befolkningen på planeten Ledos.Den konstruerades av aliens för att skydda urfolket från resten av planetens allt mer moderna civilisation. Men de främmande rymdvarelserna kom aldrig tillbaka, och ingen har kommit på hur man ska kunna sänka barriären.

När väl grundförutsättningarna är klara så återstår en hel del trixande hit och dit innan man kan hitta en lösning på det här äventyret. Chakotay och Seven är i realiteten fångar bakom energibarriären, eftersom generatorn som driver den är belägen bakom den. Men som vanligt så lyckas Seven hitta några sladdar och relän och bygger en maskin som sänker skölden. Men då kommer nästa problem, Ledosierna skickar genast in en expedition och det står klart att man antagligen vill exploatera området. Urfolkets paradis är hotat på nytt.

Parallellt med Seven och Chakotays äventyr nere på planeten så har Paris dömts till en repetitionskurs efter att han kört vårdslöst på i Ledosisk rymd. En rätt rolig bihandling där en extremt noggrann inspektör tvingar Paris att repetera de allra enklaste övningarna för piloter. Lite som när jag skulle ta körkort och avbröt undervisningen i några månader, och sedan fick börja med krypkörning igen, fast jag redan klarat av halkan. Mycket kränkande. Men det är förstås just Paris som i slutändan får fixa problemet med skölden. Det utbryter nämligen en mindre väpnad konflikt kring hur man ska göra med energibarriären i framtiden. Janeway vill återställa allt som det var förut, medan Ledosierna hävdar sin rätt till området. När Ledosierna satt Voyagers vapen teknik ur spel är det Paris som skiter i kölektionen och istället blir dagens hjälte, transporterar upp den ledosiska expeditionen och skjuter Sevens lilla mackapär i bitar. Urfolkets hemvist är säkrad, åtminstone ett tag till.

Natural law är ett avsnitt med högt tempo, och intrigen är fylld av små och stora händelser. Det är förstås en smula komiskt att man använder samma grepp här som i förra avsnittet, med en liten flicka från den främmande befolkningen som söker och skapar en kontakt med Voyagers besättning. Precis som allting annat så är hon mer utvecklad i det här avsnittet.

Det finns ju alltid en risk med den här typen av historier, där Voyagers crew möter “infödingar” och “primitiva folk”. Den här gången tycker jag ändå att det är hyfsat okej, även om man hela tiden balanserar på gränsen till någon form av etnopornografi och exotisering. Medlemmarna i urfolket talar inte, utan kommunicerar bara med teckenspråk, vilket ändå ger en air av mystik kring det här folket, vilket på något sätt också ger dem lite mer pondus och intregritet. Talet är väl tänkt att stå för någon form av modernitet och utveckling, så egentligen bryter Chakotay och Seven mot generalorder ett, bara de snackar i urfolksmedlemmarnas närvaro.

Det här är också ett avsnitt som väcker tankar om kolonialism, exploatering av naturen och det allt snävare utrymmet för urfolk på Jorden. Givetvis dyker det upp en hel del funderingar om regnskogarna i Brasilien när jag ser på det här. Vi får se om det kommer någon alien svepande ner från rymden och skapar ett reservat åt urfolken och djuren som lever där någon gång snart. .

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 658 tv-avsnitt.

VOY: Friendship one. Det om vänskapssonden som utlöste en katastrof.

Det råder ju lite olika meningar kring hur smart det är att skicka iväg sonder med olika typer av meddelanden ut i rymden. Farkoster där man till exempel berättar vem man är och var man finns. Till exempel har ju Pioneer– och Voyagerprojekten (alltså NASA-sonderna, inte den här tv-serien) väckt en del farhågor kring att det där är ett superbra sätt att få fientligt inställda aliens att komma hit och erövra vår planet, även om de flesta verkar tycka att chansen att någon överhuvudtaget hittar de där sonderna är mindre än minimal.

Det finns förstås också de som hävdar att orsaken till att vi inte hittar spår av intelligent liv ute i rymden, genom till exempel radiosignaler, beror på att alla intelligenta civilisationer ute i galaxen ganska snart bestämmer sig för att riskerna med att bli upptäckta är för stora. De iakttar radiotystnad, tesen är att isolering är en fråga om överlevnad där ute, bortom vårt solsystem. Friendship One tar ett annat grepp om frågan kring kommunikation med okända civilisationer, hur tekniken i farkosterna i sig kan stjälpa en hel civilisation.

Voyager-projektet har ju redan blivit en del av Star Trek-mytologin, så i det här avsnittet är det en annan, påhittad, sond som skickats från Jorden ut i rymden år 2067. I den här fiktiva framtiden har forskarna utveckla konceptet sedan Voyagers gyllene skiva, så i Friendship-sonden nöjer man sig inte med att spela Bach och Chuck Berry för aliens utan skickar också med en hel del tekniska manualer och instruktioner om hur man kan ta kontakt med Jorden.

