Jo, men det här var kanske det konstigaste avsnittet hittills. Härmed lägger jag pantomin-extravaganza till min långa lista på “saker jag inte hade förväntat mig skulle platsa i ett Star Trek-avsnitt”.
Det är skådespelaren Kathryn Hays som står för det pantomimartade. Hon spelar en stum kvinna av en ras som har förmågan att bota sjukdomar och skador genom att ta över smärtan och skadorna för en stund, och sedan på något sätt absorbera det hela. Hays gör ett jättejobb med att se empatisk ut, gråta, känna smärta, vara rädd, orolig, rörd, döende – utan att få säga ett ord. Ibland känns det nästan koreograferat. Framför allt balanserar det hela tiden på gränsen mellan sirlighet och att vara råtöntigt.
Det är just empati, medkänsla och självuppoffringar som det här avsnittet handlar om. Och det är den stumma kvinnan som ska lära sig det genom att observera, inspireras och lida med Spock, McCoy och Kirk. De tre är tillfångatagna under ett uppdrag och används som försöksdjur i experimentet för att få den stumma kvinnan att känna för andra. Hur man gör det? Genom att misshandla och skada dem förstås. Och få den stumma kvinnan att riskera sitt eget liv för att rädda någon av Enterprise-männens.
Det hela är en sorts audition iscensatt av två vianer – ett planeträddningens Idol. En sol ska bli supernova och av alla bebodda planeter i systemet kan vianerna bara rädda befolkningen från en enda. Kvinnan med den helande kraften är, utan att veta om det, den som kan rädda sin planets befolkning. Men för att vianerna ska vara säkra på att de ska rädda just hennes planets invånare och ingen annans, så vill de vara säkra på att befolkningen där kan vara till nytta i universum i stort. Tanken med experimentet är att se om hon visa att hennes känsla för självuppoffring är starkare än självbevarelsedriften. Då vinner hennes planet högsta vinsten i Idol och vianerna räddar alla med blixtens hastighet.
Så. Olika raser ska alltså vägas mot varandra. Och föredömet och idealet är besättningen på Enterprise. Både människorna och vulcanen. Avsnittet, som säkert skrevs i ett humanistiskt rus kring värdet av att vara självuppoffrande, ädel och tänka på andra istället för sig själv, känns plötsligt en smula fascistiskt. Vem har rätt att bedöma vem? Kan man bedöma en planet utifrån uppförandet hos en individ? Varför känns det obehagligt mycket som om vianerna i själva verket driver ett rasbiologiskt institut?
Men innan man inser det är det är lätt att låta sig förföras av det här avsnittet. Den coola retrokänslan av tv-teater, i ett avsnitt som mestadels utspelas i ett scenrum av upplysta delar i helt mörklagda rum. Och trots att själva upplägget är lite fjantigt så blir det konstiga till sist till en positiv egenskap i sig. Det är liksom flippat och märkligt, även jämfört med de andra avsnitten som jag sett i säsong tre.
Sammanfattning: Ytterligare ett avsnitt som visar att Star Treks tredje säsong snarare är flippad än urusel. Allt kan verkligen hända. Det här var också så underligt att det tog ganska lång tid innan jag började ana vad vianerna egentligen var ute efter. Men vissa saker är för märkliga även för mig. Som att Kirks tortyrscener görs utan tröja, medan McCoy får behålla sin på. Och att Spock jämför en sovande kvinna med de livsfarliga sandfladdermössens beskedliga yttre. Svartsjuk kanske? Betyg: 4/10
Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 12/24
Det här är ytterligare ett Star Trek-avsnitt där besättningen på Enterprise hamnar på en planet som ser ut som Jorden, där folk bor i civilisationer som är exakta kopior av Jordens, och där invånarna till och med pratar engelska. Men The Paradise Syndrome innehåller trots allt nytt stoff som gör att avsnittet sticker ut från mängden. För första gången försöker faktiskt seriens manusförfattare förklara hur alla dessa parallella civilisationer egentligen kom till. Ett klargörande som motiverar hur den amerikanska flaggan kunde dyka upp på en planet i 
I det här avsnittet tas vi med till en planet som bebos av ett folk som på pricken ser ut och lever som native americans gjorde förr i tiden. Det enda som inte riktigt passar in i den historiska miljön är en stor obelisk med märkliga tecken på. När Kirk undersöker den råkar han av misstag öppna en lucka till ett maskinrum under obelisken (luckan är ljudstyrd och tydligen var lösenordet någon som säger “Kirk to Enterprise” – vad är oddsen????). I maskinrummet får Kirk en sorts mental elchock och tappar minnet. När han vacklar ut från obelisken välkomnas han av planetens befolkning som en gud. Den som enligt myten ska rädda folket undan en kommande naturkatastrof. Men Star Trek-besättningen syns inte till. Under tiden Kirk varit inne i obeliskens maskinrum så har Spock och McCoy varit tvungna att dra ut i rymden igen, för att försöka styra om en asteroid som hotar att totalförstöra hela planeten.
