ENT: Cogenitor. Det med det omyndiga tredje könet.

Vad är dealen? 

Attans. Här träffar Archer äntligen en alien som han kan malebonda med, och så sabbar Tucker allt genom att förstöra frigöra ett förtryckt tredje kön inom den vissianska kulturen. Archer är inte nådig, och för första gången i den här serien beter han sig som ett riktigt rövhål. Och vet du. Det blir till sist riktigt bra feel-bad av det hela.

Det hela börjar med att Enterprise ska undersöka någon form av jättesol. Väl på plats träffar man på ett annat skepp som också är på upptäcksfärd. Ett skepp som kan ta sig ännu närmre solen än Enterprise vågar. Hälsningar utväxlas, och det visar sig att den vissianske kaptenen är precis lika sugen på att tjöta med andra arter som Archer. Det är början på en underbar vänskap, och de två åker tillsammans på en flera dagar lång åktur runt solen, och det görs försiktiga löften om utbyte av tekniska innovationer i framtiden.

Tucker är som vanligt också intresserad av andra arter, i alla fall den del som utgörs av kvinnor. Men han avbryter faktiskt raggandet när under en mingeltillställning för de bägge besättningarna upptäcker något underligt. Vid samma bord som ett par sitter en varelse som kallas för en cogenitor. En medlem av ett tredje kön, som saknar namn och verkar bortkommen och ovan vid den här typen av tillställningar. Tuckers människorättssamvete väcks till liv, och trots att bland annat T’Pol varnar honom för att mäta en främmande kultur utifrån sina egna värderingar så är det precis det han gör. Han bestämmer sig för att i smyg kolla om cogenitorn verkligen är så intellektuellt underlägsen som de andra vissianerna hävdar. Han har liksom en magkänsla som han inte riktigt kan släppa.

Cogenitorn, det tredje könet, utgör bara en mindre procentandel av den vissianska befolkningen och används tydligen som någon form av profficetjänst vid fortplantning som man kan bli tilldelad när ett par vill skaffa barn. Men efter att Tucker på en dag lärt cogenitorn läsa och diskuterat människans syn på jämställdhet och medborgerliga rättigheter så ställs saker och ting snabbt på sin spets. Cogenitorn begär asyl på Enterprise, och en konflikt mellan Archer och hans nya bästisar är ett faktum.

Avsnittet slutar lite abrupt med att vi förstår att Archer bestämt sig för att neka cogenitorn asyl, och att han dessutom skäller ut Tucker efter noter. Något som väl bara kan låga sig göras med hjälp av en rejäl dos dubbelmoral. Archer själv brukar ju tänja på regler och förutsättningar när han själv är personligt engagerad, men den här gången verkar det vara viktigare att kunna visa upp åtminstone en lyckad first contact efter drygt ett år i rymden, än att engagera sig i könsförtryck i en främmande civilisation. Han håller kanske helt enkelt på att bli hardcore-prime directive?

Några nya kontakter? Defintivt first contact med vissianerna. Mer tveksamt om det blir en andra, med tanke på hur förbannade de blev på Tucker efter att han blivit medborgarrättskämpe utan Archers tillåtelse.

Matvanor: Stor vikt läggs vid just maten när man ska berätta om skillnaderna mellan vissianerna och människorna. Bland annat så uppskattar de doften av mat. aromen, snarare än smaken. Och tycker att all människokost, förutom kanske någon stinkande ost, är urvattnad och doftlös.

Sexytime: Medan Tucker engagerar sig i cogenitorrättigheter så är spelplanen fri för Reed, som verkar få ligga med en av de vissianska kvinnorna. Men mest tack vare att hon är lite sexuellt aggressiv. Han verkar lite för mesig för att våga ta det första steget.

Filmhistoria: Tucker visar “The day the earth stood still” för cogenitorn.

Det här kändes som… ett av de mer politiska avsnitten i Enterprise. Men inte bara tog man upp förtryckta kön i Cogentior, man gjorde också ett slut som var mörkt och lite oförutsägbart. Cogenitorn tar till slut livet av sig, får Archer reda på. Och när han skäller ut Tucker är han argare vad han någonsin tidigare varit på någon i sin besättning. Samtidigt som jag som tittar tycker att han har helt och hållet fel i sin inställning – den typen av motsatsförhållanden brukar inte Enterprise syssla med. Är det månne hans egna dåliga samvete som väcker de starka känslorna?

För en gångs skull väljer man att inte vara övertydlig och pedadogisk i slutscenen utan arbetar lite mer med ambivalens. Den obehagliga känslan mellan Tucker och Archer följa med in i eftertexterna. Det är bra och effektfullt, men jag hade trots allt gärna velat höra mer om hur Archer egentligen tänker kring de här frågorna. Hade gladeligen offrat storyn om Reeds ligg för att få plats med det.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 709 tv-avsnitt.

ENT: The Communicator. Det där Reed tappar bort sin mobiltelefon.

Vad är dealen? 

Tänk om de ändå bara hade haft “Find my Iphone” i framtiden. Då hade Reed enkelt kunnat lokalisera den kommunikator som han tappade bort när han, Archer och Hoshi besökte en pre-warpcivilisation. Nu måste istället han och Archer åka ner till planeten igen och leta efter kommunikatorn, bli tillfångatagna av de lokala fascisterna och sedan dömas till döden. Och trots att det egentligen inte finns något prime directive ännu, så är Archer beredd att hellre gå i döden än förorena en primitiv kultur med kunskap om rymden, Jorden och avancerade vapen. Helt plötsligt börjar han till och med försvara Vulcanernas ogenerösa bidrag med kunskap till Jordens rymdteknikutveckling. Något har definitivt hänt med mannen vars hela existens verkar gå ut på att visa vulcanerna att människan faktiskt hör hemma ute i rymden.

Det är när Archer, Hoshi och Reed kommer tillbaka efter en utflykt på en pre-warp planet som Reed plötsligt upptäcker att hans kommunikator inte ligger på sin plats i fickan. Efter att ha letat överallt på Enterprise inser man att han nog måste ha tappat den nere på planeten. Efter lite omständliga sökningar hittar man till sist de kvarter på ett ungefär som kommunikatorn befinner sig i, varpå Reed och Archer ger sig iväg för att hämta hem den.

Givetvis har någon redan hittat kommunikatorn, och givetvis har denne någon riggat en fälla för Archer och Reed. Som när de blir tillfångatagna dessutom har en massa andra tekniska prylar på sig. Om man var rädd för att störa en civilisations tekniska utveckling efter att ha tappat en kommunikator, så är det riktigt illa nu när man också tvingats lämna över sina faserpistoler.