Voyager får i uppdrag av Stjärnflottan att spåra upp den vid det här laget urgamla Friendship-sonden (drygt 300 år gammal) som tydligen försvunnit någonstans i deltakvadranten. En så pass meningslöst uppgift, men Janeway blir jätteglad och jättestolt över att äntligen få ett uppdrag från sina chefer som går ut på något annat än att bara hålla sig vid liv. Men när man kommer fram till planeten där Friendship landat så tas man inte direkt emot med öppna armar. Här har saker nämligen gått riktigt dåligt. Inspirerade av informatinen i sonden så har man börjat experimentera med antimateria, men mist kontrollen. Nu är hela planeten ödelagd, det råder ständig atomvinter och hela den kvarvarande populationen är strålskadad.

Tom Paris, Neelix och en besättningsman vid namn Carey blir tagna som gisslan av den lilla spillra av befolkningen som finns kvar på planeten. De utgör hårdvaluta för ledaren för de överlevande, Verin. Han använder gisslan för att försöka förhandla sig till att Voyager ska forsla hela planetens befolkning till närmsta obebodda klass M-planet. Han är också av den bestämda åsikten att Friendship-sonden bara utgjorde första delen av Jordens invasion av planeten. Att det var meningen att man skulle tappa kontrollen över tekniken från Friendship-sonden, så att civilisationen på planeten skulle gå under. Enligt Verins sätt att se det så indikerar Voyagers ankomst steg två i invasionsplanen. Janeways invändning, att man knappast ser till att en planet man vill invadera ska totalförstöras, får inget gehör hos honom.

När förhandlingarna om gisslan drar ut på tiden så dödar Verin stackars Carey. Eftersom det skulle ta några år att transportera hela befolkningen till närmaste klass M-planet, och Janeway dessutom inte gillar att förhandla under hot, så väljer hon en annan väg. Efter lite technobabble med Otrin, en forskare från planeten, så kommer man fram till ett sätt att göra planeten beboelig igen.

OTRIN: I’ve adjusted the radiation levels to match the conditions on the surface. Watch. An isolitic chain reaction. It recombines the nucleonic particles in the atmosphere. (The gas goes sparkly red then clear.)

JANEWAY: How do we apply your methods on a planetary scale?

SEVEN: Atmospheric processors are one possibility.

JANEWAY: Too bad we don’t have a Corps of Engineers to build them. What if we encase the catalytic agent in photon torpedoes? Use the concussive force to start the reaction.

SEVEN: It would require multiple detonations at low altitude, but I believe it could work.

OTRIN: Captain, an isolitic reaction of that magnitude would expand exponentially. Your ship might not survive.

JANEWAY: We’ll have to modify our shields, reinforce structural integrity. Well, let’s get started.

Verin verkar hellre vilja starta ett krig än gå med på det här, men till sist blir han övermannad av de andra. Bland annat av Brin, vars nyfödda barn just räddats till livet av Tom Paris.

Just den där scenen med den nyfödda bebisen som Paris lyckas rädda genom en pytteliten hjärtstartare är faktiskt ovanligt realistisk och dramatisk för att vara Star Trek, men i övrigt känner jag mig märkligt oengagerad i det där stackars folkets framtid. Inte ens att de allihopa går runt med tumörer och strålskador i ansiktet får mig att riktigt engagera mig. Kanske för deras osköna stil att skylla alla sina misslyckanden på en sond, och att de sedan vill ta ut hämnd på en besättning som lämnade Jorden 300 år efter att sonden sköts iväg. Dessutom känns det på riktigt jätteslappt att återvända till en av de där generiska grottkulisserna i det här avsnittet. Det går inte när vi vant oss efter avsnitt som Workforce.

Det mest uppbyggliga sättet att se det här avsnittet på är kanske som ett litet försvarstal för prime directive-principen. Att spridandet av kunskap lätt kan få oanade konsekvenser, oavsett om avsikten med att dela med sig av den är god. Men visst är det en lite sen poäng att hamra in hos oss stackars tittare, efter snart sju år av en serie? Jag har verkligen lite slutspurtsfeber just nu, och vill inte dras in i random uppdrag på ogästvänliga planeter med ogästvänlig befolkning, framför allt inte när Voyager och dess besättning kan få slut på atomvintern efter bara några minuters ansträngningar. En typisk quick fix för att hinna med en schysst upplösning inom den begränsade programtiden. Trots det potentiellt seriösa och gripande innehållet så känns Friendship One mest trivialt och förutsägbart.

Det jag egentligen minns bäst från avsnittet är dels en kommentar från Seven om hur Borgernas assimilering av Jorden kunnat ske för länge sedan om de råkat på Friendship-sonden (hon och Stephen Hawking hade säkert kunna ha ett bra snack om det där). Sen gillar jag också den lilla skärva av Janeways samtal med Jorden om de olika raser som hon mött i deltakvadranten som vi får höra. Det ger en liten insikt i var en del av de varelser hon mött på sin resa egentligen har sitt ursprung. Släkt med dinosaurierna till och med!

HENDRICKS [on screen]: They evolved from dinosaurs?

JANEWAY: Hadrosaurs, to be precise. Their ancestors settled in the Delta Quadrant twenty million years ago.

HENDRICKS [on screen]: The Voth, the Kobali, the Vaadwaur. You’ve made first contact with more species than any captain since James Kirk.

JANEWAY: It helps being the only Starfleet ship within thirty thousand light years.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 657 tv-avsnitt.

VOY: Blink of an Eye. När Voyager strular till det för folket på planeten där tiden går jättefort.

