VOY: Time and again. Det med Janeways och Paris tidsresa till planeten som går under och inte.

voy time and again

Ofrivilliga tidsresor var verkligen en het grej i januari 1995. I systerserien Deep Space Nine har vi precis varit med om en färd tillbaka till jorden 2024 i Past tense, där hela Jordens och Federationens historia riskerades på kuppen. I förra avsnittet av Voyager meckade man också med förhållandet mellan nu och då. Och så nu Time and away, där Janeway och seriens nya hearthrob Tom Paris visserligen bara färdas 33 timmar tillbaka i tiden, men det skulle kunna vara tillräckligt för att eventuellt kunna rädda civilisationen på en bebodd planet undan en nära förestående undergång.

voy time and again 2I avsnittets början skakas Voyager av en chockvåg. Den kommer från en enorm explosion på en närliggande planet, där nu allt liv har utplånats. Men medan Voyagers besättning undersöker ruinerna så sugs liksom kapten Janeway och Paris ett drygt dygn tillbaka i tiden. De befinner sig nu omgivna av folk som inte vet om att de ska dö (av någon anledning alla klädda i prideflaggefärger). Nu uppstår frågan, ska de berätta något eller inte? Janeway hävdar den heliga generalorder ett, att man inte ska ingripa i främmande planeters liv, medan Paris tycker tvärtom. Efter många turer, där man bland annat blir fångar hos den hemliga motståndsorganisation som jobbar mot det energibolag vars anläggning kommer att förorsaka hela den där jätteexplosionen, så bestämmer sig Janeway till sist för att skita i alla regler och försöka rädda planeten istället (att hon själv annars också kommer att omkomma spelar eventuellt också in i hennes beslut).

Det som är en klassisk prime directive-plot blandas med tidsrese-tropen, och det är en mix som i det här fallet blir rätt förvirrande. För på något konstigt sätt är det just Paris och Janeways resa i tiden som förorsakar den katastrof som de var tvungna att undersöka för att föras tillbaka i tiden. Jättekonstigt, när man tänker efter. Lite liknande hur man i förra avsnittet fick ett nödmeddelande från sitt eget skepp redan innan man skickade iväg det själv. Samtidigt så lyckas Janeway ändå på något sätt lyckas förhindra katastrofen och då återställs på något vis tiden, coh börjar om igen. Det här kanske låter rätt flummigt och weird, men det är faktiskt inte mitt fel. Man har verkligen gått upp ett steg i obegriplighetsfaktor med intriger som den här. Men, visst, att se Star Trek ska kanske vara en utmaning ibland.

voy time and again 3Det här är ett avsnitt där man också försöker etablera och fördjupa bilden av Janeway, och även bygga vidare på hennes relation till Tom Paris. Det är också ett avsnitt där man på allvar försöker etablera en telepatisk gåva hos Kis, kvinnan som Voyager lät följa med från planeten Ocampa i piloten, och som också är flickvän till Neelix. Hennes funktion i handlingen är dock inte riktigt genomförd, om något ställer hon faktiskt bara till med problem med sina gåvor. Ja, man kan säga att det är hennes instinkt som håller på att leda till att planeten går under. Hon är också den enda ombord på Voyager som har något som helst minne av den där kraftvågen som inleder avsnittet, eftersom hon väcks av ångesten hos alla de personer som dog i explosionen.

Jag är, som sagt, inte helt förtjust i tidsreseavsnitt, och den här gången blir faktiskt intrigen bara konstigare och konstigare ju mer man tänker på den. Hur underhållande jag än tycker att det är, så känns det mest av allt som en extremt ansträngd premiss. Ganska märkligt eftersom allt började på ett manusmöte med en extremt enkel idé: “Vad hade hänt om du varit i Dresden just innan bombmingarna under andra världskriget? Hade du varnat folk eller låtit historien ha sin gång?”. Samtidigt är det på nytt ett skickligt berättat avsnitt som håller spänningen och mysteriekänslan uppe, trots allt konstigheter.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 4/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 342 tv-avsnitt.