Det rike eller nation som Reed och Archer hamnat i råkar dessutom vara en paranoid diktatur, och de lokala generalerna tror genast att Enterprisarna är utskickade agenter från något som kallas för alliansen. Fast när man förhört (det vill säga misshandlat) Archer och Reed så pass mycket att man sett att deras blod är rött, så förstår alien-militärerna att det är något riktigt skumt med de två främlingarna. Det blir inte mindre mystiskt när man inser att deras pannor är falska, en förklädnad för att smälta in bland den lokala humanoidarten (visst är det en enorm tur som Enterprisebesättningen har när så många av alienarterna ser ut precis som människor, fast med lite olika fläckar, veck och utbuktningar i ansiktet).

För att inte någon ska fatta att Archer och Reed kommer från en annan planet, så ljuger man ihop en historia om att man är genetiskt förbättrade motståndssoldater från alliansen. Den lögnen faller i så god jord att de två döms till döden, så att de paranoida generalerna kan dissekera deras kroppar.

I sista minuten, när Reed och Archer bokstavligt talat står med snarorna runt sina halsar, räddas de av sina kompisar från Enterprise. De har på sitt håll lyckats kicka igång ett gammalt sulibanskepp med en osynlighetsmantel, som man haft på Enterprise sedan avsnittet Broken Bow. Alla kommer hem helskinnade med sina tekniska prylar i säkert förvar, men effekten på planeten man besökt kan ingen förutse.

Comic relief-inslaget står förresten Tucker för i det här avsnittet. Han får någon form av överdos av den där osynlighetsmanteln så en stor bit av hans arm syns inte längre. Han får göra en klassisk osynlige mannen och ha på sig handskar för att kunna jobba. I slutet av avsnittet är han helt återställd, förutom ett litet genomskinligt hål mitt i handen.

Några nya kontakter? Jag tror aldrig att vi fick reda på vad planeten hette. Men Archer och Reed hamnade definitivt mitt uppe i någon form av konflikt mellan en allians och en hårdför militärdiktatur

Vårdslöst beteende? 

Gå runt med en kommunikator löst i fickan? Har de inte sådana där snygga mobilhölster som man kan ha i livremmen i framtiden?

Personlig utveckling: Som jag nämnt ovan, det verkar som om Archer börjar förstå poängen med vulcanernas regler för besök hos primitiva civilisationer. Ett stort steg framåt för honom personligen, och antagligen även för det som ska bli Federationen.

Matvanor: Ingen hann äta något, tror jag. Men Archer och Reed blir erbjudna att dricka Allakas malt på krogen där de sedan blir övermannade och tillfångatagna.

Sexytime: Sexfritt den här veckan.

Transportörtrubbel: Inget i det här avsnittet hade väl hänt om man hade haft en lite skarpare transportör. Men det gör förstås också storyn lite mer spännande i det här fallet. Transportörlösningar på kniviga lägen känns ofta lite för enkelt.

Ordväxlat: Även T’Pol har upptäckt att Archer till sist har börjat lyssna på hennes argument:

ARCHER: You took a risk coming down in that cell ship. Its cloaking device could have failed.

T’POL: A calculated risk.

ARCHER: I’m glad you did it. What’s important is that we got everything back, the communicator, the phase pistol, the shuttlepod. We could have done a lot of damage to those people if we’d left any of it behind.

T’POL: We did do damage to those people.

ARCHER: We’ve changed their perception of the Alliance.

T’POL: They now believe their enemy is capable of creating genetically-enhanced soldiers, not to mention particle weapons.

ARCHER: And thanks to that Suliban ship, they also think the Alliance has developed invisible aircraft.

T’POL: You don’t have to leave technology behind to contaminate a culture. (turns to leave) You were willing to sacrifice your life to protect them. I would not have expected that.

Det här kändes precis som… 

…mitt liv, faktiskt. Eller vad som hade hänt om jag hade jobbat på Enterprise. För jag tappar verkligen bort och glömmer saker på konstiga ställen hela tiden. Just nu är det fjärrkontrollen till min Apple TV som är försvunnen här hemma. Men även min mobil får jag be folk ringa till ganska ofta eftersom jag glömt var i min tvåa jag lagt den.

För att förhindra att jag förlorar viktiga saker så har jag börjat känna igen om mina fickor varje gång jag ska förflytta mig från en plats till en annan. Har jag allt med mig: telefon, nycklar, plånbok, passerkort, busskort… Därför känns det ju helt osannolikt för mig att våra kära vänner på Enterprise inte har några rutiner inför att något sånt här faktiskt kan hända. Jag menar, nyckelknippan som började pipa när man visslade uppfanns ju redan på 80-talet. Kanske borde det finnas någon form av reglemente att man ska känna igenom sina fickor innan man sätter sig i skytteln på väg bort från en planet man besökt inkognito.

Men det här avsnittet handlar förstås inte om riskerna med att vara glömsk, utan om början på den långa vägen fram till prime directive. På ett ovanligt smart sätt, faktiskt. Även om idén till det här avsnittet faktiskt kommer från ett originalseriesavsnitt där doktor McCoy på slutet erkänner att han glömt en kommunikator på en planet. Det blir också ovanligt mycket mörker och svärta i det här Enterprise-avsnittet. Att Reed och Archer faktiskt bara är några sekunder från att bli avrättade genom hängning känns som ovanligt tuff realism för att vara den här serien.

Betyg: 8/10.


Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 695 tv-avsnitt .

ENT: Marauders. Det med deuteriumgruvarbetarna och de elaka klingonerna.

Vad är dealen? 

Enterprise hjälper en liten gruvkoloni att göra sig av med förtryckande klingoner som vare år stjäl nästan hela deras produktion. Hur gör man det? Jo, genom att lära ut vulcansk kampsport och komma på en en fiffig plan där man flyttar ett helt läger några hundra meter åt sidan. På det sättet kan man göra klingonerna till barbeque när man vrider på deuteriumkranarna och stora eldslågor uppstår. Fast egentligen är det här alltså en interstellär (och väldigt mycket mesigare) coverversion av 7 vågade livet och De sju samurajerna.

Enterprise har alltså tipsats om en planet där man bryter deuterium, men när man kommer dit för att shoppa så får man ett ganska avigt bemötande. Ingen servicekänsla, direkt. Större delen av produktionen är nämligen redan tingad av någon annan. En partner som tenderar att bli misstänksam om deuteriumbrytarna pratar med andra kunder, så befolkningen nere på planeten vill helst av allt att Enterprisarna ska dra från planeten illa kvickt, så det inte blir bråk.