Jag är inte särskilt förtjust i SF-historier om tidsresor, men berättelser om platser där själva tidens hastighet varierar fascinerar mig däremot extremt mycket. Hur tid och gravitation hänger ihop är en av de mest intressanta aspekterna av Interstellar, tycker jag. Ett annat mästerverk som också innehåller intressanta aspekter av tidens flöde är till exempel SF-romanen The Forever War. Och här, äntligen, kommer då Star Treks take på genren (även om man eventuellt fuskade lite meden liknande tematik i avsnittet Wink of an eye.

I Blink of an Eye råkar Voyager dras in i gravitationen hos en planet där tiden går extremt snabbt. En sekund på Voyager motsvarar ungefär en dag på planeten. Att ta sig ur planetens gravitationsfält är däremot en extremt komplicerad historia, oavsett hur snabbt eller långsamt tiden går. Ännu värre är det att Voyagers blotta närvaro förorsakar jordbävningar och annat skräp för folket på fast forward-planeten. Där nere på planetens yta har man svårt att bestämma sig för om den nya, starka stjärnan på himlen är en förbannelse eller en gudagåva. Ska man frukta den, eller avguda den? Och varför straffar den planetens befolkning med katastrofer hela tiden oavsett offergåvorna?

En som ändå är rätt nöjd med den här prekära situationen är Chakotay, som ser en unik möjlighet att som antropolog följa en civilisations utveckling i realtid. Eftersom tiden går så otroligt snabbt nere på planeten är perspektivet uppe från Voyager lite grand som när man spelar Civilization och låter åren flyga förbi på några sekunder. Förbluffat kan besättningen på Voyager iaktta hur städer och vägar byggs nere på ytan, medan vi som tittar på tv-avsnittet får se mer detaljer. Som till exempel hur civilisationen på planeten utvecklas från primitivt naturfolk som skänker offergåvor till Voyager, till hur några forskare tillbringar en sen kväll på ett observatorium med att försöka skicka radiomeddelanden till Voyager (man svarar förstås inte, man måste ju tänka på The Prime Directive.

Lite extra intressant blir ju det hela eftersom livet på planeten påverkas på olika sätt av Enterprises närvaro. När man väl upptäcker att det är ett rymdskepp och inte en stjärna som lyser på himlen så sätter förstås utvecklingen fart. Att kontakta, och eventuellt göra sig av med, skeppet på himlen finns hela tiden som ett underliggande mål för vetenskapsmän och tekniker på planeten. En annan värld är tydligen möjlig, det är ju Voyager ett bevis på. Dessutom får skeppet en kulturell närvaro, där man till exempel skrivit sånger om skeppet och framställt leksaker efter hur man tror att de som finns på Voyager ser ut (eventuellt en liten kommentar till leksaksfabrikanternas produktion av Star Trek-figurer och -skepp?).

Handlingen i avsnittet tar en ny riktning när folket på planeten lyckas konstruera en raket och skickar upp två astronauter till Voyager. De tar sig in på skeppet och går runt ett tag ombord och undrar varför alla i Voyagers besättning står stilla som stenstoder. Sedan hinner tidsförskjutningen ifatt dem på ett mycket plågsamt sätt. Bara en av astronauterna överlever (varför är det alltid kvinnorna som dör?), medan den andre, Gotana-Retz, får lite tid att vandra runt och kolla in läget på Voyager. Fast inte så värst jättemycket tid, för nere på planeten verkar man ha bestämt sig för att göra sig kvitt det där skeppet i himlen som ändå bara orsakar en massa geologiska katastrofer. Så man börjar skjuta på skeppet, med allt mer sofistikerade vapen.

Janeway skickar illa kvickt ner den där astronauten igen, för att se om han kan prata folk tillrätta innan de lyckas med att skjuta ner Voyager. Och efter viss väntan uppenbarar en lösning sig. Två bärraketer skjuts upp mot Voyager och bogserar skeppet bort från planeten. Blink of an Eye har precis den typen av SF-intrig som jag går igång på, där man ändrar en eller flera förutsättningar eller naturlagar och sedan berättar om följderna. I det här fallet, olika hastighet på tiden på en planet och i rymden omkring den. Vilka problem uppstår? Hur ska man kommunicera? Hinner någon dö innan man skickar iväg ett svar?

Det känns som att seriens producenter tröttnat lite på skeppet Voyager på sistone, och helst velat söka upp hela andra platser för sina äventyr, mest tydligt kanske i Pathfinder, som mestadels utspelas på Jorden). Den här gången tycker jag man lyckas byta spelplats på ett mer integrerat sätt (men varför någon skriver på engelska på ett papper med en fjäderpenna är kanske lite väl integrerat för min smak).

Genom de där slumpvisa nedslagen i planetens historia kan man också berätta en historia om en civilisations drivkrafter och förändringar. Som till exempel hur man nere på planeten börjar med att se Voyager som en gud, varpå fenomenet sedan ses med en allt mer världslig blick. En kul grej som man kan sälja leksaker genom, ungefär. Slutligen, när Voyager ses genom vetenskapens ögon, blir skeppet till ett hot mot planeten som man ganska kallblodigt bestämmer sig för att skjuta ner.