TNG: Homeward. Det med Worfs upproriska brorsa och flyktingarna från Boraal II.

tng homeward storbild

Hej, Generalorder Ett. Det var ett tag sen sist, men jag har inte saknat dig särskilt mycket. Men nu var det dags igen. I Homeward utforskas på nytt de moraliska dilemman som denna klassiska regel kan innebära när atmosfären på planeten Baraal II håller på att lösa upp. Fast den här gången klarar man av diskussionen kring det svåra valet ganska snabbt. Picard väljer en strikt tolkning av regeln och besättningen ombord på Enterprise sitter tigande och ser på när planeten dör, utan att försöka rädda dess befolkning. Det ingen räknat med är Worfs fosterbror Nikolai, som varit Federationens undercover-observatör på planeten. I hemlighet smugglar han ombord invånarna från sin Boraalska hemby på skeppets holodäck. Genom att återskapa deras hemmiljö där hoppas han kunna transportera dem till en ny planet utan att de ens märker att de är ombord på ett rymdskepp – en teknik de överhuvudtaget inte känner till.

Vi verkar vara inne i ett minitema i The Next Generation: precis som i förra avsnittet handlar det om när man ska följa regler och order, och när det är okej  att bryta mot dem. Homeward är också ytterligare ett av de så ofta återkommande “familjeavsnitten” i den här säsongen, här får vi för första gången träffa Worfs fosterbror. Han verkar vara en riktig strulpelle, med en helt annan livsfilosofi än Worfs strikt klingonska syn på heder och plikt. Ta bara det faktum att han, som hemligFederationsagent, blir ihop med och planerar att skaffar barn med en kvinna från Boraal II – vilket väl egentligen är det avgörande skälet till att han inte respekterar Generalorder ett.

tng homeward 8Nikoais plan hade säkert fungerat om inte tekniken på Enterprise hade varit så svajig just vid den här tidpunkten. Holodäcket fungerar inte som det ska, och Worf som tidigare transporterats ner till planeten för att möta sin bror, får nu hitta på olika ansträngda förklaringar till varför holodäcksrummets golv och väggar plötsligt skymtar genom hologrammet. En av Boraalerna, Vorin, hittar till och med utgången på däcket, och stapplar förvirrad och chockad runt i korridorerna på Enterprise innan Troi och Riker tar hand om honom. Att Vorin tar livet av sig snarare än att återvända till sina bybor, eller skapa ett nytt liv på Enterprise är en högst tragisk intrigvändning som man inte riktigt tar hand om. Precis som Picards sista replik i avsnittet antyder att han (på ett lite krystat sätt) helt bytt åsikt i hela Generalorder ett-frågan:

But I wish that Vorin could have bridged the gap between our two cultures. I would have liked the chance to have known him better.

tng homewardEtt rätt fascinerande avsnitt, trots att jag är lite trött på Generalorder ett-plottar. Kul att se Paul Sorvino spela Worfs brorsa, men mest tror jag att jag gillade att se Worf-skådespelaren Michael Dorn utan hela hans Klingonmask och med lite snyggare skägg. När Worf ska besöka Boraal så får han nämligen genomgå en plastikoperation för att kunna smälta in. Sen opereras han tillbaka igen när han är ombord på holodäck, och sen till boraalan igen när han ska hänga på holodäck med byborna. Verkar lite omständligt. Och varför gör ingen ombord på Enterprise lite roligare plastikoperationer när det verkar gå så snabbt och enkelt? Eller är jag bara för påverkad av att nyss ha läst Samuel R. Delanys Babel-17.

Betyg:7/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 299 tv-avsnitt. 

 

DS9: Captive Pursuit. Det med Tosk som vill bli jagad till döds.

ds9 captive 3

Men den lite konstiga känslan när man precis sett ett avsnitt som man tycker var lite småsegt, och som det sedan visar sig att alla serieskaparna tyckte var ett av första säsongens bästa. Awkward.

ds9 captive 2Personligen så tyckte jag alltså att det tog en jävla tid innan det här avsnittet kom igång. Även om det börjar bra. För första gången så kommer det nämligen ett skepp genom maskhålet från andra hållet, från gammakvadranten till alfakvadranten. Ombord på skeppet finns Tosk, en extremt hemlighetsfull ödleliknande varelse som bland annat har förmågan att göra sig själv osynlig. Hans skepp är skadat, och medan det lagas på Deep Space Nine så hänger han och O’Brien, och kanske är det där som jag tappar koncentrationen. Har fortfarande svårt för O’Brien och tycker att han mest är rätt korkad, jag menar vem får för sig att prata om havregrynsgröt och R&R när man träffar en varelse från en okänd kultur från andra ändan galaxen.

ds9 captive 5När det dyker upp fler aliens av liknande typ på Deep Space Nine inser vi snart att Tosk är bytet i en rituell jakt. Varelsen som kallar sig Tosk är framavlad, uppfostrad och tränad i syftet att vara ett byte i en jakt. Det hemskaste som skulle kunna hända en sådan som honom är att bli fångad levande, att dö är däremot ärofyllt. Åh, hederskulturer. Alltid lika fräscht.