Det underliga bemötandet framstår som helt naturligt när vi får reda på att boven i dramat är ett gäng klingoner. Med rena maffiametoder tvingar de den lilla kolonin att lämna ifrån sig nästan hela sin deuteriumproduktion till dem. Visst har kolonisterna försökt att sätta sig upp emot sina förtryckare tidigare, men då dödade klingonerna folk.

Situationen på planeten lämnar inte Archer någon ro. Problemet är ju bara att även om han och de andra på Enterprise lyckas skrämma bort klingonerna, så finns det inget som säger att de inte kommer tillbaka redan nästa vecka – revanschlystna och ännu farligare än tidigare. Och då finns inte Enterprise kvar för att försvara kolonin.

Och det är väl här som logiken i hela det här avsnittet haltar. Jag blir liksom inte övertygad om att det lyckliga slutet verkligen kommer att hålla. För visst lyckas Archers plan, och klingonerna drar från planeten. Men metoderna är inte superövertygande. Archer lämnar varken kvar massor av vapen, eller någon revolutionerande stridsteknik. Så skulle klingonerna komma tillbaka är det inte säkert att kolonisterna skulle kunna försvara sig. Dessutom tycker jag att det verkar ytterst oklingonskt av de deuteriumsugna klingonerna att ge upp fajten så lätt som man gör i det här avsnittet. Ni minns väl klingonerna? De kämpar till döden, de ärinte typen som springer hem med svansen mellan benen så fort de möter lite motstånd

Det här är ett ganska straight berättat stand alone-avsnitt. Enterprise möter folk som är mobbade av klingonerna, kommer på en fiffig plan som hjälper dem att bli av med mobbarna och åker sen hem igen. Visst, man slänger in ett litet barn i intrigen, som Trip får gulla med. Samt lite eldeffekter från deuteriumbrytningen, Men annars är det här inget att göra något större väsen av. Det mest chockerande i hela avsnittet är att T’Pol håller med Archer när han vill ingripa mot klingonerna, samt en del nya klädval. Som T’Pols nya vita overall, som sedan bytts ut mot linne och någon form av stora bandanas när man leker gerillakrigare. Funktionellt men inte så häftigt som det nog var tänkt att vara. Precis som hela det här avsnittet.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 693 tv-avsnitt .

ENT: Rogue Planet. Det med jägarna och shapeshiftern.

Vad är dealen? 

Enterprise tar ställning i frågan om varelsers rätt att jaga andra varelser för nöjes skull. Det är faktiskt fel. Framför allt om varelserna som jagas är heta blondiner.

Och handlingen är…

Aha, ett avsnitt om en grym jägarras, tänkte jag för mig själv en liten bit in i det här avsnittet. Och jag var nog ganska så säker på att där och då ha genomskådat hela plotten. Något i stil med att jägare är dumma, Enterprisegänget snälla, jakt otidsenligt och ansett som en grymt och primitiv sedvänja.

Men så dök det upp en jättesnygg blondin som bara Jon Archer kunde se, och jag tappade lite kontrollen över vart avsnittet var på väg. Men blondinen var förstås en shapeshifter, vilket också visade sig vara de grymma jägarnas favoritbyte. Så Archer kommer på ett sätt att skydda blondinen, förlåt shapeshifterrasen, eftersom jakt är en otidsenlig och primitiv sedvänja. Så, trots en liten blondinförvirring, så slutade det är avsnittet precis som jag trodde.

Annars är jag väl mest fascinerad över att stora delar av det här avsnittet utspelas på en planet som rymt. Som far runt ensam i rymden utan någon sol att cirkla kring. En rätt så mörklagd plats, alltså, vilket betyder att Star Trek-scenograferna fått ett ganska enkelt jobb i det här avsnittet. Man kan lugnt använda sig av sin vanliga djungelinredning, men strunta i att tända ljuset. Något som också gör att man kan använda sig av fräsiga glasögon med självlysande röda och gröna detaljer. Hur växterna kan växa i mörker och till och med ha gröna blad förklaras dock aldrig mer än att det är varmt på planeten, tack vare något gasutsläpp.

Det är rätt så roligt att någon märklig form av misogyni, eller rädsla för det kvinnliga skiner igenom i Rogue Planet. I alla fall bland de där jägarna, som jag antar lever i ett patriarkat. I varje fall är det ingen kvinnlig jägare med i det här jaktlaget. Och när jägarna är ute på sina rundor så återkommer man till det här med farliga honor. Först: “Drayjin. A female. They’re very unpredictable”, följt av “It was a Drayjin. The females can be very aggressive, especially if they’re protecting a nest”. Jo, vi fattar vad ni vill säga om kvinnor här.

Några nya kontakter? Man träffar alltså både på jägarna från Eska och en wraith – gengångare. Den typen av shapeshifter som är jägarnas mest eftertraktade byte.

Sexytime: Alltså det klyschiga i vilken mänsklig form som shapeshiftern antar är svår att svälja. Den här serien tävlar just nu med originalserien i sin sex- och flirtfixering. Något ligga blir det dock inte den här gången, men Archer kysser i varje fall shapeshiftern på slutet. Efter det så antar hon någon form av snigelliknande form och glider iväg. Men, var det bara jag, eller blev T’Pol en smula sotis över att Archer sprang runt och letade efter ett skogsrå på den där nattsvarta planeten? Så svårt att förstå vem det är som hon kommer att bli ihop med så småningom. Eller är hon kanske en relationsanarkist?

Ordväxlat:

ARCHER: I don’t know what she is. I know it’s not possible for her to be human, but she’s appearing to me for a reason and I’m going to figure out what it is.

T’POL: How?

ARCHER: I’m going to find her.

T’POL: I’ll go with you.

ARCHER: No.

T’POL: A well-armed hunter was nearly killed today. It would be foolish to go into the jungle alone.

ARCHER: I have to. She’s chosen to communicate with me. I don’t know why, but I don’t think she’d reveal herself if anyone else was around.

T’POL: Is that your only reason for going by yourself?

ARCHER: What?

T’POL: With respect, Captain, I wonder if you would be so determined to find this apparition if it were a scantily-clad man.

Matvanor: De där jägarna bjuder på något som heter Drayjin. Det är tydligen gott. Att man äter oetiskt jagad mat är inte något någon från Enterprisebesättningen genast protesterar mot. Jag antar att det är någon form av kulturell respekt som man upprätthåller. Men man upplyser åtminstone jaktlaget om att det där med att jaga vilda djur blev omodernt för cirka hundra år sedan på Jorden.