Föga hjälper dock all denna personliga lycka Kirk när han inte lyckas ta sig in i obelisken på nytt. Den här gången för att sätta igång det asteroidskydd som finns i den Han tappar statusen som gud på ett ögonblick, stammen vänder sig emot honom och försöker stena både Kirk och hans nya och gravida fru till döds. Kirk räddas av McCoy och McCoy som återvänder till planeten utan att ha lyckats få asteroiden att ändra riktning. Genom att detaljstudera tecknen på obelisken har Spock däremot lyckats lista ut att den byggts av några som kallade sig själva för Bevararna. De plockade upp utrotningshotade folk från bland annat Jorden och “sådde” dem på platser där de hade större chans att överleva. Exakt hur Spock lyckades lista ut detta genom att granska tecken som han själv kännetecknade som noter förtäljer aldrig avsnittet. Men Bevararna är helt enkelt den logiska förklaring som ges till många av de Star Trek-avsnitt som utspelats i återanvända Hollywood-kulisser och med gamla outfits från kostymförrådet.
Det här är ett slags tvillingavsnitt till gangsterplaneten i 
I det här fallet är det en observatör från Federationen som inte kunnat låta bli att ingripa i den lokala civilisationens utveckling. En historiker som tyckte att det var en smart idé att lansera nationalsocialism på Ekos för att ena den splittrade befolkningen. Allt rekonstruerat in i minsta detalj (vilket också är praktiskt för kostymavdelningen som kan hyra in lite begagnade kläder som använts i en WW2-rulle) Snart blev den fredlige historikern dessvärre bortmanövrerad, och konsekvenserna av ideologin slog igenom. Att uppfinna en hotbild och en fiende är också ett effektivt sätt att ena nationen. Och en grundläggande princip inom nazismen. Det borde väl en historiker veta?
På handlingsplanet är det däremot ett ganska rörigt och virrigt avsnitt. Upplösningen är lite för osannolikt enkel för team Enterprise. Motståndarna lite för korkade. Den tekniska lösningen för att öppna ett lås i ett fängelse lite för osannolik. Dessutom är innovationen med inopererade transpondrar lite oväntad för någon som sett alla avsnitt i rad. En sändare under huden som ger Enterprise en möjlighet att lokalisera besättningsmän och transportera dem till skeppet även utan deras kommunikator – en sådan hade förändrat utgången i massor av tidigare avsnitt. Det här är lite som när Enterprise skyttel introducerades halvvägs in i säsong ett. Teknisk utrustning som sabbar intrigen i en massa avsnitt som redan är inspelade.
Sammanfattning: Jag gillar de här “möjliga konsekvenser”-avsnitten. De är som skrattspeglar och påminnelser om det bisarra och brutala i mänskliga civilisationer. Sedan dras förstås omdömet ner av att upphovspersonerna flera gånger låter det här avsnittet gå åt komedihållet när de borde gjort tvärtom. Betyg: 6/10
Jag tror jag är kär. Kär i en Mugato. Finns det något gulligare djur i hela universum? Jo, jag vet att den är livsfarlig och kan döda med bara ett bett. Men. Det är något speciellt med enhörningsalbinogorillor (efter att avsnittet tog slut tog det cirka 30 sekunder innan jag började googla efter Mugatodockor).
Annars är den egentliga stjärnan i det här avsnittet Nona, en häxa som är gift med Tyree. Hon är härligt ond, trolös och slampig. Till exempel använder hon någon sorts kvistar som hon gnider mot mäns hud för att göra dem förvirrade och pilska. Men bäst av allt är förstås den DRAMATISKA ritualen (som mest liknar någon sorts förtäckt samlag) när hon ska bota Kirk från det livsfarliga bettet han fått av en gullig mugato. Lägg märke till att Mahkoroten som hon använder ser ut ungefär som en bajskorv, och att skådespelaren måste skaka den lite för att det ska se ut som om den rör sig i hennes hand.
Här gick jag runt och trodde att tv-formatet Gladiatorerna introducerades i amerikansk tv under det sena 80-talet. Men det visar ju sig att det, precis som nästan allt annat inom amerikansk populärkultur, är ett koncept som fötts fram ur Star Trek. Hur ska man annars förklara likheterna med det här avsnittet: vi pratar om nästintill identisk kostymdesign, liknande slagsmål med stora pinnar, och märkliga regler om var man får och inte får ha fötterna under fajterna.