Det här är ett nästan exemplariskt Star Trek-avsnitt. Kanske att jag gärna hade sett några fler spänningsmoment för att det skulle uppnå maxpoäng på min betygsskala, och en aning större budget för att kunna gestalta de olika tidsåldrarna nere på planeten lite mer trovärdigt. Och lite märkligt att civilisationen på den där planeten utvecklades enligt exakt samma patriarkala modell som livet på Jorden. Däremot blir det ett extra plus i kanten för att hololäkaren lyckas bli pappa under sitt researchbesök nere på planeten. Voyager tappar förstås bort läkaren så fort man skickat ner honom till planetens yta, men när någon kommer på att man ska leta i närheten av planetens operahus så hittar man honom på några sekunder. En liten detalj som även förebådar nästa avsnitt i serien. Snyggt.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 622 tv-avsnitt.

VOY: Time and again. Det med Janeways och Paris tidsresa till planeten som går under och inte.

voy time and again

Ofrivilliga tidsresor var verkligen en het grej i januari 1995. I systerserien Deep Space Nine har vi precis varit med om en färd tillbaka till jorden 2024 i Past tense, där hela Jordens och Federationens historia riskerades på kuppen. I förra avsnittet av Voyager meckade man också med förhållandet mellan nu och då. Och så nu Time and away, där Janeway och seriens nya hearthrob Tom Paris visserligen bara färdas 33 timmar tillbaka i tiden, men det skulle kunna vara tillräckligt för att eventuellt kunna rädda civilisationen på en bebodd planet undan en nära förestående undergång.

voy time and again 2I avsnittets början skakas Voyager av en chockvåg. Den kommer från en enorm explosion på en närliggande planet, där nu allt liv har utplånats. Men medan Voyagers besättning undersöker ruinerna så sugs liksom kapten Janeway och Paris ett drygt dygn tillbaka i tiden. De befinner sig nu omgivna av folk som inte vet om att de ska dö (av någon anledning alla klädda i prideflaggefärger). Nu uppstår frågan, ska de berätta något eller inte? Janeway hävdar den heliga generalorder ett, att man inte ska ingripa i främmande planeters liv, medan Paris tycker tvärtom. Efter många turer, där man bland annat blir fångar hos den hemliga motståndsorganisation som jobbar mot det energibolag vars anläggning kommer att förorsaka hela den där jätteexplosionen, så bestämmer sig Janeway till sist för att skita i alla regler och försöka rädda planeten istället (att hon själv annars också kommer att omkomma spelar eventuellt också in i hennes beslut).

Det som är en klassisk prime directive-plot blandas med tidsrese-tropen, och det är en mix som i det här fallet blir rätt förvirrande. För på något konstigt sätt är det just Paris och Janeways resa i tiden som förorsakar den katastrof som de var tvungna att undersöka för att föras tillbaka i tiden. Jättekonstigt, när man tänker efter. Lite liknande hur man i förra avsnittet fick ett nödmeddelande från sitt eget skepp redan innan man skickade iväg det själv. Samtidigt så lyckas Janeway ändå på något sätt lyckas förhindra katastrofen och då återställs på något vis tiden, coh börjar om igen. Det här kanske låter rätt flummigt och weird, men det är faktiskt inte mitt fel. Man har verkligen gått upp ett steg i obegriplighetsfaktor med intriger som den här. Men, visst, att se Star Trek ska kanske vara en utmaning ibland.

voy time and again 3Det här är ett avsnitt där man också försöker etablera och fördjupa bilden av Janeway, och även bygga vidare på hennes relation till Tom Paris. Det är också ett avsnitt där man på allvar försöker etablera en telepatisk gåva hos Kes, kvinnan som Voyager lät följa med från planeten Ocampa i piloten, och som också är flickvän till Neelix. Hennes funktion i handlingen är dock inte riktigt genomförd, om något ställer hon faktiskt bara till med problem med sina krafter. Ja, man kan säga att det är hennes instinkt som håller på att leda till att planeten går under. Hon är också den enda ombord på Voyager som har något som helst minne av den där kraftvågen som inleder avsnittet, eftersom hon väcks av ångesten hos alla de personer som dog i explosionen.

Jag är, som sagt, inte helt förtjust i tidsreseavsnitt, och den här gången blir faktiskt intrigen bara konstigare och konstigare ju mer man tänker på den. Hur underhållande jag än tycker att det är, så känns det mest av allt som en extremt ansträngd premiss. Ganska märkligt eftersom allt började på ett manusmöte med en extremt enkel idé: “Vad hade hänt om du varit i Dresden just innan bombmingarna under andra världskriget? Hade du varnat folk eller låtit historien ha sin gång?”. Samtidigt är det på nytt ett skickligt berättat avsnitt som håller spänningen och mysteriekänslan uppe, trots allt konstigheter.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 4/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 342 tv-avsnitt.