Vårdslöst beteende? Jag trodde att Archer bestämt sig för att inte gripa in i främmande arters och folks business efter det där avsnittet med den utrotningshotade rasen. Men tydligen är Archer precis lika inkonsekvent i den här frågan som alla hans efterträdare.

Personlig utveckling: Archer kan citera Yeats när andan faller på. Dessvärre handlar det inte om att han var en ivrig poesinörd, utan det var hans morsa som brukade citera en dikt för honom när han var liten.

Det här kändes precis som.. Det har ju varit några jägaravsnitt i andra Star Trek-serier, men då har det ju mer handlat om civilisationer som helt och hållet kretsat kring att jaga eller bli jagad. Här är det mer som Grabbarna på Fagerhult i rymden.

Känner mig precis medelnöjd med det här avsnittet. Det blir lite rafflande här och där, men slutar alldeles för förutsägbart för att jag riktigt ska gå igång på det.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 680 tv-avsnitt.

ENT: Dear Doctor. Det där Phlox inte vill bota sjuka aliens. För det naturliga urvalets skull.

Vad är dealen?

Archer får en kraschkurs i varför det behövs regelverk som Prime Directive när man har kontakt med varelser från andra planeter. Han ställs här inför frågan om det är moraliskt rätt att bota ett folk som håller på att dö ut på grund av en genetisk åkomma, om det samtidigt finns en annan ras på samma planet som skulle kunna utvecklas och ta deras plats? Eftersom Stjärnflottan vid den här tidpunkten inte har några regler kring den här typen av problem så uppstår det en viss osäkerhet kring vad man ska göra. Doktor Phlox vågar knappt ens berätta för Archer att han kommit på ett botemedel, orolig över att han inte kommer att fatta ett korrekt beslut.

Huvuddelen av intrigen handlar dock om Phlox nästan hopplösa arbete med att hitta ett botemedel mot en epidemi som håller på att utrota valakierna. De är ett tekniskt högstående folk som skickat ut bemannade raketer i rymden för att hitta någon längre framskriden civilisation som kan hjälpa dem. De är inte uppe i warp-nivå ännu, men har redan haft besök av bland annat ferengier (ett folk som vid den här tidpunkten är helt okända för både människor och vulcaner). Men ingen har kunnat hjälpa dem. Och nu tycker Phlox att det rätta kanske är att inte rädda dem.

Några nya kontakter?  Valakierna samsas alltså på sin planet med Menkerna. Ett lägre stående folk som Valakierna givetvis förtrycker och utnyttjar, men med en jämförelsevis mild hand. De får mat och förnödenheter, men får inte välja själv var de vill bo (inte där den bördigaste jorden finns, till exempel). Men hos Menkerna ser Phlox en stor utvecklingspotential.Så stor att han inte vill ge valakierna botemedlet mot deras genetiska åkomma.

Ordväxlat: Lite långt citat, igen, men tycker att det här meningsutbytet förklarar avsnittets kärna ganska bra.

PHLOX: We’d be interfering with an evolutionary process that has been going on for thousands of years.
ARCHER: Every time you treat an illness, you’re interfering. That’s what doctors do.
PHLOX: You’re forgetting about the Menk.
ARCHER: What about the Menk?
PHLOX: I’ve been studying their genome as well, and I’ve seen evidence of increasing intelligence. Motor skills, linguistic abilities. Unlike the Valakians they appear to be in the process of an evolutionary awakening. It may take millennia, but the Menk have the potential to become the dominant species on this planet.
ARCHER: And that won’t happen as long as the Valakians are around.
PHLOX: If the Menk are to flourish, they need an opportunity to survive on their own.
ARCHER: Well, what are you suggesting? We choose one species over the other?
PHLOX: All I’m saying is that we let nature make the choice.
ARCHER: The hell with nature. You’re a doctor. You have a moral obligation to help people who are suffering.
PHLOX: I’m also a scientist, and I’m obligated to consider the larger issues. Thirty five thousand years ago, your species co-existed with other humanoids. Isn’t that correct?
ARCHER: Go ahead.

Vårdslöst beteende? Ja, det är ju frågan som ställs i det här avsnittet. Vari består det vårdslösa beteendet. Att hjälpa valakierna, eller att inte göra det. Inte ens warptekniken känner Archer att man kan ge valakierna, även om de vill ha den för att söka efter andra raser som kan hjälpa dem med ett botemedel. Utan stor erfarenhet av antimateria kan den kunskapen snabbt förstöra mer än den hjälper.

Till sist bestämmer sig Archer för att ge Phlox rätt. Valakierna får en medicin som botar symptomen, men inte det egentliga botemedlet.

T’Pol vs Mänskligheten: Det här är inte bara avsnittet som förklarar prime directive för Archer. Det är också det avsnitt som faktiskt förklarar varför Vulcanerna varit så försiktiga med att dela med sig av information och kunskap till människorna. De var helt enkelt inte redo för det stora språnget tidigare. Knappt ens nu.

Personlig utveckling: 

Förutom det rent etiska tankegodset i det här avsnittet, så innebär Dear Doctor också ett efterlängtat avsteg från formulär 1A-berättandet i Enterprise.Här är det ett ljudbrev som utgör ramberättelsen i avsnittet. Det är Enterprises läkare, doktor Phlox, som brevväxlar med en utbytesläkare, Jeremy Lucas, som tjänstgör på hans hemplanet.

Det gör Dear Doctor till Phlox stora show. Här lär vi känna doktorn lite bättre, och han framstår faktiskt bara som ännu mer sympatisk än tidigare. Eftertänksam, försiktig och storögt observerande mänskligheten. Han och Hoshi står också för avsnittets humoristiska inslag där hon försöker konversera på Phlox språk. Med oväntade felsägningar.

Matvanor: Ja, Phlox är så trevlig att han till och med kommer undan med att käka samma mat som djuren han håller vid liv i sitt laboratorium.

Sexytime:  Genom Lucas brev får vi lite indirekt veta lite mer om Phlox ursprungsmiljö. Som att hans folks parningsritualer är intensiva och våldsamma. Kanske är det därför som Phlox inte riktigt förstår att Elisabeth Cutler flirtar med honom. Hennes uppvaktning måste framstår som väldigt trevande och långsam jämfört med vad han är van vid. Och, kanske viktigast av allt, de går och ser film tillsammans på Enterprise filmstudio. Men det hela går aldrig längre än en puss på kinden. I alla fall inte i det här avsnittet.