Enterprisarna har fraktats till planeten för att vara det mänskliga inslaget i ett slags gladiatorspel, vars syfte är att underhålla planetens härskare. Det visar sig vara tre självlysande hjärnor – varelserna har nått en så hög nivå att de helt enkelt avskaffat sina kroppar. Men nu verkar de ha glömt vad de skulle göra med all den där förfiningen, och istället utvecklat ett gravt spelberoende. Varje gladiatorfajt går ut på att de slår vad om vem som kommer att vinna. Någon nytta av pengarna de satsar har de däremot inte, förutom för att köpa nya slavar/gladiatorer till nästa omgång.
Kirk lyckas rädda sin besättning på de enda sätt han egentligen vet. Han slåss i gladiatorispelen och hånglar med sin tränare. Och genom att slå vad med de spelmissbrukande jell-o-hjärnorna så lyckas han få hela sin besättning fri. Veckans flickvän måste han däremot lämna kvar på planeten – lika bra tycker jag. Man ska inte stanna kvar hos pojkvänner som slår en i huvudet.
Det är egentligen mest ur modesynpunkt som det här avsnittet är intressant. Jag menar, att hitta på utomjordiska kostymer måste ju ha varit den roligaste arbetsuppgiften i hela Star Trek-produktionen. Äntligen fick man någon nytta av alla de där stuvbitarna som legat och dammat längst in i någon hylla i ateljén. I det här avsnittet var utmaningen att designa kläder åt ett storvuxet folk på planeten Capella IV, en civilisation som verkar befinna sig på någon sorts medeltidsnivå (minus pilpågar, men med kaststjärnor). Resultatet blev en sorts trikåbaserade outfits med fuskpälsdetaljer i glada färger. Men det som gör hela outfiten komplett är förstås hårpiskan som sticker ut högst på en tajt huva. Såååååå chickt. Och väldigt 
Här får jag äntligen se Julie Newmar in action. Hon spelar Eleen, fru till capellanernas ledare, eller teer som kungatiteln tydligen heter. Hon är den unga, höggravida frun, som släpper all sin motvilja mot modersrollen när hon får se sitt barn. Att hon ens får uppleva moderslyckan beror enbart på kapten Kirk. Hennes man, han som är teer, blir nämligen mördad av konkurrenter om tronen. Enligt traditionen betyder det att även frun måste avrättas. Det här kan förstås inte Kirk acceptera, men dessvärre råkar han röra vid Eleen när han ska rädda henne, vilket enligt en annan del av den där traditionen betyder att även han måste dö. Då flyr Kirk, Spock och McCoy upp i bergen, tillsammans med den höggravida Eleen, som dock är fortsatt skeptisk till Enterprise-besättningens olika försök att rädda henne. .
Sammanfattning: När det gäller STar Treks kanon är det här främst ett viktigt avsnitt eftersom klingonerna här gör comeback som federationens fiende nummer 1. Den klingon får vi se i bild är dock inte alls lika 
Jag gillar också att det här avsnittet inte känns så klaustrofobiskt som serien ibland kan bli, här ingår Enterprise i ett större sammanhang. Man är verkligen en del av federationen, inte bara ett ensamt skepp som färdas i en glest befolkad del av galaxen. Kort sagt, det blir mindre av sagan om Enterprise på upptäcksfärd i underlandsrymden, istället får vi en inblick i den realpolitiska verkligheten inom federationen. Fast den diplomatiska polishen verkar ganska tunn, även i de storpolitiska sammanhangen i galaxen. Smockan hänger i luften när de olika folkslagens representanter möts på ett mingelparty..
Andra höjdpunkter: Kirk tar helt omotiverat av sig sin tröja, det var ett tag sen sist. Vi får också se att sjukstugan använder sig av någon sorts högteknologiskt dragqueenförband – bandagen är nämligen försedda med glitter. Och, kanske störst av allt, visst är det här första gången vi får se en alien med antenner på huvudet i Star Trek? Som jag längtat.
Sammanfattning: Välskrivet, tajt avsnitt som lyckas fördjupa rollfiguren Spock och vidga Star Trek-universumet ,samtidigt som det innehåller något så pass kontroversiellt som ett politiskt lönnmord. Det är väl egentligen bara den där konstiga grismasken som drar ner betyget. 9/10
Det finns så mycket gött i det här avsnittet. Alltså så mycket megagött att jag inte ens hinner komma på något nytt redovisningskoncept för hur jag ska blogga om andra säsongen. Hur ska man kunna tänka på sånt när man just sett ett avsnitt där Spock plötsligt blir brunstig och arg och hela hans kropp håller på att kollapsa av kättja. Han får till och med Kirk att låta Enterprise ta en omväg till Vulcan trots att ett viktigt uppdrag väntar. Förklaringen är något i stil med att Spock är som en lax, och måste återvända till stället han blev till på för att föra släktet vidare.