TNG: Homeward. Det med Worfs upproriska brorsa och flyktingarna från Boraal II.

tng homeward storbild

Hej, Generalorder Ett. Det var ett tag sen sist, men jag har inte saknat dig särskilt mycket. Men nu var det dags igen. I Homeward utforskas på nytt de moraliska dilemman som denna klassiska regel kan innebära när atmosfären på planeten Baraal II håller på att lösa upp. Fast den här gången klarar man av diskussionen kring det svåra valet ganska snabbt. Picard väljer en strikt tolkning av regeln och besättningen ombord på Enterprise sitter tigande och ser på när planeten dör, utan att försöka rädda dess befolkning. Det ingen räknat med är Worfs fosterbror Nikolai, som varit Federationens undercover-observatör på planeten. I hemlighet smugglar han ombord invånarna från sin Boraalska hemby på skeppets holodäck. Genom att återskapa deras hemmiljö där hoppas han kunna transportera dem till en ny planet utan att de ens märker att de är ombord på ett rymdskepp – en teknik de överhuvudtaget inte känner till.

Vi verkar vara inne i ett minitema i The Next Generation: precis som i förra avsnittet handlar det om när man ska följa regler och order, och när det är okej  att bryta mot dem. Homeward är också ytterligare ett av de så ofta återkommande “familjeavsnitten” i den här säsongen, här får vi för första gången träffa Worfs fosterbror. Han verkar vara en riktig strulpelle, med en helt annan livsfilosofi än Worfs strikt klingonska syn på heder och plikt. Ta bara det faktum att han, som hemligFederationsagent, blir ihop med och planerar att skaffar barn med en kvinna från Boraal II – vilket väl egentligen är det avgörande skälet till att han inte respekterar Generalorder ett.

tng homeward 8Nikoais plan hade säkert fungerat om inte tekniken på Enterprise hade varit så svajig just vid den här tidpunkten. Holodäcket fungerar inte som det ska, och Worf som tidigare transporterats ner till planeten för att möta sin bror, får nu hitta på olika ansträngda förklaringar till varför holodäcksrummets golv och väggar plötsligt skymtar genom hologrammet. En av Boraalerna, Vorin, hittar till och med utgången på däcket, och stapplar förvirrad och chockad runt i korridorerna på Enterprise innan Troi och Riker tar hand om honom. Att Vorin tar livet av sig snarare än att återvända till sina bybor, eller skapa ett nytt liv på Enterprise är en högst tragisk intrigvändning som man inte riktigt tar hand om. Precis som Picards sista replik i avsnittet antyder att han (på ett lite krystat sätt) helt bytt åsikt i hela Generalorder ett-frågan:

But I wish that Vorin could have bridged the gap between our two cultures. I would have liked the chance to have known him better.

tng homewardEtt rätt fascinerande avsnitt, trots att jag är lite trött på Generalorder ett-plottar. Kul att se Paul Sorvino spela Worfs brorsa, men mest tror jag att jag gillade att se Worf-skådespelaren Michael Dorn utan hela hans Klingonmask och med lite snyggare skägg. När Worf ska besöka Boraal så får han nämligen genomgå en plastikoperation för att kunna smälta in. Sen opereras han tillbaka igen när han är ombord på holodäck, och sen till boraalan igen när han ska hänga på holodäck med byborna. Verkar lite omständligt. Och varför gör ingen ombord på Enterprise lite roligare plastikoperationer när det verkar gå så snabbt och enkelt? Eller är jag bara för påverkad av att nyss ha läst Samuel R. Delanys Babel-17.

Betyg:7/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 299 tv-avsnitt. 

 

DS9: Captive Pursuit. Det med Tosk som vill bli jagad till döds.

ds9 captive 3

Men den lite konstiga känslan när man precis sett ett avsnitt som man tycker var lite småsegt, och som det sedan visar sig att alla serieskaparna tyckte var ett av första säsongens bästa. Awkward.

ds9 captive 2Personligen så tyckte jag alltså att det tog en jävla tid innan det här avsnittet kom igång. Även om det börjar bra. För första gången så kommer det nämligen ett skepp genom maskhålet från andra hållet, från gammakvadranten till alfakvadranten. Ombord på skeppet finns Tosk, en extremt hemlighetsfull ödleliknande varelse som bland annat har förmågan att göra sig själv osynlig. Hans skepp är skadat, och medan det lagas på Deep Space Nine så hänger han och O’Brien, och kanske är det där som jag tappar koncentrationen. Har fortfarande svårt för O’Brien och tycker att han mest är rätt korkad, jag menar vem får för sig att prata om havregrynsgröt och R&R när man träffar en varelse från en okänd kultur från andra ändan galaxen.

ds9 captive 5När det dyker upp fler aliens av liknande typ på Deep Space Nine inser vi snart att Tosk är bytet i en rituell jakt. Varelsen som kallar sig Tosk är framavlad, uppfostrad och tränad i syftet att vara ett byte i en jakt. Det hemskaste som skulle kunna hända en sådan som honom är att bli fångad levande, att dö är däremot ärofyllt. Åh, hederskulturer. Alltid lika fräscht.