Det här kanske låter som en mörk och tragisk historia, men i den primärdirektivstyrda Star Trek-världen handlar det snarare om att respektera andra världars sedvanor än att gå in med pekpinnar. Men någonstans på vägen blir det liksom lite för käckt i attityden till den här jakten. Jag har generellt svårt för avsnitt där man säger heder mer än tre gånger – och det här är ett sånt. Personligen tycker jag nog att det är asdåligt med rituella klappjakter på tänkande varelser som uppfostrats i en hederskultur, oavsett från vilken kvadrant man kommer.

ds9 captive 4För övrigt…säkerhetstänket på Deep Space Nine verkar nästan vara i klass med det på Enterprise. Som att man kan hitta information om var vapenförrådet finns genom den centrala databasen. Ehhh. Verkligen bra info för alla att ha. Här måste jag kanske också lägga in en mening om att jag tycker att de där jägarnas dräkter är asfräcka, blinkande detaljer och röda sparkdräkter. Underbart. Det blir ett extra betygssteg bara för dom! Å andra sidan tappar man ett betygssteg på grund av att man inleder avsnittet med att prata om Quarks sextrakasserier av personalen, och sedan inte följer upp det. Det var liksom tänkt som ett roligt skämt.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 6/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 246 tv-avsnitt. 

First Contact. Det där Federationen får nej på sitt frieri.

tng first 4

Jag kände igen handlingen i det här avsnittet ganska snabbt, samtidigt som jag var helt säker på att jag absolut inte sett det tidigare. Efter ett tag insåg jag att jag ju hade hört ett helt podcastavsnitt om First Contact för jättelänge sedan, på den tiden när jag fortfarande höll på att plöja mig igenom originalserien (kanske sju, åtta månader sedan). Då förstod jag bara lite vagt vad det handlade om och vem som var vem i The Next Generation. Men det var någonstans efter just det avsnittet som jag insåg att jag inte kunde lyssna på en Star Trek-podd där man varje gång valde att prata om random avsnitt ur hela Star Trek-produktionen. Spoilerrisken var alldeles för stor, helt enkelt.
tng first 2Som jag minns det så var i varje fall de där podradiopratarna rätt kritiska till First Contact. Men när jag nu äntligen fick se avsnittet så förstår jag inte riktigt varför. För mig så lyckas det här avsnittet nämligen använda ett ytterst specifikt exempel för att berätta om hur hela Federationen fungerar. Som en del kanske minns så förbjuder ju Generalorder ett/Prime Directive Federationens skepp att ta kontakt med en civilisation som de stöter ute i världsrymden om samhället i fråga inte har haft en teknologisk utveckling fram till motsvarande warp-drift. Jag har alltid tänkt att det där var ett mer alllmänt mått på tekniknivå och samhällelig utveckling. Först när jag ser det här avsnittet så förstår jag att det handlar om ren självbevarelsedrift från Federationens sida. För när en planet får warpteknologi är det också lätt för deras skepp att lämna solsystemet. Risken att ett skepp från Federationen stöter på skepp från en sådan planet innebär också en potentiell väpnad konflikt – framför allt om civilisationen fram tills dess trott att de är ensamma i världsrymden. Alltså är det lika bra att åka dit och säga hej innan man påbörjat en interstellär konflikt med en omogen civilisation. Ur den synvinkeln skulle man kunna se Federationens uppträdande som motsatsen till att kolonisera. Att de egentligen är helt ointresserade av andra planeter, och först när de inte kan undvika deras invånare ute i världsrymden tar man kontakt. Fullt så naiv är jag kanske ändå inte. När det står resurser och taktiskt placerade solsystem på spel så tror jag att Federationen är en smula mer…på.