Filmhistorien: Man tittar på For Whom The Bell Tolls från 1943, med Gary Cooper och Ingrid Bergman. Och Phlox är synnerligen fascinerad av människornas reaktion på en snyftare: ” It’s remarkable, Doctor. Even fictional characters seem to elicit human compassion. My shipmates have calmly faced any number of dangers, and yet a simple movie can bring tears to their eyes.”

Det här kändes precis som… Ett avsnitt som successivt blev bättre och bättre ju mer jag skrev om det. Det har en mer komplicerad berättarstruktur än tidigare, ett mer avancerat tankegods och en utveckling av flera olika karaktärer samtidigt. Sedan kanske Archers slutgiltiga beslut är lite hårdare och brutalare än vi är vana vid. Det känns som att någon kapten i någon annan serie hade hittat på en briljant och gyllene kompromiss. Men sådana verkar inte finnas i Enterprise.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 675 tv-avsnitt.

VOY: Natural law. Det om urbefolkningen bakom energiskölden.

Precis som Friendship One är det här ett avsnitt om first contact-problematik. Men lite smartare och mindre generiskt än vad det blev i förra avsnittet – så märkligt att man lägger de här efter varandra i serien.

Det börjar i varje fall med vackra vyer över en grönskande planet. Seven och Chakotay är på väg till en konferens, men Chakotay insisterar på en omväg för att njuta av utsikten. Tyvärr kör man rakt in i en osynlig energisköld, och det är verkligen med minsta möjliga marginal man lyckas ta sig igenom den levande.

På andra sidan döljer sig en urbefolkning. En primitiv civilisation, men välvilligt inställda så länge de inte behöver konfronteras med talande kommandobrickor. De tar hand om den skadade Chakotay, samtidigt som Seven oroar sig extremt mycket för det brott mot Generalorder 1 som de gör sig skyldiga till när de fraterniserar med den primitiva stammen. För Stjärnflottebesättningens närvaro på den här annars så isolerade platsen gör stort intryck på de bofasta. Spillror från deras skyttel finns överallt, och snart börjar de medlemmarna i stammen smycka sig med vrakdelar i ansiktet för att se ut som Seven och måla mönster i ansiktet för att se ut som Chakotay. Det är tydligt att det här är ett folk som fått leva utan modeimpulser alldeles för länge.

När Janeway letar efter Seven och Chakotay så upptäcks den stora energibarriären. Den utgör ett mysterium även för resten av befolkningen på planeten Ledos.Den konstruerades av aliens för att skydda urfolket från resten av planetens allt mer moderna civilisation. Men de främmande rymdvarelserna kom aldrig tillbaka, och ingen har kommit på hur man ska kunna sänka barriären.

När väl grundförutsättningarna är klara så återstår en hel del trixande hit och dit innan man kan hitta en lösning på det här äventyret. Chakotay och Seven är i realiteten fångar bakom energibarriären, eftersom generatorn som driver den är belägen bakom den. Men som vanligt så lyckas Seven hitta några sladdar och relän och bygger en maskin som sänker skölden. Men då kommer nästa problem, Ledosierna skickar genast in en expedition och det står klart att man antagligen vill exploatera området. Urfolkets paradis är hotat på nytt.

Parallellt med Seven och Chakotays äventyr nere på planeten så har Paris dömts till en repetitionskurs efter att han kört vårdslöst på i Ledosisk rymd. En rätt rolig bihandling där en extremt noggrann inspektör tvingar Paris att repetera de allra enklaste övningarna för piloter. Lite som när jag skulle ta körkort och avbröt undervisningen i några månader, och sedan fick börja med krypkörning igen, fast jag redan klarat av halkan. Mycket kränkande. Men det är förstås just Paris som i slutändan får fixa problemet med skölden. Det utbryter nämligen en mindre väpnad konflikt kring hur man ska göra med energibarriären i framtiden. Janeway vill återställa allt som det var förut, medan Ledosierna hävdar sin rätt till området. När Ledosierna satt Voyagers vapen teknik ur spel är det Paris som skiter i kölektionen och istället blir dagens hjälte, transporterar upp den ledosiska expeditionen och skjuter Sevens lilla mackapär i bitar. Urfolkets hemvist är säkrad, åtminstone ett tag till.

Natural law är ett avsnitt med högt tempo, och intrigen är fylld av små och stora händelser. Det är förstås en smula komiskt att man använder samma grepp här som i förra avsnittet, med en liten flicka från den främmande befolkningen som söker och skapar en kontakt med Voyagers besättning. Precis som allting annat så är hon mer utvecklad i det här avsnittet.

Det finns ju alltid en risk med den här typen av historier, där Voyagers crew möter “infödingar” och “primitiva folk”. Den här gången tycker jag ändå att det är hyfsat okej, även om man hela tiden balanserar på gränsen till någon form av etnopornografi och exotisering. Medlemmarna i urfolket talar inte, utan kommunicerar bara med teckenspråk, vilket ändå ger en air av mystik kring det här folket, vilket på något sätt också ger dem lite mer pondus och intregritet. Talet är väl tänkt att stå för någon form av modernitet och utveckling, så egentligen bryter Chakotay och Seven mot generalorder ett, bara de snackar i urfolksmedlemmarnas närvaro.

Det här är också ett avsnitt som väcker tankar om kolonialism, exploatering av naturen och det allt snävare utrymmet för urfolk på Jorden. Givetvis dyker det upp en hel del funderingar om regnskogarna i Brasilien när jag ser på det här. Vi får se om det kommer någon alien svepande ner från rymden och skapar ett reservat åt urfolken och djuren som lever där någon gång snart. .

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 658 tv-avsnitt.

VOY: Friendship one. Det om vänskapssonden som utlöste en katastrof.

Det råder ju lite olika meningar kring hur smart det är att skicka iväg sonder med olika typer av meddelanden ut i rymden. Farkoster där man till exempel berättar vem man är och var man finns. Till exempel har ju Pioneer– och Voyagerprojekten (alltså NASA-sonderna, inte den här tv-serien) väckt en del farhågor kring att det där är ett superbra sätt att få fientligt inställda aliens att komma hit och erövra vår planet, även om de flesta verkar tycka att chansen att någon överhuvudtaget hittar de där sonderna är mindre än minimal.

Det finns förstås också de som hävdar att orsaken till att vi inte hittar spår av intelligent liv ute i rymden, genom till exempel radiosignaler, beror på att alla intelligenta civilisationer ute i galaxen ganska snart bestämmer sig för att riskerna med att bli upptäckta är för stora. De iakttar radiotystnad, tesen är att isolering är en fråga om överlevnad där ute, bortom vårt solsystem. Friendship One tar ett annat grepp om frågan kring kommunikation med okända civilisationer, hur tekniken i farkosterna i sig kan stjälpa en hel civilisation.