Det här kanske låter som en mörk och tragisk historia, men i den primärdirektivstyrda Star Trek-världen handlar det snarare om att respektera andra världars sedvanor än att gå in med pekpinnar. Men någonstans på vägen blir det liksom lite för käckt i attityden till den här jakten. Jag har generellt svårt för avsnitt där man säger heder mer än tre gånger – och det här är ett sånt. Personligen tycker jag nog att det är asdåligt med rituella klappjakter på tänkande varelser som uppfostrats i en hederskultur, oavsett från vilken kvadrant man kommer.

ds9 captive 4För övrigt…säkerhetstänket på Deep Space Nine verkar nästan vara i klass med det på Enterprise. Som att man kan hitta information om var vapenförrådet finns genom den centrala databasen. Ehhh. Verkligen bra info för alla att ha. Här måste jag kanske också lägga in en mening om att jag tycker att de där jägarnas dräkter är asfräcka, blinkande detaljer och röda sparkdräkter. Underbart. Det blir ett extra betygssteg bara för dom! Å andra sidan tappar man ett betygssteg på grund av att man inleder avsnittet med att prata om Quarks sextrakasserier av personalen, och sedan inte följer upp det. Det var liksom tänkt som ett roligt skämt.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 6/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 246 tv-avsnitt. 

First Contact. Det där Federationen får nej på sitt frieri.

tng first 4

Jag kände igen handlingen i det här avsnittet ganska snabbt, samtidigt som jag var helt säker på att jag absolut inte sett det tidigare. Efter ett tag insåg jag att jag ju hade hört ett helt podcastavsnitt om First Contact för jättelänge sedan, på den tiden när jag fortfarande höll på att plöja mig igenom originalserien (kanske sju, åtta månader sedan). Då förstod jag bara lite vagt vad det handlade om och vem som var vem i The Next Generation. Men det var någonstans efter just det avsnittet som jag insåg att jag inte kunde lyssna på en Star Trek-podd där man varje gång valde att prata om random avsnitt ur hela Star Trek-produktionen. Spoilerrisken var alldeles för stor, helt enkelt.
tng first 2Som jag minns det så var i varje fall de där podradiopratarna rätt kritiska till First Contact. Men när jag nu äntligen fick se avsnittet så förstår jag inte riktigt varför. För mig så lyckas det här avsnittet nämligen använda ett ytterst specifikt exempel för att berätta om hur hela Federationen fungerar. Som en del kanske minns så förbjuder ju Generalorder ett/Prime Directive Federationens skepp att ta kontakt med en civilisation som de stöter ute i världsrymden om samhället i fråga inte har haft en teknologisk utveckling fram till motsvarande warp-drift. Jag har alltid tänkt att det där var ett mer alllmänt mått på tekniknivå och samhällelig utveckling. Först när jag ser det här avsnittet så förstår jag att det handlar om ren självbevarelsedrift från Federationens sida. För när en planet får warpteknologi är det också lätt för deras skepp att lämna solsystemet. Risken att ett skepp från Federationen stöter på skepp från en sådan planet innebär också en potentiell väpnad konflikt – framför allt om civilisationen fram tills dess trott att de är ensamma i världsrymden. Alltså är det lika bra att åka dit och säga hej innan man påbörjat en interstellär konflikt med en omogen civilisation. Ur den synvinkeln skulle man kunna se Federationens uppträdande som motsatsen till att kolonisera. Att de egentligen är helt ointresserade av andra planeter, och först när de inte kan undvika deras invånare ute i världsrymden tar man kontakt. Fullt så naiv är jag kanske ändå inte. När det står resurser och taktiskt placerade solsystem på spel så tror jag att Federationen är en smula mer…på.

tng firstFast i just det här fallet finns det lite särskilda omständigheter kring Federationens val att ta kontakt.Riker har åkt ner till Malcor III för att reka läget på planeten, komplett med märkliga knölar i pannan för att smälta in bland befolkningen. Han råkar ut för en olycka och hamnar på sjukhus där man upptäcker att hans organ sitter på fel plats (jämfört med Malcorierna alltså) och att han har fem fingrar. Det är helt enkelt lite brådis för Picard och de andra att ta kontakt, för Riker kan vara i fara på en planet där man tror att man är fast övertygade om att man är skapelsens krona i hela universum. Så Picard transporterar först ner sig till en framstående forskare på planeten, och sedan till dess ledare för att förklara vem man är och vad man vill. Men när Rikers alienskap samtidigt upptäcks på sjukhuset hotar det hela snart att ta en våldsam vändning. Kontakten med Federationen skulle kunna utvecklas till ett slagträ i den politiska kampen mellan traditionalister och förnyare på planeten. Och Picards besök får därför motsatt effekt än den avsedda. Forskningsprogrammet för warp-drift läggs på is och planetens ledare tackar nej till att bli en del av Federationen. Planetens invånare är helt enkelt ännu inte mogna för det steget.

tng first 3Även i det här avsnittet finns vissa inslag av gubbsjuka, precis som i Devil’s Due. Som när Riker försöker fly från sjukhuset och en sköterska (spelad av Bebe Neuwirth, samma skådespelerska som spelar Lilith i Frasier och Cheers) går med på att hjälpa honom, på ett villkor. Att han ligger med henne. Dock så handlar det kanske inte så mycket om Rikers sex-appeal som att hon alltid drömt om att få ligga med en alien. Finns det ett namn för den fetischen, tro? Själva samlaget (som givetvis inte visas i bild) öppnar också upp för spännande möjligheter till en uppföljare. För vad händer om den där sköterskan skulle bli med barn? Skulle bli svårt för myndigheterna att mörka att det finns intelligent liv på andra platser i universum om det föddes en mini-Riker på Malcor III.