tng firstFast i just det här fallet finns det lite särskilda omständigheter kring Federationens val att ta kontakt.Riker har åkt ner till Malcor III för att reka läget på planeten, komplett med märkliga knölar i pannan för att smälta in bland befolkningen. Han råkar ut för en olycka och hamnar på sjukhus där man upptäcker att hans organ sitter på fel plats (jämfört med Malcorierna alltså) och att han har fem fingrar. Det är helt enkelt lite brådis för Picard och de andra att ta kontakt, för Riker kan vara i fara på en planet där man tror att man är fast övertygade om att man är skapelsens krona i hela universum. Så Picard transporterar först ner sig till en framstående forskare på planeten, och sedan till dess ledare för att förklara vem man är och vad man vill. Men när Rikers alienskap samtidigt upptäcks på sjukhuset hotar det hela snart att ta en våldsam vändning. Kontakten med Federationen skulle kunna utvecklas till ett slagträ i den politiska kampen mellan traditionalister och förnyare på planeten. Och Picards besök får därför motsatt effekt än den avsedda. Forskningsprogrammet för warp-drift läggs på is och planetens ledare tackar nej till att bli en del av Federationen. Planetens invånare är helt enkelt ännu inte mogna för det steget.

tng first 3Även i det här avsnittet finns vissa inslag av gubbsjuka, precis som i Devil’s Due. Som när Riker försöker fly från sjukhuset och en sköterska (spelad av Bebe Neuwirth, samma skådespelerska som spelar Lilith i Frasier och Cheers) går med på att hjälpa honom, på ett villkor. Att han ligger med henne. Dock så handlar det kanske inte så mycket om Rikers sex-appeal som att hon alltid drömt om att få ligga med en alien. Finns det ett namn för den fetischen, tro? Själva samlaget (som givetvis inte visas i bild) öppnar också upp för spännande möjligheter till en uppföljare. För vad händer om den där sköterskan skulle bli med barn? Skulle bli svårt för myndigheterna att mörka att det finns intelligent liv på andra platser i universum om det föddes en mini-Riker på Malcor III.

Som helhet ett avsnitt som jag tycker förklarar och utvecklar seriens universum. Manuset är välskrivet. Sen är det kanske lite corny genomfört här och där. Jag var så exalterad i morse att jag var säker på att det skulle bli en nia, men sen kom eftertanken och gjorde att jag fegade lite igen.

Betyg: 8/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 191 tv-avsnitt. Det här är också mitt tionde inlägg i årets #blogg100-utmaning. 

Who watchers the watchers? Det där Picard förvandlas till Gud för en dag.

tng watchers

En av de svåraste utmaningarna för de som arbetade med Star Trek måste ju ha varit de rent modebesluten kring främmande civilisationers kläder. I originalserien verkar estetiken vara tydligt – ju mindre kläder kvinnorna har på sig, desto mer alienesque blir det. I The Next Generation har man gjort det lite svårare för sig, men faller då och då fortfarande in i något slags kreativt koma. Som i början av Who watches the watchers? när en av kvinnorna på planeten Mintaka III kommer gående iklädd lång kjol. Vem hade kunnat tro att just den långa kjolen var en sant universell företeelse?  Tillsammans med frisyrer med långt hår, dessutom? Det faktum att modevariationerna i galaxen enligt Star Trek är mindre än de mellan olika kulturrer på Jorden känns ju ofta bara fånigt. Klädkombinationen trekvartsbyxor och höga stövlar, som Riker sportar senare i avsnittet, ska däremot serieskaparna en eloge för. Den känns interstellär på riktigt.

tng watchers 5Den här invändningen kan en del avfärda som löjlig, men den hör samman med andra frågor som väcks gång på gång under mitt tittande. Som det faktum att invånarna på Mintaka III är en  proto-vulcan humanoid, det vill säga att de uppvisar stora likheter med vulcanerna – både utseendemässigt, men också mentalt – genom en starkt logisk förmåga. På sajten Memory Alpha listas en rad andra proto-vulcanska folk som jag ännu inte stött på i min egen Star Trek-resa, men det som inte förklaras är hur de kan höra samman. Är de alla rester av ett historiskt interstellärt rike?  I det här fallet kvarlämnade folkspillror från en kolonisering av galaxen, som sedan lämnats åt sitt eget öde och gått tillbaka i utvecklingen – eftersom man idag befinner sig på bronsåldersnivå rent utvecklingsmässigt.  I ett tidigare avsnitt av serien – jag minns inte vilket, men jag tror det är i originalserien – så antyds det att stora delar av det mänskliga livet kan ha ett gemensamt ursprung, vilket skulle förklara den rika förekomsten av varelser och livsformer som ser ut precis som människor. Det var kanske en efterkonstruktion för att förklara varför serien ser ut som den gör, men jag undrar likväl hur det i så fall gått till rent praktiskt?