Voyager-projektet har ju redan blivit en del av Star Trek-mytologin, så i det här avsnittet är det en annan, påhittad, sond som skickats från Jorden ut i rymden år 2067. I den här fiktiva framtiden har forskarna utveckla konceptet sedan Voyagers gyllene skiva, så i Friendship-sonden nöjer man sig inte med att spela Bach och Chuck Berry för aliens utan skickar också med en hel del tekniska manualer och instruktioner om hur man kan ta kontakt med Jorden.

Voyager får i uppdrag av Stjärnflottan att spåra upp den vid det här laget urgamla Friendship-sonden (drygt 300 år gammal) som tydligen försvunnit någonstans i deltakvadranten. En så pass meningslöst uppgift, men Janeway blir jätteglad och jättestolt över att äntligen få ett uppdrag från sina chefer som går ut på något annat än att bara hålla sig vid liv. Men när man kommer fram till planeten där Friendship landat så tas man inte direkt emot med öppna armar. Här har saker nämligen gått riktigt dåligt. Inspirerade av informatinen i sonden så har man börjat experimentera med antimateria, men mist kontrollen. Nu är hela planeten ödelagd, det råder ständig atomvinter och hela den kvarvarande populationen är strålskadad.

Tom Paris, Neelix och en besättningsman vid namn Carey blir tagna som gisslan av den lilla spillra av befolkningen som finns kvar på planeten. De utgör hårdvaluta för ledaren för de överlevande, Verin. Han använder gisslan för att försöka förhandla sig till att Voyager ska forsla hela planetens befolkning till närmsta obebodda klass M-planet. Han är också av den bestämda åsikten att Friendship-sonden bara utgjorde första delen av Jordens invasion av planeten. Att det var meningen att man skulle tappa kontrollen över tekniken från Friendship-sonden, så att civilisationen på planeten skulle gå under. Enligt Verins sätt att se det så indikerar Voyagers ankomst steg två i invasionsplanen. Janeways invändning, att man knappast ser till att en planet man vill invadera ska totalförstöras, får inget gehör hos honom.

När förhandlingarna om gisslan drar ut på tiden så dödar Verin stackars Carey. Eftersom det skulle ta några år att transportera hela befolkningen till närmaste klass M-planet, och Janeway dessutom inte gillar att förhandla under hot, så väljer hon en annan väg. Efter lite technobabble med Otrin, en forskare från planeten, så kommer man fram till ett sätt att göra planeten beboelig igen.

OTRIN: I’ve adjusted the radiation levels to match the conditions on the surface. Watch. An isolitic chain reaction. It recombines the nucleonic particles in the atmosphere. (The gas goes sparkly red then clear.)

JANEWAY: How do we apply your methods on a planetary scale?

SEVEN: Atmospheric processors are one possibility.

JANEWAY: Too bad we don’t have a Corps of Engineers to build them. What if we encase the catalytic agent in photon torpedoes? Use the concussive force to start the reaction.

SEVEN: It would require multiple detonations at low altitude, but I believe it could work.

OTRIN: Captain, an isolitic reaction of that magnitude would expand exponentially. Your ship might not survive.

JANEWAY: We’ll have to modify our shields, reinforce structural integrity. Well, let’s get started.

Verin verkar hellre vilja starta ett krig än gå med på det här, men till sist blir han övermannad av de andra. Bland annat av Brin, vars nyfödda barn just räddats till livet av Tom Paris.

Just den där scenen med den nyfödda bebisen som Paris lyckas rädda genom en pytteliten hjärtstartare är faktiskt ovanligt realistisk och dramatisk för att vara Star Trek, men i övrigt känner jag mig märkligt oengagerad i det där stackars folkets framtid. Inte ens att de allihopa går runt med tumörer och strålskador i ansiktet får mig att riktigt engagera mig. Kanske för deras osköna stil att skylla alla sina misslyckanden på en sond, och att de sedan vill ta ut hämnd på en besättning som lämnade Jorden 300 år efter att sonden sköts iväg. Dessutom känns det på riktigt jätteslappt att återvända till en av de där generiska grottkulisserna i det här avsnittet. Det går inte när vi vant oss efter avsnitt som Workforce.

Det mest uppbyggliga sättet att se det här avsnittet på är kanske som ett litet försvarstal för prime directive-principen. Att spridandet av kunskap lätt kan få oanade konsekvenser, oavsett om avsikten med att dela med sig av den är god. Men visst är det en lite sen poäng att hamra in hos oss stackars tittare, efter snart sju år av en serie? Jag har verkligen lite slutspurtsfeber just nu, och vill inte dras in i random uppdrag på ogästvänliga planeter med ogästvänlig befolkning, framför allt inte när Voyager och dess besättning kan få slut på atomvintern efter bara några minuters ansträngningar. En typisk quick fix för att hinna med en schysst upplösning inom den begränsade programtiden. Trots det potentiellt seriösa och gripande innehållet så känns Friendship One mest trivialt och förutsägbart.

Det jag egentligen minns bäst från avsnittet är dels en kommentar från Seven om hur Borgernas assimilering av Jorden kunnat ske för länge sedan om de råkat på Friendship-sonden (hon och Stephen Hawking hade säkert kunna ha ett bra snack om det där). Sen gillar jag också den lilla skärva av Janeways samtal med Jorden om de olika raser som hon mött i deltakvadranten som vi får höra. Det ger en liten insikt i var en del av de varelser hon mött på sin resa egentligen har sitt ursprung. Släkt med dinosaurierna till och med!

HENDRICKS [on screen]: They evolved from dinosaurs?

JANEWAY: Hadrosaurs, to be precise. Their ancestors settled in the Delta Quadrant twenty million years ago.

HENDRICKS [on screen]: The Voth, the Kobali, the Vaadwaur. You’ve made first contact with more species than any captain since James Kirk.

JANEWAY: It helps being the only Starfleet ship within thirty thousand light years.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 657 tv-avsnitt.

VOY: Blink of an Eye. När Voyager strular till det för folket på planeten där tiden går jättefort.

Jag är inte särskilt förtjust i SF-historier om tidsresor, men berättelser om platser där själva tidens hastighet varierar fascinerar mig däremot extremt mycket. Hur tid och gravitation hänger ihop är en av de mest intressanta aspekterna av Interstellar, tycker jag. Ett annat mästerverk som också innehåller intressanta aspekter av tidens flöde är till exempel SF-romanen The Forever War. Och här, äntligen, kommer då Star Treks take på genren (även om man eventuellt fuskade lite meden liknande tematik i avsnittet Wink of an eye.