Som helhet ett avsnitt som jag tycker förklarar och utvecklar seriens universum. Manuset är välskrivet. Sen är det kanske lite corny genomfört här och där. Jag var så exalterad i morse att jag var säker på att det skulle bli en nia, men sen kom eftertanken och gjorde att jag fegade lite igen.

Betyg: 8/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 191 tv-avsnitt. Det här är också mitt tionde inlägg i årets #blogg100-utmaning. 

Who watchers the watchers? Det där Picard förvandlas till Gud för en dag.

tng watchers

En av de svåraste utmaningarna för de som arbetade med Star Trek måste ju ha varit de rent modebesluten kring främmande civilisationers kläder. I originalserien verkar estetiken vara tydligt – ju mindre kläder kvinnorna har på sig, desto mer alienesque blir det. I The Next Generation har man gjort det lite svårare för sig, men faller då och då fortfarande in i något slags kreativt koma. Som i början av Who watches the watchers? när en av kvinnorna på planeten Mintaka III kommer gående iklädd lång kjol. Vem hade kunnat tro att just den långa kjolen var en sant universell företeelse?  Tillsammans med frisyrer med långt hår, dessutom? Det faktum att modevariationerna i galaxen enligt Star Trek är mindre än de mellan olika kulturrer på Jorden känns ju ofta bara fånigt. Klädkombinationen trekvartsbyxor och höga stövlar, som Riker sportar senare i avsnittet, ska däremot serieskaparna en eloge för. Den känns interstellär på riktigt.

tng watchers 5Den här invändningen kan en del avfärda som löjlig, men den hör samman med andra frågor som väcks gång på gång under mitt tittande. Som det faktum att invånarna på Mintaka III är en  proto-vulcan humanoid, det vill säga att de uppvisar stora likheter med vulcanerna – både utseendemässigt, men också mentalt – genom en starkt logisk förmåga. På sajten Memory Alpha listas en rad andra proto-vulcanska folk som jag ännu inte stött på i min egen Star Trek-resa, men det som inte förklaras är hur de kan höra samman. Är de alla rester av ett historiskt interstellärt rike?  I det här fallet kvarlämnade folkspillror från en kolonisering av galaxen, som sedan lämnats åt sitt eget öde och gått tillbaka i utvecklingen – eftersom man idag befinner sig på bronsåldersnivå rent utvecklingsmässigt.  I ett tidigare avsnitt av serien – jag minns inte vilket, men jag tror det är i originalserien – så antyds det att stora delar av det mänskliga livet kan ha ett gemensamt ursprung, vilket skulle förklara den rika förekomsten av varelser och livsformer som ser ut precis som människor. Det var kanske en efterkonstruktion för att förklara varför serien ser ut som den gör, men jag undrar likväl hur det i så fall gått till rent praktiskt?

För en religiös person är svaret förstås enkelt, eftersom Gud (vem hen nu är) förstås skapat allt liv. Men det svaret fungerar ganska illa i det här avsnittet – som tar ett tydligt avstånd från organiserad religion. Ja, jag skulle nog vilja kalla Who watches the watchers? för avsnittet då Star Treks anti-religiösa agenda slår igenom på allvar.

Själva avsnittet börjar för övrigt på ett ganska tillkrånglat sätt. Tillkrånglat och trist. Enterprise får ett nödanrop från en forskningsexpedition på Mintaka III, där de studerar lokalbefolkningen utan att ge sig till känna – det skulle ju strida mot generalorder ett, the prime directive. Men nu har de fått problem med sin kraftanläggning, som producerar det hologram som man gömmer forskningsstationen bakom. Pang, bom, explosion! Basen upptäcks av lokalbefolkningen, en av mintakerna får själv får en stöt när han undersöker forskningsstationen, trillar ner för en klippa, blir svårt skadad. Doktor Crusher skiter i alla generalordrar och transporterar upp honom för att rädda hans liv. När hon väl ordnat det så misslyckas hon med att radera hans närminne.

Mannen är så tagen av att ha fått sitt liv räddat och av att ha sett interiörerna på Enterprise att han börjar missionera när han kommer hem igen. De logiska mintakerna har sedan länge avskaffat sina religioner, bland annat den om den högre makten, The overseer, Men nu börjar mannen med sina historier att dra igång vad som hotar att bli en revival av kulten. Gud finns, menar mannen,  och hans namn är Picard! Mellan Riker och Barron, en av antropologerna på uppdrag på planeten, växlas följande repliker – vilka ger en ganska mörk syn på vad som följer i religionens fotspår:

BARRON: Like it or not, we have rekindled the Mintakans’ belief in the Overseer.
RIKER: And are you saying that this belief will eventually become a religion?
BARRON: It’s inevitable. And without guidance, that religion could degenerate into inquisitions, holy wars, chaos.

tng watchers 3Picard har här återtagit sin hårda inställning till generalorder ett, och anser till en början att doktor Crusher borde lämnat den sårade mannen på planeten åt sitt öde. Men när kulten av honom själv tar fart på planeten försöker han lösa problemet på ett betydligt mer fredligt sätt. Han transporterar upp stammens ledare för att visa att han och de andra besättningen är vanliga människor, inga gudar. Inga logiska argument biter förrän mintakernas ledare får se en av arkeologerna från expeditionen som nyss avlidit. Då förstår hon. Det är också förhoppningen om att kunna få tillbaka sin döda hustru i livet som driver mannen som startat Picard-kulten på Mintaka III. Det är det här som är myllan till all religion, verkar Star Trek-manusförfattarna vilja säga till oss – att vägra acceptera att livet är ändligt och att de döda faktiskt är döda. Ett tema som också tycker upp i nästa avsnitt.