Väl på plats på Vulcan får vi reda på att det vi egentligen ska få bevittna är Spocks bröllop. Fast eftersom folk på Vulcan är så oromantiska så blev det visst en tvekamp på liv och död istället. Spocks tilltänkta fru är helt enkelt inte så pigg på att gifta sig med honom och utnyttjar sin rätt att välja ut en krigare som ska slåss med Spock om vems egendom hon ska bli – en så kallad koon-ut-kal-if-fee. Ett ord jag bara vill säga om och om igen: koon-ut-kal-if-fee, koon-ut-kal-if-fee, koon-ut-kal-if-fee, koon-ut-kal-if-fee. Den ovilliga bruden är extremt fiffig och väljer Kapten Kirk som sin kombattant. På det sättet riskerar hon inte att den Vulcanske älskare som hon redan verkar börjat hångla med mister sitt liv. Kirk får göra grovjobbet utan någon chans till belöning, helt enkelt.
Varför Vulcaner med all sin hyper-logik skulle behålla primitiva och brutala sedvänjor som den här förklaras inte. Alla Spocks dömande kommentarer kring människor framstår ju som en smula hycklande efter att man sett ett rituellt slagsmål med någon sorts stryphängslen. Ja, ja. Kirks tröja råkar som vanligt illa ut, men på ett nytt sätt. Ett vertikalt hål så vi får se bägge bröstvårtorna, inklusive lite blod. Inte konstigt att Spock blir som tokig under tvekampen.
Trots att det här är avsnittet där vi får se Leonard Nimoy tolka Spock som: arg, kåt, uppriktigt glad samt muttrande som en dåre, så får han se sig utkonkurrerad den här gången. Avsnittets egentliga stjärna är ju Celia Lovsky som spelar den Vulcanska matriarken T’Pau. ÄLSKAR HENNE! Sur, vresig, xenofob och kringburen i bärstol! Och det faktum att hon fått ge 
Bromancen mellan Spock och Kirk har väl aldrig tidigare varit så här tydlig i serien. Spock vill ha med sig Kirk till sitt bröllop som sällskap och stöd. Kirk bryter mot order och riskerar hela sin karriär för att rädda livet på den allt mer brunstgalne Spock. Och jag väljer att tolka Spock och Kirks tvekamp på Vulcan som en förtäckt parningsakt. Varför skulle annars hela Spocks blodsfeber och brunstsymptom försvinna efter deras fajt? (Visst skulle man kunna hävda att han helt enkelt inte är särskilt kåt längre efter att han dödat sin bäste vän. Men det är det lite tristare svaret. Se istället hela slagsmålet som ett samlag, och jag lovar dig att det blir mycket mer kul).
Court Martial är, som namnet antyder, ett rättegångsdrama i rymden. Kirk står anklagad för att ha förorsakat en besättningsmans död. Tydligen har han skjutit iväg någon sorts forskningsskyttel, utan att ha gett mannen ombord på den tid att söka säkerheten ombord på Enterprise. Mitt stora problem med det här avsnittet är att jag liksom inte förstår grundpremissen. Vad är det för liten farkost, varför måste den skjutas iväg och hur kan det vara så litet mellanrum mellan knapparna på Kirks kontrollpanel? Jag hade tryckt fel hela tiden. Kirk måste verkligen ha nätta, smala små fingrar för att slå rätt tangenter varje gång. Men oavsett handstorlek, så måste förstås rättvisa skipas. Har Kirk varit för trigger happy? Hatade han sin besättningsman? Var han inloggad på Tinder samtidigt som han skulle köra rymdskepp? Detta ska avgöras på en rättegång på Stjärnbas 11 – vårt första besök på de intergalaktiska resornas motsvarighet till en järnvägsknut.
En sak att tänka på: Court Martial är till allra största delen en så kallad 
Kanske har jag börjat irritera mig en smula på den gode kapten Kirk. Jag gillade nämligen avsnittets första del bäst. Här fick jag för första gången i serien se Kirk ifrågasatt och illa omtyckt – ja, nästan mobbad. Som när han går ut för att ta en drink på Stjärnbasens bar och hela hans gamla klass sitter där och hatar honom för att han tagit livet av deras polare. Och när Kirk träffar sin gamla kärlek Areel Shaw så visar det sig att det är hon som ska vara åklagare i rättegången mot honom. För mig var det nästan en lättnad att se Kirk i riktig motvind. Hans nonchalanta sätt och instabila humör är inte alls lika vinnande när han sätter sin fot utanför Enterprise brygga.
Bäst: Diagrammet över de olika skeppen i rymdflottan med staplar och rubriken Star Ship Status, som sitter på en vägg på Stjärnbas 11. Den skulle jag vilja få förklarad för mig. Länge och omsorgsfullt.