För en religiös person är svaret förstås enkelt, eftersom Gud (vem hen nu är) förstås skapat allt liv. Men det svaret fungerar ganska illa i det här avsnittet – som tar ett tydligt avstånd från organiserad religion. Ja, jag skulle nog vilja kalla Who watches the watchers? för avsnittet då Star Treks anti-religiösa agenda slår igenom på allvar.

Själva avsnittet börjar för övrigt på ett ganska tillkrånglat sätt. Tillkrånglat och trist. Enterprise får ett nödanrop från en forskningsexpedition på Mintaka III, där de studerar lokalbefolkningen utan att ge sig till känna – det skulle ju strida mot generalorder ett, the prime directive. Men nu har de fått problem med sin kraftanläggning, som producerar det hologram som man gömmer forskningsstationen bakom. Pang, bom, explosion! Basen upptäcks av lokalbefolkningen, en av mintakerna får själv får en stöt när han undersöker forskningsstationen, trillar ner för en klippa, blir svårt skadad. Doktor Crusher skiter i alla generalordrar och transporterar upp honom för att rädda hans liv. När hon väl ordnat det så misslyckas hon med att radera hans närminne.

Mannen är så tagen av att ha fått sitt liv räddat och av att ha sett interiörerna på Enterprise att han börjar missionera när han kommer hem igen. De logiska mintakerna har sedan länge avskaffat sina religioner, bland annat den om den högre makten, The overseer, Men nu börjar mannen med sina historier att dra igång vad som hotar att bli en revival av kulten. Gud finns, menar mannen,  och hans namn är Picard! Mellan Riker och Barron, en av antropologerna på uppdrag på planeten, växlas följande repliker – vilka ger en ganska mörk syn på vad som följer i religionens fotspår:

BARRON: Like it or not, we have rekindled the Mintakans’ belief in the Overseer.
RIKER: And are you saying that this belief will eventually become a religion?
BARRON: It’s inevitable. And without guidance, that religion could degenerate into inquisitions, holy wars, chaos.

tng watchers 3Picard har här återtagit sin hårda inställning till generalorder ett, och anser till en början att doktor Crusher borde lämnat den sårade mannen på planeten åt sitt öde. Men när kulten av honom själv tar fart på planeten försöker han lösa problemet på ett betydligt mer fredligt sätt. Han transporterar upp stammens ledare för att visa att han och de andra besättningen är vanliga människor, inga gudar. Inga logiska argument biter förrän mintakernas ledare får se en av arkeologerna från expeditionen som nyss avlidit. Då förstår hon. Det är också förhoppningen om att kunna få tillbaka sin döda hustru i livet som driver mannen som startat Picard-kulten på Mintaka III. Det är det här som är myllan till all religion, verkar Star Trek-manusförfattarna vilja säga till oss – att vägra acceptera att livet är ändligt och att de döda faktiskt är döda. Ett tema som också tycker upp i nästa avsnitt.

Det här påminner om: Det känns skönt att Picard återvänt till sin lite mer hårdföra inställning till generalorder ett. Även om han förstås inte följer den själv, överhuvudtaget .

Det här är nytt: Även om Star Trek alltid har varit pro-vetenskap tycker jag mig inte ha sett det här avståndstagandet från religion tidigare. Tillsammans med storylinen om den falske profeten i långfilmen Star Trek V känns det här som en tydlig trend och utveckling.

tng watchers 4Höjdpunkten är: Riker och Trois outfits när de ska infiltrera mintakerna är nog finast. I samband med deras uppdrag får vi också reda på att doktor Crusher kan göra tillfälliga plastikoperationer (praktiskt) och operera in mikrofoner under huden på besättningen (det hade ju varit praktiskt i tidigare avsnitt).