I Blink of an Eye råkar Voyager dras in i gravitationen hos en planet där tiden går extremt snabbt. En sekund på Voyager motsvarar ungefär en dag på planeten. Att ta sig ur planetens gravitationsfält är däremot en extremt komplicerad historia, oavsett hur snabbt eller långsamt tiden går. Ännu värre är det att Voyagers blotta närvaro förorsakar jordbävningar och annat skräp för folket på fast forward-planeten. Där nere på planetens yta har man svårt att bestämma sig för om den nya, starka stjärnan på himlen är en förbannelse eller en gudagåva. Ska man frukta den, eller avguda den? Och varför straffar den planetens befolkning med katastrofer hela tiden oavsett offergåvorna?

En som ändå är rätt nöjd med den här prekära situationen är Chakotay, som ser en unik möjlighet att som antropolog följa en civilisations utveckling i realtid. Eftersom tiden går så otroligt snabbt nere på planeten är perspektivet uppe från Voyager lite grand som när man spelar Civilization och låter åren flyga förbi på några sekunder. Förbluffat kan besättningen på Voyager iaktta hur städer och vägar byggs nere på ytan, medan vi som tittar på tv-avsnittet får se mer detaljer. Som till exempel hur civilisationen på planeten utvecklas från primitivt naturfolk som skänker offergåvor till Voyager, till hur några forskare tillbringar en sen kväll på ett observatorium med att försöka skicka radiomeddelanden till Voyager (man svarar förstås inte, man måste ju tänka på The Prime Directive.

Lite extra intressant blir ju det hela eftersom livet på planeten påverkas på olika sätt av Enterprises närvaro. När man väl upptäcker att det är ett rymdskepp och inte en stjärna som lyser på himlen så sätter förstås utvecklingen fart. Att kontakta, och eventuellt göra sig av med, skeppet på himlen finns hela tiden som ett underliggande mål för vetenskapsmän och tekniker på planeten. En annan värld är tydligen möjlig, det är ju Voyager ett bevis på. Dessutom får skeppet en kulturell närvaro, där man till exempel skrivit sånger om skeppet och framställt leksaker efter hur man tror att de som finns på Voyager ser ut (eventuellt en liten kommentar till leksaksfabrikanternas produktion av Star Trek-figurer och -skepp?).

Handlingen i avsnittet tar en ny riktning när folket på planeten lyckas konstruera en raket och skickar upp två astronauter till Voyager. De tar sig in på skeppet och går runt ett tag ombord och undrar varför alla i Voyagers besättning står stilla som stenstoder. Sedan hinner tidsförskjutningen ifatt dem på ett mycket plågsamt sätt. Bara en av astronauterna överlever (varför är det alltid kvinnorna som dör?), medan den andre, Gotana-Retz, får lite tid att vandra runt och kolla in läget på Voyager. Fast inte så värst jättemycket tid, för nere på planeten verkar man ha bestämt sig för att göra sig kvitt det där skeppet i himlen som ändå bara orsakar en massa geologiska katastrofer. Så man börjar skjuta på skeppet, med allt mer sofistikerade vapen.

Janeway skickar illa kvickt ner den där astronauten igen, för att se om han kan prata folk tillrätta innan de lyckas med att skjuta ner Voyager. Och efter viss väntan uppenbarar en lösning sig. Två bärraketer skjuts upp mot Voyager och bogserar skeppet bort från planeten. Blink of an Eye har precis den typen av SF-intrig som jag går igång på, där man ändrar en eller flera förutsättningar eller naturlagar och sedan berättar om följderna. I det här fallet, olika hastighet på tiden på en planet och i rymden omkring den. Vilka problem uppstår? Hur ska man kommunicera? Hinner någon dö innan man skickar iväg ett svar?

Det känns som att seriens producenter tröttnat lite på skeppet Voyager på sistone, och helst velat söka upp hela andra platser för sina äventyr, mest tydligt kanske i Pathfinder, som mestadels utspelas på Jorden). Den här gången tycker jag man lyckas byta spelplats på ett mer integrerat sätt (men varför någon skriver på engelska på ett papper med en fjäderpenna är kanske lite väl integrerat för min smak).

Genom de där slumpvisa nedslagen i planetens historia kan man också berätta en historia om en civilisations drivkrafter och förändringar. Som till exempel hur man nere på planeten börjar med att se Voyager som en gud, varpå fenomenet sedan ses med en allt mer världslig blick. En kul grej som man kan sälja leksaker genom, ungefär. Slutligen, när Voyager ses genom vetenskapens ögon, blir skeppet till ett hot mot planeten som man ganska kallblodigt bestämmer sig för att skjuta ner.

Det här är ett nästan exemplariskt Star Trek-avsnitt. Kanske att jag gärna hade sett några fler spänningsmoment för att det skulle uppnå maxpoäng på min betygsskala, och en aning större budget för att kunna gestalta de olika tidsåldrarna nere på planeten lite mer trovärdigt. Och lite märkligt att civilisationen på den där planeten utvecklades enligt exakt samma patriarkala modell som livet på Jorden. Däremot blir det ett extra plus i kanten för att hololäkaren lyckas bli pappa under sitt researchbesök nere på planeten. Voyager tappar förstås bort läkaren så fort man skickat ner honom till planetens yta, men när någon kommer på att man ska leta i närheten av planetens operahus så hittar man honom på några sekunder. En liten detalj som även förebådar nästa avsnitt i serien. Snyggt.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 622 tv-avsnitt.

VOY: Time and again. Det med Janeways och Paris tidsresa till planeten som går under och inte.

voy time and again

Ofrivilliga tidsresor var verkligen en het grej i januari 1995. I systerserien Deep Space Nine har vi precis varit med om en färd tillbaka till jorden 2024 i Past tense, där hela Jordens och Federationens historia riskerades på kuppen. I förra avsnittet av Voyager meckade man också med förhållandet mellan nu och då. Och så nu Time and away, där Janeway och seriens nya hearthrob Tom Paris visserligen bara färdas 33 timmar tillbaka i tiden, men det skulle kunna vara tillräckligt för att eventuellt kunna rädda civilisationen på en bebodd planet undan en nära förestående undergång.

voy time and again 2I avsnittets början skakas Voyager av en chockvåg. Den kommer från en enorm explosion på en närliggande planet, där nu allt liv har utplånats. Men medan Voyagers besättning undersöker ruinerna så sugs liksom kapten Janeway och Paris ett drygt dygn tillbaka i tiden. De befinner sig nu omgivna av folk som inte vet om att de ska dö (av någon anledning alla klädda i prideflaggefärger). Nu uppstår frågan, ska de berätta något eller inte? Janeway hävdar den heliga generalorder ett, att man inte ska ingripa i främmande planeters liv, medan Paris tycker tvärtom. Efter många turer, där man bland annat blir fångar hos den hemliga motståndsorganisation som jobbar mot det energibolag vars anläggning kommer att förorsaka hela den där jätteexplosionen, så bestämmer sig Janeway till sist för att skita i alla regler och försöka rädda planeten istället (att hon själv annars också kommer att omkomma spelar eventuellt också in i hennes beslut).