Det här påminner om: Det känns skönt att Picard återvänt till sin lite mer hårdföra inställning till generalorder ett. Även om han förstås inte följer den själv, överhuvudtaget .

Det här är nytt: Även om Star Trek alltid har varit pro-vetenskap tycker jag mig inte ha sett det här avståndstagandet från religion tidigare. Tillsammans med storylinen om den falske profeten i långfilmen Star Trek V känns det här som en tydlig trend och utveckling.

tng watchers 4Höjdpunkten är: Riker och Trois outfits när de ska infiltrera mintakerna är nog finast. I samband med deras uppdrag får vi också reda på att doktor Crusher kan göra tillfälliga plastikoperationer (praktiskt) och operera in mikrofoner under huden på besättningen (det hade ju varit praktiskt i tidigare avsnitt).

Vad har vi lärt oss?  En ovilja att acceptera döden är grunden till all religion. Sen fylls det kärlet på med förföljelse, inkvisitioner, krig och terrordåd.

tng watchers 2Efter en minst sagt trist, långsam och lite komplicerad början växer det här avsnittet. Scenen där Picard ber mannen som tror att han är Gud att skjuta en pil i hans hjärta, för att på det sättet överbevisa honom om sin mänsklighet är laddad och fin (att en allsmäktig Gud troligtvis kan fejka sin egen död är en annan fråga). Det här avsnittet växer när jag tänker på det i efterhand (framför allt efter att ha sett det följande avsnittet som har en liknande tematik, och på något vis lyfter det här). Innehållsmässigt är Who watches the watchers?  en stark sjua, men då avsnittet också innehåller den minst spännande jaktscenen i en tv-serie gjord efter 1965 så blir det bara en…

Betyg: 6/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 154 tv-avsnitt.

 

 

Pen Pals. Det där Data bryter så många regler att han räddar en hel planet.

tng pen palsHär har jag suttit och skrivit och tyckt till kring Picards medvetna och hårda inställning till The Prime Directive – generalorder ett. Hur Picard inte hänger sig åt känslomässigt tjafs som sin föregångare Kirk, utan verkar tycka att en regel är till för att följas. Inte något som man bara hittar ett kreativt sätt att kringgå. Så kommer det här avsnittet. Och hela federationens stränga regelverk kastas överbord på grund av att Data har en ny kompis som han pratar med på radio. Ingen annan på Enterprise hade kommit undan med det här, förutom Data. För det var ju så här jag trodde att Picard skulle vara:

tng prime

Jo, jag vet att de flesta av er TNG-veteraner småler lite nu och tycker att jag är rar i min indignation. “Vänta bara…” är väl de kommentarer som jag fått av de Trekkers jag dryftat det här med i veckan. Men i vilket fall så tycker jag att det hela sker lite väl enkelt. Å andra sidan, ju längre bort från federationens rymdbaser man befinner sig, desto svagare blir kanske viljan att följa regelverket till punkt och pricka.

tng pen pals 3För bara Datas radiokontakt med en varelse på en planet med primitiv teknik är i sig ett brott mot generalordern. Men det slutar inte där. Eftersom Datas radiokompis är en liten flicka som bor på en planet som står i begrepp att slitas sönder från insidan så sätts ett gigantisk räddningsprojekt igång ombord på Enterprise. Och efter lite velande lyckas man skicka sonder som “lugnar ner” planetens innanmäte (förstod aldrig exakt hur).

Men det slutar inte där heller. Data åker dessutom ner till planeten och tar med sig den lilla flickan tillbaka till Enterprise, och låter henne hänga på skeppets brygga. Data må ha förklarats var en tänkande och självmedveten varelse genom en rättegång, men han behandlas fortfarande som en jättebebis av de flesta av sina kollegor.

tng pen pals 2I övrigt i det här avsnittet: Wesley Crusher får sitt första arbetsledaruppdrag ombord på Enterprise. Efter att lite klädsamt tvivlat på sig själv och ställt några naiva frågor till Riker om ledarskapets natur så gör han givetvis ett helt FANTASTISKT jobb. Vi får också reda på att Picard gillar att rida, och att betazoider blir förvirrade när de rider på hästar – de tar in för mycket av hästens tankar.

Det här är ett helt försumbart avsnitt, tycker jag. Men ytterligare ett som bekräftar trenden att besättningens inre angelägenheter gradvis får stå allt mer i fokus i serien. Det vill säga, de externa elementen i avsnitten hamnar bitvis allt mer i bakgrunden, medan relationerna mellan de olika medlemmarna av besättningen på Enterprise allt oftare placeras i förgrunden. I ett avsnitt som det här köper jag nästan den ganska meningslösa intrigen eftersom tempot och berättandet flyter på så bra. (Börjar nu misstänka att jag är lite skadad efter första halvan av den här säsongen, eftersom jag blir tacksam över att det grundläggande dramatiska berättandet fungerar i ett avsnitt).

Betyg: 4/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 15/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 143 tv-avsnitt.