Vad har vi lärt oss?  En ovilja att acceptera döden är grunden till all religion. Sen fylls det kärlet på med förföljelse, inkvisitioner, krig och terrordåd.

tng watchers 2Efter en minst sagt trist, långsam och lite komplicerad början växer det här avsnittet. Scenen där Picard ber mannen som tror att han är Gud att skjuta en pil i hans hjärta, för att på det sättet överbevisa honom om sin mänsklighet är laddad och fin (att en allsmäktig Gud troligtvis kan fejka sin egen död är en annan fråga). Det här avsnittet växer när jag tänker på det i efterhand (framför allt efter att ha sett det följande avsnittet som har en liknande tematik, och på något vis lyfter det här). Innehållsmässigt är Who watches the watchers?  en stark sjua, men då avsnittet också innehåller den minst spännande jaktscenen i en tv-serie gjord efter 1965 så blir det bara en…

Betyg: 6/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 154 tv-avsnitt.

 

 

Pen Pals. Det där Data bryter så många regler att han räddar en hel planet.

tng pen palsHär har jag suttit och skrivit och tyckt till kring Picards medvetna och hårda inställning till The Prime Directive – generalorder ett. Hur Picard inte hänger sig åt känslomässigt tjafs som sin föregångare Kirk, utan verkar tycka att en regel är till för att följas. Inte något som man bara hittar ett kreativt sätt att kringgå. Så kommer det här avsnittet. Och hela federationens stränga regelverk kastas överbord på grund av att Data har en ny kompis som han pratar med på radio. Ingen annan på Enterprise hade kommit undan med det här, förutom Data. För det var ju så här jag trodde att Picard skulle vara:

tng prime

Jo, jag vet att de flesta av er TNG-veteraner småler lite nu och tycker att jag är rar i min indignation. “Vänta bara…” är väl de kommentarer som jag fått av de Trekkers jag dryftat det här med i veckan. Men i vilket fall så tycker jag att det hela sker lite väl enkelt. Å andra sidan, ju längre bort från federationens rymdbaser man befinner sig, desto svagare blir kanske viljan att följa regelverket till punkt och pricka.

tng pen pals 3För bara Datas radiokontakt med en varelse på en planet med primitiv teknik är i sig ett brott mot generalordern. Men det slutar inte där. Eftersom Datas radiokompis är en liten flicka som bor på en planet som står i begrepp att slitas sönder från insidan så sätts ett gigantisk räddningsprojekt igång ombord på Enterprise. Och efter lite velande lyckas man skicka sonder som “lugnar ner” planetens innanmäte (förstod aldrig exakt hur).

Men det slutar inte där heller. Data åker dessutom ner till planeten och tar med sig den lilla flickan tillbaka till Enterprise, och låter henne hänga på skeppets brygga. Data må ha förklarats var en tänkande och självmedveten varelse genom en rättegång, men han behandlas fortfarande som en jättebebis av de flesta av sina kollegor.

tng pen pals 2I övrigt i det här avsnittet: Wesley Crusher får sitt första arbetsledaruppdrag ombord på Enterprise. Efter att lite klädsamt tvivlat på sig själv och ställt några naiva frågor till Riker om ledarskapets natur så gör han givetvis ett helt FANTASTISKT jobb. Vi får också reda på att Picard gillar att rida, och att betazoider blir förvirrade när de rider på hästar – de tar in för mycket av hästens tankar.

Det här är ett helt försumbart avsnitt, tycker jag. Men ytterligare ett som bekräftar trenden att besättningens inre angelägenheter gradvis får stå allt mer i fokus i serien. Det vill säga, de externa elementen i avsnitten hamnar bitvis allt mer i bakgrunden, medan relationerna mellan de olika medlemmarna av besättningen på Enterprise allt oftare placeras i förgrunden. I ett avsnitt som det här köper jag nästan den ganska meningslösa intrigen eftersom tempot och berättandet flyter på så bra. (Börjar nu misstänka att jag är lite skadad efter första halvan av den här säsongen, eftersom jag blir tacksam över att det grundläggande dramatiska berättandet fungerar i ett avsnitt).

Betyg: 4/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 15/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 143 tv-avsnitt.