Det som är en klassisk prime directive-plot blandas med tidsrese-tropen, och det är en mix som i det här fallet blir rätt förvirrande. För på något konstigt sätt är det just Paris och Janeways resa i tiden som förorsakar den katastrof som de var tvungna att undersöka för att föras tillbaka i tiden. Jättekonstigt, när man tänker efter. Lite liknande hur man i förra avsnittet fick ett nödmeddelande från sitt eget skepp redan innan man skickade iväg det själv. Samtidigt så lyckas Janeway ändå på något sätt lyckas förhindra katastrofen och då återställs på något vis tiden, coh börjar om igen. Det här kanske låter rätt flummigt och weird, men det är faktiskt inte mitt fel. Man har verkligen gått upp ett steg i obegriplighetsfaktor med intriger som den här. Men, visst, att se Star Trek ska kanske vara en utmaning ibland.

voy time and again 3Det här är ett avsnitt där man också försöker etablera och fördjupa bilden av Janeway, och även bygga vidare på hennes relation till Tom Paris. Det är också ett avsnitt där man på allvar försöker etablera en telepatisk gåva hos Kes, kvinnan som Voyager lät följa med från planeten Ocampa i piloten, och som också är flickvän till Neelix. Hennes funktion i handlingen är dock inte riktigt genomförd, om något ställer hon faktiskt bara till med problem med sina krafter. Ja, man kan säga att det är hennes instinkt som håller på att leda till att planeten går under. Hon är också den enda ombord på Voyager som har något som helst minne av den där kraftvågen som inleder avsnittet, eftersom hon väcks av ångesten hos alla de personer som dog i explosionen.

Jag är, som sagt, inte helt förtjust i tidsreseavsnitt, och den här gången blir faktiskt intrigen bara konstigare och konstigare ju mer man tänker på den. Hur underhållande jag än tycker att det är, så känns det mest av allt som en extremt ansträngd premiss. Ganska märkligt eftersom allt började på ett manusmöte med en extremt enkel idé: “Vad hade hänt om du varit i Dresden just innan bombmingarna under andra världskriget? Hade du varnat folk eller låtit historien ha sin gång?”. Samtidigt är det på nytt ett skickligt berättat avsnitt som håller spänningen och mysteriekänslan uppe, trots allt konstigheter.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 4/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 342 tv-avsnitt.

TNG: Homeward. Det med Worfs upproriska brorsa och flyktingarna från Boraal II.

tng homeward storbild

Hej, Generalorder Ett. Det var ett tag sen sist, men jag har inte saknat dig särskilt mycket. Men nu var det dags igen. I Homeward utforskas på nytt de moraliska dilemman som denna klassiska regel kan innebära när atmosfären på planeten Baraal II håller på att lösa upp. Fast den här gången klarar man av diskussionen kring det svåra valet ganska snabbt. Picard väljer en strikt tolkning av regeln och besättningen ombord på Enterprise sitter tigande och ser på när planeten dör, utan att försöka rädda dess befolkning. Det ingen räknat med är Worfs fosterbror Nikolai, som varit Federationens undercover-observatör på planeten. I hemlighet smugglar han ombord invånarna från sin Boraalska hemby på skeppets holodäck. Genom att återskapa deras hemmiljö där hoppas han kunna transportera dem till en ny planet utan att de ens märker att de är ombord på ett rymdskepp – en teknik de överhuvudtaget inte känner till.

Vi verkar vara inne i ett minitema i The Next Generation: precis som i förra avsnittet handlar det om när man ska följa regler och order, och när det är okej  att bryta mot dem. Homeward är också ytterligare ett av de så ofta återkommande “familjeavsnitten” i den här säsongen, här får vi för första gången träffa Worfs fosterbror. Han verkar vara en riktig strulpelle, med en helt annan livsfilosofi än Worfs strikt klingonska syn på heder och plikt. Ta bara det faktum att han, som hemligFederationsagent, blir ihop med och planerar att skaffar barn med en kvinna från Boraal II – vilket väl egentligen är det avgörande skälet till att han inte respekterar Generalorder ett.

tng homeward 8Nikoais plan hade säkert fungerat om inte tekniken på Enterprise hade varit så svajig just vid den här tidpunkten. Holodäcket fungerar inte som det ska, och Worf som tidigare transporterats ner till planeten för att möta sin bror, får nu hitta på olika ansträngda förklaringar till varför holodäcksrummets golv och väggar plötsligt skymtar genom hologrammet. En av Boraalerna, Vorin, hittar till och med utgången på däcket, och stapplar förvirrad och chockad runt i korridorerna på Enterprise innan Troi och Riker tar hand om honom. Att Vorin tar livet av sig snarare än att återvända till sina bybor, eller skapa ett nytt liv på Enterprise är en högst tragisk intrigvändning som man inte riktigt tar hand om. Precis som Picards sista replik i avsnittet antyder att han (på ett lite krystat sätt) helt bytt åsikt i hela Generalorder ett-frågan:

But I wish that Vorin could have bridged the gap between our two cultures. I would have liked the chance to have known him better.

tng homewardEtt rätt fascinerande avsnitt, trots att jag är lite trött på Generalorder ett-plottar. Kul att se Paul Sorvino spela Worfs brorsa, men mest tror jag att jag gillade att se Worf-skådespelaren Michael Dorn utan hela hans Klingonmask och med lite snyggare skägg. När Worf ska besöka Boraal så får han nämligen genomgå en plastikoperation för att kunna smälta in. Sen opereras han tillbaka igen när han är ombord på holodäck, och sen till boraalan igen när han ska hänga på holodäck med byborna. Verkar lite omständligt. Och varför gör ingen ombord på Enterprise lite roligare plastikoperationer när det verkar gå så snabbt och enkelt? Eller är jag bara för påverkad av att nyss ha läst Samuel R. Delanys Babel-17.

Betyg:7/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 299 tv-avsnitt.