Symbiosis. En moraliskt uppbygglig historia om riskerna med “knarket”.

tng symbiosis

Vi verkar ha hamnat i ett skov av moraliskt uppbyggliga historier här. I förra Star Trek-avsnittet fick vi ju reda på att vapen var dåligt. I det här handlar det om riskerna med narkotiska preparat. Och inte bara konsekvenserna av själva knarkmissbruket, utan också en lektion i ekonomin bakom ruset – vem som skor sig på vem. Koppla samman den analysen med valfri relation mellan I- och U-land, addera med förra avsnittet om vapenexport och det känns rentav som om The Next Generation i och med Symbiosis tar ett jättekliv mot att bli en renodlad vänsterserie.

Ja, om det inte vore för Generalorder ett, då. Trots allt tjat om The Prime Directive genom alla avsnitt så tror jag faktiskt att det här är första gången som någon faktiskt respekterar den fullt ut – även när saker och ting börjar gå åt helvete. Picard står stelbent fast vid paragrafernas formuleringar och försöker inte ens komma på något sätt att sätta den ur spel (jo, ett jättelitet sätt, men det går faktiskt att tolka som att Picard är ännu mer strikt kring att följa regeln in i minsta detalj). Efter att jag tjatat om återanvända intriger i de senaste blogginläggen så är det väl inte mer än rätt att jag uppmärksammar att det här avsnittet känns helt originellt, och inte påminner om något annat jag sett – visst, det handlar om Generalordet ett, men på ett nytt och striktare sätt.

tng symbiosis 4Symbiosis skildrar om dynamiken mellan de två planeterna Ornara och Brekka. Grannar med en mycket speciell och ojämlik handelsbalans. På den ena planeten, Ornara, lider hela befolkningen av en obotlig sjukdom. Grannplaneten Brekka är den enda plats där växten som kan lindra den här sjukdomen kan odlas. Givetvis är ornaranerna beredda att betala vad som helst för preparatet som botar deras smärta och gör att de överlever, vilket lett till att man på Brekka inte behöver producera något annat än medicinen. Allt annat man kan tänkas behöva får man som betalning av ornaranerna. På Brekka blir man alltså bara rikare och rikare, På Ornara bara fattigare och fattigare. Det enda de två folken har gemensamt är att de kan samla på sig solenergi rent fysiskt, och alltså kan slåss med blixtar och energi som alstras från deras kroppar.

tng symbiosis 3Det är skeppsläkaren Beverly Crusher som till slut genomskådar det verkligt ruttna i affärsmodellen mellan de två planeterna. Hon inser att det inte är någon medicin som brekkierna säljer till ornaranerna. Det är narkotika. Besvären som Ornaras befolkning känner när de inte får sitt preparat i tid är bara abstinens, inte någon dödshotande sjukdom. Crusher vill förstås sätta stopp för hela den här charaden, men Picard låter inte henne ingripa. “Generalorder ett är en filosofi”, förklarar han. På sin höjd kan han låta bli att ge ornaranerna reservdelar till deras rymdskepp, och hoppas att handeln mellan planeterna på det sättet ska ta slut. Och att befolkningen på Ornara på det ganska tuffa sättet inser att de inte är dödssjuka utan bara en planet full med pundare.

I sina sämsta stunder känns det här avsnittet som en after school special, snarare än en science fiction-serie för en vuxenpublik. Framför allt är det scenen där  säkerhetsofficeren Tasha Yar ska förklara för überpräktige unge herr Wesley Crusher varför folk brukar narkotika. Hon berättar hur folk som har det jobbigt flyr från sin verklighet genom droger. Men trots en målande och insatt beskrivning så förstår förstås Wesley inte. Tydligen är begreppet “må dåligt” inte något han ens kan föreställa sig.

Jag vill också gärna notera att Symbiosis är avsnittet där man börjar utforska möjligheterna med näsproteser som utomjordingsmaskering. Eller, rättare sagt, näsrotsprotesen.

tng symbiosis 2Jag lite extra förtjust i kapten Picard när han är så här fyrkantig, butter, stingslig, lättirriterad och…konsekvent.  Kanske kunde han använda en del av den energin för att styra upp Federationens minst sagt vaga och slumpartade inställning till planeter vars civilisationer är för primitiva för att bli medlemmar i deras organisation. Att inte ha kollat in vad som händer i Ornara och Brekkas solsystem på 200 år känns lite väl…slappt.

Betyg: 5/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 124 tv-avsnitt.